måndag 16 juli 2012

Dramatisk folkökning i England.

Shrewsbury, West Midland. Foto: Astrid Nydahl.
Census shows increase in population of the West Midlands. Date: 16 July 2012. Coverage: England & Wales Theme: Population

Idag har man i England börjat publicera de första uppgifterna om folkräkningen som gjordes 2011. Den första rapporten omfattar endast England och Wales.

Andra publiceringen, som äger rum mellan november i år och februari 2013 kommer att innehålla detaljerad information om nationell identitet, etnicitet och religion, bland annat.

Det är ganska häpnadsväckande siffror som publiceras idag. Hela 7% har befolkningsökningen varit i England och Wales. Det innebär i klartext 3,7 miljoner mer än vid förra räkningen, som ägde rum 2001.

Det är förstås inte engelsmännen själva som blivit så här många fler. Det mesta måste läggas på invandringen, eftersom den engelska befolkningen blir allt äldre. Men inte förrän i vinter kan vi se vem de är och var de kommer ifrån.

Uppdatering/korrigering efter Gunnars anmärkning i kommentarfältet: I Black Country (West Midlands) återfinns några av de orter där ökningen är som störst. Så här till exempel:

Birminghams befolkning är idag 1,073,000 invånare. 2001 var den 984,600 vilket innebär en folkökning på 9.0%.

Om man går bakåt och tittar på tidigare folkräkningar har det aldrig funnits så här stora ökningar. Vi vet eller anar varför.  

Man ska också ta med i beräkningen att de som ingår i folkräkningen är alla utom den uppskattningsvis mellan en halv och en miljon som lever illegalt i landet.

Vill man ta del av den första rapporten så finns allt material att ladda ner från mediacentret hos Office for National Statistics.

Sir Andrew Green, chairman of the pressure group Migration Watch UK, said: “This census confirms the impact of mass immigration on our population.

“We now find that even the official numbers previously understated the scale of net migration by 14 per cent and even this does not account for the illegal immigrant population who would not complete the census form.

“Our population growth in the last decade was twice that of the previous decade. The latest projections show that immigration will account for two thirds of our population increase in the next 15 years.

“That is 5 million people and is the equivalent of the combined populations of Birmingham, Leeds, Glasgow, Sheffield, Bradford, Manchester, Liverpool and Bristol. Nobody wants to see the population grow at this rate.”

Här några kommentarer från The Telegraphs läsare:

"Ahamdul'Allah! First we took Dewsbury and Oldham, then the Tower Hamlets, and soon we will have the majority"

"So much for democracy! Mass immigration was never mentioned in any Labour manifesto, poll after poll has shown that 85% of us never wanted it yet Blair and Brown have given us 3 and half million social misfits and call us racist if we oppose mass immigration and multi culturism."

"And still Blair and Brown escape prison...."

Och här några av The Guardians läsarkommentarer:

"The BBC reported this, this morning, with the words: "It is thought that the increase MAY be partially the result of immigration." Unbelievable! Of course, we all run the risk of 'racism' if we denounce these unsustainable increases in a tiny, already overcrowded set of islands whose infrastructure is already groaning at the seams and where unemployment and the cost of social welfare and health are rising too quickly for taxation to meet the cost. But it is quite clear the figures miss out many illegals who avoided filling out the census because of fear of being traced. There are also several million people who have 'left' the country to live abroad, but who remain dependent on the UK economy for both the costs of their pensions and health care (in the EU at least). These people of course disappear from the census figures too and I wonder if their cost to the economy is factored into the equations?"

"Another 'Flash' Communique from the 'Ministry Of The Bleedin Obvious'!"

"I dont recognise many cities anymore. Its not just physical features but values, traditions and behaviours that have changed - and i dpont see any evidence of a happier society if anything the opposite. 14 years of Labour government actually wiped out 1500 years of anglo-saxon Britain. Am stunned, saddened and very detached from society now."

Här följer statistiken för hela Black Country/ West Midlands. 2011 års folkmängd i jämförelse med 2001 års. Förändring 2001-2011i procent. Under varje ortsnamn följer 2011 års befolkning, därunder 2001 års, och sist ökningen i procent.

Birmingham
1,073,000
984,600
9.0
Coventry
318,600
302,800
5.2
Dudley
312,900
305,100
2.6
Sandwell
308,100
284,600
8.3
Shropshire
306,100
283,300
8.0
Walsall
269,300
253,300
6.3
Wolverhampton
249,500
238,000
4.8
Stoke-on-Trent
249,000
240,400
3.6
Solihull
206,700
199,600
3.6
Herefordshire, County of
183,500
174,900
4.9
Telford and Wrekin
166,600
158,600
5.0
Warwick
136,000
126,100
7.9
Stafford
130,800
120,700
8.4
Nuneaton and Bedworth
125,300
119,200
5.1
Newcastle-under-Lyme
123,900
122,000
1.6
Stratford-on-Avon
120,500
111,600
8.0
Wychavon
116,900
113,100
3.4
East Staffordshire
113,600
103,900
9.3
South Staffordshire
108,100
105,900
2.1
Lichfield
100,700
93,200
8.0
Rugby
100,100
87,500
14.4
Worcester
98,800
93,400
5.8
Wyre Forest
98,000
96,900
1.1
Cannock Chase
97,500
92,200
5.7
Staffordshire Moorlands
97,100
94,600
2.6
Bromsgrove
93,600
87,900
6.5
Redditch
84,200
78,800
6.9
Tamworth
76,800
74,600
2.9
Malvern Hills
74,600
72,200
3.3
North Warwickshire
62,000
61,800
0.3

Fem unga - och en gammal

När jag i unga år arbetade på Nordsjö Färgfabrik utanför Malmö var det någon som satte Josef Kjellgrens dikter i händerna på mig. Kommande sommarsemester lånade vi ett torp utanför Alvesta. Inne i stadens bibliotek hade man hans böcker, jag lånade med dem och satt ofta och skrev, inspirerad av Kjellgren.

Jag visste då att hans debut skett i antologin Fem unga, som kom 1929. Men under alla år som gått har jag aldrig lyckats hitta originalutgåvan. Nu fick jag den av min gamle vän Per Helge i sextioårspresent. Fantastiskt att få se denna gamla bok, försiktigt bläddra i den och läsa bland de unga debutanternas poesi och prosa. De skulle ju bli stora namn alla fem, även om jag misstänker att det väl numera bara är Harry Martinson som är ihågkommen. Erik Asklund, Artur Lundkvist och Gustav Sandgren har stora litterära verk bakom sig, Lundkvist var också ledamot av Svenska Akademien.

Artur Lundkvist och Maria Wine.
Det är fantastiskt att läsa just Lundkvists jazz-dikter. Han skulle bara veta hur det är idag. Ingen skulle ens våga tänka sådan poesi. Just därför ska jag citera honom:

"Neger med saxofon, bredande ut glimmande tonmassor -
som floder av smält metall - mot en bakgrund av
larmande, hetsande, snyftande instrument -

Neger med vitt skjortbröst, smidig kropp i svart frack:
människa med rött kött, rött blod under den svarta
blanka huden."

Denna poesi om den svarte mannen var förstås också en poesi som fötts i den unge poet som kom ut i världen och mötte en helt annan kultur än den egna (Svante Foerster skulle för övrigt skriva samma typ av poesi, kretsande kring den svarte jazzartisten tre årtionden senare).


Lundkvist kunde i debuten också låta så här:
"Kom till mig, kvinna -
men kom likt en lantflicka som
plockat sin korg full
med frukt och skänker den
åt vägens vandrare,
kom likt ett hav som översvämmar
en klippa vid högfloden!"

Lundkvist hade jag förstås kunnat skriva så mycket mer om. Men jag nöjer mig med detta.

Josef Kjellgren blev känd som den som besjöng maskinerna, fabrikerna. Men också för kollektivromanen Människor kring en bro, som handlade om bygget av Västerbron i Stockholm. Så här kunde hans poesi låta, som vore den hämtad ur någon sovjetisk journalfilm:

"Kom,
låt oss gå till dagens arbete
skrattande, sjungande.


Kamrater,
våra kroppar skall vara som spända strängar,
vibrerande av glädje,
dagarna gäckande visor, vilka dansar
framför oss på lätta fötter."

Men också så här, i ett mollackord:

"Nödsignalen skriker till,
gällt,
befallande.


Fingrar
med spräckta, oljiga naglar
trevar förstrött efter stöd
på det kalla cementgolvet.


Ansikte,
uppåtvänt,
svart blod rinner tungt som beck
ur mungiporna,
en trött blicka lågar till och brister."

Gustav Sandgren, runt 1940.
Erik Asklund kan du bekanta dig med här, Harry Martinson här och Gustav Sandgren här. Att jag berättar om Fem unga beror bara på att de kom att inspirera mig att skriva. Vid sidan av dem var det Stig Sjödins Sotfragment (Sjödin skrev jag för övrigt om här) som bar mig de tre åren på fabriken. Det var lärorika men också hårda år. Jag minns dem med glädje. Och åldrande läser jag gärna dessa fem unga debutanter. Deras antologi skvallrar också om allt det som skulle komma. Så vitt jag vet var det bara Artur Lundkvist som senare i livet tog avstånd och strök den ur sin verkförteckning.

Harry Martionson.




söndag 15 juli 2012

Hemliga böcker? Litterära hemligheter?


Karin Johannisson. Kanske mer känd för att ha skrivit den fina boken Melankoliska rum. Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid
Det är fullt möjligt att Bonniers julböcker är hemliga. De säljs inte. De finns bara hos ”vänner och medarbetare”. Jag har ett antal sådana böcker. Jag vet att de inte recenseras eller omtalas i offentligheten. Ändå ska jag göra just det. I 60-årspresent fick jag en sådan julbok (från 2010) av den person som tidigare också försett mig med sådana. Och eftersom 2010 års julbok från Bonniers heter Hemligheter ter det sig alldeles naturligt att skriva om den. Bakom det helsvarta omslaget, hemlighetsfullt redan det, döljer sig först följande titelsida:


HEMLIGHETER
Få sociala fenomen är lika laddade.
Hemligheten är förhatlig när vi är exkluderade från
den och njutningsfull, åtminstone mestadels,
när vi är inkluderade.
Den representerar makt.

Den lilla vackra boken är skriven av Karin Johannisson. Den består av elva ”akter” – var och en kretsande kring någon aspekt av hemligheten/hemligheterna.

Mitt exemplar luktar parfym. Det är en doft jag inte tycker om. Och kvinnan jag får Bonniers julböcker av använder inte parfym. Så redan där döljer sig en hemlighet.

Jag måste lägga den åt sidan med jämna mellanrum för att inte kväljas av doften. Men jag måste ta fram den igen när jag ska citera ur den. Det gör jag nu:

”Hemlighetsfullheten tycks alltså allt mer avförtrollad. Öppenhet och frimodighet ska råda. Den diskreta ’nyckelromanen’ ersätts med självbekännelser, syndabekännelser och sjukdomsberättelser som alla hyllar av-förhemligande. Själens dolda sprickor hemlivets intimiteter förs ut i offentligheten genom ett system av kanaler som Facebook, bloggar och chattrum som kan öppnas när som helst på dygnet och fungerar som ett slags tittskåpsteater."
"Men att publicera sitt privata betyder i själva verket en bestämd mix av avslöjanden och förhemliganden. Man regisserar fram sitt jag – genom öppnanden men också genom döljanden av det som inte passar in.”

Det jag här visat är hämtat ur sjätte akten, som bär namnet Hemligheten som samhällsnödvändighet. Boken är så mycket rikare än så. Den ger sig in i både historiskt och kulturellt olika typer av hemligheter, och trots att den bara är 79 sidor tjock ger den mig mer än det mesta. Kunde inte Bonniers vart tionde år ta och samla julböckerna och ge ut dem på ordinarie sätt?

Låt mig bjuda på ännu ett litet citat, hämtat från sjunde akten (Privata hemligheter):

”Vilket har varit hemmets hemligaste rum? Spontant skulle de flesta nog svara just sovrummet, eller badrummet och toaletten med sina hemliga kroppsbestyr bakom de dörrlås som installeras från och med 1800-talets sista decennier. I dessa bakre regioner har kroppsligheten haft sin frizon liksom förhemligade sexuella aktiviteter, men också förhemligade tårar och känslor.”

Don Draper ur Mad Men. Vilka hemligheter han bär på vet vi redan en del om. Andra lär röjas i höst.
Efter det utvecklar hon tankarna kring det som faktiskt var hemligast av allt: mannens arbetsrum. Nå, vi talar ju här om en högre borgerlighet. Och inte ens tiden är vår. Hon säger också att ”denne exklusivt manliga sfär” fortfarande är ett slags kliché i roman- och filmberättelser. Hon nämner Mad Men som ett modernt exempel.



lördag 14 juli 2012

Shame.

Carey Mulligan i rollen som Sissy.
Jag vet väldigt lite om Grenada-födde, numera brittiske, regissören Steve McQueen. Har sett hans film om IRA-hungerstrejken, Hunger. Och såg nu hans senaste, Shame.

Det finns få ämnen som kan gestaltas så klichéspäckade som sexualiteten. McQueen skildrar dess skugg- och baksidor på ett omtumlande och gripande sätt. När huvudpersonen Brandon, mästerligt och lågmält spelad av Michael Fassbender, närmar sig avgrunden kommer systern till honom. De befinner sig i katastrofens närhet båda två. De trevar sig könsvägen fram i New York. Finner de vad de söker? Jag satt som fastskruvad och väntade på den förlösning som aldrig kom.

Michael Fassbender som Brandon.
DN:s kritiker kallade filmen "otroligt elegant, rå och välspelad". Det kan man skriva under på. Kanske är det just råheten - men också den väldiga, milda ömheten i några oförglömligt öga-mot-öga-varma tunnelbanescener - som gör starkast intryck.

fredag 13 juli 2012

Fragment för min nästa bok

Shrewsbury, West Midland. Foto: Astrid Nydahl
Min bok närmar sig det stadium då strukturen ligger färdig och det är dags att fylla i de luckor som uppstått på vägen. Jag gör det mest varje dag, trots sommaren. Och jag kommer att göra det också i höst. Här några tankar som kommer att finnas med i bokens förord.


****

Kan man diskutera samtidens övergripande ideologier och vanföreställningar samtidigt som man försöker skissa på en bild av hur denna samtid vuxit fram ur en utveckling vars rötter går flera hundra år tillbaka i tiden? Man inte bara kan, man måste. Så ser jag det, och därför ger jag i boken tillbakablickar på det tidiga industrisamhället, det som lade grunden till den engelska moderniteten och detta samhälles nya relationer mellan människor.

I hela Europa ser vi idag denna utveckling också gå mot fördjupade ekonomiska kriser, ökade klassklyftor av ett slag vi i vår generation inte kunnat föreställa oss, och en dramatisk försämring av de sociala, kollektiva systemen, från daghem till ålderdomshem, från skola till boende, från arbetsmarknad till sjukvård.

Shrewsbury, West Midland. Foto: Astrid Nydahl
Vi är inte helt olika England. Det är bara det att mycket av samtidens brittiska elände hunnit en bit längre ner i schaktet än det svenska. Inte minst har den av överheten proklamerade mångkulturutopin (monokultur i pluralis som Kenan Malik uttrycker saken) raserat mycket av människors identitet och hemkänsla, men också och inte minst deras förväntningar på det samhälle de tjänat eller tjänar.

Islamismen är, i kraft av sina anspråk på sanningen, som den delar med andra totalitära och förtryckande tankesystem, bara ett, men det allra största hotet mot demokrati, yttrande- och tryckfrihet och mot de enskilda faktorer som gör ett samhälle till ett gemensamt, kollektivt projekt. När de enskilda delarna driver allt längre ifrån varandra fördjupas också de klyftor där många störtar ner utan att någon ens försöker förhindra det.


Boken är med andra ord skriven mot bakgrund av en sorg och en bedrövelse över att se det vi själv en gång beskrev som ”folkhemmet” förvandlas till en arena för girighet, brottslighet, kulturell nivellering och motsättningar av olöslig karaktär. Och allt det jag skriver i boken, gör jag mot bakgrund av att Storbritannien befinner sig i krig.

***

Darwin utanför huvudbiblioteket i Shrewsbury. Foto: A. Nydahl

Det var för övrigt just i Shrewsbury som Charles Darwin föddes 1809. Man får leta efter bättre symbol för förnuft och vetenskap.


torsdag 12 juli 2012

Tommy Robinsons tal i Bryssel.

Tommy Robinson talar i Bryssel. Foto: Snaphanen.
Ja, det är tid att tala klarspråk. I Bryssel har just ett antal viktiga anti-islamister mötts. Jag har följt hela processen utan att säga ett ord. Det beror på att jag inväntat tillstånd att berätta. Det gör jag nu. Först skulle jag vilja att ni tittade och lyssnade till vad EDL-ledaren Tommy Robinson från Luton i England hade att säga, denna arbetarklass-kille bland alla intellektuella från Europa och USA. “I’m used to standing on the street corners and speaking to my fellow countrymen”, inledde han. Det är Österrikiska Elizabeth Sabaditsch-Wolff som hjälper honom med mikrofonen:




Tommy Robinson med en ortodox präst, Fader Samuel, vid mötet. Foto: Snaphanen.

På mötet i Bryssel antogs denna deklaration (och det finns goda skäl att läsa denna text noga): To Safeguard Individual Liberties and Human Right

 International Conference for 
Free Speech & Human Rights

To Preserve Free Speech, Civil Liberties, Human Rights and Democracy, against all efforts to injure and usurp those universal principles, we call upon leaders in all nations to support this 2012 Brussels Declaration to Safeguard Individual Liberties and Human Rights:
Reasserting that Human rights and liberties are universal, individual, equal, inalienable, and self-evident irrespective of philosophical, cultural or religious considerations, as a matter of long-held principle;
 Considering that any honest defender of Democracy has the right and the duty to uphold and defend free speech, civil liberties and human rights;
Affirming the irrefutable fact that sharia law as articulated and applied is incompatible with and destructive to free speech, civil liberties and human rights and as such is incompatible with the fundamental principles of democracy (as stated in the 13 Feb 2003 judgment of the ECHR);
Acknowledging that the declaration known as “Cairo Declaration of Human Right in Islam” also commonly referred to as the “Cairo Declaration” curtails all human rights under sharia law and sharia normative behavior restrictions (CDHRI Articles 22, 23, 24)on the pretense that  “All human beings form one family whose members are united by their subordination to Allah”(CDHRI Article 1);
Observing that the Organization of Islamic Cooperation (OIC), being the creator of Cairo Declaration and its current main proponent has, by its  continuous and single-minded activity, proven to be the principal international politico-religious organization working to restrict free speech, civil liberties and human rights and to enforce sharia  in the world;
Asserting that any official endorsement or promotion of the Cairo Declaration or any cooperation with OIC that leads, by the test of consequences, to more enforcement of sharia anywhere in the world identifies its perpetrator as an active opponent of Democracy, freedom of speech, civil liberties and human rights;
Noting that such an identification renders illegitimate  any attempt by the perpetrator to discuss or negotiate matters involving freedom of speech, civil liberties and human rights in any local, national or international forums;

The signatories solemnly require of their governments and civil society:

1)      To commence a process, to be known as the Brussels Process, to implement the content of this declaration through education and policy initiatives at all levels of government and sectors of civil society, in order to safeguard the future liberties and rights of our nations and our children, so that all members of the human family may prosper as free individuals.
2)      To decline any invitation to participate in any local, national or international forum to discuss civil liberties, free speech or human rights, if the organizers – individual persons or organizations – are known proponents of the Cairo Declaration or societal sharia enforcement unless the negotiated or discussed topic  is a transition of their codification and implementation of human rights to the UNDHR definitions and away from the Cairo Declaration definitions.
3)      To protest against any kind of participation in a local, national or international meeting dedicated to civil liberties, free speech or human rights’ discussions or negotiations by any known proponents of the Cairo Declaration or societal sharia enforcements, unless they are only attending in an observational capacity or negotiating their entry in the Brussels Process.
4)      To initiate a thorough inquiry before any bilateral or multilateral cooperation about civil liberties, free speech or human rights related matters, in order to clearly identify any participants who are proponents for the Cairo Declaration or sharia law, or who have cooperated or collaborated with the OIC or its associated organizations.
5)      To reject and forbid any public funding for promotion of the Cairo Declaration or of any sharia societal implementation and enforcement, because such promotions are a direct attack against our most fundamental democratic principles and human rights.
6)      To stop any cooperation with all known proponents of the Cairo Declaration at a national or international level, when that cooperation has as its aim or result, a restriction of civil liberties, free speech or human rights in a democratic country, until those proponents repudiate the Cairo Declaration.
7)      To extend cooperation and support in all forums to former proponents of the Cairo Declaration who repudiate the suppression by the OIC and sharia law of civil liberties, free speech and human rights, and who assert that human rights and liberties are universal, individual, equal, inalienable, and self-evident irrespective of philosophical, cultural or religious considerations.
8)      To engage with civil society and official organizations that work to safeguard  individual liberties from suppression by shariah law, especially those located in nations that are signatories of the Cairo Declaration or members of the OIC, to encourage dialogue, education and understanding on individual liberties and human rights, as these terms have been commonly used in Western nations.

*****

Vill ni följa rapportering från mötet finns det bara en riktigt pålitlig sida för det. Det är Snaphanen, den dansk-svenska bloggen i Köpenhamn. Läs och lär. Det gör jag, varje dag. Och allt material i ord och bild ni finner här hos mig publiceras naturligtvis i samförstånd med Snaphanen.



Ta tjuren vid hornen

Foto från tjurfäktning i Lissabon av Lennart R.
Hemkommen efter besök på kliniken. Provsvaren hade kommit och jag fick instruktioner för ett kvartal framåt. Jag hade tagit tjuren vid hornen och värdena var över förväntan bra. Som vi brukar drog vi fram skämtet: "Jag hade i alla fall tur med levern". Fick klara besked om att jag kan se fram emot en mångårig cellgiftsbehandling med Methotrexate. Det gör jag förstås gärna, så länge behandlingen hjälper, inte bara mot psoriasisen på huden utan också mot psoriasisartriten som maler sönder lederna i händer, fötter och ben. Nog vill man kunna cykla många somrar framöver. Och eftersom det handlar om en lågdosbehandling blir illamåendet begränsat. Besvärligast är det den veckodag då de sex gula tabletterna ska sväljas.

Jag har turen att ha en fantastisk läkare. Hon har hjälpt mig ofantligt mycket, och ser förstås sambandet mellan psykiska tillkortakommanden och sjukdomen som blommar i perioder. Psoriasis med eller utan artrit är en av de gåtfulla sjukdomarna. Ändå anser man sig veta att den triggas av psykisk sjukdom, alkohol och stress.

Nu om sommaren gör ljuset också gott. När regnet någon gång gör uppehåll och släpper igenom solen tar jag cykeln ut på landsvägen. Ljuset smeker de bara armarnas hud. Jag njuter och vet varför livet är värt att leva. Svårare blir det när höstmörkret kommer, det som jag tycker så mycket om, av helt andra skäl.

onsdag 11 juli 2012

Bloggresenärens Lissabon.


En av mina läsare, Lennart i Helsingborg, har sänt mig sina fina bilder från Lissabon. Betrakta och njut! För mig är det stadens själ som syns på bilderna. Också i duvornas vingslag. Det är länge sedan jag själv befann mig där. Det fina med reseskildringar är att man kan återvända till städerna man blivit så knuten till. Och med bloggen har jag privilegiet att möta andra. Vi är en hel krets som vid det här laget har rest eller fortsätter resa till just Lissabon.






tisdag 10 juli 2012

Federico Mompou (1893-1987)

Tack vare Einar Jakobssons utmärkta blogg Rapsodi har jag nu fått glädjen att lyssna till Federico Mompou. Jag vet förstås ännu så länge väldigt lite om honom. Vill du veta mer kan du hos Einar läsa detta och detta. Båda länkarna erbjuder mycket intressant läsning. Idag fick jag med posten den box Einar rekommenderar, det tog en vecka från ett helt vanligt nätställe så var den här: Federico Mompou Complete Piano Works. Den är inspelad i Barcelona 1974 och det är alltså kompositören själv som spelar. Fyra CD-skivor. Musik för eftertanke och stillhet. Musik för den vila som både kropp och själ behöver. Och nedan kan ni se ett litet stycke, där Hoang Pham spelar Mompous Pajaro Triste, inspelat den 11 juli 2009 i Elisabeth Murdoch Hall, Melbourne Recital Centre.

Den för mig okände Carl-Gustaf Lilius

Jag läser på en nätsida utan att bli så mycket klokare:

"Carl-Gustaf Lilius var en mycket intressant person och konstnär. Han var outtröttlig tecknare, målare, skulptör, författare och de mänskliga rättigheternas aktivist. Lilius väckte internationell uppmärksamhet genom att högljutt sätta sig emot det sovjetunionska förmyndarskapet, då man officiellt dolde finlandiseringen. Hans fader hade hört till marskalk Mannerheims närkrets. Mannerheim var hans gudfar och därav kommer också hans förnamn Carl-Gustaf. Hans omutliga stolthet och suveränitet som konstnär får kanske sitt ursprung där. Jag känner inte någon annan konstnär, som skulle varit lika medveten om sin kallelse."

Det finns skäl till att jag vill veta mer. I NE kan man läsa detta:

Lilius, Carl-Gustaf, 1928-98, finländsk konstnär och författare (svenskspråkig).
I present fick jag av min vän Ulrika i Finland hans Metsytiska boken - en roman om tanken från 1974. Det är en magisk och mycket säregen bok som tilltalar mig direkt. Så nu sker det ovanliga att jag läser en bok vars författare jag inte vet särskilt mycket om. Jag återkommer säkert till den. Till er skickar jag detta avsnitt ur boken:

"När jag talat har det snästs: vi förstår ingenting, vi vill ingenting förstå. Men jag låter mig inte störas. Oavbrutet fortsätter jag att stapla stenar, stenar tunga i toner."

måndag 9 juli 2012

Allianser.

Iranska allianser under slöjorna och turbanerna.
Vad som tycks förena  individer och rörelser på ”vänster”-kanten är en väl förankrad men förvriden uppfattning om islam och dess kritiker. Ayatollah Khomeinis begrepp ”islamofobi” används oreflekterat och okritiskt, som om det vore ett västerländskt normbegrepp och inte ett från den präststyrda diktaturen Iran importerat stridsrop. Att på detta sätt gå i diktaturens fälla, i tron att man utvecklar en egen politisk och ideologisk strategi, tycks typiskt för vår tids ”vänster”.

Det är obegripligt för var och en som haft en rot eller fler i vänstern runt 1970. Religionskritik var då ett självklart sätt att hantera en sekulär politisk övertygelse. Då gällde revolten kristendomen och dess olika kyrkor och rörelser. Idag går ”vänstern” hand i hand med prästerskapet från islams länder och miljöer. Moskén förefaller vara en miljö där dessa ”revolutionärer” trots allt trivs i sällskap med reaktionära predikanter som betraktar den omgivande moderniteten som ett uttryck för blasfemi och synd.

Också en allians. Jerusalems stormufti med Hitler.
I Wolverhampton såg jag hos trotskisterna en slogan som väl kan sammanfatta grundsynen: ”Together with the islamists – yes, sometimes. Together with the Government – never!”. Möjligen kan man välvilligt tolka det som ett uttryck för denna vänsters ständiga förmåga till ”taktiska allianser”.

För sent för allianser. Bilden visar avrättning av iranska homosexuella. Från denna sida.
Men då ska man komma ihåg, att de kommunister, socialister och andra ”vänster”-aktivister som återvände hem till Iran när Shahen störtades i januari 1979, och som gav sitt stöd till de nya makthavarna, det islamistiska prästerskapet, antingen fängslades och torterades eller avrättades när prästerskapet inte längre behövde dem.

Stalin ser nöjd ut när Molotov skriver på för alliansen med Hitlertyskland.
På samma sätt kan man betrakta alliansen mellan Hitler och Stalin, vilken fick sitt entusiastiska stöd från hela den europeiska vänster som lydde Kominterns (x) diktat, som förspelet till den europeiska katastrofen 1939-1945. Allianser kan vara livsfarliga, och de allianser som ”vänstern” ingår nu är farliga inte bara för dem själva, utan för hela den europeiska civilisation som byggts på frihetens och medborgerlighetens fundament.

(x): Den så kallade ”Tredje Internationalen” med högsäte i Kreml, Moskva. Bestod av kommunistiska partier från hela världen. Det svenska SKP, föregångare till VPK och senare Vänsterpartiet, var medlem i denna diktaturens international och instämde i alla beslut som Stalin och den inre ryska maktkretsen fattade. Från att ha varit ”antifascistiska” partier, övergick de i samband med Molotov- Ribbentroppakten (också kallad ”nonaggressionspakten” som slöts mellan Tyskland och Sovjetunionen i augusti 1939, och de facto blev en allians mellan världens två ledande diktaturer med förkrossande resultat för samtliga demokratier och i slutänden för alla som drabbades av andra världskrigets dödsmaskineri och såväl nazismens förintelse som stalinismens lägermassmord) till att bekämpa ”socialfascismen”, det vill säga det egna landets socialdemokrater, och lade därmed vägen fri för Hitlertyskland.

Rebecca Solnit: Gå vilse. En fälthandbok (Daidalos, översättning av Sofia Lindelöf)

Det är många som haft gott att säga om Rebecca Solnits Gå vilse. En fälthandbok. Bernur till exempel. Och det är verkligen en fantastisk bok. Det som förvånar mig är att Daidalos, efter så många aktiva år i förlagsbranschen, fortfarande inte lärt sig göra böcker. Flera tidigare böcker från dem har fallit sönder i mina händer, som lösblad. Den här är satt med extremt breda yttermarginaler, vänster resp. höger, men med en så smal innermarginal, att den segklistrade boken är nästan omöjlig att öppna så mycket att hela texten blir läsbar. Det är frustrerande och ovärdigt. Jag hade velat se ett nytryck av boken, självklart då med en trådbindning som gjorde det möjligt att öppna den ordentligt.

Jag ska inte gnälla mer, men ville ha detta sagt. Så jag bjuder denna måndag istället på ett citat ur den fina boken:

"Jag växte upp med naturen som tillflykt, med möjligheten att överge de sociala relationernas horisontella värld och i stället liera mig vertikalt med himmel och jord, materia och ande. Vidsträckta vidder passar en sådan längtan bäst, de vidder jag själv först kom i kontakt med i öknen och senare på slätterna i väster. Sådana vidder är inte så lätta att ge sig ut på som man skulle kunna tro; det är ofta privat mark som man passerar på väg till offentlig mark med träd och branter, privat för att det är svårare att prissätta ingenting än att prissätta något och för att marken - så länge det inte handlar om fullständigt tomma och ökentorra gamla sjöbottnar - kan användas till odling och bete."

Trots att vår allemansrätt erbjuder helt andra möjligheter känner jag igen mig i denna längtan. Hela dagen igår befann jag mig i ett sådant läge mellan himmel och jord. Havsdoften fanns både i och över mig hela tiden. Den klarblå himlen och havsvattnet var allt som fanns just då. Jag satt, för första gången i mitt liv, i en fin segelbåt som en bekant har liggande i Tosteberga. Det var svindlande vackert och mycket vilsamt.



lördag 7 juli 2012

David Albahari: Lockbetet (Tranans förlag, i översättning av Elisabeth Knutsson och Boris Mićanović)


Här finns alla ingredienserna: en serbisk jude, född i Kosova av en mamma som konverterat till judendomen i samband med sitt giftermål med en judisk man (som var partisan under kriget men mördats av nazisterna, varför hon gifter om sig med en annan judisk man) bosatt i Bosnien, uppvuxen i det Jugoslavien som skulle bli hans identitet, men som när han tvingades fly Bosnien pendlade mellan det serbiska och det judiska.

I två människor, en mor och en son, koncentreras hela den sydslaviska federationens uppgång och fall. Den rymmer – minst – två krigiska tragedier. Den första finns i moderns minne: andra världskriget och den tyska ockupationen och den kroatiska Ustaša-rörelsen, ett dubbelt hot mot varje jude i landet. Den andra tragedin finns framför allt i sonens minne: de fasansfulla krigen som börjar i samband med federationens sönderfall.

En av de böcker jag fick i sextioårspresent hade faktiskt gått mig förbi, jag fick den av min vän Aleksandra, själv en gång i tiden flykting från Sarajevo. Den är skriven av en serbisk jude, David Albahari, född 1948 i Peć, den kosovariska lilla staden som nu bytt namn till Peja.

Albahari bor sedan 1994 i Calgary i Kanada. Hans roman Lockbetet utkom 2005 och i svensk översättning 2009. Författaren blev 1991 ordförande i Federationen för de judiska församlingarna i Jugoslavien och under Bosnienkriget arbetade han med evakueringen av Sarajevo-judarna.

Romanen är skriven som i ett enda andetag. Inga kapitelindelningar, inga styckeindelningar. Men som om texten vore poesi har den heller ingen rak högermarginal. Texten löper så smidigt och så vackert att den är svår att göra avbrott i. Trots detta flöde består den av tre röster: berättaren, hans mamma och den kanadensiske vännen och författaren Donald. Berättaren har lånat en gammaldags rullbandspelare och vid olika tillfällen spelat in sin mamma när hon berättat om det förflutna.

Det berättaren gör där vid bordet på kaféet i Kanada, är att fråga Donald, om detta kunde bli en bok, om han skulle klara att göra en bok av det. Således för berättaren en ständigt pågående dialog med vännen, samtidigt som han i tillbakablickarna och de korta avsnitten på bandspelaren får modern stående, som livs levande framför honom.

Det finns en passage i moderns inspelade berättelse som man kan citera för att visa hur hennes liv sett ut:

”I Zagreb såg jag tyskarna, i Derventa förhördes jag av Ustaša, i Belgrad härjade anhängarna till Ljotić, i Kruševac mötte jag Četnici, sedan dök partisanerna upp och i Peć såg jag dem häkta kosovoalbaner som varit i SS. Inte heller nu förstår jag varifrån de alla kom, var de funnits innan kriget började.”

Få romaner innehåller efterord. Den här är ett av undantagen, och David Albahari anstränger sig för att få mig, som just läst romanen, att förstå hans bevekelsegrunder. Han säger att boken egentligen handlar om ”en förlorad helhet”. Det är, med tanke på Jugoslaviens öde, en mer än rimlig förklaring. Den förlorade helheten tycks finnas både i individernas och i nationens historia. Och så säger han, lika logiskt: ”I denna värld är det förflutna det enda måttet.” Den han kallar ”hjälten” i sin roman finner sin förankring i skapandet. Det är ju skrivandet som pågår medan berättaren/hjälten säger sig ha en dröm om att verkligen kunna skriva. Mitt emot honom sitter Donald, den verklige författaren.

Men tro nu inte att detta är en svårläst experimentell roman. Inte alls. Den är i själva verket en mycket gripande berättelse om en judisk familj i det Jugoslavien som inte längre finns, och i lika hög grad en berättelse om exilens villkor och möjligheter. En sak har jag sett under de nästan två årtionden som gått sedan de två första Jugoslavienkrigen (Kroatien och Bosnien, Kosovakriget kom senare) gick mot sitt slut: litteraturen har blivit en plats för berättelsen om dem, och de verkligt framstående berättarna och essäisterna finns idag i exil i europeiska eller nordamerikanska miljöer.

Hugo och blindhetens gåta

Mitt barnbarn Hugo har varit med på två familjeträffar den sista tiden. Han var här på min 60-årsfest, men då mådde han så dåligt att han mest ville ligga. I förrgår var han med och firade sin kusin Alma på hennes åttaårsdag. Jag fångade Hugo på bild den korta stund han ville sitta med oss. Hugo har Alströms syndrom, en av de få i Sverige som fötts med denna fasa som innebär smygande döv- och blindhet, hjärtfel, diabetes, epilepsi, övervikt och en för tidig död.

(Socialstyrelsen skriver:"Drygt 450 barn och vuxna med Alströms syndrom är kända i världen. I Sverige har hittills 10 familjer med sjukdomen identifierats.")

Nu har Hugos blindhet kommit allt närmare. För första gången trevar han med händerna i mitt ansikte när jag pratar med honom, likadant när han skulle sätta sig till bords, då han med båda händerna fixerade sin tallrik och kunde äta av det som bjuds. Bakom honom står en av hans assistenter, de som alltid behövs för att göra såväl Hugos som familjens liv drägligt. Vid sidan om sitter en av kusinernas kompisar, först nu ser jag hur hon följer Hugos rörelser med intresse. Undrar så vad hon tänker. Varje gång jag träffar Hugo blir jag ödmjuk. Vad han växer in i vet varken han eller vi. Men jag vet att jag i alla fall kan fortsätta att läsa och skriva, vilket är fullt tillräckligt för ett värdigt liv. Hugo finns alltid i mina tankar, Hugo och hans allt tystare mörker.