söndag 24 juni 2012

Varför detta ämne?

Halalbutik intill andra asiatiska butiker, Sparkhill, Birmingham. Foto: Thomas Nydahl.
Det händer då och då att jag stannar upp mitt i en mening och frågar mig själv: kan det som jag betraktar som självklarheter också vara det för läsaren? Men det är inte förrän jag ställt frågan som jag inser att det är fel att alltid utgå ifrån att det råder ett samförstånd. Så, varför skriver jag om islamismen och de islamiserade tillstånden som jag gör? Utgångspunkten är egentligen enkel. Om man värnar om den frihet vi har, och jag tänker i första hand på yttrande- och tryckfriheten, så måste man också aktivt motverka inflytande från ideologier som vill inskränka denna frihet. Idag pågår en process i hela Europa där regeringar centralt och makthavare på lokal nivå, oftast i samförstånd med den mediala eliten, böjer sig för den islamistiska rörelsen.

Dess särkrav och ständiga angrepp på vår livsform kommer inte att hejdas förrän det finns en bred folklig förståelse för vad som håller på att ske. Det kan förvisso handla om både nationella och internationella frågor, där den väpnade terrorismen är det största problemet. Men ännu allvarligare är alla de vardagsmiljöer som hotas. Det kan handla om krav på att få könsindela simhallar, krav på halalslaktat kött i skolor, på sjukhus och andra offentliga institutioner. Men det kan också handla om huruvida muslimer inflyttade till våra länder ska slippa straff om de könsstympar sina småflickor. Det är allvarliga övergrepp det handlar om och det finns ingen ursäkt för den som har överseende med dem och som hänvisar till att ”det är deras kultur”. 66.000 flickor har omskurits i Storbritannien sedan 1985 och man anser att 24.000 flickor under 16 år befinner sig i riskgruppen för den allvarligaste formen av omskärelse, bara i England och Wales, uppgav al Jazeera den 30 maj 2012, i en stor artikel av Siobhan Courtney.

Det finns också en uppenbar risk att det etableras parallella rättssystem – vilken just England uppvisar skrämmande exempel på – där en muslim döms efter andra måttstockar än en icke-muslim. De så kallade shariadomstolarna börjar försiktigt med att bara döma i civilmål, men det finns otaliga exempel på att de också vill döma i brottmål. Det våld som finns mellan islamister och lokal urbefolkning är också ett skrämmande exempel på vad som sker i dess spår. Över hela Europa förekommer det grova fall av övergrepp utförda av inflyttade muslimer. England kan uppvisa en lång rad så kallade grooming-brott där småflickor utsatts för fasansfulla sexuella övergrepp, vilket de skyldiga pakistanska och bangladeshiska männen naturligtvis aldrig skulle utsätta sina egna för (den senaste stora härvan finns utförligt beskriven i brittisk press). Här ser vi också islam som en form av krigsförklaring riktad mot de enskilda ländernas urbefolkning.

Niqabklädd kvinna i Sparkhill, Birmingham. Foto: Thomas Nydahl.
Ett problem som är synligt för var och en av oss är de allt radikalare klädkoder som utfärdas av muslimska män för muslimska kvinnor. I Sverige är alltjämt niqab och burka ovanliga, medan det i England är mycket vanligt. Flera av de orter jag besökt och rest till för denna bok har en stor andel niqabklädda kvinnor. Är detta, som ofta hävdats i den svenska debatten, endast en fråga om ett stycke tyg, och att ”människor måste få klä sig som de vill”? Nej, det är det inte. Dessa kvinnodräkter är extrema symboler som mer kan liknas vid uniformer. Det är meningen att de ska sända en stark signal till det omgivande, icke-muslimska samhället. Kasper Støvring reder ut saken. Radikaliseringen av klädedräkten har skett parallellt med islams väckelse och den samtida islamistiska rörelsens tillväxt. Det är ingen tillfällig brist på tolerans som gjort att Frankrike och Belgien förbjudit niqab och burka i offentliga miljöer.

I Kanada har man förbjudit dem att bäras under den ceremoni då människor ska bli medborgare i landet. I december 2011 beslutade man detta, och invandringsministern Jason Kenney motiverade det bland annat med orden:

"Detta handlar om de principer som är själva grunden för vår identitet och våra värderingar när det handlar om öppenhet och jämlikhet. När man svär medborgarskapseden är det i grund och botten en offentlig gest, en offentlig deklaration som visar att du ansluter dig till den kanadensiska familjen, och det måste göras fritt och öppet, inte i det fördolda. Om man isolerar eller separerar en grupp kanadensare eller tillåter den gruppen att dölja sina ansikten när de blir medlemmar av vårt samhälle, så står det i direkt motsättning till det kanadensiska åtagandet angående öppenhet och socialt sammanhållning.” 

Jason Kenney, invandringsminister, Kanada.
Han fick medhåll från Tahir Gora, generalsekreterare för  Muslim Canadian Congress, som sa:

”Underbart, underbart, underbart. Jag anser att detta verkligen är ett steg i rätt riktning. Vi har försökt övertyga om ett totalt förbud för niqab i Kanada. Bara några få procent av kvinnorna tar på sig niqaben och döljer sina ansikten, vilket är ett mycket extremistisk inslag i vårt samhälle. Den måste förbjudas helt i Kanada. Den utgör en marginaliseringen av de muslimska kvinnorna. När du tar på dig en niqab och döljer ansiktet är du oförmögen att fullgöra dina plikter, oförmögen att umgås med andra i samhället.”

Man kan se denna utveckling som en konkret varning inför framtiden, eftersom den visar hur motsättningarna förstärks och därmed misstron och i förlängningen våldet. På många håll i Europa har det förekommit mycket aggressiva demonstrationer mot niqab- och burkaförbuden. I mina ögon är den ideologiskt färgade klädseln att jämföra med andra typer av uniformer och ansiktsdöljande huvor, som t.ex. de Ku Klux Klan bar (man kan också jämföra med debatten, inte minst i Sverige, huruvida man ska ha rätt att maskera sig i demonstrationer).

Det är dessutom så att många muslimer, som vägrar låta sig beslöjas, hävdar att bruket saknar stöd i Koranen. Framför allt iranska kvinnor som lever i Sverige har få eller inga problem med att visa sina ansikten eller sitt hår, som de är skapta, utan vare sig slöja, niqab eller burka.

Abdelwahab Meddeb.
Lisbeth Lindeborg skrev om Sociologiprofessorn och diktaren Abdelwahab Meddeb, tunisisk muslim, bosatt i Paris, och vad han sagt om slöjan:

"En hel del muslimska kvinnor bär slöja i dag för att 'betona en egen identitet'. Men slöjan är ett attribut för kvinnor som är förslavade, antingen de är medvetna om detta eller ej. Den är en symbol för 'rätten' att förödmjuka och förtrycka kvinnor, för synen på kvinnan som mindervärdig. Det är inget tvivel om detta.”


lördag 23 juni 2012

Den brittiska vänsterns gatuopposition.

Georg Galloway, en av ledarna för Respect,  föddes 1954 i Skottland, f.d. parlamentsledamot för Labour, men uteslöts 2003 sedan han uppmanat brittiska soldater att vägra strida i Irak. Han hade då bakom sig kampanjer för att häva sanktionerna mot landet och 2002 mötte han också Saddam Hussein. På senare år har hans aktiviteter ofta handlat om Gaza och han har vid ett flertal tillfällen mött Hamas-ledarna.
Jag har tidigare, bland annat när jag skrivit om EDL och BNP talat om gatuoppositionen. Jag försökte hitta ett ord så lite som möjligt laddat med känslor och aggressioner, trots att det ofta handlar om både aggressioner och våld när olika rörelser demonstrerar på gator och torg. Inne i texterna går det förstås att se var mina egna tankar, känslor och sympatier finns. Så vet till exempel mina läsare vad jag anser om begrepp som "islamofobi" - men just här har jag inte för avsikt att polemicera, utan mer att presentera. Och i presentationen av de olika rörelsernas demonstrationer undviker jag konsekvent att använda ordet "pöbel" - men censurerar förstås inte när de intervjuade eller citerade personerna använder det.

Nu har det alltså blivit dags att ta sig an de olika vänsterrörelserna. I texten nedan talar jag främst om Respect, men som framgår kommer jag att gå vidare och skriva också om Unite Against Fascism och andra. Notapparaten finns inte med i bloggen. Men i boken blir den ganska utförlig.

*

Hur ser Unite Against Fascisms och partiet Respects gatuopposition ut? Låt mig börja med Respect, som måste betraktas som ett nytt och aningen icke-ortodoxt försök att mobilisera en mer allmänt hållen vänsterrörelse, med UAF:s retorik på ett betydligt skarpare sätt väcker gamla spöken och föreställningar till liv. UAF återkommer jag till senare i detta kapitel.

Ur Respects partiprogram, avsnittet Ett samhälle, många kulturer – att säkra rättvisa och jämlikhet,  läser jag tre punkter där man kan säga att partiet har profilerat sig:

“Storbritanniens mångfald är dess styrka (…) Att göra muslimerna till syndabockar i medier och av politiker är ett hot mot våra dyrt förvärvade medborgerliga rättigheter och friheter.”

Och två av dessa punkter som sedan följer är:

”Försvar för religiösa och kulturella uttryck hos alla trosinriktningar och bekämpa alla försök att begränsa sådana uttryck.”

”Starkare lagstiftning för att kunna hantera rasism, sexism, homofobi, antisemitism, islamofobi och alla former av trångsynthet.”

Ett lite vänsterparti, Alliance for Workers' Liberty,  har skällt en hel del på Respect. Jag misstänker att det har att göra med att de känner sig hotade av partiets bildande. Här ett exempel från partiets första år, den 22 mars 2005, då man i AWL:s tidning Workers´Liberty kunde läsa:

”Vid en tidpunkt då New Labour och Tories tävlar om vem som kan uppbåda den hätskaste fientligheten mot asylsökande och invandringsrättigheterna, så kunde man kanske förvänta sig att vänstern skulle förenas i opposition mot denna reaktionära smörja. Dessvärre blir du besviken. I Morning Star den 12 februari skrev George Galloway att han inte bara är motståndare till öppna gränser utan att han också är anhängare av ”poängsystemet” vid invandring, som nyligen dryftades av några politiker från den styrande klassen.Galloway känner sig bekväm i sin naturliga, stalinistiska omgivning och han låter masken falla och överger också den sedvanliga nickningen gentemot arbetarklass-politik. ’Varje land’, skriver han, ’måste ha kontroll över  sina egna gränser – ingen föreslår på allvar att man ska skrota invandringskontrollen.’ Bra att veta vad han tänker om sina allierade i SWP, vars ’Det vi står för’ fortfarande framför kravet på fri invandring, men som numera aldrig talar om det offentligt, eftersom de inte är det minsta ärliga i sin politik.”

*

Chris Chilvers från Respects huvudkontor i Manchester berättar för mig:

Respect är ett vänsterparti och vi definierar oss själva som socialister, även om vi tycker att begreppet progressiva har större giltighet bland britterna i dagens situation. Respects föddes ur den stora antikrigsrörelsen och den två miljoner stora demonstrationen den 15 februari 2003#. En koalition av individer och organisationer samlades bara för att konstatera att regeringen helt ignorerade deras röster, trots ett överväldigande folkligt stöd och ett folkligt stöd för antikrigs-saken. Eftersom de tre stora partierna i brittisk politik inte var konsekvent för fred, så bestämde sig Salma Yacoob för att skapa en politisk organisation som kunde ställa upp i val för att ge röst åt de människor som mot kriget. När sedan George Galloway utesluts från Labour så drevs han att göra gemensam sak med den framväxande koalitionen och han bidrog till att skapa Respect i januari 2004.

Respect använder sig inte av ’partiuppfattningar’, våra medlemmar är fria att följa sina egna samveten i många frågor, men vi har klara och tydliga analyser av EDL, BNP och Freedom Party. BNP är i grund och botten ett fascistiskt parti, ett parti som vördar nazismen och som ganska nyligen imploderat. Freedom Party är ett av flera resultat av denna implosion, med ett ledarskap bestående av fascister och som vunnit stöd hos vissa i EDL. EDL själva har ett ledarskap som består av BNP- och före detta BNP-anhängare, vilka utvecklat en annan strategi än BNP när det gäller att värva fotbollshuliganer som kan mobiliseras under islamofobiska slogans och för att demonisera. Deras huvudsakliga strategi är de mycket högprofilerade marscherna och protesterna runt om i England, där de vill skapa antagonism och hot mot de asiatiska samhällena, för att få igång rasbaserade konfrontationer. Genom att göra detta hoppas EDL att man ska ersätta dagens politiska debatt i Storbritannien med en mer ”ras”-baserad och att av fotbollshuliganerna skapa en fascistisk gatuarmé förmögen att attackera och skrämma sina motståndare.

Respect genomför en pågående och principiell kampanj mot islamofobi och för tolerans i en mångkulturell miljö. Eftersom vårt parti är förespråkare av fred med muslimska länder, istället för att bomba och invadera dem, så attraheras många muslimer av oss. Efter vi medger att islamofobi är ett inrikes rättfärdigande av krig och de medborgerliga rättigheternas förfall, så är vi dess motståndare och får avsevärt stöd från muslimer. Respect är inte på minsta sätt ett religiöst parti, vår politiska plattform och våra syften är sekulära, men medger att religionsfriheten är en viktig aspekt av den allmänna friheten. Detta gäller alla trossystem, men vi finner ofta att många av judisk tro är misstänksamma mot Respect på grund av partiets officiella och principiella stöd för Palestina, inklusive organiserandet av hjälpkonvojer till Gaza. Hur som, det finns ingenting i partiets politik som är fördömande av den judiska eller någon annan tro.

Respect har ingen partiorganisation i Wales och Skottland eftersom det där finns andra progressiva partier. På senare tid har dock en viss förändring skett och Respect har börjat organisera i båda länderna. Vi gör det däremot inte i Nordirland, därför att vi där ger Sinn Fein vårt stöd. Vi har byggt upp starka partiorganisationer i East London, Birmingham, Bradford, Manchester och planerar nu att bygga nya avdelningar.
Salma Yaqoob (född 1971 i Bradford) är en av ledarna, tidigare också viceordförande, för Respect, tidigare kommunalpolitiker i Birmingham, ledare för stadens antikrigskoalition och talesperson för Birmingham Central Mosque. Sedan några år är hon sjuk och ej aktiv på sina poster, men eftersom det var hon som tog initiativet till bildandet av Respect, är det viktigt att hon finns med här i berättelsen, och Chris Chilvers berättar också om henne.
I Birmingham hade Respect tre fullmäktigeplatser och ställde upp i parlamentsvalen, där Salma Yaqoob kom tvåa efter Labour både 2005 och 2010. Vårt starkaste stöd har vi fått i den sydöstra delen av staden, ett område som heter Sparkhill, där vår ledare är verksam. Tills alldeles nyligen hade vi en heltidsanställd organisatör i Birmingham, men eftersom vi har en ny, konservativt ledd regering så har det också ändrat mönstret bland väljarna, då många av våra väljare som är emot de konservativa nu väljer att ge Labour sitt stöd, och på så sätt ge uttryck för sin protest. Resultatet för oss blev att två av våra fullmäktigeledamöter besegrades i lokalvalet 2011. Salma Yaqoob har avgått eftersom hon de senaste tre åren varit sjuk och i behov av medicinsk vård.

Vi återskapar nu stödet till partiet i Birmingham. Partiets huvudsakliga, sociala bas, är unga människor och i allmänhet sådana som är oorganiserade och har uselt betala manuella arbeten, vilka också är tillfälliga. Partiet har också stöd från en del intellektuella, men de är få. Särskilt starkt stöd har vi bland unga sydasiater, men det finns indikationer på att vår bas breddas till att omfatta också vita och afrokaribiska samhällen därför att vi har en plattform som motarbetar nedskärningar och som stödjer ’tillväxtpaket’ i de offentliga jobbprogrammen, miljövänliga teknologier och högre skatter från de rikaste.
*

UAF presenterar sig själv och sitt handlingsprogram så här:

” Eftersom det är ytterst brådskande, manar vi till bredast möjliga enighet mot den alarmerande ökningen av rasism och fascism i dagens Storbritannien. Det senaste årtiondet har rasism och islamofobi vuxit i samhället. Som ett resultat av det har vi sett en ökning av det rasistiska våldet och attackerna på mångkulturen.”

Även om de skriver om och kallar till krig mot BNP, tycks det ändå vara EDL som är deras viktigaste motståndare. Om EDL skriver de:

“English Defence League är en organisation som består av rasistisk pöbel med anknytningar till BNP, och det ser ut som om de intensifierar sin aktivitet. De har riktat in sig på muslimer och moskéer, piskat upp hat, splittring och våld på det platser där de tillåtits att marschera. EDL-anhängare knivhögg en äldre man, en kväll efter en EDL-demonstration i Bolton, i mars 2010. EDL-supporters skapade upplopp i Stoke-on-Trent tidigare i år, då de angrep asiatiska invånare och polis.”
I augusti 2009 kunde man i Birminghan Post läsa om vad som hänt vid ett United Against fascism-möte i Birmingham:

”Käre redaktör, jag vill börja med att säga förlåt till Birminghamborna för vad som hände i lördags kväll, och som jag skäms över att ha varit en del av (…) Jag liksom de flesta Birminghambor älskar det faktum att vår stad är så mångfaldig och levande. Jag kände att detta var värt att försvara, särskilt mot ett gäng bråkmakare, de flesta från andra platser. 
Men det skulle visa sig att UAF inte månade ett dugg mer om vårt samhälle än de rasister som de flesta av oss kommit för att protestera emot. De unga muslimer som drog fram genom stadskärnan blev uppviglade till våld av UAF- aktivister. Jag befann mig nästan längst fram vid mötet på Rotunda Square och jag såg hur de arbetade, och jag såg hur allt blev omöjligt att kontrollera. UAF borde ha ändrat sin retorik när de såg att de unga muslimerna blev rastlösa och arga. 
Istället blev deras talare alltmer aggressiva och började prata om att ’krossa BNP’ (som inte ens var där) och de skickade in agitatorer i folkmassan, för att piska upp vreden ännu mera. Bara några få medlemmar av Socialist Workers party, några fackföreningsmänniskor och en handfull moderata muslimer hjälpte polisen att lugna upploppen. När det gäller UAF så kan jag säga att jag aldrig mer kommer att vara med i någon av deras protester. Jag kan bara upprepa hur ledsen jag är att allt urartade. UAF har inte lyckats med något, förutom att skapa rasspänningar som inte fanns där förut.”

Detta brev, som jag bara citerat bitar ur, hade undertecknats av Josh Allen i Bournville.

(Jag återkommer förstås utförligt till UAF och andra vänsterrörelser).


Det ges inga alternativ.

Foto: Astrid Nydahl
Det sägs vara röd dag idag. Det får det gärna vara, eftersom jag hellre än bläddrar i bordsalmanackan, tittar ut genom fönstret, ser det strålande solskenet och hör alla de sjungande fåglarna. Jag steg upp till en alldeles tyst by, det råder tystnad fortfarande, och det finns inga bättre dagar än de som svenska folket supit bort. Då slipper jag möta så många människor, jag dricker mitt morgonkaffe i lugn och ro, läser mailen jag fått från min äldste son i Moskva och från A. som igår tog tåget från Washington till Baltimore och hälsade på vår gemensamma vän Valzhyna Mort och hennes lilla dotter Korah. Jag gör mig redo för en arbetsdag, röd eller ej. Det ges inga alternativ.

fredag 22 juni 2012

Midsommaraftonens pöl.

Foto: Anders Johansson.
I de minsta pölar kan en värld speglas. Just så känns det idag. Jag behöver inte se Atlanten för att få kunskap. Jag behöver bara en enda liten vattenpöl för att påminnas om vem jag är.

Igår ett samtal från Washington. Att samtala så långt är i sig ett mirakel. Idag nöjer jag mig med resan till Åhus. Och lyxen att fram emot natten åka taxi hem till tystnaden och ensamheten i huset.

Imorgon börjar ett nytt liv. Vitt som ett oskrivet ark. Nytt men annars så välbekant.

Igår fick jag en lyckad intervju med Chris Chilvers från vänsterpartiet Respect i England. Jag har föresatt mig att intervjua samtliga de viktiga småpartierna, både till "vänster" och "höger". Vad som är vilket är svårt nog att veta, särskilt om man som jag har svårt för den gamla indelningen från franska revolutionens dagar.

Före resan i maj skrev jag till de tre stora brittiska partierna, men fick inga svar alls. Nu efteråt så tänker jag att det faktiskt inte gör något, eftersom det är de små partierna, som utifrån en eller annan världsbild befinner sig i opposition mot makten, som är de verkligt intressanta att intervjua. Med partiet Respect är det dessutom så, att de har sin starkaste sociala bas i Sparkhill, Birmingham! Det ska jag berätta mer om senare.

Jag önskar er alla en fridfull midsommarafton. Låt inte regnen förstöra gemenskapen. Dansa hellre runt en fiktiv majstång i vardagsrummet.

torsdag 21 juni 2012

Syrien. Vem mördar vem?



Som nunnan säger, verkar ämnet vara helt tabu i västliga medier, och det är också lite olämpligt nu när USA stödjer "demokraterna" med vapen.

Der er cirka 2 mio kristne tilbage i Syrien, som Vesten kan hjælpe islam med at få myrdet og fordrevet, ihukommende succes’en fra Balkan. Det er ikke svært at finde nylige, troværdige kilder, der støtter nonnens udsagn:

Kristna angrips nu systematiskt, enligt Vatikanen och andra källor med kontakter i den verklighet som är de belägrade kristna samhällenas. Enligt rapporter från Vatikanens nyhetstjänst så har den amerikanskstödda Fria syriska armén och andra, ännu radikalare fraktioner angripit kyrkor, beskjutit kristna på öppen gata och sänt ut budskap om att alla kristna måste bort från upprorsmakarnas samhällen, och de har också skjutit präster... Den franske biskopen Bishop Philip Tournyol Clos, som rest genom Syrien, har rapporterat att västerländska nyhetsbyråer har spridit desinformation om vad som verkligen händer i Syrien, och därmed fördjupat konflikten.


Information från Snaphanen. 


Funderingar på bussen.

Blomsterprakt i Knopparp på Linderödsåsen. Foto av Astrid Nydahl.
Jag har ägnat förmiddagen åt några nödvändiga ärenden i stan. Jag tog först bussen hela vägen till Näsbychaussén. Skrädderiet där hade jag för första gången anlitat. Två gånger har jag varit inne hos honom, för att lämna och hämta byxorna. Han tar emot med ett slags sextiotalsmässig hemtrevnad. Han är för övrigt husskräddare åt dansbandet Lasse Stefanz som just idag är bokaktuella. Allt känns lika självklart som det en gång gjorde i Malmö, där man gick till skräddaren eller skomakaren som den naturligaste sak i världen. Att Josefs skrädderi fanns här i stan visste jag inte. Josef har en gång i livet, om jag ska lita på mitt språköra, kommit från Polen till Sverige.

Nå, tillbaka skulle jag resa med samma busslinje in till centrum för en halvtimme och sedan hela vägen hem. På busshållplatsen där ute i Näsby talades det bara kinesiska. När jag steg på bussen dränktes kinesiskan av arabiskan. Jag och en ung, höggravid kvinna var de enda två svenskarna på bussen. Den var helt full och det var arabiskan som upptog hela luftrummet. Det fanns tre somalier också på bussen men de hördes inte genom arabiskan.

Tanken slog mig: invandringen har jag själv aldrig haft några invändningar mot. Jag har tvärtom i hela mitt vuxna liv bejakat den, jag har både arbetat tillsammans med invandrare och fått många av dem som vänner, ja också som nära vänner. Men efter Balkankrigen på 1990-talet hände något radikalt annorlunda. Sedan krigens fördrivna kommit till Sverige öppnades det för en politik som i princip var svängdörrens. Från Irak, Palestina och andra arabiska nationer kom stora skaror. Att öppet och frejdigt diskutera detta var en omöjlighet. Om någon frågade vem som skulle bekosta dessa människors boende, levnadsomkostnader och sjukvård höjdes genast en röst som i falsett sa: "Man kan inte sätta prislappar på människor". Det låter sig sägas. Men finns det en undre eller en övre gräns för vad ett litet land som Sverige orkar med? Var går i så fall dessa gränser? För den ena gruppen är tio för många, för den andra är 200.000 för få.

Och svängdörren fortsatte snurra för afghaner och somalier. Det spelar inte så stor roll om en somalisk kvinna i Kristianstad "glömt bort" namnen på sina "anhöriga", de får ändå PUT i familjeåterföringens tid (Läs till exempel denna offentliga prognos från Migrationsverket för 2012, där det bland annat heter: "Som verkets förra prognos visade står verket bland annat inför stora utmaningar när det gäller prövningen av ansökningar från anhöriga från Somalia."). Just i fallet Somalia finns det skäl att ställa frågorna igen, eftersom vi vet att 80% av dem aldrig någonsin kommer in i det svenska samhället, och därför inte förmår betala för det som ett liv kräver av dem. Alltför många somaliska män stannar i förortslägenheten och tuggar katt, medan kvinnorna drar runt med de dagliga mödorna. Är det en tillfällighet att al-Shabab rekryterar sina jihad-soldater ur den krets av unga män som växer upp i sådana miljöer, som de för alltid statligt finansierade flyktingar de är?(Läs vad Riksdag & Departement skriver om detta).

Det blir många de kommande åren. Och om det blir som det viskas, att USA med allierade, militärt angriper Syrien, då vet vi vad som väntar. När jag kom till Kristianstad för 30 år sedan hörde jag ibland skämten om Gazaremsan (vilket var en liten flik utmed en väg i staden, där många palestinier bosatt sig). Det skämtet har redan övertrumfats av verkligheten.

Jag är alldeles övertygad om att bördorna måste delas. Därför finner jag det orimligt att Sverige tar emot så oerhört många fler än andra europeiska länder. Hur kan det komma sig? Vad är det som skiljer Sverige från Finland eller Belgien? Vad är det som gör det så lätt för afghanska och somaliska unga män att etablera sig här i skydd av eufemismen "ensamkommande flyktingbarn" - och i förlängningen av det: hur kommer det sig att de direkt väljer Sverige som slutdestination. Svaret vet vi, det svirrar i luften.

Och ja, nu kommer syrierna. Det sägs att samtliga som tar sig hit automatiskt får uppehållstillstånd.

Biskopen, politikerna och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.

David Urquhart blev biskop i Birmingham 2006. Han lovade då att ödmjukt närma sig det han satts att ansvara för. Han ville möta människor, samtala med dem innan han gjorde några som helst offentliga uttalanden. I juli 2011 skriver Birmingham Post (BP) att han trots allt tydligast markerat ett ansvar inför frågor om social rättvisa. Tidningens rubrik löd: Birminghams biskop tar till orda om ett ”omoraliskt” och själviskt samhälle (Paul Dale, Birmingham Post den 14 juli 2011).

Tidningen skriver att biskopen tar strid emot ett samhälle som på engelska kallas ”Britain’s get rich quick, me-me society.” När det gått nästan sex år sedan han installerades har han börjat ta på sig en ledande roll i kampen mot Birminghams ”motbjudande förlustproblematik, som han är rädd kommer att förvärras om man inte tar itu med de kommunala utgifter, som väntar fullmäktige, polisen och hälsovården.” Och BP fortsätter: ”I sitt uppriktigaste tal hittills, sa biskop David till stadens etablissemang att han var förbryllad och bedrövad över, att fattigdom i Storbritannien kunde bli så akut, med tanke på landets stora ekonomiska tillgångar. Han lade skulden på de ”omoraliska” attityder som de som blivit rika under ekonomiskt framgångsrika tider, utan att de ens övervägt hur de skulle kunna hjälpa mindre lyckligt lottade. När han talade på en konferens om stadens strategiska partnerskap, Be Birmingham (se not nederst), höll han inte inne med kritiken. Han sa till publiken att Storbritannien var en av världens mest välmående länder, men att det hade ’förlorat sin hållning när det handlade om hur vi ska vara mänskliga tillsammans.’”

BP kunde ändå inte hålla tillbaka sin egen uppfattning, och skrev att biskopen ju bara talade till de redan övertygade. Be Birmingham är ju ett samarbete mellan fullmäktige, viktiga institutioner, frivilligorganisationer, affärslivet, universiteten som redan ägnat en livstid åt att försöka förändra de sociala orättvisorna i staden. Nå, så redovisar de fakta:

”Fyrtio procent av Birminghams invånare lever i stadsdelar som räknas bland de tio mest eftersatta i England. Dessa områden finner man i Washwood Heath, Lozells & East Handsworth, Bordesley Green, Aston, Shard End, Nechells, Kingstanding, Soho and Tyburn."
"Med arbetslöshetssiffror runt 40 procent och en total brist på kvalifikationer bland de arbetssökande, oroar sig stadens ansvariga för att den globala finanskrisen kommer att leda till en period av ännu större prövningar och möjligen social oro. I Washwood Heath klassificeras 94 procent av invånarna som fattiga. Problemen begränsas inte till de asiatiska samhällena, vilket många tycks tro. Tre av de mest eftersatta samhällena/stadsdelarna, Tyburn, Kingstanding and Shard End,  har en övervägande vit arbetarklassbefolkning. Man kan också se en mycket oroande syd-nordindelning av stadens områden. Människor i Sutton Coldfield lever till exempel i genomsnitt tio år längre än de som bor i Washwood Heath. ”
Biskopen leder nu en arbetsgrupp som ska försöka hitta metoder för att få ner fattigdomen. Det låter alltför bekant. Dessa arbetsgrupper och utredningar har alltför ofta bristfällig kontakt med det brutala klassamhälle som definierar vem som ska förbli fattig, och vem som i allt högre grad ska berikas. Det lyckas arbetsgrupper och utredningar förmodligen inte ändra på.

En ledande medlem av Labour har beskrivit Be Birmingham som ”en sammanslutning av levande döda.” Ändå har man varit så framsynta att man skissat på hur staden kan te sig år 2026. Och där hittar man förstås all den politiska snömos som inte säger eller innehåller någonting konkret, utan bara en serie floskler om det goda livet, friska människor och grönskande stadsdelar.

När jag läser om detta tänker jag, att biskopar, politiker, artister, intellektuella, kan samlas så ofta de vill, tala så vackert de vill, spegla sin egen förträfflighet i de andra deltagarnas förträfflighet, kanske återvänder de hem efter dessa konferenser med en uppriktig känsla av att ha gjort något gott, men någon förändring av maktstrukturerna leder det aldrig till. De har olika infallsvinklar, de tillhör olika politiska partier eller rörelser, de representerar olika religioner, men det som får dem allra lyckligast tycks vara känslan av att de, bara de, kan skapa en framtid värd att leva i.

Man skulle kunna låna slutorden från en fullmäktigeledamot med mycket makt. Han sa så här:  

”Ja, det är hårda tider nu. Men Be Birmingham kan ta en utmaning. Be Birmingham slutar inte arbeta och vi har fortfarande en vision att leverera.” 

Jaha, tänker jag. Jaha.

*


Be Birmingham finns här. 

De presenterar sig bland annat så här: Be Birmingham is the local strategic partnership that brings together partners from the business, community, voluntary, faith and public sectors to deliver a better quality of life in Birmingham. Be Birmingham was established in 2001. It was first known as the City Strategic Partnership until it became the Birmingham Strategic Partnership (BSP) in October 2004. The BSP finally evolved into Be Birmingham in November 2007. The new-look LSP reflected a new era at the partnership which saw it stronger, united and more determined than ever before to put the city at the heart of all it did.

onsdag 20 juni 2012

Miniintervju med Dr Malcolm Dick.

Miniintervju med Dr Malcolm Dick, Director, Centre for West Midlands History, University of Birmingham, 19 juni 2011.

När jag läser om Birminghams och Black Countrys tidiga industriepok ställs jag inför en rad frågor. Man kan säga att frågorna uppstod redan vid läsningen av Engels bok Den arbetande klassens läge i England.

Industrialismen är beroende av en stor inflyttning av fattiga människor som var beredda att sälja sin arbetskraft billigt. Dessa människor kunde komma från landsbygden, men de kunde också komma invandrade från andra länder. En av de första stora folkgrupperna som kom var irländarna. Men också walesare, skottar, judar, svarta från Afrika och Västindien kom till Birmingham. Från att 1730 ha haft en befolkning på 15.000 var man hela 73.670 individer 1801. Malcolm Dick säger att det var denna mångfald som bidrog till att Birmingham blev en så kreativ, dynamisk och framtidsinriktad stad (Malcolm Dick: Birmingham, a history of the city and its people, 2005).

Jag fick kontakt med Dick i juni 2012 och har kontinuerligt ställt frågor till honom. En av de första saker jag frågade om var just irländarnas roll i industrialiseringen. Efter det följde fyra andra frågor.

TN: Är det riktigt att säga att det främst var irländska invandrare som arbetade i den tidiga industrinäringen?

M.D: Nej, de blev en stor befolkningsgrupp först i mitten och slutet av 1800-talet och var därför inte alls involverade i den tidiga industrialiseringen.

T.N: Hur förhöll det sig med de judiska invandrare som kom österifrån och från Ryssland mot slutet av 1700-talet, blev de indragna i den tidiga industrins framväxt?

M.D: De första judarna kom i början av 1800-talet, till Birmingham från Centraleuropa eller via London. Det är svårt att säga något om deras antal. De flesta judar var fattiga och arbetade som gatuförsäljare – och så fanns det några få affärsmän. Birminghams judar blev på 1800-talet aktiva i handeln med juveler. Men det fanns ytterst få judar i Black Country, även om det vid den tiden fanns en mindre grupp i Wolverhampton.

T.N: Vår tids immigration till Black Country, från Pakistan och Bangladesh inte minst, har den möjligen integrerats i några produktiva sektorer eller i servicesektorn. Hur många i dessa befolkningsgrupper står utanför arbetsmarknaden.

M.D: Det är oerhört svårt att säga något om antalet. På 1950- och 1960-talen arbetade många invandrare i metallindustrin där det var lätt att hitta jobb.

T.N: Den stora krisen som uppstod när fabriker och gruvor stängdes, kan den säga ha inletts på 1970-talet, och hur påverkade den Black Countrys arbetarklass? Fanns det andra näringar att gå till om man sparkats eller blev dessa människor arbetslösa för lång tid.

M.D: Black Country drabbades allra svårast av arbetslöshet på 1920- och 1930-talen, men det fanns förvisso en tillbakagång på 1970-talet som orsakade stora problem. Men de flesta kolgruvor hade stängt innan dess. Det finns trots allt många industrier som är verksamma i regionen idag.

T.N: Hur ser de sociala strukturerna ut i dagens Black Country? Vilka näringar suger upp de tidigare arbetslösa, och är arbetslösheten alltjämt ett socialt problem?

M.D: Black Country är i huvudsak ett arbetarklassområde, med bara en liten medelklass. Det är ett av Storbritanniens fattigaste områden, och arbetslösheten ligger över genomsnittet för landet. Många människor saknar högre utbildning och de kvalifikationer som finns på de flesta håll i Storbritannien., De flesta arbetar idag i industrin, men det finns en tydlig tillväxt i handelssektorn och i servicesektorn.

Malcolm Dicks bok som jag citerade ovan, är en mycket lättillgänglig bok av det slag som man sätter i händerna på förstagångsbesökare. Därmed ger den också mycket inspiration för vidare utforskningar av Black Country. Dick tecknar stadens historia från tiden runt 1.000-talet, där staden beskrivs för första gången, det sker i William the Conquerors Domesday Book 1086. Vid den tiden handlade det om ett fattigt bondedistrikt med runt etthundra invånare. Men det var först på 1700-talet som staden Birmingham omskrevs med våra dagars stavning. I Domesday Book stavades den till exempel ”Bermingeham” och det finns sedan dess fler än hundra olika versioner av stadsnamnet i dokument. När man uttalade stadsnamnet muntligt hette den Brummagem eller Bromicham och det är därför som invånarna än idag kallas ”Brummies”.



tisdag 19 juni 2012

”Här är snart vita i minoritet” säger Sydsvenskan.


"Här är de vita alltjämt i majoritet" - skulle man kunna travestera Sydsvenskans absurda fixering vid hudfärg. Foto från en av kyrkogårdarna i Selly Oak, Birmingham av Astrid Nydahl.
Sparkhill kan betraktas som ett – av många – exempel på hur islamiseringen i den brittiska vardagen ser ut. Sparkhill och Birmingham är delar av Black Country, det vill säga West Midlands.
 
Men eftersom man också med stark oro kan konstatera att vissa engelska städer idag har en majoritetsbefolkning av invandrare, där inte alla är muslimer utan också hinduer, vill jag ge ett sådant exempel från en stad som ligger nära Black Country, nämligen Leicester i East Midlands. Stadens utveckling har föranlett Malmötidningen Sydsvenskan att göra ett mycket stort reportage under rubriken ”Här är snart vita i minoritet” om Leicester (Sydsvenskan den 7 april 2012, reportage av Kenan Habul).

Reportaget inleds med en mening som kan sägas vara symptomatisk:  ”Engelska Leicester beskrivs som en multikulturell lyckosaga.” Redan i de orden slås en ton an, och den tonen står i full överensstämmelse med den förhärskande ideologin, både i England och i Sverige.

Det intressanta är också hur reportern väljer att hela tiden framställa staden som ett föredöme. Så berättar han till exempel om somalier  som lämnat det ”dåliga Sverige” för England. En av dem säger att Leicester är staden där de vill stanna för resten av livet. Sedan denna somalier, Hassan, berättat om hur mycket bättre allt är där, jämfört med Göteborg konstateras torrt: ”Uppemot 90 procent av de muslimska barnen mellan 5 och 14 går i en koranskola, enligt statistik från kommunen”. Att det är religionens auktoritet som på detta sätt lyfts fram som något positivt kan man inte tvivla på.

”Kvinnor i pastellfärgade saris och män med svarta skägg går hastigt på de smala trottoarerna på Belgrave Road. I affärerna Punjabi-kläder, indiska godsaker och juveler. Även för en Malmöbo blir intrycken överväldigande” heter det i reportaget.

Och lite längre fram: ” Visst är arbetslösheten stor, nästan en tredjedel av alla mellan 18 och 24 är utan jobb. 35 procent av hushållen får olika bidrag”. Man ser, trots försöken att utmåla Leicester som en lyckodröm, hur sprickorna öppnar sig i muren. Liksom för städerna i Black Country väntar ännu större sociala problem.

Men det är uppenbart att det är den engelska befolkningen, de som i reportaget kallas ”de vita” (se not nedan), som är stadens stora problem, eftersom de utgör 90% av befolkningen i just den stadsdelen:

”I New Parks är den öppna arbetslösheten 18,6 procent, den näst högsta i hela staden. Antalet rökare är nästan flest i landet, tonårsmammorna är fler än genomsnittet i Leicester. Av de cirka 12 000 invånarna är nästan 90 procent vita.”

Så berättar reportaget om hur de unga invandrarna lockas till musikens värld, och inte minst, till religionens. Uppenbart måste slutsatsen vara att moskén är framtiden för Leicester, som för alla andra, oavsett om vi lever där, i Black Country eller i Sverige.

Reportaget klingar sprött av framtidstro när det närmar sig slutet och berättar om en annan av stadsdelarna och dess inspelningsstudio: ”Killarna i studion har indisk-muslimsk och karibisk bakgrund och självklart umgås de med alla, säger de. Highfields har förknippats med kriminalitet och prostitution, men på senare år har ryktet förbättrats. Under vårt besök där ser vi endast unga män med långa skägg och i traditionella shalwar kameez, långskjorta och byxor, som jäktar till moskén.”

Ja, de jäktar och framtiden tillhör islam. Låt det inte råda någon tvekan om varför Sydsvenskan skildrar Leicester som en framtidsdröm, där man ”självklart umgås med alla”.

Not: Detta kräver en liten förklaring. I brittiska folkräkningar, den senaste hölls 2011, kategoriserar man människor just så, ”vita”, till skillnad från asiater, afrikaner, karibier, kineser. Hade vi haft att göra med samer, inuiter, indianer och andra sådana folk, hade man talat om ursprungsbefolkning – Englands vita är just en ursprungsbefolkning. Här i Sverige lyckas vi inte ens ge oss själva en sådan identitet som engelsmännen. Om någon av misstag, som statsminister Reinfeldt sommaren 2012, använda begreppet ”etniska svenskar” drar stora larmapparaten igång (”Reinfeldt: Etniska svenskar har jobb” rubrik i  Dagens Nyheter 14 maj 2012)

(Ovanstående är ett litet utdrag ur något jag just nu arbetar med för boken om Black Country).

Ensamheten.

Landön 17 juni 2012. Foto: Astrid Nydahl
Just denna sommarmorgon vaknar jag i ett tomt hus. Jag är ensam. Det första jag tänker på är tystnaden. Ensamheten har en tystnad som inte är jämförbar med någon annan, en tystnad som innesluter de små ljuden, de annars ohörbara eller aldrig uppsnappade. Idag är det duvparet som bor i björken utanför fönstret. Jag hör dem kuttra. Det enda som avbryter dem är den tilltagande vinden.

Ensamheten, säger DN idag, dödar människor: ” Ensamhet är en vanlig orsak till lidande hos äldre personer. Läkare frågar normalt inte om det, men vår studie visar att frågor om eventuell ensamhet kan vara ett bra sätt för att identifiera risk för funktionsbortfall och dålig hälsa.”

Vetenskapens torrhet kan översättas till min egen ensamhets fruktan: Vad gör jag om jag faller i trappan och bryter benen? Vad händer om jag får en kraftig insulinchock? Utan mobiltelefon blir jag kanske liggande. Den ensamheten vill vi inte möta. Den fruktat vi. Och vetenskapen ger oss rätt. Den dödar.

*

Mina egna böcker på ensamhetstemat:

Äntligen ensam,1987
Förensligandet, 2000
Den tysta zonen, 2001

Äntligen ensam är sedan länge slutsåld, men de två andra böckerna går att köpa direkt från mig (eller antikvariskt på nätet).


Horthy som nutida hjälte.

Miklos Horthy (1868-1957)
Regimen i Ungern finner det angeläget att upphöja landets krigstida ledare Miklos Horthy till hjälte och förebild. Här nedan lite läsning med länkar.

Den 18 juni skriver The Economist:

MIKLOS HORTHY, Hungary’s wartime leader, whose birthday is today, is enjoying a controversial renaissance. This weekend the mayor of Csókako, a picturesque village west of Budapest, inaugurated a bust of the admiral, flanked by far-right supporters in military-style uniforms.

The Csókako memorial is the latest of a wave of Horthy memorials. The town square in Gyömro, has been renamed for him. Horthy’s Alma Mater, the Reform College of Debrecen, in eastern Hungary, has put up a plaque to its former pupil. A former officer in the Austro-Hungarian navy, Miklós Horthy ruled Hungary between 1920 and October 1944 when he was toppled in a coup by Hungarian Arrow Cross Nazis. He is the most divisive and controversial figure in modern Hungarian history. Another statue of him, in Kereki, a village near Lake Balaton, has already been doused in red paint. Hundreds of demonstrators gathered in Budapest on June 17th to protest against his rehabilitation.

*

Den 16 januari skriver nyhetsbyrån Reuters:

About 1,000 Hungarians attended the unveiling of a statue of controversial World War Two head of state Miklos Horthy on Saturday, in a sign that economic hardship is feeding radical nationalism. Activists in paramilitary outfits flew the flags of the far-right Jobbik opposition party and various nationalist groups in the village of Csokako, 87 km (54 miles) west of Budapest, which has erected the statue

*

Och Washington Post rapporterar den 18 juni om en av följderna:

Nobelpristagaren Elie Wiesel
Nobel Peace Prize laureate Elie Wiesel says he’s repudiating a Hungarian award he received in 2004 because top officials from Budapest recently attended a ceremony for a Nazi sympathizer. The memorial rite weeks ago offended the 83-year-old Holocaust survivor, whose parents and sister were sent to their deaths by wartime Hungarian officials.

“It’s too close to home,” Wiesel told The Associated Press in an interview last week. Wiesel said in a letter to Hungarian Parliamentary Speaker Laszlo Kover that he doesn’t want to be associated with activities such as the May 27 ceremony for Jozsef Nyiro, a World War II member of Hungary’s parliament whom Wiesel calls a “fascist ideologue” and “an anti-Semite.” “It is with profound dismay and indignation that I learned of your participation,” along with Hungarian Secretary of State for Culture Geza Szocs and Gabor Vona, the leader of the far-right Jobbik party, Wiesel wrote.

*

Yad Vashem skriver om Horthy bland annat:

"Horthy, Miklos (1868--1957), Leader of Hungary from 1920 to 1944. During World War I, Horthy served in the Austro-Hungarian navy. In 1920 he took control of the Hungarian government and adopted the title "regent." Horthy's government was antisemitic and invoked a Numerus Clausus (quota) law of September 1920, which restricted the number of Jews who could attend university. In fact, Hungary was the first government in post-World War I Europe to issue such a restriction."





Elias Canetti om Pappersdrinkaren och Den ordsnabbe.

Som tvilling till Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket kan man läsa Dødsfjenden - Om Elias Canettis forfatterskab, (red. Adam Paulsen) med essäer av samme Karsten Sand Iversen, Henrik Stampe Lund och andra. Boken är på danska och jag köpte den samma år den utkom, 2005.

Ur Canettis Öronvittnet (i översättning av Eva Liljegren) bjuder jag på ett smakprov:

“Pappersdrinkaren läser alla böcker, vilka som helst, bara de är svåra. Han nöjer sig inte med böcker som man talar om, de skall vara sällsynta och glömda, svåra att hitta. Det har hänt att han letat ett helt år efter en därför att ingen känner till den. Om han har fått tag i den till slut så läser han den fort, förstår den, lägger den på minnet och kan alltid citera ur den.”

Citatet är hämtat ur den karaktär Canetti kallar just Pappersdrinkaren. Nog kunde man här tala om ett skuggbibliotek?

Ur Den ordsnabbe några rader:

“Den ordsnabbe talar på skridskor och hinner före fotgängare. Orden faller ut munnen på honom som ihåliga hasselnötter. De är lätta, eftersom de är tomma, men det finns många av dem.”

måndag 18 juni 2012

Repris om Aftonbladet, här med svar från Fredrik Persson.


Här följer nu en repris med anledning av vad Aftonbladet skrev om min blogg. Den här gången medföljer svaren från artikelförfattaren Fredrik Persson (se nedan, hans svar i blått).

Den 10 juni skrev jag följande i bloggen: Idag skriver Aftonbladets kultursida om min blogg, under rubriken "Kulturbloggaren som går mot strömmen. Thomas Nydahl väljer bloggen framför tryckta tidningar". Vem hade ens i sin vildaste fantasi kunnat... och så vidare?

Här lite utdrag ur texten:

"Mellan de stora kultursidorna märks en rundgång avseende teman och tilltal. Mer i skymundan förs samtidigt andra samtal, inte minst bland de belästa bloggarna. Till dessa hör Thomas Nydahl, som efter åtskilliga år i spalterna nu nästan enbart publicerar sig i bloggen Vaka över ensamheten.

Här varvas högkvalitativ kulturkritik, finstämda livsreflektioner med pessimistiska politiska prognoser om hur västerlandet islamiseras medan etablissemanget godtroget ser på. Jag finner Nydahls alarmistiska argumentation förenklad och försåtlig, men förenas med honom i avvisandet av nationalismen; vilket helt visst gör de sverigedemokratiska bloggbesökarna besvikna. Denna vägran till inordning genomsyrar även Nydahls nya essäsamling Kulturen vid stupet."

"Häromåret vandrade Nydahl ut ur det svenska publicistiska landskapet i protest. Jag delar frustrationen över strömlinjeformning, krympande utrymme och krav på dagsaktuella ”krokar”, men ser även en fara om Nydahl får för många följeslagare på sin solitära väg. Att välja avskildheten är att avsäga sig ansvaret för det allmänna, att ge avkall på motståndet. Att Nydahls hållning trots allt är en annan visar hans fortgående författarskap, vars värde inte minst finns i förmågan att av läsaren fordra eftertanke och ställningstagande."

Till Fredrik Persson som skrivit artikeln vill jag ställa två frågor:

Idag, den 18 juni kommer svaren från Fredrik Persson:

1/ Vad är "alarmistiskt" i granskningen av den våldsamma och mordiska islamismen? Finns det en kvantitativ eller kvalitativ gräns för vad som inte anses vara alarmism? Kunde till exempel kritiker av nazismen eller kommunismen anklagas för att vara alarmistiska? Om ett totalitärt tankesystem hotar det fria ordet, jämlikheten mellan könen och likheten inför lagen är det mig likgiltigt vad detta tankesystem kallas. Islamismen är uttalad fiende till det fria samhället - sharialagstiftningen! - och till varje form av frihetligt umgänge människor emellan. Precis som nazismen, vars tankesystem grundades på rasteorier, och kommunismen, vars tankesystem grundades i klassteorier - vi vet att både slutade med massmord och undertryckande av varje försök till fritt utbyte av idéer och fria mänskliga relationer.

Thomas Nydahl har formulerat ett par frågor i anslutning till min recension av hans bok ”Kulturen vid stupet” som publicerades i Aftonbladet för en tid sedan. Han bad mig att kommentera. Efter resefrånvaro följer här mina något försenade svar:

1: Jag är inte av annan uppfattning än att islamism – genom att den religiösa dogmen görs till politisk riktningsgivare – står i motsats till ett öppet, fritt och tolerant samhälle. Att politisk islam idag skulle utgöra ett hot mot frihet och demokrati i Europa, i paritet med exempelvis mellankrigstidens fascism eller efterkrigstidens sovjetkommunism, håller jag däremot för en ohistorisk överdrift. Retoriken kring västerlandets förestående islamisering stärker högerradikala rörelser som förordar en människofientlig samhällsorganisering. Samtidigt flyttas fokus från, enligt mitt förmenande, större och mer reella samhällsproblem (söndrande kapitalistisk spekulation och ytlig konsumism, social utslagning, nykolonialism, politikens avideologisering, samhällsdebattens infantilisering, för att nämna ett par). Därför formulerade jag mig i termer av förenklad och försåtlig alarmism.

2/ Vilken är faran för att fler följer samma solitära väg som jag? Om du menar att det skulle utarma kultursidorna så tror jag risken är överdriven. Är de inte redan förutsägbara, utarmade och ängsliga som de är? Att med bloggen som forum fortsätta både ett författarskap och en journalistisk gärning, är väl knappast att "välja avskildheten". Visserligen är jag, vilket bloggens namn tydligt markerar, mån om att värna min ensamhet. Men jag gör det med allt fler läsare och den respons och den dialog som bloggen ger mig har jag tidigare aldrig upplevt, varken då jag skrev i morgon- eller kvällspress. Är inte det avgörande problemet just likriktningen och omöjligheten att diskutera kontroversiella samtidsfrågor på kultursidorna? Jag har 35 års erfarenhet av dem och kan intyga att det alltsedan 2001 blir allt svårare, för att inte säga omöjligt.

2: Dagstidningarnas kulturbevakning har blivit allt mer lätt, luftig och likriktad. Det skärs i redan snålt tilltagna resurser på ett sätt som snart omöjliggör seriös journalistik. Lider gör såväl läsare som skribenter. Jag har således full förståelse och respekt för Thomas Nydahls val att vända dagspressen ryggen. För egen del medverkar jag i Aftonbladet och Sydsvenskan för att jag är beroende av den inkomst brödskrivandet medför, men framför allt för att ett samhälle behöver en kommunikationsgemenskap. Internet och andra tekniska lösningar för billig publicering har främjat pluralismen, men också fört med sig en fragmentisering som kan försvåra det offentliga samtalet. För sammanhållning och förhandling kring viktiga frågor fordras fortfarande samlingsplatser likt torget, tidningen och televisionen. Därför ser jag det som en förlust när seriöst syftande samtalare söker sig bort från dessa arenor, trots kännedomen om de strukturer som föranleder sådana beslut.

Fredrik Persson 

Heldenplatz. En pjäs av Thomas Bernhard

Vad är det som gör att man kan läsa en pjäs av Thomas Bernhard som vore den en roman? Det är svårt att sätta fingret på, men kanske handlar det om något så enkelt som att sättet de olika personerna talar påminner om den prosa som finns i hans barndomsböcker och romaner. De talar helt enkelt ”bernhardska”, intensivt, utan andning, och de blandar högt och lågt ungefär som vi alla gör i våra vardagsliv.

Pjäsen beställdes av Burgtheater i Wien inför 50-årsminnet av ”Anschluss”.

Thomas Bernhard (1931-1989) kom att bli Österrikes främste kritiker i litteraturen och dramatiken. Pjäsen jag håller i händerna är väl något av det mest skandalösa och hatade Bernard skapat. Jag längtade efter att förstå varför, till och från under många år. När den nu finns på svenska förstår jag. Det är nästan övertydligt.

Heldenplatz (Tranan, översättning av Jan Erik Bornlid) är en av få pjäser jag kunnat läsa med stor behållning utan att förvirras av vem som talar. Pjäsen är indelad i tre akter (scener kallar Bernhard dem). Första och tredje scenen utspelar sig i professor Schusters lägenhet, den andra i Volksgarten när sällskapet promenerar hem från begravningen. De närvarande personerna i varje akt är ganska få och de är lätta att skilja åt.

Pjäsen har förstås sitt namn av Heldenplatz i Wien. Där talade Hitler den 15 mars 1938 till massornas stora förtjusning, då ”Anschluss” förverkligades och Österrike inlemmades i det tyska nazistiska riket. Pjäsen huvudperson, nyss död genom självmord, har tillsammans med hustrun sin bostad med utsikt över Heldenplatz, något som ganska snabbt förvandlade henne till ett psykiskt vrak som oupphörligen återkallar massornas jubel från torget. Redan första kvällen i bostaden drabbar den hallucination henne. Professor Schuster hade bestämt att han skulle fly judehatet i Wien och återvända till det Oxford där han en gång verkat, och som han länge romantiserat. Han har till och med hunnit köpa sig och hustrun ett hus i Oxford när han radikalt ändrar sina planer, öppnar fönstret, hoppar och tar livet av sig.

Pjäsen kretsar sedan kring Schusters död, orsakerna till självmordet, och begravningen.

De närvarande är hans två döttrar Anna och Olga, sonen Lukas, Robert Schuster som är bror till den döde och kanske pjäsens centrala figur som i svavelosande repliker skildrar ett Österrike inpyrt av nationalsocialism och antisemitism, därtill makan till den döde, Hedwig som kallas professorskan, Fru Zittel och Herta som varit i tjänst hos professorn, samt kollegan Liebig och hans hustru och ”en beundrare” vid namn Herr Landauer.

Broder Robert föreställer jag mig som en gestalt som är Thomas Bernhards judiska alter ego. När han talar känns allt igen från hans prosa.

Hör:

”… världen av idag är bara obehaglig och alltigenom andefattig, allt förfaller vart man än ser, allt vanvårdat vart man än ser, helst skulle man inte alls vilja vakna mer, de senaste femtio åren har de styrande förstört allt, och det går inte längre att rätta till, arkitekterna har förstört allt med sitt fåneri, de intellektuella har förstört allt med sitt fåneri, folket har förstört allt med sitt fåneri, partierna och kyrkan har förstört allt med sitt fåneri, som alltid varit ett tarvligt fåneri och det österrikiska fåneriet är alltigenom motbjudande.”

På det allmänna planet ser broderns repliker ut så. Men mot slutet, då man i den halvt utrymda bostaden ska dricka begravningskaffe, skärper han tonen och blir konkret i sina angrepp på den österrikiska samtiden. Som här:

”Pratar man med en människa visar det sig vara en idiot, i varje wienare gömmer sig en massmördare, men man får inte låta sitt humör gå förlorat. Det är logiken, att helt enkelt tvingas kvävas i ödesgemenskapen. Wien är en kall grå stad, provinsiell, det amerikanska gör den så vedervärdig. Amerikanismen har förstört allt här. Jag lät aldrig mitt humör bli fördärvat. Det österrikiska, frågar jag mig alltid, vad är det, absurditet i potens, det drar oss till sig och stöter bort oss, totalt förfallen socialism, totalt förfallen kristendom. Till slut är vi alla ändå bara äcklade av det, det är det deprimerande.”

Detta hindrar inte omgivningen att tala om de mer konkreta bekymren. Hur ska man nu få flyttlårarna till rätt plats i Österrike när överskeppningen till Oxford ställs in, hur smakade soppan, vad är det för väder.

Brodern stöter också ut små aforismliknande repliker: ”Den tänkande mår illa redan på morgonen”. När herr Liebig börjar beklaga sig över dagspressens förfall protesterar brodern och säger: ”Men den här skiten läser vi ändå varje dag, eftersom den intresserar oss och eftersom vi är fascinerade av den.” Han säger att han saknar ”en blaska som Neue Zürcher Zeitung” men ser en fördel i att läsa ”skiten”. Om man släpper ut sin vrede över den redan på morgonen slipper man ta sin medicin.

När pjäsen går mot sitt slut förstår man vad som vid bordet sker med den nyblivna änkan. Massornas skrik från Heldenplatz blir allt högre och ockuperar hela scenrummet. Slutet är oundvikligt.