fredag 3 augusti 2012

Camus, krigen, samvetet och mamma

Vad representerar modern för Albert Camus? Jag ställer frågan med anledning av
den text som följer nedan, som del två av denna post. I sin bok Frihet, jämlikhet, brodermord (Symposion 2001) skriver Michael Azar:

"Vad representerar hon? Vad innebär denna pol för hans relation till rättvisan och den algeriska nationalismen? Finns det verkligen - på ett fundamentalt politiskt plan - en motsättning mellan modern och rättvisan eller förmår båda tjäna samma funktion: bevarandet av l´Algérie française? (...) Vad är rättvisa? Hur ser en legitim revolt ut? Kan man tala om ett rättfärdigt våld? Finns det en gräns som varje revolutionär politik måste böja sig inför?"

Albert Camus hade i Ni victimes ni bourreaux skrivit: "Vårt sekel är skräckens tid" - och han syftade på det faktum att det andra världskriget visat vad människan är kapabel att göra i ideologiernas namn. Camus menade att vi lever i en världsordning som "legitimerar mordet i historiens och förnuftets namn".

Azar menar att Camus tydligt uttryckte sin motvilja "mot all politik som anpassar sig och ger efter för mordet. Han kritiserar varje ideologi som låter målet rättfärdiga alla medel och som dessutom gör det i namn av storslagna principer." Hos Lenin, sa Camus, finner man "en rättvisans imperialism."

Jag skulle vilja hävda att just Lenin och hans ideologiska efterföljare använde drömmen om rättvisa och frihet för att befästa sin makt och därmed härska över allt större delar av jorden. Rättvisans imperialism föll i grus 1989, men själva tanken lever i allra högsta grad. Och därför ska vi minnas hans ord ur Essais: "Jag tror på rättvisan, men jag kommer att försvara min mor framför rättvisan".

I en tidigare text påstod jag att han satt modern framför friheten. Det korrekta är, vilket detta citat ur Azars bok visar, att han satte henne före rättvisan. Det kan vara en och samma sak, ty utan ett slags rimlig social rättvisa kan heller ingen frihet finnas.

Det leder mig till det möjliga svaret på Azars fråga: modern representerar i den bild av världen som Camus framställer ingenting annat än just rättvisan och friheten. Som fransk-algerier visste Camus att postkolonialismen inte skulle bli en smärtfri epok. De människor som fötts i Algeriet kunde inte reduceras till att vara representanter för kolonialismen. De var individer, födda och uppvuxna i landet och bar på en livslång algerisk identitet. Den som kastade bomber in i ett café där "fransmän" drack sitt kaffe kunde aldrig representera friheten, utan endast ett sätt att med skräcken och mordet som vapen driva dessa algerier ut ur landet. Det lyckades de förbluffande bra med.

Jag frågar mig om dagens islamister har samma agenda som 1960-talets nationalister. I så fall finns det ett antal platser på jorden som måste "befrias" på samma sätt. Om inte annat så kastar denna outtalade agenda sin skugga över varje islamistisk organisations program, från Hamas och Hizbollah i Mellanöstern, till talibanerna och al-Qaida i Asien.

***********

Medan FLN utförde bombattentat mot civila – som i Algers caféer – resonerade Albert Camus om hur valet mellan friheten (möjliggjord med terror) och mammans liv skulle se ut. Självklart skulle han välja en levande mamma. En frihet byggd på mördade landsmän är en ofrihet. Algeriets postkoloniala väg har inte heller lett till någon verklig frihet.

Så kan vi återföra resonemanget till vår egen tid. Terrorattentat går självklart att nyktert analysera och förstå. Men till vilken nytta? Om en kvinna och en man i sällskap tar sig in i ankomsthallen på en flygplats och där utlöser en mycket kraftig sprängladdning, så innebär inte det att några tjetjenska män och kvinnor blir friare. Däremot leder det till skräck, fruktan, lidande och död för de människor som råkade befinna sig där.

Den islamistiska terrorn blir allt grövre i sin vardagshantering. Terrordåden allt vanligare. Kanske blir det inte fler spektakulära dåd som det i USA 11 september 2001. I så fall får vi se sanningen i vitögat: de grupperingar som tror att de kan mörda sig fram till frihet kommer att intensifiera sin verksamhet. Inte en flygplats, tunnelbana, buss eller tåg världen runt kommer att vara säkert territorium.

Mitt val blir detsamma som Camus: jag vägrar godta att min familj skulle behöva dö för någon annan människas frihet, oavsett var han eller hon lever och verkar eller i vilken kulturell, nationell och religiös tradition det är. Friheten är en och odelbar. Egoism? Självcentrering? Ack nej, bara helt vardaglig överlevnadsinstinkt. Jag var en gång i tiden - mellan 17 och 20 års ålder - med i en vänsterrörelse där det egna livet och den egna familjen hade ett värde som låg långt under noll. I en sådan rörelse dör man för sin egen familj. Och man offrar sin egen familj om det krävs. Varje sådan rörelse är en fiende till det mänskliga och till friheten. Oavsett vad den kallar sig.

Jag har ju haft anledning att fundera så mycket på detta, dag ut och dag in, samtidigt som jag tagit del av den svenska offentligheten som är minst sagt naiv och lider av en svår tilltro till extrema livsåskådningar. Jag har sedan länge också förstått att det inte finns minsta möjlighet till dialog.

Den franske filosofen Michel Onfray har för övrigt utgivit L’Ordre libertaire. La vie philosophique d’Albert Camus (Tidig libertarianism. Albert Camus som filosof; Flammarion, 552 s). I Svenskan finns en understreckare om den, skriven av Ruth Lötmarker.



torsdag 2 augusti 2012

Det är inte mycket som krävs för att ett liv ska finnas. Eller försvinna.

Foto: AN

Det är inte mycket som krävs för att ett liv ska finnas. Och ju mindre det krävs, desto mer fylls det av magi och märkvärdighet. Jag sitter ofta och tittar på de helt små varelserna när jag är ute i naturen. Så lite det krävs för att släcka dessa liv. En människofot, en fågelnäbb och vips är de borta.

När jag tänker på människorna som dött bort från mig, i mitt korta men ändå långa liv, märker jag att de blir allt mer avlägsna. Kalle och Alvar, två äldre män som på var sitt sätt var mentorer och vänner. Vännerna som avslutade sina liv, alltför tidigt, alltför brutalt. Två av dem framför tåg. Familjen som tunnats ut. På min fars sida finns det en faster och en kusin kvar. På mors sida är alla morbröder och mostrar borta. Kusinerna, inte heller på hennes sida, har jag kontakt med. Ser mig själv i spegeln och säger: "Tro det eller ej, det är du som är äldst nu."

Hos frisören såg jag att en ruta var krossad. Andra inbrottet på några veckor för att komma åt en blygsam handkassa. Och så berättade de att livsmedelsbutiken intill just råkat ut för ett försök till mordbrand. I den lilla lugna stadsdelen har man börjat förstå att brottsligheten inte lämnar någon ifred.

Det är inte mycket som krävs för att ett liv ska finnas. Eller försvinna. Eller trampas på. Redan det lilla angreppet kan skada en människa för resten av livet. Jag vet det av erfarenhet och varje dag ser jag mig omkring i ett land där brottsligheten ter sig lika naturlig som himlen, haven och de små liven.

Införlivad - röster om Anders Johansson

Jag vill återvända till en bok om författaren och fotografen Anders Johansson. Införlivad - röster om Anders Johansson (Solvändan) . Jag medverkar med en längre essä, samt ett förord. Det är inte det huvudsakliga skälet till att jag talar om den. Jag tror däremot att det är en viktig bok just nu, eftersom den huvudlösa hållningen förstärks varje vecka i landet Sverige.

Nu är det tid för Pride och ska man vara en anständig människa ska man förstås instämma i allt som sägs och görs där. Det vägrar jag. Min egen livshållning förbjuder mig att stämma in i denna kör, som egentligen bara är en inverterad version av konsumtionstanken. Den skriker, gastar och dunkar. Jag bryr mig inte det minsta om vem människor går till sängs med, eller vad de gör i sängen eller på köksbordet. Jag har bara inget behov av att veta det.

Som om sexualiteten var en underhållningsbransch, som om varje liten avvikelse från den heterosexuella vardagen skulle intressera alla människor och göra dem gladare. Jag tackar nej till de rosa bakelserna. Liksom jag tackar nej till vänstern, högern, liberalismen, islamismen, nationalismen och andra ismer som förlöjligar, förminskar, förnedrar, förföljer, förtrycker och mördar. I min bröstkorg finns ingen sådan plats. Den har ett enda utrymme kvar och det är frihetens.

Jag läser nu igen texterna om den lågmälde, ödmjuke och alltid så intressante fotografen, författaren, naturmänniskan Anders Johansson.

Övriga medverkande i boken är Per Helge, Tom Hedlund, Lennart Sjögren, Ingrid Nettervik, Bo Gustavsson, Jan-Olov Nyström, Ingegerd Erlandsson, Anders Marell, Jan W. Mascher, Peter Hultsberg, Ulf Beijbom och Inger Dahlman. Här nedan kan du läsa förordet som jag skrev till boken. Min egen essä i den finns också här i bloggen, men idag koncentrerar jag mig på förordet.

*****

Antologin föddes med Lennart Sjögrens essä Lyssnaren. Efterhand har de övriga texterna flutit in och tillsammans ger de en mångtydig bild av poeten, naturskildraren och fotografen Anders Johansson.

När Bo Gustavsson i sitt bidrag talar om Anders Johanssons ord om ”att bli införlivad” träffar han kanske själva kärnan i författarskapet. Det får mig att tänka på att man hos Anders Johanssons aldrig behöver känna främlingskap. I hans poesi, liksom i hans prosa, är luften frisk och klar, orden är just de byggstenar vi alla använder för att kommunicera och han försöker inte göra dem märkvärdigare än de är. Just för att de i sig är märkvärdiga. Språket är ett mirakel i det avseendet att dess bokstäver och ord, på pappret ser de kanske ut som abstraktioner, är själva kittet som förbinder en människa med en annan. Bo Gustavsson säger rentav att Johanssons författarskap handlar om att ”erövra sin existens, att förnimma de avgörande livsfrågorna”. Det är en mycket vacker sammanfattning av en livsgärning.

Jan-Olov Nyström pekar på samma fenomen, när han säger att Johansson aldrig lämnar sina läsare i sticket, därför att hans dikt kan få läsaren att känna sig stärkt, kanske rentav med en blick in i framtiden, som är allt annat än trendkänslig. Nyström går också tillbaka till Johanssons tidiga författarskap, med bland annat Amerikaskildringarna och med hans, vad patos och engagemang beträffar, likhet med en man som Vilhelm Moberg. Lika orädd och uppfylld av ett slags vrede mot människans dumheter ter sig Anders Johansson, inte minst när han skriver om hur vi behandlar djuren, eller hur vi säljer ut gemensamma egendomar till högstbjudande och därmed raserar det som finns kvar av folkhemmet.

Per Helge säger i sitt bidrag att Johanssons texter rör sig, ”utan begränsningar, ut mot världen, in mot jaget”. Kanske är det en sådan pendelrörelse som karaktäriserar hans författarskap. Jag tänker inte minst på de många Ölandsböckerna, där han ömsom går ner i varje enskilt litet liv, växt och sten på Alvaret, samtidigt som han ser ut över de till synes oändliga vidderna, havet och himlen.

Per Helge pekar på en intressant dualism hos Anders Johansson när han låter träden kontrastera människorna. Helge menar att han med trädens hjälp kan uppnå ett slags tidsdimension som annars är svår att få syn på: ”Årsringarna, trädens tideräkning, noterar och minns historia på ett annat sätt än vi.” Och så visar Per Helge på en osannolikt vacker text ur Johanssons författarskap, där denne skriver: ”Naturen åskådliggör idéer som för länge sedan har sjunkit i glömska.” Tänk om vi kunde hålla det i minnet, både när vi har träden och den övriga naturen framför oss och när vi är inlåsta bakom betong och stål. Tydligare kan jag inte just nu föreställa mig en beskrivning av människans korta tid på jorden.

Att Anders Johansson besitter förmåga att porträttera människor, både i ord och bild, får Inger Dahlman att konstatera, att han ”är en mästare på att ge ansikte åt den lilla, osynliga människan.” Som exempel nämner hon hans skildring av Birgit i Gårdby. Men vid sidan av det mänskliga bör man framhålla att djuren ägnas särskilt noggranna porträtt, inte minst hans egna katter som fått stå modell för hela böcker.

Ingrid Nettervik uppehåller sig inledningsvis vid den flit som utmärker Johanssons vardag. Att han givit ut många böcker kunde å andra sidan te sig som en självklarhet, om man med sitt författarskap menar lika stort allvar som snickaren eller bilmekanikern med sina respektive arbeten. En av vårt lands flitigaste författare sa för många år sedan till mig, ”jag skriver som mest fem sidor om dagen”, och det räckte för att hans produktion skulle vara ovanligt stor. Så förhåller det sig med Anders Johansson, hans verkförteckning är i själva verket ett slags bekräftelse på vad som händer den skrivande människan när hon är ute och samlar intryck och iakttagelser.

Peter Hultsberg är en diktande kollega som ser Anders Johansson både utifrån sin poetiska verksamhet och utifrån sitt värv som litteraturkritiker. Han för ett mycket intressant resonemang om det vi brukar kalla ”platsens poesi”. Johansson vänder det ut och in, talar om ”poesins plats” och Hultsberg citerar ett avsnitt ur En hink i skogen:

”Ett av sätten för jaget att vinna hemhörighet i världen är att tämja geografin, utforska och kartlägga platsen för att vila i. Men om texter kan betraktas som platser, vilket jag anser, så är skrivandet av en text i sig en hänvändelse till geografinm ett sätt att lokalisera sin egen plats, ett kartläggande av språkliga sammanhang där jaget kan få en boning.”

Att jag uppehåller mig vid just detta är för att jag tror att Anders Johanssons resonemang är särskilt viktiga att framhålla idag, när vi befinner oss i ett slags politiskt vakuum där oikofobin är vanligare än hemlandstonerna, där stoltheten över det man tillhör förväxlas med något slags inskränkt och skränig nationalism. I Anders Johanssons hela författarskap finns den förankring som vi kan kallas poesins plats.

Lennart Sjögren påpekar att Johansson utifrån både den individuella smärtan, och den individuella glädjen, skapar oss en känsla av ”moralisk angelägenhet gentemot den enskilda varelsen.” Sjögren vill inför nya läsare av Johansson använda begreppet ”lyssnaren” som ett slags sammanfattning av vad det handlar om: ”Det är ett lyssnande som tar alla sinnena i anspråk, men också ett lyssnande där det resonerande förnuftet har sin plats”.

Tom Hedlunds bidrag i denna bok är fascinerande inte minst för att det lyfter fram vad man kunde kalla för en skrovligare yta, en mer komplex och problematiserande bild: Åtskilliga texter av Anders Johansson präglas av en mildhet i tonfallet som man kan känna igen också i många bilder: någon sällsynt orkidé, en harunge, en älskad katt. Men den värld man mötes i hans böcker är ingen idyll. Många av USA-emigranterna genomlevde hårda öden, fattigdomen i den gamla malmbebyggelsen ytterst mot alvaret i den gamla Ölandsbyarna var förfärlig, djurens lidande på grund av människans bristande empati är omåttliga.”

Jag känner ofta själv när jag vistas på Öland att många, kanske de flesta, turister som solar, vandrar eller bilar runt i landskapet borde undervisas om detta innan de ger sig hän åt de idylliserande lovsångerna. Turistindustrin har en förmåga att dölja det obekväma, fula och fattiga. Anders Johansson gör tvärtom i sådana bilder och texter, han lyfter fram för att tydliggöra samband och perspektiv.

Det finns fler röster i denna bok, än de jag har nämnt i förordet. Det spännande är just att de har mycket olika infallsvinklar på Johanssons författarskap. Rikedomen ligger, som alltid i litteraturen, på det personliga, det enskilda. Vi fäster oss vid olika saker, och med ett så mångfacetterat författarskap som detta är det därför en självklarhet att läsningarna blir olika, och att de förlägger såväl intresse som fokus på olika aspekter i det.

Som vägvisare in i denna bok och dess olika berättelser om Anders Johanssons författarskap kan jag sluta med samma rader som Lennart Sjögren gör i sin essä. De få orden är hämtade från Johansson själv och lyder: ”Och för varje år,/ En starkare önskan:/ Att få leva i denna värld.”

Du kan köpa boken här.

onsdag 1 augusti 2012

Händelser i det händelselösa

Olseröd med utsikt mot Stenshuvud. Igår eftermiddag. Foto: AN

Nej, det händer inte mycket dessa dagar. Jag ser hårdtränade gymnaster visa sina groteska kroppar i OS och imponeras förstås av deras tyngdlöshet, samtidigt som jag funderar på hur deras liv kommer att bli senare, om de kommer att kunna promenera, cykla eller bara sitta i en stol.

Igår satt jag där igen, vid havet i Olseröd. Inte en solbadare så långt jag kunde se. Svensken håller sig borta om han inte kan sola sig till cancer. Det är en fördel, för då har vi kusten för oss själva. Jag satt där och tänkte på människorna som bor vid Stenshuvud. Jag nämner inga namn, för jag vill inte förtala någon. Men nog tänker jag på det faktum att rika Stockholmare kan bo där hela sommaren utan att ens förstå att de är privilegierade. Jag är inte den avundsjuka sorten. Men jag blir alltid på dåligt humör när jag sommartid kommer ut här. De människor man eventuellt möter talar huvudstadsdialekt, tyska eller något tredje icke-skånskt.Jag vet ju att de gamla fiskareänkorna inte har råd att betala fastighetsskatten för de små stugor där de fötts, vuxit upp eller levt hela sina vuxenliv. Sådan är vår samhällsordning, den premierar alltid de redan lyckligt lottade.

Jag vaknar till ett hem utan varmvatten. Fjärde gången på fyra år. Kristianstads kommunala vatten är extremt kalkrikt. Maskinerna kalkar igen. En gång i månaden avkalkar jag. Men varmvattenberedaren låter sig inte avkalkas. Alltså havererar den. Jag kan mönstret nu: en dag stiger varmvattnets temperatur till dryga 100 grader. Efter 12 timmar stänger termostaten av - för gott. Och så finns det inget varmt vatten mer.

Tvättar mig i kallt vatten. Sköljer ur håret och hela skallen protesterar. Klipper mig extremt kort imorgon. Allt blir lättare.

Satt ett par timmar med äldsta barnbarnet Rakel idag. Vi samtalade om mediciner, biverkningar, resor och livet. Fantastiskt. Hennes pappa, som är min äldste son, hjälpte A. med installation av en ny dator. Jag satt där nere med Rakel. Vi växer samman, dag för dag, år för år. Det är livet, som om man kunde sammanfatta det. Livet med stort L. Lyckan att få vara både farfar och morfar till en stor skara barnbarn.

För övrigt undrar jag vem som bryr sig om wahhabiternas mördande i Syrien. Var finns de människor som kan genomskåda termerna "frihetskämpar" och "rebeller" och berätta för världen att de stridande är mördare och terrorister? Det som sker i Syrien kan sannerligen inte skrivas in i något enkelt och förutbestämt schema. Det kräver kall analys och någorlunda förmåga att förstå arabvärlden och dess turbulenta vandring mellan despoti och despoti. Friheten är ett begrepp som knappast går att använda. Demokratin än mindre, trots att de islamistiska krafterna använder det till leda - från Egypten till Libyen.




Karl Aage Rasmussen: Svjatoslav Richter, pianist (Akvilon, översättning av Helena Hansson)

Att skriva en biografi över Svjatoslav Richter blir också att skriva sovjetisk historia och därmed en krönika över alla de musiker, författare, bildkonstnärer och andra som förföljdes, deporterades, avrättades eller bara försvann. Det är just det Karl Aage Rasmussen så skickligt gör. Han väver samman det personliga med det samhälleliga.

Han säger att Richter levde ett rikt men solitärt liv. Ändå säger Richter i Bruno Monsaingeons film om och med honom: “Jag tycker inte om mig själv.” Det uttalandet ska man ta med en nypa salt. Rasmussen menar rent av att filmaren glider på sanningen en aning, eftersom den följande meningen “Så är det” uppenbarligen filmats vid annat tillfälle, eftersom Richter bär andra kläder. Nå, det kunde ändå vara en självbild som är sann, eftersom Richter inte minst blev känd för sin överdrivna självkritik. Han tyckte inte att mycket av det han gjorde dög. De flesta skivinspelningarna betraktade han som undermåliga. Ändå finns det i boken ett antal berättelser om stunder, konserter och enskildheter som fyllt Richter med glädje. Med sin japanske stämmare Teruhisa Murakami (också anställd vid företaget som stod för flyglarna) från 1967 och framåt, tror jag att den glädjen blev som störst för honom. På hemmafronten hade han det som allra lättast att som homosexuell man få vara ifred sedan han flyttat samman med Nina Dorliak, som också hon var homosexuell. Utåt sett var de nu ett stadgat par som slapp trassel med myndigheterna i det land där man rutinmässigt förföljde homosexuella. De två skulle leva ett långt liv tillsammans, hon i en vacker och ombonad halva av lägenheten, han i ett ytterst spartanskt inredd halva.

Med sitt tyska efternamn hade han det inte lätt. Fadern avrättades av Stalinregimen, som så många andra tyskättade under 2:a världskriget. Själv fick han ständigt försvara sig och flytta från den ort där han bodde för att komma undan alltför närgångna frågor. Ibland genom att hävda att efternamnet var judiskt.

Mycket av Rasmussens framställning bygger på Bruno Monsaingeons gripande film Richter: The Enigma, som finns på dvd. Det är till den jag själv går när jag vill se Richter spela och berätta. (Bruno Monsaingeon har tidigare också gjort film om Glenn Gould: The Alchemist som också den finns på dvd - för övrigt har Rasmussen skrivit om Gould i Den kreative løgn. Tolv kapitler om Glenn Gould, 2001).

Rasmussen är noga med att understryka hur mycket mytologi som omger Richter, men samtidigt säger han att mycket har korn av sanning i sig. Och trots att fadern var både pianist och pianolärare så anses Richter vara självlärd. Han gick sin egen väg och spelade “bara som det stod i noterna”, då han menade att interpretens betydelse var överskattad och att pianistens uppgift var att återge kompositörens avsikt.

Richters internationella genombrott kom när han fick lämna Sovjetunionen för en USA-turné. Ryska exilmusiker ville att han skulle stanna där, men rakt tvärtom sa han att Ryssland/Sovjet var det hem han trivdes i. Han anslöt sig till uppfattningen att det i den ryska traditionen fanns en sund patriotism, det som Rasmussen karaktäriserar med orden “en kärlek som är knuten till det själsliga livet” och “en instinktiv känsla som knyter människor till en plats och ett folk”. Richter menade att USA var likriktat och ytligt. Utomlands trivdes han bäst i Italien.

DVD-versionen av Bruno Monsaingeons film

Richter drog in enorma summor västvaluta till Sovjet, alla hans turnéer organiserades av statliga Goskoncert, som besvarade alla önskemål om artister till väst, stoppade eller sände iväg dem och tog emot betalningen. Själv fick han bara behålla smulor. Ibland inte ens det.

Till detta kan läggas fakta som bidragit till den mytologiska bilden av Richter: han ville mot slutet av sitt liv spela i mörklagda lokaler där bara en liten lampa belyste partituret (sedan han slutat spela utantill), han kunde gratis spela i någon bondhåla mitt i vintern, och hade då vantar med avklippta fingertoppar på sig (“man blir varm när man börjar spela” sa han), och mycket mera, som konkret beskrivs i Rasmussens bok.

Som jag tidigare skrev, blir hans bok i mångt och mycket också en sovjetisk kulturhistoria, med fasansfulla exempel på uttryck för despotins sätt att styra, tysta eller uppmuntra. Vid sidan av detta blir boken en serie porträtt av de stora ryska kompositörerna och interpreterna, både de som fanns kvar i Sovjet och de som levde i exil. Särskild uppmärksamhet ägnar Rasmussen legendariska konstnärer som Prokofjev, Sjostakovitj, David Oistrach, Rachmaninov, Stravinskij, Rostropovich och en rad andra, liksom västerländska kompositörer som kom att samarbeta med Richter, som Benjamin Britten.

Vill man förstå hur det stora musikaliska arvet förvaltades i ryska/sovjetiska kretsar och hur villkoren såg ut under Stalintiden och framåt, är Rasmussens bok ett överskådligt, lättillgängligt och mycket lärorikt verk. Författarens essäistiska metod övertygar. Jag läser Richter-boken med samma glädje som jag läser Rasmussens övriga verk.

tisdag 31 juli 2012

Karl Aage Rasmussen: Tilnærmelser til Gustav Mahler (Gyldendals, Köpenhamn).

Författaren Carl-Göran Ekerwald talade i Östersund i maj 2011. Han påminde sig hur Mahler kommit till Niagara och utbrustit: ” Äntligen ett fortissimo!” Detta är en anekdot som står i harmoni med alla anekdoter det finns om Gustav Mahler. De må ha verklighetsförankring eller inte, men de anknyter alla till kompositörens egenskaper och särdrag. Karl Aage Rasmussen är den senaste i raden som färgsätter sin bok om honom med sådana, de är både roliga och ger liv åt texten.

Med tanke på att hans bok om Svjatoslav Richter redan finns på svenska kanske man vågar hoppas att också Mahler-boken blir översatt.

När Janet Baker sjunger Kindertotenlieder, de fem Rückertlieder och Lieder eines fahrendes Gesellen – då vet jag var jag hör hemma. Jag hör förresten just dessa också med Andreas Schmidt. Ibland tar jag också fram en inspelning från 1967 av fjärde symfonin med Concertgebouw Orchestra från Amsterdam under ledning av Bernhard Haitink, därför att sopranen Elly Ameling där sjunger sista satsen Sehr behaglich.

Det fascinerande med Rasmussens bok är inte så mycket det musikanalytiska, utan hans förmåga att skriva kulturhistoria. Här ingår Mahler både i en krets och i en tid. Han har något att blicka tillbaka på (där blir såväl Bach som Beethoven inspirationskällor), han ser fram emot något. Runt Mahler pågår politiska och sociala strider, "allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon", skrev ju Karl Marx. De klassmässigt bestämda rum där hans musik ska tas emot antingen krackelerar eller upphör. Vad kan en liten tysktalande judepojke sätta emot tidens starka strömningar av hatisk nationalism?

Sig själv beskrev han så här: ”bøhmer blandt østrigere, østrigere blandt tyskere och over alt jøde, altid udbuden, aldrig velkommen.” Länge betraktades han i musikvärlden som

”en teaterdirigent der skrev, hvad tyskerne kalder Kapellmeistermusik; en komponist der forurenede den ædle symfonigenre med kaotiske formforløb, teatertorden, sødladne barndomsminder og privatføleri…”. 

Rasmussen säger att Mahler gärna blandade militärmarscher, kyrkokoraler, folkvisor, trumpetfanfarer, judisk klezmer och tidens dansmusik till tätt vävd polyfoni. På detta sätt använde han sig av musik med låg status för att uppnå en kontrastverkan på samma sätt som det ju sker kollisioner i människans känsloliv.

Femton år gammal började han på traditionsrika musikkonservatoriet i Wien. Och han var bara tjugo när han fick anställning som kapellmästare på en kurort nära Linz. Han blev förödmjukad av den banala repertoaren och tog sig vidare till Laibach (Ljubljana) där man tog sig an de stora kompositörerna. Sedan bar det i rasande fart vidare under sjutton år till olika operascener.

Sedan han hamnat i den nybyggda operan i Budapest började det som kunde ha blivit ett gott liv. Rejäl lön, motsvarande runt hundratusen i dagens penningvärde om året, han tog systern Justine till hushållerska. Här fick han konstnärlig makt. Men det var också här som spänningarna var som störst. Mahler gjorde ändå fel.

Hans stora kärlek till den tyska repertoaren mötte förstås motstånd (jämför med dagens situation i Ungern!) och två ungerska nationalister i operaledningen motarbetade honom med alla,

”også antisemitiske midler. Han blev fremstillet som den alltid bedrevidende, gestikulerende jøde der som en gøgeunge vile mase allt ægte ungarsk ihjel i musiklivets ædleste rede”. 

Ja, nog känner man igen det. Inget nytt under himlen. Det som drabbade Mahler då drabbar andra idag.

Dubbelmonarkin nationalister hade vind i seglen. Mahler sista uppsättning i Budapest blev Mozarts Don Giovanni.

Det finns oerhört mycket att säga om den här boken. Jag tog bara tag i några uppenbara trådar. Rasmussen berättar ju om familjen, vännerna, kollegorna och hinner med så mycket i den här djupt personliga boken som faktiskt bara är runt tvåhundra sidor tjock. Men vad säger man om böcker som oupphörligen inspirerar? Man går vidare. Lyssnar till musiken igen, läser vidare, hittar nya små eller stora stigar för den musikaliska samvaron och erfarenheten.

Samtliga Karl Aage Rasmussens böcker har den egenskapen.

måndag 30 juli 2012

Muller till maten

Östersjön i Åhustrakten, idag vid 14-tiden. Foto: AN
Måndagen började med resa till Sätaröd för att gratulera Lykke som fyllde fyra i lördags. Blev mottagna på gården av kattungar, tupp och hönor. Alla flickorna i huset strålade emot oss, det blev några korta, men varma kramar. Vi kunde inte stanna, för på programmet fanns också att hämta upp yngste sonen utanför Tollarp. Han ska på återbesök hos kirurgen imorgon och få sin motorsågsskadade vänsterhand granskad. Sedan vi lämnat av honom inne i stan körde vi hem, vittjade brevlådan (där det fanns handskrivet brev från vännen Gunnar och långt maskinskrivet brev från en annan viktig vän, Anne-Marie, och som grädde på moset nya numret av TLS). Snabbt gjorde jag en omelett med getost i och förberedde för eftermiddagens utflykt.

Utflyktskorgen var packad och klar, då öppnade sig himlen. De stora regnen kom och gick och kom igen... och så började mullret. Vi körde iväg ändå. När vi kom ner till havet åskade det rejält. Regnen drog som skuggor och dimmor över vattnet. Kaffet smakade bättre än på länge. Det är sådana, helt oväntade och oplanerade ögonblick, som förgyller livet. Man finner sig i att bara befinna sig. Man kastar alla ambitioner över axeln. Regn, åska, hav, kaffe och skinksmörgås. Ungefär så räcker det.

Vladimir Arsenijevic: Mexico. Krigsdagbog (Oversat fra serbisk af Toni Liversage). Legenda 8. Forfatterskolens skriftserie.

Under årens lopp har jag läst en ansenlig mängd litteratur om den albanska frågan. Sedan mitten av 1990-talet har jag också läst mycket som behandlat den då serbiska provinsen Kosovo specifikt. Varje sådan bok har haft antingen ett serbiskt eller ett albanskt perspektiv. Med Vladimir Arsenijevics krigsdagbok från Kosovo-kriget i slutet av 1990-talet - som översatts till danska - har jag fått läsa en bok som sammanför de albanska och serbiska ödena till en dubbelt tragisk berättelse. Vid sidan av Ismail Kadarés Trois chants funèbres pour le Kosovo (översatt till norska - Tre sørgesanger for Kosovo - av Tom Lotherington 1999) är det den enda bok jag sett som försöker omfatta detta dubbla perspektiv - vilket rimligen borde ha varit vanligare om man betänker att både albaner och serber ser provinsen Kosovo/Kosova som ett slags vagga för sin egen existens.

Vladimir Arsenijevics får redan 1998 ett erbjudande från det internationella författarparlamentet om ett skyddsboende utanför Serbien, så att regimen inte ska kunna skada honom. Erbjudandet får han på telefon av Bashkim Shehu som lever i exil i Barcelona. Men NATO:s bombkrig kommer emellan och Vladimir Arsenijevics dagbok kommer de första dryga femtio dagarna att handla om detta krig och om hur han och hans familj lever i Belgrad medan bomberna faller och regimen stärker sitt grepp om befolkningen. Det blir praktiskt taget omöjligt att lämna landet.

När det slutligen lyckas, efter en vådlig resa genom Republika Srpska i Bosnien och från Sarajevo till Budapest, kommer Vladimir Arsenijevic och hans familj till Mexico City där de så småningom förenas med den albanske poeten Xhevdet Bajraj, hans hustru och deras två barn. Genom Xhevdet kan han komplettera krigshistorien med de berättelser om de serbiska förbandens terror mot civilbefolkningen i Kosovo. Det är en mycket upprörande och dyster läsning.

Vladimir Arsenijevic avslutar sin berättelse med att konstatera att cirkeln är sluten. Inte ens freden blir en lycka för provinsen. Förföljelse hakar i en annan förföljelse. Människans fallenhet för hat är stor. Och den albanska UCK-gerillan är sannerligen inga goda förebilder. Deras handlingar i "freds"-tid är minst lika avskyvärda. Fördrivningar, skövlingar och mord stod på både de serbiska och de albanska förbandens handlingsprogram.

Om Kadarés bok skrev jag i min bok Kön, klass och kultur (2005) följande:

När Salman Rushdie i sin essäsamling Överskrid denna gräns skriver att förespråkare för ett multietniskt Kosova har fel – ”Mr Blairs idealiska Kosovo är en dröm” – så formulerar han en klassisk realpolitisk dogm: det är som det är, och nu får vi acceptera det. Alltså: fördrivna bosnier, serber, kroater, ungrare, romer, albaner – får alla vara så goda att finna sig i det nya Balkan, som dels cementerat orättvisorna, dels varit alltför villiga att samarbeta med ”demokrater” som i en eller annan mening varit de forna polisstaternas krets. Daytonavtalet gav ingen fred, men ett vapenstillestånd som när som helst kan brytas. Se bara på Belgradregimens demokratiska sammansättning, se hur de extremt nationalistiska kretsarna i Kroatien formerat sig på nytt.

Det folk som kanske drabbats värst – romerna – talar ingen med medlidande om, därför att de anses ”få skylla sig själva”. Men det är folken – alltid folken – som används som instrument av regimer. Det var när Milosevic i Kosovo Polje sa: ”Man ska aldrig mer få slå en serb” som klartecken för mer än tio års massakrer gavs. Och så många som var villiga att följa honom! Och så många albaner som var redo att följa maningen att fördriva Kosovas serber! Nationalismen sitter i våra ryggrader och blåser på när tillfälle ges.

Ismail Kadaré tycks vara av en helt annan uppfattning. I sin bok Tre sørgesanger for Kosovo berättar han om Kosovas historia som en gemensam serbisk-albansk historia. Kadaré visar hur 1389 års slag på Trastfältet används för att genomdriva det som händer från 1989 och framåt – hur en 600 år gammal krigsskådeplats så att säga renoveras och åter tas i bruk. Människorna i Kosova, säger Kadaré, har alltid varit sin historias fångar, all fiendskap och allt hat har varit den kedja som fjättrar både serber och albaner vid det förflutna, och gjort friheten till ett omöjligt projekt. Ungefär så tycker jag att skillnaden mellan Rushdie och Kadaré kan formuleras. Vem av dem ligger närmast en väg att förespråka? Vem av dem kan sägas peka på en alternativ framtid – som inte bara bäddar för en ny omgång etnisk rensning och massakrer? 

söndag 29 juli 2012

Svaret är alltid nej

Foto: Anders Johansson.
Finns det en äkta stillhet kvar? De små punkterna i tillvaron som inte bestäms av ekonomi, hastighet och prestationsångest tycks bli allt färre. I den yngre generationen ser jag hur människor jagar från den ena framgången till den andra.

Jag drar mig till minnes orden som min vän AM uttalar: det viktigaste är att äga sin tid. Det är i själva verket så enkelt, eftersom tiden bara är ett annat ord för livet. Jag hoppade av jakten redan i tjugoårsåldern. I slutet på 1970-talet tog jag steget fullt ut och började försörja mig på skrivandet. Jagade som andra under perioder, men försökte varje dag äga min tid.

Det är klart att en sådan livsväg aldrig ger någon ekonomisk trygghet eller stabilitet. Och att jag nu, sextio år gammal, inte har rätt till sjukpenning eller någon pension att tala om, gör förstås att jag befinner mig på ett gungfly. Men jag valde och jag lever utifrån det valet.

Alternativet vore att säga ja tack till varje människa, institution eller situation där någon ville äga min tid och mitt liv. Jag svarade alltid nej. Jag har svarat nej särskilt många gånger de senaste tio åren. Nu har jag ett enda litet uppdrag kvar, och det är att skriva lektörsomdömen för Bibliotekstjänst. På det sättet försöker jag lyfta fram författarskap och enskilda verk som kanske annars skulle ratas. Å andra sidan är jag starkt medveten om hur lite som köps in till biblioteken idag.

Bortsett från det äger jag min tid. Dygnet runt. Varje dag. Jag cyklar, vandrar, vilar, läser, lyssnar, umgås, skriver och lever utan att fråga någon annan om lov.

Sommarsöndag med Simone Weil

Simone Weil med André Weil,
Henri Cartan och Jean Delsarte (1937).


Sedan början av 1980-talet har Simone Weil oupphörligt fascinerat mig. Jag har läst allt som finns översatt till svenska, jag har köpt och läst biografier och studier över henne och har också själv skrivit ett försök till meditation över henne, med Simone och fjärilen som jag gav ut i mitten av 1990-talet.

När jag antikvariskt köpte hem Sven Stolpes Ande och dikt (1950) så var det efter rekommendation om att läsa hans studie av Léon Bloy. Eftersom boken saknar innehållsförteckning visste jag inte att det direkt efter den långa texten om Bloy skulle komma en om Simone Weil. Det finns i Stolpes text särskilt en aspekt som jag många gånger funderat över, nämligen Weils aldrig genomförda katolska konvertering. Att hon lämnade sitt judiska arv bakom sig är oomtvistat och fastlagt. Men det faktum att hon aldrig blev medlem i katolska kyrkan har förvånat många, eftersom man sett och betraktat det som en självklarhet att hon levde sitt korta liv som bekännande kristen.

Sven Stolpe skriver: "I själva verket var Simone Weil rädd för kyrkan som social institution, som surrogat för det högsta. Katoliker är patrioter - i sitt förhållande till kyrkan. De älskar den som sitt hem, sitt hemland. Men varje sådan bindning tedde sig för Simone Weil som en begränsning. När hon såg helgonen skänka företag som korstågen sitt gillande, anade hon, att de förblindats av just denna näst högsta bindning till kyrkan istället för till Guds kärlek. Kyrkan är en social institution och som sådan farlig."

Sedan han resonerat kring detta kommer Stolpe in på de kollektiva känslor som uppstår: "Simone Weil vägrade att upptas i en miljö, tillhöra en miljö där man säger vi, vara en del av oss, 'att över huvud trivas och vara hemma i någon sorts mänsklig miljö.' Hon kände som sitt livs uppgift att 'vara ensam, främling och i landsflykt'".

Det tycks som om Stolpe här träffar kärnan: den som föredrar en världslig och social institution - en maktapparat - är aldrig fri. Stolpe igen: "Vad hon mer än allt annat fruktade, var att kompromissa - hon ville det absoluta, och det absoluta kräver frihet och offer."

lördag 28 juli 2012

Lykke fyra år.

Lykke och jag har alltid gillat att prata med varandra. Här höll hon på mer än en timme, tre månader gammal. Jag fick träffa Lykke för första gången när hon var bara tre timmar gammal, så vi känner varandra riktigt bra.
Idag fyller mitt yngsta barnbarn Lykke fyra år. Eftersom jag inte kan gratulera henne förrän på måndag, ringde jag i morse. Ungefär så här blev det:

- Ja hej
- Hej Lykke, det är morfar
- Mamma, mamma, det är morfar som ringer
- Lykke, jag ville bara säga grattis på födelsedagen
- Du morfar, skynda dig att packa presenter och kom hit
- Men Lykke, vi kan ju inte komma idag eftersom Astrid jobbar
- Mamma, mamma, Astrid jobbar idag
- Så vi tänkte komma på måndag med din present
- Men du mamma, då blir jag ju fem år nästa gång
- Lykke, ska vi säga hej då så får du hjälpa mamma baka tårtan?
- Ja hej då

Det är ibland svårt att hålla fast i ett samtal med de allra minsta, när det handlar om telefon. Nog är det lättare i levande livet, när man har de små i knäet och kan se varandra i ögonen. Just nu vet jag att hon har en massa kusiner och andra släktingar på kalas. Det blir bra.

Varför hindrades BBC visa dramadokumentären om upploppen?

Wolverhampton. Foto: AN
Vad är det som inte får visas? Medan OS-spektaklet är igång är det kanske inte rätt tillfälle att ställa frågan, men jag gör det ändå.

BBC skulle visa en ny dramadokumentär i två delar, om upploppen i England 2011. Om jag förstår det rätt skulle det ha skett på kvällen den 17 juli. Bara timmar före visningen kom det ett meddelande från BBC:

"A court order has been made that has prevented the BBC from broadcasting the programme The Riots: In their own Words tonight."

 Så brukar det gå till i diktaturer där det styrande partiet också avgör vad som visas eller sägs. Vad är det som föranleder en domstol att hindra BBC att sända en dokumentär? Ämnet i sig kan knappast vara orsaken. Sägs eller visas det saker i filmen som inte lämpar sig för offentligheten? I så fall önskar man att BBC hade berättat det. Men Telegraph säger istället så här:

"The BBC would not comment on the type of court order issued."
BBC:s jurister har förstås tagit sig an saken. I Mirror kan man läsa:

"Lawyers for the BBC are preparing a formal appeal against a court order that has banned them from showing a dramatised film about last year’s riots."

Och Guardian hänvisar till producentens blogg som har mycket intressant att berätta om projektet:

"In a blog posted before the film was pulled, a BBC producer on the project said that using the "important and illuminating" interviews in the drama would provide insight into "why and how the riots had happened".




fredag 27 juli 2012

Ehud Baraks tal vid Israeliska försvarets nationella säkerhetscollege i onsdags


General Ehud Barak, från denna officiella sida.
Det diskuteras flitigt just dessa dagar om Israel faktiskt förbereder ett militärt angrepp på Iran, en så kallad "preventiv attack". Men ingen vet. Inte ens hela den militära, politiska eliten och underrättelsetjänsten. En man som tillhört IDF:s ledning säger idag:

"I am terribly confused. For the first time, after many years of experience in this field, I think I have a better grasp of the calculations that are motivating the enemy than of our own." 

De två som driver frågan hårdast är förstås premiärministern och hans försvarsminister, Ehud Barak. Idag har Barak talat vid IDF's National Security College, där han bland annat sa:

"I am well aware of the difficulties involved in thwarting Iran's attempts to acquire a nuclear weapon (...) However, it is clear to me that without a doubt, dealing with the threat itself will be far more complicated, far more dangerous and far more costly in resources and human life." 

Haaretz, som rapporterar om Baraks tal, skriver i ingressen till sin artikel, att:

"Defense Minister Ehud Barak hinted Wednesday that Israel may attack Iran if sanctions fail to rein in Tehran's nuclear program." 

Idag vet vi att det inom både det politiska och det militära maktkomplexet i Israel finns ett antal tunga röster som rekommenderar att Israel inte ska angripa Iran militärt, av det enkla skälet att det kan bli den utlösande faktorn för ett storkrig. I detta sammanhang måste man förstås också räkna in det som sker i Syrien. Vad händer om de saudi-stödda, wahhabitiska krafterna får kontroll över landets biologiska och kemiska vapen? Är inte risken stor att dessa används, också av gudspartisterna i Libanon, i en samordnad attack mot Israel? Jag tror att den risken är betydande.

Sist och slutligen tror jag att man måste ha med det perspektiv som Barak nämnde:

"Barak said that the events of the Arab Spring, which he said slowly turned into the "Islamic Summer", teach that at the moment of truth, Israel can only rely on itself."

Israels omgivning kunde i ett avlägset förflutet sluta fredsavtal. Det gjorde Jordanien. Det gjorde Egypten. Det är föga troligt att den wahhabitiska höstens män och kvinnor skulle vara intresserade av något sådant.Vi som inte är israeler kan unna oss lyxen att tänka, att vi får vänta och se vilken utvecklingen blir. Den lyxen kan varken staten Israel eller de enskilda israelerna unna sig.



"Fordrukkent sludder" kallar filosofen sin essä om alkoholens betydelse för umgänget.

En av många pubar vi besökte i maj. Varför heter en pub så här? Kan det ha att göra med det filosofen vill framhäva i sin essä? Den finns i Aberystwyth i Wales.
I danska Information läser jag en intressant text om vår alkoholkultur. Artikelförfattaren Arno Victor Nielsen  är filosof, så jag väljer att ta honom på orden, när han säger att vi dricker för att bättre umgås med varandra, och att vi så har gjort i mer än tre tusen år:

"Vi indtager alkoholiske drikke for at komme i lag med hinanden. I mere end tre tusinde år har vi berust os i øl og vin uden at samfundet af den grund er gået i opløsning.Det er snarere sådan, at samfundet og de sociale fællesskaber ville være gået til grunde uden drikkeriet. 

Vi skåler, drikker dus, drikker hinanden til. Det er gennem alle disse ritualer omkring flasken, vi har udviklet os til sociale og selskabelige væsener.

Det er noget fordrukkent sludder, at vi drikker for meget. Mængden er ikke for stor og mådeholdet er ikke for lille. Det er slet ikke det, at vi gør det, der er problemet. Det er måden altså, at vi gør det på."
Och så säger han, att om vi inte haft alkoholen skulle samhället ha havererat. De haverier vi ser, sker alltså inte på grund av, utan trots alkoholen. Är man intresserad av den kristna traditionens syn på alkohol och andra drycker (kaffe!) ska man absolut läsa den här essän. Den berättar något väsentlig om hur vår dryckeskultur utvecklats. Jag kan kittla er nyfikenhet med bara dess få ord:

"Den protestantiske kirke ville ’drikkedjævelen’ til livs og erstattede vinen med den arabiske kaffe. Uden at nogen har protesteret, er der sket en islamisering af den danske folkekirke. Resultatet er da heller ikke udeblevet. I kirkerne er man kun fælles om at være alene med sig selv og sin Gud.

Islamiseringen af kristendommen har været undervejs længe. Det tog for alvor fart med drukkenbolten Augustin. Han ville drikke gilderne til liv. Ikke fordi drikkeriet var sundhedsskadeligt, men fordi det kunne udvikle sig til det, vi i dag kalder civile fællesskaber. »Venskab i denne verden er hor mod Gud,« mente Augustin."