torsdag 21 juni 2012

Biskopen, politikerna och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.

David Urquhart blev biskop i Birmingham 2006. Han lovade då att ödmjukt närma sig det han satts att ansvara för. Han ville möta människor, samtala med dem innan han gjorde några som helst offentliga uttalanden. I juli 2011 skriver Birmingham Post (BP) att han trots allt tydligast markerat ett ansvar inför frågor om social rättvisa. Tidningens rubrik löd: Birminghams biskop tar till orda om ett ”omoraliskt” och själviskt samhälle (Paul Dale, Birmingham Post den 14 juli 2011).

Tidningen skriver att biskopen tar strid emot ett samhälle som på engelska kallas ”Britain’s get rich quick, me-me society.” När det gått nästan sex år sedan han installerades har han börjat ta på sig en ledande roll i kampen mot Birminghams ”motbjudande förlustproblematik, som han är rädd kommer att förvärras om man inte tar itu med de kommunala utgifter, som väntar fullmäktige, polisen och hälsovården.” Och BP fortsätter: ”I sitt uppriktigaste tal hittills, sa biskop David till stadens etablissemang att han var förbryllad och bedrövad över, att fattigdom i Storbritannien kunde bli så akut, med tanke på landets stora ekonomiska tillgångar. Han lade skulden på de ”omoraliska” attityder som de som blivit rika under ekonomiskt framgångsrika tider, utan att de ens övervägt hur de skulle kunna hjälpa mindre lyckligt lottade. När han talade på en konferens om stadens strategiska partnerskap, Be Birmingham (se not nederst), höll han inte inne med kritiken. Han sa till publiken att Storbritannien var en av världens mest välmående länder, men att det hade ’förlorat sin hållning när det handlade om hur vi ska vara mänskliga tillsammans.’”

BP kunde ändå inte hålla tillbaka sin egen uppfattning, och skrev att biskopen ju bara talade till de redan övertygade. Be Birmingham är ju ett samarbete mellan fullmäktige, viktiga institutioner, frivilligorganisationer, affärslivet, universiteten som redan ägnat en livstid åt att försöka förändra de sociala orättvisorna i staden. Nå, så redovisar de fakta:

”Fyrtio procent av Birminghams invånare lever i stadsdelar som räknas bland de tio mest eftersatta i England. Dessa områden finner man i Washwood Heath, Lozells & East Handsworth, Bordesley Green, Aston, Shard End, Nechells, Kingstanding, Soho and Tyburn."
"Med arbetslöshetssiffror runt 40 procent och en total brist på kvalifikationer bland de arbetssökande, oroar sig stadens ansvariga för att den globala finanskrisen kommer att leda till en period av ännu större prövningar och möjligen social oro. I Washwood Heath klassificeras 94 procent av invånarna som fattiga. Problemen begränsas inte till de asiatiska samhällena, vilket många tycks tro. Tre av de mest eftersatta samhällena/stadsdelarna, Tyburn, Kingstanding and Shard End,  har en övervägande vit arbetarklassbefolkning. Man kan också se en mycket oroande syd-nordindelning av stadens områden. Människor i Sutton Coldfield lever till exempel i genomsnitt tio år längre än de som bor i Washwood Heath. ”
Biskopen leder nu en arbetsgrupp som ska försöka hitta metoder för att få ner fattigdomen. Det låter alltför bekant. Dessa arbetsgrupper och utredningar har alltför ofta bristfällig kontakt med det brutala klassamhälle som definierar vem som ska förbli fattig, och vem som i allt högre grad ska berikas. Det lyckas arbetsgrupper och utredningar förmodligen inte ändra på.

En ledande medlem av Labour har beskrivit Be Birmingham som ”en sammanslutning av levande döda.” Ändå har man varit så framsynta att man skissat på hur staden kan te sig år 2026. Och där hittar man förstås all den politiska snömos som inte säger eller innehåller någonting konkret, utan bara en serie floskler om det goda livet, friska människor och grönskande stadsdelar.

När jag läser om detta tänker jag, att biskopar, politiker, artister, intellektuella, kan samlas så ofta de vill, tala så vackert de vill, spegla sin egen förträfflighet i de andra deltagarnas förträfflighet, kanske återvänder de hem efter dessa konferenser med en uppriktig känsla av att ha gjort något gott, men någon förändring av maktstrukturerna leder det aldrig till. De har olika infallsvinklar, de tillhör olika politiska partier eller rörelser, de representerar olika religioner, men det som får dem allra lyckligast tycks vara känslan av att de, bara de, kan skapa en framtid värd att leva i.

Man skulle kunna låna slutorden från en fullmäktigeledamot med mycket makt. Han sa så här:  

”Ja, det är hårda tider nu. Men Be Birmingham kan ta en utmaning. Be Birmingham slutar inte arbeta och vi har fortfarande en vision att leverera.” 

Jaha, tänker jag. Jaha.

*


Be Birmingham finns här. 

De presenterar sig bland annat så här: Be Birmingham is the local strategic partnership that brings together partners from the business, community, voluntary, faith and public sectors to deliver a better quality of life in Birmingham. Be Birmingham was established in 2001. It was first known as the City Strategic Partnership until it became the Birmingham Strategic Partnership (BSP) in October 2004. The BSP finally evolved into Be Birmingham in November 2007. The new-look LSP reflected a new era at the partnership which saw it stronger, united and more determined than ever before to put the city at the heart of all it did.

onsdag 20 juni 2012

Miniintervju med Dr Malcolm Dick.

Miniintervju med Dr Malcolm Dick, Director, Centre for West Midlands History, University of Birmingham, 19 juni 2011.

När jag läser om Birminghams och Black Countrys tidiga industriepok ställs jag inför en rad frågor. Man kan säga att frågorna uppstod redan vid läsningen av Engels bok Den arbetande klassens läge i England.

Industrialismen är beroende av en stor inflyttning av fattiga människor som var beredda att sälja sin arbetskraft billigt. Dessa människor kunde komma från landsbygden, men de kunde också komma invandrade från andra länder. En av de första stora folkgrupperna som kom var irländarna. Men också walesare, skottar, judar, svarta från Afrika och Västindien kom till Birmingham. Från att 1730 ha haft en befolkning på 15.000 var man hela 73.670 individer 1801. Malcolm Dick säger att det var denna mångfald som bidrog till att Birmingham blev en så kreativ, dynamisk och framtidsinriktad stad (Malcolm Dick: Birmingham, a history of the city and its people, 2005).

Jag fick kontakt med Dick i juni 2012 och har kontinuerligt ställt frågor till honom. En av de första saker jag frågade om var just irländarnas roll i industrialiseringen. Efter det följde fyra andra frågor.

TN: Är det riktigt att säga att det främst var irländska invandrare som arbetade i den tidiga industrinäringen?

M.D: Nej, de blev en stor befolkningsgrupp först i mitten och slutet av 1800-talet och var därför inte alls involverade i den tidiga industrialiseringen.

T.N: Hur förhöll det sig med de judiska invandrare som kom österifrån och från Ryssland mot slutet av 1700-talet, blev de indragna i den tidiga industrins framväxt?

M.D: De första judarna kom i början av 1800-talet, till Birmingham från Centraleuropa eller via London. Det är svårt att säga något om deras antal. De flesta judar var fattiga och arbetade som gatuförsäljare – och så fanns det några få affärsmän. Birminghams judar blev på 1800-talet aktiva i handeln med juveler. Men det fanns ytterst få judar i Black Country, även om det vid den tiden fanns en mindre grupp i Wolverhampton.

T.N: Vår tids immigration till Black Country, från Pakistan och Bangladesh inte minst, har den möjligen integrerats i några produktiva sektorer eller i servicesektorn. Hur många i dessa befolkningsgrupper står utanför arbetsmarknaden.

M.D: Det är oerhört svårt att säga något om antalet. På 1950- och 1960-talen arbetade många invandrare i metallindustrin där det var lätt att hitta jobb.

T.N: Den stora krisen som uppstod när fabriker och gruvor stängdes, kan den säga ha inletts på 1970-talet, och hur påverkade den Black Countrys arbetarklass? Fanns det andra näringar att gå till om man sparkats eller blev dessa människor arbetslösa för lång tid.

M.D: Black Country drabbades allra svårast av arbetslöshet på 1920- och 1930-talen, men det fanns förvisso en tillbakagång på 1970-talet som orsakade stora problem. Men de flesta kolgruvor hade stängt innan dess. Det finns trots allt många industrier som är verksamma i regionen idag.

T.N: Hur ser de sociala strukturerna ut i dagens Black Country? Vilka näringar suger upp de tidigare arbetslösa, och är arbetslösheten alltjämt ett socialt problem?

M.D: Black Country är i huvudsak ett arbetarklassområde, med bara en liten medelklass. Det är ett av Storbritanniens fattigaste områden, och arbetslösheten ligger över genomsnittet för landet. Många människor saknar högre utbildning och de kvalifikationer som finns på de flesta håll i Storbritannien., De flesta arbetar idag i industrin, men det finns en tydlig tillväxt i handelssektorn och i servicesektorn.

Malcolm Dicks bok som jag citerade ovan, är en mycket lättillgänglig bok av det slag som man sätter i händerna på förstagångsbesökare. Därmed ger den också mycket inspiration för vidare utforskningar av Black Country. Dick tecknar stadens historia från tiden runt 1.000-talet, där staden beskrivs för första gången, det sker i William the Conquerors Domesday Book 1086. Vid den tiden handlade det om ett fattigt bondedistrikt med runt etthundra invånare. Men det var först på 1700-talet som staden Birmingham omskrevs med våra dagars stavning. I Domesday Book stavades den till exempel ”Bermingeham” och det finns sedan dess fler än hundra olika versioner av stadsnamnet i dokument. När man uttalade stadsnamnet muntligt hette den Brummagem eller Bromicham och det är därför som invånarna än idag kallas ”Brummies”.



tisdag 19 juni 2012

”Här är snart vita i minoritet” säger Sydsvenskan.


"Här är de vita alltjämt i majoritet" - skulle man kunna travestera Sydsvenskans absurda fixering vid hudfärg. Foto från en av kyrkogårdarna i Selly Oak, Birmingham av Astrid Nydahl.
Sparkhill kan betraktas som ett – av många – exempel på hur islamiseringen i den brittiska vardagen ser ut. Sparkhill och Birmingham är delar av Black Country, det vill säga West Midlands.
 
Men eftersom man också med stark oro kan konstatera att vissa engelska städer idag har en majoritetsbefolkning av invandrare, där inte alla är muslimer utan också hinduer, vill jag ge ett sådant exempel från en stad som ligger nära Black Country, nämligen Leicester i East Midlands. Stadens utveckling har föranlett Malmötidningen Sydsvenskan att göra ett mycket stort reportage under rubriken ”Här är snart vita i minoritet” om Leicester (Sydsvenskan den 7 april 2012, reportage av Kenan Habul).

Reportaget inleds med en mening som kan sägas vara symptomatisk:  ”Engelska Leicester beskrivs som en multikulturell lyckosaga.” Redan i de orden slås en ton an, och den tonen står i full överensstämmelse med den förhärskande ideologin, både i England och i Sverige.

Det intressanta är också hur reportern väljer att hela tiden framställa staden som ett föredöme. Så berättar han till exempel om somalier  som lämnat det ”dåliga Sverige” för England. En av dem säger att Leicester är staden där de vill stanna för resten av livet. Sedan denna somalier, Hassan, berättat om hur mycket bättre allt är där, jämfört med Göteborg konstateras torrt: ”Uppemot 90 procent av de muslimska barnen mellan 5 och 14 går i en koranskola, enligt statistik från kommunen”. Att det är religionens auktoritet som på detta sätt lyfts fram som något positivt kan man inte tvivla på.

”Kvinnor i pastellfärgade saris och män med svarta skägg går hastigt på de smala trottoarerna på Belgrave Road. I affärerna Punjabi-kläder, indiska godsaker och juveler. Även för en Malmöbo blir intrycken överväldigande” heter det i reportaget.

Och lite längre fram: ” Visst är arbetslösheten stor, nästan en tredjedel av alla mellan 18 och 24 är utan jobb. 35 procent av hushållen får olika bidrag”. Man ser, trots försöken att utmåla Leicester som en lyckodröm, hur sprickorna öppnar sig i muren. Liksom för städerna i Black Country väntar ännu större sociala problem.

Men det är uppenbart att det är den engelska befolkningen, de som i reportaget kallas ”de vita” (se not nedan), som är stadens stora problem, eftersom de utgör 90% av befolkningen i just den stadsdelen:

”I New Parks är den öppna arbetslösheten 18,6 procent, den näst högsta i hela staden. Antalet rökare är nästan flest i landet, tonårsmammorna är fler än genomsnittet i Leicester. Av de cirka 12 000 invånarna är nästan 90 procent vita.”

Så berättar reportaget om hur de unga invandrarna lockas till musikens värld, och inte minst, till religionens. Uppenbart måste slutsatsen vara att moskén är framtiden för Leicester, som för alla andra, oavsett om vi lever där, i Black Country eller i Sverige.

Reportaget klingar sprött av framtidstro när det närmar sig slutet och berättar om en annan av stadsdelarna och dess inspelningsstudio: ”Killarna i studion har indisk-muslimsk och karibisk bakgrund och självklart umgås de med alla, säger de. Highfields har förknippats med kriminalitet och prostitution, men på senare år har ryktet förbättrats. Under vårt besök där ser vi endast unga män med långa skägg och i traditionella shalwar kameez, långskjorta och byxor, som jäktar till moskén.”

Ja, de jäktar och framtiden tillhör islam. Låt det inte råda någon tvekan om varför Sydsvenskan skildrar Leicester som en framtidsdröm, där man ”självklart umgås med alla”.

Not: Detta kräver en liten förklaring. I brittiska folkräkningar, den senaste hölls 2011, kategoriserar man människor just så, ”vita”, till skillnad från asiater, afrikaner, karibier, kineser. Hade vi haft att göra med samer, inuiter, indianer och andra sådana folk, hade man talat om ursprungsbefolkning – Englands vita är just en ursprungsbefolkning. Här i Sverige lyckas vi inte ens ge oss själva en sådan identitet som engelsmännen. Om någon av misstag, som statsminister Reinfeldt sommaren 2012, använda begreppet ”etniska svenskar” drar stora larmapparaten igång (”Reinfeldt: Etniska svenskar har jobb” rubrik i  Dagens Nyheter 14 maj 2012)

(Ovanstående är ett litet utdrag ur något jag just nu arbetar med för boken om Black Country).

Ensamheten.

Landön 17 juni 2012. Foto: Astrid Nydahl
Just denna sommarmorgon vaknar jag i ett tomt hus. Jag är ensam. Det första jag tänker på är tystnaden. Ensamheten har en tystnad som inte är jämförbar med någon annan, en tystnad som innesluter de små ljuden, de annars ohörbara eller aldrig uppsnappade. Idag är det duvparet som bor i björken utanför fönstret. Jag hör dem kuttra. Det enda som avbryter dem är den tilltagande vinden.

Ensamheten, säger DN idag, dödar människor: ” Ensamhet är en vanlig orsak till lidande hos äldre personer. Läkare frågar normalt inte om det, men vår studie visar att frågor om eventuell ensamhet kan vara ett bra sätt för att identifiera risk för funktionsbortfall och dålig hälsa.”

Vetenskapens torrhet kan översättas till min egen ensamhets fruktan: Vad gör jag om jag faller i trappan och bryter benen? Vad händer om jag får en kraftig insulinchock? Utan mobiltelefon blir jag kanske liggande. Den ensamheten vill vi inte möta. Den fruktat vi. Och vetenskapen ger oss rätt. Den dödar.

*

Mina egna böcker på ensamhetstemat:

Äntligen ensam,1987
Förensligandet, 2000
Den tysta zonen, 2001

Äntligen ensam är sedan länge slutsåld, men de två andra böckerna går att köpa direkt från mig (eller antikvariskt på nätet).


Horthy som nutida hjälte.

Miklos Horthy (1868-1957)
Regimen i Ungern finner det angeläget att upphöja landets krigstida ledare Miklos Horthy till hjälte och förebild. Här nedan lite läsning med länkar.

Den 18 juni skriver The Economist:

MIKLOS HORTHY, Hungary’s wartime leader, whose birthday is today, is enjoying a controversial renaissance. This weekend the mayor of Csókako, a picturesque village west of Budapest, inaugurated a bust of the admiral, flanked by far-right supporters in military-style uniforms.

The Csókako memorial is the latest of a wave of Horthy memorials. The town square in Gyömro, has been renamed for him. Horthy’s Alma Mater, the Reform College of Debrecen, in eastern Hungary, has put up a plaque to its former pupil. A former officer in the Austro-Hungarian navy, Miklós Horthy ruled Hungary between 1920 and October 1944 when he was toppled in a coup by Hungarian Arrow Cross Nazis. He is the most divisive and controversial figure in modern Hungarian history. Another statue of him, in Kereki, a village near Lake Balaton, has already been doused in red paint. Hundreds of demonstrators gathered in Budapest on June 17th to protest against his rehabilitation.

*

Den 16 januari skriver nyhetsbyrån Reuters:

About 1,000 Hungarians attended the unveiling of a statue of controversial World War Two head of state Miklos Horthy on Saturday, in a sign that economic hardship is feeding radical nationalism. Activists in paramilitary outfits flew the flags of the far-right Jobbik opposition party and various nationalist groups in the village of Csokako, 87 km (54 miles) west of Budapest, which has erected the statue

*

Och Washington Post rapporterar den 18 juni om en av följderna:

Nobelpristagaren Elie Wiesel
Nobel Peace Prize laureate Elie Wiesel says he’s repudiating a Hungarian award he received in 2004 because top officials from Budapest recently attended a ceremony for a Nazi sympathizer. The memorial rite weeks ago offended the 83-year-old Holocaust survivor, whose parents and sister were sent to their deaths by wartime Hungarian officials.

“It’s too close to home,” Wiesel told The Associated Press in an interview last week. Wiesel said in a letter to Hungarian Parliamentary Speaker Laszlo Kover that he doesn’t want to be associated with activities such as the May 27 ceremony for Jozsef Nyiro, a World War II member of Hungary’s parliament whom Wiesel calls a “fascist ideologue” and “an anti-Semite.” “It is with profound dismay and indignation that I learned of your participation,” along with Hungarian Secretary of State for Culture Geza Szocs and Gabor Vona, the leader of the far-right Jobbik party, Wiesel wrote.

*

Yad Vashem skriver om Horthy bland annat:

"Horthy, Miklos (1868--1957), Leader of Hungary from 1920 to 1944. During World War I, Horthy served in the Austro-Hungarian navy. In 1920 he took control of the Hungarian government and adopted the title "regent." Horthy's government was antisemitic and invoked a Numerus Clausus (quota) law of September 1920, which restricted the number of Jews who could attend university. In fact, Hungary was the first government in post-World War I Europe to issue such a restriction."





Elias Canetti om Pappersdrinkaren och Den ordsnabbe.

Som tvilling till Karsten Sand Iversens Skyggebiblioteket kan man läsa Dødsfjenden - Om Elias Canettis forfatterskab, (red. Adam Paulsen) med essäer av samme Karsten Sand Iversen, Henrik Stampe Lund och andra. Boken är på danska och jag köpte den samma år den utkom, 2005.

Ur Canettis Öronvittnet (i översättning av Eva Liljegren) bjuder jag på ett smakprov:

“Pappersdrinkaren läser alla böcker, vilka som helst, bara de är svåra. Han nöjer sig inte med böcker som man talar om, de skall vara sällsynta och glömda, svåra att hitta. Det har hänt att han letat ett helt år efter en därför att ingen känner till den. Om han har fått tag i den till slut så läser han den fort, förstår den, lägger den på minnet och kan alltid citera ur den.”

Citatet är hämtat ur den karaktär Canetti kallar just Pappersdrinkaren. Nog kunde man här tala om ett skuggbibliotek?

Ur Den ordsnabbe några rader:

“Den ordsnabbe talar på skridskor och hinner före fotgängare. Orden faller ut munnen på honom som ihåliga hasselnötter. De är lätta, eftersom de är tomma, men det finns många av dem.”

måndag 18 juni 2012

Repris om Aftonbladet, här med svar från Fredrik Persson.


Här följer nu en repris med anledning av vad Aftonbladet skrev om min blogg. Den här gången medföljer svaren från artikelförfattaren Fredrik Persson (se nedan, hans svar i blått).

Den 10 juni skrev jag följande i bloggen: Idag skriver Aftonbladets kultursida om min blogg, under rubriken "Kulturbloggaren som går mot strömmen. Thomas Nydahl väljer bloggen framför tryckta tidningar". Vem hade ens i sin vildaste fantasi kunnat... och så vidare?

Här lite utdrag ur texten:

"Mellan de stora kultursidorna märks en rundgång avseende teman och tilltal. Mer i skymundan förs samtidigt andra samtal, inte minst bland de belästa bloggarna. Till dessa hör Thomas Nydahl, som efter åtskilliga år i spalterna nu nästan enbart publicerar sig i bloggen Vaka över ensamheten.

Här varvas högkvalitativ kulturkritik, finstämda livsreflektioner med pessimistiska politiska prognoser om hur västerlandet islamiseras medan etablissemanget godtroget ser på. Jag finner Nydahls alarmistiska argumentation förenklad och försåtlig, men förenas med honom i avvisandet av nationalismen; vilket helt visst gör de sverigedemokratiska bloggbesökarna besvikna. Denna vägran till inordning genomsyrar även Nydahls nya essäsamling Kulturen vid stupet."

"Häromåret vandrade Nydahl ut ur det svenska publicistiska landskapet i protest. Jag delar frustrationen över strömlinjeformning, krympande utrymme och krav på dagsaktuella ”krokar”, men ser även en fara om Nydahl får för många följeslagare på sin solitära väg. Att välja avskildheten är att avsäga sig ansvaret för det allmänna, att ge avkall på motståndet. Att Nydahls hållning trots allt är en annan visar hans fortgående författarskap, vars värde inte minst finns i förmågan att av läsaren fordra eftertanke och ställningstagande."

Till Fredrik Persson som skrivit artikeln vill jag ställa två frågor:

Idag, den 18 juni kommer svaren från Fredrik Persson:

1/ Vad är "alarmistiskt" i granskningen av den våldsamma och mordiska islamismen? Finns det en kvantitativ eller kvalitativ gräns för vad som inte anses vara alarmism? Kunde till exempel kritiker av nazismen eller kommunismen anklagas för att vara alarmistiska? Om ett totalitärt tankesystem hotar det fria ordet, jämlikheten mellan könen och likheten inför lagen är det mig likgiltigt vad detta tankesystem kallas. Islamismen är uttalad fiende till det fria samhället - sharialagstiftningen! - och till varje form av frihetligt umgänge människor emellan. Precis som nazismen, vars tankesystem grundades på rasteorier, och kommunismen, vars tankesystem grundades i klassteorier - vi vet att både slutade med massmord och undertryckande av varje försök till fritt utbyte av idéer och fria mänskliga relationer.

Thomas Nydahl har formulerat ett par frågor i anslutning till min recension av hans bok ”Kulturen vid stupet” som publicerades i Aftonbladet för en tid sedan. Han bad mig att kommentera. Efter resefrånvaro följer här mina något försenade svar:

1: Jag är inte av annan uppfattning än att islamism – genom att den religiösa dogmen görs till politisk riktningsgivare – står i motsats till ett öppet, fritt och tolerant samhälle. Att politisk islam idag skulle utgöra ett hot mot frihet och demokrati i Europa, i paritet med exempelvis mellankrigstidens fascism eller efterkrigstidens sovjetkommunism, håller jag däremot för en ohistorisk överdrift. Retoriken kring västerlandets förestående islamisering stärker högerradikala rörelser som förordar en människofientlig samhällsorganisering. Samtidigt flyttas fokus från, enligt mitt förmenande, större och mer reella samhällsproblem (söndrande kapitalistisk spekulation och ytlig konsumism, social utslagning, nykolonialism, politikens avideologisering, samhällsdebattens infantilisering, för att nämna ett par). Därför formulerade jag mig i termer av förenklad och försåtlig alarmism.

2/ Vilken är faran för att fler följer samma solitära väg som jag? Om du menar att det skulle utarma kultursidorna så tror jag risken är överdriven. Är de inte redan förutsägbara, utarmade och ängsliga som de är? Att med bloggen som forum fortsätta både ett författarskap och en journalistisk gärning, är väl knappast att "välja avskildheten". Visserligen är jag, vilket bloggens namn tydligt markerar, mån om att värna min ensamhet. Men jag gör det med allt fler läsare och den respons och den dialog som bloggen ger mig har jag tidigare aldrig upplevt, varken då jag skrev i morgon- eller kvällspress. Är inte det avgörande problemet just likriktningen och omöjligheten att diskutera kontroversiella samtidsfrågor på kultursidorna? Jag har 35 års erfarenhet av dem och kan intyga att det alltsedan 2001 blir allt svårare, för att inte säga omöjligt.

2: Dagstidningarnas kulturbevakning har blivit allt mer lätt, luftig och likriktad. Det skärs i redan snålt tilltagna resurser på ett sätt som snart omöjliggör seriös journalistik. Lider gör såväl läsare som skribenter. Jag har således full förståelse och respekt för Thomas Nydahls val att vända dagspressen ryggen. För egen del medverkar jag i Aftonbladet och Sydsvenskan för att jag är beroende av den inkomst brödskrivandet medför, men framför allt för att ett samhälle behöver en kommunikationsgemenskap. Internet och andra tekniska lösningar för billig publicering har främjat pluralismen, men också fört med sig en fragmentisering som kan försvåra det offentliga samtalet. För sammanhållning och förhandling kring viktiga frågor fordras fortfarande samlingsplatser likt torget, tidningen och televisionen. Därför ser jag det som en förlust när seriöst syftande samtalare söker sig bort från dessa arenor, trots kännedomen om de strukturer som föranleder sådana beslut.

Fredrik Persson 

Heldenplatz. En pjäs av Thomas Bernhard

Vad är det som gör att man kan läsa en pjäs av Thomas Bernhard som vore den en roman? Det är svårt att sätta fingret på, men kanske handlar det om något så enkelt som att sättet de olika personerna talar påminner om den prosa som finns i hans barndomsböcker och romaner. De talar helt enkelt ”bernhardska”, intensivt, utan andning, och de blandar högt och lågt ungefär som vi alla gör i våra vardagsliv.

Pjäsen beställdes av Burgtheater i Wien inför 50-årsminnet av ”Anschluss”.

Thomas Bernhard (1931-1989) kom att bli Österrikes främste kritiker i litteraturen och dramatiken. Pjäsen jag håller i händerna är väl något av det mest skandalösa och hatade Bernard skapat. Jag längtade efter att förstå varför, till och från under många år. När den nu finns på svenska förstår jag. Det är nästan övertydligt.

Heldenplatz (Tranan, översättning av Jan Erik Bornlid) är en av få pjäser jag kunnat läsa med stor behållning utan att förvirras av vem som talar. Pjäsen är indelad i tre akter (scener kallar Bernhard dem). Första och tredje scenen utspelar sig i professor Schusters lägenhet, den andra i Volksgarten när sällskapet promenerar hem från begravningen. De närvarande personerna i varje akt är ganska få och de är lätta att skilja åt.

Pjäsen har förstås sitt namn av Heldenplatz i Wien. Där talade Hitler den 15 mars 1938 till massornas stora förtjusning, då ”Anschluss” förverkligades och Österrike inlemmades i det tyska nazistiska riket. Pjäsen huvudperson, nyss död genom självmord, har tillsammans med hustrun sin bostad med utsikt över Heldenplatz, något som ganska snabbt förvandlade henne till ett psykiskt vrak som oupphörligen återkallar massornas jubel från torget. Redan första kvällen i bostaden drabbar den hallucination henne. Professor Schuster hade bestämt att han skulle fly judehatet i Wien och återvända till det Oxford där han en gång verkat, och som han länge romantiserat. Han har till och med hunnit köpa sig och hustrun ett hus i Oxford när han radikalt ändrar sina planer, öppnar fönstret, hoppar och tar livet av sig.

Pjäsen kretsar sedan kring Schusters död, orsakerna till självmordet, och begravningen.

De närvarande är hans två döttrar Anna och Olga, sonen Lukas, Robert Schuster som är bror till den döde och kanske pjäsens centrala figur som i svavelosande repliker skildrar ett Österrike inpyrt av nationalsocialism och antisemitism, därtill makan till den döde, Hedwig som kallas professorskan, Fru Zittel och Herta som varit i tjänst hos professorn, samt kollegan Liebig och hans hustru och ”en beundrare” vid namn Herr Landauer.

Broder Robert föreställer jag mig som en gestalt som är Thomas Bernhards judiska alter ego. När han talar känns allt igen från hans prosa.

Hör:

”… världen av idag är bara obehaglig och alltigenom andefattig, allt förfaller vart man än ser, allt vanvårdat vart man än ser, helst skulle man inte alls vilja vakna mer, de senaste femtio åren har de styrande förstört allt, och det går inte längre att rätta till, arkitekterna har förstört allt med sitt fåneri, de intellektuella har förstört allt med sitt fåneri, folket har förstört allt med sitt fåneri, partierna och kyrkan har förstört allt med sitt fåneri, som alltid varit ett tarvligt fåneri och det österrikiska fåneriet är alltigenom motbjudande.”

På det allmänna planet ser broderns repliker ut så. Men mot slutet, då man i den halvt utrymda bostaden ska dricka begravningskaffe, skärper han tonen och blir konkret i sina angrepp på den österrikiska samtiden. Som här:

”Pratar man med en människa visar det sig vara en idiot, i varje wienare gömmer sig en massmördare, men man får inte låta sitt humör gå förlorat. Det är logiken, att helt enkelt tvingas kvävas i ödesgemenskapen. Wien är en kall grå stad, provinsiell, det amerikanska gör den så vedervärdig. Amerikanismen har förstört allt här. Jag lät aldrig mitt humör bli fördärvat. Det österrikiska, frågar jag mig alltid, vad är det, absurditet i potens, det drar oss till sig och stöter bort oss, totalt förfallen socialism, totalt förfallen kristendom. Till slut är vi alla ändå bara äcklade av det, det är det deprimerande.”

Detta hindrar inte omgivningen att tala om de mer konkreta bekymren. Hur ska man nu få flyttlårarna till rätt plats i Österrike när överskeppningen till Oxford ställs in, hur smakade soppan, vad är det för väder.

Brodern stöter också ut små aforismliknande repliker: ”Den tänkande mår illa redan på morgonen”. När herr Liebig börjar beklaga sig över dagspressens förfall protesterar brodern och säger: ”Men den här skiten läser vi ändå varje dag, eftersom den intresserar oss och eftersom vi är fascinerade av den.” Han säger att han saknar ”en blaska som Neue Zürcher Zeitung” men ser en fördel i att läsa ”skiten”. Om man släpper ut sin vrede över den redan på morgonen slipper man ta sin medicin.

När pjäsen går mot sitt slut förstår man vad som vid bordet sker med den nyblivna änkan. Massornas skrik från Heldenplatz blir allt högre och ockuperar hela scenrummet. Slutet är oundvikligt.

lördag 16 juni 2012

Birmingham-upploppen 2011.

David Starkey: "Det handlar inte om hudfärg, det handlar om kultur.”
Birmingham utsattes svårt av den våg av upplopp som pågick i olika engelska städer i augusti 2011. Den 9 augusti meddelade polisen i staden, att man arresterat 130 personer, som enligt polisen ägnat sig åt ”sinnesslöa ligistfasoner”. I Birminghams centrum, utmed New Street och Corporation Street krossades massor med fönster och butiker plundrades på allt från mat, drycker och kläder, till tv-apparater, mobiltelefoner och annan dyr elektronik. Men till och med McDonalds råkade ut för förstörelsen. De gripna beskrevs av polisen som ”häpnadsväckande unga”.

Chris Sims vid West Midlands Police sa att han betraktade gängen, ”inte som en ilsken hop utan som en girig sådan.” Ett ögonvittne berättade för BBC att ungdomsgängen löpte amok och att de till och med körde in motorcyklar genom krossade butiksfönster. Fram emot midnatt satte gängen eld på Holyhead Road´s polisstation och ett antal polisbilar attackaderas runtom i staden.

Shabana Mahmood, parlamentsledamot för Labour från Birmingham Ladywood kallade upploppen för “sinnesslös brottslighet”. ”Det är uppenbart”, fortsatte hon, “att vi måste diskutera och begrunda om det finns några underliggande orsaker och lära oss läxan av dessa incidenter.” I Guardian skrev Riazat Butt och Martin Wainwright i en större artikel om det fasansfulla mordet på tre unga män i Birmingham. De krossades under en bil som i hög fart körde över dem. Boende i Winson Green där de tre unga männen dödades hjälps åt att vakta sina små företag och butiker och man varnade för att risken för sammanstötningar mellan olika folkgrupper ökat markant. De tre dödade var pakistanska muslimer. Två av de dödade var bröder  och den tredje en vän till dem. De var ute på gatorna just för att vakta sin biltvättsfirma. Att de dödades avsiktligt tycktes de flesta vara överens om. Blickarna riktades mot en grupp unga svarta afro-karibier.I april 2012 ställdes 8 män inför rätta för att ha utfört morden. Tre bilar ska ha varit inblandade i vad som beskrivs som en noggrant planerad aktion. De åtalade är Ryan Goodwin, 21, Shaun Flynn, 26, Juan Ruiz-Gaviria, 31, Joshua Donald, 27, Everton Graham, 30, Adam King, 24, Ian Beckford, 30, och Aaron Parkins, 18, samtliga från Birmingham. Så vitt jag vet har ännu ingen dom avkunnats.

Många upprörande brott begicks under dessa dagar av upplopp. Men det som brukar kallas för ”den tysta majoriteten” gav inte uttryck för sin indignation förrän historikern David Starkey i direktsänd tv, i BBC-programmet Newsnight (BBC 13 augusti 2011), lättade sitt hjärta och sade vad han menade om upploppen.

I en artikel (The Telegraph 19 augusti 2011) beskrev han vad som hänt honom sedan dess.

”Vilken vecka! Det är inte varje dag man drabbades av sådana personangrepp av ledaren för Hennes Majestäts opposition.” inledde han den första artikeln, där han beskriver hur Ed Miliband kallade hans uttalanden för ”rasistiska” och att de ”måste fördömas av alla”. Vad hade Starkey sagt? Enligt utskriften av tv-programmet hade han bland annat sagt: ”En särskild sorts våldsam, destruktiv, nihilistisk gangsterkultur har blivit högsta mode. Den sortens svarta manliga kultur strider mot bildning.”  ”Det handlar inte om hudfärg, det handlar om kultur.”

Men nu var ju Starkey långt ifrån ensam om att uttrycka den åsikten. Till och med svarta bildningsivrare som Tony Sewell och Katharine Birbalsingh försvarade Starkeys grundattityd gentemot ”gangsta”-kulturen och Tony Parson skrev i Daily Mirror, att ”utan det svarta Londons gängkulktur hade inga av dessa upplopp ägt rum, inte heller de upplopp i Manchester och Birmingham som huvudsakligen bedrevs av vita bråkstakar.” Den 20 augusti återkom Starkey i en annan text, skriven av David Blackburn, där han anger den nationella identitetens sammanbrott som grundorsak till upploppen (Spectator 20 augusti 2011).

Starkey hänvisar till Lindsay Johns (I sin egen profil hos Guardian beskriver han sig så här: ”Lindsay Johns is a writer, broadcaster and hip-hop intellectual"), som bland annat skrivit att ”språk är makt, och om man använder ’gettospråket’ gör man ungdomen maktlös.” Starkey själv säger något grundläggande om yttrandefrihetens karaktär: ”Jag måste vara lika fri att kommentera problem i den svarta befolkningen, som svarta är att peka finger åt vita, vilket de ofta gör, och ofta med all rätt.” ”Ett samhälle fungerar inte utan ömsesidighet”, säger han.

Zygmunt Bauman: ”Det här är inte de hungrigas upplopp.Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp"
Den 12 augusti publicerade författaren och sociologen Zygmunt Bauman en artikel (Svenska Dagbladet, 12 augusti 2011, ”Plundring substitut för shopping”). som i allt väsentligt gick på samma linje som Starkey. I den skrev han bland annat:

”Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp (…) Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nuförtiden många och varierade, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går. Och så ökar vreden, förödmjukelsen, illviljan och missnöjet som väcks av att man inte äger dem – liksom begäret att förstöra det man inte har tillgång till. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan.Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera (…) För defekta konsumenter, samtidens icke-ägare, är icke-shoppandet det oförverkligade livets gnisslande och gnagande stigma – ett tecken på ens egen icke-existens och oduglighet. Inte bara avsaknad av välbehag: avsaknad av mänsklig värdighet. Av livsmening. Och slutligen, av mänsklighet och alla övriga skäl till självrespekt och respekt för andra människor.”

Jag inbillar mig att Baumans analys är den viktigaste av allt som skrev hösten 2011. Upploppens karaktär måste beskrivas och förklaras innan man kan diskutera hur man ska hantera dem. Om man är medveten om att man har att göra med ”defekta konsumenter” behöver man inte heller lägga så mycket onödig energi på marxistiskt influerade återvändsgrändsbegrepp om fattig barndom, ”utanförskap” och andra ursäkter för ett beteende som sist och slutligen bara är ett uttryck för den extrema egoism som annars betraktas som föraktlig.

(Detta är ett kort utdrag ur det kapitel i min kommande bok som behandlar gängkulturen förr och nu i Birmingham.)



fredag 15 juni 2012

Ett litet tecken på vad obildningen för med sig.

1899 års utgåva av Tre män i en båt.
Vid mitt andra besök i Walsall fick jag syn på en sådan där stolpe i svart som har pilar i olika riktningar. Ytterst sällan läser jag sådana, eftersom de turistmål som pekas ut sällan engagerar mig. Men på en av pilarna i Walsalls centrum stod det Jerome K. Jerome-museet. Klart jag blev intresserad. Mycket intresserad.

För det första visste jag inte att författaren till romanen Tre män i en båt var född i Walsall. För det andra visste jag inte särskilt mycket om honom, så det var ett fint tillfälle att lära sig mer. Men först skulle vi gå en runda till det ganska nybyggda konstmuseet alldeles runt hörnet. Där inne frågade jag var Jerome-museet kunde tänkas ligga. ”Det existerar inte” svarade man mig, och tillade ”det är många år sedan det stängdes”.

Jag ville förstå varför och jag fann en artikel i The Telegraph som kanske kunde ge en del av förklaringen (Telegraph 14 maj 2009, samma månad som man skulle fira att det var 150 år sedan Jerome K. Jerome föddes). I Walsall hade man inga planer att fira hans 150-årsdag. Vet människor i staden ens vem han var? Telegraph berättar om hur Belfast håller minnet av CS Lewis vid liv, hur man i East Sussex gör detsamma med Sir Arthur Conan Doyle, och hur man i Guildford ordnar en festival till minne av PG Woodhouse och till och med delar ut två av hans böcker gratis!

Jerome K. Jerome (1859 - 1927)
 Nå, i Walsall firar man inte Jerome. Visst har Friends of Jerome K. Jerome försökt. I tjugo år har de kampanjat för ett passande sätt att minnas mannen som skrev romanen som alltid finns tryckt i nya utgåvor, sedan den första gången utkom 1899. Nå, Telegraph ger sig ut på stan för att höra vad Walsall-borna har att säga om Jerome. ”Är det en skådespelare?” frågar damen i cykelaffären. ”Sorry, aldrig hört talas om honom” säger nästa, medan en Lynda Cooper som går arbetslös medger att hon vet vem han är, men att hon aldrig läst en rad av honom.

Tony Gray som är sekreterare i JKJ Society säger att de gör allt de kan för att hålla minnet av honom levande, “Vi har ju turister från hela världen som vill besöka hans födelseplats, och ändå lyckas vi inte skapa ett intresse här, på platsen där alla borde vara stolta över honom. Förre kommunalfullmäktiges ordförande hade säkert inte läst en bok i hela sitt liv, och den nuvarande innehavaren av ämbetet besvarar inte ens mina brev.” Museet låg i det stora huset på Bradford Street där Jerome var född, men det stängde 2007 efter att fullmäktige dragit tillbaka sitt stöd och vägrade betala renoveringen. ”Att lägga nio tusen pund på hans minne vore ett förfärligt slöseri med skattebetalarnas pengar” skrev någon anonymt i lokaltidningen.

Pat Austin som arbetar i Waterstones bokhandel säger att de säljer ett eller två exemplar av Jeromes Tre män i en båt per månad. ”Jag visste inte ens att han var härifrån”


torsdag 14 juni 2012

Tillykke på 75-årsdagen Jørgen Leth!

Tomas Joshua Leth har tagit den fina svartvita bilden av sin far.
Jørgen Leth: Et hus er mere end en ting. Det uperfekte menneske/ 3 (Gyldendal)
Jørgen Leth: Samlede digte (Gyldendal).

Idag fyller poeten, filmaren och journalisten Jørgen Leth 75 år. Jag som här i bloggen ofta läser just Leth eller ser hans filmer stämmer förstås in i gratulationskören. Tillykke Jørgen och tack för allt vackert du skänker oss!

Den nya självbiografiska boken som alltså följer på Det uperfekte menneske (2005) och Gulvet på havets bund. Det uperfekte menneske/ 2 (2007) har en mycket dramatisk och tragisk klangbotten. Den börjar nämligen i Leths bostad i Jacmel, Haiti. Där har han levt i många herrans år. Tisdagen den 12 januari 2010 trasas allt sönder. Den ohyggliga jordbävningen som tog 200.000 människors liv slog också Leths hus och liv i spillrar. Han överlevde. De övriga i huset överlevde. Men inget av det som skapats under många år fanns kvar. I ett av efterskalven föll också de sista hela väggarna i hans hus samman.

Det som hände kommer att prägla Leth framöver. Först befinner han sig i ett chocktillstånd då han mer som en automat än som en människa redogör för vad som hänt. Men gång efter annan återkommer han till det faktum att jordbävningen förändrade honom. Hela boken är tillägnad ”mine haitianske venner for alt det, jeg har lært af dem”. Han blev mer inåtvänd, kanske permanent nedstämd, mer ifrågasättande inför den värld som fanns framför hans ögon.

Skildringen av tiden efter katastrofen är oerhört stark, också när han börjar berätta om hur han istället försöka skaffa sig ett hem i grannlandet Dominikanska republiken. Han återser sin käresta från Haiti, Shilaine, som han hjälper på fötter med att finansiera den butik hon vill öppna. Försöken att hitta tillbaka till sammanhanget tycks ändå misslyckas, det är alltför mycket mörker som finns inuti Leth. Till råga på allt får han veta att Shilaine föder en son som alla tror är Leths. Det är han nu inte, men barnets födelse skapar ännu mera tumult i hans liv.

”Gennem hela det forløb var jeg godt i gang med at skrive digte. Jeg havde fået hul, og når jeg daglig kunne overvinde min modvilje mod at gå på bjergstien, kunne jeg vel også overvinde min blokering mod at skrive. Ja, jeg var igang, og digtene kom til at handle om at starte forfra. At begynde at gå, den ene fod foran den anden. Pludselig blev det en forttælling om ÅR NUL. Det havde fem barske professorer i Port-au-Prince kaldt situationen lige efter jordskælvet, og det, syntes jeg, var meget rammende.”

Det erotiske menneske, filmen som kom i slutet av 2010, tio månader efter katastrofen. Filmen är ett långtida projekt som Leth från och till skapat under femton år. Kanske blir det återupptagna arbetet tillsammans med kollegor och vänner det som räddar honom ut i verkligheten igen. Det är i alla fall en vacker tanke, att människan som erotiskt väsen, blir symbolen för livets återkomst. Det anas en återhämtning.

Leth reser som  vanligt mellan världsdelarna, ibland kommer han rent av till Danmark. Uppbrottet är en del av hans livsrytm. Han köper kläder igen. Han spelar in berättelser och dikter. Han skapar. Men så, alldeles i slutet av boken beklagar han sig över alla de förändringar som skett efter katastrofen och han säger, att ”alle forandringen er uhyggelige”. Han vill in i rutinerna igen. Leva i vardag av skapande, äta den goda maten han får sig tillagad. Men han är realistisk, förstås och konstaterar att han faktiskt förlorade något, förlorade det och är inte med där längre, trots att det är det enda han vill. Och han slutar berättelsen:

”Jeg synes alt nyt er uhyggeligt. Alt som jeg ikke kender fra dagligdagens rutiner. Forandring gør ondt. Forandring er noget skidt. Jeg holder fast ved mine ting. Jeg vil ikke lave det om.”
Alldeles nyligen släppte förlaget också Leths samlade dikter, i en vacker och 665 sidor tjock volym. Här finns allt, både det som utgivits som böcker och som publicerats på annat sätt, i tidningar eller tidskrifter.



Torsdagsfunderingar.

Foto: Astrid Nydahl.
Nedräkningen har börjat. Om några dagar går jag in i den solitära tystnaden, bara för att ladda inför den stora dagen alldeles i slutet av månaden. Då har jag öppet hus, men begränsat till familjen (barn med respektive, barnbarn och alla plastmammor och plastpappor, vi blir rysligt många, runt 30 personer). Jag försöker föreställa mig hur det blir att ensam - när A. är i New York - ta emot alla dessa människor. När hon själv fyllde sextio hade jag hyrt en stor kursgård för att ta emot de mer än hundra gästerna. Jag gör gärna sådant för andra, men inte för mig själv. Det finns en metod för att klara det väl så stora arrangemanget här hemma: att länge, närmare bestämt i två veckor, vårda tystnaden, cykla i sommarlandskapet, läsa om nätterna och försöka hitta den punkt där balans uppstår.

Inte minst: skriva varje dag, se boken växa fram, kapitel för kapitel. Jag har ett av de svåraste framför mig just nu. Det ska försöka teckna bilden av den industriella epoken, nämligen blomstringstiden i West Midlands. Jag har just fått kontakt med en historiker på Birminghams universitet, vars specialämne är industrialismens historia. En av hans böcker har jag också just beställt, den heter Birmingham: A history of the people and the city, och verkar vara precis det jag behöver i det här skrivskedet. 

Just nu läser jag den första tredjedelen av Péter Nádas stora roman ”Parallella historier. Del 1 Det stumma territoriet”. Jag var rädd att ens börja, eftersom jag vet hur svår och tung han kan vara. Men det går riktigt bra. Det är en vacker text som jag bara hunnit ett par kapitel in i.

I dagarna är det skolavslutning och alla barnbarnen ska springa ut i sommarfriheten. På Öresundståget blev igår en tågvärd rånad. Ofta, alltför ofta, blir dessa utsatta för olika slags övergrepp. Tidigare i år försökte en buse kasta av en tågvärd under resans gång, i hög fart. Rättegången hölls nyligen, men jag har inte sett vilket straffet blev. Det måste väl ändå klassas som mordförsök. Läser en artikel där det bland annat sägs: "Enligt Jonas Pincini (fackligt ombud) har det hittills i år rapporterats in 70 olika hotincidenter mot tågvärdar. Dessutom finns det 11 händelser som innehållit någon form av våld."

Operation Pitsford. Terrorister och bokhandlare i Sparkhill.

Bokhandlaren Ahmed Faraz i Sparkhill. En av många som bistod 7 juli-terroristerna i London 2005. Nu är hans bokhandel stängd.
I Sparkhill kan man läsa om till exempel dessa terroristanknutna ärenden: den 15 november 2011 kunde pressen berätta om att fyra män gripits. De hade långt framskridna planer på att utföra självmordsattentat i centrala Birmingham. Männen, mellan 19 och 24 år gamla, greps formellt för att ha samlat in pengar till terroristaktiviteter och för att ha genomgått terrorträning i Pakistan.

De greps i Sparkhill i samband med en större antiterrorundersökning vid namn Operation Pitsford. Männen hade redan spelat in så kallade “martyr-filmer” och skulle ha planerat att spränga sig själva i luften inne i centrum. I Birmingham Post kunde man den 26 januari 2010 läsa om att en 30-årig man från Sparkhill gripits misstänkt för att förvara material till terroraktiviter, samt för att ha distribuerat terrorskrifter. Den 13 oktober 2010 slog polisen till mot den islamiska bokhandeln i Sparkhill.

Bokhandlaren Ahmed Faraz anklagades för att inneha och distribuera  material som kommit i ökända terroristers händer. De syftar i första hand på Mohammed Sidique Khan, ledaren för 7 juli-attentaten i London. Faraz åtalas på tio punkter för att ha spridit terrorpublikationer mellan 13 april 2006 och 26 januari 2010, men också för att vid nio tillfällen innehaft sådana publikationer.

Den 19 september 2011 arresterades sju personer för att ha planerat ett terrorbrott. Det rörde sig om sex män och en kvinna som greps under hänvisning till Terrorism Act 2000. De sex männen, i åldarna 25-32,  greps i stadsdelarna Moseley, Sparkbrook, Balsall Heath, Sparkhill och Ward End, samtliga kända för starkt islamistiskt inflytande. En 22-årig kvinna greps i Saltley.

Den 15 november 2011 greps fyra personer i samband med en större anti-terroroperation i Sparkhill. Männen, i åldrarna 19-24, greps misstänkta för att ha samlat in pengar för finansiering av terrorbrott, och för att ha fått terrorutbildning i Pakistan. Poliser från West Midlands Counter Terrorism Unit genomförde räden i de gripnas hem i Sparkhill. Räden hänger samman med de gripanden som gjordes i september.

I februari 2007 publicerade BBC en större artikel av Jenny Percival om situationen i Sparkhill. Hon skrev bland annat: ”Jalusierna på den islamiska bokhandeln Maktabah, är neddragna. Uniformerad polis håller allmänheten borta från butiken som ligger på Stratford Road. Bokhandels grundare, Moazzam Begg, hölls fången på Guantanamo och det var där som brittisk polis grep honom i enlighet med antiterror-lagstiftning. Han äger inte längre butiken och han förnekar varje kontakt med al-Qaida.” 

Percival samtalar med tre kvinnor i en saributik bredvid och de säger till henne, att de ”är födda här, detta är vårt land och vi vill inte att det ska hända landet något. Vi är också muslimer och vår religion säger ingenting om att man ska bli terrorist.” BBC-journalisten går vidare och möter en 26-årig muslimsk resebyråagent som vuxit upp i Sparkhill och som säger att de flesta av moskéerna i Sparkhill ”är moderata.”  Överallt där hon rör sig ser hon affischer om möten med vänsterpartiet Respect, och den ökända och i många länder förbjudna islamistgruppen Hizb-ut-Tahrir.

I Sparkhill är det inte bara en majoritet muslimska invånare, utan de facto också så att islamismen, också i dess mest våldsamma och terroranknutna form, har ett rejält fotfäste. De flesta vill förstås inte tala om det. Det fick BBC-journalisten också erfara.

Sparkhillbokhandeln Maktabah igen. Plötsligt dyker den upp i samband med konvertiten Paul R. Hall, den före detta amerikanske marinkårssoldat som greps för sitt stöd till islamisk terrorism. Hans nya namn som muslim är Hassan Abujihaad. ”Efternamnet” är en konstruktion av Abu Jihad, vilket betyder det heliga krigets fader, och en av PLO:s högsta ledare hade det som sitt täcknamn (han dödades för övrigt i Tunis av israeliska Mossad, på 1988). Hall lade ut hemligt material på nätet, bland annat sådant som avslöjade var den amerikanska flottan hade sina fartyg. Han greps i mars 2007 och i mars 2008 dömdes han till tio års fängelse, maxstraffet för den typen av brott. Flera brittiska tidningar har skrivit om det faktum att hans första kontakt med politisk islam var just Maktabah-bokhandeln i Sparkhill.

onsdag 13 juni 2012

Ervin Rosenberg rapporterar från Ungern.

Judiskt par i Budapest. Förra gången det hände. "Den nuvarande regeringen är som bäst sysselsatt med att förbereda Ungerns nästkommande katastrof" skriver Ervin Rosenberg.
Den 5 juni förolämpades den nittioårige överrabbinen på öppen gata i Budapest. Som varje gång när judefientliga uttalanden hörs på gatorna (eller lika gärna i det ungerska parlamentet) kom omedelbart ett uttalande av regeringen. Där hette det att Ungerns regering kommer att försvara alla sina medborgare oavsett …

Dagen därpå skrev jag följande notis på Facebook:

A jelenlegi magyar kormány NEM fog gátat vetni a nácizmusnak, erőszakszervei NEM fogják megvédeni azokat, akiket a nácik el akarnak űzni az országból, vagy (ha a kiűzetés nem sikerülne) meg akarnak semmisíteni. Csak és kizárólag magukra számíthatnak a kiszemelt áldozatok. Ezt MINDENKINEK tudnia kell.

Här får ni läsa den korta texten i svensk översättning:

Den nuvarande ungerska regeringen kommer INTE att sätta stopp för nazismen, dess våldsmakt kommer INTE att försvara dem som nazisterna vill fördriva ur landet eller (om fördrivningsförsöket misslyckades) förinta. De utsedda offren kan bara räkna med sig själva. ALLA måste vara medvetna om detta.

I dag läser jag i tidningen att ett gäng unga män har misshandlat en sjuttio år gammal jude på öppen gata mitt i Budapest. Man lät honom veta att han fick smörj för att han är jude.

Jag upprepar mina ord från den 6 juni. Denna regering – vars ideal är Horthy-regimen, som nu rentvås och idealiseras energiskt och bestämt, en regim som bl a har hundratusentals judars deportering och död på sitt samvete – kommer INTE att försvara någon enda minoritet. Den kommer mer och mer att utplåna gränslinjen mellan sig och de rent nazistiska krafterna i landet. Det sker redan, det har pågått länge.

Även om upprepningen kan verka ansträngande måste det sägas om och om igen: den nuvarande regeringen är som bäst sysselsatt med att förbereda Ungerns nästkommande katastrof.

Ervin Rosenberg.