tisdag 7 augusti 2012

Björn Kohlström: Virginia Woolf, en författarbiografi (h:ström)

När bloggaren Bernur meddelade att han skulle utkomma med en bok om Virginia Woolf kände jag inte till sammanhanget. När jag nu läst den vet jag att den inleder en serie ”litterära profiler” på förlaget h:ström, där bland annat också biografier över Italo Calvino, Albert Camus, Franz Kafka och Joseph Roth ska ingå.

Vi som läser bloggaren Bernur vet att han närmast äter litteratur. Hans lästakt är lika hög som hans blick för texten är klar. Och det är inte utan betydelse att han blandar litteraturen med en musikalisk populärkultur som är signifikativ för hans generation. Bland de ständigt återkommande – som om de sjöng i bakgrunden – finns Morrissey och Patti Smith. Hans läsningar går hela vägen från klassikerna till samtidens mer eller mindre läsvärda romaner och diktsamlingar. Han har mycket att säga om bildning och utbildning. Ibland fräser han till ordentligt. För det mesta skriver han återhållsamt, analytiskt. De kvalitetsmässiga preferenserna tvivlar man inte på.

I boken tecknar han Virginia Woolfs biografi med den lätta hand som en kännare kan tillåta sig. Redan inledningsvis placerar han henne i en sfär där ytan och marknadsföringen avvisas: ”Att som författare utsätta sig för att signera böcker jämförde hon med att bli mjölkad av vilken idiot som helst.”

Han konstaterar också att Woolf befinner sig vid sammanbrottets rand efter varje avslutad bok. I det illustrerar hon E.M. Ciorans påstående om att varje bok är ett uppskjutet självmord. Kohlström säger att hon inte kunde unna sig att vara sjuk så länge hon skrev.

Stilmässigt placerar han Woolf någonstans mellan traditionen och det moderna. Så hade Woolf själv formulerat ”en omöjlig ekvation”. Den tycks gå mot sin lösning först efter flera romaner. Kohlström: ”Som vi ska se i främst Mot fyren är hon lika beroende av det förflutna som hon är beroende av att frigöra sig från det.”

När hon tar sitt liv kan kanske också de omöjliga ekvationerna framträda i klarare ljus. Det var psykisk sjukdom och inte de anhörigas eller miljöns fel att det slutade så. Istället för att skuldbelägga någon annan kan vi förstå varför hon gjorde det. Kohlström citerar ur hennes gripande avskedsbrev till maken, det som slutar med orden ”Jag tror inte att två människor kunde ha varit lyckligare än vi har varit”. Med skriften försökte hon skjuta döden framför sig. Hon skrev frenetiskt och efterlämnade tusentals brev, dagböcker och manuskript till romaner och essäer, liksom litteraturkritik. Mot denna skrivandets vardag stod sysslolösheten som ”skulle utgöra en fertil mark för orons onda blommor” konstaterar Kohlström och tillägger ”Skrivandet kan också ha fungerat som en broms för självmordstankarna.”

Kohlströms kommentar till den mytologi som vuxit fram runt henne är särskilt intressant: ”Att genistämpla en författare är likväl ett sätt att avväpna denne, i en förminskningsstrategi.” Jag ser här ett samband mellan Woolfs och Sylvia Plaths öde, inte minst för att de båda genom sina självmord placerats i ett särskilt fack för döda genier. Myten, ikoniseringen, skymmer verket. Att läsa romanerna måste låta sig göras utan ett ständigt sneglande på dödsannonsen.

De läsningar som sedan följer är fria vandringar ut och in i berättelser, sammanhang och egna reflektioner. Kohlströms text är långt ifrån vetenskaplig – tack och lov – och dess minimala notapparat är inte avsedd för avhandlingar. Tvärtom är det fråga om en personlig skildring av ett författarskap. Han lyfter fram romankaraktärerna och förklarar för oss vem de är, vad de kan tänkas symbolisera och i vilket sammanhang man ska se texten. Lägg bara märke till en sådan sak som att ”fåglarna i träden talade grekiska” – en vanföreställning som uppträdde både i Woolfs liv och i hennes text.

Kohlström vidrör anklagelserna om att Woolf i sina verk skulle ha givit uttryck för antisemitism. Här blir jag osäker. En fiktiv karaktär kan mycket väl vara judehatare utan att författaren själv är det. Och Kohlström går försiktigt fram, som om han inte själv var säker på hur det förhåller sig. Han talar om ”de mest flagranta exemplen på eventuell antisemitism”. Och efter ett citat ur Åren skriver han: ”Här förstärks denna möjliga antisemitism”. Vi vet från dagböckerna att Woolf skålade för Hitler. Men jag vet inte om ”eventuell antisemitism” låter sig beskrivas som ”flagrant.” Först måste den fastställas. Eller avvisas.

Självklart behandlar Kohlström också Woolfs klassiska bok Ett eget rum, hennes ryktbarhet som feminist och suffragett. Men hur var det egentligen med den saken? Hon skriver själv om ordet feminist att det är ett ”ord utan mening (…) ett dött ord, ett korrupt ord”.

Tidigt i boken säger han att Woolf gärna använder sig av stereotyper: ”Kvinnorna är uttråkade – männen bara tråkiga”. Ett eget rum betraktar han i lika hög grad som en poetik, där hon också handgripligen ger råd till blivande författare. Mot detta slags stereotyper kan man ändå konstatera att hon drömde om en framtid där män och kvinnor strävar mot samma mål.

Det första jag tänkte när jag slog ihop boken var att jag skulle återvända till Woolf, hennes böcker har alltför länge tigit i bokhyllan.

måndag 6 augusti 2012

Praktisk livsfilosofi

Bosarpasjön i juli. Foto: AN
Nya varmvattenberedaren installerades i fredags. Vi hade en 70-liters som havererat och skulle som ersättning få en ny 50-liters. Rörmokaren beskrivs här i trakten som "tidernas superlugnaste". På frågan om det skulle räcka med en 50-liters för två personers behov av dusch, tvätt och disk, svarade han:

"Ah ja, det ska räcka. Tar varmvattnet slut så slutar man väl duscha."

Så enkelt kan en praktisk livsfilosofi sammanfattas. Jag tar den till mig.

Tony Judt: Illa far landet. Minneshärbärget.

Tony Judt: Illa far landet (Karneval, översättning av Lars Ohlsson)
Tony Judt: Minneshärbärget (Karneval, översättning av Elisabeth Helms)

Ur Oliver Goldsmiths dikt The Deserted Village (1770) har Tony Judt hämtat titeln till sin bok Ill fares the land som nu finns översatt till svenska, Illa far landet. Poängen med diktcitatet är att det slutar med orden ”Till penningens fromma och människans fördärv”och därmed visar vad det är boken kretsar kring. Den 1900-talshistoria Judt skriver tecknar bilden av ett Europa där välfärdsstaten bytts ut mot ett slags armbågarnas snabbekonomi, som alstrar stora vinster till ett litet fåtal och samtidigt försämrar, avstår att underhålla eller helt enkelt skrotar väsentliga delar av välfärdsstaten. Här börjar också hans resonemang: ”Under trettio år har vi gjort en dygd av strävan efter materiell egennytta. Och just denna strävan utgör faktiskt numera det enda som återstår av vår känsla för kollektiva mål. Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda.”

Man skulle kunna säga att Judt sammanfattar en samhällssyn som många före honom varit inne och analyserat, inte minst då det ytliga förtingligande som konsumismens genombrott inneburit. Flera av Judts tankar kunde också ha varit hämtade direkt från Pier Paolo Pasolini (i avsnittet om den rika medelklassens studenter som utför sin misshandel av de italienska poliser som rekryterats från de fattigaste skikten). Judt är således en författare som ser samhällets klasskillnader rakt i ögonen. Han citerar Orwells ord: ”Det krävs en ständig kamp för att se vad man har mitt framför näsan.”

Därför kan jag inte heller låta bli att se sambandet mellan det som finns mitt framför näsan och det svenska riksdagsvalet 2010, där det socialdemokratiska partiet fick litet stöd, ett stöd som därtill ständigt minskat efter valet. En partiledare som avgår utan att det finns en efterträdare, i ett parti så vilset att det inte ens vet om det ska gå framåt eller bakåt. Judt sätter in de socialdemokratiska partiernas historia i sitt sammanhang, och han menar att den nyvunna insikten om välfärdsstatens viktiga beskattningspolitik havererar när gemene man inser att inte alla betalar skatt, att det kollektiva ansvaret därmed försvinner och att det finns individer och grupper som förskingrat eller slösat bort skattemedlen. Judt menar att vi glömmer bort att definiera vem ”vi” är, och vem vi kan lita på. Som den engelske konservative filosofen Michael Oakeshott skrev, så måste samhället vara ”en gemenskap byggd på förtroende”. Om vi vet vad ordet ”vi” står för är det, säger Judt, självklart att invånarna i Nebraska inte skulle godta att deras skattepengar användes för att bygga motorvägar i Kuala Lumpur.

Som symbol är exemplet väl valt. Det utbredda missnöjet i välfärdsstaterna har liknande orsaker. När man ser hur skattefinansierade grundelement i välfärden, sjukvård, skola, åldringsvård och annat förfalla, och ser offentliga angelägenheter som vägar, gatubelysning, snöplogning och annat hamna långt ner på prioriteringslistorna samtidigt som staten ger sig in i militära äventyr i Afghanistan och bygger hem med större personaltäthet än på svenska dag- eller ålderdomshem, för att unga män från Somalia och Afghanistan ska omplanteras i Sverige, då har man också börjat se det som finns mitt framför näsan.

I det man ser ingår också det faktum att privata företag i skapandet av dessa ”hem” gör mångmiljonvinster på en maffiastyrd migrationsindustri. De så kallade ”vårdföretagen” vill inte att denna hantering ska stoppas, de vill se en fortsättning eftersom den berikar dem. Där ser vi också ett exempel på en politik som är ”till penningens fromma”. Någonstans ska pengarna tas. När de tas uppstår också de rejäla underskott som utarmar välfärdssystemet. Det land som tog initiativet borde också betala för det. USA borde ge alla dessa flyende människor en fristad. Så sker inte. Istället läxar Obama upp vårt land och kräver mer av oss. I det ligger en annan av de orimligheter som nöter ner förtroenden och skapar nya, djupa klyftor i den forna välfärden.

Man får inte heller glömma den girighet som de forna välfärdsstaternas politikerklass visat. Miljoner har smusslats undan i kostnadsersättningar, arvoden, traktamenten och löner. Vid sidan av de politiska parlamenten i respektive land, och i EU-parlamentet, har också en annan girigare klass visat sig: den som består av företags- och bankledare över hela västvärlden. De har inte sett någon bortre gräns för sina löner och bonusar. När folket via skattsedeln fått betala havererade bankers underskott för att garantera deras fortsatta drift, har naturligtvis gränsen för den mest elementära formen av anständighet passerats många gånger om.

Judt exemplifierar med amerikansk bilindustri där man i tidiga år kritiserades för att man som till exemepl Generals Motors vd tjänade sextiosex gånger mer än arbetarna. Idag kan man konstatera att Walmarts ägarfamilj har en förmögenhet som uppgår till nittio miljarder dollar, vilket är samma summa som för de fyrtio procent av USA:s befolkning som har det sämst, det vill säga hundratjugo miljoner människor. Denna girighet kan jämföras med det faktum att unga människor idag sällan kan få en fast anställning. De erbjuds istället otrygga korttidsanställningar som förvisso kan förlängas periodvis. Behöver man fråga sig vilka villkoren är för en förlängning?

Verkligheten är inte okomplicerad, men just de kritiska frågorna kan få samband att framträda. Judt: ”Det finns gott om belägg för att folk litar mer på varandra om de har mycket gemensamt, inte bara religion eller språk utan också inkomst. Ju mer jämlikt ett samhälle är, desto större är förtroendet.” Den slutsats han drar tycks bara alltför väl sammanfalla med verkligheten i de skandinaviska välfärdsstaterna: ”Om vi inte litar på varandra kommer våra städer att se förfärliga ut och vara mycket obehagliga att leva i. ” Han tillägger att det är näst intill omöjligt att bygga upp ett förtroende som en gång skadats eller gått om intet.

Jag frågar mig om inte förtroendet raserats bland annat därför att vårt land frivilligt anslutit sig till en krigsapparat som håller en korrumperad överklass under armarna i Afghanistan, och som med entusiasm givit sitt stöd till krigföringen i Irak (den som idag fått hälften av landets kristna befolkning att fly – det handlar om minst en halv miljon människor). På vilket sätt har de USA-ledda krigen i dessa två länder gjort tillvaron bättre för dess medborgare? På vilket sätt har krigen minskat terrorhoten?

Tony Judt avled i augusti 2010. Två år tidigare hade han vid sextio års ålder fått diagnosen ALS. Svårt sjuk, totalförlamad och med en grotesk mask för ansiktet för att alls kunna andas vistades han nattetid i det han kallar Minneshärbärget. Det är också titeln på den bok som släpps samtidigt med Ill fares the land. Judt tillämpade en kinesisk minnesteknik som gjorde det möjligt för honom att diktera denna vackra och smärtsamma bok, färdigskriven bara månader innan han avled. Boken inleds med ett klaustrofiskt avsnitt där han berättar om sjukdomen och hur livet gestaltar sig när den slagit till.

Det är en gripande text av en samtida intellektuell som vägrar erkänna sig besegrad, som in i det sista ville arbeta, utifrån de allt svårare villkoren. Sedan går han in i minnena, han ser tillbaka på de tidiga barndomsåren. Särskilt fäster jag mig vid hur doft- och färgrika dessa minnen är. Som om man satt bredvid Judt och han bläddrade i fotoalbum. Jag kommer länge att minnas avsnittet där han berättar om sig själv som tonårig agitator på en israelisk kibbutz. Mot slutet av minneshärbärgets bilder, röster och situationer återkommer han till det som avhandlats i Illa far landet. Jag vill avsluta med att citera det och påminna om att vi med dessa två böcker berikats i en politisk diskussion som i det närmare avstannat:

”Att vara ’dansk’ eller ’italienare’, ’amerikan’ eller ’europé’ kommer inte bara att vara en identitet, det blir ett avfärdande av och en förebråelse mot dem det utesluter. Staten kommer inte att försvinna utan är kanske på väg att få en ny roll. Privilegier som medborgarskap och uppehållstillstånd kommer att användas som politiska trumfkort (…) I detta sköna nya århundrade kommer vi att sakna de toleranta, de marginella: gränsfolket. Mitt folk.”

Efter att djupgående ha studerat de sociala och kulturella rörelserna i 2000-talets värld, och efter att pregnant ha beskrivit välfärdsstaternas förfall och de socialdemokratiska rörelsernas förvirring och kräftgång, kommer Judt till en slutsats som i flera betydelser är märklig. Skulle det vara intolerant att säga vilken identitet man har? Skulle det vara oviktigt att betrakta medborgarskap och uppehållstillstånd som något annat än just privilegier?

Judts ord får mig att vilja invända. Jag tror nämligen att det frikostiga utdelandet av sådana saker gjort Europas nya, huvudsakligen muslimska, snabbt växande minoritetsbefolkningar allt annat än tacksamma. De uppvisar inga tecken på att ha fått ett privilegium: nämligen ett uppehållstillstånd i ett land dit de kommit utan att vara inbjudna, och där de betraktat det som en självklarhet att från dag ett ha fått ta emot fri bostad, medel till uppehället och en gräddfil till utbildningar och anställningar i ett Europa där segregationen gjort förturssystemet sådant att det numera blir en del av den självbild som de olika nationaliteterna betraktar som sin olycka. Vad var det han skrev i Illa far landet? Jo: ”Det finns gott om belägg för att folk litar mer på varandra om de har mycket gemensamt, inte bara religion eller språk utan också inkomst. Ju mer jämlikt ett samhälle är, desto större är förtroendet.” I ett gettoiserat och segregerat Europa kommer känslan av förtroende alltmer att minska och kanske helt försvinna. Så ser vår framtid ut och Tony Judt är inte först att påpeka det, redan Konfucius konstaterade att utan förtroende kan en stat inte styra eller fungera.

söndag 5 augusti 2012

Stadskärnan en söndag eftermiddag.

På baksidan av Domus och Resecentrum i vintras. Foto: AN
Jag kommer in till centrum med bussen vid tretiden. På bänken bredvid den sista busshållplatsen (dit nu bara vår stadsbusslinje, nummer ett, och Åhusbussen kommer och avgår) sitter tre av stadens bums. En av dem är somalier som med ojämna mellanrum sjunker så djupt ner i spriten att han måste ledas. Just idag är det en kvinna som leder honom bort från bänken. Henne har jag inte sett förut.

Däremot sitter jultomten kvar. Han har långt, vackert vitt hår och ett lika långt och vackert skägg. Han är uteliggare och bär alltid på samma välfyllda ryggsäck. Har samma tjocka skor på sig året runt. En förbluffande välhållen mockajacka. Men när han reser sig för att rota runt i papperskorgarna ser jag att hela byxbaken är insmord med träck. Jag vill bara gråta. Det är inte värdigt någon människa, oavsett vad som är orsaken.

Tvärs över vägen ligger resterna av Resecentrum. Kinarestaurangen, som drivs av en arabisk familj, har satt upp ett handtextat meddelande på dörren som börjar med orden "Tjära gäster". Någon har kryssat över och skrivit "Kära" under.

Busskiosken, som också de nådde förlikning med kommunen och är på väg ut annonserar idag om halva priset på godis och glass.

En kraftigt överviktig kvinna kommer med två söner, lika överviktiga de, från McDonalds med varsin hamburgare. De sätter sig på bänken och slafsar i sig den så kallade maten, torkar sig om munnarna, reser sig och går tillbaka in och köper en ny omgång.

Inne på Domus nekas en yngre man att köpa en burk cider för att han inte kan legitimera sig.

Jag sätter mig vid hållplatsen för resa tillbaka hem. Dricker mitt vatten. Njuter av den svala vinden. Funderar på vad det ska bli av denna gigantiska rivningstomt som förr var Kristianstads centrum.


François Furet: Slutet på en illusion.

François Furet: Slutet på en illusion. En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet (Atlantis, översättning av Per Magnus Kjellström).

François Furet (1927-1997) var en framstående forskare med franska revolutionen som sitt huvudämne. Han var ledamot av franska akademien, samt undervisade vid flera universitet, i Frankrike och i USA. Hans sista arbete är en omfattande essä om den kommunistiska ideologin under tiden från första världskriget och framåt. Det som gjort boken kontroversiell är Furets tes att kommunismen och fascismen är två grenar på samma träd.

Han säger att de båda ”bär på oändliga ambitioner, som är både jämförbara med varandra och varandra motsatta, de tror båda på den nya människan men deras människouppfattningar strider mot varandra” och att ”den totala satsningen på politiken som de kräver och gemensamt hyllar gör att deras strider utkämpas mot varandra i egenskap av oförenliga arvtagare till den borgerliga humaniteten och gör striden ännu mer dramatisk. Det som förenar dem understryker samtidigt deras motsättningar”.

Framför allt är de båda ideologierna krigets barn, och det är första världskriget som förlöser de tre totalitära lärorna: nazismen, fascismen och kommunismen. Furet är nu inte den förste som pekat på att totalitarismen är en viktigare faktor än de olika blomsterspråken i ideologiernas teoretiska arbeten. Men han fördjupar studien och visar till exempel att det inte alltid är en skillnad i betoningen av klass (kommunismen) och nation (fascismen) dem emellan. Tvärtom kunde Lenin och senare, i ännu högre grad Stalin, understryka det nationellas betydelse. Stalins uttalade ambition var att återskapa ett starkt ryskt imperium.

Furet säger att ”Lenin och Mussolini härstammar ur samma politiska familj: den revolutionära socialismens.” Idéerna bygger på föreställningen om revolutionen i dess mest radikala form. Lenin, säger Furet, hade en subversiv häftighet och en smak för våld. Mussolini attraherades av det och hans besatthet av tanken att få gripa makten blir tydlig när han står på höjden av inflytande över italiensk socialism, åren 1912 till 1914. Men Furet betonar att Mussolini fann den revolutionära glöden i något som ligger nära syndikalismen, medan Lenin fann den i en populistisk rysk tradition och i bolsjevismen. Jag skulle rekommendera den som studieobjekt för den kommande vintern. Det finns i bokfloden ingen angelägnare bok just nu. Den sammanfattar nittonhundratalets tragedier, den gör sambanden tydliga och den kan därför också peka framåt. I denna epok, där optimismen efter murens fall totalt förskingrats, och då ideologierna urvattnats till förmån för en extrem tilltro till marknadsmekanismerna, ser jag Furets essä som ett upplysningarbete i ordets bästa mening.

När han avled 1997 skrev Tony Judt (som bland annat finns här i bloggen) en minnestext i New York Review of Books. Låt mig bara citera en kort passage:

”François Furet was no ordinary intellectual, and no ordinary historian. In his younger days, like so many other French historians and writers of his generation, he was a member of the French Communist Party. He left the Party in 1956, resigning in protest at the Soviet invasion of Hungary; as he would later acknowledge, “It was the most intelligent thing I have ever done.” Furet’s experience in the French Communist Party shaped his personal and scholarly concerns for the rest of his life.”

Karl Schlögel: Terror och dröm. Moskva 1937 (Natur & Kultur, översättning av Peter Handberg).

Jag har just läst ut Karl Schlögels 760 sidor tjocka bok Terror och dröm, Moskva år 1937 och vet inte hur i hela friden jag ska kunna skriva om den. Det var något av det mest skakande och fascinerande jag läst i mitt liv, om allt det som heter kommunism, stalinism, terror och despoti.


Jag är tacksam för att förlaget och Peter Handberg med denna översättning ger svenska läsare en möjlighet att ta del av den. Viktigare läsning kan jag inte föreställa mig. 

Jag har tagit lång tid på mig att läsa. Det finns inga enskildheter jag vill sätta fingret på, men frågan är om inte den avslutande berättelsen om Bucharin tar priset eftersom den visar oss en djupt bildad man som inte förstår varför han måste dö, och som använder det sista året i sin cell med att författa hela fyra verk, varav ett en roman om den egna barndomen och uppväxten. Bucharins exempel kan nog i olika hög grad överföras till många av de socialister och/eller kommunister som blev offer för den egna idén. De vet att de hört till partiets och statens toppskikt, de vet att de arbetat utifrån dess riktlinjer (som de själva bidragit till att formulera) men sitter till sist ändå i fängelsecellerna och väntar på att först ”erkänna” i skådeprocesser och därefter bli avrättade. Stalin var skoningslös. Hans öra aldrig villigt att lyssna till de närmaste ”vänner” och politiska ”kamrater" han skickade i döden. Besluten var fattade, bekännelser skrivna långt innan de anklagade ens förts in i rättssalarna. Brev med vädjanden, förklaringar och klagovisor därför meningslösa. 

Men det märkvärdiga med Schlögels bok röjs ju redan av titeln Terror och dröm. Det pågår nämligen något helt annat medan nackskotten träffar de infångade och massgravarna fylls. I Moskva byggs det. Det byggs och skapas nytt. Boken pendlar mellan beskrivningar av terrorn och drömmen. Samtidigt som 1,2 miljoner människor dödades 1937 växte det "magiska" nya landet fram inför världens ögon. Industrin, filmen, tunnelbanorna, flodernas lopp, allt detta som Stalin satte sitt namn på, det som skulle skapa också "den nya människan", illusionen som lurade så många. Mordindustrin malde dygnet runt. De i förhand fastställda kvoterna skulle fyllas, sak samma om de som dödades inom ramen för kvoterna hade begått något brott eller ej.

Drömmen är att detta samhälle ska överträffa allt tidigare känt. En traditionell kristen kultur ska malas sönder, kyrkor och katedraler rivas eller få nya användningsområden. Kommunismen ska bli den nya tron. I namn av ett slags ”vetenskaplighet” kostade den på sig personkult. Stalin blev en Kristusfigur för den nya tidens behov. Han hade det gemensamt med alla de kommunistiska partiernas diktatorer. 

Men hur skapas en dröm samtidigt som terrorn pågår? Schlögel visar att den kanske rentav fick människor att titta åt ett annat håll. Även om grannarna hämtats ville man själv leva i tron att man stod utanför det skeendet. Moskva blev en gigantisk byggarbetsplats. Filmerna spelades in och blev succéer, Sovjet-Hollywood tidens filmfabrik. Pusjkin firades. Barnböcker massproducerades. Radion steg fram som Moskvas bästa bidrag till känslan av global närvaro och nationell gemenskap. Stalins röst trängde ända in i vardagsrummen. Tiden fick nya hjältar att se upp till, äventyrsresanden följdes, Stalins aviatörer stod i centrum för dyrkan, och den sovjetiska jazzen, djaz blev 1930-talets melodi.

Kunde det ha gått på annat sätt än det gjorde? Med tanke på allt som konstruerades förfäras man av allt det som destruerades, inte minst alla de mördade och nedgrävda, som representerade det moderna Moskva med alla sina yrken, tillhörigheter, sociala skikt och åldrar. Nej, det hade inte kunnat gå annorlunda. Stalin och hans servila partifunktionärer var förvisso människor, men de tycktes alla predestinerade att agera och leva i enlighet med den totalitära tankens alla handlingsformer. Samtidigt som de förkunnade en ”monolitisk enhet” predikade de krig mot ”fienderna”. Att dessa ”fiender” alltid hittades berodde inte på en skicklig säkerhetstjänst utan på en partibyråkrati som i förväg angav vem och hur många de var, och hur rättegångarna och straffen skulle skötas och utdömas. Sist och slutligen blev också de som fastställt kvoterna offer för monoliten. Från åklagarämbetet till massgraven var vägen förfärande och förbluffande kort. Ingen gick säker, allra minst kommunistpartiets egna soldater och befäl. 

Det är en alldeles kuslig bok Schlögel skrivit, och trots att jag under åren läst många böcker om epoken tycker jag att han är unik i det avseendet att han träder in i detta terrorns och drömmarnas år, och så att säga på plats berättar vad som sker. Att Stalin och den sovjetiska kommunismen alls kunde hålla det väldiga landet i ett järngrepp visar hur totalitarismen fungerar. Den styr med sådan kraft att människornas rädsla blir det effektivaste medlet mot en längtan efter något som möjligen kunde kallas frihet. Att överleva terrorn blev kanske en viktigare längtan. Alltför många misslyckades.

lördag 4 augusti 2012

Skrivandets mening och ordens bärkraft.

Min anteckningsbok. Ett uppslag som förmodligen skrevs 2007. Bilden på högersidan är ett foto av en gatskylt i Lissabon.
När jag skriver lever jag i övertygelsen om att människor - alldeles oavsett egen livsåskådning - ska förstå vad jag menar. Jag brukar lita till ordens bärkraft. Med jämna mellanrum blir jag påmind om att min hållning är naiv. Det jag skriver kan i själva verket uppfattas på ett helt annat sätt än vad jag avsett och hoppats. Det gäller i allt skrivande, i artiklar, essäer och böcker, och förstås i bloggen.

Just idag har jag funderat mycket över detta. Orden betyder olika saker för olika människor. Jag ska återkomma till ämnet när jag tänkt igenom det mer. Men redan nu kastar jag ut funderingen i rymden.



fredag 3 augusti 2012

Cykelturer inne i centrum. Fredagskänsla.

Borttappad och funnen. Olseröd i juli. Foto: AN
Veckan avslutades med en rekordlång cykeltur idag. I kraftig motvind (som fick mig att längta efter hemfärdens medvind) cyklade jag på nya cykelvägen under E22 upp till Hammar och vidare till Centralsjukhusets apotek, där jag kunde hämta en ny laddning cellgifter och psykofarmaka. Det tog lång tid, köerna var rejäla. När det väl var gjort cyklade jag vidare in till stadskärnan, ville se det sista av Resecentrum som nu nästan är helt riven. Därifrån har jag de senaste sexton åren - precis så länge som den funnits - gjort mina resor, både i landskapet och ut i världen. När anläggningen byggdes kallades den Sveriges modernaste. Nu ligger det mesta i grus.

Inne i stan kedjade jag fast cykeln med dubbla lås och gick för att köpa den andra medicinen på Systembolaget. Staden log i kapp med solen idag. Utanför Domus, också det snart rivningsklart, satt människor med kaffe och samtal. Stadens makthavare har drabbats av storhetsvansinne och beslutat att det ska byggas en gigant vid namn Östra Centrum där Domushuset nu står (bredvid Resecentrum). Det är förstås så i alla svenska städer nu. Ju mindre de är, desto större gallerior ska byggas. Till glädje för vem? Inte för Kristianstads centrumhandlare i alla fall.

När eftermiddagen började gick jag ner i källaren för att konstatera att den nya varmvattenberedaren var installerad. Den här gången var vi utan varmvatten bara i tre dagar och det var inga problem. Det verkliga problemet är, att Kristianstads vatten är så kalkrikt att det förstör alla apparater.

Innan jag fortsätter min fredagsstädning hinner jag läsa en brittisk tidningsartikel om hur en ung kvinna mördats av sina föräldrar för att hon var alltför västerländsk. Läs och lär. 

När kvällen kommer ska jag se en bra film och fortsätta läsningen av en ny bok om folkmordet på armenierna. Den återkommer jag förstås till. Önskar er alla en fin augustihelg! Och bjuder på en jazz- och sambaartist som är något alldeles särskilt, Eliane Elias:







Camus, krigen, samvetet och mamma

Vad representerar modern för Albert Camus? Jag ställer frågan med anledning av
den text som följer nedan, som del två av denna post. I sin bok Frihet, jämlikhet, brodermord (Symposion 2001) skriver Michael Azar:

"Vad representerar hon? Vad innebär denna pol för hans relation till rättvisan och den algeriska nationalismen? Finns det verkligen - på ett fundamentalt politiskt plan - en motsättning mellan modern och rättvisan eller förmår båda tjäna samma funktion: bevarandet av l´Algérie française? (...) Vad är rättvisa? Hur ser en legitim revolt ut? Kan man tala om ett rättfärdigt våld? Finns det en gräns som varje revolutionär politik måste böja sig inför?"

Albert Camus hade i Ni victimes ni bourreaux skrivit: "Vårt sekel är skräckens tid" - och han syftade på det faktum att det andra världskriget visat vad människan är kapabel att göra i ideologiernas namn. Camus menade att vi lever i en världsordning som "legitimerar mordet i historiens och förnuftets namn".

Azar menar att Camus tydligt uttryckte sin motvilja "mot all politik som anpassar sig och ger efter för mordet. Han kritiserar varje ideologi som låter målet rättfärdiga alla medel och som dessutom gör det i namn av storslagna principer." Hos Lenin, sa Camus, finner man "en rättvisans imperialism."

Jag skulle vilja hävda att just Lenin och hans ideologiska efterföljare använde drömmen om rättvisa och frihet för att befästa sin makt och därmed härska över allt större delar av jorden. Rättvisans imperialism föll i grus 1989, men själva tanken lever i allra högsta grad. Och därför ska vi minnas hans ord ur Essais: "Jag tror på rättvisan, men jag kommer att försvara min mor framför rättvisan".

I en tidigare text påstod jag att han satt modern framför friheten. Det korrekta är, vilket detta citat ur Azars bok visar, att han satte henne före rättvisan. Det kan vara en och samma sak, ty utan ett slags rimlig social rättvisa kan heller ingen frihet finnas.

Det leder mig till det möjliga svaret på Azars fråga: modern representerar i den bild av världen som Camus framställer ingenting annat än just rättvisan och friheten. Som fransk-algerier visste Camus att postkolonialismen inte skulle bli en smärtfri epok. De människor som fötts i Algeriet kunde inte reduceras till att vara representanter för kolonialismen. De var individer, födda och uppvuxna i landet och bar på en livslång algerisk identitet. Den som kastade bomber in i ett café där "fransmän" drack sitt kaffe kunde aldrig representera friheten, utan endast ett sätt att med skräcken och mordet som vapen driva dessa algerier ut ur landet. Det lyckades de förbluffande bra med.

Jag frågar mig om dagens islamister har samma agenda som 1960-talets nationalister. I så fall finns det ett antal platser på jorden som måste "befrias" på samma sätt. Om inte annat så kastar denna outtalade agenda sin skugga över varje islamistisk organisations program, från Hamas och Hizbollah i Mellanöstern, till talibanerna och al-Qaida i Asien.

***********

Medan FLN utförde bombattentat mot civila – som i Algers caféer – resonerade Albert Camus om hur valet mellan friheten (möjliggjord med terror) och mammans liv skulle se ut. Självklart skulle han välja en levande mamma. En frihet byggd på mördade landsmän är en ofrihet. Algeriets postkoloniala väg har inte heller lett till någon verklig frihet.

Så kan vi återföra resonemanget till vår egen tid. Terrorattentat går självklart att nyktert analysera och förstå. Men till vilken nytta? Om en kvinna och en man i sällskap tar sig in i ankomsthallen på en flygplats och där utlöser en mycket kraftig sprängladdning, så innebär inte det att några tjetjenska män och kvinnor blir friare. Däremot leder det till skräck, fruktan, lidande och död för de människor som råkade befinna sig där.

Den islamistiska terrorn blir allt grövre i sin vardagshantering. Terrordåden allt vanligare. Kanske blir det inte fler spektakulära dåd som det i USA 11 september 2001. I så fall får vi se sanningen i vitögat: de grupperingar som tror att de kan mörda sig fram till frihet kommer att intensifiera sin verksamhet. Inte en flygplats, tunnelbana, buss eller tåg världen runt kommer att vara säkert territorium.

Mitt val blir detsamma som Camus: jag vägrar godta att min familj skulle behöva dö för någon annan människas frihet, oavsett var han eller hon lever och verkar eller i vilken kulturell, nationell och religiös tradition det är. Friheten är en och odelbar. Egoism? Självcentrering? Ack nej, bara helt vardaglig överlevnadsinstinkt. Jag var en gång i tiden - mellan 17 och 20 års ålder - med i en vänsterrörelse där det egna livet och den egna familjen hade ett värde som låg långt under noll. I en sådan rörelse dör man för sin egen familj. Och man offrar sin egen familj om det krävs. Varje sådan rörelse är en fiende till det mänskliga och till friheten. Oavsett vad den kallar sig.

Jag har ju haft anledning att fundera så mycket på detta, dag ut och dag in, samtidigt som jag tagit del av den svenska offentligheten som är minst sagt naiv och lider av en svår tilltro till extrema livsåskådningar. Jag har sedan länge också förstått att det inte finns minsta möjlighet till dialog.

Den franske filosofen Michel Onfray har för övrigt utgivit L’Ordre libertaire. La vie philosophique d’Albert Camus (Tidig libertarianism. Albert Camus som filosof; Flammarion, 552 s). I Svenskan finns en understreckare om den, skriven av Ruth Lötmarker.



torsdag 2 augusti 2012

Det är inte mycket som krävs för att ett liv ska finnas. Eller försvinna.

Foto: AN

Det är inte mycket som krävs för att ett liv ska finnas. Och ju mindre det krävs, desto mer fylls det av magi och märkvärdighet. Jag sitter ofta och tittar på de helt små varelserna när jag är ute i naturen. Så lite det krävs för att släcka dessa liv. En människofot, en fågelnäbb och vips är de borta.

När jag tänker på människorna som dött bort från mig, i mitt korta men ändå långa liv, märker jag att de blir allt mer avlägsna. Kalle och Alvar, två äldre män som på var sitt sätt var mentorer och vänner. Vännerna som avslutade sina liv, alltför tidigt, alltför brutalt. Två av dem framför tåg. Familjen som tunnats ut. På min fars sida finns det en faster och en kusin kvar. På mors sida är alla morbröder och mostrar borta. Kusinerna, inte heller på hennes sida, har jag kontakt med. Ser mig själv i spegeln och säger: "Tro det eller ej, det är du som är äldst nu."

Hos frisören såg jag att en ruta var krossad. Andra inbrottet på några veckor för att komma åt en blygsam handkassa. Och så berättade de att livsmedelsbutiken intill just råkat ut för ett försök till mordbrand. I den lilla lugna stadsdelen har man börjat förstå att brottsligheten inte lämnar någon ifred.

Det är inte mycket som krävs för att ett liv ska finnas. Eller försvinna. Eller trampas på. Redan det lilla angreppet kan skada en människa för resten av livet. Jag vet det av erfarenhet och varje dag ser jag mig omkring i ett land där brottsligheten ter sig lika naturlig som himlen, haven och de små liven.

Införlivad - röster om Anders Johansson

Jag vill återvända till en bok om författaren och fotografen Anders Johansson. Införlivad - röster om Anders Johansson (Solvändan) . Jag medverkar med en längre essä, samt ett förord. Det är inte det huvudsakliga skälet till att jag talar om den. Jag tror däremot att det är en viktig bok just nu, eftersom den huvudlösa hållningen förstärks varje vecka i landet Sverige.

Nu är det tid för Pride och ska man vara en anständig människa ska man förstås instämma i allt som sägs och görs där. Det vägrar jag. Min egen livshållning förbjuder mig att stämma in i denna kör, som egentligen bara är en inverterad version av konsumtionstanken. Den skriker, gastar och dunkar. Jag bryr mig inte det minsta om vem människor går till sängs med, eller vad de gör i sängen eller på köksbordet. Jag har bara inget behov av att veta det.

Som om sexualiteten var en underhållningsbransch, som om varje liten avvikelse från den heterosexuella vardagen skulle intressera alla människor och göra dem gladare. Jag tackar nej till de rosa bakelserna. Liksom jag tackar nej till vänstern, högern, liberalismen, islamismen, nationalismen och andra ismer som förlöjligar, förminskar, förnedrar, förföljer, förtrycker och mördar. I min bröstkorg finns ingen sådan plats. Den har ett enda utrymme kvar och det är frihetens.

Jag läser nu igen texterna om den lågmälde, ödmjuke och alltid så intressante fotografen, författaren, naturmänniskan Anders Johansson.

Övriga medverkande i boken är Per Helge, Tom Hedlund, Lennart Sjögren, Ingrid Nettervik, Bo Gustavsson, Jan-Olov Nyström, Ingegerd Erlandsson, Anders Marell, Jan W. Mascher, Peter Hultsberg, Ulf Beijbom och Inger Dahlman. Här nedan kan du läsa förordet som jag skrev till boken. Min egen essä i den finns också här i bloggen, men idag koncentrerar jag mig på förordet.

*****

Antologin föddes med Lennart Sjögrens essä Lyssnaren. Efterhand har de övriga texterna flutit in och tillsammans ger de en mångtydig bild av poeten, naturskildraren och fotografen Anders Johansson.

När Bo Gustavsson i sitt bidrag talar om Anders Johanssons ord om ”att bli införlivad” träffar han kanske själva kärnan i författarskapet. Det får mig att tänka på att man hos Anders Johanssons aldrig behöver känna främlingskap. I hans poesi, liksom i hans prosa, är luften frisk och klar, orden är just de byggstenar vi alla använder för att kommunicera och han försöker inte göra dem märkvärdigare än de är. Just för att de i sig är märkvärdiga. Språket är ett mirakel i det avseendet att dess bokstäver och ord, på pappret ser de kanske ut som abstraktioner, är själva kittet som förbinder en människa med en annan. Bo Gustavsson säger rentav att Johanssons författarskap handlar om att ”erövra sin existens, att förnimma de avgörande livsfrågorna”. Det är en mycket vacker sammanfattning av en livsgärning.

Jan-Olov Nyström pekar på samma fenomen, när han säger att Johansson aldrig lämnar sina läsare i sticket, därför att hans dikt kan få läsaren att känna sig stärkt, kanske rentav med en blick in i framtiden, som är allt annat än trendkänslig. Nyström går också tillbaka till Johanssons tidiga författarskap, med bland annat Amerikaskildringarna och med hans, vad patos och engagemang beträffar, likhet med en man som Vilhelm Moberg. Lika orädd och uppfylld av ett slags vrede mot människans dumheter ter sig Anders Johansson, inte minst när han skriver om hur vi behandlar djuren, eller hur vi säljer ut gemensamma egendomar till högstbjudande och därmed raserar det som finns kvar av folkhemmet.

Per Helge säger i sitt bidrag att Johanssons texter rör sig, ”utan begränsningar, ut mot världen, in mot jaget”. Kanske är det en sådan pendelrörelse som karaktäriserar hans författarskap. Jag tänker inte minst på de många Ölandsböckerna, där han ömsom går ner i varje enskilt litet liv, växt och sten på Alvaret, samtidigt som han ser ut över de till synes oändliga vidderna, havet och himlen.

Per Helge pekar på en intressant dualism hos Anders Johansson när han låter träden kontrastera människorna. Helge menar att han med trädens hjälp kan uppnå ett slags tidsdimension som annars är svår att få syn på: ”Årsringarna, trädens tideräkning, noterar och minns historia på ett annat sätt än vi.” Och så visar Per Helge på en osannolikt vacker text ur Johanssons författarskap, där denne skriver: ”Naturen åskådliggör idéer som för länge sedan har sjunkit i glömska.” Tänk om vi kunde hålla det i minnet, både när vi har träden och den övriga naturen framför oss och när vi är inlåsta bakom betong och stål. Tydligare kan jag inte just nu föreställa mig en beskrivning av människans korta tid på jorden.

Att Anders Johansson besitter förmåga att porträttera människor, både i ord och bild, får Inger Dahlman att konstatera, att han ”är en mästare på att ge ansikte åt den lilla, osynliga människan.” Som exempel nämner hon hans skildring av Birgit i Gårdby. Men vid sidan av det mänskliga bör man framhålla att djuren ägnas särskilt noggranna porträtt, inte minst hans egna katter som fått stå modell för hela böcker.

Ingrid Nettervik uppehåller sig inledningsvis vid den flit som utmärker Johanssons vardag. Att han givit ut många böcker kunde å andra sidan te sig som en självklarhet, om man med sitt författarskap menar lika stort allvar som snickaren eller bilmekanikern med sina respektive arbeten. En av vårt lands flitigaste författare sa för många år sedan till mig, ”jag skriver som mest fem sidor om dagen”, och det räckte för att hans produktion skulle vara ovanligt stor. Så förhåller det sig med Anders Johansson, hans verkförteckning är i själva verket ett slags bekräftelse på vad som händer den skrivande människan när hon är ute och samlar intryck och iakttagelser.

Peter Hultsberg är en diktande kollega som ser Anders Johansson både utifrån sin poetiska verksamhet och utifrån sitt värv som litteraturkritiker. Han för ett mycket intressant resonemang om det vi brukar kalla ”platsens poesi”. Johansson vänder det ut och in, talar om ”poesins plats” och Hultsberg citerar ett avsnitt ur En hink i skogen:

”Ett av sätten för jaget att vinna hemhörighet i världen är att tämja geografin, utforska och kartlägga platsen för att vila i. Men om texter kan betraktas som platser, vilket jag anser, så är skrivandet av en text i sig en hänvändelse till geografinm ett sätt att lokalisera sin egen plats, ett kartläggande av språkliga sammanhang där jaget kan få en boning.”

Att jag uppehåller mig vid just detta är för att jag tror att Anders Johanssons resonemang är särskilt viktiga att framhålla idag, när vi befinner oss i ett slags politiskt vakuum där oikofobin är vanligare än hemlandstonerna, där stoltheten över det man tillhör förväxlas med något slags inskränkt och skränig nationalism. I Anders Johanssons hela författarskap finns den förankring som vi kan kallas poesins plats.

Lennart Sjögren påpekar att Johansson utifrån både den individuella smärtan, och den individuella glädjen, skapar oss en känsla av ”moralisk angelägenhet gentemot den enskilda varelsen.” Sjögren vill inför nya läsare av Johansson använda begreppet ”lyssnaren” som ett slags sammanfattning av vad det handlar om: ”Det är ett lyssnande som tar alla sinnena i anspråk, men också ett lyssnande där det resonerande förnuftet har sin plats”.

Tom Hedlunds bidrag i denna bok är fascinerande inte minst för att det lyfter fram vad man kunde kalla för en skrovligare yta, en mer komplex och problematiserande bild: Åtskilliga texter av Anders Johansson präglas av en mildhet i tonfallet som man kan känna igen också i många bilder: någon sällsynt orkidé, en harunge, en älskad katt. Men den värld man mötes i hans böcker är ingen idyll. Många av USA-emigranterna genomlevde hårda öden, fattigdomen i den gamla malmbebyggelsen ytterst mot alvaret i den gamla Ölandsbyarna var förfärlig, djurens lidande på grund av människans bristande empati är omåttliga.”

Jag känner ofta själv när jag vistas på Öland att många, kanske de flesta, turister som solar, vandrar eller bilar runt i landskapet borde undervisas om detta innan de ger sig hän åt de idylliserande lovsångerna. Turistindustrin har en förmåga att dölja det obekväma, fula och fattiga. Anders Johansson gör tvärtom i sådana bilder och texter, han lyfter fram för att tydliggöra samband och perspektiv.

Det finns fler röster i denna bok, än de jag har nämnt i förordet. Det spännande är just att de har mycket olika infallsvinklar på Johanssons författarskap. Rikedomen ligger, som alltid i litteraturen, på det personliga, det enskilda. Vi fäster oss vid olika saker, och med ett så mångfacetterat författarskap som detta är det därför en självklarhet att läsningarna blir olika, och att de förlägger såväl intresse som fokus på olika aspekter i det.

Som vägvisare in i denna bok och dess olika berättelser om Anders Johanssons författarskap kan jag sluta med samma rader som Lennart Sjögren gör i sin essä. De få orden är hämtade från Johansson själv och lyder: ”Och för varje år,/ En starkare önskan:/ Att få leva i denna värld.”

Du kan köpa boken här.

onsdag 1 augusti 2012

Händelser i det händelselösa

Olseröd med utsikt mot Stenshuvud. Igår eftermiddag. Foto: AN

Nej, det händer inte mycket dessa dagar. Jag ser hårdtränade gymnaster visa sina groteska kroppar i OS och imponeras förstås av deras tyngdlöshet, samtidigt som jag funderar på hur deras liv kommer att bli senare, om de kommer att kunna promenera, cykla eller bara sitta i en stol.

Igår satt jag där igen, vid havet i Olseröd. Inte en solbadare så långt jag kunde se. Svensken håller sig borta om han inte kan sola sig till cancer. Det är en fördel, för då har vi kusten för oss själva. Jag satt där och tänkte på människorna som bor vid Stenshuvud. Jag nämner inga namn, för jag vill inte förtala någon. Men nog tänker jag på det faktum att rika Stockholmare kan bo där hela sommaren utan att ens förstå att de är privilegierade. Jag är inte den avundsjuka sorten. Men jag blir alltid på dåligt humör när jag sommartid kommer ut här. De människor man eventuellt möter talar huvudstadsdialekt, tyska eller något tredje icke-skånskt.Jag vet ju att de gamla fiskareänkorna inte har råd att betala fastighetsskatten för de små stugor där de fötts, vuxit upp eller levt hela sina vuxenliv. Sådan är vår samhällsordning, den premierar alltid de redan lyckligt lottade.

Jag vaknar till ett hem utan varmvatten. Fjärde gången på fyra år. Kristianstads kommunala vatten är extremt kalkrikt. Maskinerna kalkar igen. En gång i månaden avkalkar jag. Men varmvattenberedaren låter sig inte avkalkas. Alltså havererar den. Jag kan mönstret nu: en dag stiger varmvattnets temperatur till dryga 100 grader. Efter 12 timmar stänger termostaten av - för gott. Och så finns det inget varmt vatten mer.

Tvättar mig i kallt vatten. Sköljer ur håret och hela skallen protesterar. Klipper mig extremt kort imorgon. Allt blir lättare.

Satt ett par timmar med äldsta barnbarnet Rakel idag. Vi samtalade om mediciner, biverkningar, resor och livet. Fantastiskt. Hennes pappa, som är min äldste son, hjälpte A. med installation av en ny dator. Jag satt där nere med Rakel. Vi växer samman, dag för dag, år för år. Det är livet, som om man kunde sammanfatta det. Livet med stort L. Lyckan att få vara både farfar och morfar till en stor skara barnbarn.

För övrigt undrar jag vem som bryr sig om wahhabiternas mördande i Syrien. Var finns de människor som kan genomskåda termerna "frihetskämpar" och "rebeller" och berätta för världen att de stridande är mördare och terrorister? Det som sker i Syrien kan sannerligen inte skrivas in i något enkelt och förutbestämt schema. Det kräver kall analys och någorlunda förmåga att förstå arabvärlden och dess turbulenta vandring mellan despoti och despoti. Friheten är ett begrepp som knappast går att använda. Demokratin än mindre, trots att de islamistiska krafterna använder det till leda - från Egypten till Libyen.




Karl Aage Rasmussen: Svjatoslav Richter, pianist (Akvilon, översättning av Helena Hansson)

Att skriva en biografi över Svjatoslav Richter blir också att skriva sovjetisk historia och därmed en krönika över alla de musiker, författare, bildkonstnärer och andra som förföljdes, deporterades, avrättades eller bara försvann. Det är just det Karl Aage Rasmussen så skickligt gör. Han väver samman det personliga med det samhälleliga.

Han säger att Richter levde ett rikt men solitärt liv. Ändå säger Richter i Bruno Monsaingeons film om och med honom: “Jag tycker inte om mig själv.” Det uttalandet ska man ta med en nypa salt. Rasmussen menar rent av att filmaren glider på sanningen en aning, eftersom den följande meningen “Så är det” uppenbarligen filmats vid annat tillfälle, eftersom Richter bär andra kläder. Nå, det kunde ändå vara en självbild som är sann, eftersom Richter inte minst blev känd för sin överdrivna självkritik. Han tyckte inte att mycket av det han gjorde dög. De flesta skivinspelningarna betraktade han som undermåliga. Ändå finns det i boken ett antal berättelser om stunder, konserter och enskildheter som fyllt Richter med glädje. Med sin japanske stämmare Teruhisa Murakami (också anställd vid företaget som stod för flyglarna) från 1967 och framåt, tror jag att den glädjen blev som störst för honom. På hemmafronten hade han det som allra lättast att som homosexuell man få vara ifred sedan han flyttat samman med Nina Dorliak, som också hon var homosexuell. Utåt sett var de nu ett stadgat par som slapp trassel med myndigheterna i det land där man rutinmässigt förföljde homosexuella. De två skulle leva ett långt liv tillsammans, hon i en vacker och ombonad halva av lägenheten, han i ett ytterst spartanskt inredd halva.

Med sitt tyska efternamn hade han det inte lätt. Fadern avrättades av Stalinregimen, som så många andra tyskättade under 2:a världskriget. Själv fick han ständigt försvara sig och flytta från den ort där han bodde för att komma undan alltför närgångna frågor. Ibland genom att hävda att efternamnet var judiskt.

Mycket av Rasmussens framställning bygger på Bruno Monsaingeons gripande film Richter: The Enigma, som finns på dvd. Det är till den jag själv går när jag vill se Richter spela och berätta. (Bruno Monsaingeon har tidigare också gjort film om Glenn Gould: The Alchemist som också den finns på dvd - för övrigt har Rasmussen skrivit om Gould i Den kreative løgn. Tolv kapitler om Glenn Gould, 2001).

Rasmussen är noga med att understryka hur mycket mytologi som omger Richter, men samtidigt säger han att mycket har korn av sanning i sig. Och trots att fadern var både pianist och pianolärare så anses Richter vara självlärd. Han gick sin egen väg och spelade “bara som det stod i noterna”, då han menade att interpretens betydelse var överskattad och att pianistens uppgift var att återge kompositörens avsikt.

Richters internationella genombrott kom när han fick lämna Sovjetunionen för en USA-turné. Ryska exilmusiker ville att han skulle stanna där, men rakt tvärtom sa han att Ryssland/Sovjet var det hem han trivdes i. Han anslöt sig till uppfattningen att det i den ryska traditionen fanns en sund patriotism, det som Rasmussen karaktäriserar med orden “en kärlek som är knuten till det själsliga livet” och “en instinktiv känsla som knyter människor till en plats och ett folk”. Richter menade att USA var likriktat och ytligt. Utomlands trivdes han bäst i Italien.

DVD-versionen av Bruno Monsaingeons film

Richter drog in enorma summor västvaluta till Sovjet, alla hans turnéer organiserades av statliga Goskoncert, som besvarade alla önskemål om artister till väst, stoppade eller sände iväg dem och tog emot betalningen. Själv fick han bara behålla smulor. Ibland inte ens det.

Till detta kan läggas fakta som bidragit till den mytologiska bilden av Richter: han ville mot slutet av sitt liv spela i mörklagda lokaler där bara en liten lampa belyste partituret (sedan han slutat spela utantill), han kunde gratis spela i någon bondhåla mitt i vintern, och hade då vantar med avklippta fingertoppar på sig (“man blir varm när man börjar spela” sa han), och mycket mera, som konkret beskrivs i Rasmussens bok.

Som jag tidigare skrev, blir hans bok i mångt och mycket också en sovjetisk kulturhistoria, med fasansfulla exempel på uttryck för despotins sätt att styra, tysta eller uppmuntra. Vid sidan av detta blir boken en serie porträtt av de stora ryska kompositörerna och interpreterna, både de som fanns kvar i Sovjet och de som levde i exil. Särskild uppmärksamhet ägnar Rasmussen legendariska konstnärer som Prokofjev, Sjostakovitj, David Oistrach, Rachmaninov, Stravinskij, Rostropovich och en rad andra, liksom västerländska kompositörer som kom att samarbeta med Richter, som Benjamin Britten.

Vill man förstå hur det stora musikaliska arvet förvaltades i ryska/sovjetiska kretsar och hur villkoren såg ut under Stalintiden och framåt, är Rasmussens bok ett överskådligt, lättillgängligt och mycket lärorikt verk. Författarens essäistiska metod övertygar. Jag läser Richter-boken med samma glädje som jag läser Rasmussens övriga verk.

tisdag 31 juli 2012

Karl Aage Rasmussen: Tilnærmelser til Gustav Mahler (Gyldendals, Köpenhamn).

Författaren Carl-Göran Ekerwald talade i Östersund i maj 2011. Han påminde sig hur Mahler kommit till Niagara och utbrustit: ” Äntligen ett fortissimo!” Detta är en anekdot som står i harmoni med alla anekdoter det finns om Gustav Mahler. De må ha verklighetsförankring eller inte, men de anknyter alla till kompositörens egenskaper och särdrag. Karl Aage Rasmussen är den senaste i raden som färgsätter sin bok om honom med sådana, de är både roliga och ger liv åt texten.

Med tanke på att hans bok om Svjatoslav Richter redan finns på svenska kanske man vågar hoppas att också Mahler-boken blir översatt.

När Janet Baker sjunger Kindertotenlieder, de fem Rückertlieder och Lieder eines fahrendes Gesellen – då vet jag var jag hör hemma. Jag hör förresten just dessa också med Andreas Schmidt. Ibland tar jag också fram en inspelning från 1967 av fjärde symfonin med Concertgebouw Orchestra från Amsterdam under ledning av Bernhard Haitink, därför att sopranen Elly Ameling där sjunger sista satsen Sehr behaglich.

Det fascinerande med Rasmussens bok är inte så mycket det musikanalytiska, utan hans förmåga att skriva kulturhistoria. Här ingår Mahler både i en krets och i en tid. Han har något att blicka tillbaka på (där blir såväl Bach som Beethoven inspirationskällor), han ser fram emot något. Runt Mahler pågår politiska och sociala strider, "allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon", skrev ju Karl Marx. De klassmässigt bestämda rum där hans musik ska tas emot antingen krackelerar eller upphör. Vad kan en liten tysktalande judepojke sätta emot tidens starka strömningar av hatisk nationalism?

Sig själv beskrev han så här: ”bøhmer blandt østrigere, østrigere blandt tyskere och over alt jøde, altid udbuden, aldrig velkommen.” Länge betraktades han i musikvärlden som

”en teaterdirigent der skrev, hvad tyskerne kalder Kapellmeistermusik; en komponist der forurenede den ædle symfonigenre med kaotiske formforløb, teatertorden, sødladne barndomsminder og privatføleri…”. 

Rasmussen säger att Mahler gärna blandade militärmarscher, kyrkokoraler, folkvisor, trumpetfanfarer, judisk klezmer och tidens dansmusik till tätt vävd polyfoni. På detta sätt använde han sig av musik med låg status för att uppnå en kontrastverkan på samma sätt som det ju sker kollisioner i människans känsloliv.

Femton år gammal började han på traditionsrika musikkonservatoriet i Wien. Och han var bara tjugo när han fick anställning som kapellmästare på en kurort nära Linz. Han blev förödmjukad av den banala repertoaren och tog sig vidare till Laibach (Ljubljana) där man tog sig an de stora kompositörerna. Sedan bar det i rasande fart vidare under sjutton år till olika operascener.

Sedan han hamnat i den nybyggda operan i Budapest började det som kunde ha blivit ett gott liv. Rejäl lön, motsvarande runt hundratusen i dagens penningvärde om året, han tog systern Justine till hushållerska. Här fick han konstnärlig makt. Men det var också här som spänningarna var som störst. Mahler gjorde ändå fel.

Hans stora kärlek till den tyska repertoaren mötte förstås motstånd (jämför med dagens situation i Ungern!) och två ungerska nationalister i operaledningen motarbetade honom med alla,

”også antisemitiske midler. Han blev fremstillet som den alltid bedrevidende, gestikulerende jøde der som en gøgeunge vile mase allt ægte ungarsk ihjel i musiklivets ædleste rede”. 

Ja, nog känner man igen det. Inget nytt under himlen. Det som drabbade Mahler då drabbar andra idag.

Dubbelmonarkin nationalister hade vind i seglen. Mahler sista uppsättning i Budapest blev Mozarts Don Giovanni.

Det finns oerhört mycket att säga om den här boken. Jag tog bara tag i några uppenbara trådar. Rasmussen berättar ju om familjen, vännerna, kollegorna och hinner med så mycket i den här djupt personliga boken som faktiskt bara är runt tvåhundra sidor tjock. Men vad säger man om böcker som oupphörligen inspirerar? Man går vidare. Lyssnar till musiken igen, läser vidare, hittar nya små eller stora stigar för den musikaliska samvaron och erfarenheten.

Samtliga Karl Aage Rasmussens böcker har den egenskapen.