måndag 30 juli 2012

Muller till maten

Östersjön i Åhustrakten, idag vid 14-tiden. Foto: AN
Måndagen började med resa till Sätaröd för att gratulera Lykke som fyllde fyra i lördags. Blev mottagna på gården av kattungar, tupp och hönor. Alla flickorna i huset strålade emot oss, det blev några korta, men varma kramar. Vi kunde inte stanna, för på programmet fanns också att hämta upp yngste sonen utanför Tollarp. Han ska på återbesök hos kirurgen imorgon och få sin motorsågsskadade vänsterhand granskad. Sedan vi lämnat av honom inne i stan körde vi hem, vittjade brevlådan (där det fanns handskrivet brev från vännen Gunnar och långt maskinskrivet brev från en annan viktig vän, Anne-Marie, och som grädde på moset nya numret av TLS). Snabbt gjorde jag en omelett med getost i och förberedde för eftermiddagens utflykt.

Utflyktskorgen var packad och klar, då öppnade sig himlen. De stora regnen kom och gick och kom igen... och så började mullret. Vi körde iväg ändå. När vi kom ner till havet åskade det rejält. Regnen drog som skuggor och dimmor över vattnet. Kaffet smakade bättre än på länge. Det är sådana, helt oväntade och oplanerade ögonblick, som förgyller livet. Man finner sig i att bara befinna sig. Man kastar alla ambitioner över axeln. Regn, åska, hav, kaffe och skinksmörgås. Ungefär så räcker det.

Vladimir Arsenijevic: Mexico. Krigsdagbog (Oversat fra serbisk af Toni Liversage). Legenda 8. Forfatterskolens skriftserie.

Under årens lopp har jag läst en ansenlig mängd litteratur om den albanska frågan. Sedan mitten av 1990-talet har jag också läst mycket som behandlat den då serbiska provinsen Kosovo specifikt. Varje sådan bok har haft antingen ett serbiskt eller ett albanskt perspektiv. Med Vladimir Arsenijevics krigsdagbok från Kosovo-kriget i slutet av 1990-talet - som översatts till danska - har jag fått läsa en bok som sammanför de albanska och serbiska ödena till en dubbelt tragisk berättelse. Vid sidan av Ismail Kadarés Trois chants funèbres pour le Kosovo (översatt till norska - Tre sørgesanger for Kosovo - av Tom Lotherington 1999) är det den enda bok jag sett som försöker omfatta detta dubbla perspektiv - vilket rimligen borde ha varit vanligare om man betänker att både albaner och serber ser provinsen Kosovo/Kosova som ett slags vagga för sin egen existens.

Vladimir Arsenijevics får redan 1998 ett erbjudande från det internationella författarparlamentet om ett skyddsboende utanför Serbien, så att regimen inte ska kunna skada honom. Erbjudandet får han på telefon av Bashkim Shehu som lever i exil i Barcelona. Men NATO:s bombkrig kommer emellan och Vladimir Arsenijevics dagbok kommer de första dryga femtio dagarna att handla om detta krig och om hur han och hans familj lever i Belgrad medan bomberna faller och regimen stärker sitt grepp om befolkningen. Det blir praktiskt taget omöjligt att lämna landet.

När det slutligen lyckas, efter en vådlig resa genom Republika Srpska i Bosnien och från Sarajevo till Budapest, kommer Vladimir Arsenijevic och hans familj till Mexico City där de så småningom förenas med den albanske poeten Xhevdet Bajraj, hans hustru och deras två barn. Genom Xhevdet kan han komplettera krigshistorien med de berättelser om de serbiska förbandens terror mot civilbefolkningen i Kosovo. Det är en mycket upprörande och dyster läsning.

Vladimir Arsenijevic avslutar sin berättelse med att konstatera att cirkeln är sluten. Inte ens freden blir en lycka för provinsen. Förföljelse hakar i en annan förföljelse. Människans fallenhet för hat är stor. Och den albanska UCK-gerillan är sannerligen inga goda förebilder. Deras handlingar i "freds"-tid är minst lika avskyvärda. Fördrivningar, skövlingar och mord stod på både de serbiska och de albanska förbandens handlingsprogram.

Om Kadarés bok skrev jag i min bok Kön, klass och kultur (2005) följande:

När Salman Rushdie i sin essäsamling Överskrid denna gräns skriver att förespråkare för ett multietniskt Kosova har fel – ”Mr Blairs idealiska Kosovo är en dröm” – så formulerar han en klassisk realpolitisk dogm: det är som det är, och nu får vi acceptera det. Alltså: fördrivna bosnier, serber, kroater, ungrare, romer, albaner – får alla vara så goda att finna sig i det nya Balkan, som dels cementerat orättvisorna, dels varit alltför villiga att samarbeta med ”demokrater” som i en eller annan mening varit de forna polisstaternas krets. Daytonavtalet gav ingen fred, men ett vapenstillestånd som när som helst kan brytas. Se bara på Belgradregimens demokratiska sammansättning, se hur de extremt nationalistiska kretsarna i Kroatien formerat sig på nytt.

Det folk som kanske drabbats värst – romerna – talar ingen med medlidande om, därför att de anses ”få skylla sig själva”. Men det är folken – alltid folken – som används som instrument av regimer. Det var när Milosevic i Kosovo Polje sa: ”Man ska aldrig mer få slå en serb” som klartecken för mer än tio års massakrer gavs. Och så många som var villiga att följa honom! Och så många albaner som var redo att följa maningen att fördriva Kosovas serber! Nationalismen sitter i våra ryggrader och blåser på när tillfälle ges.

Ismail Kadaré tycks vara av en helt annan uppfattning. I sin bok Tre sørgesanger for Kosovo berättar han om Kosovas historia som en gemensam serbisk-albansk historia. Kadaré visar hur 1389 års slag på Trastfältet används för att genomdriva det som händer från 1989 och framåt – hur en 600 år gammal krigsskådeplats så att säga renoveras och åter tas i bruk. Människorna i Kosova, säger Kadaré, har alltid varit sin historias fångar, all fiendskap och allt hat har varit den kedja som fjättrar både serber och albaner vid det förflutna, och gjort friheten till ett omöjligt projekt. Ungefär så tycker jag att skillnaden mellan Rushdie och Kadaré kan formuleras. Vem av dem ligger närmast en väg att förespråka? Vem av dem kan sägas peka på en alternativ framtid – som inte bara bäddar för en ny omgång etnisk rensning och massakrer? 

söndag 29 juli 2012

Svaret är alltid nej

Foto: Anders Johansson.
Finns det en äkta stillhet kvar? De små punkterna i tillvaron som inte bestäms av ekonomi, hastighet och prestationsångest tycks bli allt färre. I den yngre generationen ser jag hur människor jagar från den ena framgången till den andra.

Jag drar mig till minnes orden som min vän AM uttalar: det viktigaste är att äga sin tid. Det är i själva verket så enkelt, eftersom tiden bara är ett annat ord för livet. Jag hoppade av jakten redan i tjugoårsåldern. I slutet på 1970-talet tog jag steget fullt ut och började försörja mig på skrivandet. Jagade som andra under perioder, men försökte varje dag äga min tid.

Det är klart att en sådan livsväg aldrig ger någon ekonomisk trygghet eller stabilitet. Och att jag nu, sextio år gammal, inte har rätt till sjukpenning eller någon pension att tala om, gör förstås att jag befinner mig på ett gungfly. Men jag valde och jag lever utifrån det valet.

Alternativet vore att säga ja tack till varje människa, institution eller situation där någon ville äga min tid och mitt liv. Jag svarade alltid nej. Jag har svarat nej särskilt många gånger de senaste tio åren. Nu har jag ett enda litet uppdrag kvar, och det är att skriva lektörsomdömen för Bibliotekstjänst. På det sättet försöker jag lyfta fram författarskap och enskilda verk som kanske annars skulle ratas. Å andra sidan är jag starkt medveten om hur lite som köps in till biblioteken idag.

Bortsett från det äger jag min tid. Dygnet runt. Varje dag. Jag cyklar, vandrar, vilar, läser, lyssnar, umgås, skriver och lever utan att fråga någon annan om lov.

Sommarsöndag med Simone Weil

Simone Weil med André Weil,
Henri Cartan och Jean Delsarte (1937).


Sedan början av 1980-talet har Simone Weil oupphörligt fascinerat mig. Jag har läst allt som finns översatt till svenska, jag har köpt och läst biografier och studier över henne och har också själv skrivit ett försök till meditation över henne, med Simone och fjärilen som jag gav ut i mitten av 1990-talet.

När jag antikvariskt köpte hem Sven Stolpes Ande och dikt (1950) så var det efter rekommendation om att läsa hans studie av Léon Bloy. Eftersom boken saknar innehållsförteckning visste jag inte att det direkt efter den långa texten om Bloy skulle komma en om Simone Weil. Det finns i Stolpes text särskilt en aspekt som jag många gånger funderat över, nämligen Weils aldrig genomförda katolska konvertering. Att hon lämnade sitt judiska arv bakom sig är oomtvistat och fastlagt. Men det faktum att hon aldrig blev medlem i katolska kyrkan har förvånat många, eftersom man sett och betraktat det som en självklarhet att hon levde sitt korta liv som bekännande kristen.

Sven Stolpe skriver: "I själva verket var Simone Weil rädd för kyrkan som social institution, som surrogat för det högsta. Katoliker är patrioter - i sitt förhållande till kyrkan. De älskar den som sitt hem, sitt hemland. Men varje sådan bindning tedde sig för Simone Weil som en begränsning. När hon såg helgonen skänka företag som korstågen sitt gillande, anade hon, att de förblindats av just denna näst högsta bindning till kyrkan istället för till Guds kärlek. Kyrkan är en social institution och som sådan farlig."

Sedan han resonerat kring detta kommer Stolpe in på de kollektiva känslor som uppstår: "Simone Weil vägrade att upptas i en miljö, tillhöra en miljö där man säger vi, vara en del av oss, 'att över huvud trivas och vara hemma i någon sorts mänsklig miljö.' Hon kände som sitt livs uppgift att 'vara ensam, främling och i landsflykt'".

Det tycks som om Stolpe här träffar kärnan: den som föredrar en världslig och social institution - en maktapparat - är aldrig fri. Stolpe igen: "Vad hon mer än allt annat fruktade, var att kompromissa - hon ville det absoluta, och det absoluta kräver frihet och offer."

lördag 28 juli 2012

Lykke fyra år.

Lykke och jag har alltid gillat att prata med varandra. Här höll hon på mer än en timme, tre månader gammal. Jag fick träffa Lykke för första gången när hon var bara tre timmar gammal, så vi känner varandra riktigt bra.
Idag fyller mitt yngsta barnbarn Lykke fyra år. Eftersom jag inte kan gratulera henne förrän på måndag, ringde jag i morse. Ungefär så här blev det:

- Ja hej
- Hej Lykke, det är morfar
- Mamma, mamma, det är morfar som ringer
- Lykke, jag ville bara säga grattis på födelsedagen
- Du morfar, skynda dig att packa presenter och kom hit
- Men Lykke, vi kan ju inte komma idag eftersom Astrid jobbar
- Mamma, mamma, Astrid jobbar idag
- Så vi tänkte komma på måndag med din present
- Men du mamma, då blir jag ju fem år nästa gång
- Lykke, ska vi säga hej då så får du hjälpa mamma baka tårtan?
- Ja hej då

Det är ibland svårt att hålla fast i ett samtal med de allra minsta, när det handlar om telefon. Nog är det lättare i levande livet, när man har de små i knäet och kan se varandra i ögonen. Just nu vet jag att hon har en massa kusiner och andra släktingar på kalas. Det blir bra.

Varför hindrades BBC visa dramadokumentären om upploppen?

Wolverhampton. Foto: AN
Vad är det som inte får visas? Medan OS-spektaklet är igång är det kanske inte rätt tillfälle att ställa frågan, men jag gör det ändå.

BBC skulle visa en ny dramadokumentär i två delar, om upploppen i England 2011. Om jag förstår det rätt skulle det ha skett på kvällen den 17 juli. Bara timmar före visningen kom det ett meddelande från BBC:

"A court order has been made that has prevented the BBC from broadcasting the programme The Riots: In their own Words tonight."

 Så brukar det gå till i diktaturer där det styrande partiet också avgör vad som visas eller sägs. Vad är det som föranleder en domstol att hindra BBC att sända en dokumentär? Ämnet i sig kan knappast vara orsaken. Sägs eller visas det saker i filmen som inte lämpar sig för offentligheten? I så fall önskar man att BBC hade berättat det. Men Telegraph säger istället så här:

"The BBC would not comment on the type of court order issued."
BBC:s jurister har förstås tagit sig an saken. I Mirror kan man läsa:

"Lawyers for the BBC are preparing a formal appeal against a court order that has banned them from showing a dramatised film about last year’s riots."

Och Guardian hänvisar till producentens blogg som har mycket intressant att berätta om projektet:

"In a blog posted before the film was pulled, a BBC producer on the project said that using the "important and illuminating" interviews in the drama would provide insight into "why and how the riots had happened".




fredag 27 juli 2012

Ehud Baraks tal vid Israeliska försvarets nationella säkerhetscollege i onsdags


General Ehud Barak, från denna officiella sida.
Det diskuteras flitigt just dessa dagar om Israel faktiskt förbereder ett militärt angrepp på Iran, en så kallad "preventiv attack". Men ingen vet. Inte ens hela den militära, politiska eliten och underrättelsetjänsten. En man som tillhört IDF:s ledning säger idag:

"I am terribly confused. For the first time, after many years of experience in this field, I think I have a better grasp of the calculations that are motivating the enemy than of our own." 

De två som driver frågan hårdast är förstås premiärministern och hans försvarsminister, Ehud Barak. Idag har Barak talat vid IDF's National Security College, där han bland annat sa:

"I am well aware of the difficulties involved in thwarting Iran's attempts to acquire a nuclear weapon (...) However, it is clear to me that without a doubt, dealing with the threat itself will be far more complicated, far more dangerous and far more costly in resources and human life." 

Haaretz, som rapporterar om Baraks tal, skriver i ingressen till sin artikel, att:

"Defense Minister Ehud Barak hinted Wednesday that Israel may attack Iran if sanctions fail to rein in Tehran's nuclear program." 

Idag vet vi att det inom både det politiska och det militära maktkomplexet i Israel finns ett antal tunga röster som rekommenderar att Israel inte ska angripa Iran militärt, av det enkla skälet att det kan bli den utlösande faktorn för ett storkrig. I detta sammanhang måste man förstås också räkna in det som sker i Syrien. Vad händer om de saudi-stödda, wahhabitiska krafterna får kontroll över landets biologiska och kemiska vapen? Är inte risken stor att dessa används, också av gudspartisterna i Libanon, i en samordnad attack mot Israel? Jag tror att den risken är betydande.

Sist och slutligen tror jag att man måste ha med det perspektiv som Barak nämnde:

"Barak said that the events of the Arab Spring, which he said slowly turned into the "Islamic Summer", teach that at the moment of truth, Israel can only rely on itself."

Israels omgivning kunde i ett avlägset förflutet sluta fredsavtal. Det gjorde Jordanien. Det gjorde Egypten. Det är föga troligt att den wahhabitiska höstens män och kvinnor skulle vara intresserade av något sådant.Vi som inte är israeler kan unna oss lyxen att tänka, att vi får vänta och se vilken utvecklingen blir. Den lyxen kan varken staten Israel eller de enskilda israelerna unna sig.



"Fordrukkent sludder" kallar filosofen sin essä om alkoholens betydelse för umgänget.

En av många pubar vi besökte i maj. Varför heter en pub så här? Kan det ha att göra med det filosofen vill framhäva i sin essä? Den finns i Aberystwyth i Wales.
I danska Information läser jag en intressant text om vår alkoholkultur. Artikelförfattaren Arno Victor Nielsen  är filosof, så jag väljer att ta honom på orden, när han säger att vi dricker för att bättre umgås med varandra, och att vi så har gjort i mer än tre tusen år:

"Vi indtager alkoholiske drikke for at komme i lag med hinanden. I mere end tre tusinde år har vi berust os i øl og vin uden at samfundet af den grund er gået i opløsning.Det er snarere sådan, at samfundet og de sociale fællesskaber ville være gået til grunde uden drikkeriet. 

Vi skåler, drikker dus, drikker hinanden til. Det er gennem alle disse ritualer omkring flasken, vi har udviklet os til sociale og selskabelige væsener.

Det er noget fordrukkent sludder, at vi drikker for meget. Mængden er ikke for stor og mådeholdet er ikke for lille. Det er slet ikke det, at vi gør det, der er problemet. Det er måden altså, at vi gør det på."
Och så säger han, att om vi inte haft alkoholen skulle samhället ha havererat. De haverier vi ser, sker alltså inte på grund av, utan trots alkoholen. Är man intresserad av den kristna traditionens syn på alkohol och andra drycker (kaffe!) ska man absolut läsa den här essän. Den berättar något väsentlig om hur vår dryckeskultur utvecklats. Jag kan kittla er nyfikenhet med bara dess få ord:

"Den protestantiske kirke ville ’drikkedjævelen’ til livs og erstattede vinen med den arabiske kaffe. Uden at nogen har protesteret, er der sket en islamisering af den danske folkekirke. Resultatet er da heller ikke udeblevet. I kirkerne er man kun fælles om at være alene med sig selv og sin Gud.

Islamiseringen af kristendommen har været undervejs længe. Det tog for alvor fart med drukkenbolten Augustin. Han ville drikke gilderne til liv. Ikke fordi drikkeriet var sundhedsskadeligt, men fordi det kunne udvikle sig til det, vi i dag kalder civile fællesskaber. »Venskab i denne verden er hor mod Gud,« mente Augustin."

“Individens frihet måste begränsas så pass att han inte blir en plåga för andra människor.”

Birmingham. Foto: AN
I Daily Mail gjorde Max Hastings en analys 2011, medan upploppen fortfarande pågick. Eftersom den starkt skiljer sig från det mesta som skrevs vill jag också referera den. Han börjar med att berätta om hur han visas runt i Detroit efter upploppen 1967, då 43 människor dog. En svart journalist, Joe Strickland, säger till honom: ”Tro inte på allt människor säger till medierna, om hur ledsna de är över vad som hänt. När de talar med varandra säger de: ’Vilken härlig brasa!’”.

Hastings säger sig vara säker på att de som nu deltar i upploppen, svarta och vita, som har bränt ner och plundrat runtom i England, tänker att de haft roligt, att livet blivit intressantare, att de har fått uppmärksamhet.

Som en ung flicka sa i en BBC-intervju, så har upploppen visat ’de rika’ att ’vi kan göra precis vad vi vill’. Hastings menar att det beror på, att dessa unga människor saknar en moralisk kompass som skulle göra dem mottagliga för skuld eller skam.

”Förutom att sakna jobb har de inga förebilder i familjer, i de flesta fall lever de i hem där fadern är arbetslös eller helt enkelt bara lämnat dem. De är analfabeter och kan inte räkna, bortom vad som behövs vid datorspelen. I grund och botten är de vilddjur. Jag använder medvetet den termen, eftersom de saknar den disciplin som behövs för att man ska kunna få ett jobb, och det samvete som kan skilja på rätt och fel. De svarar bara på instinktiva, djuriska impulser – att äta och dricka, ha sex, stjäla eller förstöra andras ägodelar. Deras uppträdande på gatorna liknar det som isbjörnen hade när den angrep ett norskt turistläger förra veckan. De gjorde vad som föll dem in och till skillnad från björnen, var det ingen som sköt dem för det.”

Hastings sätter in upploppen i ett större socialt sammanhang och skriver: ”Den nedslående sanningen är att det på botten av vårt samhälle finns ett skikt av unga människor utan färdigheter, utbildning, värden eller mål. De saknar det som de flesta av oss skulle kalla ’liv’, de bara finns till. Ingen har vågat föreslå dem att de borde känna samhörighet med något, minst av allt Storbritannien eller deras lokalsamhälle. De tittar inte på kungliga bröllop” konstaterar Hastings och tillägger att de förstås inte heller är stolta över att vara ”Londoners, Scousers (Liverpoolbor)  eller Brummies (Birminghambor)”.

Är det ändå inte värst, att de vid sidan av total okunskap om det förflutna, “saknar allt intresse för nuet”? frågar Hastings. Det enda de tycks bry sig om, säger han, ”är videospel, gatuslagsmål, droganvändning och brottslighet.”

Hastings hänvisar till John Stuart Mill som 1859 skrev essän On Liberty i vilken det heter: “Individens frihet måste begränsas så pass att han inte blir en plåga för andra människor.” Ändå är det så, att det överallt i landet bryts mot denna vitala princip för ett civiliserat samhälle, ostraffat, säger Hastings.

Vem ska man lägga skulden på? Hastings: ”Familjens sönderfall, den fördärvliga bilden av ensammamman som något önskvärt, familjelivets förfall där till och med gemensamma måltider blivit sällsynta, allt detta har bidragit i hög grad till den unga underklassens tillstånd (…) Och hur är det med skolan. Jag tror inte att den kan beskyllas för att ha skapat en groteskt njutningslysten, icke-bedömande kultur. Den har sist och slutligen sanktioneras av parlamentet, som vägrat goda, att barn har bättre förutsättningar med två föräldrar istället för en, och att beroende-kulturen är en tragedi för den som får något utan motprestation.”

Vad blir det av barnen i en sådan skola? Hastings skriver: ”De saknar koder och värderingar som hindrar dem att uppföra sig anti-socialt, eller rentav kriminellt, och en liten risk att bestraffas för att de gör så. De saknar ansvarskänsla för sig själva, och ännu mindre för andra, och ser ingen annan framtid än nästa måltid, nästa sexuella upplevelse och nästa fotbollsmatch på tv. De utgör en belastning på samhället, eftersom de inte bidrar med någonting, samtidigt som de kostar skattebetalarna miljarder. Den liberala opinionen anser att de är offer, eftersom samhället har misslyckats med att erbjuda dem tillfälle att utveckla sin potential. De flesta av oss skulle kalla det nonsens. De är istället offer för en perverterad livssyn, som sätter den personliga friheten allra högst och förnekar underklassen den disciplin – ansvarsfull kärlek – som ensam kan möjliggöra för några av dess medlemmar att fly beroendets träsk, där de nu lever.”

Naturligtvis betraktas Hastings tankar som djupt reaktionära. Det kan jag förstå, eftersom de uttrycker en starkt rationell reaktion på det sociala och kulturella förfall vårt europeiska kultur befinner sig i. Är det inte just till dessa människor vi bör söka oss för resonemang och studier? Den som inte reagerar på samtiden har förstås ingenting nytt eller tänkvärt att erbjuda oss. Mot slutet av sin essä säger Hastings att hans hund uppför sig bättre än de ungdomar som deltog i upploppen, till exempel i Birmingham. Det får mig att tänka på att människor som uppför sig riktigt illa här hos oss ibland kallas för ”fähundar”. Hastings vrider begreppet åt andra hållet. Och så säger han: ”Dessa människor är produkter av en kultur som ger dem så mycket villkorslöst att de aldrig får lära sig hur man blir en människa.”


torsdag 26 juli 2012

Fria Syriska Arméns fördrivna.

Det finns anledning att också idag göra ett litet nedslag bland de så kallade "frihetskämparna" i Syrien. Nu rapporterar Spiegel online om vad som händer landets kristna minoritet (vilket förvisso inte är en nyhet, men ett ämne som förtjänar uppmärksamhet). Dessa människor flyr inte till Libanon av skräck för regimens trupper, utan för att de förföljs av "Fria Syriska Armén". Så här skriver tidningen:

"With fighting ongoing, however, the rebels have also committed excesses. And some factions within the patchwork of disparate groups that together comprise the Free Syrian Army have radicalized at a very rapid clip in recent months. A few are even being influenced by foreign jihadists who have traveled to Syria to advise them. That, at least, is what witnesses on the ground are reporting in Qusayr, where fierce fighting has raged for months. Control of the town has passed back and forth between the two sides, at times falling into the hands of the regime and at others of the rebels. Currently, fighters with the Free Syrian Army have the upper hand, and they have also made the city of 40,000 residents a place where the country's Christian minority no longer feels safe."

Och lite längre fram i texten, där vi också får veta hur svårt det kan vara också i Libanon, därför att FSA:s familjemedlemmar finns där. Det handlar inte sällan om fysiska sammandrabbningar mellan de två grupperna:


"Thirty-two Christian families have found shelter and asylum in Qa, which is located only 12 kilometers away from the Syrian border. Although the city is also Christian and looks out for those who have fled the rebels for this reason, the Khouris and their fellow victims nevertheless live in a state of constant fear. For one, they can hear the muffled hum of artillery being fired in nearby Syria. The sound travels well beyond the border and serves as a constant reminder of what is happening in their country. On the day of the interview, a column of smoke could be seen rising above the next mountain range. A day earlier, a shell hit a gas station on the Syrian side of the border and it had been smouldering ever since. Four weeks ago, the Khouris learned that their home in Qusayr had been completely destroyed after being struck by a rocket. But the family's greatest fear is that of their own Syrian compatriots. As a border town, Qa is a magnet for two types of refugees, says Mansour Saad. "On the one hand, you have the Christians who are fleeing from the rebels," he says. "And then you have the refugee families of men who are fighting within the ranks of the FSA." The two enemy groups sometimes clash in Lebanese exile. "There is a lot of tension between them," says Saad. "We do our best to keep the two groups apart."

Slutorden, från en libanesisk borgmästare, förtjänar att citeras:

"...the insurgency has since been hijacked by Islamists, the mayor argues. "And we know the types of Muslims who have emerged at the head of the rebellion: The ones who would like to lead the people back into the Stone Age."

Ett år efter upploppen

Corporation Street, Birmingham. Foto: AN.
Ett år efter de våldsamma upploppen i Birmingham begav sig The Independents Owen Jones till staden för att tala med människor om vad som hänt sedan dess. Han ger först en dramatisk skildring av vad som hände en 27-årig reklamman, Tom Carroll och hans flickvän, som hyrt sig en liten lägenhet i stadens centrum. De hörde hur människomassan bröt sig in, rusade i korridorerna och skrek: ”Nu tar vi de rika!” – Carroll understryker att de själva inte var det minsta rika, men att våldsmassan knappast skulle ta någon hänsyn till det. De var båda fruktansvärt rädda, mest fruktade de att massan skulle tända eld på huset.

De lyckades fly från byggnaden, men Carroll säger att han fortfarande minns massans skrik med fasa, den var mörk, den var upprörd och helt enkelt fasansfull. Carroll säger att man redan dagen före upploppen kände att något var i görningen. Han menar att de som deltog i upploppen var arbetarungar eller barn som alltid setts över axeln. De hade kunnat ställa till problem var som helst, säger han, och det var ju trots allt något som hände den långa, trista sommaren, så varför inte hänga på.

Så kom morden på de tre unga männen, den 9 augusti, då en bil mejade ner dem utanför en bensinstation i Winson Green. Independent talar med Sajid Patel som var en vän till de tre. Han beskriver dem som nära bröder, som han växte upp tillsammans med. Men han kände aldrig vrede, bara en stor och djup sorg. Trots att han själv blev ett offer för tumultet vill han inte fördöma dem som deltog i upploppen. Han menar till och med att det inte var några upplopp, utan bara ”unga som ville ha kul”. Dessa unga människor ”är fattiga, de har inga jobb, de har inga bidragspengar och då tänker de bara att de ska passa på att ta saker helt gratis, träningsoveraller och fräcka gympaskor, sådant som är alldeles för dyrt för unga människor. Ungar är hungriga här i våra trakter, överallt är de hungriga. Till och med de som gått på universiteten, som har examina, men inga jobb. Det finns ingen framtid i det här landet.”

Det som tycks förena de intervjuade, som är en handfull fler än dem jag ovan refererat till, är att de tillbakavisar mediabilden av ett Birmingham med våldsamma sociala eller andra motsättningar. De hävdar att medierna gav intryck av våld mellan svarta och asiater, eller mellan vita och andra grupper. Man ska inte prata om ras  säger till exempel en man vid namn Gordon, ”skulden ligger hos den mest högerextrema regering vi någonsin haft, och det påverkar människors livskvalitet.”

Jag delar till 100% påståendet om ”ras”. Det är ett hopplöst föråldrat och oanvändbart begrepp. Och även om jag sedan kan förstå förutsättningen för hans uttalande om regeringen – eftersom social oro alltid hänger samman med djupa sociala, ekonomiska och kulturella klyftor – så är det uppenbarligen så att 2011 års upplopp saknar varje konkret förbindelse med en regeringspolitik som i allt väsentligt är identisk med den föregående Labourregeringens. Ingenting av landets utrikespolitik, med militära interventioner utomlands, har förändrats. Ingenting av landets minst sagt öppna gränser har förändrats, vilket visas av den senaste folkräkningen. Så denna Gordon tycks leta efter det halmstrå som många européer idag tror är svaret på alla frågor: ”högerextremismen” (vilket så väl överensstämmer med bruket av ordet "fascism", vilket man regelmässigt använder för allt man tycker illa om).

En annan man, med jamaicansk bakgrund, säger att han helt tillbakavisar resonemangen om ras. Han påpekar att Birmingham har en lång historia av social oro. En tredje hänvisar till Martin Luther Kings beskrivning av upplopp som “de ohördas språk.” Kanske ligger detta närmare sanningen än alla de slappa vardagsanalyser som görs kring det brittiska styret. Att vara en människa som ingen lyssnar till är alltid att vara en människa utan möjligheter.

Underklasstillvaron är i allt väsentligt densamma idag som den var för hundra år sedan. Att ramar och utseenden för tillvaron ser annorlunda ut idag ändrar inte på det. Oavsett om man sover på halmmadrass i ett uthus eller på en sunkig madrass i ett omöblerat rum på fjortonde våningen i ett betonggetto, så är man ohörd. Och det kommer man att förbli.

Till och med butiksinnehavare som drabbades hårt av upploppen visar en förlåtande attityd, som en pakistansk matthandlare som hänvisar till att han tack vare försäkringen inte lider någon skada och därför tänkte, när massan stormade hans butik: ”ta vad ni kan och försvinn sedan.” Han säger att han aldrig skulle komma på tanken att fördöma dessa människor, ”har man chansen så tar man den. Om du ser sedlar på ett golv, visst plockar du upp dem?”

Sådana, minst sagt milt filosofiska utläggningar om upploppen, kan kanske förklara en del av stadens problem. Jag har svårt att bortse från det faktum att uttalanden som dessa visar på en tämligen sorglös inställning till både frågan om social ordning och frågan om att kunna skilja på ditt och mitt. Det är inte alla människor som har bra försäkringar. Nog blir det Tom Carrolls vittnesmål jag fäster mig särskilt vid, eftersom han så tydligt visar vari massans farlighet finns.

onsdag 25 juli 2012

Al Qaeda och Fria Syriska armén.



"It is the sort of image that has become a staple of the Syrian revolution, a video of masked men calling themselves the Free Syrian Army and brandishing AK-47s — with one unsettling difference. In the background hang two flags of Al Qaeda, white Arabic writing on a black field. We are now forming suicide cells to make jihad in the name of God,” said a speaker in the video using the classical Arabic favored by Al Qaeda"

Så skriver The New York Times. Och de fortsätter:

"The video, posted on YouTube, is one more bit of evidence that Al Qaeda and other Islamic extremists are doing their best to hijack the Syrian revolution, with a growing although still limited success that has American intelligence officials publicly concerned, and Iraqi officials next door openly alarmed."

Och:

"Daniel Byman, a counterterrorism expert who is a professor at Georgetown University and a fellow at the Brookings Institution, said it is clear that Al Qaeda is trying to become more active in Syria. As it has already done in Somalia and Mali, and before that in Chechnya and Yemen, the group is trying to turn a local conflict to its advantage. “There’s no question Al Qaeda wants to do that, and they are actually pretty good at this sort of thing,” he said. “They’ve done well at taking a local conflict” and taking it global."

Om man saknar förmåga att dra slutsatser av detta, kan man väl ändå nöja sig med att konstatera att Al Qaedas stridande förband i dessa länder har inneburit att friheten är ännu avlägsnare nu, än den var före den så kallade "arabiska våren". På varje plats där deras fana får vaja härskar inte bara wahhabismens terror utan också en mer långtgående form av fundamentalism, vars styre innebär total rättslöshet för vanligt folk, och ett ständigt mördande istället för den fred och frihet som människor längtat efter.Libyen och Syrien är två godbitar för dem. Och vi står bredvid applåderande, i tron att vi ser något helt annat än det som verkligen sker.



Cesare Pavese: Innan tuppen gal

Klicka för läsbart format. Titeln är tryckt i silver, därför
blir den nästan oläsbar vid skanning.
Men vackra är de, Modernistas böcker.

Cesare Pavese: Innan tuppen gal (Modernista, översättning av Ervin Rosenberg).

Under ett par veckor unnade jag mig lyxen att riktigt sakta, nattetid, njuta av Cesare Paveses Innan tuppen gal. Den läsningen var en frisk källa samtidigt som annat legat bredvid och pockat på pliktläsning. Men det är Pavese som stannar i minnet. Språket, dess kärva skönhet, tog mig redan efter några sidor, och det är detta språk som Ervin Rosenberg så vackert förmedlar. Gång på gång slår det mig vad som utmärker stor litteratur.

Innan tuppen gal består av två längre berättelser, Fängelset och Huset vid kullen. Navet är i båda berättelserna en plats som utstrålar hemmets trygghet men som i själva verket är något helt annat. I Fängelset är det fuktiga, kalla och påvra lilla huset en förvisningsort för Stefano, en av dessa män som sändes långt hemifrån som straff. Han hamnar i denna fattiga och gudsförgätna lilla by vid havet, där fängelsemurarna består av berg, himmel och hav och han så småningom inte bara finner äkta människor att samtala och dricka med, men också en kvinna som vill dela hans bädd. Att han så småningom förälskar sig i en annan kvinna gör inte livet lättare, men det förloppet skrivs också in i berättelsen som en hägrande frihet.

Cesare Pavese, 1908-1950

Den andra platsen, i Huset vid kullen, är i själva verket också den en tillflyktsort för Turinläraren som gömmer sig under de sista åren av kriget, då italienska svartskjortor och nazityska trupper strider om makten i landet. Där på kullen kan också han umgås med äkta människor, och en hund som är viktig för honom, till dess han eftersöks aktivt och gömmer sig på ett klosterinternat.

Därifrån börjar han sin långa vandring tillbaka till hemorten, i en ständig kringgående rörelse för att inte hamna i de stridandes klor. För första gången möter vi här de partisaner som också slogs om makten.

Med tanke på Paveses eget livsöde finns det en personlig klangbotten i berättelserna. Pavese skrev utifrån egen erfarenhet. Att han dessutom strax efter kriget tog sitt liv färgar naturligtvis dessa illusionsfria texter och ger de sista sidorna av Huset vid kullen en nästan profetisk ton. Jag läser de allra sista orden och bär dem med mig:

”Nu, när jag har sett vad krig är, vad inbördeskrig är, nu vet jag att om det var över en dag, alla borde ställa sig frågan: ’Och vad ska vi göra med dom som har fallit? Varför har dom dött?’ Jag vet inte vad jag skulle svara på det. Inte nu i varje fall. Och jag tror inte heller att andra skulle kunna göra det. Kanske bara de döda vet det, och det är bara för dem som kriget har tagit slut för gott.”

Tack till Ervin.

Bernur skriver om boken.

En repetition av Samuel P. Huntington: Civilisationernas kamp


Ambassader brann. Danska, norska och svenska flaggor – alla med ett förhatligt kors – brändes av uppretade människomassor. En dansk tidning publicerade teckningar av profeten Muhammed. En nitiskt upplagd resa av några danska imamer till Mellanöstern gjorde resten. Sammandrabbningen kunde börja. Minns ni?

När allt detta hände läste jag en 468 sidor tjock fackbok. Jag dök ner i den och hämtade upp följande citat:

"De mest förödande sammandrabbningarna i framtiden kommer troligen att uppstå genom ett växelspel mellan västerländsk arrogans, islamsk intolerans och kinesisk självsäkerhet."

En enda mening. Själva grundbulten i resonemanget. Tydligare kan jag inte illustrera det faktum att Samuel P. Huntingtons bok Civilisationernas kamp, trots att den skrevs 1996, griper direkt in i det samtida skeendet. Om vi bortser från den kinesiska sidan av saken (som författaren grundligt behandlar): är inte detta just en beskrivning av den senaste tidens "förödande sammandrabbning" mellan hela den muslimska världen och Danmark och västerlandet? Man kan förvisso säga att dansk offentlighet reagerade med den lilla nationens självklara stolthet och jag skulle inte kalla det för arrogans, men man kan alldeles säkert säga att intolerans dikterade handlandet vid den andra fronten, där yttrande- och tryckfrihet ses mera som hot än som löften.

Liksom folkmorden – Balkan, Kaukasus, Rwanda – numera sänds på tv och debatteras i morgonsofforna kommer naturligtvis civilisationskrigen att göra det. Det mesta har redan skett efter skolboken. Varje analys, varje replik har hämtats ur ett redan färdigt manus – både här och där. Efter kommunismens sammanbrott lever vi en helt ny värld. Det som fanns mellan 1945 och 1989 kan sägas ha varit en värld av supermakter och dess allierade. Nu har en förskjutning skett, menar Huntington, och den gör att små länder istället lierar sig utifrån sin civilisation (religion, kultur, historiska identitet).

Han menar att det finns sju eller åtta sådana civilisationer i världen idag: den västerländska, den muslimska, den kinesiska, den japanska, den hinduiska, den ortodoxa och den latinamerikanska och förmodligen också den afrikanska (men där reserverar han sig och hänvisar till att hela norra Afrika är en del av den muslimska civilisationen).

Huntington skulle om han levat idag fått revidera mycket av det sistnämnda. Avgörande civilisatoriska förskjutningar har ägt rum, och den moderna men totalitära välfärdsstat som utvecklades i flera av dessa nationer (som Libyens modell, där oljepengarna i allt väsentligt investerades i en fungerande välfärd, inte minst när det gällde hälso- och sjukvård och en väl utvecklad infrastruktur) har nu kommit att allt tydligare ingå i den wahhabitiska maktsfär som styrs av saudierna och deras beskyddare. De sekulära styresformer som försvann under 2011 övergår nu i modeller baserade på urgamla föreställningar om fördelen med teokratier styrda av sharia-lagar.

Samuel P. Huntington: Civilisationernas kamp (Atlantis förlag, översättning av Katarina Sjöwall Trodden)
Det märkliga i mottagandet av detta verk, var att det nästan över allt jämfördes med Oswald Spenglers "Västerlandets undergång". Det är egentligen missvisande, eftersom Spengler i högre grad uppehöll sig vid teoretiska och filosofiska resonemang. Huntington är oerhört konkret i politisk mening. Men med Spengler delar han synen på historien, att den består av en serie civilisationer som uppstår, utvecklas och går under. Hans analyser av förändringar, civilisationernas upp- respektive nedgång, de konkreta skildringarna av dagens Ryssland och Kina, bär alla den politiske analytikerns signatur.

Det finns en avgörande punkt där han och Spengler möts och det är i den djupa pessimismen inför västerlandet. Ingen av dem ser någon möjlighet för vår civilisation att överleva så värst många hundra år till – i alla fall inte i den form vi känner, med yttrande- och tryckfrihet, medborgerliga rättigheter grundande på lagar, hög ekonomisk och materiell standard etc.

Tvärtom pekar allting på motsatsen. Kina växer fram, inte bara som en ekonomisk supermakt utan också som en framtida global aktör. USA förlorar anseende på grund av sin politiska, ekonomiska och militära "missionärsverksamhet".

Europa är, EU och allt samarbete till trots, en kontinent alltmer splittrad av interna motsättningar, ekonomiska kriser och identitetssammanbrott i stor skala. Industrin skrotas därför att Kina och andra länder i Asien tar över produktionskedjan. Massarbetslöshet, svart ekonomi, etniska och religiösa gettobildningar äter upp den europeiska civilisationen inifrån. Frågan ”Vilken sida står du på?” har ersatts med den mycket mer fundamentala frågan "Vem är du?" påpekar Huntington. Hur definierar vi oss själva i denna tumultuariska tid? Är nationaliteten, språket och bakgrunden alltjämt de faktorer som ligger till grund för utsagor om vem vi är?

Samuel P. Huntington (1927 - 2008)

När Frankrikes förorter för några år sedan brann stod den frågan i eldskrift mot himlen och ingen kunde tvivla på hur svaren skulle formuleras. Det är denna olyckliga och traumatiska förändring av västvärlden som Huntingtons bok i första hand vill försöka analysera och resonera utifrån. Han skulle ha sett hur den förändrar Sverige i rask takt om han levt idag, och hur de kriminella arabiska ligornas terror och mördande kan få en stor småstad som Malmö att börja ifrågasätta också själva den vardagliga tillhörigheten. Reportagen de senaste dagarna har ofta handlar om människor som beslutat sig för att lämna staden för gott. Det märkligaste av allt med denna mediebevakning är att den sätter hela fokus på dödsskjutningarna. Men är det någon som tror att det går bra att leva med dagliga utbrott av rån, misshandel, våldtäkt, inbrott, hot och hat? Redan när jag själv lämnade födelsestaden Malmö 1982 var dessa inslag i vardagslivet outhärdliga.

De som skjuts till döds är få. Och de flesta tycks ingå i de olika klaner eller grupperingar som för en inbördes kamp om de illegala marknaderna. Men skotten passerar rakt igenom den stadskropp som redan är illa tilltygad av de senaste årtiondenas avveckling. Ekot från skotten hörs också i de fridfullaste hemmen.

Med sin bakgrund som professor vid Harvard alltsedan 1951 och med en rad viktiga verk om internationell politik var det kanske inte så konstigt att han skrev den artikel som 1993 satte ljuset på honom. Den publicerades i Foreign Affairs och hade titeln "The Clash of Civilizations?". Nästan ingen lade märke till frågetecknet. När han därför skrev den bok som föreligger på svenska var det inte minst för att fördjupa och försöka räta ut frågetecknen. Trots sitt omfång är Huntingtons bok en rundmålning – den famnar hela den globala situationen utan att förlora känslan för detaljernas och de små lokala variationernas betydelse för utvecklingen.

Han skriver en sakprosa som är glasklar. Inför det som kunde vara oöverstigliga hinder – begrepp, bakgrund – går han pedagogiskt tillväga, han förklarar, resonerar, benar upp och klargör. Jodå, han rätar ut många frågetecken. Och om det inte lät som en kliché skulle jag säga att Civilisationernas kamp är den viktigaste fackboken som utgivits på många år, just därför att den både öppnar ögon och förmår göra komplexa, ofta förvirrande skeenden begripliga. Och den behöver inte orsaka den typ av avsiktliga missförstånd som styrt diskussionen de senaste åren. Huntington förespråkar inga civilisatoriska sammandrabbningar (vilket nio av tio kritiker påstår). Däremot analyserar han dem ur ett historiskt perspektiv och visar vad det rimligen är vi har att vänta oss av framtiden.