onsdag 25 juli 2012

Al Qaeda och Fria Syriska armén.



"It is the sort of image that has become a staple of the Syrian revolution, a video of masked men calling themselves the Free Syrian Army and brandishing AK-47s — with one unsettling difference. In the background hang two flags of Al Qaeda, white Arabic writing on a black field. We are now forming suicide cells to make jihad in the name of God,” said a speaker in the video using the classical Arabic favored by Al Qaeda"

Så skriver The New York Times. Och de fortsätter:

"The video, posted on YouTube, is one more bit of evidence that Al Qaeda and other Islamic extremists are doing their best to hijack the Syrian revolution, with a growing although still limited success that has American intelligence officials publicly concerned, and Iraqi officials next door openly alarmed."

Och:

"Daniel Byman, a counterterrorism expert who is a professor at Georgetown University and a fellow at the Brookings Institution, said it is clear that Al Qaeda is trying to become more active in Syria. As it has already done in Somalia and Mali, and before that in Chechnya and Yemen, the group is trying to turn a local conflict to its advantage. “There’s no question Al Qaeda wants to do that, and they are actually pretty good at this sort of thing,” he said. “They’ve done well at taking a local conflict” and taking it global."

Om man saknar förmåga att dra slutsatser av detta, kan man väl ändå nöja sig med att konstatera att Al Qaedas stridande förband i dessa länder har inneburit att friheten är ännu avlägsnare nu, än den var före den så kallade "arabiska våren". På varje plats där deras fana får vaja härskar inte bara wahhabismens terror utan också en mer långtgående form av fundamentalism, vars styre innebär total rättslöshet för vanligt folk, och ett ständigt mördande istället för den fred och frihet som människor längtat efter.Libyen och Syrien är två godbitar för dem. Och vi står bredvid applåderande, i tron att vi ser något helt annat än det som verkligen sker.



Cesare Pavese: Innan tuppen gal

Klicka för läsbart format. Titeln är tryckt i silver, därför
blir den nästan oläsbar vid skanning.
Men vackra är de, Modernistas böcker.

Cesare Pavese: Innan tuppen gal (Modernista, översättning av Ervin Rosenberg).

Under ett par veckor unnade jag mig lyxen att riktigt sakta, nattetid, njuta av Cesare Paveses Innan tuppen gal. Den läsningen var en frisk källa samtidigt som annat legat bredvid och pockat på pliktläsning. Men det är Pavese som stannar i minnet. Språket, dess kärva skönhet, tog mig redan efter några sidor, och det är detta språk som Ervin Rosenberg så vackert förmedlar. Gång på gång slår det mig vad som utmärker stor litteratur.

Innan tuppen gal består av två längre berättelser, Fängelset och Huset vid kullen. Navet är i båda berättelserna en plats som utstrålar hemmets trygghet men som i själva verket är något helt annat. I Fängelset är det fuktiga, kalla och påvra lilla huset en förvisningsort för Stefano, en av dessa män som sändes långt hemifrån som straff. Han hamnar i denna fattiga och gudsförgätna lilla by vid havet, där fängelsemurarna består av berg, himmel och hav och han så småningom inte bara finner äkta människor att samtala och dricka med, men också en kvinna som vill dela hans bädd. Att han så småningom förälskar sig i en annan kvinna gör inte livet lättare, men det förloppet skrivs också in i berättelsen som en hägrande frihet.

Cesare Pavese, 1908-1950

Den andra platsen, i Huset vid kullen, är i själva verket också den en tillflyktsort för Turinläraren som gömmer sig under de sista åren av kriget, då italienska svartskjortor och nazityska trupper strider om makten i landet. Där på kullen kan också han umgås med äkta människor, och en hund som är viktig för honom, till dess han eftersöks aktivt och gömmer sig på ett klosterinternat.

Därifrån börjar han sin långa vandring tillbaka till hemorten, i en ständig kringgående rörelse för att inte hamna i de stridandes klor. För första gången möter vi här de partisaner som också slogs om makten.

Med tanke på Paveses eget livsöde finns det en personlig klangbotten i berättelserna. Pavese skrev utifrån egen erfarenhet. Att han dessutom strax efter kriget tog sitt liv färgar naturligtvis dessa illusionsfria texter och ger de sista sidorna av Huset vid kullen en nästan profetisk ton. Jag läser de allra sista orden och bär dem med mig:

”Nu, när jag har sett vad krig är, vad inbördeskrig är, nu vet jag att om det var över en dag, alla borde ställa sig frågan: ’Och vad ska vi göra med dom som har fallit? Varför har dom dött?’ Jag vet inte vad jag skulle svara på det. Inte nu i varje fall. Och jag tror inte heller att andra skulle kunna göra det. Kanske bara de döda vet det, och det är bara för dem som kriget har tagit slut för gott.”

Tack till Ervin.

Bernur skriver om boken.

En repetition av Samuel P. Huntington: Civilisationernas kamp


Ambassader brann. Danska, norska och svenska flaggor – alla med ett förhatligt kors – brändes av uppretade människomassor. En dansk tidning publicerade teckningar av profeten Muhammed. En nitiskt upplagd resa av några danska imamer till Mellanöstern gjorde resten. Sammandrabbningen kunde börja. Minns ni?

När allt detta hände läste jag en 468 sidor tjock fackbok. Jag dök ner i den och hämtade upp följande citat:

"De mest förödande sammandrabbningarna i framtiden kommer troligen att uppstå genom ett växelspel mellan västerländsk arrogans, islamsk intolerans och kinesisk självsäkerhet."

En enda mening. Själva grundbulten i resonemanget. Tydligare kan jag inte illustrera det faktum att Samuel P. Huntingtons bok Civilisationernas kamp, trots att den skrevs 1996, griper direkt in i det samtida skeendet. Om vi bortser från den kinesiska sidan av saken (som författaren grundligt behandlar): är inte detta just en beskrivning av den senaste tidens "förödande sammandrabbning" mellan hela den muslimska världen och Danmark och västerlandet? Man kan förvisso säga att dansk offentlighet reagerade med den lilla nationens självklara stolthet och jag skulle inte kalla det för arrogans, men man kan alldeles säkert säga att intolerans dikterade handlandet vid den andra fronten, där yttrande- och tryckfrihet ses mera som hot än som löften.

Liksom folkmorden – Balkan, Kaukasus, Rwanda – numera sänds på tv och debatteras i morgonsofforna kommer naturligtvis civilisationskrigen att göra det. Det mesta har redan skett efter skolboken. Varje analys, varje replik har hämtats ur ett redan färdigt manus – både här och där. Efter kommunismens sammanbrott lever vi en helt ny värld. Det som fanns mellan 1945 och 1989 kan sägas ha varit en värld av supermakter och dess allierade. Nu har en förskjutning skett, menar Huntington, och den gör att små länder istället lierar sig utifrån sin civilisation (religion, kultur, historiska identitet).

Han menar att det finns sju eller åtta sådana civilisationer i världen idag: den västerländska, den muslimska, den kinesiska, den japanska, den hinduiska, den ortodoxa och den latinamerikanska och förmodligen också den afrikanska (men där reserverar han sig och hänvisar till att hela norra Afrika är en del av den muslimska civilisationen).

Huntington skulle om han levat idag fått revidera mycket av det sistnämnda. Avgörande civilisatoriska förskjutningar har ägt rum, och den moderna men totalitära välfärdsstat som utvecklades i flera av dessa nationer (som Libyens modell, där oljepengarna i allt väsentligt investerades i en fungerande välfärd, inte minst när det gällde hälso- och sjukvård och en väl utvecklad infrastruktur) har nu kommit att allt tydligare ingå i den wahhabitiska maktsfär som styrs av saudierna och deras beskyddare. De sekulära styresformer som försvann under 2011 övergår nu i modeller baserade på urgamla föreställningar om fördelen med teokratier styrda av sharia-lagar.

Samuel P. Huntington: Civilisationernas kamp (Atlantis förlag, översättning av Katarina Sjöwall Trodden)
Det märkliga i mottagandet av detta verk, var att det nästan över allt jämfördes med Oswald Spenglers "Västerlandets undergång". Det är egentligen missvisande, eftersom Spengler i högre grad uppehöll sig vid teoretiska och filosofiska resonemang. Huntington är oerhört konkret i politisk mening. Men med Spengler delar han synen på historien, att den består av en serie civilisationer som uppstår, utvecklas och går under. Hans analyser av förändringar, civilisationernas upp- respektive nedgång, de konkreta skildringarna av dagens Ryssland och Kina, bär alla den politiske analytikerns signatur.

Det finns en avgörande punkt där han och Spengler möts och det är i den djupa pessimismen inför västerlandet. Ingen av dem ser någon möjlighet för vår civilisation att överleva så värst många hundra år till – i alla fall inte i den form vi känner, med yttrande- och tryckfrihet, medborgerliga rättigheter grundande på lagar, hög ekonomisk och materiell standard etc.

Tvärtom pekar allting på motsatsen. Kina växer fram, inte bara som en ekonomisk supermakt utan också som en framtida global aktör. USA förlorar anseende på grund av sin politiska, ekonomiska och militära "missionärsverksamhet".

Europa är, EU och allt samarbete till trots, en kontinent alltmer splittrad av interna motsättningar, ekonomiska kriser och identitetssammanbrott i stor skala. Industrin skrotas därför att Kina och andra länder i Asien tar över produktionskedjan. Massarbetslöshet, svart ekonomi, etniska och religiösa gettobildningar äter upp den europeiska civilisationen inifrån. Frågan ”Vilken sida står du på?” har ersatts med den mycket mer fundamentala frågan "Vem är du?" påpekar Huntington. Hur definierar vi oss själva i denna tumultuariska tid? Är nationaliteten, språket och bakgrunden alltjämt de faktorer som ligger till grund för utsagor om vem vi är?

Samuel P. Huntington (1927 - 2008)

När Frankrikes förorter för några år sedan brann stod den frågan i eldskrift mot himlen och ingen kunde tvivla på hur svaren skulle formuleras. Det är denna olyckliga och traumatiska förändring av västvärlden som Huntingtons bok i första hand vill försöka analysera och resonera utifrån. Han skulle ha sett hur den förändrar Sverige i rask takt om han levt idag, och hur de kriminella arabiska ligornas terror och mördande kan få en stor småstad som Malmö att börja ifrågasätta också själva den vardagliga tillhörigheten. Reportagen de senaste dagarna har ofta handlar om människor som beslutat sig för att lämna staden för gott. Det märkligaste av allt med denna mediebevakning är att den sätter hela fokus på dödsskjutningarna. Men är det någon som tror att det går bra att leva med dagliga utbrott av rån, misshandel, våldtäkt, inbrott, hot och hat? Redan när jag själv lämnade födelsestaden Malmö 1982 var dessa inslag i vardagslivet outhärdliga.

De som skjuts till döds är få. Och de flesta tycks ingå i de olika klaner eller grupperingar som för en inbördes kamp om de illegala marknaderna. Men skotten passerar rakt igenom den stadskropp som redan är illa tilltygad av de senaste årtiondenas avveckling. Ekot från skotten hörs också i de fridfullaste hemmen.

Med sin bakgrund som professor vid Harvard alltsedan 1951 och med en rad viktiga verk om internationell politik var det kanske inte så konstigt att han skrev den artikel som 1993 satte ljuset på honom. Den publicerades i Foreign Affairs och hade titeln "The Clash of Civilizations?". Nästan ingen lade märke till frågetecknet. När han därför skrev den bok som föreligger på svenska var det inte minst för att fördjupa och försöka räta ut frågetecknen. Trots sitt omfång är Huntingtons bok en rundmålning – den famnar hela den globala situationen utan att förlora känslan för detaljernas och de små lokala variationernas betydelse för utvecklingen.

Han skriver en sakprosa som är glasklar. Inför det som kunde vara oöverstigliga hinder – begrepp, bakgrund – går han pedagogiskt tillväga, han förklarar, resonerar, benar upp och klargör. Jodå, han rätar ut många frågetecken. Och om det inte lät som en kliché skulle jag säga att Civilisationernas kamp är den viktigaste fackboken som utgivits på många år, just därför att den både öppnar ögon och förmår göra komplexa, ofta förvirrande skeenden begripliga. Och den behöver inte orsaka den typ av avsiktliga missförstånd som styrt diskussionen de senaste åren. Huntington förespråkar inga civilisatoriska sammandrabbningar (vilket nio av tio kritiker påstår). Däremot analyserar han dem ur ett historiskt perspektiv och visar vad det rimligen är vi har att vänta oss av framtiden.

tisdag 24 juli 2012

Oswald Spengler också denna sommar.

Oswald Spengler: Avgörande år. Tyskland och den världshistoriska utvecklingen (Natur och Kultur 1934, översättning av N.G. Liliequist)
Oswald Spengler: Människan och tekniken. Bidrag till en livsfilosofi (Hugo Gebers förlag 1931, översättning av Kerstin Måås)

1930-talets litteratur om politik och ideologi rymmer många spännande titlar. När jag köpte hem de två volymerna av Spengler var det för att jag bättre ville förstå hans plats i offentligheten under de avgörande åren fram till nazismens maktövertagande. På Natur och Kulturs förlag utgav man samtidigt Alf Ahlbergs Varför segrade nationalsocialismen? Och hans bok Arbetarrörelsen och fascismen i Italien utkom samtidigt. Två andra titlar var José Ortega y Gassets Massornas uppror, som jag också kom över, samt Severin Christensens Riktlinjer för ett rättsmoraliskt grundat, nationellt statsliv. Den senare presenterades med orden ”Här är en bok för högermän, liberaler, socialdemokrater, kommunister, syndikalister och – vildar. Men också för ungdomens och folkets fostrare, lärare och andliga ledare. Här framlägges nämligen ingenting mindre än en vetenskaplig, objektiv moral och riktningen för en statsorganisation byggd på denna.”

I essän Världskrigen och världsmakterna ur Avgörande år skrev Spengler:

”I denna övergångstid, en tid av formlöst ’mellan tiderna’, som sannolikt ännu icke på långt när nått sin kulmen av förvirring och kortvariga kombinationer, avteckna sig helt svagt nya tendenser, som visa bortom den på en fjärmare framtid. De makter, som äro bestämda att föra slutstriden om herraväldet på vår planet, börja nu taga gestalt till form och läge, och av dem kan och skall blott en giva namn åt imperium mundi, om icke ett ohyggligt öde förintar det, innan det tagit fullbordan.”

Skrivet i början av 1930-talet ekar dessa ord kusligt när de läses idag. Kanske var det nationalsocialismens tusenårsrike han tänkte sig som världshärskaren. I så fall får man ge honom rätt, det fick ett ohyggligt öde, inte bara för det egna folket, utan för alla de många miljoner som gick under med det. ”Slutstriden” skulle visa sig vara en historiskt sett kort period där alla stolta paroller snabbt byttes mot mordmaskinerier, ond bråd död och förintelse som sträckte sig långt bortom det egna landet. Imperium mundi blev ett delat land i andra makters händer. Är det inte just det som är den viktiga lärdomen? När Milosevic ville stärka det serbiska greppet om Jugoslavien och han startade krigen mot Kroatien och Bosnien, i förlängningen också mot Kosova, förlorade serberna nästan allt. Kvar finns det minsta Serbien man kan tänka sig. Tyskarna och serberna delade samma öde efter att de storslagna nationalistiska projekten havererat.

Spenglers andra bok handlar mer om hur vi människor förändras av det moderna samhällsbygget, hur maskinkulturen påverkar och formar oss. Från bokens baksidestext vill jag citera ett illustrativt stycke:

”Sin svartmålning slutar Spengler med en uttrycksfull och vältalig bild. Det är soldaten som stod kvar på sin post i Pompeji därför att ingen avlöste honom och dödades av lavan hellre än att svika sin plikt. Det är, menar de store tyske filosofen, en motsvarighet till hela vår västerländska kulturs ofrånkomliga öde.”

Spengler själv resonerar kring frihet och tvång i relation till tekniken och skriver:

”Tekniken i människolivet är medveten, föränderlig, personlig, uppfinningsrik. Den läres ut, och den förbättras. Människan har blivit skapare av sin teknik. Det är hennes storhet och öde.”

Efter att ha resonerat så, tämligen sakligt, närmar han sig ändå en dom över detta samhälle. Han säger att maskinkulturen är en högkultur. Men:

”Varje hög kultur är en tragedi, människans historia i sin helhet är tragisk (…) Världens herre blir maskinens slav. Den tvingar oss, alla utan undantag, antingen vi vilja eller ej, att löpa framåt på dess bana.”

Och alldeles mot slutet påminner hans undergångsteori om vilken modern tv-reporter som helst, i den politiskt korrekta synen på tillvaron, och det ekar av något som kunde kallas profetia:

”Inom några få årtionden ha de flesta stora skogar försvunnit och förvandlats till tidningspapper, och därmed inträda förändringar i klimatet, som skada åkerbruket för hela befolkningslager (…) Allt organiskt dukar under för organisationen, som griper allt mer omkring sig. En artificiell värld förgiftar och kommer i stället för den naturliga. Civilisationen har själv blivit en maskin, som gör eller vill göra allting maskinmässigt.”

Tål ej minsta ljud, vill ha absolut tyst omkring sig. Verkar uttråkad för det mesta.

Barndomsbild från Malmö.
Journalerna påbörjas den 17 december 1964, då jag är tolv år och går i sjätte klass på Lorensborgsskolan. Det finns en anteckning i journalen som gör att jag blir osäker på vid vilken ålder jag skickades till "vilohemmet" för barn i Tormestorp. Det står: ”Modern uppringes, se kuratorsjournal”. Fanns inte Tormestorp ens med i min journal? Var det aldrig ett ärende för barnpsyk? Den beskrivning av mig som barn som finns i journalen är lätt att känna igen sig i:

”Pat. är sedan ½ år tillbaka nervös, irritabel, får ibland hysteriska utbrott, han har sagt sig ej trivas hemma. Håglös, blek och glåmig. Trött på morgnarna, blir lätt illamående och yr, dålig aptit. Tål ej minsta ljud, vill ha absolut tyst omkring sig. Verkar uttråkad för det mesta.”

Efter att man i journalen hänvisat till ”kuratorsjournalen, särskilt sidan 2” har man lagt in ett papper som döljer resten av texten, före kopieringen som jag uppenbarligen ej skulle ta del av. Vad stod det där? Var det uppgifter om mamma eller något annat som jag inte borde veta i vuxen ålder? Får en journal censureras?

För läkaren berättar jag att jag samlar på frimärken och att jag tycker om att följa med pappa till hans ateljé och avrundar sedan med en klassiker: ”När jag var liten ville jag bli doktor”. Barnpsykiatrikern skriver i journalen:

”Klart normalbegåvad, kanske något därutöver, mån om korrekt uppförande, lätt neurotiska drag.” 

Förutom att jag givit intryck av att vara ”mjuk och spontan” har han också tyckt sig se en person med ”lättare depressiva drag”. Tanken svindlar när jag läser det: när jag bara var tolv år kunde en läkare ställa en diagnos som skulle visa sig hålla resten av livet!


måndag 23 juli 2012

Den gångna helgens olycka och glädjeämnen

Kjugekull. Foto: AN
Det har varit en intensiv helg, med bröllop och en magnifik fest hos de lyckliga tu, dans, lekar, samtal. Festen slutade för min del fram emot midnatt i en stol vars ben bröts under min tyngd. Jag blev liggande i kanten mellan gräs och asfalt och min nya ljusa kostym fick ta smällen. Premiär för den och därmed också dags för den första kemtvätten. Sedan tidig eftermiddag bjöds vi i lördags på helstekt gris, goda viner, bröllopstårta och olika starka drycker. Jag ville inte stiga upp till söndagen, gjorde det först fram emot 15-tiden med dagens första måltid.

Samtidigt som jag gläds med de nygifta - de finns i familjen - möter jag nya sorgebesked. Min yngste son hamnade på akuten efter att ha skadat ena handen med motorsågen. Jag fick beskedet med en tidsangivelse; klockan sexton börjar operationen. Två av mina barn - de två yngsta - är därmed inlagda på sjukhus samtidigt. Så mycket mer vet jag inte om dem just nu.

Jag möter den nya veckan med så många olika tankar. Glada i ett hörn. Sorgsna i ett annat. Ingenting av det som sker utanför mig kan jag påverka. Knappt kan jag påverka det som sker inuti mig. Kan bara konstatera att arbetet med Black Country-boken fortskrider, att det går mot fullbordan och jag tror mig ha gjort något av värde. Sådant vill man tro. Annat vore orimligt.

lördag 21 juli 2012

Helle Merete Brix: Sex, frihed og fatwa. Essays (Mellemgaard)

Helle Merete Brix var en av de första skandinaviska författare jag läste i ämnet islamism. Hon är född 1959, bosatt i Köpenhamn och verksam som frilansande journalist och författare. Hon skriver bland annat för norska Human Rights Service och för den danska helgtidningen Weekendavisen och nättidningen Den korte avis. Hon skrev, tillsammans med Lars Hedegaard och Torben Hansen den alltjämt viktiga boken I krigens hus (2003) som redde ut några av de mest grundläggande omständigheterna kring den religiöst-politiska islamismen. Hon har efter det publicerat en bok om Muslimska brödraskapet i Europa, Mod mørket (Trykkefrihedsselskabets bibliotek 2008).

Det som skiljer Brix från många andra som skriver i detta ämne är att hon förenar en stor sakkunskap med en personlig, icke-dogmatisk, ton som är resonerande – i motsats till mycket som istället blir propagerande. Brix är nu aktuell med en ny bok som förenar de två sidorna på ett utmärkt sätt: Sex, frihed og fatwa. Det är en samling essäer som pendlar mellan en memoarliknande ambition om barndom, familj, personlig utveckling och å andra sidan den sakliga berättelsen om religiösa och/eller politiska komplikationer som hänger samman med islamism och diktatur.

Som varje socialt och politiskt intresserad människa är Brix berest. Boken innehåller följdriktigt ett antal mycket fina essäer från resor och möten i andra länder. Här finns såväl Sydafrika som London och Paris med, men jag fäster mig särskilt vid kapitlet om Sarajevo. Brix skriver:

”Tidligere var næsten en tredjedel af alle ækteskaber i Bosniens byer blandede. De to gange, jeg var i Sarajevo, mødte jeg ingen unge, der tænkte på at gifte sig med andre end en muslim som dem selv, en serber som dem selv eller en kroat som dem selv. De var bange for, at krigen skulle begynde igen.”

I detta korta stycke visar Brix vad resultatet blir av etniskt färgade krig och konflikter. Det som skedde i Jugoslavien är ett extremt exempel. Ingen folkgrupp vann i slutänden någonting på att gå från hus till hus och mörda. Serbien är idag en ministat med ytterst svåra sociala problem. Kroatien kämpar med samma sak. Bosnien-Herzegovina lever i ett slags undantagstillstånd där spänningen mellan folkgrupperna ånyo ökar. I Kosovo har endast få framsteg gjorts. Drömmen om en albansk nation blev också en mardröm för andra folkgrupper, som i stor utsträckning fördrivits.

I Sarajevo-kapitlet berör Brix också den judiska minoritetens öde.

Khomeini återkommer hon till vid ett flertal tillfällen, eftersom den islamiska iranska republiken i så hög grad präglat den tid, från slutet av 1970-talet fram till idag, som Brix skriver om. I detta sammanhang finns förstås också de talrika exemplen på den terror och död som islamismen sprider över världen. Också enskilda konstnärsöden berättar hon om, som Rushdie och Theo van Gogh, men också en dansk med iransk bakgrund, Farshad Khogli som är en god vän till Brix.

När detta är sagt, vill jag understryka att bokens verkliga styrka är de många personliga texterna. Här handlar det om relationer mellan barn och föräldrar, mellan hälsa och psykiska sjukdom, och inte minst om sexualiteten och dess färgrika uttryck. Det antyds ju redan i bokens titel att detta ämne finns i ett slags essäernas centrum, som en förutsättning för liv och glädje.

Brix mamma tog sitt liv när författaren bara var tretton år. Det blev slutet på ett långt lidande i manodepressiv sjukdom. Brix själv plågades av ångest och ville inte bli beroende av psykofarmaka. Till sin hjälp har hon bland annat Marie Cardinals smått legendariska bok Ord som förlöser. Den kom 1975 och i dansk översättning 1980. Brix talar sig varm för terapin som en väg till hälsa.

”Som Cardinal begyndte jeg for alvar at skrive i denne svære periode af mit liv. Jeg skrev om natten, hvor jeg sov i ryk. Eller om aftenen, hvor jeg var vågen og skræmt i mit lille værelse i kollektivet i det gule hus ved havnen. Jeg mente, at så længe jeg skrev, blev jeg ikke gal.”

Detta är ett mycket personligt och vackert avsnitt i boken.

I essän Sex, lænker og kærlighed kommer vi riktigt nära det som bränns i våra liv. Och jag tycker att Brix balanserar så fint mellan den djupt liggande längtan och erfarenhet hon haft i sitt liv, och den berättelse som också läsaren dras in i, som en inspiration och en källa till livsglädje.

Om sig själv som ung kvinna skriver hon, att hon drömde om att möta män som inte nöjde sig med att smeka kvinnors kinder. Hon visste var man kunde hitta dem, och där fanns det förstås också kvinnor som lät sig kyssas av andra kvinnor. Vi talar alltså om de bisexuella drömmarna som förenas med den sadomasochistiska miljöns möjligheter. Brix säger att hennes nyfikenhet besegrade rädslan, och att hon i 28-årsåldern ”flød i mænd”. Jag tycker mycket om att läsa de resonemang Brix för kring alltjämt tabubelagda ämnen i sexualitetens sfär, inte minst de som handlar om pornografi och prostitution. Hon berättar här vilket inflytande Maria Marcus haft, den banbrytande författaren och psykoterapeuten. Och Anne Linnet som skrev och sjöng sånger med Marquis de Sade som tema. Också Nancy Fridays bok om kvinnors sexuella fantasier fanns med. I slutet av detta kapitel finns det några tänkvärda ord:

”Og at elske med et andet menneske, om der er tal om det flygtige møde eller i et ægteskab til døden os skiller, betyder egentlig blot dette: At man for livet, i en årrække eller blot en aften har fået det privilegium at lytte til et åndedræt, der ikke er ens eget.”

Helle Merete Brix nya bok är rik på livserfarenhet. Den ger mig bilden av en europeisk intellektuell som inte ger vika för samtidens totalitära ideologier, och som med sitt eget liv som exempel vill visa vad det innebär att vara en fri ande. Det finns inte så mycket sådan litteratur i vår skandinaviska krets, och därför är det också så självklart att läsa Sex, frihed og fatwa.



Lugnet efter stormen

Ivösjöns norra strand, vid Vånga. Foto: AN
Här är tyst nu. Inte ens träden rör sig. Fåglarna sjunger intensivt. Den mörka himlen förebådar oväder. Det är ännu förmiddag och jag laddar för att vara med på ett stort bröllop i eftermiddag. Veckan som gått har varit den intensivaste på länge, med två barnbarn i hela fyra dagar. Utflykter, middagar, filmer, samtal, sena kvällar. Nu är det bara tystnaden kvar. Stormen är över. Men de alldeles stilla gamla hängbjörkarnas löv utanför mitt fönster rör sig då och då, som om de bara ville prova ett alternativ till stillheten.

fredag 20 juli 2012

Stanislaw Jerzy Lec: Ofriserade tankar (Ellerströms förlag, diverse översättare).

Brösarps backar. Foto: AN

Stanislaw Jerzy Lec (1909-1966) var en av den märkligt blandade europeiska kulturens poetiska gestalter, som föddes i Lemberg och dog i Warszawa. Hans tillvaro bestämdes av de olika imperiernas och nationernas kamp, och därför kom han att leva som en ”vandrande jude” vars förfäder kommit från Spanien. Själv fick han baron-titel under österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Han genomsyrades av polsk-litauisk-tysk kultur och jagades av både nazister och kommunister. Förs 1956 fick han möjlighet att åter publicera sig i Warszawa. Hans lilla volym med aforismer, Ofriserade tankar, påminner om flera av hans generationskamrater. Jag tänker på Aleksander Watt, Elias Canetti och E.M. Cioran när jag läser honom. Det finns en svart humor i det han skriver, som den aforism som kommer nästan sist i boken visar: ”Kanske är jag individualist. Jag har aldrig velat ligga i en massgrav.” Hans tid på jorden präglades förstås av de politiska och militära katastroferna.

Här några godbitar ur boken:

"Jag har lagt märke till att människor gillar sådana tankar som inte tvingar dem att tänka."

"Livet klär inte alla."

"Sätt värde på orden."

"Vi måste sprida elitismen till fler!"

"Ett svart får åt varje flock!"

"Ibland får man hålla tyst för att göra sig hörd."

"När skvallret åldras blir det till myt."

"Kollektivet bör inte vara en anonym massgrav."




Mord eller olycka?

Upploppen i Birmingham 2011 har ett oläkt sår kvar. Tre unga, döda män. Varför? Jag saxar lite ur min kommande bok.

I Guardian skrev Riazat Butt och Martin Wainwright i en större artikel om det fasansfulla mordet (x) på tre unga män i Birmingham. De krossades under en bil som i hög fart körde över dem. Boende i Winson Green där de tre unga männen dödades hjälps åt att vakta sina små företag och butiker och man varnade för att risken för sammanstötningar mellan olika folkgrupper ökat markant.

De tre dödade var pakistanska muslimer. Två av de dödade var bröder och den tredje en vän till dem. De var ute på gatorna just för att vakta sin biltvättsfirma. Att de dödades avsiktligt tycktes de flesta vara överens om. Blickarna riktades mot en grupp unga svarta afro-karibier. I april 2012 ställdes åtta män inför rätta för att avsiktligt ha utfört morden.

Tre bilar ska ha varit inblandade i vad som beskrivs som en noggrant planerad aktion. De åtalade är Ryan Goodwin, 21, Shaun Flynn, 26, Juan Ruiz-Gaviria, 31, Joshua Donald, 27, Everton Graham, 30, Adam King, 24, Ian Beckford, 30, och Aaron Parkins, 18, samtliga från Birmingham.  Åklgaren svävade inte på målet. De gripna och åtalade hade med berått mod tillsammans och i samförstånd kört in i människogruppen. Som bevis fanns övervakningskamerornas bilder, mobilsamtal och annat.

Domen kom den 19 augusti 2012. Samtliga åtalade frias och släpps. Birmingham Post skriver: “Åtta män har friats från anklagelsen att ha mördat tre vänner som mejades ner av en bil i samband med förra sommarens upplopp i Birmingham. Haroon Jahan, Shazad Ali och Abdul Musavir skyddade sitt företag när de mördades i våra dagars motsvarighet till ’chariot charge’ med tre bilar inblandade.

Alla åtta åtalade friades av en jury vid  Birmingham Crown Court. Sedan domen fallit vädjande man om lugn på Birminghams gator och manade allmänheten att visa respekt för juryns beslut (…) Med sitt beslut har juryn kommit fram till att detta inte var något avsiktligt dödande, och att det aldrig funnits någon plan att döda de tre unga männen. Juryn har kommit fram till att detta var en fruktansvärd olycka.”

(x). Jag använder begreppet mord tills vidare. Om jag har fel ändrar jag det, men nog tycker jag att domen är underlig. Det finns så mycket som talar för att detta var överlagda mord.

torsdag 19 juli 2012

Islamismen och det sovande Sverige.

Den förmodade självmordsbombaren, utklädd till turist.
Det är intressant att notera den svenska och europeiska skenheligheten dessa dagar.

Först ropar pressen: De liberala vann i Libyens första fria val. Det är förstås en ren lögn. Vad som hände var att en så kallad "liberal allians" vann kampen om de 80 parlamentsplatser som var vikta åt partier. De återstående 120 platserna, vikta åt personvalens kandidater, kommer med all sannolikhet att vinnas av islamisterna. Så här skriver Benjamin Katzeff Silberstein i Svenska Dagbladet: "De lättade suckarna över den ”liberala” segern är alltså på tok för tidiga. Inte minst med tanke på att de politiska partierna bara tävlar om 80 av parlamentets 200 platser. Libyens islamister hyser fortfarande gott hopp om att kunna bilda parlamentariska allianser med många av de 120 individuella kandidaterna. Och islamisterna har, trots det dåliga valresultatet, en stor fördel. Till skillnad från Jibrils brokiga västtillvända alliansparti har de en ideologisk och politisk grund att förenas i."

Sedan ropar pressen: Frihetens timma är slagen i Syrien. Ropen intensifieras för varje nytt dödsfall. När självmordsbombaren slog till inne i säkerhetstjänstens lokaler igår tycktes allt avgjort. Idag vet ingen var president Assad är. Allt detta förstår jag. Men friheten? Skulle brödraskapets och den saudiska wahhabismens soldater komma med friheten? Den mediaflock som fastnade i "den arabiska vårens" arsenal av frihetsparoller och deklarationer om "demokrati" är förstås oförmögen att analysera skeendet i de enskilda länderna. Förmodligen spelade denna faktor en avgörande roll i det nästan motståndslösa svenska deltagandet i kriget mot Libyen. Hur många ifrågasatte att svenska stridsplan var aktiva i en NATO-operation? Hur många ens anade att internationella organisationer idag skulle hitta tusentals tortyroffer i den nya regimens fängelser och källare?

Och slutligen: självmordsbombaren som slog till mot en turistbuss i Bulgarien igår har med all säkerhet identifierats idag på bilder från flygplatsens kameror. Vem han var till namn och ålder saknar intresse just nu. Poängen är att han tog med sig unga israeliska turister i döden. Många av de överlevande har förts hem till Israel svårt skadade. Det finns ingen anledning att tveka om motivet när de mördade och skadade är israeler. I nio fall av tio är det islamister av olika schatteringar som ligger bakom. Ibland har de förstås allierade från mycket mörka, bruna hörn. Som de "revolutionära" aktivisterna hade nazikämpar på sin sida när de angrep den israeliska OS-truppen i München 1972. Det är inte utan att man minns, så här dagarna före OS i London.

Ett mönster? För mig är mönstret uppenbart och jag häpnar allt mer över den icke-existerande opinionen. Man kan väl inte skylla allt på sommaren, särskilt som också den ser ut att vara inställd. Är det "alarmism" att tala om islamismen som ett dödligt hot? Ja, för kort tid sedan anklagades jag på Aftonbladets kultursida för att vara just "alarmist".  Jag tror inte att islamismens offer delar den uppfattningen. Inte ens de mördade, för de kan inte uttala någon uppfattning alls.


I takt med ovädren

Brösarps backar, just före regnet. Foto: AN
Dagen sammanfattad: Brösarp, där Klas Östergren kom vandrande i vit skjorta utmed huvudgatan, så som man föreställer sig honom, och jag tänkte på hur bra skrivmaskin Facit Privat var. För mig ett fornminne, för honom ett arbetsredskap. Han var en av de kloka som behöll sin. Jag var dum nog att gå över till dator.

Haväng. Foto: AN
Efter Brösarp tog vi en tur ner till Haväng. Regn, blankt Östersjöhav. Tunga, svarta moln bakom oss, hela vägen. Byte från sandaler till skor.

Barnbarnet som hjulat sig genom veckan. Han får aldrig nog. Foto: AN
Barnens stora glasstrutar i Åhus bland sommargästerna. De som har råd att semestra där på Skånes gräddhylla, de som kommer i BMW och Mercedes från huvudstaden, Danmark eller Tyskland.

Haväng efter regnet. Foto: AN
Vila vid den källan, en grästuva eller en bänk i backen, gratis och med termos och mackor. Ännu en sådan dag denna vecka. Nu hägrar snart en ny period av stillhet och skrivande. Snart men inte nu.

Kjugekull. Farligt men oemotståndligt. Foto: AN
Det återstår många timmar innan huset är tomt igen. De timmarna ska jag viga åt god mat åt oss alla, god mat, samtal och stillhet. Kanske kan det rent av bli en fin avrundning på en intensiv vecka med två av barnbarnen.

PS: För vän av ordning. Nej jag har inte körkort, nej jag äger ingen bil. Men jag är gift med en människa som har bägge delarna och därför blir det också fina färder i landskapet.

Jag läser veckans nummer av Birmingham Post...


Från takterrassen på huset där vi bodde i Birmingham. Foto:AN
... och där finner jag en tidstypisk text, så förutsägbar att jag förstås borde ha förstått vad den syftade till.

Den berättar att Birmingham har 150 olika nationella, religiösa och etniska befolkningsgrupper. Kommunstyrelsen har sommaren 2012 beslutat ta reda på vad som utmärker en ’Brummie’idag. Birmingham har varit känd som ”de tusen yrkenas stad”, ”den industriella revolutionens stad” och de senaste hundra åren, inte minst ”biltillverkningens stad”.

Nu har man således satt samman en kommitté som under ledning av kommunalrådet Waseem Zaffar ska ta reda på hur dessa moderna ”Brummies” ser på sig själva, vad de har gemensamt och vad som utmärker dem. Zaffar är muslim och kommer från en muslimsk kashmir-familj. Området han representerar i fullmäktige – East Handsworth och Lozells – har ett antal starkt definierade grupper, afro-karibier, muslimer, indier, sikher, vita, och Zaffar säger sig vilja utröna ”vilka värderingar de har och vilka ideal de har gemensamma”.

Han säger bland annat att trots ”mångfalden, så finns det saker vi har gemensamt, rättigheter men också skyldigheter. Vi måste arbeta tillsammans för att stoppa de grupper som vill underminera detta.” Jag läser hans ord och undrar vad han tänker på. När den politiska eliten i Black Country uttalar sig blir det alltid så här luddigt och inlindat. Tänker Zaffar på extrema islamister? Eller syftar han på några andra? Det får vi inte veta i det här skedet.

Men han säger till sist: ”Det har funnits goda skäl att fokusera på multikultur och mångfald, men det måste riktas mer uppmärksamhet på enighet, annars finns det en stor risk att vi skapar getton.” Med ett sådant uttalande får kommunalrådet Zaffar mig att undra om han vaknat upp till verkligheten än, eller om han medvetet låtsas okunnig om alla de brittiska gettokulturerna.

onsdag 18 juli 2012

Hela förordet till min Black Country-bok.


Walsall. Foto: TN
Sanningens minut närmar sig. För mig. Min bok om engelska Black Country närmar sig en fullbordan. När sommaren slutat tjattra kommer jag vid ett antal tillfällen att erbjuda den till försäljning. Det innebär att jag först vill se några gröna blad bli röda, bruna och avfallna. Inget motiverar mig att stressa, mer än att boken ska ha maximal aktualitet när den släpps. Den blir runt 300 sidor tjock.

Här följer hela förordet till boken. Kanske kan det ge en bild av vad för sorts bok det handlar om:

Dudley, 17 maj 2012. Foto: TN.
Vårterminen 1998, från april och in i juli, bodde jag i Selly Oak, Birmingham i egen lägenhet och med all den frihet det innebar. Min hustru studerade vid ett av Selly Oak Colleges och jag följde med på ett arbetsstipendium från författarfonden. Av mitt stipendium blev det boken Förensligandet och en rad artiklar för kultursidor i svensk press. Men det verkligt intressanta för mig var umgänget med de studerande vid colleget. Vi bodde grannar med en familj från Nigeria och umgicks dagligen med människor från alla världsdelar, från de indiska daliterna över brasilianare och tibetanska munkar, till afrikaner och européer.

De allra första insikterna och kunskaper om tidens strömning inom islam föddes på det rent personliga planet, inte minst därför att det fanns islamister som till exempel vägrade hälsa på hustrun med ett normalt och vänligt handslag. Det var en nyhet för oss båda. Vistelsen där sporrade alltså till fördjupade studier.

Ingenting kunde dock ha understrukit allvaret mer än när Ayatollah Khomeini basunerade ut sin fatwa mot Salman Rushdie och det skedde nästan tio år tidigare. Många islamkritiker anklagas för att av ren opportunism befinna sig i opposition mot både religionen islam och den politiska islamismen, efter det att flygplansattackerna mot USA kom den 11 september 2001. Det är förstås rena dumheter att påstå något sådant. Det fanns tillräckligt med skäl långt innan dess. Irans nya ideologiska krig mot västvärlden gav både insikter och kunskaper om hur islamismen fungerar. Det som tidigare kunnat betraktas som modiga småländers opposition mot USA:s supermaktspolitik framstod allt tydligare som något annat. Islamismen nöjde sig inte med mellanstatliga konflikter, inte ens sådana som kunde skrivas in i det ideologiska schemat ”den tredje världen”, den gjorde anspråk på global makt. Dess egen utopi förblev kalifatet. Alla de attentat som ägt rum sedan 2011 har snarast bekräftat bilden av hur denna ideologi vill presentera sig.

Jag finns i Marks & Spencers skyltfönster. Foto: TN
Alltsedan den terminen 1998, har jag läst både om islam som religion och som politik, och jag har fördjupat mig i vilka innebörder det haft för det brittiska landskapet West Midlands, också kallat Black Country. Och en naturlig infallsvinkel för mig har hela tiden varit det faktum att jag i Birminghams vardagsliv tyckte mig känna igen min barndoms Malmö. Om inte förr så stod det nu klart att England är något helt annat än det som turisten kan möta i London. Som gammal industristad var också Birmingham så likt Malmö, med stor arbetslöshet och väldiga sociala problem i fabriks- och gruvnedläggningarnas epok. Staden stod på kanten till en ny identitet. Postindustriell? Jag ville inte kalla den något då, och gör det inte nu heller, men kan förändringsprocess som inte bara handlar om arbetsplatser och ekonomi, utan också i hög grad om etnicitet, religion, kultur och sociala omständigheter. Hela stadsdelar går från att ha varit engelska och brittiska till att bli embryon till de shariazoner som landets islamister både drömmer om och aktivt verkar för att främja.

I England talar man inte om ”ras”. Däremot tycks hudfärg vara viktig vid angivandet av vem som är engelsman. I de folkräkningar som görs vart tionde år delar man alltid in befolkningen efter hudfärg och nationell bakgrund. Engelsmännen hamnar förstås då i spalten ”vita”. Men begreppet hudfärg förskjuts sedan, och man talar om asiater, afro-karibier och kineser. Men begreppet ”vit” hänger med hela vägen. Själv skulle jag hellre tala om ursprungsbefolkning, vilket engelsmännen rimligen är i England, och britterna är i Storbritannien, även om förstås skottar, walesare och irländare skulle snäva in sina begrepp.

Nå, själv anser jag att hudfärg är ett meningslöst och förvirrande begrepp. Så när jag talar om ”vita” i denna bok, gör jag det utifrån den brittiska folkräkningens kriterier. I annat fall hade jag talat om ursprungsbefolkning och olika slags invandrade folkgrupper, som ryska judar, romer, asiater, afrikaner, karibier och kineser, för att nu konkret namnge några av dem som invandrat till och befolkar Black Country.

Walsall, utanför engelsmännens dröm, Poundland. Foto: TN
Två gånger har jag varit tillbaka i Birmingham, 2006 och 2008. Vid de besöken kunde man tydligt se förändringarna. Inte bara de negativa, utan också de satsningar som gjorts på att röja undan de verkliga gettona och bygga nytt.

Innerstaden genomgår en veritabel yuppifiering och 1960-talets betongkolosser får ge plats åt nya, inte alltid särskilt vackra, byggnader och platser. Kanaldistriktet blir alltmer platsen för restauranger och nöjeslokaler, och en bit längre bort från centrumkvarteren uppförs bostadshus alldeles i närheten av vattnet. Viktiga institutioner som Symphony Hall har sina baksidor åt kanalkvarteren, varför de binds samman till sinnrika enheter. Ett nytt jättebibliotek är under uppbyggnad och ska invigas 2013. Samtidigt diskuterar man om det gamla storbiblioteket (ibland kallat för ”Birminghams fulaste byggnad”) som vetter mot Victoria Square ska rivas eller göras om till något annat.

New Street, vardag. Foto: TN
Under de gångna åren har jag gång på gång i enskilda texter och i böcker återkommit till Birmingham och Black Country, och har vid ett par tillfällen sökt stipendier för att kunna återuppta arbetet. Så blev fallet våren 2012, då min hustru och jag tillsammans hyrde en lägenhet i stadens centrum. Med den som bas reste vi runt i stora delar av Black Country. Föreliggande bok är framför allt resultatet av denna resa, men den rymmer förstås också material som går längre bak. Detta är ingen fackbok. Jag är ingen forskare. Min bok ska istället ses som en naturlig del av den fria essäistik jag ägnat mig åt inte minst sedan jag utgav min första Lissabonbok år 2000. Det rör sig om ett tämligen planlöst strövande och reflekterande, både i miljöerna och i litteraturen. Jag har dock konsekvent valt att avstå från de uppgifter jag inte på ett eller annat sätt kunnat styrka. Varje bok eller skrift finns angiven som öppen källa i den begränsade notapparat som följer i boken. Bilderna är alla tagna av Astrid Nydahl där inget annat anges.

Niqab och vit jeansjacka. Ny kombination i Walsall. Foto: TN
Behöver jag säga att drivkraften ändå hela tiden har varit en stor kärlek till detta land, dess folk och mentalitet? Det finns kanske inga så vänliga och tillmötesgående människor som britterna. Det vågar jag säga trots att jag mött både arabfolk (palestinier och libyer) och balkanfolk (albaner och bosnier), kända för sin generositet. Britterna – eller ska jag säga engelsmännen? – har alltid fem minuter över för en främling och erbjuder sig alltid, oombedda, att bistå med råd och praktisk hjälp. På den här senaste resan blev det nästan komiskt tydligt. Landskapet i Black Country är vackert och inspirerande, så redan det är av betydelse för återkomsterna och resorna med buss.

Walsalls centrum. Foto: TN
Kan man diskutera samtidens övergripande ideologier och vanföreställningar samtidigt som man försöker skissa på en bild av hur denna samtid vuxit fram ur en utveckling vars rötter går flera hundra år tillbaka i tiden? Man inte bara kan, man måste. Så ser jag det, och därför ger jag i boken tillbakablickar på det tidiga industrisamhället, det som lade grunden till den engelska moderniteten och detta samhälles nya relationer mellan människor.

Walsall city, Arcade entrance, c:a 1900.
I hela Europa ser vi idag denna utveckling också gå mot fördjupade ekonomiska kriser, ökade klassklyftor av ett slag vi i vår generation inte kunnat föreställa oss, och en dramatisk försämring av de sociala, kollektiva systemen, från daghem till ålderdomshem, från skola till boende, från arbetsmarknad till sjukvård.

Vi är inte helt olika England. Det är bara det att mycket av samtidens brittiska elände hunnit en bit längre ner i schaktet än det svenska. Inte minst har den av överheten proklamerade mångkulturutopin (monokultur i pluralis som Kenan Malik uttrycker saken) raserat mycket av människors identitet och hemkänsla, men också och inte minst deras förväntningar på det samhälle de tjänat eller tjänar. Islamismen är, i kraft av sina anspråk på sanningen, som den delar med andra totalitära och förtryckande tankesystem, bara ett, men det allra största hotet mot demokrati, yttrande- och tryckfrihet och mot de enskilda faktorer som gör ett samhälle till ett gemensamt, kollektivt projekt. När de enskilda delarna driver allt längre ifrån varandra fördjupas också de klyftor där många störtar ner utan att någon ens försöker förhindra det.

Niqabshopping på New Street i B-ham. Foto: TN
Denna bok är med andra ord skriven mot bakgrund av en sorg och en bedrövelse över att se det vi själv en gång beskrev som ”folkhemmet” förvandlas till en arena för girighet, brottslighet, kulturell nivellering och motsättningar av olöslig karaktär. Och allt det jag skriver, gör jag mot bakgrund av att Storbritannien befinner sig i krig. Vad det gör med människorna och en nation ska inte redas ut här, men det finns skäl att hålla det i minnet.