onsdag 1 augusti 2012

Händelser i det händelselösa

Olseröd med utsikt mot Stenshuvud. Igår eftermiddag. Foto: AN

Nej, det händer inte mycket dessa dagar. Jag ser hårdtränade gymnaster visa sina groteska kroppar i OS och imponeras förstås av deras tyngdlöshet, samtidigt som jag funderar på hur deras liv kommer att bli senare, om de kommer att kunna promenera, cykla eller bara sitta i en stol.

Igår satt jag där igen, vid havet i Olseröd. Inte en solbadare så långt jag kunde se. Svensken håller sig borta om han inte kan sola sig till cancer. Det är en fördel, för då har vi kusten för oss själva. Jag satt där och tänkte på människorna som bor vid Stenshuvud. Jag nämner inga namn, för jag vill inte förtala någon. Men nog tänker jag på det faktum att rika Stockholmare kan bo där hela sommaren utan att ens förstå att de är privilegierade. Jag är inte den avundsjuka sorten. Men jag blir alltid på dåligt humör när jag sommartid kommer ut här. De människor man eventuellt möter talar huvudstadsdialekt, tyska eller något tredje icke-skånskt.Jag vet ju att de gamla fiskareänkorna inte har råd att betala fastighetsskatten för de små stugor där de fötts, vuxit upp eller levt hela sina vuxenliv. Sådan är vår samhällsordning, den premierar alltid de redan lyckligt lottade.

Jag vaknar till ett hem utan varmvatten. Fjärde gången på fyra år. Kristianstads kommunala vatten är extremt kalkrikt. Maskinerna kalkar igen. En gång i månaden avkalkar jag. Men varmvattenberedaren låter sig inte avkalkas. Alltså havererar den. Jag kan mönstret nu: en dag stiger varmvattnets temperatur till dryga 100 grader. Efter 12 timmar stänger termostaten av - för gott. Och så finns det inget varmt vatten mer.

Tvättar mig i kallt vatten. Sköljer ur håret och hela skallen protesterar. Klipper mig extremt kort imorgon. Allt blir lättare.

Satt ett par timmar med äldsta barnbarnet Rakel idag. Vi samtalade om mediciner, biverkningar, resor och livet. Fantastiskt. Hennes pappa, som är min äldste son, hjälpte A. med installation av en ny dator. Jag satt där nere med Rakel. Vi växer samman, dag för dag, år för år. Det är livet, som om man kunde sammanfatta det. Livet med stort L. Lyckan att få vara både farfar och morfar till en stor skara barnbarn.

För övrigt undrar jag vem som bryr sig om wahhabiternas mördande i Syrien. Var finns de människor som kan genomskåda termerna "frihetskämpar" och "rebeller" och berätta för världen att de stridande är mördare och terrorister? Det som sker i Syrien kan sannerligen inte skrivas in i något enkelt och förutbestämt schema. Det kräver kall analys och någorlunda förmåga att förstå arabvärlden och dess turbulenta vandring mellan despoti och despoti. Friheten är ett begrepp som knappast går att använda. Demokratin än mindre, trots att de islamistiska krafterna använder det till leda - från Egypten till Libyen.




Karl Aage Rasmussen: Svjatoslav Richter, pianist (Akvilon, översättning av Helena Hansson)

Att skriva en biografi över Svjatoslav Richter blir också att skriva sovjetisk historia och därmed en krönika över alla de musiker, författare, bildkonstnärer och andra som förföljdes, deporterades, avrättades eller bara försvann. Det är just det Karl Aage Rasmussen så skickligt gör. Han väver samman det personliga med det samhälleliga.

Han säger att Richter levde ett rikt men solitärt liv. Ändå säger Richter i Bruno Monsaingeons film om och med honom: “Jag tycker inte om mig själv.” Det uttalandet ska man ta med en nypa salt. Rasmussen menar rent av att filmaren glider på sanningen en aning, eftersom den följande meningen “Så är det” uppenbarligen filmats vid annat tillfälle, eftersom Richter bär andra kläder. Nå, det kunde ändå vara en självbild som är sann, eftersom Richter inte minst blev känd för sin överdrivna självkritik. Han tyckte inte att mycket av det han gjorde dög. De flesta skivinspelningarna betraktade han som undermåliga. Ändå finns det i boken ett antal berättelser om stunder, konserter och enskildheter som fyllt Richter med glädje. Med sin japanske stämmare Teruhisa Murakami (också anställd vid företaget som stod för flyglarna) från 1967 och framåt, tror jag att den glädjen blev som störst för honom. På hemmafronten hade han det som allra lättast att som homosexuell man få vara ifred sedan han flyttat samman med Nina Dorliak, som också hon var homosexuell. Utåt sett var de nu ett stadgat par som slapp trassel med myndigheterna i det land där man rutinmässigt förföljde homosexuella. De två skulle leva ett långt liv tillsammans, hon i en vacker och ombonad halva av lägenheten, han i ett ytterst spartanskt inredd halva.

Med sitt tyska efternamn hade han det inte lätt. Fadern avrättades av Stalinregimen, som så många andra tyskättade under 2:a världskriget. Själv fick han ständigt försvara sig och flytta från den ort där han bodde för att komma undan alltför närgångna frågor. Ibland genom att hävda att efternamnet var judiskt.

Mycket av Rasmussens framställning bygger på Bruno Monsaingeons gripande film Richter: The Enigma, som finns på dvd. Det är till den jag själv går när jag vill se Richter spela och berätta. (Bruno Monsaingeon har tidigare också gjort film om Glenn Gould: The Alchemist som också den finns på dvd - för övrigt har Rasmussen skrivit om Gould i Den kreative løgn. Tolv kapitler om Glenn Gould, 2001).

Rasmussen är noga med att understryka hur mycket mytologi som omger Richter, men samtidigt säger han att mycket har korn av sanning i sig. Och trots att fadern var både pianist och pianolärare så anses Richter vara självlärd. Han gick sin egen väg och spelade “bara som det stod i noterna”, då han menade att interpretens betydelse var överskattad och att pianistens uppgift var att återge kompositörens avsikt.

Richters internationella genombrott kom när han fick lämna Sovjetunionen för en USA-turné. Ryska exilmusiker ville att han skulle stanna där, men rakt tvärtom sa han att Ryssland/Sovjet var det hem han trivdes i. Han anslöt sig till uppfattningen att det i den ryska traditionen fanns en sund patriotism, det som Rasmussen karaktäriserar med orden “en kärlek som är knuten till det själsliga livet” och “en instinktiv känsla som knyter människor till en plats och ett folk”. Richter menade att USA var likriktat och ytligt. Utomlands trivdes han bäst i Italien.

DVD-versionen av Bruno Monsaingeons film

Richter drog in enorma summor västvaluta till Sovjet, alla hans turnéer organiserades av statliga Goskoncert, som besvarade alla önskemål om artister till väst, stoppade eller sände iväg dem och tog emot betalningen. Själv fick han bara behålla smulor. Ibland inte ens det.

Till detta kan läggas fakta som bidragit till den mytologiska bilden av Richter: han ville mot slutet av sitt liv spela i mörklagda lokaler där bara en liten lampa belyste partituret (sedan han slutat spela utantill), han kunde gratis spela i någon bondhåla mitt i vintern, och hade då vantar med avklippta fingertoppar på sig (“man blir varm när man börjar spela” sa han), och mycket mera, som konkret beskrivs i Rasmussens bok.

Som jag tidigare skrev, blir hans bok i mångt och mycket också en sovjetisk kulturhistoria, med fasansfulla exempel på uttryck för despotins sätt att styra, tysta eller uppmuntra. Vid sidan av detta blir boken en serie porträtt av de stora ryska kompositörerna och interpreterna, både de som fanns kvar i Sovjet och de som levde i exil. Särskild uppmärksamhet ägnar Rasmussen legendariska konstnärer som Prokofjev, Sjostakovitj, David Oistrach, Rachmaninov, Stravinskij, Rostropovich och en rad andra, liksom västerländska kompositörer som kom att samarbeta med Richter, som Benjamin Britten.

Vill man förstå hur det stora musikaliska arvet förvaltades i ryska/sovjetiska kretsar och hur villkoren såg ut under Stalintiden och framåt, är Rasmussens bok ett överskådligt, lättillgängligt och mycket lärorikt verk. Författarens essäistiska metod övertygar. Jag läser Richter-boken med samma glädje som jag läser Rasmussens övriga verk.

tisdag 31 juli 2012

Karl Aage Rasmussen: Tilnærmelser til Gustav Mahler (Gyldendals, Köpenhamn).

Författaren Carl-Göran Ekerwald talade i Östersund i maj 2011. Han påminde sig hur Mahler kommit till Niagara och utbrustit: ” Äntligen ett fortissimo!” Detta är en anekdot som står i harmoni med alla anekdoter det finns om Gustav Mahler. De må ha verklighetsförankring eller inte, men de anknyter alla till kompositörens egenskaper och särdrag. Karl Aage Rasmussen är den senaste i raden som färgsätter sin bok om honom med sådana, de är både roliga och ger liv åt texten.

Med tanke på att hans bok om Svjatoslav Richter redan finns på svenska kanske man vågar hoppas att också Mahler-boken blir översatt.

När Janet Baker sjunger Kindertotenlieder, de fem Rückertlieder och Lieder eines fahrendes Gesellen – då vet jag var jag hör hemma. Jag hör förresten just dessa också med Andreas Schmidt. Ibland tar jag också fram en inspelning från 1967 av fjärde symfonin med Concertgebouw Orchestra från Amsterdam under ledning av Bernhard Haitink, därför att sopranen Elly Ameling där sjunger sista satsen Sehr behaglich.

Det fascinerande med Rasmussens bok är inte så mycket det musikanalytiska, utan hans förmåga att skriva kulturhistoria. Här ingår Mahler både i en krets och i en tid. Han har något att blicka tillbaka på (där blir såväl Bach som Beethoven inspirationskällor), han ser fram emot något. Runt Mahler pågår politiska och sociala strider, "allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon", skrev ju Karl Marx. De klassmässigt bestämda rum där hans musik ska tas emot antingen krackelerar eller upphör. Vad kan en liten tysktalande judepojke sätta emot tidens starka strömningar av hatisk nationalism?

Sig själv beskrev han så här: ”bøhmer blandt østrigere, østrigere blandt tyskere och over alt jøde, altid udbuden, aldrig velkommen.” Länge betraktades han i musikvärlden som

”en teaterdirigent der skrev, hvad tyskerne kalder Kapellmeistermusik; en komponist der forurenede den ædle symfonigenre med kaotiske formforløb, teatertorden, sødladne barndomsminder og privatføleri…”. 

Rasmussen säger att Mahler gärna blandade militärmarscher, kyrkokoraler, folkvisor, trumpetfanfarer, judisk klezmer och tidens dansmusik till tätt vävd polyfoni. På detta sätt använde han sig av musik med låg status för att uppnå en kontrastverkan på samma sätt som det ju sker kollisioner i människans känsloliv.

Femton år gammal började han på traditionsrika musikkonservatoriet i Wien. Och han var bara tjugo när han fick anställning som kapellmästare på en kurort nära Linz. Han blev förödmjukad av den banala repertoaren och tog sig vidare till Laibach (Ljubljana) där man tog sig an de stora kompositörerna. Sedan bar det i rasande fart vidare under sjutton år till olika operascener.

Sedan han hamnat i den nybyggda operan i Budapest började det som kunde ha blivit ett gott liv. Rejäl lön, motsvarande runt hundratusen i dagens penningvärde om året, han tog systern Justine till hushållerska. Här fick han konstnärlig makt. Men det var också här som spänningarna var som störst. Mahler gjorde ändå fel.

Hans stora kärlek till den tyska repertoaren mötte förstås motstånd (jämför med dagens situation i Ungern!) och två ungerska nationalister i operaledningen motarbetade honom med alla,

”også antisemitiske midler. Han blev fremstillet som den alltid bedrevidende, gestikulerende jøde der som en gøgeunge vile mase allt ægte ungarsk ihjel i musiklivets ædleste rede”. 

Ja, nog känner man igen det. Inget nytt under himlen. Det som drabbade Mahler då drabbar andra idag.

Dubbelmonarkin nationalister hade vind i seglen. Mahler sista uppsättning i Budapest blev Mozarts Don Giovanni.

Det finns oerhört mycket att säga om den här boken. Jag tog bara tag i några uppenbara trådar. Rasmussen berättar ju om familjen, vännerna, kollegorna och hinner med så mycket i den här djupt personliga boken som faktiskt bara är runt tvåhundra sidor tjock. Men vad säger man om böcker som oupphörligen inspirerar? Man går vidare. Lyssnar till musiken igen, läser vidare, hittar nya små eller stora stigar för den musikaliska samvaron och erfarenheten.

Samtliga Karl Aage Rasmussens böcker har den egenskapen.

måndag 30 juli 2012

Muller till maten

Östersjön i Åhustrakten, idag vid 14-tiden. Foto: AN
Måndagen började med resa till Sätaröd för att gratulera Lykke som fyllde fyra i lördags. Blev mottagna på gården av kattungar, tupp och hönor. Alla flickorna i huset strålade emot oss, det blev några korta, men varma kramar. Vi kunde inte stanna, för på programmet fanns också att hämta upp yngste sonen utanför Tollarp. Han ska på återbesök hos kirurgen imorgon och få sin motorsågsskadade vänsterhand granskad. Sedan vi lämnat av honom inne i stan körde vi hem, vittjade brevlådan (där det fanns handskrivet brev från vännen Gunnar och långt maskinskrivet brev från en annan viktig vän, Anne-Marie, och som grädde på moset nya numret av TLS). Snabbt gjorde jag en omelett med getost i och förberedde för eftermiddagens utflykt.

Utflyktskorgen var packad och klar, då öppnade sig himlen. De stora regnen kom och gick och kom igen... och så började mullret. Vi körde iväg ändå. När vi kom ner till havet åskade det rejält. Regnen drog som skuggor och dimmor över vattnet. Kaffet smakade bättre än på länge. Det är sådana, helt oväntade och oplanerade ögonblick, som förgyller livet. Man finner sig i att bara befinna sig. Man kastar alla ambitioner över axeln. Regn, åska, hav, kaffe och skinksmörgås. Ungefär så räcker det.

Vladimir Arsenijevic: Mexico. Krigsdagbog (Oversat fra serbisk af Toni Liversage). Legenda 8. Forfatterskolens skriftserie.

Under årens lopp har jag läst en ansenlig mängd litteratur om den albanska frågan. Sedan mitten av 1990-talet har jag också läst mycket som behandlat den då serbiska provinsen Kosovo specifikt. Varje sådan bok har haft antingen ett serbiskt eller ett albanskt perspektiv. Med Vladimir Arsenijevics krigsdagbok från Kosovo-kriget i slutet av 1990-talet - som översatts till danska - har jag fått läsa en bok som sammanför de albanska och serbiska ödena till en dubbelt tragisk berättelse. Vid sidan av Ismail Kadarés Trois chants funèbres pour le Kosovo (översatt till norska - Tre sørgesanger for Kosovo - av Tom Lotherington 1999) är det den enda bok jag sett som försöker omfatta detta dubbla perspektiv - vilket rimligen borde ha varit vanligare om man betänker att både albaner och serber ser provinsen Kosovo/Kosova som ett slags vagga för sin egen existens.

Vladimir Arsenijevics får redan 1998 ett erbjudande från det internationella författarparlamentet om ett skyddsboende utanför Serbien, så att regimen inte ska kunna skada honom. Erbjudandet får han på telefon av Bashkim Shehu som lever i exil i Barcelona. Men NATO:s bombkrig kommer emellan och Vladimir Arsenijevics dagbok kommer de första dryga femtio dagarna att handla om detta krig och om hur han och hans familj lever i Belgrad medan bomberna faller och regimen stärker sitt grepp om befolkningen. Det blir praktiskt taget omöjligt att lämna landet.

När det slutligen lyckas, efter en vådlig resa genom Republika Srpska i Bosnien och från Sarajevo till Budapest, kommer Vladimir Arsenijevic och hans familj till Mexico City där de så småningom förenas med den albanske poeten Xhevdet Bajraj, hans hustru och deras två barn. Genom Xhevdet kan han komplettera krigshistorien med de berättelser om de serbiska förbandens terror mot civilbefolkningen i Kosovo. Det är en mycket upprörande och dyster läsning.

Vladimir Arsenijevic avslutar sin berättelse med att konstatera att cirkeln är sluten. Inte ens freden blir en lycka för provinsen. Förföljelse hakar i en annan förföljelse. Människans fallenhet för hat är stor. Och den albanska UCK-gerillan är sannerligen inga goda förebilder. Deras handlingar i "freds"-tid är minst lika avskyvärda. Fördrivningar, skövlingar och mord stod på både de serbiska och de albanska förbandens handlingsprogram.

Om Kadarés bok skrev jag i min bok Kön, klass och kultur (2005) följande:

När Salman Rushdie i sin essäsamling Överskrid denna gräns skriver att förespråkare för ett multietniskt Kosova har fel – ”Mr Blairs idealiska Kosovo är en dröm” – så formulerar han en klassisk realpolitisk dogm: det är som det är, och nu får vi acceptera det. Alltså: fördrivna bosnier, serber, kroater, ungrare, romer, albaner – får alla vara så goda att finna sig i det nya Balkan, som dels cementerat orättvisorna, dels varit alltför villiga att samarbeta med ”demokrater” som i en eller annan mening varit de forna polisstaternas krets. Daytonavtalet gav ingen fred, men ett vapenstillestånd som när som helst kan brytas. Se bara på Belgradregimens demokratiska sammansättning, se hur de extremt nationalistiska kretsarna i Kroatien formerat sig på nytt.

Det folk som kanske drabbats värst – romerna – talar ingen med medlidande om, därför att de anses ”få skylla sig själva”. Men det är folken – alltid folken – som används som instrument av regimer. Det var när Milosevic i Kosovo Polje sa: ”Man ska aldrig mer få slå en serb” som klartecken för mer än tio års massakrer gavs. Och så många som var villiga att följa honom! Och så många albaner som var redo att följa maningen att fördriva Kosovas serber! Nationalismen sitter i våra ryggrader och blåser på när tillfälle ges.

Ismail Kadaré tycks vara av en helt annan uppfattning. I sin bok Tre sørgesanger for Kosovo berättar han om Kosovas historia som en gemensam serbisk-albansk historia. Kadaré visar hur 1389 års slag på Trastfältet används för att genomdriva det som händer från 1989 och framåt – hur en 600 år gammal krigsskådeplats så att säga renoveras och åter tas i bruk. Människorna i Kosova, säger Kadaré, har alltid varit sin historias fångar, all fiendskap och allt hat har varit den kedja som fjättrar både serber och albaner vid det förflutna, och gjort friheten till ett omöjligt projekt. Ungefär så tycker jag att skillnaden mellan Rushdie och Kadaré kan formuleras. Vem av dem ligger närmast en väg att förespråka? Vem av dem kan sägas peka på en alternativ framtid – som inte bara bäddar för en ny omgång etnisk rensning och massakrer? 

söndag 29 juli 2012

Svaret är alltid nej

Foto: Anders Johansson.
Finns det en äkta stillhet kvar? De små punkterna i tillvaron som inte bestäms av ekonomi, hastighet och prestationsångest tycks bli allt färre. I den yngre generationen ser jag hur människor jagar från den ena framgången till den andra.

Jag drar mig till minnes orden som min vän AM uttalar: det viktigaste är att äga sin tid. Det är i själva verket så enkelt, eftersom tiden bara är ett annat ord för livet. Jag hoppade av jakten redan i tjugoårsåldern. I slutet på 1970-talet tog jag steget fullt ut och började försörja mig på skrivandet. Jagade som andra under perioder, men försökte varje dag äga min tid.

Det är klart att en sådan livsväg aldrig ger någon ekonomisk trygghet eller stabilitet. Och att jag nu, sextio år gammal, inte har rätt till sjukpenning eller någon pension att tala om, gör förstås att jag befinner mig på ett gungfly. Men jag valde och jag lever utifrån det valet.

Alternativet vore att säga ja tack till varje människa, institution eller situation där någon ville äga min tid och mitt liv. Jag svarade alltid nej. Jag har svarat nej särskilt många gånger de senaste tio åren. Nu har jag ett enda litet uppdrag kvar, och det är att skriva lektörsomdömen för Bibliotekstjänst. På det sättet försöker jag lyfta fram författarskap och enskilda verk som kanske annars skulle ratas. Å andra sidan är jag starkt medveten om hur lite som köps in till biblioteken idag.

Bortsett från det äger jag min tid. Dygnet runt. Varje dag. Jag cyklar, vandrar, vilar, läser, lyssnar, umgås, skriver och lever utan att fråga någon annan om lov.

Sommarsöndag med Simone Weil

Simone Weil med André Weil,
Henri Cartan och Jean Delsarte (1937).


Sedan början av 1980-talet har Simone Weil oupphörligt fascinerat mig. Jag har läst allt som finns översatt till svenska, jag har köpt och läst biografier och studier över henne och har också själv skrivit ett försök till meditation över henne, med Simone och fjärilen som jag gav ut i mitten av 1990-talet.

När jag antikvariskt köpte hem Sven Stolpes Ande och dikt (1950) så var det efter rekommendation om att läsa hans studie av Léon Bloy. Eftersom boken saknar innehållsförteckning visste jag inte att det direkt efter den långa texten om Bloy skulle komma en om Simone Weil. Det finns i Stolpes text särskilt en aspekt som jag många gånger funderat över, nämligen Weils aldrig genomförda katolska konvertering. Att hon lämnade sitt judiska arv bakom sig är oomtvistat och fastlagt. Men det faktum att hon aldrig blev medlem i katolska kyrkan har förvånat många, eftersom man sett och betraktat det som en självklarhet att hon levde sitt korta liv som bekännande kristen.

Sven Stolpe skriver: "I själva verket var Simone Weil rädd för kyrkan som social institution, som surrogat för det högsta. Katoliker är patrioter - i sitt förhållande till kyrkan. De älskar den som sitt hem, sitt hemland. Men varje sådan bindning tedde sig för Simone Weil som en begränsning. När hon såg helgonen skänka företag som korstågen sitt gillande, anade hon, att de förblindats av just denna näst högsta bindning till kyrkan istället för till Guds kärlek. Kyrkan är en social institution och som sådan farlig."

Sedan han resonerat kring detta kommer Stolpe in på de kollektiva känslor som uppstår: "Simone Weil vägrade att upptas i en miljö, tillhöra en miljö där man säger vi, vara en del av oss, 'att över huvud trivas och vara hemma i någon sorts mänsklig miljö.' Hon kände som sitt livs uppgift att 'vara ensam, främling och i landsflykt'".

Det tycks som om Stolpe här träffar kärnan: den som föredrar en världslig och social institution - en maktapparat - är aldrig fri. Stolpe igen: "Vad hon mer än allt annat fruktade, var att kompromissa - hon ville det absoluta, och det absoluta kräver frihet och offer."

lördag 28 juli 2012

Lykke fyra år.

Lykke och jag har alltid gillat att prata med varandra. Här höll hon på mer än en timme, tre månader gammal. Jag fick träffa Lykke för första gången när hon var bara tre timmar gammal, så vi känner varandra riktigt bra.
Idag fyller mitt yngsta barnbarn Lykke fyra år. Eftersom jag inte kan gratulera henne förrän på måndag, ringde jag i morse. Ungefär så här blev det:

- Ja hej
- Hej Lykke, det är morfar
- Mamma, mamma, det är morfar som ringer
- Lykke, jag ville bara säga grattis på födelsedagen
- Du morfar, skynda dig att packa presenter och kom hit
- Men Lykke, vi kan ju inte komma idag eftersom Astrid jobbar
- Mamma, mamma, Astrid jobbar idag
- Så vi tänkte komma på måndag med din present
- Men du mamma, då blir jag ju fem år nästa gång
- Lykke, ska vi säga hej då så får du hjälpa mamma baka tårtan?
- Ja hej då

Det är ibland svårt att hålla fast i ett samtal med de allra minsta, när det handlar om telefon. Nog är det lättare i levande livet, när man har de små i knäet och kan se varandra i ögonen. Just nu vet jag att hon har en massa kusiner och andra släktingar på kalas. Det blir bra.

Varför hindrades BBC visa dramadokumentären om upploppen?

Wolverhampton. Foto: AN
Vad är det som inte får visas? Medan OS-spektaklet är igång är det kanske inte rätt tillfälle att ställa frågan, men jag gör det ändå.

BBC skulle visa en ny dramadokumentär i två delar, om upploppen i England 2011. Om jag förstår det rätt skulle det ha skett på kvällen den 17 juli. Bara timmar före visningen kom det ett meddelande från BBC:

"A court order has been made that has prevented the BBC from broadcasting the programme The Riots: In their own Words tonight."

 Så brukar det gå till i diktaturer där det styrande partiet också avgör vad som visas eller sägs. Vad är det som föranleder en domstol att hindra BBC att sända en dokumentär? Ämnet i sig kan knappast vara orsaken. Sägs eller visas det saker i filmen som inte lämpar sig för offentligheten? I så fall önskar man att BBC hade berättat det. Men Telegraph säger istället så här:

"The BBC would not comment on the type of court order issued."
BBC:s jurister har förstås tagit sig an saken. I Mirror kan man läsa:

"Lawyers for the BBC are preparing a formal appeal against a court order that has banned them from showing a dramatised film about last year’s riots."

Och Guardian hänvisar till producentens blogg som har mycket intressant att berätta om projektet:

"In a blog posted before the film was pulled, a BBC producer on the project said that using the "important and illuminating" interviews in the drama would provide insight into "why and how the riots had happened".




fredag 27 juli 2012

Ehud Baraks tal vid Israeliska försvarets nationella säkerhetscollege i onsdags


General Ehud Barak, från denna officiella sida.
Det diskuteras flitigt just dessa dagar om Israel faktiskt förbereder ett militärt angrepp på Iran, en så kallad "preventiv attack". Men ingen vet. Inte ens hela den militära, politiska eliten och underrättelsetjänsten. En man som tillhört IDF:s ledning säger idag:

"I am terribly confused. For the first time, after many years of experience in this field, I think I have a better grasp of the calculations that are motivating the enemy than of our own." 

De två som driver frågan hårdast är förstås premiärministern och hans försvarsminister, Ehud Barak. Idag har Barak talat vid IDF's National Security College, där han bland annat sa:

"I am well aware of the difficulties involved in thwarting Iran's attempts to acquire a nuclear weapon (...) However, it is clear to me that without a doubt, dealing with the threat itself will be far more complicated, far more dangerous and far more costly in resources and human life." 

Haaretz, som rapporterar om Baraks tal, skriver i ingressen till sin artikel, att:

"Defense Minister Ehud Barak hinted Wednesday that Israel may attack Iran if sanctions fail to rein in Tehran's nuclear program." 

Idag vet vi att det inom både det politiska och det militära maktkomplexet i Israel finns ett antal tunga röster som rekommenderar att Israel inte ska angripa Iran militärt, av det enkla skälet att det kan bli den utlösande faktorn för ett storkrig. I detta sammanhang måste man förstås också räkna in det som sker i Syrien. Vad händer om de saudi-stödda, wahhabitiska krafterna får kontroll över landets biologiska och kemiska vapen? Är inte risken stor att dessa används, också av gudspartisterna i Libanon, i en samordnad attack mot Israel? Jag tror att den risken är betydande.

Sist och slutligen tror jag att man måste ha med det perspektiv som Barak nämnde:

"Barak said that the events of the Arab Spring, which he said slowly turned into the "Islamic Summer", teach that at the moment of truth, Israel can only rely on itself."

Israels omgivning kunde i ett avlägset förflutet sluta fredsavtal. Det gjorde Jordanien. Det gjorde Egypten. Det är föga troligt att den wahhabitiska höstens män och kvinnor skulle vara intresserade av något sådant.Vi som inte är israeler kan unna oss lyxen att tänka, att vi får vänta och se vilken utvecklingen blir. Den lyxen kan varken staten Israel eller de enskilda israelerna unna sig.



"Fordrukkent sludder" kallar filosofen sin essä om alkoholens betydelse för umgänget.

En av många pubar vi besökte i maj. Varför heter en pub så här? Kan det ha att göra med det filosofen vill framhäva i sin essä? Den finns i Aberystwyth i Wales.
I danska Information läser jag en intressant text om vår alkoholkultur. Artikelförfattaren Arno Victor Nielsen  är filosof, så jag väljer att ta honom på orden, när han säger att vi dricker för att bättre umgås med varandra, och att vi så har gjort i mer än tre tusen år:

"Vi indtager alkoholiske drikke for at komme i lag med hinanden. I mere end tre tusinde år har vi berust os i øl og vin uden at samfundet af den grund er gået i opløsning.Det er snarere sådan, at samfundet og de sociale fællesskaber ville være gået til grunde uden drikkeriet. 

Vi skåler, drikker dus, drikker hinanden til. Det er gennem alle disse ritualer omkring flasken, vi har udviklet os til sociale og selskabelige væsener.

Det er noget fordrukkent sludder, at vi drikker for meget. Mængden er ikke for stor og mådeholdet er ikke for lille. Det er slet ikke det, at vi gør det, der er problemet. Det er måden altså, at vi gør det på."
Och så säger han, att om vi inte haft alkoholen skulle samhället ha havererat. De haverier vi ser, sker alltså inte på grund av, utan trots alkoholen. Är man intresserad av den kristna traditionens syn på alkohol och andra drycker (kaffe!) ska man absolut läsa den här essän. Den berättar något väsentlig om hur vår dryckeskultur utvecklats. Jag kan kittla er nyfikenhet med bara dess få ord:

"Den protestantiske kirke ville ’drikkedjævelen’ til livs og erstattede vinen med den arabiske kaffe. Uden at nogen har protesteret, er der sket en islamisering af den danske folkekirke. Resultatet er da heller ikke udeblevet. I kirkerne er man kun fælles om at være alene med sig selv og sin Gud.

Islamiseringen af kristendommen har været undervejs længe. Det tog for alvor fart med drukkenbolten Augustin. Han ville drikke gilderne til liv. Ikke fordi drikkeriet var sundhedsskadeligt, men fordi det kunne udvikle sig til det, vi i dag kalder civile fællesskaber. »Venskab i denne verden er hor mod Gud,« mente Augustin."

“Individens frihet måste begränsas så pass att han inte blir en plåga för andra människor.”

Birmingham. Foto: AN
I Daily Mail gjorde Max Hastings en analys 2011, medan upploppen fortfarande pågick. Eftersom den starkt skiljer sig från det mesta som skrevs vill jag också referera den. Han börjar med att berätta om hur han visas runt i Detroit efter upploppen 1967, då 43 människor dog. En svart journalist, Joe Strickland, säger till honom: ”Tro inte på allt människor säger till medierna, om hur ledsna de är över vad som hänt. När de talar med varandra säger de: ’Vilken härlig brasa!’”.

Hastings säger sig vara säker på att de som nu deltar i upploppen, svarta och vita, som har bränt ner och plundrat runtom i England, tänker att de haft roligt, att livet blivit intressantare, att de har fått uppmärksamhet.

Som en ung flicka sa i en BBC-intervju, så har upploppen visat ’de rika’ att ’vi kan göra precis vad vi vill’. Hastings menar att det beror på, att dessa unga människor saknar en moralisk kompass som skulle göra dem mottagliga för skuld eller skam.

”Förutom att sakna jobb har de inga förebilder i familjer, i de flesta fall lever de i hem där fadern är arbetslös eller helt enkelt bara lämnat dem. De är analfabeter och kan inte räkna, bortom vad som behövs vid datorspelen. I grund och botten är de vilddjur. Jag använder medvetet den termen, eftersom de saknar den disciplin som behövs för att man ska kunna få ett jobb, och det samvete som kan skilja på rätt och fel. De svarar bara på instinktiva, djuriska impulser – att äta och dricka, ha sex, stjäla eller förstöra andras ägodelar. Deras uppträdande på gatorna liknar det som isbjörnen hade när den angrep ett norskt turistläger förra veckan. De gjorde vad som föll dem in och till skillnad från björnen, var det ingen som sköt dem för det.”

Hastings sätter in upploppen i ett större socialt sammanhang och skriver: ”Den nedslående sanningen är att det på botten av vårt samhälle finns ett skikt av unga människor utan färdigheter, utbildning, värden eller mål. De saknar det som de flesta av oss skulle kalla ’liv’, de bara finns till. Ingen har vågat föreslå dem att de borde känna samhörighet med något, minst av allt Storbritannien eller deras lokalsamhälle. De tittar inte på kungliga bröllop” konstaterar Hastings och tillägger att de förstås inte heller är stolta över att vara ”Londoners, Scousers (Liverpoolbor)  eller Brummies (Birminghambor)”.

Är det ändå inte värst, att de vid sidan av total okunskap om det förflutna, “saknar allt intresse för nuet”? frågar Hastings. Det enda de tycks bry sig om, säger han, ”är videospel, gatuslagsmål, droganvändning och brottslighet.”

Hastings hänvisar till John Stuart Mill som 1859 skrev essän On Liberty i vilken det heter: “Individens frihet måste begränsas så pass att han inte blir en plåga för andra människor.” Ändå är det så, att det överallt i landet bryts mot denna vitala princip för ett civiliserat samhälle, ostraffat, säger Hastings.

Vem ska man lägga skulden på? Hastings: ”Familjens sönderfall, den fördärvliga bilden av ensammamman som något önskvärt, familjelivets förfall där till och med gemensamma måltider blivit sällsynta, allt detta har bidragit i hög grad till den unga underklassens tillstånd (…) Och hur är det med skolan. Jag tror inte att den kan beskyllas för att ha skapat en groteskt njutningslysten, icke-bedömande kultur. Den har sist och slutligen sanktioneras av parlamentet, som vägrat goda, att barn har bättre förutsättningar med två föräldrar istället för en, och att beroende-kulturen är en tragedi för den som får något utan motprestation.”

Vad blir det av barnen i en sådan skola? Hastings skriver: ”De saknar koder och värderingar som hindrar dem att uppföra sig anti-socialt, eller rentav kriminellt, och en liten risk att bestraffas för att de gör så. De saknar ansvarskänsla för sig själva, och ännu mindre för andra, och ser ingen annan framtid än nästa måltid, nästa sexuella upplevelse och nästa fotbollsmatch på tv. De utgör en belastning på samhället, eftersom de inte bidrar med någonting, samtidigt som de kostar skattebetalarna miljarder. Den liberala opinionen anser att de är offer, eftersom samhället har misslyckats med att erbjuda dem tillfälle att utveckla sin potential. De flesta av oss skulle kalla det nonsens. De är istället offer för en perverterad livssyn, som sätter den personliga friheten allra högst och förnekar underklassen den disciplin – ansvarsfull kärlek – som ensam kan möjliggöra för några av dess medlemmar att fly beroendets träsk, där de nu lever.”

Naturligtvis betraktas Hastings tankar som djupt reaktionära. Det kan jag förstå, eftersom de uttrycker en starkt rationell reaktion på det sociala och kulturella förfall vårt europeiska kultur befinner sig i. Är det inte just till dessa människor vi bör söka oss för resonemang och studier? Den som inte reagerar på samtiden har förstås ingenting nytt eller tänkvärt att erbjuda oss. Mot slutet av sin essä säger Hastings att hans hund uppför sig bättre än de ungdomar som deltog i upploppen, till exempel i Birmingham. Det får mig att tänka på att människor som uppför sig riktigt illa här hos oss ibland kallas för ”fähundar”. Hastings vrider begreppet åt andra hållet. Och så säger han: ”Dessa människor är produkter av en kultur som ger dem så mycket villkorslöst att de aldrig får lära sig hur man blir en människa.”


torsdag 26 juli 2012

Fria Syriska Arméns fördrivna.

Det finns anledning att också idag göra ett litet nedslag bland de så kallade "frihetskämparna" i Syrien. Nu rapporterar Spiegel online om vad som händer landets kristna minoritet (vilket förvisso inte är en nyhet, men ett ämne som förtjänar uppmärksamhet). Dessa människor flyr inte till Libanon av skräck för regimens trupper, utan för att de förföljs av "Fria Syriska Armén". Så här skriver tidningen:

"With fighting ongoing, however, the rebels have also committed excesses. And some factions within the patchwork of disparate groups that together comprise the Free Syrian Army have radicalized at a very rapid clip in recent months. A few are even being influenced by foreign jihadists who have traveled to Syria to advise them. That, at least, is what witnesses on the ground are reporting in Qusayr, where fierce fighting has raged for months. Control of the town has passed back and forth between the two sides, at times falling into the hands of the regime and at others of the rebels. Currently, fighters with the Free Syrian Army have the upper hand, and they have also made the city of 40,000 residents a place where the country's Christian minority no longer feels safe."

Och lite längre fram i texten, där vi också får veta hur svårt det kan vara också i Libanon, därför att FSA:s familjemedlemmar finns där. Det handlar inte sällan om fysiska sammandrabbningar mellan de två grupperna:


"Thirty-two Christian families have found shelter and asylum in Qa, which is located only 12 kilometers away from the Syrian border. Although the city is also Christian and looks out for those who have fled the rebels for this reason, the Khouris and their fellow victims nevertheless live in a state of constant fear. For one, they can hear the muffled hum of artillery being fired in nearby Syria. The sound travels well beyond the border and serves as a constant reminder of what is happening in their country. On the day of the interview, a column of smoke could be seen rising above the next mountain range. A day earlier, a shell hit a gas station on the Syrian side of the border and it had been smouldering ever since. Four weeks ago, the Khouris learned that their home in Qusayr had been completely destroyed after being struck by a rocket. But the family's greatest fear is that of their own Syrian compatriots. As a border town, Qa is a magnet for two types of refugees, says Mansour Saad. "On the one hand, you have the Christians who are fleeing from the rebels," he says. "And then you have the refugee families of men who are fighting within the ranks of the FSA." The two enemy groups sometimes clash in Lebanese exile. "There is a lot of tension between them," says Saad. "We do our best to keep the two groups apart."

Slutorden, från en libanesisk borgmästare, förtjänar att citeras:

"...the insurgency has since been hijacked by Islamists, the mayor argues. "And we know the types of Muslims who have emerged at the head of the rebellion: The ones who would like to lead the people back into the Stone Age."

Ett år efter upploppen

Corporation Street, Birmingham. Foto: AN.
Ett år efter de våldsamma upploppen i Birmingham begav sig The Independents Owen Jones till staden för att tala med människor om vad som hänt sedan dess. Han ger först en dramatisk skildring av vad som hände en 27-årig reklamman, Tom Carroll och hans flickvän, som hyrt sig en liten lägenhet i stadens centrum. De hörde hur människomassan bröt sig in, rusade i korridorerna och skrek: ”Nu tar vi de rika!” – Carroll understryker att de själva inte var det minsta rika, men att våldsmassan knappast skulle ta någon hänsyn till det. De var båda fruktansvärt rädda, mest fruktade de att massan skulle tända eld på huset.

De lyckades fly från byggnaden, men Carroll säger att han fortfarande minns massans skrik med fasa, den var mörk, den var upprörd och helt enkelt fasansfull. Carroll säger att man redan dagen före upploppen kände att något var i görningen. Han menar att de som deltog i upploppen var arbetarungar eller barn som alltid setts över axeln. De hade kunnat ställa till problem var som helst, säger han, och det var ju trots allt något som hände den långa, trista sommaren, så varför inte hänga på.

Så kom morden på de tre unga männen, den 9 augusti, då en bil mejade ner dem utanför en bensinstation i Winson Green. Independent talar med Sajid Patel som var en vän till de tre. Han beskriver dem som nära bröder, som han växte upp tillsammans med. Men han kände aldrig vrede, bara en stor och djup sorg. Trots att han själv blev ett offer för tumultet vill han inte fördöma dem som deltog i upploppen. Han menar till och med att det inte var några upplopp, utan bara ”unga som ville ha kul”. Dessa unga människor ”är fattiga, de har inga jobb, de har inga bidragspengar och då tänker de bara att de ska passa på att ta saker helt gratis, träningsoveraller och fräcka gympaskor, sådant som är alldeles för dyrt för unga människor. Ungar är hungriga här i våra trakter, överallt är de hungriga. Till och med de som gått på universiteten, som har examina, men inga jobb. Det finns ingen framtid i det här landet.”

Det som tycks förena de intervjuade, som är en handfull fler än dem jag ovan refererat till, är att de tillbakavisar mediabilden av ett Birmingham med våldsamma sociala eller andra motsättningar. De hävdar att medierna gav intryck av våld mellan svarta och asiater, eller mellan vita och andra grupper. Man ska inte prata om ras  säger till exempel en man vid namn Gordon, ”skulden ligger hos den mest högerextrema regering vi någonsin haft, och det påverkar människors livskvalitet.”

Jag delar till 100% påståendet om ”ras”. Det är ett hopplöst föråldrat och oanvändbart begrepp. Och även om jag sedan kan förstå förutsättningen för hans uttalande om regeringen – eftersom social oro alltid hänger samman med djupa sociala, ekonomiska och kulturella klyftor – så är det uppenbarligen så att 2011 års upplopp saknar varje konkret förbindelse med en regeringspolitik som i allt väsentligt är identisk med den föregående Labourregeringens. Ingenting av landets utrikespolitik, med militära interventioner utomlands, har förändrats. Ingenting av landets minst sagt öppna gränser har förändrats, vilket visas av den senaste folkräkningen. Så denna Gordon tycks leta efter det halmstrå som många européer idag tror är svaret på alla frågor: ”högerextremismen” (vilket så väl överensstämmer med bruket av ordet "fascism", vilket man regelmässigt använder för allt man tycker illa om).

En annan man, med jamaicansk bakgrund, säger att han helt tillbakavisar resonemangen om ras. Han påpekar att Birmingham har en lång historia av social oro. En tredje hänvisar till Martin Luther Kings beskrivning av upplopp som “de ohördas språk.” Kanske ligger detta närmare sanningen än alla de slappa vardagsanalyser som görs kring det brittiska styret. Att vara en människa som ingen lyssnar till är alltid att vara en människa utan möjligheter.

Underklasstillvaron är i allt väsentligt densamma idag som den var för hundra år sedan. Att ramar och utseenden för tillvaron ser annorlunda ut idag ändrar inte på det. Oavsett om man sover på halmmadrass i ett uthus eller på en sunkig madrass i ett omöblerat rum på fjortonde våningen i ett betonggetto, så är man ohörd. Och det kommer man att förbli.

Till och med butiksinnehavare som drabbades hårt av upploppen visar en förlåtande attityd, som en pakistansk matthandlare som hänvisar till att han tack vare försäkringen inte lider någon skada och därför tänkte, när massan stormade hans butik: ”ta vad ni kan och försvinn sedan.” Han säger att han aldrig skulle komma på tanken att fördöma dessa människor, ”har man chansen så tar man den. Om du ser sedlar på ett golv, visst plockar du upp dem?”

Sådana, minst sagt milt filosofiska utläggningar om upploppen, kan kanske förklara en del av stadens problem. Jag har svårt att bortse från det faktum att uttalanden som dessa visar på en tämligen sorglös inställning till både frågan om social ordning och frågan om att kunna skilja på ditt och mitt. Det är inte alla människor som har bra försäkringar. Nog blir det Tom Carrolls vittnesmål jag fäster mig särskilt vid, eftersom han så tydligt visar vari massans farlighet finns.