torsdag 19 juli 2012

I takt med ovädren

Brösarps backar, just före regnet. Foto: AN
Dagen sammanfattad: Brösarp, där Klas Östergren kom vandrande i vit skjorta utmed huvudgatan, så som man föreställer sig honom, och jag tänkte på hur bra skrivmaskin Facit Privat var. För mig ett fornminne, för honom ett arbetsredskap. Han var en av de kloka som behöll sin. Jag var dum nog att gå över till dator.

Haväng. Foto: AN
Efter Brösarp tog vi en tur ner till Haväng. Regn, blankt Östersjöhav. Tunga, svarta moln bakom oss, hela vägen. Byte från sandaler till skor.

Barnbarnet som hjulat sig genom veckan. Han får aldrig nog. Foto: AN
Barnens stora glasstrutar i Åhus bland sommargästerna. De som har råd att semestra där på Skånes gräddhylla, de som kommer i BMW och Mercedes från huvudstaden, Danmark eller Tyskland.

Haväng efter regnet. Foto: AN
Vila vid den källan, en grästuva eller en bänk i backen, gratis och med termos och mackor. Ännu en sådan dag denna vecka. Nu hägrar snart en ny period av stillhet och skrivande. Snart men inte nu.

Kjugekull. Farligt men oemotståndligt. Foto: AN
Det återstår många timmar innan huset är tomt igen. De timmarna ska jag viga åt god mat åt oss alla, god mat, samtal och stillhet. Kanske kan det rent av bli en fin avrundning på en intensiv vecka med två av barnbarnen.

PS: För vän av ordning. Nej jag har inte körkort, nej jag äger ingen bil. Men jag är gift med en människa som har bägge delarna och därför blir det också fina färder i landskapet.

Jag läser veckans nummer av Birmingham Post...


Från takterrassen på huset där vi bodde i Birmingham. Foto:AN
... och där finner jag en tidstypisk text, så förutsägbar att jag förstås borde ha förstått vad den syftade till.

Den berättar att Birmingham har 150 olika nationella, religiösa och etniska befolkningsgrupper. Kommunstyrelsen har sommaren 2012 beslutat ta reda på vad som utmärker en ’Brummie’idag. Birmingham har varit känd som ”de tusen yrkenas stad”, ”den industriella revolutionens stad” och de senaste hundra åren, inte minst ”biltillverkningens stad”.

Nu har man således satt samman en kommitté som under ledning av kommunalrådet Waseem Zaffar ska ta reda på hur dessa moderna ”Brummies” ser på sig själva, vad de har gemensamt och vad som utmärker dem. Zaffar är muslim och kommer från en muslimsk kashmir-familj. Området han representerar i fullmäktige – East Handsworth och Lozells – har ett antal starkt definierade grupper, afro-karibier, muslimer, indier, sikher, vita, och Zaffar säger sig vilja utröna ”vilka värderingar de har och vilka ideal de har gemensamma”.

Han säger bland annat att trots ”mångfalden, så finns det saker vi har gemensamt, rättigheter men också skyldigheter. Vi måste arbeta tillsammans för att stoppa de grupper som vill underminera detta.” Jag läser hans ord och undrar vad han tänker på. När den politiska eliten i Black Country uttalar sig blir det alltid så här luddigt och inlindat. Tänker Zaffar på extrema islamister? Eller syftar han på några andra? Det får vi inte veta i det här skedet.

Men han säger till sist: ”Det har funnits goda skäl att fokusera på multikultur och mångfald, men det måste riktas mer uppmärksamhet på enighet, annars finns det en stor risk att vi skapar getton.” Med ett sådant uttalande får kommunalrådet Zaffar mig att undra om han vaknat upp till verkligheten än, eller om han medvetet låtsas okunnig om alla de brittiska gettokulturerna.

onsdag 18 juli 2012

Hela förordet till min Black Country-bok.


Walsall. Foto: TN
Sanningens minut närmar sig. För mig. Min bok om engelska Black Country närmar sig en fullbordan. När sommaren slutat tjattra kommer jag vid ett antal tillfällen att erbjuda den till försäljning. Det innebär att jag först vill se några gröna blad bli röda, bruna och avfallna. Inget motiverar mig att stressa, mer än att boken ska ha maximal aktualitet när den släpps. Den blir runt 300 sidor tjock.

Här följer hela förordet till boken. Kanske kan det ge en bild av vad för sorts bok det handlar om:

Dudley, 17 maj 2012. Foto: TN.
Vårterminen 1998, från april och in i juli, bodde jag i Selly Oak, Birmingham i egen lägenhet och med all den frihet det innebar. Min hustru studerade vid ett av Selly Oak Colleges och jag följde med på ett arbetsstipendium från författarfonden. Av mitt stipendium blev det boken Förensligandet och en rad artiklar för kultursidor i svensk press. Men det verkligt intressanta för mig var umgänget med de studerande vid colleget. Vi bodde grannar med en familj från Nigeria och umgicks dagligen med människor från alla världsdelar, från de indiska daliterna över brasilianare och tibetanska munkar, till afrikaner och européer.

De allra första insikterna och kunskaper om tidens strömning inom islam föddes på det rent personliga planet, inte minst därför att det fanns islamister som till exempel vägrade hälsa på hustrun med ett normalt och vänligt handslag. Det var en nyhet för oss båda. Vistelsen där sporrade alltså till fördjupade studier.

Ingenting kunde dock ha understrukit allvaret mer än när Ayatollah Khomeini basunerade ut sin fatwa mot Salman Rushdie och det skedde nästan tio år tidigare. Många islamkritiker anklagas för att av ren opportunism befinna sig i opposition mot både religionen islam och den politiska islamismen, efter det att flygplansattackerna mot USA kom den 11 september 2001. Det är förstås rena dumheter att påstå något sådant. Det fanns tillräckligt med skäl långt innan dess. Irans nya ideologiska krig mot västvärlden gav både insikter och kunskaper om hur islamismen fungerar. Det som tidigare kunnat betraktas som modiga småländers opposition mot USA:s supermaktspolitik framstod allt tydligare som något annat. Islamismen nöjde sig inte med mellanstatliga konflikter, inte ens sådana som kunde skrivas in i det ideologiska schemat ”den tredje världen”, den gjorde anspråk på global makt. Dess egen utopi förblev kalifatet. Alla de attentat som ägt rum sedan 2011 har snarast bekräftat bilden av hur denna ideologi vill presentera sig.

Jag finns i Marks & Spencers skyltfönster. Foto: TN
Alltsedan den terminen 1998, har jag läst både om islam som religion och som politik, och jag har fördjupat mig i vilka innebörder det haft för det brittiska landskapet West Midlands, också kallat Black Country. Och en naturlig infallsvinkel för mig har hela tiden varit det faktum att jag i Birminghams vardagsliv tyckte mig känna igen min barndoms Malmö. Om inte förr så stod det nu klart att England är något helt annat än det som turisten kan möta i London. Som gammal industristad var också Birmingham så likt Malmö, med stor arbetslöshet och väldiga sociala problem i fabriks- och gruvnedläggningarnas epok. Staden stod på kanten till en ny identitet. Postindustriell? Jag ville inte kalla den något då, och gör det inte nu heller, men kan förändringsprocess som inte bara handlar om arbetsplatser och ekonomi, utan också i hög grad om etnicitet, religion, kultur och sociala omständigheter. Hela stadsdelar går från att ha varit engelska och brittiska till att bli embryon till de shariazoner som landets islamister både drömmer om och aktivt verkar för att främja.

I England talar man inte om ”ras”. Däremot tycks hudfärg vara viktig vid angivandet av vem som är engelsman. I de folkräkningar som görs vart tionde år delar man alltid in befolkningen efter hudfärg och nationell bakgrund. Engelsmännen hamnar förstås då i spalten ”vita”. Men begreppet hudfärg förskjuts sedan, och man talar om asiater, afro-karibier och kineser. Men begreppet ”vit” hänger med hela vägen. Själv skulle jag hellre tala om ursprungsbefolkning, vilket engelsmännen rimligen är i England, och britterna är i Storbritannien, även om förstås skottar, walesare och irländare skulle snäva in sina begrepp.

Nå, själv anser jag att hudfärg är ett meningslöst och förvirrande begrepp. Så när jag talar om ”vita” i denna bok, gör jag det utifrån den brittiska folkräkningens kriterier. I annat fall hade jag talat om ursprungsbefolkning och olika slags invandrade folkgrupper, som ryska judar, romer, asiater, afrikaner, karibier och kineser, för att nu konkret namnge några av dem som invandrat till och befolkar Black Country.

Walsall, utanför engelsmännens dröm, Poundland. Foto: TN
Två gånger har jag varit tillbaka i Birmingham, 2006 och 2008. Vid de besöken kunde man tydligt se förändringarna. Inte bara de negativa, utan också de satsningar som gjorts på att röja undan de verkliga gettona och bygga nytt.

Innerstaden genomgår en veritabel yuppifiering och 1960-talets betongkolosser får ge plats åt nya, inte alltid särskilt vackra, byggnader och platser. Kanaldistriktet blir alltmer platsen för restauranger och nöjeslokaler, och en bit längre bort från centrumkvarteren uppförs bostadshus alldeles i närheten av vattnet. Viktiga institutioner som Symphony Hall har sina baksidor åt kanalkvarteren, varför de binds samman till sinnrika enheter. Ett nytt jättebibliotek är under uppbyggnad och ska invigas 2013. Samtidigt diskuterar man om det gamla storbiblioteket (ibland kallat för ”Birminghams fulaste byggnad”) som vetter mot Victoria Square ska rivas eller göras om till något annat.

New Street, vardag. Foto: TN
Under de gångna åren har jag gång på gång i enskilda texter och i böcker återkommit till Birmingham och Black Country, och har vid ett par tillfällen sökt stipendier för att kunna återuppta arbetet. Så blev fallet våren 2012, då min hustru och jag tillsammans hyrde en lägenhet i stadens centrum. Med den som bas reste vi runt i stora delar av Black Country. Föreliggande bok är framför allt resultatet av denna resa, men den rymmer förstås också material som går längre bak. Detta är ingen fackbok. Jag är ingen forskare. Min bok ska istället ses som en naturlig del av den fria essäistik jag ägnat mig åt inte minst sedan jag utgav min första Lissabonbok år 2000. Det rör sig om ett tämligen planlöst strövande och reflekterande, både i miljöerna och i litteraturen. Jag har dock konsekvent valt att avstå från de uppgifter jag inte på ett eller annat sätt kunnat styrka. Varje bok eller skrift finns angiven som öppen källa i den begränsade notapparat som följer i boken. Bilderna är alla tagna av Astrid Nydahl där inget annat anges.

Niqab och vit jeansjacka. Ny kombination i Walsall. Foto: TN
Behöver jag säga att drivkraften ändå hela tiden har varit en stor kärlek till detta land, dess folk och mentalitet? Det finns kanske inga så vänliga och tillmötesgående människor som britterna. Det vågar jag säga trots att jag mött både arabfolk (palestinier och libyer) och balkanfolk (albaner och bosnier), kända för sin generositet. Britterna – eller ska jag säga engelsmännen? – har alltid fem minuter över för en främling och erbjuder sig alltid, oombedda, att bistå med råd och praktisk hjälp. På den här senaste resan blev det nästan komiskt tydligt. Landskapet i Black Country är vackert och inspirerande, så redan det är av betydelse för återkomsterna och resorna med buss.

Walsalls centrum. Foto: TN
Kan man diskutera samtidens övergripande ideologier och vanföreställningar samtidigt som man försöker skissa på en bild av hur denna samtid vuxit fram ur en utveckling vars rötter går flera hundra år tillbaka i tiden? Man inte bara kan, man måste. Så ser jag det, och därför ger jag i boken tillbakablickar på det tidiga industrisamhället, det som lade grunden till den engelska moderniteten och detta samhälles nya relationer mellan människor.

Walsall city, Arcade entrance, c:a 1900.
I hela Europa ser vi idag denna utveckling också gå mot fördjupade ekonomiska kriser, ökade klassklyftor av ett slag vi i vår generation inte kunnat föreställa oss, och en dramatisk försämring av de sociala, kollektiva systemen, från daghem till ålderdomshem, från skola till boende, från arbetsmarknad till sjukvård.

Vi är inte helt olika England. Det är bara det att mycket av samtidens brittiska elände hunnit en bit längre ner i schaktet än det svenska. Inte minst har den av överheten proklamerade mångkulturutopin (monokultur i pluralis som Kenan Malik uttrycker saken) raserat mycket av människors identitet och hemkänsla, men också och inte minst deras förväntningar på det samhälle de tjänat eller tjänar. Islamismen är, i kraft av sina anspråk på sanningen, som den delar med andra totalitära och förtryckande tankesystem, bara ett, men det allra största hotet mot demokrati, yttrande- och tryckfrihet och mot de enskilda faktorer som gör ett samhälle till ett gemensamt, kollektivt projekt. När de enskilda delarna driver allt längre ifrån varandra fördjupas också de klyftor där många störtar ner utan att någon ens försöker förhindra det.

Niqabshopping på New Street i B-ham. Foto: TN
Denna bok är med andra ord skriven mot bakgrund av en sorg och en bedrövelse över att se det vi själv en gång beskrev som ”folkhemmet” förvandlas till en arena för girighet, brottslighet, kulturell nivellering och motsättningar av olöslig karaktär. Och allt det jag skriver, gör jag mot bakgrund av att Storbritannien befinner sig i krig. Vad det gör med människorna och en nation ska inte redas ut här, men det finns skäl att hålla det i minnet.

tisdag 17 juli 2012

Skåneland när det är som bäst

Här sitter jag gärna, timme efter timme, och njuter av friden.
Idag var vi med två av barnbarnen varit vid Bosarpasjön. Det är en av Skånelands finaste platser, ofta bara besökt av några tyska och danska familjer som hyr sommarhus i bokskogarna runt sjön. Idag var vi som mest ett tiotal personer där. Jag ska inte bli alltför privat, men vill ändå visa er platsen där vi sitter med kaffe och smörgåsar. De övriga bilderna visar er sjön och dess omgivningar. Samuel försökte tala med ett danskt par som anlände till stranden i var sin kanot. Det gick inte så bra. Jag sa till honom att han hade kunnat be mig om hjälp med tolkning. Och så frågade jag om han förstod något av vad de sa. Jodå, det hade han gjort. Vad? Jo, när hon sa "Jag förstår dig inte...". Imorgon åker vi alla fyra till Blekinge och i övermorgon till barnens favoritplats: Brösarps backar med Haväng. Är solen med oss rundar vi av med glass i Simrishamn.


Samuel och Elin ute på bryggan. Foto: Astrid Nydahl.

För ett år sedan befann jag mig också här. Den krönikan hade ett mörkare drag. Läs här.

Bob Dylan: Tempest.

Den 11 september släpper Bob Dylan sitt nya album, Tempest. Han har i år varit verksam i femtio år. Jag har följt honom sedan barndomen, lyssnat till, köpt och samlat alla skivorna och de få böcker han också skrivit. Det ligger för mig en mycket laddad symbolik i att som femtioårsjubileum ge ut en samling nya sånger med albumnamnet Tempest, just den 11 september. Vi vet förstås ingenting om skivans innehåll, men så här står det i pressmeddelandet. Mer läsning i Rolling Stone, förstås.

I väntan på det kan man se och höra en hyfsat fin inspelning när Dylan med en för mig okänd sångerska framför I´ll remember you på Farm Aid i Champaign, Illinois den 22 september, 1985.

Resorna i muslimska länder

En ung Kaddafi i Benghazi, 1983. Foto: T.N. Redigerad av Steen R.
Under 1970-, 1980- och 1990-talen reste jag i olika muslimska kulturer utan att ens särskilt mycket tänka på vare sig islam eller islamism. Kanske hade det mycket med tidsandan att göra, ty varken i Albanien, Libyen eller Palestina såg man särskilt mycket av yttre symboler.

Östra Jerusalem. Foto: T.N.

Slöjan var något som bara åldrande kvinnor använde (och yngre kvinnor med slöja var undantag, kanske just därför tog jag bilden ovan i östra Jerusalem, en januaridag 1990 på väg till palestinska dagstidningen Al Fajrs redaktion där jag skulle träffa Hanna Siniora). På universiteten och i stadsmiljöerna såg jag sekulariserade, frimodiga och enkelt klädda unga kvinnor. Inte ens i flyktingläger på Västbanken fanns slöjan eller andra för islam numera obligatoriska, tvingande symboler.

Här bodde man billigt, men kallt.
Hotell Imperial i Jerusalems gamla stad.

Albanien var förvisso ett land som under Enver Hoxhas diktatur förklarat sig vara världens första ateistiska stat (trots både katolska och muslimska traditioner). Albanskheten blev istället landets religion. “Hellre äter vi gräs än underkastar oss någon annan” var Hoxhas legendariska yttrande som blev ett slags första bud från den totalitära staten. Man byggde om moskéer och kyrkor till sporthallar och utställningslokaler. Albanskheten hade - sin extrema nationalism till trots - några profeter. De var samma profeter som i andra stater styrda av kommunistpartier: Marx, Engels, Lenin, Stalin.

Lenin-Stalin-muséet i Tirana, 1978. Foto: T.N.

I Libyen var det den gröna flaggan och bilden av Kaddafi som utgjorde statsreligion. Kaddafi hade medvetet arbetat för att minimera imamernas roll i samhället, och hans program för "kvinnlig frigörelse" (en eufemism för att kvinnor skulle förvärvsarbeta, göra värnplikt och annat som varit förbehållet männen) var mycket likt det albanska. Det ena samhället viftade med röda fanor, det andra med gröna, men de totalitära ideologierna liknande varandra mycket. Trots Kaddafis uttalade mål att tränga tillbaka islamismen finansierade han moskébyggen över hela världen, bland annat den stora moskén i Malmö. Jag har under åren alltmer lutat åt att dessa moskéer var allt annat än en religiös intressefråga för Kaddafi, snarare skulle de utgöra fysiskt påtagliga möjligheter att sprida “den tredje universella teorin”, vilket var detsamma som Kaddafis gröna bok. Att islamisterna var en av flera starka krafter i östra Libyen behövde vi inte tvivla på. Inte heller att deras revolt i många avseenden handlade om detta. Redan tidigt talade man om Kaddafi som en otrogen och han har länge haft en organiserad islamistisk gruppering emot sig. Flera av de ledande islamisterna hade han kastat i fängelse, men släppte ut dem just när revolten börjat. Det lyckades inte blidka upprorsmännen i de östra provinserna. Idag har vi facit: islamisterna, muslimska brödraskapet och wahhabiterna vid makten, inte bara i Libyen utan bland annat också i Egypten.

Tel Aviv, centrala gamla busstationen. Foto: T.N.

Att despotin skulle smulas sönder i Libyen var lika självklart som att den gjorde det i Albanien. Vad som kommer att ske i Libyen är också lika svårt att sia om som det var i den albanska fallet. Sönderfallet efter Hoxha ledde först till ekonomisk kollaps genom pyramidspelen och sedan till ett inbördeskrigsliknande tillstånd efter att de militära förråden plundrats. I Libyen finns det mycket som påminner om detta, men i och med NATO:s inblandning fick landets östra revolt en helt annan betydelse. Men ett är säkert: både islam och islamismen stärker sitt grepp om befolkningen, nu i Libyen liksom skedde i Albanien på 1990-talet. I Palestina är det däremot mycket svårare att säga något om situationen, eftersom två parallella processer utvecklas, dels med Hamas-styret i Gaza, dels med den Palestinska myndigheten på Västbanken. Att islamismen är extrem i Gaza innebär framför allt en helt kringskuren möjlighet för kvinnor att leva som fria varelser, men gör också de rigida moralmyndigheterna till en daglig plåga.

Gränskibbutzen Israel-Libanon, Rosh Hanikra.
I samtal med Gil Livni. Foto: Dov Randel.

På de palestinska universiteten på Västbanken ser man också en islamiseringsprocess. Jag har själv vid ett flertal tillfällen besökt Bir Zeit-universitetet utanför Ramallah och alltid slagits av de frimodiga unga kvinnorna där. Idag bär man med självklarhet slöja eller niqab också i dessa unga kretsar. Vad det säger om framtiden vågar jag inte ha en uppfattning om, men nog är det ägnat att ingjuta pessimism. Det som varit en mångårig “konflikt” kan väl nu mer beskrivas som ett lågintensivt krig, där islamismen i kombination med de äldre palestinska frihetsrörelserna står inför avgörande steg gentemot Israel. Det är inte utan att jag minns alla de människor i den israeliska fredsrörelsen som på 1980-talet sa, att om man inte erkände och omgående inledde samtal med PLO så skulle tiden rinna ut och de radikala islamisterna ta över initiativet. Precis så gick det.

*

Klockan 18.20. Och så måste jag göra en uppdatering. Har just läst en ny text av Mohamed Omar, som börjar med orden "Jag ber om ursäkt för att ha torgfört  antisemitiska idéer".  Man behöver varken vara överens om detaljer eller större resonemang, men man bör absolut läsa hans text. Den finns här.

Malmömoskén under uppförandet. Foto: T.N.

måndag 16 juli 2012

Dramatisk folkökning i England.

Shrewsbury, West Midland. Foto: Astrid Nydahl.
Census shows increase in population of the West Midlands. Date: 16 July 2012. Coverage: England & Wales Theme: Population

Idag har man i England börjat publicera de första uppgifterna om folkräkningen som gjordes 2011. Den första rapporten omfattar endast England och Wales.

Andra publiceringen, som äger rum mellan november i år och februari 2013 kommer att innehålla detaljerad information om nationell identitet, etnicitet och religion, bland annat.

Det är ganska häpnadsväckande siffror som publiceras idag. Hela 7% har befolkningsökningen varit i England och Wales. Det innebär i klartext 3,7 miljoner mer än vid förra räkningen, som ägde rum 2001.

Det är förstås inte engelsmännen själva som blivit så här många fler. Det mesta måste läggas på invandringen, eftersom den engelska befolkningen blir allt äldre. Men inte förrän i vinter kan vi se vem de är och var de kommer ifrån.

Uppdatering/korrigering efter Gunnars anmärkning i kommentarfältet: I Black Country (West Midlands) återfinns några av de orter där ökningen är som störst. Så här till exempel:

Birminghams befolkning är idag 1,073,000 invånare. 2001 var den 984,600 vilket innebär en folkökning på 9.0%.

Om man går bakåt och tittar på tidigare folkräkningar har det aldrig funnits så här stora ökningar. Vi vet eller anar varför.  

Man ska också ta med i beräkningen att de som ingår i folkräkningen är alla utom den uppskattningsvis mellan en halv och en miljon som lever illegalt i landet.

Vill man ta del av den första rapporten så finns allt material att ladda ner från mediacentret hos Office for National Statistics.

Sir Andrew Green, chairman of the pressure group Migration Watch UK, said: “This census confirms the impact of mass immigration on our population.

“We now find that even the official numbers previously understated the scale of net migration by 14 per cent and even this does not account for the illegal immigrant population who would not complete the census form.

“Our population growth in the last decade was twice that of the previous decade. The latest projections show that immigration will account for two thirds of our population increase in the next 15 years.

“That is 5 million people and is the equivalent of the combined populations of Birmingham, Leeds, Glasgow, Sheffield, Bradford, Manchester, Liverpool and Bristol. Nobody wants to see the population grow at this rate.”

Här några kommentarer från The Telegraphs läsare:

"Ahamdul'Allah! First we took Dewsbury and Oldham, then the Tower Hamlets, and soon we will have the majority"

"So much for democracy! Mass immigration was never mentioned in any Labour manifesto, poll after poll has shown that 85% of us never wanted it yet Blair and Brown have given us 3 and half million social misfits and call us racist if we oppose mass immigration and multi culturism."

"And still Blair and Brown escape prison...."

Och här några av The Guardians läsarkommentarer:

"The BBC reported this, this morning, with the words: "It is thought that the increase MAY be partially the result of immigration." Unbelievable! Of course, we all run the risk of 'racism' if we denounce these unsustainable increases in a tiny, already overcrowded set of islands whose infrastructure is already groaning at the seams and where unemployment and the cost of social welfare and health are rising too quickly for taxation to meet the cost. But it is quite clear the figures miss out many illegals who avoided filling out the census because of fear of being traced. There are also several million people who have 'left' the country to live abroad, but who remain dependent on the UK economy for both the costs of their pensions and health care (in the EU at least). These people of course disappear from the census figures too and I wonder if their cost to the economy is factored into the equations?"

"Another 'Flash' Communique from the 'Ministry Of The Bleedin Obvious'!"

"I dont recognise many cities anymore. Its not just physical features but values, traditions and behaviours that have changed - and i dpont see any evidence of a happier society if anything the opposite. 14 years of Labour government actually wiped out 1500 years of anglo-saxon Britain. Am stunned, saddened and very detached from society now."

Här följer statistiken för hela Black Country/ West Midlands. 2011 års folkmängd i jämförelse med 2001 års. Förändring 2001-2011i procent. Under varje ortsnamn följer 2011 års befolkning, därunder 2001 års, och sist ökningen i procent.

Birmingham
1,073,000
984,600
9.0
Coventry
318,600
302,800
5.2
Dudley
312,900
305,100
2.6
Sandwell
308,100
284,600
8.3
Shropshire
306,100
283,300
8.0
Walsall
269,300
253,300
6.3
Wolverhampton
249,500
238,000
4.8
Stoke-on-Trent
249,000
240,400
3.6
Solihull
206,700
199,600
3.6
Herefordshire, County of
183,500
174,900
4.9
Telford and Wrekin
166,600
158,600
5.0
Warwick
136,000
126,100
7.9
Stafford
130,800
120,700
8.4
Nuneaton and Bedworth
125,300
119,200
5.1
Newcastle-under-Lyme
123,900
122,000
1.6
Stratford-on-Avon
120,500
111,600
8.0
Wychavon
116,900
113,100
3.4
East Staffordshire
113,600
103,900
9.3
South Staffordshire
108,100
105,900
2.1
Lichfield
100,700
93,200
8.0
Rugby
100,100
87,500
14.4
Worcester
98,800
93,400
5.8
Wyre Forest
98,000
96,900
1.1
Cannock Chase
97,500
92,200
5.7
Staffordshire Moorlands
97,100
94,600
2.6
Bromsgrove
93,600
87,900
6.5
Redditch
84,200
78,800
6.9
Tamworth
76,800
74,600
2.9
Malvern Hills
74,600
72,200
3.3
North Warwickshire
62,000
61,800
0.3

Fem unga - och en gammal

När jag i unga år arbetade på Nordsjö Färgfabrik utanför Malmö var det någon som satte Josef Kjellgrens dikter i händerna på mig. Kommande sommarsemester lånade vi ett torp utanför Alvesta. Inne i stadens bibliotek hade man hans böcker, jag lånade med dem och satt ofta och skrev, inspirerad av Kjellgren.

Jag visste då att hans debut skett i antologin Fem unga, som kom 1929. Men under alla år som gått har jag aldrig lyckats hitta originalutgåvan. Nu fick jag den av min gamle vän Per Helge i sextioårspresent. Fantastiskt att få se denna gamla bok, försiktigt bläddra i den och läsa bland de unga debutanternas poesi och prosa. De skulle ju bli stora namn alla fem, även om jag misstänker att det väl numera bara är Harry Martinson som är ihågkommen. Erik Asklund, Artur Lundkvist och Gustav Sandgren har stora litterära verk bakom sig, Lundkvist var också ledamot av Svenska Akademien.

Artur Lundkvist och Maria Wine.
Det är fantastiskt att läsa just Lundkvists jazz-dikter. Han skulle bara veta hur det är idag. Ingen skulle ens våga tänka sådan poesi. Just därför ska jag citera honom:

"Neger med saxofon, bredande ut glimmande tonmassor -
som floder av smält metall - mot en bakgrund av
larmande, hetsande, snyftande instrument -

Neger med vitt skjortbröst, smidig kropp i svart frack:
människa med rött kött, rött blod under den svarta
blanka huden."

Denna poesi om den svarte mannen var förstås också en poesi som fötts i den unge poet som kom ut i världen och mötte en helt annan kultur än den egna (Svante Foerster skulle för övrigt skriva samma typ av poesi, kretsande kring den svarte jazzartisten tre årtionden senare).


Lundkvist kunde i debuten också låta så här:
"Kom till mig, kvinna -
men kom likt en lantflicka som
plockat sin korg full
med frukt och skänker den
åt vägens vandrare,
kom likt ett hav som översvämmar
en klippa vid högfloden!"

Lundkvist hade jag förstås kunnat skriva så mycket mer om. Men jag nöjer mig med detta.

Josef Kjellgren blev känd som den som besjöng maskinerna, fabrikerna. Men också för kollektivromanen Människor kring en bro, som handlade om bygget av Västerbron i Stockholm. Så här kunde hans poesi låta, som vore den hämtad ur någon sovjetisk journalfilm:

"Kom,
låt oss gå till dagens arbete
skrattande, sjungande.


Kamrater,
våra kroppar skall vara som spända strängar,
vibrerande av glädje,
dagarna gäckande visor, vilka dansar
framför oss på lätta fötter."

Men också så här, i ett mollackord:

"Nödsignalen skriker till,
gällt,
befallande.


Fingrar
med spräckta, oljiga naglar
trevar förstrött efter stöd
på det kalla cementgolvet.


Ansikte,
uppåtvänt,
svart blod rinner tungt som beck
ur mungiporna,
en trött blicka lågar till och brister."

Gustav Sandgren, runt 1940.
Erik Asklund kan du bekanta dig med här, Harry Martinson här och Gustav Sandgren här. Att jag berättar om Fem unga beror bara på att de kom att inspirera mig att skriva. Vid sidan av dem var det Stig Sjödins Sotfragment (Sjödin skrev jag för övrigt om här) som bar mig de tre åren på fabriken. Det var lärorika men också hårda år. Jag minns dem med glädje. Och åldrande läser jag gärna dessa fem unga debutanter. Deras antologi skvallrar också om allt det som skulle komma. Så vitt jag vet var det bara Artur Lundkvist som senare i livet tog avstånd och strök den ur sin verkförteckning.

Harry Martionson.




söndag 15 juli 2012

Hemliga böcker? Litterära hemligheter?


Karin Johannisson. Kanske mer känd för att ha skrivit den fina boken Melankoliska rum. Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid
Det är fullt möjligt att Bonniers julböcker är hemliga. De säljs inte. De finns bara hos ”vänner och medarbetare”. Jag har ett antal sådana böcker. Jag vet att de inte recenseras eller omtalas i offentligheten. Ändå ska jag göra just det. I 60-årspresent fick jag en sådan julbok (från 2010) av den person som tidigare också försett mig med sådana. Och eftersom 2010 års julbok från Bonniers heter Hemligheter ter det sig alldeles naturligt att skriva om den. Bakom det helsvarta omslaget, hemlighetsfullt redan det, döljer sig först följande titelsida:


HEMLIGHETER
Få sociala fenomen är lika laddade.
Hemligheten är förhatlig när vi är exkluderade från
den och njutningsfull, åtminstone mestadels,
när vi är inkluderade.
Den representerar makt.

Den lilla vackra boken är skriven av Karin Johannisson. Den består av elva ”akter” – var och en kretsande kring någon aspekt av hemligheten/hemligheterna.

Mitt exemplar luktar parfym. Det är en doft jag inte tycker om. Och kvinnan jag får Bonniers julböcker av använder inte parfym. Så redan där döljer sig en hemlighet.

Jag måste lägga den åt sidan med jämna mellanrum för att inte kväljas av doften. Men jag måste ta fram den igen när jag ska citera ur den. Det gör jag nu:

”Hemlighetsfullheten tycks alltså allt mer avförtrollad. Öppenhet och frimodighet ska råda. Den diskreta ’nyckelromanen’ ersätts med självbekännelser, syndabekännelser och sjukdomsberättelser som alla hyllar av-förhemligande. Själens dolda sprickor hemlivets intimiteter förs ut i offentligheten genom ett system av kanaler som Facebook, bloggar och chattrum som kan öppnas när som helst på dygnet och fungerar som ett slags tittskåpsteater."
"Men att publicera sitt privata betyder i själva verket en bestämd mix av avslöjanden och förhemliganden. Man regisserar fram sitt jag – genom öppnanden men också genom döljanden av det som inte passar in.”

Det jag här visat är hämtat ur sjätte akten, som bär namnet Hemligheten som samhällsnödvändighet. Boken är så mycket rikare än så. Den ger sig in i både historiskt och kulturellt olika typer av hemligheter, och trots att den bara är 79 sidor tjock ger den mig mer än det mesta. Kunde inte Bonniers vart tionde år ta och samla julböckerna och ge ut dem på ordinarie sätt?

Låt mig bjuda på ännu ett litet citat, hämtat från sjunde akten (Privata hemligheter):

”Vilket har varit hemmets hemligaste rum? Spontant skulle de flesta nog svara just sovrummet, eller badrummet och toaletten med sina hemliga kroppsbestyr bakom de dörrlås som installeras från och med 1800-talets sista decennier. I dessa bakre regioner har kroppsligheten haft sin frizon liksom förhemligade sexuella aktiviteter, men också förhemligade tårar och känslor.”

Don Draper ur Mad Men. Vilka hemligheter han bär på vet vi redan en del om. Andra lär röjas i höst.
Efter det utvecklar hon tankarna kring det som faktiskt var hemligast av allt: mannens arbetsrum. Nå, vi talar ju här om en högre borgerlighet. Och inte ens tiden är vår. Hon säger också att ”denne exklusivt manliga sfär” fortfarande är ett slags kliché i roman- och filmberättelser. Hon nämner Mad Men som ett modernt exempel.



lördag 14 juli 2012

Shame.

Carey Mulligan i rollen som Sissy.
Jag vet väldigt lite om Grenada-födde, numera brittiske, regissören Steve McQueen. Har sett hans film om IRA-hungerstrejken, Hunger. Och såg nu hans senaste, Shame.

Det finns få ämnen som kan gestaltas så klichéspäckade som sexualiteten. McQueen skildrar dess skugg- och baksidor på ett omtumlande och gripande sätt. När huvudpersonen Brandon, mästerligt och lågmält spelad av Michael Fassbender, närmar sig avgrunden kommer systern till honom. De befinner sig i katastrofens närhet båda två. De trevar sig könsvägen fram i New York. Finner de vad de söker? Jag satt som fastskruvad och väntade på den förlösning som aldrig kom.

Michael Fassbender som Brandon.
DN:s kritiker kallade filmen "otroligt elegant, rå och välspelad". Det kan man skriva under på. Kanske är det just råheten - men också den väldiga, milda ömheten i några oförglömligt öga-mot-öga-varma tunnelbanescener - som gör starkast intryck.

fredag 13 juli 2012

Fragment för min nästa bok

Shrewsbury, West Midland. Foto: Astrid Nydahl
Min bok närmar sig det stadium då strukturen ligger färdig och det är dags att fylla i de luckor som uppstått på vägen. Jag gör det mest varje dag, trots sommaren. Och jag kommer att göra det också i höst. Här några tankar som kommer att finnas med i bokens förord.


****

Kan man diskutera samtidens övergripande ideologier och vanföreställningar samtidigt som man försöker skissa på en bild av hur denna samtid vuxit fram ur en utveckling vars rötter går flera hundra år tillbaka i tiden? Man inte bara kan, man måste. Så ser jag det, och därför ger jag i boken tillbakablickar på det tidiga industrisamhället, det som lade grunden till den engelska moderniteten och detta samhälles nya relationer mellan människor.

I hela Europa ser vi idag denna utveckling också gå mot fördjupade ekonomiska kriser, ökade klassklyftor av ett slag vi i vår generation inte kunnat föreställa oss, och en dramatisk försämring av de sociala, kollektiva systemen, från daghem till ålderdomshem, från skola till boende, från arbetsmarknad till sjukvård.

Shrewsbury, West Midland. Foto: Astrid Nydahl
Vi är inte helt olika England. Det är bara det att mycket av samtidens brittiska elände hunnit en bit längre ner i schaktet än det svenska. Inte minst har den av överheten proklamerade mångkulturutopin (monokultur i pluralis som Kenan Malik uttrycker saken) raserat mycket av människors identitet och hemkänsla, men också och inte minst deras förväntningar på det samhälle de tjänat eller tjänar.

Islamismen är, i kraft av sina anspråk på sanningen, som den delar med andra totalitära och förtryckande tankesystem, bara ett, men det allra största hotet mot demokrati, yttrande- och tryckfrihet och mot de enskilda faktorer som gör ett samhälle till ett gemensamt, kollektivt projekt. När de enskilda delarna driver allt längre ifrån varandra fördjupas också de klyftor där många störtar ner utan att någon ens försöker förhindra det.


Boken är med andra ord skriven mot bakgrund av en sorg och en bedrövelse över att se det vi själv en gång beskrev som ”folkhemmet” förvandlas till en arena för girighet, brottslighet, kulturell nivellering och motsättningar av olöslig karaktär. Och allt det jag skriver i boken, gör jag mot bakgrund av att Storbritannien befinner sig i krig.

***

Darwin utanför huvudbiblioteket i Shrewsbury. Foto: A. Nydahl

Det var för övrigt just i Shrewsbury som Charles Darwin föddes 1809. Man får leta efter bättre symbol för förnuft och vetenskap.


torsdag 12 juli 2012

Tommy Robinsons tal i Bryssel.

Tommy Robinson talar i Bryssel. Foto: Snaphanen.
Ja, det är tid att tala klarspråk. I Bryssel har just ett antal viktiga anti-islamister mötts. Jag har följt hela processen utan att säga ett ord. Det beror på att jag inväntat tillstånd att berätta. Det gör jag nu. Först skulle jag vilja att ni tittade och lyssnade till vad EDL-ledaren Tommy Robinson från Luton i England hade att säga, denna arbetarklass-kille bland alla intellektuella från Europa och USA. “I’m used to standing on the street corners and speaking to my fellow countrymen”, inledde han. Det är Österrikiska Elizabeth Sabaditsch-Wolff som hjälper honom med mikrofonen:




Tommy Robinson med en ortodox präst, Fader Samuel, vid mötet. Foto: Snaphanen.

På mötet i Bryssel antogs denna deklaration (och det finns goda skäl att läsa denna text noga): To Safeguard Individual Liberties and Human Right

 International Conference for 
Free Speech & Human Rights

To Preserve Free Speech, Civil Liberties, Human Rights and Democracy, against all efforts to injure and usurp those universal principles, we call upon leaders in all nations to support this 2012 Brussels Declaration to Safeguard Individual Liberties and Human Rights:
Reasserting that Human rights and liberties are universal, individual, equal, inalienable, and self-evident irrespective of philosophical, cultural or religious considerations, as a matter of long-held principle;
 Considering that any honest defender of Democracy has the right and the duty to uphold and defend free speech, civil liberties and human rights;
Affirming the irrefutable fact that sharia law as articulated and applied is incompatible with and destructive to free speech, civil liberties and human rights and as such is incompatible with the fundamental principles of democracy (as stated in the 13 Feb 2003 judgment of the ECHR);
Acknowledging that the declaration known as “Cairo Declaration of Human Right in Islam” also commonly referred to as the “Cairo Declaration” curtails all human rights under sharia law and sharia normative behavior restrictions (CDHRI Articles 22, 23, 24)on the pretense that  “All human beings form one family whose members are united by their subordination to Allah”(CDHRI Article 1);
Observing that the Organization of Islamic Cooperation (OIC), being the creator of Cairo Declaration and its current main proponent has, by its  continuous and single-minded activity, proven to be the principal international politico-religious organization working to restrict free speech, civil liberties and human rights and to enforce sharia  in the world;
Asserting that any official endorsement or promotion of the Cairo Declaration or any cooperation with OIC that leads, by the test of consequences, to more enforcement of sharia anywhere in the world identifies its perpetrator as an active opponent of Democracy, freedom of speech, civil liberties and human rights;
Noting that such an identification renders illegitimate  any attempt by the perpetrator to discuss or negotiate matters involving freedom of speech, civil liberties and human rights in any local, national or international forums;

The signatories solemnly require of their governments and civil society:

1)      To commence a process, to be known as the Brussels Process, to implement the content of this declaration through education and policy initiatives at all levels of government and sectors of civil society, in order to safeguard the future liberties and rights of our nations and our children, so that all members of the human family may prosper as free individuals.
2)      To decline any invitation to participate in any local, national or international forum to discuss civil liberties, free speech or human rights, if the organizers – individual persons or organizations – are known proponents of the Cairo Declaration or societal sharia enforcement unless the negotiated or discussed topic  is a transition of their codification and implementation of human rights to the UNDHR definitions and away from the Cairo Declaration definitions.
3)      To protest against any kind of participation in a local, national or international meeting dedicated to civil liberties, free speech or human rights’ discussions or negotiations by any known proponents of the Cairo Declaration or societal sharia enforcements, unless they are only attending in an observational capacity or negotiating their entry in the Brussels Process.
4)      To initiate a thorough inquiry before any bilateral or multilateral cooperation about civil liberties, free speech or human rights related matters, in order to clearly identify any participants who are proponents for the Cairo Declaration or sharia law, or who have cooperated or collaborated with the OIC or its associated organizations.
5)      To reject and forbid any public funding for promotion of the Cairo Declaration or of any sharia societal implementation and enforcement, because such promotions are a direct attack against our most fundamental democratic principles and human rights.
6)      To stop any cooperation with all known proponents of the Cairo Declaration at a national or international level, when that cooperation has as its aim or result, a restriction of civil liberties, free speech or human rights in a democratic country, until those proponents repudiate the Cairo Declaration.
7)      To extend cooperation and support in all forums to former proponents of the Cairo Declaration who repudiate the suppression by the OIC and sharia law of civil liberties, free speech and human rights, and who assert that human rights and liberties are universal, individual, equal, inalienable, and self-evident irrespective of philosophical, cultural or religious considerations.
8)      To engage with civil society and official organizations that work to safeguard  individual liberties from suppression by shariah law, especially those located in nations that are signatories of the Cairo Declaration or members of the OIC, to encourage dialogue, education and understanding on individual liberties and human rights, as these terms have been commonly used in Western nations.

*****

Vill ni följa rapportering från mötet finns det bara en riktigt pålitlig sida för det. Det är Snaphanen, den dansk-svenska bloggen i Köpenhamn. Läs och lär. Det gör jag, varje dag. Och allt material i ord och bild ni finner här hos mig publiceras naturligtvis i samförstånd med Snaphanen.



Ta tjuren vid hornen

Foto från tjurfäktning i Lissabon av Lennart R.
Hemkommen efter besök på kliniken. Provsvaren hade kommit och jag fick instruktioner för ett kvartal framåt. Jag hade tagit tjuren vid hornen och värdena var över förväntan bra. Som vi brukar drog vi fram skämtet: "Jag hade i alla fall tur med levern". Fick klara besked om att jag kan se fram emot en mångårig cellgiftsbehandling med Methotrexate. Det gör jag förstås gärna, så länge behandlingen hjälper, inte bara mot psoriasisen på huden utan också mot psoriasisartriten som maler sönder lederna i händer, fötter och ben. Nog vill man kunna cykla många somrar framöver. Och eftersom det handlar om en lågdosbehandling blir illamåendet begränsat. Besvärligast är det den veckodag då de sex gula tabletterna ska sväljas.

Jag har turen att ha en fantastisk läkare. Hon har hjälpt mig ofantligt mycket, och ser förstås sambandet mellan psykiska tillkortakommanden och sjukdomen som blommar i perioder. Psoriasis med eller utan artrit är en av de gåtfulla sjukdomarna. Ändå anser man sig veta att den triggas av psykisk sjukdom, alkohol och stress.

Nu om sommaren gör ljuset också gott. När regnet någon gång gör uppehåll och släpper igenom solen tar jag cykeln ut på landsvägen. Ljuset smeker de bara armarnas hud. Jag njuter och vet varför livet är värt att leva. Svårare blir det när höstmörkret kommer, det som jag tycker så mycket om, av helt andra skäl.

onsdag 11 juli 2012

Bloggresenärens Lissabon.


En av mina läsare, Lennart i Helsingborg, har sänt mig sina fina bilder från Lissabon. Betrakta och njut! För mig är det stadens själ som syns på bilderna. Också i duvornas vingslag. Det är länge sedan jag själv befann mig där. Det fina med reseskildringar är att man kan återvända till städerna man blivit så knuten till. Och med bloggen har jag privilegiet att möta andra. Vi är en hel krets som vid det här laget har rest eller fortsätter resa till just Lissabon.