torsdag 12 juli 2012

Tommy Robinsons tal i Bryssel.

Tommy Robinson talar i Bryssel. Foto: Snaphanen.
Ja, det är tid att tala klarspråk. I Bryssel har just ett antal viktiga anti-islamister mötts. Jag har följt hela processen utan att säga ett ord. Det beror på att jag inväntat tillstånd att berätta. Det gör jag nu. Först skulle jag vilja att ni tittade och lyssnade till vad EDL-ledaren Tommy Robinson från Luton i England hade att säga, denna arbetarklass-kille bland alla intellektuella från Europa och USA. “I’m used to standing on the street corners and speaking to my fellow countrymen”, inledde han. Det är Österrikiska Elizabeth Sabaditsch-Wolff som hjälper honom med mikrofonen:




Tommy Robinson med en ortodox präst, Fader Samuel, vid mötet. Foto: Snaphanen.

På mötet i Bryssel antogs denna deklaration (och det finns goda skäl att läsa denna text noga): To Safeguard Individual Liberties and Human Right

 International Conference for 
Free Speech & Human Rights

To Preserve Free Speech, Civil Liberties, Human Rights and Democracy, against all efforts to injure and usurp those universal principles, we call upon leaders in all nations to support this 2012 Brussels Declaration to Safeguard Individual Liberties and Human Rights:
Reasserting that Human rights and liberties are universal, individual, equal, inalienable, and self-evident irrespective of philosophical, cultural or religious considerations, as a matter of long-held principle;
 Considering that any honest defender of Democracy has the right and the duty to uphold and defend free speech, civil liberties and human rights;
Affirming the irrefutable fact that sharia law as articulated and applied is incompatible with and destructive to free speech, civil liberties and human rights and as such is incompatible with the fundamental principles of democracy (as stated in the 13 Feb 2003 judgment of the ECHR);
Acknowledging that the declaration known as “Cairo Declaration of Human Right in Islam” also commonly referred to as the “Cairo Declaration” curtails all human rights under sharia law and sharia normative behavior restrictions (CDHRI Articles 22, 23, 24)on the pretense that  “All human beings form one family whose members are united by their subordination to Allah”(CDHRI Article 1);
Observing that the Organization of Islamic Cooperation (OIC), being the creator of Cairo Declaration and its current main proponent has, by its  continuous and single-minded activity, proven to be the principal international politico-religious organization working to restrict free speech, civil liberties and human rights and to enforce sharia  in the world;
Asserting that any official endorsement or promotion of the Cairo Declaration or any cooperation with OIC that leads, by the test of consequences, to more enforcement of sharia anywhere in the world identifies its perpetrator as an active opponent of Democracy, freedom of speech, civil liberties and human rights;
Noting that such an identification renders illegitimate  any attempt by the perpetrator to discuss or negotiate matters involving freedom of speech, civil liberties and human rights in any local, national or international forums;

The signatories solemnly require of their governments and civil society:

1)      To commence a process, to be known as the Brussels Process, to implement the content of this declaration through education and policy initiatives at all levels of government and sectors of civil society, in order to safeguard the future liberties and rights of our nations and our children, so that all members of the human family may prosper as free individuals.
2)      To decline any invitation to participate in any local, national or international forum to discuss civil liberties, free speech or human rights, if the organizers – individual persons or organizations – are known proponents of the Cairo Declaration or societal sharia enforcement unless the negotiated or discussed topic  is a transition of their codification and implementation of human rights to the UNDHR definitions and away from the Cairo Declaration definitions.
3)      To protest against any kind of participation in a local, national or international meeting dedicated to civil liberties, free speech or human rights’ discussions or negotiations by any known proponents of the Cairo Declaration or societal sharia enforcements, unless they are only attending in an observational capacity or negotiating their entry in the Brussels Process.
4)      To initiate a thorough inquiry before any bilateral or multilateral cooperation about civil liberties, free speech or human rights related matters, in order to clearly identify any participants who are proponents for the Cairo Declaration or sharia law, or who have cooperated or collaborated with the OIC or its associated organizations.
5)      To reject and forbid any public funding for promotion of the Cairo Declaration or of any sharia societal implementation and enforcement, because such promotions are a direct attack against our most fundamental democratic principles and human rights.
6)      To stop any cooperation with all known proponents of the Cairo Declaration at a national or international level, when that cooperation has as its aim or result, a restriction of civil liberties, free speech or human rights in a democratic country, until those proponents repudiate the Cairo Declaration.
7)      To extend cooperation and support in all forums to former proponents of the Cairo Declaration who repudiate the suppression by the OIC and sharia law of civil liberties, free speech and human rights, and who assert that human rights and liberties are universal, individual, equal, inalienable, and self-evident irrespective of philosophical, cultural or religious considerations.
8)      To engage with civil society and official organizations that work to safeguard  individual liberties from suppression by shariah law, especially those located in nations that are signatories of the Cairo Declaration or members of the OIC, to encourage dialogue, education and understanding on individual liberties and human rights, as these terms have been commonly used in Western nations.

*****

Vill ni följa rapportering från mötet finns det bara en riktigt pålitlig sida för det. Det är Snaphanen, den dansk-svenska bloggen i Köpenhamn. Läs och lär. Det gör jag, varje dag. Och allt material i ord och bild ni finner här hos mig publiceras naturligtvis i samförstånd med Snaphanen.



Ta tjuren vid hornen

Foto från tjurfäktning i Lissabon av Lennart R.
Hemkommen efter besök på kliniken. Provsvaren hade kommit och jag fick instruktioner för ett kvartal framåt. Jag hade tagit tjuren vid hornen och värdena var över förväntan bra. Som vi brukar drog vi fram skämtet: "Jag hade i alla fall tur med levern". Fick klara besked om att jag kan se fram emot en mångårig cellgiftsbehandling med Methotrexate. Det gör jag förstås gärna, så länge behandlingen hjälper, inte bara mot psoriasisen på huden utan också mot psoriasisartriten som maler sönder lederna i händer, fötter och ben. Nog vill man kunna cykla många somrar framöver. Och eftersom det handlar om en lågdosbehandling blir illamåendet begränsat. Besvärligast är det den veckodag då de sex gula tabletterna ska sväljas.

Jag har turen att ha en fantastisk läkare. Hon har hjälpt mig ofantligt mycket, och ser förstås sambandet mellan psykiska tillkortakommanden och sjukdomen som blommar i perioder. Psoriasis med eller utan artrit är en av de gåtfulla sjukdomarna. Ändå anser man sig veta att den triggas av psykisk sjukdom, alkohol och stress.

Nu om sommaren gör ljuset också gott. När regnet någon gång gör uppehåll och släpper igenom solen tar jag cykeln ut på landsvägen. Ljuset smeker de bara armarnas hud. Jag njuter och vet varför livet är värt att leva. Svårare blir det när höstmörkret kommer, det som jag tycker så mycket om, av helt andra skäl.

onsdag 11 juli 2012

Bloggresenärens Lissabon.


En av mina läsare, Lennart i Helsingborg, har sänt mig sina fina bilder från Lissabon. Betrakta och njut! För mig är det stadens själ som syns på bilderna. Också i duvornas vingslag. Det är länge sedan jag själv befann mig där. Det fina med reseskildringar är att man kan återvända till städerna man blivit så knuten till. Och med bloggen har jag privilegiet att möta andra. Vi är en hel krets som vid det här laget har rest eller fortsätter resa till just Lissabon.






tisdag 10 juli 2012

Federico Mompou (1893-1987)

Tack vare Einar Jakobssons utmärkta blogg Rapsodi har jag nu fått glädjen att lyssna till Federico Mompou. Jag vet förstås ännu så länge väldigt lite om honom. Vill du veta mer kan du hos Einar läsa detta och detta. Båda länkarna erbjuder mycket intressant läsning. Idag fick jag med posten den box Einar rekommenderar, det tog en vecka från ett helt vanligt nätställe så var den här: Federico Mompou Complete Piano Works. Den är inspelad i Barcelona 1974 och det är alltså kompositören själv som spelar. Fyra CD-skivor. Musik för eftertanke och stillhet. Musik för den vila som både kropp och själ behöver. Och nedan kan ni se ett litet stycke, där Hoang Pham spelar Mompous Pajaro Triste, inspelat den 11 juli 2009 i Elisabeth Murdoch Hall, Melbourne Recital Centre.

Den för mig okände Carl-Gustaf Lilius

Jag läser på en nätsida utan att bli så mycket klokare:

"Carl-Gustaf Lilius var en mycket intressant person och konstnär. Han var outtröttlig tecknare, målare, skulptör, författare och de mänskliga rättigheternas aktivist. Lilius väckte internationell uppmärksamhet genom att högljutt sätta sig emot det sovjetunionska förmyndarskapet, då man officiellt dolde finlandiseringen. Hans fader hade hört till marskalk Mannerheims närkrets. Mannerheim var hans gudfar och därav kommer också hans förnamn Carl-Gustaf. Hans omutliga stolthet och suveränitet som konstnär får kanske sitt ursprung där. Jag känner inte någon annan konstnär, som skulle varit lika medveten om sin kallelse."

Det finns skäl till att jag vill veta mer. I NE kan man läsa detta:

Lilius, Carl-Gustaf, 1928-98, finländsk konstnär och författare (svenskspråkig).
I present fick jag av min vän Ulrika i Finland hans Metsytiska boken - en roman om tanken från 1974. Det är en magisk och mycket säregen bok som tilltalar mig direkt. Så nu sker det ovanliga att jag läser en bok vars författare jag inte vet särskilt mycket om. Jag återkommer säkert till den. Till er skickar jag detta avsnitt ur boken:

"När jag talat har det snästs: vi förstår ingenting, vi vill ingenting förstå. Men jag låter mig inte störas. Oavbrutet fortsätter jag att stapla stenar, stenar tunga i toner."

måndag 9 juli 2012

Allianser.

Iranska allianser under slöjorna och turbanerna.
Vad som tycks förena  individer och rörelser på ”vänster”-kanten är en väl förankrad men förvriden uppfattning om islam och dess kritiker. Ayatollah Khomeinis begrepp ”islamofobi” används oreflekterat och okritiskt, som om det vore ett västerländskt normbegrepp och inte ett från den präststyrda diktaturen Iran importerat stridsrop. Att på detta sätt gå i diktaturens fälla, i tron att man utvecklar en egen politisk och ideologisk strategi, tycks typiskt för vår tids ”vänster”.

Det är obegripligt för var och en som haft en rot eller fler i vänstern runt 1970. Religionskritik var då ett självklart sätt att hantera en sekulär politisk övertygelse. Då gällde revolten kristendomen och dess olika kyrkor och rörelser. Idag går ”vänstern” hand i hand med prästerskapet från islams länder och miljöer. Moskén förefaller vara en miljö där dessa ”revolutionärer” trots allt trivs i sällskap med reaktionära predikanter som betraktar den omgivande moderniteten som ett uttryck för blasfemi och synd.

Också en allians. Jerusalems stormufti med Hitler.
I Wolverhampton såg jag hos trotskisterna en slogan som väl kan sammanfatta grundsynen: ”Together with the islamists – yes, sometimes. Together with the Government – never!”. Möjligen kan man välvilligt tolka det som ett uttryck för denna vänsters ständiga förmåga till ”taktiska allianser”.

För sent för allianser. Bilden visar avrättning av iranska homosexuella. Från denna sida.
Men då ska man komma ihåg, att de kommunister, socialister och andra ”vänster”-aktivister som återvände hem till Iran när Shahen störtades i januari 1979, och som gav sitt stöd till de nya makthavarna, det islamistiska prästerskapet, antingen fängslades och torterades eller avrättades när prästerskapet inte längre behövde dem.

Stalin ser nöjd ut när Molotov skriver på för alliansen med Hitlertyskland.
På samma sätt kan man betrakta alliansen mellan Hitler och Stalin, vilken fick sitt entusiastiska stöd från hela den europeiska vänster som lydde Kominterns (x) diktat, som förspelet till den europeiska katastrofen 1939-1945. Allianser kan vara livsfarliga, och de allianser som ”vänstern” ingår nu är farliga inte bara för dem själva, utan för hela den europeiska civilisation som byggts på frihetens och medborgerlighetens fundament.

(x): Den så kallade ”Tredje Internationalen” med högsäte i Kreml, Moskva. Bestod av kommunistiska partier från hela världen. Det svenska SKP, föregångare till VPK och senare Vänsterpartiet, var medlem i denna diktaturens international och instämde i alla beslut som Stalin och den inre ryska maktkretsen fattade. Från att ha varit ”antifascistiska” partier, övergick de i samband med Molotov- Ribbentroppakten (också kallad ”nonaggressionspakten” som slöts mellan Tyskland och Sovjetunionen i augusti 1939, och de facto blev en allians mellan världens två ledande diktaturer med förkrossande resultat för samtliga demokratier och i slutänden för alla som drabbades av andra världskrigets dödsmaskineri och såväl nazismens förintelse som stalinismens lägermassmord) till att bekämpa ”socialfascismen”, det vill säga det egna landets socialdemokrater, och lade därmed vägen fri för Hitlertyskland.

Rebecca Solnit: Gå vilse. En fälthandbok (Daidalos, översättning av Sofia Lindelöf)

Det är många som haft gott att säga om Rebecca Solnits Gå vilse. En fälthandbok. Bernur till exempel. Och det är verkligen en fantastisk bok. Det som förvånar mig är att Daidalos, efter så många aktiva år i förlagsbranschen, fortfarande inte lärt sig göra böcker. Flera tidigare böcker från dem har fallit sönder i mina händer, som lösblad. Den här är satt med extremt breda yttermarginaler, vänster resp. höger, men med en så smal innermarginal, att den segklistrade boken är nästan omöjlig att öppna så mycket att hela texten blir läsbar. Det är frustrerande och ovärdigt. Jag hade velat se ett nytryck av boken, självklart då med en trådbindning som gjorde det möjligt att öppna den ordentligt.

Jag ska inte gnälla mer, men ville ha detta sagt. Så jag bjuder denna måndag istället på ett citat ur den fina boken:

"Jag växte upp med naturen som tillflykt, med möjligheten att överge de sociala relationernas horisontella värld och i stället liera mig vertikalt med himmel och jord, materia och ande. Vidsträckta vidder passar en sådan längtan bäst, de vidder jag själv först kom i kontakt med i öknen och senare på slätterna i väster. Sådana vidder är inte så lätta att ge sig ut på som man skulle kunna tro; det är ofta privat mark som man passerar på väg till offentlig mark med träd och branter, privat för att det är svårare att prissätta ingenting än att prissätta något och för att marken - så länge det inte handlar om fullständigt tomma och ökentorra gamla sjöbottnar - kan användas till odling och bete."

Trots att vår allemansrätt erbjuder helt andra möjligheter känner jag igen mig i denna längtan. Hela dagen igår befann jag mig i ett sådant läge mellan himmel och jord. Havsdoften fanns både i och över mig hela tiden. Den klarblå himlen och havsvattnet var allt som fanns just då. Jag satt, för första gången i mitt liv, i en fin segelbåt som en bekant har liggande i Tosteberga. Det var svindlande vackert och mycket vilsamt.



lördag 7 juli 2012

David Albahari: Lockbetet (Tranans förlag, i översättning av Elisabeth Knutsson och Boris Mićanović)


Här finns alla ingredienserna: en serbisk jude, född i Kosova av en mamma som konverterat till judendomen i samband med sitt giftermål med en judisk man (som var partisan under kriget men mördats av nazisterna, varför hon gifter om sig med en annan judisk man) bosatt i Bosnien, uppvuxen i det Jugoslavien som skulle bli hans identitet, men som när han tvingades fly Bosnien pendlade mellan det serbiska och det judiska.

I två människor, en mor och en son, koncentreras hela den sydslaviska federationens uppgång och fall. Den rymmer – minst – två krigiska tragedier. Den första finns i moderns minne: andra världskriget och den tyska ockupationen och den kroatiska Ustaša-rörelsen, ett dubbelt hot mot varje jude i landet. Den andra tragedin finns framför allt i sonens minne: de fasansfulla krigen som börjar i samband med federationens sönderfall.

En av de böcker jag fick i sextioårspresent hade faktiskt gått mig förbi, jag fick den av min vän Aleksandra, själv en gång i tiden flykting från Sarajevo. Den är skriven av en serbisk jude, David Albahari, född 1948 i Peć, den kosovariska lilla staden som nu bytt namn till Peja.

Albahari bor sedan 1994 i Calgary i Kanada. Hans roman Lockbetet utkom 2005 och i svensk översättning 2009. Författaren blev 1991 ordförande i Federationen för de judiska församlingarna i Jugoslavien och under Bosnienkriget arbetade han med evakueringen av Sarajevo-judarna.

Romanen är skriven som i ett enda andetag. Inga kapitelindelningar, inga styckeindelningar. Men som om texten vore poesi har den heller ingen rak högermarginal. Texten löper så smidigt och så vackert att den är svår att göra avbrott i. Trots detta flöde består den av tre röster: berättaren, hans mamma och den kanadensiske vännen och författaren Donald. Berättaren har lånat en gammaldags rullbandspelare och vid olika tillfällen spelat in sin mamma när hon berättat om det förflutna.

Det berättaren gör där vid bordet på kaféet i Kanada, är att fråga Donald, om detta kunde bli en bok, om han skulle klara att göra en bok av det. Således för berättaren en ständigt pågående dialog med vännen, samtidigt som han i tillbakablickarna och de korta avsnitten på bandspelaren får modern stående, som livs levande framför honom.

Det finns en passage i moderns inspelade berättelse som man kan citera för att visa hur hennes liv sett ut:

”I Zagreb såg jag tyskarna, i Derventa förhördes jag av Ustaša, i Belgrad härjade anhängarna till Ljotić, i Kruševac mötte jag Četnici, sedan dök partisanerna upp och i Peć såg jag dem häkta kosovoalbaner som varit i SS. Inte heller nu förstår jag varifrån de alla kom, var de funnits innan kriget började.”

Få romaner innehåller efterord. Den här är ett av undantagen, och David Albahari anstränger sig för att få mig, som just läst romanen, att förstå hans bevekelsegrunder. Han säger att boken egentligen handlar om ”en förlorad helhet”. Det är, med tanke på Jugoslaviens öde, en mer än rimlig förklaring. Den förlorade helheten tycks finnas både i individernas och i nationens historia. Och så säger han, lika logiskt: ”I denna värld är det förflutna det enda måttet.” Den han kallar ”hjälten” i sin roman finner sin förankring i skapandet. Det är ju skrivandet som pågår medan berättaren/hjälten säger sig ha en dröm om att verkligen kunna skriva. Mitt emot honom sitter Donald, den verklige författaren.

Men tro nu inte att detta är en svårläst experimentell roman. Inte alls. Den är i själva verket en mycket gripande berättelse om en judisk familj i det Jugoslavien som inte längre finns, och i lika hög grad en berättelse om exilens villkor och möjligheter. En sak har jag sett under de nästan två årtionden som gått sedan de två första Jugoslavienkrigen (Kroatien och Bosnien, Kosovakriget kom senare) gick mot sitt slut: litteraturen har blivit en plats för berättelsen om dem, och de verkligt framstående berättarna och essäisterna finns idag i exil i europeiska eller nordamerikanska miljöer.

Hugo och blindhetens gåta

Mitt barnbarn Hugo har varit med på två familjeträffar den sista tiden. Han var här på min 60-årsfest, men då mådde han så dåligt att han mest ville ligga. I förrgår var han med och firade sin kusin Alma på hennes åttaårsdag. Jag fångade Hugo på bild den korta stund han ville sitta med oss. Hugo har Alströms syndrom, en av de få i Sverige som fötts med denna fasa som innebär smygande döv- och blindhet, hjärtfel, diabetes, epilepsi, övervikt och en för tidig död.

(Socialstyrelsen skriver:"Drygt 450 barn och vuxna med Alströms syndrom är kända i världen. I Sverige har hittills 10 familjer med sjukdomen identifierats.")

Nu har Hugos blindhet kommit allt närmare. För första gången trevar han med händerna i mitt ansikte när jag pratar med honom, likadant när han skulle sätta sig till bords, då han med båda händerna fixerade sin tallrik och kunde äta av det som bjuds. Bakom honom står en av hans assistenter, de som alltid behövs för att göra såväl Hugos som familjens liv drägligt. Vid sidan om sitter en av kusinernas kompisar, först nu ser jag hur hon följer Hugos rörelser med intresse. Undrar så vad hon tänker. Varje gång jag träffar Hugo blir jag ödmjuk. Vad han växer in i vet varken han eller vi. Men jag vet att jag i alla fall kan fortsätta att läsa och skriva, vilket är fullt tillräckligt för ett värdigt liv. Hugo finns alltid i mina tankar, Hugo och hans allt tystare mörker.


fredag 6 juli 2012

Tid att älska? En lördag.

You don't eat pork, do you?

I en fantastisk essä av Neil Corcoran (professor och författare till bland annat Shakespeare and the Modern Poet och Do You, Mr Jones?Bob Dylan with the Poets and Professors) om Bob Dylan i TLS läser jag bland annat om antisemitismen i den amerikanska underhållningsvärlden:

Of course Jewish people do change their names, especially when they go into American show business; another Zimmermann, Ethel Agnes, changed hers to Ethel Merman. In the very full account of the name change he gives in Chronicles, Dylan does not even mention motivation. How far has anti-Semitism been a consideration for him? Michael Jones, in his essay in The Political Art of Bob Dylan, hears it in the infamous cry of "Judas!" at the concert in Manchester in 1966. But in an English culture almost unimaginably more Christian than it is now, "Judas" meant "traitor" much more readily than it implied "Jew". 
Varje gång jag sett den där scenen och hört skriket "Judas!" har jag undrat hur pass medvetet det varit. Kanske når vi ett slags sanning här, att det helt enkelt betydde "förrädare", men inte i betydelsen "jude".

In Chronicles Dylan is clearly still resentful about the fact that high school bands he formed were stolen from him by people with local family connections, who could organize payment. Is anti-Semitism implicit in this story, since the "family connections" of someone called Zimmerman presumably did not extend far in Hibbing, Minnesota? Anti-Semitism is overt when, also in Chronicles, Dylan recalls sitting after a meal in a circle of singersongwriters in Johnny Cash's house. They pass the guitar to one another and each does a party piece, receiving compliments afterwards.
 Just här, när trevnaden verkar som störst kommer det:

It sounds attractively sociable, if a little competitive - until Dylan sings "Lay, Lady, Lay" and June Carter Cash's cousin Joe asks, as his only comment, "You don't eat pork, do you?". (Kris Kristofferson, Dylan says, "almost swallowed his fork".) Dylan, calling Joe Carter "sir", admits that he doesn't eat pork and quotes a remark about eating pork that he'd heard Malcolm X make in a radio broadcast several years earlier. "There was an awkward momentary silence", Dylan says, "that you could have cut with one of the knives off the dinner table."
Efter det kommer en utredning man inte bör gå miste om:

This is a fascinating, ramifying moment. Dylan has sung a country song he has written that appears on an album (Nashville Skyline, 1969) on which he sings a duet with Johnny Cash, the king of country music and host of this entertainment; and this was an album met with horror by some of Dylan's earliest fans because country music is the music of rednecks. Joe Carter, of the well-known country music act the Carter Family into which Cash had married, behaves exactly according to the conventional idea of a redneck, with extreme discourtesy to his host and with something even worse to Dylan himself; he clearly believes that this is his music and that the Jewish Dylan is an appropriating outsider, without rights: he is not entitled to be here. Dylan responds with a surely barbed imitation of country manners - that apparently deferential, in fact scathing "sir" - and with a reference to the leader of the Nation of Islam, who himself did not eat pork but who was also tainted with anti-Semitism. On Nashville Skyline, though, Dylan makes great country music and makes country music new, so it is most definitely his music; and so are blues music and folk music and rock music and gospel music and the other musics Dylan has adopted and reinvented, out of love, not out of opportunism; or, yes, out of love and theft. His entitlement is his genius for making these musics his own; and his race has nothing to do with it. Origin has nothing to do with it; destination does.
 Kan man sammanfatta det bättre än så: "The Jewish Dylan is an appropriating outsider, without rights: he is not entitled to be here". Sången får ni här, men utan bild. Sådan är ju Dylans politik, han släpper inte något annat ifrån sig än det han vill.

Carl-Göran Ekerwald: Det stora självporträttet. Om Olav H. Hauge (Carlssons)

Olav H. Hauge med hustrun Bodil Cappelan.

Varje gång jag läser en ny bok av Carl-Göran Ekerwald händer samma sak. Jag läser den så att säga bortom ämnet. Oavsett vad eller vem han skriver om har han en attityd, ett tonfall och en metod jag känner igen. Den rör sig smidigt och fritt genom tid och rum, en bisats kan föda en association som ligger många hundra år bakåt i tiden, och vad det egentligen skvallrar om är en stor förtrogenhet med vår historia, vårt arv.

Den här gången tar Ekerwald sig an den norske äppelodlaren och poeten Olav H. Hauge (1908-1994). Här möter vi en man som är djupt rotad i sin egen jordbit, inte som en kliché utan just för att han där, i ”Ulviks kommun, längst in i Hardangerfjorden”, var mantalsskriven hela sitt liv. Där stannar Hauge, bondsonen, och sköter odlingarna på ett hektar, vid sidan av ett läsande och skrivande liv. Han hyllar och tyr sig till ensamheten. Först 66 år gammal släpper han en kvinna in på livet, Bodil Cappelan som han också gifter sig med.

Hauge är poeten som varken vill ha framgång eller uppmärksamhet. Framgången, säger han, är föraktad av diktens gud. 1973 formulerade han det utförligt:

”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd. Författaren är och bör vara en paria, en outsider i samhället.” (min kursivering, TN).

Den moderna epokens samhälleliga ram säger något helt annat. Inom den ramen bör och måste en diktare vara en del av konsumtionskulturen, sedd, hörd, läst och dyrkad i varje medialt sammanhang, och helst sälja så mycket att han eller hon därtill blir en avundsvärd mångmiljonär.

Hauge blir en förebild i det avseendet, eftersom han vägrar låta sig inlemmas i den sortens diktarideal. Han vet villkoren och han lever efter dem. Ekerwald kommenterar: ”Inte lätt att leva som paria om man har lycka med sig bland kritikerna och ens dikt vinner läsarnas gunst. Diktens gud förbjuder nämligen höga försäljningssiffror.”

Men Hauge tycks följa sin instinkt livet ut. När han på 1990-talet får en inbjudan av kronprinsparet med angiven klädsel, smoking, tackar han nej. Sitt nej kommenterar han i dagboken med ord från Baudelaire: ”Författare är fientligt sinnade mot världen.” Redan smokingen kan ha hindrat honom.
Hauge var uppvaktad. Kvinnor skrev till honom. Vissa skrev mycket och han besvarade breven. 1973 ber Bodil Cappelan att få besöka honom. Han skriver i dagboken:

”Lång brev från Bodil Cappelan. Det är nog bra alltsammans. Men – det är farligt att skriva för mycket till kvinnfolk – ”damor” skall jag väl säga – många har fått ångra sig.”

Redan 1975 flyttar hon in hos honom. Första morgonen går hon, textilkonstnären, direkt ut och börjar rensa ogräs.

Det finns så mycket man kan skriva om denna bok. Vi har ju trots allt att göra med en stor poet och jag har inte citerat en enda dikt av honom. Men det viktigaste har jag fått sagt. Jag säger det igen: Ekerwalds böcker är alltid som friskt syre för en läsare. Jag vet att jag mycket snart kommer att läsa den här boken igen, inte minst för att den så klokt resonerar om livets möjligheter till ensamhet, bortvändhet och diktande.

Alma åtta år.

Igår hade jag glädjen att få gratulera mitt barnbarn Alma på hennes åttaårsdag. Verandan i Sätaröd var full av glada och uppspelta små och större barn. Så kom sommarljuset en smula tillbaka till oss alla. Alma har sett sin egen bror dö i cancer, ja hon bokstavligt talat växte upp i hans sjuksäng. Idag är hon en någorlunda befriad människa som växer in i sitt eget, cellospelande liv. En stark och mycket kärleksfull personlighet som jag är lycklig över att få komma allt närmare. Hon ringde mig i förrgår för att försäkra sig om att jag verkligen skulle komma. Hon själv och resten av barnaskaran försvann efter tårtan ut i trädgården där de förenades i vattenlekar.

Alma med sin cello. Bilden från 2011.

torsdag 5 juli 2012

The Restored Finnegans Wake

“In writing of the night, I really could not, I felt, use words in their ordinary connections... that way they do not express how things are in the night, in the different stages – conscious, then semi-conscious, then unconscious. I found that it could not be done with words in their ordinary relations and connections. When morning comes of course everything will be clear again... I’ll give them back their English language. I’m not destroying it for good.”


Så sa James Joyce till Max Eastman efter att han först förklarat att avsikten (vilken man måste betrakta som framgångsrik) med Finnegans Wake var:

”to write a book obscure enough to keep professors busy for 300 year.”

Hämtat ur TLS med anledning av utgivningen av James Joyce: The Restored Finnegans Wake, edited by Danis Rose and John O’Hanlon (Penguin 544 sidor).

Primo Levi till tröst.

Primo Levi kommer man inte undan. Tvärtom rannsakas man av honom, oupphörligen. Vi har många av de viktiga verken på svenska: Om icke nu, så när? Är detta en människa?, Fristen och Periodiska systemet, alla fyra i översättning av Ingrid Börge. Då och då går man tillbaka till honom i Times Literary Supplement. Som i förra veckan, då Ian Thomson under rubriken Talked into life borrade djupt i Levis Är detta en människa? utifrån sina egna samtal med författaren och kretsen runt honom. Thomson börjar med Levis smärtsamma hemkomst från dödens läger:
"Levi was traumatized in a way that only survivor friends could understand. After the nightmare intensity of Auschwitz, everything seemed colourless, futile and false. "I had the sensation that I was living", he told me, "but without being alive." Moreover, the habit of civilization seemed very fragile in him. A friend was shocked to see him attack a wild persimmon bush on a walk one day, chewing on the fruit. On the night of his homecoming, Levi had slept under an SS eiderdown purloined from the camp, a chunk of bread secreted under his pillow: his own soft bed seemed an impossibly civilized amenity after his eleven months of incarceration."

Thomson återger fint hur Levi först muntligt skapade sitt verk. Han berättade helt enkelt, för alla och envar, och då växte också den litterära texten fram:

"For the moment, the moral duty to bear witness to Auschwitz was secondary to this compulsive need to unburden himself. On the crowded train between Turin and Milan, surprisingly, no one told him to lower his voice. One commuter even politely asked Levi if he could speak up as he was hard of hearing. Another asked Levi's permission to eavesdrop on his conversation as it sounded, he said, so "incredible". These moments showed Levi that a potentially huge audience - not just his circle of acquaintances - wished to hear his tale. Only once did a commuter, a priest, ask Levi why he had to address strangers with such a malignant-sounding story. Levi replied that he could not help himself. It was a sign perhaps that he was emerging from the depths."

Levi var född berättare säger Thomson. När han i januari 1946 började arbeta på en färgfabrik tog han minsta tillfälle som gavs för att rusa till skrivandet och målandet. Han levde "ett munkliv" där skapandet stod i centrum.

Dessa tysta, väntande dagar ska jag återgå till hans böcker. Och när jag läser ska jag påminna mig själv vilka omständigheter som skapade dem inne i honom och ut i skriften som han överlämnat till oss och de andra efterlevande.

Ett av hans mest framstående verk finns endast översatt till engelska, The drowned and the saved. Så sent som i år kom också I oviss timme och övriga dikter. Den utgavs av Italienska kulturinstitutet i Stockholm, i översättning av Roger Fjellström och Louise Kahan.

tisdag 3 juli 2012

Diskretion.

Diskretion är det svåraste av allt i den här elektroniska världen. Men jag har efter två dagars funderingar kommit fram till att det man inte helt och öppet kan samtala om hellre bör förtigas helt. Jag kommer tillbaka.

söndag 1 juli 2012

Palestinske ambassadören i Tyskland: Förintelsen är den värsta förbrytelsen i mänsklighetens historia.

Salah Abdel-Shafi, född i Gaza och palestinsk ambassadör i Tyskland.
Läs för all del hela artikeln här, publicerad i Haaretz, eller smaka på citaten nedan:

"How does it feel to be a Palestinian ambassador in Germany, with all the sensitivity surrounding the Holocaust and the special treatment of Israel and Jews?" I asked. Abdel-Shafi's response surprised me and my colleagues. On the one hand it was very eloquent, and on the other hand it was extremely honest.

The Holocaust is the worst crime in the history of human kind," he answered. "We must teach generation upon generation about the Holocaust as a terrible event that must never repeat itself. The Holocaust is a human tragedy. The Jews were the major victim of the Holocaust, but the Gypsies, homosexuals and Communists were also victims."

Abdel-Shafi said that he himself visited the Sachsenhausen and Buchenwald concentration camps, although he was never invited to one of the many ceremonies that are held yearly in Germany to commemorate the Holocaust. "If they would invite me, I would attend," he says. "By the way, these are the instructions of President Abbas to Palestinian diplomats. The Palestinian ambassador in Poland was in Auschwitz along with the Israeli ambassador."

lördag 30 juni 2012

Janna Thorström – ”Mina skrangliga ben lärde mitt hjärta att gå.”

Författarinnan Janna Thorström föddes 1968 i Esbo, växte upp i Grankulla och kom senare till Helsingfors för biologistudier och tanken att hon skulle bli medicinsk forskare eller läkare. Men efter ett år började hon på Konstindustriella högskolans avdelning för beklädnadskonst, en befriande tid som hon själv karaktäriserar som ”en lekskola för unga vuxna i slyngelåldern”. Där fick hon prova på allt möjligt, måla, sy kläder, blåsa glas, och så gjorde hon dokumentärfilmen Spagettibenen som fick Invalidförbundets pris för bästa handikapprelaterade tv-program – gjort i samproduktion med FST. Det var 1997, sedan hon redan hösten 1990 bytt väg via avdelningen för grafisk formgivning, där hon också tog sin examen som konstmagister.

När jag frågar Janna om hennes bildningsväg berättar hon att hon redan i barndomen var tokig i litteratur, film och teater. Som elvaåring läste hon vuxenlitteraturen, oavsett om hon förstod den eller ej. ”Det var som att smygkika in i vuxenvärlden” säger hon. Redan som fjortonåring började hon skriva dagbok och gör så alltjämt. Under tiden på Konstindustriella började hon experimentera med ett slags texter som kom inifrån, där avståndet till det skildrade minimerats och försöken att nå in till kärnan så småningom kom att utgöra basen för debutboken Vinterbad.

Som artonåring fick Janna Thorström sin diagnos. Hon hade trots en vanlig barndom med lek, dans och skidåkning förstått att något var fel. Förändringarna kom allt snabbare och hennes muskelsjukdom kan vanligen leda till beroende av rullstol i trettioårsåldern. Själv har hon passerat fyrtiostrecket utan en sådan, ”jag är enträgen och envis, rör på mig och lever hälsosamt” förklarar hon det med.

Efter att jag under bokkalaset den 6-8 november 2009 i finlandssvenska Ekenäs sett Janna Thorström berätta för en publik fängslades jag av hennes starka utstrålning. Jag visste inte vem hon var, men lyssnade till berättelserna från Indien och samtalet kring hennes nya bok. Jag köpte mitt exemplar för att ta med hem, men redan på hotellrummet började jag läsa Buktalaren. Vid hemkomsten till Sverige läste jag också hennes debutbok Vinterbad, och märkte att det var en sak ur böckerna som nästan blev en bild för mig: det fysiska, själva den mänskliga, ja konkret också kvinnliga, kroppen sådan den skildras och är närvarande i hennes prosa.

Det fysiska är nämligen starkt påtagligt i Thorströms båda böcker. Det är kanske rentav centralt för hela hennes skrivna värld, som en återspegling av det egna livets fysiska besvär. Jag tycker mig se en sådan pendelrörelse i båda böckerna, och den är, med tanke på hennes fysiska handikapp, varken märklig eller oväntad. För Janna Thorströms böcker är en kraftfull och trotsig protest mot de hinder som sjukdomar utsätter oss för. Bortom det fysiska finns det alltid en dröm: den drömmen handlar om njutning och gränslöshet, men den handlar också om det lilla och vardagliga i fysisk beröring: händer, munnar, kön som närmar sig varandra så som grundläggande naturlagar har bestämt för oss. Men det finns ju mer än så, bortom detta första och avgörande intryck av hennes båda böcker. Det finns konkreta berättelser.

Jag frågar henne hur pass starkt det självbiografiska inslaget är i den nya romanen, och hon berättar:

”Jag har varit i Indien på ett ayruvediskt hälsoställe tre år i följd och det är klart att jag använt mig av mina egna erfarenheter då jag till exempel beskrivit hur en behandling känns. Och jag tror att det lätt smyger sig in små detaljer från ens eget liv då man skriver”. 

Ändå vill hon att vi ska förstå att både huvudpersonen Emilia och hennes förhållande med den före detta pojkvännen och Marco är påhittade historier, Thorstöm ville stiga in i en fiktiv persons verklighet och eftersom hon målat en hel del själv var det roligt att uppfinna en kreativ värld åt Emilia.

Redan det faktum att författarinnan reser som hon gör och att det i båda hennes böcker ges en bild av en rörlig människa som lägger planeten för sina fötter, gör mig nyfiken och jag undrar rakt på sak över hur man förenar de praktiska hindren med både en fysisk och själslig flykt. Hon säger att det förvisso

”inte är lätt att resa med en kropp som min. Jag reser inte mycket omkring utan är längre tider på ställen där jag vet att jag har ett rum organiserat så att jag klarar mig. I Indien har jag även en liten pall med ett hål i som fungerar som toalett där det bara finns hål i golvet och sen har jag en matta som jag lägger i olika badrum om de har hala kakel. Jag är ganska praktiskt lagd och det går ofta att hitta på lösningar om man är kreativ.”

Jag frågar henne vad resandet betyder, om det är ett sätt att erövra och förstå världen. Hon säger att hon älskar att uppleva andra kulturer, men att Indien också är en plats dit hon reser för att få behandlingar. Allt det andra kommer på köpet, och hon har nu också några goda vänner som är indier och som lär henne hur deras kultur fungerar. Thorströms syster Helena brukar påpeka att hon har en nyfikenhetsnivå som stannat på en femårings, att hon är ”hiskeligt nyfiken” och ”älskar att höra på människors historier. Kanske det är därför som jag nu känner att jag har en del historier att berätta, för att jag fått lyssna till så många själv, historier föder historier.”

I romanen Buktalaren kan de praktiska bestyren för läsaren plötsligt övergå i en fysiskt påtaglig massagescen, i ett slags sensuell, kroppslig närvaro där smärta och svårighet ter sig som övergående tillstånd. Därför blir Janna Thorström heller aldrig en masochistiskt lagd författarinna som fördjupar sig i sjukdomstillstånd. Tvärtom tycks dessa vara ett slags stationer för henne på vägen mot större kunskaper och insikter.

Ibland övergår denna kroppslighet från sensualism till ren erotik. Hon kan tala om kroppsvätskor fullständigt ogenerat och då leder det mina tankar till fransmannen George Bataille och hans sätt att med kroppen gestalta det mänskliga ödet. 
Thorström säger att det för henne själv var viktigt att boken skulle vara både intim och kroppsnära:

”Det var medvetet att berättelsen innehöll starka scener. Jag ville att det skulle vara Emilias mage som berättade historien, att den skulle komma från buken.”

Detta är mycket övertygande för mig som läsare, eftersom huvudpersonen Emilia lider av ulcerös colit, den svåra och kroniska tjocktarmsinflammationen som ger smärtor, diarréer och blödningar. Thorström lyckas gestalta detta på ett sätt som gör att man känner en beundran för Emilia, som därmed trotsar svåra praktiska hinder för sitt liv.

Men kroppsligheten har som sagt också en påtagligt erotisk sida. Det finns t.ex. en mycket stark och ömsint onaniscen i boken. Thorström säger att den först var tänkt som en kärleksscen mellan Emilia och Marco, men att den fungerar bättre som onaniscen, då det ytterst här handlar om att våga bli intim med sig själv och sin kropp.

”Tror att vi över lag i vår västvärld är kroppsfixerade men samtidigt har vi dålig kontakt till våra kroppar. Jag försökte tänka mig in i en scen då Emilia på något sätt fick en bättre kontakt med sig själv, vågade vara intim på ett nytt sätt med sin kropp och ville dessutom kombinera det sensuella med magbesvären.” 

Den här scenen får ett nästan komiskt slut då Emilia får se att nattvakten står utanför hennes rum. Kanske kom han dit bara för att Emilia råkat välta en lampa, eller har han möjligen stått där hela tiden och sett henne onanera? Det måste man ju överlåta åt läsaren att fundera på, säger Thorström. Och som läsare kan man också fundera på om det bara är komiskt, eller om man i just den egenskapen faktiskt varit något av en voyeur – vi är ju det när vi läser, vi kikar in i andra människors värld, på samma sätt som Thorström själv i sin barndom tyckte sig kika in i vuxenvärlden genom litteraturen.

Janna Thorström har haft skäl att fundera över relationen mellan det snabba och det lite nedskruvade tempo som kanske vore värt att oftare försöka närma sig. Hon säger: 

”Min egen långsamhet har fått mig att se detaljer som jag tidigare missade av rena farten. Och fått mig att se det onödiga i att ha bråttom då det ändå inte går snabbare fastän jag skyndar mig. Nuförtiden är de ofta lika njutningsfullt för mig att gå i min vaggande gång som det var att springa då jag var helt frisk”.

Eftersom jag kom i kontakt med Janna Thorström och hennes författarskap vid
litteraturdagarna i Ekenäs, ställde jag en avslutande fråga till henne utifrån min förundran över den finlandssvenska kulturen, och undrade hur hon ser på det svenska språket och den svenska litteraturens position i Finland idag.

”Jag tror att den svenska kulturen lever och har mycket att ge. Men visst är det ett faktum att vi blir färre hela tiden, jag tror och hoppas dock att vi kommer att fortsätta att vara en levande liten grupp som producerar intressant konst och litteratur. Det känns som om det just nu finns en hel massa fina författare och jag tror att det här påverkar alla som skriver i svenskfinland på ett positivt sätt. Det känns bra att som ny i genren få vara en del av den här gruppen.”

Vinterbad (Söderströms, Helsingfors, 2008) och Buktalaren (Söderströms, Helsingfors, 2009).

torsdag 28 juni 2012

Black Country som en av industrialismens födelseorter.


”It was buttons that made Birmingham, not Birmingham that made buttons.” (okänt ursprung).

I sin essä The Toyshop of Europe skriver Shena Mason om Birmingham som tidig industristad. Vad som då mest tillverkades var föremål gjorde av mässing och plåt, som krävde stor styrka att forma och göra hushållsföremål av, såsom grytor för matlagning eller större saker som ångmaskiner. Men så fanns ju förstås också tillverkningen av det som då kallad toys men inte hade det minsta med leksaker att göra. Toys var helt enkelt dekorativa och/eller funktionella småsaker gjorda av silver, brons eller andra metaller.

Filosofen Edmund Burke beskrev Birmingham som ”The toyshop of Europe” och menade då förstås att staden hade flest sådana verkstäder.

Det var pionjärerna John Taylor och Matthew Boulton som startade massproduktionen av knappar, spännen och dosor, men fabrikerna tillverkade också fint dekorerade föremål för hemmet och för personligt bruk. Det fanns runt 1770 över hundra företag som tillverkade sådana småprylar. De flesta var små familjeföretag och bar oftast namn efter familjen.

En lustig sak som jag aldrig sett nämnas tidigare, är att denna tidiga industrialism också födde en speciell sorts turism. Dessa nya maskiner som tillverkade saker gjorde förstås människor nyfikna. Att ”se maskinerna” blev ett nytt skäl att komma till Birmingham. Och fabrikörerna var förnuftiga, de insåg att sådan turism skulle öka intresset för deras produkter. Nästa steg blev förstås att bygga små théhus i anslutning till fabrikerna och så en liten butik där besökarna kunde köpa något med sig hem. Här ser man ju ett mycket tidigt koncept som inte bara överlevt in i vår tid, utan rentav präglat mycket av den postmoderna massturismen.  Upp till tusen arbetare sägs ha varit anställda i Matthew Boultons Birminghamfabriker; män, kvinnor och barn.

Sedan urminnes tider vet vi att Staffordshire var rikt på järnmalm och kol. Så berättar hemsidan om Black Country´s industriella arv. Också under romarriket visste man det, och i Dudleys grannskap tillverkade man järn med primitiva metoder och man gjorde träkol av träden från den täta skog som spridit sig över landskapet.  Black Country tog sin början vid Wolverhampton, och bredde ut sig i olika riktningar.

Black Country sägs ha kanalerna att tacka för sin snabba industriella expansion. Mot slutet av 1700-talet växte nätet av kanaler snabbt och gav många fördelar för städer och samhällen som betjänade sig av dem. Vägarna var på den tiden i dåligt skick och underhölls bristfälligt. Tungt gods var i det närmaste omöjligt att frakta längs vägarna.

En pådrivande faktor i kanalbyggena var Birminghams stora behov av kol till ett rimligt pris. När väl kanalerna byggts, med stora ekonomiska investeringar, sjönk priset på kol dramatiskt. Kanalsystemet anslöts till hamnarna utmed kusten vilket förstås underlättade både import och export. Kanalbåtar började också fungera som persontransportleder. Det tog fyra timmar att resa båt mellan Wolverhampton och Birmingham (att jämföra med dagens 1,5 timmar med buss och tjugo minuter med tåg).

Bev Parker skriver att det är svårt för en människa i vår tid att föreställa sig hur det såg ut i och runt kanalerna under deras mest intensiva period. Då, för tvåhundra år sedan, var de grundförutsättningen för frakt av industriprodukter, idag är de lugna platser för avkoppling och glädje.

Malcolm Dick om Birmingham som den första industristaden:

”Författaren och ekonomiskribenten Arthur Young beskrev 1791 Birmingham som ’världens första industristad’. Visserligen hade man rivaler, som Manchester, men Birmingham hade en extraordinär variation i sin industriella bas.”

Så inleder Malcolm Dick sin essä om stadens industriella historia. Det är också en utgångspunkt för min bok. Igenkänningsfaktorn är förstås hög när man själv vuxit upp i en gammal industristad som Malmö, en stad som numera knappt minns sina fabriker, sitt varv, alla sina industriella näringsgrenar kring vilka staden växte och gav försörjning åt så många.

”Men Birmingham hade, till skillnad från andra städer, ett mycket högt beroende av de små verkstäderna. Det berodde först och främst på bristen på ångkraft. 1815 fanns det bara 40 mindre ångmaskiner i staden, men redan 1838 hade antalet vuxit till 240. Men det var alltjämt små och användes främst för att generera kraft till enskilda verktyg. I stadens tusentals verkstäder förlitade sig arbetarna mer på handens, än maskinens, kraft.”

Detta konstaterar Dick och beskriver sedan utförligt de olika näringarna i Birmingham. Jag vill bara helt kort nämna dem:

Man tillverkade pistoler, ståltråd, vajrar för staket, telegrafisk användning, pianosträngar med mera, fiskkrokar, nålar, krokar, borstar, knappnålar, bultat, skruvar, tappar, stift. Dick skriver: “ Vi uppskattar att det tillverkades 180.000.000 stift årligen i en enda Birminghamverkstad, då får man en liten aning om hur stor den totala produktionen var.”

Stålpennor var en viktig produkt. Med dessa pennor etablerades i England en helt ny näringsgren. I och med utvecklandet av dessa pennors kvalitet kunde man också sänka priset väsentligt och de blev allt vanligare. En ännu mer revolutionerande sak var uppfinnandet av det brandsäkra kassaskåpet och låsen. På tur stod sedan galvaniserad plåt, emaljering och tillverkningen av tenntallrikar, burkar som bland annat höll rosten borta.



Tacksamheten, livsnödvändigheten och gårdagen.

"Vilohemmet" i Tormestorp utanför Hässleholm. Här skulle jag tuktas (jag står tvåa från vänster). Men det var där jag lärde mig "allt" om flickor, och så lärde jag mig röka. Men resten av livet, de sextio åren sedan starten och de femtio sedan Tormestorp har väl gått rätt så bra (om man nu för en gångs skull orkar bortse ifrån alla problem, sjukdomar och avgrunder på vägen).
Skulle en människa orka leva utan tacksamhet? Utan ödmjukhet? Jag tror inte det. Jag som vid väldigt få tillfällen firat min födelsedag blev överväldigad igår. Och festen ska ändå inte vara förrän på lördag.

Det som mötte mig igår överträffade alla möjliga sorters förväntningar. Telefonen ringde redan åtta, Växthuset undrade om de fick komma med blommor till mig. När jag öppnade dörren en dryg timme senare stod där tre fantastiska buketter; två av dessa hade bloggläsare sänt, och jag tänkte att den världen är bra underlig, just för att man kan odla vänskap med människor man aldrig annars skulle mött.

Klockan tolv ringde A. från Yale University i USA, klockan var väl runt sex på morgonen där men jag fick min familjemässigt närmaste gratulation. Och då hade min näst äldsta dotter redan hunnit hit med blommor och värme. Då kom brevbäraren i sin bil som har ett motorljud jag känner igen långt innan den är framme. Brevlådan full: grafik, fotokonst, litteratur, rörande brev.

Så körde min dotter mig till stan och jag fick gjort mina tre små ärenden. Där träffade jag två av mina vänner, indiska Valla och hennes Håkan. Det blev förstås hur bra som helst, eftersom de alltid är strålande rara och generösa människor (A. har varit med Valla i Indien, så den kulturen har också kommit in i vårt hus).

Men förutom alla telefonsamtal och annat, så var det något helt annat jag ville berätta. Det som rört mitt hjärta mest är nämligen alla de mail jag fått under dagen, från kända vänner och bekanta, men också förbluffande många från människor som jag vet läser mina böcker och min blogg. Tack till er alla. Och tack till er som skrev hälsningar här i bloggen.

Förra gången jag firade en födelsedag var 1992. Då fyllde jag fyrtio år. Jag bodde i Sätaröds station och var förläggare (gav ut sextio boktitlar och tidskriften Studiekamraten - 6 nr om året - som jag köpt loss från Bibliotekstjänst), hade små barn och ett konstant dåligt samvete. Tusen skäl och tusen nojor. Ingen tid att leva, bara arbeta, laga middag till barnen, natta dem och sedan själv sova.

Idag, tjugo år senare, är alla mina barn vuxna människor. Fyra av dem har barn, små eller stora skaror. Och så har jag förstås alla de barn och barnbarn som kommit från A:s sida. Jag är en privilegierad människa. Vi är ett rejält stort gäng och vi trivs tillsammans. På lördag blir det fest för stora och små.

Tack till er alla för igår.

Och skulle jag lyssna till en sång skulle det vara den som Simon & Garfunkel sjöng, och vars text är fantastiskt, men den där jag alltid plockar en särskild liten bit:

"I have my books
And my poetry to protect me;
I am shielded in my armor"

Lyssna förresten på hela: