Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
tisdag 10 juli 2012
Federico Mompou (1893-1987)
Tack vare Einar Jakobssons utmärkta blogg Rapsodi har jag nu fått glädjen att lyssna till Federico Mompou. Jag vet förstås ännu så länge väldigt lite om honom. Vill du veta mer kan du hos Einar läsa detta och detta. Båda länkarna erbjuder mycket intressant läsning. Idag fick jag med posten den box Einar rekommenderar, det tog en vecka från ett helt vanligt nätställe så var den här: Federico Mompou Complete Piano Works. Den är inspelad i Barcelona 1974 och det är alltså kompositören själv som spelar. Fyra CD-skivor. Musik för eftertanke och stillhet. Musik för den vila som både kropp och själ behöver. Och nedan kan ni se ett litet stycke, där Hoang Pham spelar Mompous Pajaro Triste, inspelat den 11 juli 2009 i Elisabeth Murdoch Hall, Melbourne Recital Centre.
Den för mig okände Carl-Gustaf Lilius
Jag läser på en nätsida utan att bli så mycket klokare:
Det finns skäl till att jag vill veta mer. I NE kan man läsa detta:
I present fick jag av min vän Ulrika i Finland hans Metsytiska boken - en roman om tanken från 1974. Det är en magisk och mycket säregen bok som tilltalar mig direkt. Så nu sker det ovanliga att jag läser en bok vars författare jag inte vet särskilt mycket om. Jag återkommer säkert till den. Till er skickar jag detta avsnitt ur boken:
"Carl-Gustaf Lilius var en mycket intressant person och konstnär. Han var outtröttlig tecknare, målare, skulptör, författare och de mänskliga rättigheternas aktivist. Lilius väckte internationell uppmärksamhet genom att högljutt sätta sig emot det sovjetunionska förmyndarskapet, då man officiellt dolde finlandiseringen. Hans fader hade hört till marskalk Mannerheims närkrets. Mannerheim var hans gudfar och därav kommer också hans förnamn Carl-Gustaf. Hans omutliga stolthet och suveränitet som konstnär får kanske sitt ursprung där. Jag känner inte någon annan konstnär, som skulle varit lika medveten om sin kallelse."
Lilius, Carl-Gustaf, 1928-98, finländsk konstnär och författare (svenskspråkig).
"När jag talat har det snästs: vi förstår ingenting, vi vill ingenting förstå. Men jag låter mig inte störas. Oavbrutet fortsätter jag att stapla stenar, stenar tunga i toner."
måndag 9 juli 2012
Allianser.
![]() |
| Iranska allianser under slöjorna och turbanerna. |
Det är obegripligt för var och en som haft en rot eller fler i vänstern runt 1970. Religionskritik var då ett självklart sätt att hantera en sekulär politisk övertygelse. Då gällde revolten kristendomen och dess olika kyrkor och rörelser. Idag går ”vänstern” hand i hand med prästerskapet från islams länder och miljöer. Moskén förefaller vara en miljö där dessa ”revolutionärer” trots allt trivs i sällskap med reaktionära predikanter som betraktar den omgivande moderniteten som ett uttryck för blasfemi och synd.
![]() |
| Också en allians. Jerusalems stormufti med Hitler. |
![]() |
| För sent för allianser. Bilden visar avrättning av iranska homosexuella. Från denna sida. |
![]() |
| Stalin ser nöjd ut när Molotov skriver på för alliansen med Hitlertyskland. |
(x): Den så kallade ”Tredje Internationalen” med högsäte i Kreml, Moskva. Bestod av kommunistiska partier från hela världen. Det svenska SKP, föregångare till VPK och senare Vänsterpartiet, var medlem i denna diktaturens international och instämde i alla beslut som Stalin och den inre ryska maktkretsen fattade. Från att ha varit ”antifascistiska” partier, övergick de i samband med Molotov- Ribbentroppakten (också kallad ”nonaggressionspakten” som slöts mellan Tyskland och Sovjetunionen i augusti 1939, och de facto blev en allians mellan världens två ledande diktaturer med förkrossande resultat för samtliga demokratier och i slutänden för alla som drabbades av andra världskrigets dödsmaskineri och såväl nazismens förintelse som stalinismens lägermassmord) till att bekämpa ”socialfascismen”, det vill säga det egna landets socialdemokrater, och lade därmed vägen fri för Hitlertyskland.
Rebecca Solnit: Gå vilse. En fälthandbok (Daidalos, översättning av Sofia Lindelöf)
Det är många som haft gott att säga om Rebecca Solnits Gå vilse. En fälthandbok. Bernur till exempel. Och det är verkligen en fantastisk bok. Det som förvånar mig är att Daidalos, efter så många aktiva år i förlagsbranschen, fortfarande inte lärt sig göra böcker. Flera tidigare böcker från dem har fallit sönder i mina händer, som lösblad. Den här är satt med extremt breda yttermarginaler, vänster resp. höger, men med en så smal innermarginal, att den segklistrade boken är nästan omöjlig att öppna så mycket att hela texten blir läsbar. Det är frustrerande och ovärdigt. Jag hade velat se ett nytryck av boken, självklart då med en trådbindning som gjorde det möjligt att öppna den ordentligt.
Jag ska inte gnälla mer, men ville ha detta sagt. Så jag bjuder denna måndag istället på ett citat ur den fina boken:
Trots att vår allemansrätt erbjuder helt andra möjligheter känner jag igen mig i denna längtan. Hela dagen igår befann jag mig i ett sådant läge mellan himmel och jord. Havsdoften fanns både i och över mig hela tiden. Den klarblå himlen och havsvattnet var allt som fanns just då. Jag satt, för första gången i mitt liv, i en fin segelbåt som en bekant har liggande i Tosteberga. Det var svindlande vackert och mycket vilsamt.
Jag ska inte gnälla mer, men ville ha detta sagt. Så jag bjuder denna måndag istället på ett citat ur den fina boken:
"Jag växte upp med naturen som tillflykt, med möjligheten att överge de sociala relationernas horisontella värld och i stället liera mig vertikalt med himmel och jord, materia och ande. Vidsträckta vidder passar en sådan längtan bäst, de vidder jag själv först kom i kontakt med i öknen och senare på slätterna i väster. Sådana vidder är inte så lätta att ge sig ut på som man skulle kunna tro; det är ofta privat mark som man passerar på väg till offentlig mark med träd och branter, privat för att det är svårare att prissätta ingenting än att prissätta något och för att marken - så länge det inte handlar om fullständigt tomma och ökentorra gamla sjöbottnar - kan användas till odling och bete."
Trots att vår allemansrätt erbjuder helt andra möjligheter känner jag igen mig i denna längtan. Hela dagen igår befann jag mig i ett sådant läge mellan himmel och jord. Havsdoften fanns både i och över mig hela tiden. Den klarblå himlen och havsvattnet var allt som fanns just då. Jag satt, för första gången i mitt liv, i en fin segelbåt som en bekant har liggande i Tosteberga. Det var svindlande vackert och mycket vilsamt.
lördag 7 juli 2012
David Albahari: Lockbetet (Tranans förlag, i översättning av Elisabeth Knutsson och Boris Mićanović)
Här finns alla ingredienserna: en serbisk jude, född i Kosova av en mamma som konverterat till judendomen i samband med sitt giftermål med en judisk man (som var partisan under kriget men mördats av nazisterna, varför hon gifter om sig med en annan judisk man) bosatt i Bosnien, uppvuxen i det Jugoslavien som skulle bli hans identitet, men som när han tvingades fly Bosnien pendlade mellan det serbiska och det judiska.
I två människor, en mor och en son, koncentreras hela den sydslaviska federationens uppgång och fall. Den rymmer – minst – två krigiska tragedier. Den första finns i moderns minne: andra världskriget och den tyska ockupationen och den kroatiska Ustaša-rörelsen, ett dubbelt hot mot varje jude i landet. Den andra tragedin finns framför allt i sonens minne: de fasansfulla krigen som börjar i samband med federationens sönderfall.
En av de böcker jag fick i sextioårspresent hade faktiskt gått mig förbi, jag fick den av min vän Aleksandra, själv en gång i tiden flykting från Sarajevo. Den är skriven av en serbisk jude, David Albahari, född 1948 i Peć, den kosovariska lilla staden som nu bytt namn till Peja.
Albahari bor sedan 1994 i Calgary i Kanada. Hans roman Lockbetet utkom 2005 och i svensk översättning 2009. Författaren blev 1991 ordförande i Federationen för de judiska församlingarna i Jugoslavien och under Bosnienkriget arbetade han med evakueringen av Sarajevo-judarna.
Romanen är skriven som i ett enda andetag. Inga kapitelindelningar, inga styckeindelningar. Men som om texten vore poesi har den heller ingen rak högermarginal. Texten löper så smidigt och så vackert att den är svår att göra avbrott i. Trots detta flöde består den av tre röster: berättaren, hans mamma och den kanadensiske vännen och författaren Donald. Berättaren har lånat en gammaldags rullbandspelare och vid olika tillfällen spelat in sin mamma när hon berättat om det förflutna.
Det berättaren gör där vid bordet på kaféet i Kanada, är att fråga Donald, om detta kunde bli en bok, om han skulle klara att göra en bok av det. Således för berättaren en ständigt pågående dialog med vännen, samtidigt som han i tillbakablickarna och de korta avsnitten på bandspelaren får modern stående, som livs levande framför honom.
Det finns en passage i moderns inspelade berättelse som man kan citera för att visa hur hennes liv sett ut:
”I Zagreb såg jag tyskarna, i Derventa förhördes jag av Ustaša, i Belgrad härjade anhängarna till Ljotić, i Kruševac mötte jag Četnici, sedan dök partisanerna upp och i Peć såg jag dem häkta kosovoalbaner som varit i SS. Inte heller nu förstår jag varifrån de alla kom, var de funnits innan kriget började.”
Få romaner innehåller efterord. Den här är ett av undantagen, och David Albahari anstränger sig för att få mig, som just läst romanen, att förstå hans bevekelsegrunder. Han säger att boken egentligen handlar om ”en förlorad helhet”. Det är, med tanke på Jugoslaviens öde, en mer än rimlig förklaring. Den förlorade helheten tycks finnas både i individernas och i nationens historia. Och så säger han, lika logiskt: ”I denna värld är det förflutna det enda måttet.” Den han kallar ”hjälten” i sin roman finner sin förankring i skapandet. Det är ju skrivandet som pågår medan berättaren/hjälten säger sig ha en dröm om att verkligen kunna skriva. Mitt emot honom sitter Donald, den verklige författaren.
Men tro nu inte att detta är en svårläst experimentell roman. Inte alls. Den är i själva verket en mycket gripande berättelse om en judisk familj i det Jugoslavien som inte längre finns, och i lika hög grad en berättelse om exilens villkor och möjligheter. En sak har jag sett under de nästan två årtionden som gått sedan de två första Jugoslavienkrigen (Kroatien och Bosnien, Kosovakriget kom senare) gick mot sitt slut: litteraturen har blivit en plats för berättelsen om dem, och de verkligt framstående berättarna och essäisterna finns idag i exil i europeiska eller nordamerikanska miljöer.
Hugo och blindhetens gåta
Mitt barnbarn Hugo har varit med på två familjeträffar den sista tiden. Han var här på min 60-årsfest, men då mådde han så dåligt att han mest ville ligga. I förrgår var han med och firade sin kusin Alma på hennes åttaårsdag. Jag fångade Hugo på bild den korta stund han ville sitta med oss. Hugo har Alströms syndrom, en av de få i Sverige som fötts med denna fasa som innebär smygande döv- och blindhet, hjärtfel, diabetes, epilepsi, övervikt och en för tidig död.
(Socialstyrelsen skriver:"Drygt 450 barn och vuxna med Alströms syndrom är kända i världen. I Sverige har hittills 10 familjer med sjukdomen identifierats.")
Nu har Hugos blindhet kommit allt närmare. För första gången trevar han med händerna i mitt ansikte när jag pratar med honom, likadant när han skulle sätta sig till bords, då han med båda händerna fixerade sin tallrik och kunde äta av det som bjuds. Bakom honom står en av hans assistenter, de som alltid behövs för att göra såväl Hugos som familjens liv drägligt. Vid sidan om sitter en av kusinernas kompisar, först nu ser jag hur hon följer Hugos rörelser med intresse. Undrar så vad hon tänker. Varje gång jag träffar Hugo blir jag ödmjuk. Vad han växer in i vet varken han eller vi. Men jag vet att jag i alla fall kan fortsätta att läsa och skriva, vilket är fullt tillräckligt för ett värdigt liv. Hugo finns alltid i mina tankar, Hugo och hans allt tystare mörker.
(Socialstyrelsen skriver:"Drygt 450 barn och vuxna med Alströms syndrom är kända i världen. I Sverige har hittills 10 familjer med sjukdomen identifierats.")
Nu har Hugos blindhet kommit allt närmare. För första gången trevar han med händerna i mitt ansikte när jag pratar med honom, likadant när han skulle sätta sig till bords, då han med båda händerna fixerade sin tallrik och kunde äta av det som bjuds. Bakom honom står en av hans assistenter, de som alltid behövs för att göra såväl Hugos som familjens liv drägligt. Vid sidan om sitter en av kusinernas kompisar, först nu ser jag hur hon följer Hugos rörelser med intresse. Undrar så vad hon tänker. Varje gång jag träffar Hugo blir jag ödmjuk. Vad han växer in i vet varken han eller vi. Men jag vet att jag i alla fall kan fortsätta att läsa och skriva, vilket är fullt tillräckligt för ett värdigt liv. Hugo finns alltid i mina tankar, Hugo och hans allt tystare mörker.
fredag 6 juli 2012
You don't eat pork, do you?
I en fantastisk essä av Neil Corcoran (professor och författare till bland annat Shakespeare and the Modern Poet och Do You, Mr Jones?Bob Dylan with the Poets and Professors) om Bob Dylan i TLS läser jag bland annat om antisemitismen i den amerikanska underhållningsvärlden:
Of course Jewish people do change their names, especially when they go into American show business; another Zimmermann, Ethel Agnes, changed hers to Ethel Merman. In the very full account of the name change he gives in Chronicles, Dylan does not even mention motivation. How far has anti-Semitism been a consideration for him? Michael Jones, in his essay in The Political Art of Bob Dylan, hears it in the infamous cry of "Judas!" at the concert in Manchester in 1966. But in an English culture almost unimaginably more Christian than it is now, "Judas" meant "traitor" much more readily than it implied "Jew".Varje gång jag sett den där scenen och hört skriket "Judas!" har jag undrat hur pass medvetet det varit. Kanske når vi ett slags sanning här, att det helt enkelt betydde "förrädare", men inte i betydelsen "jude".
In Chronicles Dylan is clearly still resentful about the fact that high school bands he formed were stolen from him by people with local family connections, who could organize payment. Is anti-Semitism implicit in this story, since the "family connections" of someone called Zimmerman presumably did not extend far in Hibbing, Minnesota? Anti-Semitism is overt when, also in Chronicles, Dylan recalls sitting after a meal in a circle of singersongwriters in Johnny Cash's house. They pass the guitar to one another and each does a party piece, receiving compliments afterwards.Just här, när trevnaden verkar som störst kommer det:
It sounds attractively sociable, if a little competitive - until Dylan sings "Lay, Lady, Lay" and June Carter Cash's cousin Joe asks, as his only comment, "You don't eat pork, do you?". (Kris Kristofferson, Dylan says, "almost swallowed his fork".) Dylan, calling Joe Carter "sir", admits that he doesn't eat pork and quotes a remark about eating pork that he'd heard Malcolm X make in a radio broadcast several years earlier. "There was an awkward momentary silence", Dylan says, "that you could have cut with one of the knives off the dinner table."Efter det kommer en utredning man inte bör gå miste om:
This is a fascinating, ramifying moment. Dylan has sung a country song he has written that appears on an album (Nashville Skyline, 1969) on which he sings a duet with Johnny Cash, the king of country music and host of this entertainment; and this was an album met with horror by some of Dylan's earliest fans because country music is the music of rednecks. Joe Carter, of the well-known country music act the Carter Family into which Cash had married, behaves exactly according to the conventional idea of a redneck, with extreme discourtesy to his host and with something even worse to Dylan himself; he clearly believes that this is his music and that the Jewish Dylan is an appropriating outsider, without rights: he is not entitled to be here. Dylan responds with a surely barbed imitation of country manners - that apparently deferential, in fact scathing "sir" - and with a reference to the leader of the Nation of Islam, who himself did not eat pork but who was also tainted with anti-Semitism. On Nashville Skyline, though, Dylan makes great country music and makes country music new, so it is most definitely his music; and so are blues music and folk music and rock music and gospel music and the other musics Dylan has adopted and reinvented, out of love, not out of opportunism; or, yes, out of love and theft. His entitlement is his genius for making these musics his own; and his race has nothing to do with it. Origin has nothing to do with it; destination does.Kan man sammanfatta det bättre än så: "The Jewish Dylan is an appropriating outsider, without rights: he is not entitled to be here". Sången får ni här, men utan bild. Sådan är ju Dylans politik, han släpper inte något annat ifrån sig än det han vill.
Carl-Göran Ekerwald: Det stora självporträttet. Om Olav H. Hauge (Carlssons)
Varje gång jag läser en ny bok av Carl-Göran Ekerwald händer samma sak. Jag läser den så att säga bortom ämnet. Oavsett vad eller vem han skriver om har han en attityd, ett tonfall och en metod jag känner igen. Den rör sig smidigt och fritt genom tid och rum, en bisats kan föda en association som ligger många hundra år bakåt i tiden, och vad det egentligen skvallrar om är en stor förtrogenhet med vår historia, vårt arv.
Den här gången tar Ekerwald sig an den norske äppelodlaren och poeten Olav H. Hauge (1908-1994). Här möter vi en man som är djupt rotad i sin egen jordbit, inte som en kliché utan just för att han där, i ”Ulviks kommun, längst in i Hardangerfjorden”, var mantalsskriven hela sitt liv. Där stannar Hauge, bondsonen, och sköter odlingarna på ett hektar, vid sidan av ett läsande och skrivande liv. Han hyllar och tyr sig till ensamheten. Först 66 år gammal släpper han en kvinna in på livet, Bodil Cappelan som han också gifter sig med.
Hauge är poeten som varken vill ha framgång eller uppmärksamhet. Framgången, säger han, är föraktad av diktens gud. 1973 formulerade han det utförligt:
”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd. Författaren är och bör vara en paria, en outsider i samhället.” (min kursivering, TN).
Den moderna epokens samhälleliga ram säger något helt annat. Inom den ramen bör och måste en diktare vara en del av konsumtionskulturen, sedd, hörd, läst och dyrkad i varje medialt sammanhang, och helst sälja så mycket att han eller hon därtill blir en avundsvärd mångmiljonär.
Hauge blir en förebild i det avseendet, eftersom han vägrar låta sig inlemmas i den sortens diktarideal. Han vet villkoren och han lever efter dem. Ekerwald kommenterar: ”Inte lätt att leva som paria om man har lycka med sig bland kritikerna och ens dikt vinner läsarnas gunst. Diktens gud förbjuder nämligen höga försäljningssiffror.”
Men Hauge tycks följa sin instinkt livet ut. När han på 1990-talet får en inbjudan av kronprinsparet med angiven klädsel, smoking, tackar han nej. Sitt nej kommenterar han i dagboken med ord från Baudelaire: ”Författare är fientligt sinnade mot världen.” Redan smokingen kan ha hindrat honom.
Hauge var uppvaktad. Kvinnor skrev till honom. Vissa skrev mycket och han besvarade breven. 1973 ber Bodil Cappelan att få besöka honom. Han skriver i dagboken:
”Lång brev från Bodil Cappelan. Det är nog bra alltsammans. Men – det är farligt att skriva för mycket till kvinnfolk – ”damor” skall jag väl säga – många har fått ångra sig.”
Redan 1975 flyttar hon in hos honom. Första morgonen går hon, textilkonstnären, direkt ut och börjar rensa ogräs.
Det finns så mycket man kan skriva om denna bok. Vi har ju trots allt att göra med en stor poet och jag har inte citerat en enda dikt av honom. Men det viktigaste har jag fått sagt. Jag säger det igen: Ekerwalds böcker är alltid som friskt syre för en läsare. Jag vet att jag mycket snart kommer att läsa den här boken igen, inte minst för att den så klokt resonerar om livets möjligheter till ensamhet, bortvändhet och diktande.
Alma åtta år.
Igår hade jag glädjen att få gratulera mitt barnbarn Alma på hennes åttaårsdag. Verandan i Sätaröd var full av glada och uppspelta små och större barn. Så kom sommarljuset en smula tillbaka till oss alla. Alma har sett sin egen bror dö i cancer, ja hon bokstavligt talat växte upp i hans sjuksäng. Idag är hon en någorlunda befriad människa som växer in i sitt eget, cellospelande liv. En stark och mycket kärleksfull personlighet som jag är lycklig över att få komma allt närmare. Hon ringde mig i förrgår för att försäkra sig om att jag verkligen skulle komma. Hon själv och resten av barnaskaran försvann efter tårtan ut i trädgården där de förenades i vattenlekar.
![]() |
| Alma med sin cello. Bilden från 2011. |
torsdag 5 juli 2012
The Restored Finnegans Wake
“In writing of the night, I really could not, I felt, use words in their ordinary connections... that way they do not express how things are in the night, in the different stages – conscious, then semi-conscious, then unconscious. I found that it could not be done with words in their ordinary relations and connections. When morning comes of course everything will be clear again... I’ll give them back their English language. I’m not destroying it for good.”
Så sa James Joyce till Max Eastman efter att han först förklarat att avsikten (vilken man måste betrakta som framgångsrik) med Finnegans Wake var:
”to write a book obscure enough to keep professors busy for 300 year.”
Hämtat ur TLS med anledning av utgivningen av James Joyce: The Restored Finnegans Wake, edited by Danis Rose and John O’Hanlon (Penguin 544 sidor).
Primo Levi till tröst.
Primo Levi kommer man inte undan. Tvärtom rannsakas man av honom, oupphörligen. Vi har många av de viktiga verken på svenska: Om icke nu, så när? Är detta en människa?, Fristen och Periodiska systemet, alla fyra i översättning av Ingrid Börge. Då och då går man tillbaka till honom i Times Literary Supplement. Som i förra veckan, då Ian Thomson under rubriken Talked into life borrade djupt i Levis Är detta en människa? utifrån sina egna samtal med författaren och kretsen runt honom. Thomson börjar med Levis smärtsamma hemkomst från dödens läger:
Thomson återger fint hur Levi först muntligt skapade sitt verk. Han berättade helt enkelt, för alla och envar, och då växte också den litterära texten fram:
Levi var född berättare säger Thomson. När han i januari 1946 började arbeta på en färgfabrik tog han minsta tillfälle som gavs för att rusa till skrivandet och målandet. Han levde "ett munkliv" där skapandet stod i centrum.
Dessa tysta, väntande dagar ska jag återgå till hans böcker. Och när jag läser ska jag påminna mig själv vilka omständigheter som skapade dem inne i honom och ut i skriften som han överlämnat till oss och de andra efterlevande.
Ett av hans mest framstående verk finns endast översatt till engelska, The drowned and the saved. Så sent som i år kom också I oviss timme och övriga dikter. Den utgavs av Italienska kulturinstitutet i Stockholm, i översättning av Roger Fjellström och Louise Kahan.
"Levi was traumatized in a way that only survivor friends could understand. After the nightmare intensity of Auschwitz, everything seemed colourless, futile and false. "I had the sensation that I was living", he told me, "but without being alive." Moreover, the habit of civilization seemed very fragile in him. A friend was shocked to see him attack a wild persimmon bush on a walk one day, chewing on the fruit. On the night of his homecoming, Levi had slept under an SS eiderdown purloined from the camp, a chunk of bread secreted under his pillow: his own soft bed seemed an impossibly civilized amenity after his eleven months of incarceration."
Thomson återger fint hur Levi först muntligt skapade sitt verk. Han berättade helt enkelt, för alla och envar, och då växte också den litterära texten fram:
"For the moment, the moral duty to bear witness to Auschwitz was secondary to this compulsive need to unburden himself. On the crowded train between Turin and Milan, surprisingly, no one told him to lower his voice. One commuter even politely asked Levi if he could speak up as he was hard of hearing. Another asked Levi's permission to eavesdrop on his conversation as it sounded, he said, so "incredible". These moments showed Levi that a potentially huge audience - not just his circle of acquaintances - wished to hear his tale. Only once did a commuter, a priest, ask Levi why he had to address strangers with such a malignant-sounding story. Levi replied that he could not help himself. It was a sign perhaps that he was emerging from the depths."
Levi var född berättare säger Thomson. När han i januari 1946 började arbeta på en färgfabrik tog han minsta tillfälle som gavs för att rusa till skrivandet och målandet. Han levde "ett munkliv" där skapandet stod i centrum.
Dessa tysta, väntande dagar ska jag återgå till hans böcker. Och när jag läser ska jag påminna mig själv vilka omständigheter som skapade dem inne i honom och ut i skriften som han överlämnat till oss och de andra efterlevande.
Ett av hans mest framstående verk finns endast översatt till engelska, The drowned and the saved. Så sent som i år kom också I oviss timme och övriga dikter. Den utgavs av Italienska kulturinstitutet i Stockholm, i översättning av Roger Fjellström och Louise Kahan.
tisdag 3 juli 2012
Diskretion.
Diskretion är det svåraste av allt i den här elektroniska världen. Men jag har efter två dagars funderingar kommit fram till att det man inte helt och öppet kan samtala om hellre bör förtigas helt. Jag kommer tillbaka.
söndag 1 juli 2012
Palestinske ambassadören i Tyskland: Förintelsen är den värsta förbrytelsen i mänsklighetens historia.
![]() |
| Salah Abdel-Shafi, född i Gaza och palestinsk ambassadör i Tyskland. |
"How does it feel to be a Palestinian ambassador in Germany, with all the sensitivity surrounding the Holocaust and the special treatment of Israel and Jews?" I asked. Abdel-Shafi's response surprised me and my colleagues. On the one hand it was very eloquent, and on the other hand it was extremely honest.
The Holocaust is the worst crime in the history of human kind," he answered. "We must teach generation upon generation about the Holocaust as a terrible event that must never repeat itself. The Holocaust is a human tragedy. The Jews were the major victim of the Holocaust, but the Gypsies, homosexuals and Communists were also victims."
Abdel-Shafi said that he himself visited the Sachsenhausen and
Buchenwald concentration camps, although he was never invited to one of
the many ceremonies that are held yearly in Germany to commemorate the
Holocaust. "If they would invite me, I would attend," he says. "By the
way, these are the instructions of President Abbas to Palestinian
diplomats. The Palestinian ambassador in Poland was in Auschwitz along
with the Israeli ambassador."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)















