lördag 16 juni 2012

Birmingham-upploppen 2011.

David Starkey: "Det handlar inte om hudfärg, det handlar om kultur.”
Birmingham utsattes svårt av den våg av upplopp som pågick i olika engelska städer i augusti 2011. Den 9 augusti meddelade polisen i staden, att man arresterat 130 personer, som enligt polisen ägnat sig åt ”sinnesslöa ligistfasoner”. I Birminghams centrum, utmed New Street och Corporation Street krossades massor med fönster och butiker plundrades på allt från mat, drycker och kläder, till tv-apparater, mobiltelefoner och annan dyr elektronik. Men till och med McDonalds råkade ut för förstörelsen. De gripna beskrevs av polisen som ”häpnadsväckande unga”.

Chris Sims vid West Midlands Police sa att han betraktade gängen, ”inte som en ilsken hop utan som en girig sådan.” Ett ögonvittne berättade för BBC att ungdomsgängen löpte amok och att de till och med körde in motorcyklar genom krossade butiksfönster. Fram emot midnatt satte gängen eld på Holyhead Road´s polisstation och ett antal polisbilar attackaderas runtom i staden.

Shabana Mahmood, parlamentsledamot för Labour från Birmingham Ladywood kallade upploppen för “sinnesslös brottslighet”. ”Det är uppenbart”, fortsatte hon, “att vi måste diskutera och begrunda om det finns några underliggande orsaker och lära oss läxan av dessa incidenter.” I Guardian skrev Riazat Butt och Martin Wainwright i en större artikel om det fasansfulla mordet på tre unga män i Birmingham. De krossades under en bil som i hög fart körde över dem. Boende i Winson Green där de tre unga männen dödades hjälps åt att vakta sina små företag och butiker och man varnade för att risken för sammanstötningar mellan olika folkgrupper ökat markant. De tre dödade var pakistanska muslimer. Två av de dödade var bröder  och den tredje en vän till dem. De var ute på gatorna just för att vakta sin biltvättsfirma. Att de dödades avsiktligt tycktes de flesta vara överens om. Blickarna riktades mot en grupp unga svarta afro-karibier.I april 2012 ställdes 8 män inför rätta för att ha utfört morden. Tre bilar ska ha varit inblandade i vad som beskrivs som en noggrant planerad aktion. De åtalade är Ryan Goodwin, 21, Shaun Flynn, 26, Juan Ruiz-Gaviria, 31, Joshua Donald, 27, Everton Graham, 30, Adam King, 24, Ian Beckford, 30, och Aaron Parkins, 18, samtliga från Birmingham. Så vitt jag vet har ännu ingen dom avkunnats.

Många upprörande brott begicks under dessa dagar av upplopp. Men det som brukar kallas för ”den tysta majoriteten” gav inte uttryck för sin indignation förrän historikern David Starkey i direktsänd tv, i BBC-programmet Newsnight (BBC 13 augusti 2011), lättade sitt hjärta och sade vad han menade om upploppen.

I en artikel (The Telegraph 19 augusti 2011) beskrev han vad som hänt honom sedan dess.

”Vilken vecka! Det är inte varje dag man drabbades av sådana personangrepp av ledaren för Hennes Majestäts opposition.” inledde han den första artikeln, där han beskriver hur Ed Miliband kallade hans uttalanden för ”rasistiska” och att de ”måste fördömas av alla”. Vad hade Starkey sagt? Enligt utskriften av tv-programmet hade han bland annat sagt: ”En särskild sorts våldsam, destruktiv, nihilistisk gangsterkultur har blivit högsta mode. Den sortens svarta manliga kultur strider mot bildning.”  ”Det handlar inte om hudfärg, det handlar om kultur.”

Men nu var ju Starkey långt ifrån ensam om att uttrycka den åsikten. Till och med svarta bildningsivrare som Tony Sewell och Katharine Birbalsingh försvarade Starkeys grundattityd gentemot ”gangsta”-kulturen och Tony Parson skrev i Daily Mirror, att ”utan det svarta Londons gängkulktur hade inga av dessa upplopp ägt rum, inte heller de upplopp i Manchester och Birmingham som huvudsakligen bedrevs av vita bråkstakar.” Den 20 augusti återkom Starkey i en annan text, skriven av David Blackburn, där han anger den nationella identitetens sammanbrott som grundorsak till upploppen (Spectator 20 augusti 2011).

Starkey hänvisar till Lindsay Johns (I sin egen profil hos Guardian beskriver han sig så här: ”Lindsay Johns is a writer, broadcaster and hip-hop intellectual"), som bland annat skrivit att ”språk är makt, och om man använder ’gettospråket’ gör man ungdomen maktlös.” Starkey själv säger något grundläggande om yttrandefrihetens karaktär: ”Jag måste vara lika fri att kommentera problem i den svarta befolkningen, som svarta är att peka finger åt vita, vilket de ofta gör, och ofta med all rätt.” ”Ett samhälle fungerar inte utan ömsesidighet”, säger han.

Zygmunt Bauman: ”Det här är inte de hungrigas upplopp.Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp"
Den 12 augusti publicerade författaren och sociologen Zygmunt Bauman en artikel (Svenska Dagbladet, 12 augusti 2011, ”Plundring substitut för shopping”). som i allt väsentligt gick på samma linje som Starkey. I den skrev han bland annat:

”Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp (…) Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nuförtiden många och varierade, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går. Och så ökar vreden, förödmjukelsen, illviljan och missnöjet som väcks av att man inte äger dem – liksom begäret att förstöra det man inte har tillgång till. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan.Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera (…) För defekta konsumenter, samtidens icke-ägare, är icke-shoppandet det oförverkligade livets gnisslande och gnagande stigma – ett tecken på ens egen icke-existens och oduglighet. Inte bara avsaknad av välbehag: avsaknad av mänsklig värdighet. Av livsmening. Och slutligen, av mänsklighet och alla övriga skäl till självrespekt och respekt för andra människor.”

Jag inbillar mig att Baumans analys är den viktigaste av allt som skrev hösten 2011. Upploppens karaktär måste beskrivas och förklaras innan man kan diskutera hur man ska hantera dem. Om man är medveten om att man har att göra med ”defekta konsumenter” behöver man inte heller lägga så mycket onödig energi på marxistiskt influerade återvändsgrändsbegrepp om fattig barndom, ”utanförskap” och andra ursäkter för ett beteende som sist och slutligen bara är ett uttryck för den extrema egoism som annars betraktas som föraktlig.

(Detta är ett kort utdrag ur det kapitel i min kommande bok som behandlar gängkulturen förr och nu i Birmingham.)



fredag 15 juni 2012

Ett litet tecken på vad obildningen för med sig.

1899 års utgåva av Tre män i en båt.
Vid mitt andra besök i Walsall fick jag syn på en sådan där stolpe i svart som har pilar i olika riktningar. Ytterst sällan läser jag sådana, eftersom de turistmål som pekas ut sällan engagerar mig. Men på en av pilarna i Walsalls centrum stod det Jerome K. Jerome-museet. Klart jag blev intresserad. Mycket intresserad.

För det första visste jag inte att författaren till romanen Tre män i en båt var född i Walsall. För det andra visste jag inte särskilt mycket om honom, så det var ett fint tillfälle att lära sig mer. Men först skulle vi gå en runda till det ganska nybyggda konstmuseet alldeles runt hörnet. Där inne frågade jag var Jerome-museet kunde tänkas ligga. ”Det existerar inte” svarade man mig, och tillade ”det är många år sedan det stängdes”.

Jag ville förstå varför och jag fann en artikel i The Telegraph som kanske kunde ge en del av förklaringen (Telegraph 14 maj 2009, samma månad som man skulle fira att det var 150 år sedan Jerome K. Jerome föddes). I Walsall hade man inga planer att fira hans 150-årsdag. Vet människor i staden ens vem han var? Telegraph berättar om hur Belfast håller minnet av CS Lewis vid liv, hur man i East Sussex gör detsamma med Sir Arthur Conan Doyle, och hur man i Guildford ordnar en festival till minne av PG Woodhouse och till och med delar ut två av hans böcker gratis!

Jerome K. Jerome (1859 - 1927)
 Nå, i Walsall firar man inte Jerome. Visst har Friends of Jerome K. Jerome försökt. I tjugo år har de kampanjat för ett passande sätt att minnas mannen som skrev romanen som alltid finns tryckt i nya utgåvor, sedan den första gången utkom 1899. Nå, Telegraph ger sig ut på stan för att höra vad Walsall-borna har att säga om Jerome. ”Är det en skådespelare?” frågar damen i cykelaffären. ”Sorry, aldrig hört talas om honom” säger nästa, medan en Lynda Cooper som går arbetslös medger att hon vet vem han är, men att hon aldrig läst en rad av honom.

Tony Gray som är sekreterare i JKJ Society säger att de gör allt de kan för att hålla minnet av honom levande, “Vi har ju turister från hela världen som vill besöka hans födelseplats, och ändå lyckas vi inte skapa ett intresse här, på platsen där alla borde vara stolta över honom. Förre kommunalfullmäktiges ordförande hade säkert inte läst en bok i hela sitt liv, och den nuvarande innehavaren av ämbetet besvarar inte ens mina brev.” Museet låg i det stora huset på Bradford Street där Jerome var född, men det stängde 2007 efter att fullmäktige dragit tillbaka sitt stöd och vägrade betala renoveringen. ”Att lägga nio tusen pund på hans minne vore ett förfärligt slöseri med skattebetalarnas pengar” skrev någon anonymt i lokaltidningen.

Pat Austin som arbetar i Waterstones bokhandel säger att de säljer ett eller två exemplar av Jeromes Tre män i en båt per månad. ”Jag visste inte ens att han var härifrån”


torsdag 14 juni 2012

Tillykke på 75-årsdagen Jørgen Leth!

Tomas Joshua Leth har tagit den fina svartvita bilden av sin far.
Jørgen Leth: Et hus er mere end en ting. Det uperfekte menneske/ 3 (Gyldendal)
Jørgen Leth: Samlede digte (Gyldendal).

Idag fyller poeten, filmaren och journalisten Jørgen Leth 75 år. Jag som här i bloggen ofta läser just Leth eller ser hans filmer stämmer förstås in i gratulationskören. Tillykke Jørgen och tack för allt vackert du skänker oss!

Den nya självbiografiska boken som alltså följer på Det uperfekte menneske (2005) och Gulvet på havets bund. Det uperfekte menneske/ 2 (2007) har en mycket dramatisk och tragisk klangbotten. Den börjar nämligen i Leths bostad i Jacmel, Haiti. Där har han levt i många herrans år. Tisdagen den 12 januari 2010 trasas allt sönder. Den ohyggliga jordbävningen som tog 200.000 människors liv slog också Leths hus och liv i spillrar. Han överlevde. De övriga i huset överlevde. Men inget av det som skapats under många år fanns kvar. I ett av efterskalven föll också de sista hela väggarna i hans hus samman.

Det som hände kommer att prägla Leth framöver. Först befinner han sig i ett chocktillstånd då han mer som en automat än som en människa redogör för vad som hänt. Men gång efter annan återkommer han till det faktum att jordbävningen förändrade honom. Hela boken är tillägnad ”mine haitianske venner for alt det, jeg har lært af dem”. Han blev mer inåtvänd, kanske permanent nedstämd, mer ifrågasättande inför den värld som fanns framför hans ögon.

Skildringen av tiden efter katastrofen är oerhört stark, också när han börjar berätta om hur han istället försöka skaffa sig ett hem i grannlandet Dominikanska republiken. Han återser sin käresta från Haiti, Shilaine, som han hjälper på fötter med att finansiera den butik hon vill öppna. Försöken att hitta tillbaka till sammanhanget tycks ändå misslyckas, det är alltför mycket mörker som finns inuti Leth. Till råga på allt får han veta att Shilaine föder en son som alla tror är Leths. Det är han nu inte, men barnets födelse skapar ännu mera tumult i hans liv.

”Gennem hela det forløb var jeg godt i gang med at skrive digte. Jeg havde fået hul, og når jeg daglig kunne overvinde min modvilje mod at gå på bjergstien, kunne jeg vel også overvinde min blokering mod at skrive. Ja, jeg var igang, og digtene kom til at handle om at starte forfra. At begynde at gå, den ene fod foran den anden. Pludselig blev det en forttælling om ÅR NUL. Det havde fem barske professorer i Port-au-Prince kaldt situationen lige efter jordskælvet, og det, syntes jeg, var meget rammende.”

Det erotiske menneske, filmen som kom i slutet av 2010, tio månader efter katastrofen. Filmen är ett långtida projekt som Leth från och till skapat under femton år. Kanske blir det återupptagna arbetet tillsammans med kollegor och vänner det som räddar honom ut i verkligheten igen. Det är i alla fall en vacker tanke, att människan som erotiskt väsen, blir symbolen för livets återkomst. Det anas en återhämtning.

Leth reser som  vanligt mellan världsdelarna, ibland kommer han rent av till Danmark. Uppbrottet är en del av hans livsrytm. Han köper kläder igen. Han spelar in berättelser och dikter. Han skapar. Men så, alldeles i slutet av boken beklagar han sig över alla de förändringar som skett efter katastrofen och han säger, att ”alle forandringen er uhyggelige”. Han vill in i rutinerna igen. Leva i vardag av skapande, äta den goda maten han får sig tillagad. Men han är realistisk, förstås och konstaterar att han faktiskt förlorade något, förlorade det och är inte med där längre, trots att det är det enda han vill. Och han slutar berättelsen:

”Jeg synes alt nyt er uhyggeligt. Alt som jeg ikke kender fra dagligdagens rutiner. Forandring gør ondt. Forandring er noget skidt. Jeg holder fast ved mine ting. Jeg vil ikke lave det om.”
Alldeles nyligen släppte förlaget också Leths samlade dikter, i en vacker och 665 sidor tjock volym. Här finns allt, både det som utgivits som böcker och som publicerats på annat sätt, i tidningar eller tidskrifter.



Torsdagsfunderingar.

Foto: Astrid Nydahl.
Nedräkningen har börjat. Om några dagar går jag in i den solitära tystnaden, bara för att ladda inför den stora dagen alldeles i slutet av månaden. Då har jag öppet hus, men begränsat till familjen (barn med respektive, barnbarn och alla plastmammor och plastpappor, vi blir rysligt många, runt 30 personer). Jag försöker föreställa mig hur det blir att ensam - när A. är i New York - ta emot alla dessa människor. När hon själv fyllde sextio hade jag hyrt en stor kursgård för att ta emot de mer än hundra gästerna. Jag gör gärna sådant för andra, men inte för mig själv. Det finns en metod för att klara det väl så stora arrangemanget här hemma: att länge, närmare bestämt i två veckor, vårda tystnaden, cykla i sommarlandskapet, läsa om nätterna och försöka hitta den punkt där balans uppstår.

Inte minst: skriva varje dag, se boken växa fram, kapitel för kapitel. Jag har ett av de svåraste framför mig just nu. Det ska försöka teckna bilden av den industriella epoken, nämligen blomstringstiden i West Midlands. Jag har just fått kontakt med en historiker på Birminghams universitet, vars specialämne är industrialismens historia. En av hans böcker har jag också just beställt, den heter Birmingham: A history of the people and the city, och verkar vara precis det jag behöver i det här skrivskedet. 

Just nu läser jag den första tredjedelen av Péter Nádas stora roman ”Parallella historier. Del 1 Det stumma territoriet”. Jag var rädd att ens börja, eftersom jag vet hur svår och tung han kan vara. Men det går riktigt bra. Det är en vacker text som jag bara hunnit ett par kapitel in i.

I dagarna är det skolavslutning och alla barnbarnen ska springa ut i sommarfriheten. På Öresundståget blev igår en tågvärd rånad. Ofta, alltför ofta, blir dessa utsatta för olika slags övergrepp. Tidigare i år försökte en buse kasta av en tågvärd under resans gång, i hög fart. Rättegången hölls nyligen, men jag har inte sett vilket straffet blev. Det måste väl ändå klassas som mordförsök. Läser en artikel där det bland annat sägs: "Enligt Jonas Pincini (fackligt ombud) har det hittills i år rapporterats in 70 olika hotincidenter mot tågvärdar. Dessutom finns det 11 händelser som innehållit någon form av våld."

Operation Pitsford. Terrorister och bokhandlare i Sparkhill.

Bokhandlaren Ahmed Faraz i Sparkhill. En av många som bistod 7 juli-terroristerna i London 2005. Nu är hans bokhandel stängd.
I Sparkhill kan man läsa om till exempel dessa terroristanknutna ärenden: den 15 november 2011 kunde pressen berätta om att fyra män gripits. De hade långt framskridna planer på att utföra självmordsattentat i centrala Birmingham. Männen, mellan 19 och 24 år gamla, greps formellt för att ha samlat in pengar till terroristaktiviteter och för att ha genomgått terrorträning i Pakistan.

De greps i Sparkhill i samband med en större antiterrorundersökning vid namn Operation Pitsford. Männen hade redan spelat in så kallade “martyr-filmer” och skulle ha planerat att spränga sig själva i luften inne i centrum. I Birmingham Post kunde man den 26 januari 2010 läsa om att en 30-årig man från Sparkhill gripits misstänkt för att förvara material till terroraktiviter, samt för att ha distribuerat terrorskrifter. Den 13 oktober 2010 slog polisen till mot den islamiska bokhandeln i Sparkhill.

Bokhandlaren Ahmed Faraz anklagades för att inneha och distribuera  material som kommit i ökända terroristers händer. De syftar i första hand på Mohammed Sidique Khan, ledaren för 7 juli-attentaten i London. Faraz åtalas på tio punkter för att ha spridit terrorpublikationer mellan 13 april 2006 och 26 januari 2010, men också för att vid nio tillfällen innehaft sådana publikationer.

Den 19 september 2011 arresterades sju personer för att ha planerat ett terrorbrott. Det rörde sig om sex män och en kvinna som greps under hänvisning till Terrorism Act 2000. De sex männen, i åldarna 25-32,  greps i stadsdelarna Moseley, Sparkbrook, Balsall Heath, Sparkhill och Ward End, samtliga kända för starkt islamistiskt inflytande. En 22-årig kvinna greps i Saltley.

Den 15 november 2011 greps fyra personer i samband med en större anti-terroroperation i Sparkhill. Männen, i åldrarna 19-24, greps misstänkta för att ha samlat in pengar för finansiering av terrorbrott, och för att ha fått terrorutbildning i Pakistan. Poliser från West Midlands Counter Terrorism Unit genomförde räden i de gripnas hem i Sparkhill. Räden hänger samman med de gripanden som gjordes i september.

I februari 2007 publicerade BBC en större artikel av Jenny Percival om situationen i Sparkhill. Hon skrev bland annat: ”Jalusierna på den islamiska bokhandeln Maktabah, är neddragna. Uniformerad polis håller allmänheten borta från butiken som ligger på Stratford Road. Bokhandels grundare, Moazzam Begg, hölls fången på Guantanamo och det var där som brittisk polis grep honom i enlighet med antiterror-lagstiftning. Han äger inte längre butiken och han förnekar varje kontakt med al-Qaida.” 

Percival samtalar med tre kvinnor i en saributik bredvid och de säger till henne, att de ”är födda här, detta är vårt land och vi vill inte att det ska hända landet något. Vi är också muslimer och vår religion säger ingenting om att man ska bli terrorist.” BBC-journalisten går vidare och möter en 26-årig muslimsk resebyråagent som vuxit upp i Sparkhill och som säger att de flesta av moskéerna i Sparkhill ”är moderata.”  Överallt där hon rör sig ser hon affischer om möten med vänsterpartiet Respect, och den ökända och i många länder förbjudna islamistgruppen Hizb-ut-Tahrir.

I Sparkhill är det inte bara en majoritet muslimska invånare, utan de facto också så att islamismen, också i dess mest våldsamma och terroranknutna form, har ett rejält fotfäste. De flesta vill förstås inte tala om det. Det fick BBC-journalisten också erfara.

Sparkhillbokhandeln Maktabah igen. Plötsligt dyker den upp i samband med konvertiten Paul R. Hall, den före detta amerikanske marinkårssoldat som greps för sitt stöd till islamisk terrorism. Hans nya namn som muslim är Hassan Abujihaad. ”Efternamnet” är en konstruktion av Abu Jihad, vilket betyder det heliga krigets fader, och en av PLO:s högsta ledare hade det som sitt täcknamn (han dödades för övrigt i Tunis av israeliska Mossad, på 1988). Hall lade ut hemligt material på nätet, bland annat sådant som avslöjade var den amerikanska flottan hade sina fartyg. Han greps i mars 2007 och i mars 2008 dömdes han till tio års fängelse, maxstraffet för den typen av brott. Flera brittiska tidningar har skrivit om det faktum att hans första kontakt med politisk islam var just Maktabah-bokhandeln i Sparkhill.

onsdag 13 juni 2012

Ervin Rosenberg rapporterar från Ungern.

Judiskt par i Budapest. Förra gången det hände. "Den nuvarande regeringen är som bäst sysselsatt med att förbereda Ungerns nästkommande katastrof" skriver Ervin Rosenberg.
Den 5 juni förolämpades den nittioårige överrabbinen på öppen gata i Budapest. Som varje gång när judefientliga uttalanden hörs på gatorna (eller lika gärna i det ungerska parlamentet) kom omedelbart ett uttalande av regeringen. Där hette det att Ungerns regering kommer att försvara alla sina medborgare oavsett …

Dagen därpå skrev jag följande notis på Facebook:

A jelenlegi magyar kormány NEM fog gátat vetni a nácizmusnak, erőszakszervei NEM fogják megvédeni azokat, akiket a nácik el akarnak űzni az országból, vagy (ha a kiűzetés nem sikerülne) meg akarnak semmisíteni. Csak és kizárólag magukra számíthatnak a kiszemelt áldozatok. Ezt MINDENKINEK tudnia kell.

Här får ni läsa den korta texten i svensk översättning:

Den nuvarande ungerska regeringen kommer INTE att sätta stopp för nazismen, dess våldsmakt kommer INTE att försvara dem som nazisterna vill fördriva ur landet eller (om fördrivningsförsöket misslyckades) förinta. De utsedda offren kan bara räkna med sig själva. ALLA måste vara medvetna om detta.

I dag läser jag i tidningen att ett gäng unga män har misshandlat en sjuttio år gammal jude på öppen gata mitt i Budapest. Man lät honom veta att han fick smörj för att han är jude.

Jag upprepar mina ord från den 6 juni. Denna regering – vars ideal är Horthy-regimen, som nu rentvås och idealiseras energiskt och bestämt, en regim som bl a har hundratusentals judars deportering och död på sitt samvete – kommer INTE att försvara någon enda minoritet. Den kommer mer och mer att utplåna gränslinjen mellan sig och de rent nazistiska krafterna i landet. Det sker redan, det har pågått länge.

Även om upprepningen kan verka ansträngande måste det sägas om och om igen: den nuvarande regeringen är som bäst sysselsatt med att förbereda Ungerns nästkommande katastrof.

Ervin Rosenberg.

Sett, hört och läst från Sparkhill.

Stratford Road i Sparkhill på den tiden då det var engelskt område.
Idag vill jag visa er en inledning till ett kapitel jag arbetar med just nu. Det ska handla om Sparkhill. Som alla andra samhällen i Black Country kan det förstås räknas som en del av Birmingham, men man kan också närma sig det som vore det en alldeles egen kommun (och här går jag inte in på de olika definitionerna i engelsk lagstiftning, jag talar mer om den känsla man som resenär får när man närmar sig ett samhället). Sparkhill känns definitivt som en annan stad. Ja, Sparkhill känns som en annan värld. Jag vet att det finns människor som lite skämtsamt säger ”Välkommen till Pakistan”, men det försöker jag låta bli (trots den stora frestelsen). Nå, här alltså inledningen.

Kan man lära känna ett samhälle utan att själv bo där? Det är en fråga jag ställt mig själv under mer än fyrtio års resande och skrivande. Om man lever skrivande kan man förstås inte avstå från skrivandet som är förknippat med resandet. Allt sedan mina tidiga vuxenresor (och då räknar jag bort tonårens besök i Paris och liknande) har jag skrivit, ofta har det blivit texter som kunnat publiceras i dagstidningar, därför att resmålen varit ganska ovanliga.

Så skrev jag till exempel vid flera tillfällen från resor i Albanien. Tidningar som Arbetet och Helsingborgs Dagblad var alltid intresserade. Också tidskrifter om film, litteratur och politik ville ha dem. Men visste jag egentligen särskilt mycket om Albanien? Det jag visste var vad de ville visa mig och vad jag kunde läsa mig till.

De senaste två årtiondena har lärt mig att det fanns minst sagt angelägna saker att skriva om, men att de doldes och förnekades så intensivt att jag och många med mig trodde att de inte existerade. Likadant var det förstås med min resa i Libyen 1983. Man kan  förstås luras av att resa skrivande i diktaturer. Däremot tycker jag att det varit betydligt lättare att försöka lära känna öppna, demokratiska länder. Det har jag gjort i många år från Portugal, Frankrike, England, Tjeckoslovakien, Finland och andra platser.

Med engelska Black Country och Birmingham förhåller det sig i viss mening annorlunda. Jag skrev redan under första vistelsen där, från april till och med juli 1998, men det blev i hög grad sådant jag kunde samtala eller läsa mig fram till. En betydande del av texterna byggde på intervjuer och kunde kallas för klassiska reportage. Men eftersom jag i hög grad kom att intressera mig för platsen utifrån 1998 års upplevelser kunde jag också tränga djupare in i saken.

Så när jag, som i detta kapitel, ska berätta om Sparkhill i Birmingham, gör jag det utifrån sådant jag själv sett, sådant jag läst mig till och sådant som den brittiska dagspressen skriver om. Jag vill inte påstå att jag känner Sparkhill, det vore förmätet. Men jag tror att jag utifrån bestämda fakta kan peka på saker som utmärker samhället där.

Sparkhill under blitzen.
Sparkhill är ett starkt islamiserat samhälle. Det finns nitton moskéer där. Men islamiseringen märks väldigt tydlig för besökaren även om han eller hon inte sett en enda moské. De beslöjade kvinnorna är regel. Och det gäller i hög grad också de kvinnor som bär niqab. Ingen annanstans i Birmingham har jag sett så många bära den.

Hur har denna process varit möjlig? Det finns egentligen ett svar som sammanfattar orsaken: invandringen från Asien, och då främst av pakistanier och bangladeshier. Utvecklingen har förstärkts ytterligare under 2000-talet, då en stor mängd somalier flyttat till Sparkhill.

Denna utveckling har också medfört att Sparkhill blivit en plats där både fullfjädrade och aspirerande islamistiska terrorceller avslöjats. Fallen är, låt säga under de senaste sex-sju åren, ganska många. Liksom i Luton har terrorgrupperna i Sparkhill konkreta personnamn och kan knytas till enskilda dåd och enskilda grupperingar. I Luton fanns det en förbindelse med de fasansfulla terrorbomberna i London den 7 juli 2005.

I dagens Sappho kan man läsa om hur islamiseringen ser ut just i Luton. Inte minst bilderna talar i det reportaget sitt tydliga språk.

tisdag 12 juni 2012

Bara för att komma ihåg skriver jag det här: nyheterna i SvT ikväll gav mig den nya lögndefinitionen på arbetslöshet: "En icke-nära relation till arbetsmarknaden." Sug på den, grevar, baroner, sossar och pk-soldater. Om ni inte redan fått det med bröstmjölken så börja nu. Det finns inget sätt att slippa undan lögnen om man inte gör det konsekvent. Tack och godnatt.

En misslyckandets kultur. Skolorna i Birmingham.

Bild från Hot Topic News om klassrumsdiskussioner.
När jag åker buss en helt vanlig vardag i Birmingham slår det mig ofta, att bussarnas övervåning alltid luktar cigarrettrök. Det är där de sitter, de unga pojkarna som egentligen borde vara i skolan. När de tänder sina fimpar försöker de inte dölja det. Tvärtom, de röker med sådan njutning att det helst ska synas och höras av de övriga passagerarna. Att de också i de flesta fall har med sig musiken in i bussen gör att de drar uppmärksamheten till sig. Röken, oftast av vanlig tobak men då och då också av marijuana, är en del av bussmiljön i Birmingham och Black Country. Och skolorna de borde ha varit i, dessa unga pojkar, hur står det till i dem?

I mars 2012 berättade Birmingham Post om krisen i i Birminghamskolorna. Det visar sig vara så att vita arbetarklasspojkar har de allra sämsta studieresultaten, medan andra etniska grupper gör framsteg. Det har fått kommunfullmäktiges utbildningsavdelning att arbeta fram planer, för att förhindra att dessa pojkars studieresultat ska sjunka ytterligare och att de ska kunna delta i kampen för kvalifikationer och kunskaper.

Medan barn från etniska minoriteter, inklusive bangladeshier och afro-karibier, har förbättrar sina resultat det senaste årtiondet, så har barn från den vita arbetarklassen misslyckats.

Bland alla orsaksteorier som diskuteras, undrar jag om inte den som kommer närmast sanningen, är den som konstaterar att de traditionella fabriksjobben och rena kroppsarbeten, blir allt färre, och att de vita pojkarna som kommer från fattiga miljöer därför förlorat all inspiration och motivation. Varför anstränga sig om  man ändå inte får något jobb?

Den jämförelse man gör med etniska minoriteter är lite tokig. För att förstå vad som skiljer grupperna åt, måste man visa hur utgångspunkten ser ut. Trots att man alltså talar om förbättrade studieresultat, så måste man förstå att det för de svarta, karibiska pojkarna i Birmingham handlar om en ökning på sex procent utifrån grundförutsättningen att endast 45% av dem tidigare lyckades slutföra studierna. För somalierna är ökningen 14% utifrån det faktum att tidigare 50% av dem lyckades.

Bland pojkarna från bangladeshiska familjer har slutresultatet de senaste tio åren ökat med 29% och lett till att 63% av dem slutför studierna och tar sin examen.

Siffran för vita arbetarklasspojkar är chockerande låg. Endast 29% av dem slutför studierna och får sina slutbetyg.

2008-2009 gjorde Newman University College i Bartley Green, på regeringens uppdrag, en stor studie. Den fokuserade på arbetarpojkar i grundskolan, åldersgruppen 11-16 år, i Birmingham. Dessa pojkar erbjöds mentorer från äldre studenter som också kom från arbetarklassen. Trots att de togs mycket positivt emot hade deras hjälp ingen betydelse för studieresultaten. De blev fortsatt dåliga. Liam Byrne, parlamentsledamot för Labour, menade 2008, att grundorsaken är dålig motivation, eftersom dessa pojkar lever i ”misslyckandets kultur”. I en rapport från Byrne kunde man läsa: “I områden som är präglade av traditionell arbetarklass och där det en gång funnits industrier, orsakar de lågt ställda ambitionerna att unga människor aldrig når sin egentliga potential.”

I september 2009 hölls en nationell konferens i Birmingham under rubriken “Raising the Achievement of White Working Class Pupils lectures and seminars.”

Det som tycktes bekymra mest på konferensen, om jag uppfattat Karamat Iqbal rätt, var att både vita pojkar och flickor från arbetarklassmiljöer riskerar att falla för extremisters ”negativa attityder". Karamat Iqbal är något slags rådgivare i skolfrågor för Birminghams kommunalfullmäktige. I en av sina studier har Iqbal kommit till slutsatsen att det finns ett samband mellan skolor med låga studieresultat och hur de vuxna röstar i dessa områden. Ibland häpnar man över vad akademiska studier kan komma fram till, och inte sällan blir det banalt, eftersom ett sådant samband varken är förvånande eller särskilt svårt att gissa sig till.

Iqbal har använt sig av resultaten i 2004 års lokalval i områden som Longbridge och Sheldon, som har usla skolresultat och där de vuxna ”i hög grad röstat på högerextrema partier.” Han tog förstås tillfället i akt att prisa stadens lärare som gör allt för att förhindra att de unga ”ansluter sig till sådana rörelser”. Dr Steve Strand från Warwick University kanske ändå var lite kontroversiell på konferensen. Han hävdade nämligen att man, genom att hela tiden lägga vikt vid gender-frågan i klassrummet, missade det faktum att de usla skolresultaten istället är klassrelaterade. Han underströk att problemet gäller både pojkar och flickor från arbetarklassmiljöer.

Studerar man vad Birmingham- pressen skrev om dessa frågor mellan 2007 och 2012 kan man konstatera att det lokala maktetablissemangen bekymrar sig mest av allt för att BNP ska ”exploatera frågan” och betydligt mindre för själva problemet, som så vitt jag kan förstå, både handlar om en social och kulturell utförsbacke i det brittiska skolväsendet och en agenda som premierar allsköns flumpedagogier och mångkulturideologiska riktningar men som saknar förmågan att ge eleverna grundläggande bildning i de flesta ämnen. En sådan skola fostrar till underklassbeteende och avsaknad av framtidsoptimism hos unga. Ingen tvivlar väl på att det är just de fattiga, ofta arbetslösa, vita arbetarfamiljernas barn som förlorar mest på denna (o-)ordning. Att skolorna klarar att ge denna elevgrupp fria skolluncher är förstås bra. Men det räcker sannerligen inte om studieresultaten ligger på så lång nivå. Liberaldemokraten Jon Hunt, ordförande i kommunens utbildningsnämnd, sa i sitt avslutningsanförande att ”de fattiga, vita pojkarnas börda är en utmaning för oss alla.” (Ordet ”fattiga” har jag lagt in i alla de politikeruttalanden som talar om ”underprivilegierade”. Det är ett nyspråksord och omöjligt att använda i seriösa sammanhang).

Theodore Dalrymple skriver i essän The gift of language om den ”misslyckandets kultur” som präglar sådana skoltillstånd, och vad den leder till i vuxenlivet. Han berättar om en ung kvinna som åtalats för att ha överfallit en äldre kvinna, och som inför rätten berättar om sin barndom, och att hennes mamma varit i trubbel med polisen. Dalrymple frågade henne om orsaken. ”Hon gick på socialhjälp och arbetade samtidigt” svarade kvinnan. Dalrymple frågar henne vad som sedan skedde. ”Hon var tvungen sluta jobba” blir det häpnadsväckande svaret. Dalrymple konstaterar att bland människor som dessa är ett jobb att betrakta som ”sista utvägen”, och att socialhjälp, det vill säga ett ekonomiskt beroende av staten, ses som människans naturliga tillstånd. Jag ser framför mig hur barn i sådana familjer redan med modersmjölken får i sig en livshållning som med ödets kraft dömer varje försök till ett anständigt liv, oavsett om det är i skolan i barn- och ungdomsåren, eller senare i vuxenlivet.

Läsåret 2009-2010 hade åtta tusen elever i Birmingham en frånvaro på sju veckor eller mer. Förutom sjukfrånvaro och familjens krav på deltagande i högtider anges ”avsiktlig frånvaro” som orsak. Utbildningsnämnden säger att de ”vet vilka elevgrupper det handlar om”, men den kunskapen tycks de ha hemlighållit för media. Det är nog ingen djärv gissning att det både handlar om fattiga familjers barn och om invandrarbarn vars helger inte sammanfaller med den engelska traditionen.

Konsekvenserna av usla skolresultat kan till exempel synas i arbetslivet. The Telegraphs Graeme Paton skriver om hur arbetsgivare måste ge nyanställda kompletterande utbildning i grundämnena. The Confederation of British Industry uppger att alltför många inte ens har tillräckliga skriv-och läsförmågor. 42% av företagen startar kompletterande kurser eftersom de nyanställda inte fungerar på sina arbetsplatser. Två tredjedelar av de undersökta företagen uppger att de unga inte ens förmår passa tider eller fungera självständigt med egna initiativ. De flesta extrautbildningar som företagen erbjuder handlar förvisso om IT-frågor, men också så grundläggande saker som matematik- och läsundervisning finns med. En lärarrepresentant, Chris Keates från NASUWT (lärarfacket) slår tillbaka och säger: “Det är beklagligt att många unga går mot en eländig framtid som arbetslösa, men det beror inte på att de saknar färdigheter, utan på att det saknas jobb.” Och så där fortsätter det förstås, i en evig rundgång där den politiska makten och den skolpolitiska makten befinner sig i ett evigt käbbel om vems fel förfallet är, samtidigt som de flesta tycks oförmögna att se de grundläggande och katastrofala felstegen under efterkrigstiden. I hela Europa upplever vi förstås något som kunde kallas ”skolans kris”. Jag blir dock alltmer säker på att skolornas elände, i Black Country som överallt annars, först och främst beror på vuxenvärldens kapitulation och ointresse av det som Theodore Dalrymple kallar ”a culture of decline.”

Som kompletterande läsning rekommenderar jag en DN-artikel, publiceradi april 2006 och skriven av Torbjörn Elensky, där det bland annat heter:

"Elevernas förmåga att anpassa språk, stil och attityd beroende på om de är bland kompisar, med familjen eller inför oss lärare gjorde ett djupt intryck på mig under min tid som vikarie på S:t Botvids gymnasium 2002/03. Värstingen eller den allra mest utmanande tjejen, som ställer till bråk på det fåtal lektioner han eller hon alls värdigas komma till, ser man en eftermiddag på hemväg genom köpcentret med mamma och den problematiska tonåringen hälsar sin lärare med sänkt blick och nästan bockar eller niger. Det är en kulturell kompetens som klart är en tillgång i många fall; men också ett sätt att ducka för omvärldens motstridiga anspråk."


För Alfons på tioårsdagen.

Alfons Löv 2002 - 2007
Idag skulle mitt barnbarn Alfons ha fyllt tio år. Alla hans sex kusiner och tre systrar skulle dansat och sjungit för honom. Inte ett ljus, inte en ballong eller en kaka skulle ha varit överflödig. Nu finns Alfons i den tidlösa floden, vars vågor alltid stillas till slut.

Genom en kinesisk dikt om åldrande överlämnar jag idag mina tankar.

I början trodde jag alltid att tiden var
ett stillastående vatten som blandats
med ett mått
av civilisationens svårmod
När natten föll kände jag hur vårkylan utlöste en explosion
i min kropp
flodvågor vällde fram för att åter stillas, till slut
trädde jag in bland jägarna i den äldre stenåldern

(ur Sång om vitt hår av Yang Mu, i översättning av Göran Malmqvist)



måndag 11 juni 2012

Den nya veckan börjar med mitt arbete kring Birminghamboken

Bilden är tagen i Sparkhill i maj 2012 av Thomas Nydahl.
Som mina dagliga bloggläsare vet arbetar jag med en bok om Birmingham och det omgivande landskapet Black Country. Boken kommer dels att berätta om hur industrialismen föddes och utvecklades där, dels om hur den väldiga samhällsomvandlingen under de senaste femtio åren förändrat landskapet. Men den kommer också att handla om den omvandling som skett i och med invandringen av stora muslimska folkgrupper från det forna brittiska imperiet. Med jämna mellanrum, efter min senaste resa dit den 15 - 25 maj, lägger jag ut antingen preliminära textfragment eller delar av färdiga bokkapitel.

*

Den nya veckan börjar med två texter. Den ena handlar om vardagslivet för ett kristet par i en av Birminghams islamiserade stadsdelar, den andra om hur jag misslyckades med att intervjua företrädare för English Defence League.

*

I 2011 års första nummer, publicerade tidskriften Standpoint Magazine en anonym artikel om att vara främling i sitt eget land. Jag vill citera ett par avsnitt ur den artikeln, eftersom den handlar om Birmingham.

Författaren berättar om ett längre boende där, och om sin tacksamhet att få återvända hem till London. Som vit kvinna, säger hon, är hon glad att vid varje kvällspromenad mellan kyrkan och hemmet, slippa bli betraktad som prostituerad sugen på att sälja oralsex. Hennes make är präst, och det var som sådan han kom med sin fru till Birmingham. Alla detaljer i texten skvallrar om att det rör sig om den islamiserade stadsdelen Sparkhill, där artikelförfattaren fick spraymålat på ytterdörren  till kyrkan "Dirty white dogs", där barn kastade sten efter maken och kallade honom Satan, och vid mer än ett tillfälle också "fucking white bastard".

Jag kommer inte heller, skriver hon,

”att sakna hur man betraktade vår trädgård som en lokal sopstation där allt från duntäcken till tv-apparater kastades och där råttorna, inte sällan döda, klistrats på kartongbitar, en populär lokal metod för skadedjurskontroll, för att stävja den ökade populationen som rusade mellan trädgårdarna och trappuppgångarna. Ja, jag är mycket glad att ha lämnat landets andra största stad.”

Prästparet levde fyra år i Birmingham, i detta område som de senaste tjugo åren förvandlats till en så kallad police no-go area.

”Det fick vi veta av civilklädd polis som ville låna församlingshemmet för polisiära syften” skriver hon, och tillägger att de naturligtvis nekade dem detta, ”det är vi som ska bo här, inte ni. När vi kom dit fanns det nästan enbart pakistanier där, numera kommer det också somalier i stora skaror”.

Författaren beskriver hur svårt det var för henne som kvinna att skaffa egen information från muslimerna. Hon ignorerades av både män och kvinnor, och vid de få tillfällen hon var tvungen att tilltala dem, till exempel om en bil felparkerats och blockerade min ingång, så behandlades hon med nedlåtande. Min man lyckades däremot ha sådana diskussioner med dem, och som man måste betrakta som oroväckande, säger kvinnan.

Hon skriver:

”Mitt emot församlingshemmet finns det ett litet bibliotek med några datorer, där några burqaklädda, liksom då och då också små pamfletter, uttrycker förfärliga saker om judar och kristna. Min man brukade ta fotostatkopior där och fungera bra med de flesta. En dag pratade han med en man som såg ut ungefär som Lawrence of Arabia, han hade anlänt samma dag från Antwerpen, han var en av det ökade antalet muslimer som kommer till Birmingham med EU-pass. Min man frågade varför. Han blev förvånad över svaret: ’Alla vet varför. Birmingham är bästa stället i Europa för en rättrogen muslim’”.

Samma typ av uttalanden hör man ju också i Malmö, där staden sägs vara ”som vilken annan arabisk stad som helst”.

Hon skriver mot slutet av sin berättelse också om en komisk händelse som säger något om klyftan mellan majoritetssamhället och det islamistiska gettot:

”En kille i området berättade hur de ser på oss när vi kommer körande i bil: två vita personer i samma bil som har säkerhetsbälten – de måste vara poliser!”

Låt mig så bara citera artikelns avslutning:

”Det är dags att gnugga oss i ögonen och klarsynt se hur Storbritannien formas idag. Var och en som lever här måste få tala om det de ser, utan att den lättjefulla och ängsliga, men alltid så paralyserande anklagelsen om rasism kommer. Bara så förmår vi avgöra vad som är bäst för framtiden.”

Bilden är tagen i Birminghams centrum i maj 2012 av Thomas Nydahl


söndag 10 juni 2012

Mitt i tystnaden, medan annat låter

Svanarna, de som alltid finns i bukten vid Tosteberga, tillsammans med årets små grå dunbollar. Foto: Astrid Nydahl.
Tack och lov fick jag vistas i tystnaden den här helgen. Igår vandrade jag runt i Tosteberga hamn, hälsade på stammisarna i husbilarna (de är än så länge bara en handfull), glodde ut över havet, följde en svalas flykt, drack en kopp kaffe och åt en croissant.

Foto: Astrid Nydahl.
Idag söndag fick jag tystnad och gemenskap i Knopparp, en mycket liten by på Linderödsåsens topp, där en elvaåring firades. Han spelade fiol för oss. På bara ett enda läsår i svensk skola har den här ryske pojken lärt sig tala en mycket god svenska. Så har han också de allra bästa lärare utanför skolan i sin mamma och min äldste, rysktalande, son.

Vi summerade: en fin helg med just den frid som måste finnas där, minst ett par gånger i veckan, för att vi inte ska gå sönder.

Foto: Astrid Nydahl

Aftonbladet om min blogg.


Idag skriver Aftonbladets kultursida om min blogg, under rubriken 
"Kulturbloggaren som går mot strömmen. Thomas Nydahl väljer bloggen framför tryckta tidningar". Vem hade ens i sin vildaste fantasi kunnat... och så vidare?

Här lite utdrag ur texten:

"Mellan de stora kultursidorna märks en rundgång avseende teman och tilltal. Mer i skymundan förs samtidigt andra samtal, inte minst bland de belästa bloggarna. Till dessa hör Thomas Nydahl, som efter åtskilliga år i spalterna nu nästan enbart publicerar sig i bloggen Vaka över ensamheten.

Här varvas högkvalitativ kulturkritik, finstämda livsreflektioner med pessimistiska politiska prognoser om hur västerlandet islamiseras medan etablissemanget godtroget ser på. Jag finner Nydahls alarmistiska argumentation förenklad och försåtlig, men förenas med honom i avvisandet av nationalismen; vilket helt visst gör de sverigedemokratiska bloggbesökarna besvikna. Denna vägran till inordning genomsyrar även Nydahls nya essäsamling Kulturen vid stupet."

Det här är boken som omtalas i Aftonbladets artikel. Den går förstås alltid att köpa här i bloggen. Men bara här. Skicka mig ett mail så får du närmare besked om pris och annat. Jag finns som vanligt på thomas.nydahl@gmail.com

*

"Häromåret vandrade Nydahl ut ur det svenska publicistiska landskapet i protest. Jag delar frustrationen över strömlinjeformning, krympande utrymme och krav på dagsaktuella ”krokar”, men ser även en fara om Nydahl får för många följeslagare på sin solitära väg. Att välja avskildheten är att avsäga sig ansvaret för det allmänna, att ge avkall på motståndet. Att Nydahls hållning trots allt är en annan visar hans fortgående författarskap, vars värde inte minst finns i förmågan att av läsaren fordra eftertanke och ställningstagande."

Till Fredrik Persson som skrivit artikeln vill jag ställa två frågor:

1/ Vad är "alarmistiskt" i granskningen av den våldsamma och mordiska islamismen? Finns det en kvantitativ eller kvalitativ gräns för vad som inte anses vara alarmism? Kunde till exempel kritiker av nazismen eller kommunismen anklagas för att vara alarmistiska? Om ett totalitärt tankesystem hotar det fria ordet, jämlikheten mellan könen och likheten inför lagen är det mig likgiltigt vad detta tankesystem kallas. Islamismen är uttalad fiende till det fria samhället - sharialagstiftningen! - och till varje form av frihetligt umgänge människor emellan. Precis som nazismen, vars tankesystem grundades på rasteorier, och kommunismen, vars tankesystem grundades i klassteorier - vi vet att både slutade med massmord och undertryckande av varje försök till fritt utbyte av idéer och fria mänskliga relationer.

2/ Vilken är faran för att fler följer samma solitära väg som jag? Om du menar att det skulle utarma kultursidorna så tror jag risken är överdriven. Är de inte redan förutsägbara, utarmade och ängsliga som de är? Att med bloggen som forum fortsätta både ett författarskap och en journalistisk gärning, är väl knappast att "välja avskildheten". Visserligen är jag, vilket bloggens namn tydligt markerar, mån om att värna min ensamhet. Men jag gör det med allt fler läsare och den respons och den dialog som bloggen ger mig har jag tidigare aldrig upplevt, varken då jag skrev i morgon- eller kvällspress. Är inte det avgörande problemet just likriktningen och omöjligheten att diskutera kontroversiella samtidsfrågor på kultursidorna? Jag har 35 års erfarenhet av dem och kan intyga att det alltsedan 2001 blir allt svårare, för att inte säga omöjligt.

Jag har hela dagen försökt ringa Aftonbladet för att tacka för uppmärksamheten, men det bara tutar upptaget. Antagligen är det alarmister som spärrar linjen med sina försåtliga budskap.


Industrialismens barndom i Birmingham. De unga brummies identitet och gängtillhörighet.

Barn i Sutton Park, Birmingham 1890-tal.
Hur såg det ut i industrialismens tidiga skeden, då människor i stor skaror kom till städerna i Black Country? Det vore oklokt att betrakta gängkriminaliteten (eller för den delen rena maffiaorganisationer) som ett unikt fenomen för det postindustriella samhället. Jag uppehöll mig en hel del vid ämnet då jag skrev om Friedrich Engels bok Den arbetande klassens läge i England. Närmast på tur står läsningen av Philip Goodersons bok The Gangs of Birmingham som avhandlar 1870-talets fruktade och farliga gäng, sådana som The Sloggers och The Peaky Blinders.

Intressant är att Gooderson också kopplar dessa fenomen till den epok då Birmingham betraktades som en ”workshop of the world” och industrialismen lockade mängder med människor till staden. De fann förstås inte lyckan de sökte, utan oftast istället trånga och smutsiga gränder där de levde i överbefolkade hus. Deras dröm om att få arbeta i de fabriker där man tillverkade vapen, spik, söm och smycken byttes mot en tröstlös slumtillvaro. Åren 1800 - 1890 sexfaldigades Birminghams befolkning. Det våld som präglade slummen var frukten av en rå machokultur där brottning och boxning utövades på gatorna, och när denna kultur blandades med politiskt, sekteristiskt våld fick man en omfattande kriminell subkultur.

Så läsningen av Gooderson ger först och främst en förståelse för att gängkriminaliteten finns som ett kontinuerligt inslag både i det gryende industrisamhället och 140 år senare då det mesta av industrin lagts ner för avlägsna platser där arbetarna är extremt underbetalda och där regelverk och lagar är sådana att industrialisterna kan härska oemotsagda och därmed öka vinsterna väsentligt. En annan gemensam faktor är slående: under epoken 1870-1890 hade gängkriminaliteten tydlig förankring i arbetarklassen, inte minst i den från Irland invandrade, och mycket av dagens brittiska gängkriminalitet frodas också i de olika områden och sociala skikt som domineras av invandringen, inte bara de som kom från det forna imperiet (karibier, pakistanier, bangladeshier) utan också senare från de arabiska och afrikanska kulturerna. Etnicitet kom också nu att bli en sammanhållande faktor, ett kitt som kunde definiera vem som var ”vi” och vilka som var ”dom”. Det uttalade hatet mot brittisk, vit urbefolkning i arbetarklassen och bland de trasproletära skikten, uttrycks inte sällan med orden ”white trash”.



New Street, 1870-tal.
Gooderson understryker att de våldsamma ungdomsgängen var ett nytt problem i Birmingham, ingenting man sett före det industriella revolutionen.  Det jagades billig arbetskraft i Black Country och för barnen gällde det snabbt att anpassa sig. Men också sedan de fått jobb och slet hårt för den lilla lönen, stod de ändå utan varje form av fritidssyssla. Traditionellt sett hade det i Birmingham varit ledigt om måndagarna. Sakta växte en ny tradition fram som gjorde att lördagarna, både eftermiddagar och kvällar fylldes av fritid. Då uppstod också  spelandet på gator och torg, liksom de arrangerade slagsmål man kunde satsa pengar i, fanns det en slant över gick den till lite mat och dryck och något enstaka musikställe eller cirkus. Men så växte också något annat fram, nämligen arbetarföreningar, kooperativ och fackföreningar. Det kom också en ny utbildningslag, Education Act of 1870, med vilken man försökte gå in i de yngsta i primitiva skolor på heltid. Vid den här tiden kunde man knappast tala om att arbetarna uppträdde som klass. Snarare var man splittrade utifrån områden man levde i, till och med den enskilda gatan kunde skänka identiteten som behövdes. Det var därför mer en fråga om klan, än om klass. Från 1870-talet och framåt tycks också etnicitet spela en allt mindre roll i arbetarnas led och när man närmade sig år 1900 kunde man se en allt högre grad av homogen arbetarklass.

Corporation Street, Birmingham 1880-tal.
Birmingham fick stadsrättigheter 1889 och var en snabbt växande stad. Redan 1911 hade den drygt 840.00 invånare och var därmed Englands andra största stad (jämför med idag, då den alltjämt är andra stad, med en befolkning på drygt miljonen). Staden betraktades som vital och lockade människor till sig. Utbildade arbetare var betydligt vanligare här än i övriga England. Och vid en jämförelse med Manchester uppges en radikal politiker ha sagt att Birmingham hade ett hälsosammare socialt och politiskt klimat. Skillnaden ska i ett tidigt skede ha varit att Manchester framför allt hade de stora tunga industrierna, medan Birmingham hade mer av mindre arbetsplatser och små verkstäder med färre anställda. Den skillnaden var däremot så gott som utplånad runt 1970, då stadens fabriker växte kraftigt.

Vid just denna tid blev begreppet slogging allmänt känt. Enligt Birmingham Gazette 1873 innebar slogging ”ett skoningslöst stenande av förbipasserande”. Lite svårt är det att reda ut begreppets betydelse, eftersom det också användes i fabrikslivet som ett uttryck för mycket hårt arbete. Men det är otvetydigt så att slogging var ett sätt att våldsamt agera gentemot omgivningen, oavsett om det var med bara knytnävarna eller med stenar. Detta våld förekom ute i stadens olika kvarter och enligt Gooderson höll det hela stadsdelar i skräck i mer än 30 år. Sloggers, säger han, var den tidens huliganer.

Holloway Head, 1870-tal.
Gooderson skriver att begreppet slogging etablerades under 1870-talet i Birmingham och att smeknamnet ”slogger” kunde gälla båda de män som slogs för att vinna priser och för de ungdomsgäng som kastade sten på folk (jämför med dagens förortsgäng som attackerar räddningskår och polis med stenkastning). I Thomas Hughes roman Tom Brown´s Schooldays, utgiven 1857, fanns det en karaktär med namnet Slogger Williams, en ung man med hård näve och som gärna använde den. Så småningom växte de två betydelserna samman och användes under de följande trettio åren om alla som slogs, angrep med knivar eller med stenar. Stenkastandet kom rentav att betraktas som Birmingham-tradition. Pojkgängen angrep ofta människor som promenerade till och från New Street Station eller kyrkobesökare. I samtliga fall handlade det om oprovocerat våld. Gatorna var hemmet för dessa unga grabbar. De ansåg att gatorna var deras och att de var de som bestämde där.

Under 1860-talet hade det mesta av Birminghams gatuvåld religion eller etnicitet som orsak. Politiskt grundat våld var ovanligare även om både Tories och Liberals använde sig av betald gatupöbel i valtider. Dessa våldsverkade hade den milt ironiska beteckningen ”lambs”. Religions- eller etnicitetsgrundade slagsmål utkämpades mellan irländska invandrare (katoliker) och infödda engelsmän. Det fanns egentligen bara två andra invandrade folkgrupper i Black Country vid denna tid, och de var östjudarna och zigenarna. Invandringen av östjudar ökade markant på 1880- och 1890-talen då många judar också flydde de ryska pogromerna. I Birminghams utkanter levde de flesta zigenarna/romerna. Intressant att notera är att dessa romska bosättningar orsakade samma lokala osämja och stridigheter som dagens resande-bosättningar, oftast illegala, utgör för samlevnaden i Black Countrys glesare befolkade områden.

Naturligtvis utgjorde pubarna också här en ständig källa för bråk, slagsmål och allvarligare misshandel. Det kunde räcka med en vägran att servera öl till en alltför ung pojke, för att stora bråket skulle utlösas.

Bull Street, 1890-tal.
Arbetarna i Birmingham, ”brummies”, ansåg sig själva vara de bästa i världen, de uppträdde ofta arrogant och de trakasserade främlingar. Stadens hårdaste och mest kaotisak område fanns mellan de viktigaste kanalvarven och New Street Station. Det räckte att nämna gatunamnet Navigation Street, för att man skulle associera till alla sorters våld, inte minst på grund av all dryckenskap och prostitution som förekom där. Bland de prostituerade fanns det också barn ner till tolv års ålder, som gjorde allt för att hålla svälten borta. De allra yngsta var formellt sett tändsticksförsäljare, men vad de utsattes för i dessa kvarter kan man lätt föreställa sig. När journalister började samtala med dessa unga flickor, kom det till den större allmänhetens kännedom vad som pågick, och när man så småningom fick Children Act of 1889, kom också betydligt strängare straff mot män som utnyttjade barn. Men som Gooderson påpekar, kunde inte ens dessa straff avskräcka de män som var på jakt efter ”oskulder”.

Birmingham Mail rapporterade så sent som i november 2011 att man idag har liknande problem i staden. Studerande och unga mammor prostituerar sig för att dryga ut de små inkomsterna. Mot slutet av 1800-talet grundades Ladies' Associations for the Care and Protection of Young Girls i ett försök att skydda framför allt unga kvinnor från att hamna i prostitutionen.

Gooderson säger att gänget eller de intima vänkretsarna utgjorde en mycket viktig del i socialisationsprocessen, inte minst när det gällde säkerhet och trygghet gentemot andra. I Birmingham fanns det många tonårsgäng som helt ägnade sig åt att tigga och stjäla. Vissa av gängen hade specialiserat sig på inbrott. Genom att bryta sig in i butiker och restauranger kunde de till exempel komma åt åtråvärda matvaror som de sedan sålde till människor som hade råd att köpa dem. Ett fult inslag i gängens verksamhet var att de utnyttjade betydligt yngre barn. På så sätt kom det att ske knivrån på skolor bland de riktigt unga.

När jag läser sådant är det inte utan att jag drar paralleller till skeendet idag, där just rånen blivit allt vanligare, både på gator och torg, och i skolor. Inte sällan är det olika invandrargäng som rånar tonåringar, när det sker här i Sverige blir de rånade föraktfullt kallade för ”svennar” och i min barndomsstad Malmö har det blivit en sport att göra just detta. Lustigt nog var det också så att gängen i 1870-talets Birmingham angrep människor som samlats till exempel vid eldsvådor och olyckor!