Jag vill återvända till en bok om författaren och fotografen
Anders Johansson.
Införlivad - röster om Anders Johansson (Solvändan) . Jag medverkar med en längre essä, samt ett förord. Det är inte det huvudsakliga skälet till att jag talar om den. Jag tror däremot att det är en viktig bok just nu, eftersom den huvudlösa hållningen förstärks varje vecka i landet Sverige.
Nu är det tid för Pride och ska man vara en anständig människa ska man förstås instämma i allt som sägs och görs där. Det vägrar jag. Min egen livshållning förbjuder mig att stämma in i denna kör, som egentligen bara är en inverterad version av konsumtionstanken. Den skriker, gastar och dunkar. Jag bryr mig inte det minsta om vem människor går till sängs med, eller vad de gör i sängen eller på köksbordet. Jag har bara inget behov av att veta det.
Som om sexualiteten var en underhållningsbransch, som om varje liten avvikelse från den heterosexuella vardagen skulle intressera alla människor och göra dem gladare. Jag tackar nej till de rosa bakelserna. Liksom jag tackar nej till vänstern, högern, liberalismen, islamismen, nationalismen och andra ismer som förlöjligar, förminskar, förnedrar, förföljer, förtrycker och mördar. I min bröstkorg finns ingen sådan plats. Den har ett enda utrymme kvar och det är frihetens.
Jag läser nu igen texterna om den lågmälde, ödmjuke och alltid så intressante fotografen, författaren, naturmänniskan Anders Johansson.
Övriga
medverkande i boken är
Per Helge, Tom Hedlund,
Lennart Sjögren,
Ingrid Nettervik,
Bo Gustavsson, Jan-Olov Nyström,
Ingegerd Erlandsson, Anders
Marell,
Jan W. Mascher,
Peter Hultsberg,
Ulf Beijbom och Inger Dahlman. Här nedan kan du läsa förordet som jag skrev till boken. Min egen essä i den finns också här i bloggen, men idag koncentrerar jag mig på förordet.
*****
Antologin föddes med Lennart Sjögrens essä
Lyssnaren. Efterhand har de
övriga texterna flutit in och tillsammans ger de en mångtydig bild av
poeten, naturskildraren och fotografen Anders Johansson.
När
Bo Gustavsson i sitt bidrag talar om Anders Johanssons ord om ”att bli
införlivad” träffar han kanske själva kärnan i författarskapet. Det får
mig att tänka på att man hos Anders Johanssons aldrig behöver känna
främlingskap. I hans poesi, liksom i hans prosa, är luften frisk och
klar, orden är just de byggstenar vi alla använder för att kommunicera
och han försöker inte göra dem märkvärdigare än de är. Just för att de i
sig är märkvärdiga. Språket är ett mirakel i det avseendet att dess
bokstäver och ord, på pappret ser de kanske ut som abstraktioner, är
själva kittet som förbinder en människa med en annan. Bo Gustavsson
säger rentav att Johanssons författarskap handlar om att ”erövra sin
existens, att förnimma de avgörande livsfrågorna”. Det är en mycket
vacker sammanfattning av en livsgärning.
Jan-Olov
Nyström pekar på samma fenomen, när han säger att Johansson aldrig
lämnar sina läsare i sticket, därför att hans dikt kan få läsaren att
känna sig stärkt, kanske rentav med en blick in i framtiden, som är allt
annat än trendkänslig. Nyström går också tillbaka till Johanssons
tidiga författarskap, med bland annat Amerikaskildringarna och med hans,
vad patos och engagemang beträffar, likhet med en man som Vilhelm
Moberg. Lika orädd och uppfylld av ett slags vrede mot människans
dumheter ter sig Anders Johansson, inte minst när han skriver om hur vi
behandlar djuren, eller hur vi säljer ut gemensamma egendomar till
högstbjudande och därmed raserar det som finns kvar av folkhemmet.
Per
Helge säger i sitt bidrag att Johanssons texter rör sig, ”utan
begränsningar, ut mot världen, in mot jaget”. Kanske är det en sådan
pendelrörelse som karaktäriserar hans författarskap. Jag tänker inte
minst på de många Ölandsböckerna, där han ömsom går ner i varje enskilt
litet liv, växt och sten på Alvaret, samtidigt som han ser ut över de
till synes oändliga vidderna, havet och himlen.
Per
Helge pekar på en intressant dualism hos Anders Johansson när han låter
träden kontrastera människorna. Helge menar att han med trädens hjälp
kan uppnå ett slags tidsdimension som annars är svår att få syn på:
”Årsringarna, trädens tideräkning, noterar och minns historia på ett
annat sätt än vi.” Och så visar Per Helge på en osannolikt vacker text
ur Johanssons författarskap, där denne skriver: ”Naturen åskådliggör
idéer som för länge sedan har sjunkit i glömska.” Tänk om vi kunde hålla
det i minnet, både när vi har träden och den övriga naturen framför oss
och när vi är inlåsta bakom betong och stål. Tydligare kan jag inte
just nu föreställa mig en beskrivning av människans korta tid på jorden.
Att
Anders Johansson besitter förmåga att porträttera människor, både i ord
och bild, får Inger Dahlman att konstatera, att han ”är en mästare på
att ge ansikte åt den lilla, osynliga människan.” Som exempel nämner hon
hans skildring av Birgit i Gårdby. Men vid sidan av det mänskliga bör
man framhålla att djuren ägnas särskilt noggranna porträtt, inte minst
hans egna katter som fått stå modell för hela böcker.
Ingrid
Nettervik uppehåller sig inledningsvis vid den flit som utmärker
Johanssons vardag. Att han givit ut många böcker kunde å andra sidan te
sig som en självklarhet, om man med sitt författarskap menar lika stort
allvar som snickaren eller bilmekanikern med sina respektive arbeten. En
av vårt lands flitigaste författare sa för många år sedan till mig,
”jag skriver som mest fem sidor om dagen”, och det räckte för att hans
produktion skulle vara ovanligt stor. Så förhåller det sig med Anders
Johansson, hans verkförteckning är i själva verket ett slags bekräftelse
på vad som händer den skrivande människan när hon är ute och samlar
intryck och iakttagelser.
Peter Hultsberg är en
diktande kollega som ser Anders Johansson både utifrån sin poetiska
verksamhet och utifrån sitt värv som litteraturkritiker. Han för ett
mycket intressant resonemang om det vi brukar kalla ”platsens poesi”.
Johansson vänder det ut och in, talar om ”poesins plats” och Hultsberg
citerar ett avsnitt ur En hink i skogen:
”Ett av sätten
för jaget att vinna hemhörighet i världen är att tämja geografin,
utforska och kartlägga platsen för att vila i. Men om texter kan
betraktas som platser, vilket jag anser, så är skrivandet av en text i
sig en hänvändelse till geografinm ett sätt att lokalisera sin egen
plats, ett kartläggande av språkliga sammanhang där jaget kan få en
boning.”
Att jag uppehåller mig vid just detta är för
att jag tror att Anders Johanssons resonemang är särskilt viktiga att
framhålla idag, när vi befinner oss i ett slags politiskt vakuum där
oikofobin är vanligare än hemlandstonerna, där stoltheten över det man
tillhör förväxlas med något slags inskränkt och skränig nationalism. I
Anders Johanssons hela författarskap finns den förankring som vi kan
kallas poesins plats.
Lennart Sjögren påpekar att
Johansson utifrån både den individuella smärtan, och den individuella
glädjen, skapar oss en känsla av ”moralisk angelägenhet gentemot den
enskilda varelsen.” Sjögren vill inför nya läsare av Johansson använda
begreppet ”lyssnaren” som ett slags sammanfattning av vad det handlar
om: ”Det är ett lyssnande som tar alla sinnena i anspråk, men också ett
lyssnande där det resonerande förnuftet har sin plats”.
Tom
Hedlunds bidrag i denna bok är fascinerande inte minst för att det
lyfter fram vad man kunde kalla för en skrovligare yta, en mer komplex
och problematiserande bild: Åtskilliga texter av Anders Johansson
präglas av en mildhet i tonfallet som man kan känna igen också i många
bilder: någon sällsynt orkidé, en harunge, en älskad katt. Men den värld
man mötes i hans böcker är ingen idyll. Många av USA-emigranterna
genomlevde hårda öden, fattigdomen i den gamla malmbebyggelsen ytterst
mot alvaret i den gamla Ölandsbyarna var förfärlig, djurens lidande på
grund av människans bristande empati är omåttliga.”
Jag
känner ofta själv när jag vistas på Öland att många, kanske de flesta,
turister som solar, vandrar eller bilar runt i landskapet borde
undervisas om detta innan de ger sig hän åt de idylliserande
lovsångerna. Turistindustrin har en förmåga att dölja det obekväma, fula
och fattiga. Anders Johansson gör tvärtom i sådana bilder och texter,
han lyfter fram för att tydliggöra samband och perspektiv.
Det
finns fler röster i denna bok, än de jag har nämnt i förordet. Det
spännande är just att de har mycket olika infallsvinklar på Johanssons
författarskap. Rikedomen ligger, som alltid i litteraturen, på det
personliga, det enskilda. Vi fäster oss vid olika saker, och med ett så
mångfacetterat författarskap som detta är det därför en självklarhet att
läsningarna blir olika, och att de förlägger såväl intresse som fokus
på olika aspekter i det.
Som vägvisare in i denna bok
och dess olika berättelser om Anders Johanssons författarskap kan jag
sluta med samma rader som Lennart Sjögren gör i sin essä. De få orden är
hämtade från Johansson själv och lyder: ”Och för varje år,/ En starkare
önskan:/ Att få leva i denna värld.”
Du kan köpa boken här.