söndag 10 juni 2012

Aftonbladet om min blogg.


Idag skriver Aftonbladets kultursida om min blogg, under rubriken 
"Kulturbloggaren som går mot strömmen. Thomas Nydahl väljer bloggen framför tryckta tidningar". Vem hade ens i sin vildaste fantasi kunnat... och så vidare?

Här lite utdrag ur texten:

"Mellan de stora kultursidorna märks en rundgång avseende teman och tilltal. Mer i skymundan förs samtidigt andra samtal, inte minst bland de belästa bloggarna. Till dessa hör Thomas Nydahl, som efter åtskilliga år i spalterna nu nästan enbart publicerar sig i bloggen Vaka över ensamheten.

Här varvas högkvalitativ kulturkritik, finstämda livsreflektioner med pessimistiska politiska prognoser om hur västerlandet islamiseras medan etablissemanget godtroget ser på. Jag finner Nydahls alarmistiska argumentation förenklad och försåtlig, men förenas med honom i avvisandet av nationalismen; vilket helt visst gör de sverigedemokratiska bloggbesökarna besvikna. Denna vägran till inordning genomsyrar även Nydahls nya essäsamling Kulturen vid stupet."

Det här är boken som omtalas i Aftonbladets artikel. Den går förstås alltid att köpa här i bloggen. Men bara här. Skicka mig ett mail så får du närmare besked om pris och annat. Jag finns som vanligt på thomas.nydahl@gmail.com

*

"Häromåret vandrade Nydahl ut ur det svenska publicistiska landskapet i protest. Jag delar frustrationen över strömlinjeformning, krympande utrymme och krav på dagsaktuella ”krokar”, men ser även en fara om Nydahl får för många följeslagare på sin solitära väg. Att välja avskildheten är att avsäga sig ansvaret för det allmänna, att ge avkall på motståndet. Att Nydahls hållning trots allt är en annan visar hans fortgående författarskap, vars värde inte minst finns i förmågan att av läsaren fordra eftertanke och ställningstagande."

Till Fredrik Persson som skrivit artikeln vill jag ställa två frågor:

1/ Vad är "alarmistiskt" i granskningen av den våldsamma och mordiska islamismen? Finns det en kvantitativ eller kvalitativ gräns för vad som inte anses vara alarmism? Kunde till exempel kritiker av nazismen eller kommunismen anklagas för att vara alarmistiska? Om ett totalitärt tankesystem hotar det fria ordet, jämlikheten mellan könen och likheten inför lagen är det mig likgiltigt vad detta tankesystem kallas. Islamismen är uttalad fiende till det fria samhället - sharialagstiftningen! - och till varje form av frihetligt umgänge människor emellan. Precis som nazismen, vars tankesystem grundades på rasteorier, och kommunismen, vars tankesystem grundades i klassteorier - vi vet att både slutade med massmord och undertryckande av varje försök till fritt utbyte av idéer och fria mänskliga relationer.

2/ Vilken är faran för att fler följer samma solitära väg som jag? Om du menar att det skulle utarma kultursidorna så tror jag risken är överdriven. Är de inte redan förutsägbara, utarmade och ängsliga som de är? Att med bloggen som forum fortsätta både ett författarskap och en journalistisk gärning, är väl knappast att "välja avskildheten". Visserligen är jag, vilket bloggens namn tydligt markerar, mån om att värna min ensamhet. Men jag gör det med allt fler läsare och den respons och den dialog som bloggen ger mig har jag tidigare aldrig upplevt, varken då jag skrev i morgon- eller kvällspress. Är inte det avgörande problemet just likriktningen och omöjligheten att diskutera kontroversiella samtidsfrågor på kultursidorna? Jag har 35 års erfarenhet av dem och kan intyga att det alltsedan 2001 blir allt svårare, för att inte säga omöjligt.

Jag har hela dagen försökt ringa Aftonbladet för att tacka för uppmärksamheten, men det bara tutar upptaget. Antagligen är det alarmister som spärrar linjen med sina försåtliga budskap.


Industrialismens barndom i Birmingham. De unga brummies identitet och gängtillhörighet.

Barn i Sutton Park, Birmingham 1890-tal.
Hur såg det ut i industrialismens tidiga skeden, då människor i stor skaror kom till städerna i Black Country? Det vore oklokt att betrakta gängkriminaliteten (eller för den delen rena maffiaorganisationer) som ett unikt fenomen för det postindustriella samhället. Jag uppehöll mig en hel del vid ämnet då jag skrev om Friedrich Engels bok Den arbetande klassens läge i England. Närmast på tur står läsningen av Philip Goodersons bok The Gangs of Birmingham som avhandlar 1870-talets fruktade och farliga gäng, sådana som The Sloggers och The Peaky Blinders.

Intressant är att Gooderson också kopplar dessa fenomen till den epok då Birmingham betraktades som en ”workshop of the world” och industrialismen lockade mängder med människor till staden. De fann förstås inte lyckan de sökte, utan oftast istället trånga och smutsiga gränder där de levde i överbefolkade hus. Deras dröm om att få arbeta i de fabriker där man tillverkade vapen, spik, söm och smycken byttes mot en tröstlös slumtillvaro. Åren 1800 - 1890 sexfaldigades Birminghams befolkning. Det våld som präglade slummen var frukten av en rå machokultur där brottning och boxning utövades på gatorna, och när denna kultur blandades med politiskt, sekteristiskt våld fick man en omfattande kriminell subkultur.

Så läsningen av Gooderson ger först och främst en förståelse för att gängkriminaliteten finns som ett kontinuerligt inslag både i det gryende industrisamhället och 140 år senare då det mesta av industrin lagts ner för avlägsna platser där arbetarna är extremt underbetalda och där regelverk och lagar är sådana att industrialisterna kan härska oemotsagda och därmed öka vinsterna väsentligt. En annan gemensam faktor är slående: under epoken 1870-1890 hade gängkriminaliteten tydlig förankring i arbetarklassen, inte minst i den från Irland invandrade, och mycket av dagens brittiska gängkriminalitet frodas också i de olika områden och sociala skikt som domineras av invandringen, inte bara de som kom från det forna imperiet (karibier, pakistanier, bangladeshier) utan också senare från de arabiska och afrikanska kulturerna. Etnicitet kom också nu att bli en sammanhållande faktor, ett kitt som kunde definiera vem som var ”vi” och vilka som var ”dom”. Det uttalade hatet mot brittisk, vit urbefolkning i arbetarklassen och bland de trasproletära skikten, uttrycks inte sällan med orden ”white trash”.



New Street, 1870-tal.
Gooderson understryker att de våldsamma ungdomsgängen var ett nytt problem i Birmingham, ingenting man sett före det industriella revolutionen.  Det jagades billig arbetskraft i Black Country och för barnen gällde det snabbt att anpassa sig. Men också sedan de fått jobb och slet hårt för den lilla lönen, stod de ändå utan varje form av fritidssyssla. Traditionellt sett hade det i Birmingham varit ledigt om måndagarna. Sakta växte en ny tradition fram som gjorde att lördagarna, både eftermiddagar och kvällar fylldes av fritid. Då uppstod också  spelandet på gator och torg, liksom de arrangerade slagsmål man kunde satsa pengar i, fanns det en slant över gick den till lite mat och dryck och något enstaka musikställe eller cirkus. Men så växte också något annat fram, nämligen arbetarföreningar, kooperativ och fackföreningar. Det kom också en ny utbildningslag, Education Act of 1870, med vilken man försökte gå in i de yngsta i primitiva skolor på heltid. Vid den här tiden kunde man knappast tala om att arbetarna uppträdde som klass. Snarare var man splittrade utifrån områden man levde i, till och med den enskilda gatan kunde skänka identiteten som behövdes. Det var därför mer en fråga om klan, än om klass. Från 1870-talet och framåt tycks också etnicitet spela en allt mindre roll i arbetarnas led och när man närmade sig år 1900 kunde man se en allt högre grad av homogen arbetarklass.

Corporation Street, Birmingham 1880-tal.
Birmingham fick stadsrättigheter 1889 och var en snabbt växande stad. Redan 1911 hade den drygt 840.00 invånare och var därmed Englands andra största stad (jämför med idag, då den alltjämt är andra stad, med en befolkning på drygt miljonen). Staden betraktades som vital och lockade människor till sig. Utbildade arbetare var betydligt vanligare här än i övriga England. Och vid en jämförelse med Manchester uppges en radikal politiker ha sagt att Birmingham hade ett hälsosammare socialt och politiskt klimat. Skillnaden ska i ett tidigt skede ha varit att Manchester framför allt hade de stora tunga industrierna, medan Birmingham hade mer av mindre arbetsplatser och små verkstäder med färre anställda. Den skillnaden var däremot så gott som utplånad runt 1970, då stadens fabriker växte kraftigt.

Vid just denna tid blev begreppet slogging allmänt känt. Enligt Birmingham Gazette 1873 innebar slogging ”ett skoningslöst stenande av förbipasserande”. Lite svårt är det att reda ut begreppets betydelse, eftersom det också användes i fabrikslivet som ett uttryck för mycket hårt arbete. Men det är otvetydigt så att slogging var ett sätt att våldsamt agera gentemot omgivningen, oavsett om det var med bara knytnävarna eller med stenar. Detta våld förekom ute i stadens olika kvarter och enligt Gooderson höll det hela stadsdelar i skräck i mer än 30 år. Sloggers, säger han, var den tidens huliganer.

Holloway Head, 1870-tal.
Gooderson skriver att begreppet slogging etablerades under 1870-talet i Birmingham och att smeknamnet ”slogger” kunde gälla båda de män som slogs för att vinna priser och för de ungdomsgäng som kastade sten på folk (jämför med dagens förortsgäng som attackerar räddningskår och polis med stenkastning). I Thomas Hughes roman Tom Brown´s Schooldays, utgiven 1857, fanns det en karaktär med namnet Slogger Williams, en ung man med hård näve och som gärna använde den. Så småningom växte de två betydelserna samman och användes under de följande trettio åren om alla som slogs, angrep med knivar eller med stenar. Stenkastandet kom rentav att betraktas som Birmingham-tradition. Pojkgängen angrep ofta människor som promenerade till och från New Street Station eller kyrkobesökare. I samtliga fall handlade det om oprovocerat våld. Gatorna var hemmet för dessa unga grabbar. De ansåg att gatorna var deras och att de var de som bestämde där.

Under 1860-talet hade det mesta av Birminghams gatuvåld religion eller etnicitet som orsak. Politiskt grundat våld var ovanligare även om både Tories och Liberals använde sig av betald gatupöbel i valtider. Dessa våldsverkade hade den milt ironiska beteckningen ”lambs”. Religions- eller etnicitetsgrundade slagsmål utkämpades mellan irländska invandrare (katoliker) och infödda engelsmän. Det fanns egentligen bara två andra invandrade folkgrupper i Black Country vid denna tid, och de var östjudarna och zigenarna. Invandringen av östjudar ökade markant på 1880- och 1890-talen då många judar också flydde de ryska pogromerna. I Birminghams utkanter levde de flesta zigenarna/romerna. Intressant att notera är att dessa romska bosättningar orsakade samma lokala osämja och stridigheter som dagens resande-bosättningar, oftast illegala, utgör för samlevnaden i Black Countrys glesare befolkade områden.

Naturligtvis utgjorde pubarna också här en ständig källa för bråk, slagsmål och allvarligare misshandel. Det kunde räcka med en vägran att servera öl till en alltför ung pojke, för att stora bråket skulle utlösas.

Bull Street, 1890-tal.
Arbetarna i Birmingham, ”brummies”, ansåg sig själva vara de bästa i världen, de uppträdde ofta arrogant och de trakasserade främlingar. Stadens hårdaste och mest kaotisak område fanns mellan de viktigaste kanalvarven och New Street Station. Det räckte att nämna gatunamnet Navigation Street, för att man skulle associera till alla sorters våld, inte minst på grund av all dryckenskap och prostitution som förekom där. Bland de prostituerade fanns det också barn ner till tolv års ålder, som gjorde allt för att hålla svälten borta. De allra yngsta var formellt sett tändsticksförsäljare, men vad de utsattes för i dessa kvarter kan man lätt föreställa sig. När journalister började samtala med dessa unga flickor, kom det till den större allmänhetens kännedom vad som pågick, och när man så småningom fick Children Act of 1889, kom också betydligt strängare straff mot män som utnyttjade barn. Men som Gooderson påpekar, kunde inte ens dessa straff avskräcka de män som var på jakt efter ”oskulder”.

Birmingham Mail rapporterade så sent som i november 2011 att man idag har liknande problem i staden. Studerande och unga mammor prostituerar sig för att dryga ut de små inkomsterna. Mot slutet av 1800-talet grundades Ladies' Associations for the Care and Protection of Young Girls i ett försök att skydda framför allt unga kvinnor från att hamna i prostitutionen.

Gooderson säger att gänget eller de intima vänkretsarna utgjorde en mycket viktig del i socialisationsprocessen, inte minst när det gällde säkerhet och trygghet gentemot andra. I Birmingham fanns det många tonårsgäng som helt ägnade sig åt att tigga och stjäla. Vissa av gängen hade specialiserat sig på inbrott. Genom att bryta sig in i butiker och restauranger kunde de till exempel komma åt åtråvärda matvaror som de sedan sålde till människor som hade råd att köpa dem. Ett fult inslag i gängens verksamhet var att de utnyttjade betydligt yngre barn. På så sätt kom det att ske knivrån på skolor bland de riktigt unga.

När jag läser sådant är det inte utan att jag drar paralleller till skeendet idag, där just rånen blivit allt vanligare, både på gator och torg, och i skolor. Inte sällan är det olika invandrargäng som rånar tonåringar, när det sker här i Sverige blir de rånade föraktfullt kallade för ”svennar” och i min barndomsstad Malmö har det blivit en sport att göra just detta. Lustigt nog var det också så att gängen i 1870-talets Birmingham angrep människor som samlats till exempel vid eldsvådor och olyckor!




lördag 9 juni 2012

Jørgen Leth x 2.

Tomas Joshua Leth har tagit den fina svartvita bilden av sin far.
Jørgen Leth: Et hus er mere end en ting. Det uperfekte menneske/ 3 (Gyldendal)
Jørgen Leth: Samlede digte (Gyldendal).

Den 14 juni fyller poeten, filmaren och journalisten Jørgen Leth 75 år. Jag som här i bloggen ofta läser just Leth eller ser hans filmer stämmer förstås in i gratulationskören, som under födelsedagen samlas hos förlaget Gyldendal i Klareboderne i Köpenhamn. Eftersom jag själv – efter Englandsresan på stipendium från författarfonden, det som nu är helt slut - inte ens har råd med en tågbiljett över Sundet får gratulera härifrån. Tillykke Jørgen och tack för allt vackert du skänker oss!

Den nya självbiografiska boken – den utkommer på torsdag -  som alltså följer på Det uperfekte menneske (2005) och Gulvet på havets bund. Det uperfekte menneske/ 2 (2007) har en mycket dramatisk och tragisk klangbotten. Den börjar nämligen i Leths bostad i Jacmel, Haiti. Där har han levt i många herrans år. Tisdagen den 12 januari 2010 trasas allt sönder. Den ohyggliga jordbävningen som tog 200.000 människors liv slog också Leths hus och liv i spillrar. Han överlevde. De övriga i huset överlevde. Men inget av det som skapats under många år fanns kvar. I ett av efterskalven föll också de sista hela väggarna i hans hus samman.

Det som hände kommer att prägla Leth framöver. Först befinner han sig i ett chocktillstånd då han mer som en automat än som en människa redogör för vad som hänt. Men gång efter annan återkommer han till det faktum att jordbävningen förändrade honom. Hela boken är tillägnad ”mine haitianske venner for alt det, jeg har lært af dem”. Han blev mer inåtvänd, kanske permanent nedstämd, mer ifrågasättande inför den värld som fanns framför hans ögon.

Skildringen av tiden efter katastrofen är oerhört stark, också när han börjar berätta om hur han istället försöka skaffa sig ett hem i grannlandet Dominikanska republiken. Han återser sin käresta från Haiti, Shilaine, som han hjälper på fötter med att finansiera den butik hon vill öppna. Försöken att hitta tillbaka till sammanhanget tycks ändå misslyckas, det är alltför mycket mörker som finns inuti Leth. Till råga på allt får han veta att Shilaine föder en son som alla tror är Leths. Det är han nu inte, men barnets födelse skapar ännu mera tumult i hans liv.

”Gennem hela det forløb var jeg godt i gang med at skrive digte. Jeg havde fået hul, og når jeg daglig kunne overvinde min modvilje mod at gå på bjergstien, kunne jeg vel også overvinde min blokering mod at skrive. Ja, jeg var igang, og digtene kom til at handle om at starte forfra. At begynde at gå, den ene fod foran den anden. Pludselig blev det en forttælling om ÅR NUL. Det havde fem barske professorer i Port-au-Prince kaldt situationen lige efter jordskælvet, og det, syntes jeg, var meget rammende.”

Det erotiske menneske, filmen som kom i slutet av 2010, tio månader efter katastrofen. Filmen är ett långtida projekt som Leth från och till skapat under femton år. Kanske blir det återupptagna arbetet tillsammans med kollegor och vänner det som räddar honom ut i verkligheten igen. Det är i alla fall en vacker tanke, att människan som erotiskt väsen, blir symbolen för livets återkomst. Det anas en återhämtning.

Leth reser som  vanligt mellan världsdelarna, ibland kommer han rent av till Danmark. Uppbrottet är en del av hans livsrytm. Han köper kläder igen. Han spelar in berättelser och dikter. Han skapar. Men så, alldeles i slutet av boken beklagar han sig över alla de förändringar som skett efter katastrofen och han säger, att ”alle forandringen er uhyggelige”. Han vill in i rutinerna igen. Leva i vardag av skapande, äta den goda maten han får sig tillagad. Men han är realistisk, förstås och konstaterar att han faktiskt förlorade något, förlorade det och är inte med där längre, trots att det är det enda han vill. Och han slutar berättelsen:

”Jeg synes alt nyt er uhyggeligt. Alt som jeg ikke kender fra dagligdagens rutiner. Forandring gør ondt. Forandring er noget skidt. Jeg holder fast ved mine ting. Jeg vil ikke lave det om.”
Alldeles nyligen släppte förlaget också Leths samlade dikter, i en vacker och 665 sidor tjock volym. Här finns allt, både det som utgivits som böcker och som publicerats på annat sätt, i tidningar eller tidskrifter.



fredag 8 juni 2012

Helle Merete Brix om English Defence League. En kritisk diskussion.

Helle Merete Brix.
Nu är det två veckor sedan jag kom hem från Birmingham, alltså nästan fyra veckor sedan EDL lovade mig en intervju. Sista veckan där borta lovade de att svara på mina skriftliga frågor istället eftersom de ställde in vårt planerade möte. För tio dagar sedan skrev min kontakt att svaren skulle komma före helgen. Sedan dess har det gått ännu en vecka och jag har skrivit och påmint dem. Inte ett ljud till svar. I början svarade de på alla mail, men det verkar som om de inte vill, kan eller orkar besvara frågorna. Jag släpper därmed EDL. Skulle de mot förmodan sända svar tar jag mig an dem. Annars får kapitlet i min bok om dem bygga på det material jag själv letat fram och resonerar utifrån. Jag har inget val.

Nedanstående text är ett tillägg till det redan skrivna kapitlet. Eftersom jag hyser stort förtroende för Helle Merete Brix vill jag gärna ha med hennes sätt att se på EDL.

*

Den 14 november 2011 skrev den danska författaren och journalisten Helle Merete Brix en artikel på norska HRS om EDL. Hon inleder med att påminna läsaren om den mediala bilden av den engelska organisationen: tatuerade, skalliga män som är våldsamma och högljudda och som ofta hamnar i handgemän med såväl polis som Unite against fascism (en brittisk vänsterorganisation) när de demonstrerar mot islam och islamism. Men så frågar hon sig om gruppen själv är våldsam, eller om våldet uppstår i konfrontation med andra grupper. Hon säger att hennes ärende framför allt är att belysa frågan om huruvida «den vänliga tonen på hemsidan» samt den helt andra ton man visar på Facebook och vid demonstrationer. Hon säger att det förekommit att medlemmar av EDL gjort heil-hälsningar under demonstrationer.

Helle Merete Brix tecknar organisationens bakgrund och säger att den bildades i Luton fem mil norr om London, sommaren 2009, där det finns en stor muslimsk minoritet, mängder av moskéer och växande spänningar mellan «den vita arbetarklassen och radikaliserade muslimer.» Men, det är kanske ännu viktigare, att «det också är en stad som placerat sig på terrorkartan de senaste åren, bland annat hade de fyra unga män som dödade 52 människor i terrorangreppen 2005 i London, en förbindelse med Luton. Det hade också den självmordsbombare som slog till i Stockholm 2010.

EDL växte fram ur United Peoples of Luton, en grupp som bildades i protest mot den islamistgiska gruppen al Muhajiroun. Denna grupp demonstrerade agressivt vid en högtidlighet i Luton 2009,

"en högtid avsedd som en hyllning till soldater från ‘Royal Anglian Regiment’, som återvänt från Afghanistan. Al Muhajirouns representanter ropade och skrek och viftade med plakat med bland annat texten ‘brinn i helvetet’ – alltså om de brittiska soldaterna."

Denna bakgrund, tecknad av Brix, är av avgörande betydelse för att man ska förstå varför EDL alls bildades.

Ett exempel på våld från EDL-medlemmar ger Brix i följande stycke:

"Alexander Meleagrou-Hitchens, som bland annat är knuten till International Centre for the Study of Radicalisation (...) berättar den 27 oktober 2011 i ett inlägg på Huffington Post om 25 EDL-medlemmars angrepp på en bokhandel i Birmingham, driven av Ahmadiyya-muslimer. Meleagrou-Hitchens förklarar i artikeln att EDL inte har svarat honom om händelsen."

Man kan förvisso också läsa om den på Harry´s place som den 19 oktober 2011 skriver:

“ Ett muslimskt bokbord I Cradley Heath market stormades av fler än 25 huliganer från English Defence League den gångna helgen. Det chockerande angreppet skedde inför ögonen på shoppare, de flesta kvinnor och barn, halv tre på lördagen. Den lokala Ahmadiyy-gruppens bokbord och Koranutställning angreps och frivilliga blev hårdhänt behandlade och förnedrade av medlemmar från den högerextrema organisationen. En chockerad Ahmadiyya -medlem,Toby Ephram, beskriver hur det såg ut. Han sa: ’Omkring 25 EDL-människor stormade vårt bokbord och knuffade, slet i och hotade våra medlemmar.’ ’Vi har bokbordet för att väcka medvetenhet om vårt arbete i Storbritannien och i lokalsamhället och om att vi är stolta över att vara brittiska muslimer, och den här händelsen gör oss bedrövade. Vårt motto är ‘Love for All – Hatred for None’ och vi besvarar aldrig våld med våld, så vi bara stod där utan att svara på provokationen.”

Shifnal, West Midlands, England i maj 2012. Foto från tåget: Astrid Nydahl
 I ett ps till artikeln skriver ”Bob from Brockley” i Harry´s place, samma dag:

”Ahmadiyya är en av de minst fundamentalistiska eller jihadistiska grupperna inom islam. De tar uttryckligen avstånd från väpnad jihad och ses inte som en del av Umman av ortodoxa muslimer och de ses rentav som kuffar (otrogna) av fundamentalister. De har därför utsatts för våld från islamister i Pakistan, Bangladesh och på andra platser. Med andra ord är de precis sådana som de som bekämpar islamismen borde solidarisera sig med, och inte attackera. Detta visar på EDL:s okunnighet om älsklingsbesattheten, islam, och likaså på tomheten i påståendet att de är emot islamism snarare än vanliga muslimer. Det blottar den grundläggande rasismen och paranoian i rörelsen.”

Artikeln av Meleagrou-Hitchens  har också en länk till en videoinspelning av ett våldsamt angrepp i oktober 2010 då EDL-medlemmar angrepp en snabbmatsrestaurang i Leicester med asiatiska ägare. Meleagrou-Hitchens gav 2010 i en annan kommentar i Standpoint Magazine exempel på "hur EDL-medlemmar gör heil-hälsning vid gruppens möten."

Brix berättar också utförligt om EDL-ledaren Tommy Robinsons (pseudonym för Stephen Lennon) bakgrund. Det finner jag mindre intressant, eftersom det är just i rollen som EDL:s ledare och talesman han bör granskas, inte för någonting annat.

Brix avslutningsord förtjänar att tas på största allvar:

"Så länge politikerna visar eftergivenhet inför islams krav om makt och inflytande i de brittiska städerna och blundar för de konsekvenser det har för både icke-muslimer (som sikher och hinduer) och liberaler, kommer EDL att rekrytera. Tommy Robinson har (...) 69.000 följare på Facebook. När vaknar de brittiska politikerna och ger människorna i dessa städer ett alternativ, som består av annat än EDL och tomma förklaringar om att hylla diversitet och multikultur?"

Jag vill påstå att detta illustrerar vad jag skriver titt som tätt: en växande islamistisk rörelse och ett växande muslimskt inflytande leder ofrånkomligen till sådana sociala spänningar som förr eller senare brister och övergår i våldsamma upplopp och det enzensbergerska lågintensiva inbördeskriget. Och nej, det påpekandet är inte alls att jämföra med det banala påståendet att «rasismen» följde med invandrare och flyktingar till det nya landet (och att «rasismen» inte skulle finnas om dessa aldrig hade kommit) – det betraktar jag som ett av de grövre inslagen i de senaste årtiondenas icke-debatt. Varje nation och varje folk reagerar på handlings- och livsmönster som i grunden skiljer sig från de egna, det erfarna och det identitetsskapande. Det har egentligen ingenting med «rasism» att göra, utan är snarare uttryck för en av människans allra äldsta instinkter: att skydda sig mot angrepp utifrån. Kan vi inte se det i vitögat är vi också oförmögna att hantera de våldsamma spänningar och motsättningar som finns i hela Europa, och som särskilt i ett land som Storbritannien har nått ännu ett steg mot avgrunden, därför att man där så länge valde att blunda med båda ögonen och hålla för båda öronen varje gång en varningssignal hördes. I bästa fall hetsade man mot och demonisera de få personer som ifrågasatte utvecklingen. Just i det avseendet är Sverige så oerhört likt Storbritannien.



August Strindbergs Lilla katekes för underklassen (Karneval bokförlag)

Strindberg, Strindberg, Strindberg överallt. Och det finns ju skäl. Både för fest och för läsning. Särskilt glad är jag över att Karneval förlag nu ger ut den lilla katekesen för underklassen på nytt. Den boken var viktig för mig i ungdomen. Min debut skedde med ett häfte dikter från fabriken, där jag valt titel just från katekesen: Smuts.

"Zola har skildrat underklassens lidanden och överklassens brott, därför kallas han smutsförfattare. Smuts är det namn överklassen ger allt som har sammanhang med underklassen."

Kanske typiskt ungdomligt övermod av mig att citera detta. Jag var inte ens torr bakom öronen. Men när jag nu läser boken igen känner jag igen den friska vinden i Strindbergs text, hans oförsonlighet gentemot överheten och hans radikala sätt att berätta om sociala orättfärdigheter. En till:

"Vad är Politik? Statskonst, eller överklassens konst att hålla underklassen under sig. Med politik menas även ett bedrägligt förfarande."
 I förordet skriver chefen för Strindbergsmuseet, Stefan Bohman:

"Vid en närläsning av katekesen är det ingen slump att Strindberg som underklass först nämner de som frambringar mat (...) Strindberg såg bönderna som en central grupp i samhällsomvandlingen och menade att de svenska socialdemokraterna var alltför stads- och industriinriktade."
Om man vänder på boken och läser den från andra hållet så får man Göran Greiders Liten katekes för de ännu vanmäktiga. Den texten gör varken från eller till. Det är Strindberg man stannar hos.

torsdag 7 juni 2012

Kaj Svensson: Ännu på väg. Dikter (Litteraturtjänst/Kulturtjänst LKB 2012).

Kaj Svensson är inte bara en diktare jag känner. Jag har dessutom givit ut tre av hans böcker. På mitt första förlag utgav jag hans samling  Phaneron (1993)och på Occident de två volymerna Som det pågår (2005) och Ingen tom yta längre och andra dikter (2006).

Jag kan naturligtvis inte recensera Kaj Svenssons bok. Jodå, det hade jag visst kunnat, men hade det varit trovärdigt? Kulturlivet är med råge vänskapskorrumperat, och det spelar ingen roll om man tillhör en inkrökt Lundakrets eller något norrländskt kotteri, för att nu inte tala om huvudstadens inavel, det är likadant överallt.

Så jag nöjer mig med att säga att detta är en mycket gripande diktsamling. Jag har läst mycket av den under skrivprocessen och jag tycker att två ting är så framträdande hos Kaj Svensson.

Kaj Svensson, foto: Astrid Nydahl 2006.
 Det ena är den alldeles otvungna utblicken i världen, hans förtrogenhet med europeisk tradition och hans ständiga pendelrörelse mellan nord och syd i denna kulturkrets. Det andra är det, skenbart, intima. Det är ju i själva verket dikter om den kärlek och tillhörighet vi alla känner igen. De två dikter jag vill visa er ur boken är av en tillfällighet från just den kategorin. Jag valde dem på känn, och tycker att de båda säger något väsentligt om boken.

Boken kan beställas direkt av poeten på mailadress: landy65@hotmail.com

Inget landskap

Du har inget landskap i dina ögon
Inga vindlande småvägar, doftande ängar
Inga fjärran åsar, blommande vallmofält
Ingen dånande kyrkklocka
Som slungar sin honung
Ur dimmorna vid insjön –
Men när du lyfter blicken
Och följer gässens sträck
Återvänder allt från ingenstans
Och minnets dunkla labyrint
Lyses plötsligt upp av bjärta lyktor
Och du smakar redan, smaskar på
Hemlandets åskstinna sommarkvällar
Och hör brandsirenen tjuta
Över en skål rykande soppa
Du återvänder till farmors stenugnsbröd
Och lämnar mig ensam med dessa rader:
”O mörka lifvets dar! – vi dem med oro njuta
Och när de flygtar bort, de all vår sällhet sluta”

(Citatet som avslutar dikten kommer från en dikt av 
sjuttonhundratalspoeten Hans Bergeström, som bl.a. var verksam som präst i Helsingborg.)



Purjolök

Purjolökarna
Sköt upp som gröna fingrar
Ur jorden
För den som väntat
Länge nog finns
Ingen större belöning
När du gav mig lukhackan
Och satte på mig solhatten
Kände jag mig stå
I din kärlek

(Till Joanna)

Sallad med Dalrymple.

I den här boken av Theodore Dalrymple finns det en essä som heter Multiculturalism starts losing its lustre. I den argumenterar han emot den statligt påbjudna ideologin multikultur och visar på falskheten i dess skimrande och av godhet mättade resonemang:

"For the salad to be delicious, no ingredient should predominate and impose its flavour on the others. Even as culinary metaphor, this view is wrong: every cook knows that not every ingredient blends with every other. But the spread and influence of an idea is by no means necessaraly proportional to its intrinsic worth, including (perhaps especially) among those who gain their living playing with ideas, the intelligentia."

Dalrymples argument har förstås inte det minsta med hudfärg att göra. I vårt nya Europa, där multikulturen är högsta påbjudna ideologi, måste vi konfrontera den sortens missförstånd. Dalrymple skriver klargörande i ämnet:

"Britishness has been a cultural, not a racial or biological, concept with the tradition of tolerance, compromise, civility, gentlemanly reserve, respect for privacy, individuality (evident as far back as Chaucer´s time), a ready acceptance of and even affection for eccentricity, a belief in the rule of law, a profound sense of irony and a desire for fair play: in short, the common decensy that Orwell wrote of so eloquently."
Dalrymple i Köpenhamn. Foto: Snaphanen, maj 2012.
Antag att ett lands minoritetsbefolkning, jag tänker särskilt på den muslimska förstås, antog dessa kulturens och civilisationens kännetecken. Skulle det då vara ett problem att samleva med människor från muslimska kulturer? Alls inte. Låt oss bara ta två minoriteter som lever i Sverige: den judiska och den kinesiska. Ställer några av dessa minoriteter krav på särbehandling med avseende på vardagsliv och beteendemönster? Jag kan inte se det. Tvärtom talar vi här om två synnerligen välintegrerade folkgrupper. Den judiska har förstås haft lång tid på sig. Men också den kinesiska, oavsett om den kommer från Vietnam eller andra platser, är en grupp som med eget, hårt arbete blivit en del av det svenska samhället. Men somaliska och afghanska unga män? Irakiska och andra muslimska kulturgrupper? (Dalrymples resonemang utgår ifrån den största muslimska minoriteten i Storbritannien, den pakistanska). Jag är inte alls säker på att de i Sverige, eller i det brittiska landskapet, skulle godta att följa vår grundlag (därför att sharia i allt högre grad blivit en särartspolitik som tillämpas både av imamer och i civilsamhället, inte minst i Storbritannien är detta ett faktum), inte heller att de skulle acceptera vårt sätt att hantera konflikter, såväl på mikronivå i familjen som på makronivå i samhället som helhet. En kultur tar mycket lång tid att skapa och forma, men den kan förstöras snabbt.

onsdag 6 juni 2012

Ola Klippvik: Vikbodagbok II (Natur och Kultur).

Inom kort utkommer Ola Klippvik med sin andra dagbok från Vikbolandet, vardagen och det som väcker tankar och idéer. Klippviks bok heter helt enkelt Vikbodagbok II och den pryds på omslaget av en fin vinterbild som fått vinjettens behagliga form. Bokens texter är alla ungefär lika långa (en boksida) och de är inte dags- utan veckodaterade. Han börjar i vecka 38, år 2010, och lever sig skrivande fram till vecka 37, 2011.

Jag hade turen att få boken samma dag som jag insjuknade. När jag den dagen fick posten inburen till mig kunde jag öppna Klippviks bok och en ny självbiografisk volym, den tredje, av Jørgen Leth. Det var en bra början. Oavsett hur länge jag skulle bli liggande så hade jag fint och stimulerande sällskap. De två första dagarna läste jag bara korta avsnitt, men efter som tiden gick blev det allt mer.

Eftersom jag är mycket svag för alla typer av dagboks- och brevböcker, passar Vikbodagbok II så bra för mig. Jag tänker att Klippvik är i samma ålder som mina två äldsta barn. Det han skriver ger mig därför också ett perspektiv på hur människor betraktar livet och världen idag. Förbluffande mycket hos Klippvik liknar mitt eget betraktelsesätt, trots den relativt stora åldersskillnaden.

Foto: Gertrud Hellbrand.
Det finns en rak och enkel saklighet i texterna. Och alldeles som om allt här i livet hängde samman, eller utspelades parallellt kan man läsa om amerikansk nyfattigdom och en granne i byn som just fyllt sjuttio, i en och samma text. Och visst, det är precis så det är med oss människor. Vi lever våra alldeles vanliga liv, dag efter dag, natt efter natt, samtidigt som det sker dramatiska saker runt knuten eller på andra sidan jorden.

Turkmenska mattor, öländska vandringar, sjukdomar, barnlekar, arabiska uppror, översvämningar i Brasilien, allt och så mycket mer äger rum parallellt i våra liv. Tiden är ett ständigt flöde av skeenden och relationer. Den som föds får syn på den värld som en annan, på samma sjukhus, just lämnat. Mitt i ett andetag far Sven Wernström förbi. I ett annat hälsar Klippvik på hos Axess i Stockholm. Men han tackar också nej till saker därför att han inte har råd med tågbiljetten. Där log jag igenkännande. För oss som lever under existensminimum är det också viktigt att få belysa sådana aspekter av konstnärstillvaron.

Ola Klippvik har en sällsynt förmåga att skriva ner detta liv så att det framstår precis så som det är: föga upphetsande, alltid oroande, ofta vackert och storartat men ibland också en tragedi på det personliga planet. Jag är tacksam för att jag fick vistas med honom, ett helt år gick medan jag låg i sjuksängen.


Röd dag mitt i veckan.


Den här bakgården såg jag varje morgon i Birmingham. Den fungerade bra för väderobservationer. Oftast var himlen just så sommarblå som på bilden.
Ja, det är väl idag man ska vifta med flaggan. Jag avstår. Trots de minst sagt nedslående nyheterna från Finland igår är jag överväldigad av det stöd jag fått från vänner och kollegor där.

Idag ska jag försöka vara uppe hela dagen. Är inte helt återställd men på rätt väg. Jag avskyr den här helgdagen, en röd och därmed postfri dag mitt i veckan är en absurditet. Men jag har lagat en riktig festmåltid på fransyska och den ska avnjutas med ett rött vin i eftermiddag. Så kanske livet återvänder? Ännu fattigare blir jag utan arvodena från Astra Nova. Men jag ska å andra sidan inte köpa något annat än mitt dagliga bröd.

*

Inlägget jag tidigare idag publicerade, med en text av Cosby, visade sig vara fejk. En uppmärksam läsare, Mats, berättade och visade för mig vad han själv skriver på sin hemsida:

"If you got the BOGUS email, it's time to hit DELETE! There's an email floating around - entitled "I'm 76 and tired" - purportedly sent by me. I did not write the email, I did not send the email, I'm not 76, and I don't subscribe to the ugly views expressed in the email. We are coming up to an important anniversary on Sunday, which is a day when we should all come together. Whoever wrote this email is not thinking about our country, or what is important. If you get the email, it's time to hit DELETE."
Jag ber om ursäkt, borde ha kontrollerat detta först.

tisdag 5 juni 2012

Sista dagen med gänget i Helsingfors. Astra Nova går nya vägar. Med nya medarbetare.

Nya numret av Astra Nova. Och det sista jag medverkar i.

Från Finlandssvenska tidskriften Astra Novas nya redaktör, Sara Eriksson, fick jag idag mail som bland annat innehöll dessa rader:

”Juni är här och nu har vi på allvar kommit i gång med planeringen av Astras förnyelse. Det kommer att ske ganska stora förändringar i hur vi jobbar med tidningen och i innehållet. Bland annat kommer vi inte att ha lika mycket recensioner som förut, och i stället satsa på artiklar om och feministisk analys av litteratur, konst, musik, film etc. Vi kommer inte heller att på samma sätt som tidigare ha återkommande skribenter i varje nummer, utan satsa på nya namn och personer. Dels för att skapa omväxling och dels för att kunna ge fler chansen att publicera texter. I det första numret kommer vi att ha nästan bara nya namn, för att markera att det är något nytt och bryta med det gamla.”

Sara har de senaste två åren varit redaktionssekreterare för tidskriften och vi har haft ett mycket gott och friktionsfritt samarbete. Jag tror att hon blir en mycket bra redaktör för tidskriften.

Till mina vänner i Svenskfinland sände jag dessa rader:

”Efter nästan tjugo års skrivande av bokkrönikan i Astra Nova tog det idag abrupt slut. Det är förstås bara att acceptera, samtidigt som jag med ledsnad konstaterar att detta varit något viktigt också för mig. Det började på Birgitta Bouchts tid och jag har väl samarbetat med en handfull redaktörer sedan dess. Två särskilt minnesvärda: Maria Antas (nu, sedan länge, på FINLIT) och författaren Karmela Belinki. Det känns som om mitt starkaste band med Svenskfinland härmed klipps av. Det gör mig uppriktigt ledsen.”

Jag vill gärna understryka det jag skrev. Jag kände det som om en väsentlig del av mig försvann. Sedan jag bröt med dagspressens kultursidor blev Astra förstås ännu viktigare. Men jag kan bara önska Sara och hennes nya stab lycka till med tidskriften, som har en så stolt och lång historia.


Hans-Magnus Enzensberger: Det mjuka monstret Bryssel, eller Europas omyndigförklaring (Karneval förlag, översättning av Madeleine Gustafsson).

Av en slump kom jag att läsa två EU-kritiska böcker samtidigt. Den ena var Dalrymples nya bok, The New Vichy Syndrome, som jag fann mindre bra än jag väntat mig. Det mesta jag tidigare läst av honom är intressant, ur en eller annan synvinkel, inte minst när det handlar om de sociala och kulturella tillstånden i Storbritannien. Den andra boken var Hans-Magnus Enzensbergers Det mjuka monstret Bryssel, eller Europas omyndigförklaring. Jag har inte läst några recensioner av boken och gör det inte heller innan jag skriver denna text. Skälet är enkelt: boken gör mig konfunderad, eftersom den inte alls lever upp till de förväntningar jag hade på den. Enzensberger är en av mina favoritförfattare och det finns en handfull titlar av honom översatta till svenska, som håller mycket hög nivå, också inom essäistiken (som till exempel Inbördeskrig).

Nu är den nya boken mer en pamflett än en essä. Men jag har svårt att följa hans tankegångar också i det blygsammare avseendet. Visst, han berättar saker som de facto är upprörande, som har att göra med superstatsutvecklingen, den allt annat än transparenta och svällande byråkratin, om regelverk som för länge sedan passerat gränsen för det absurda, om löner som mer än något annat gör människor förbannade (och i den ilskan instämmer jag själv), men som han ändå ställer i jämförelse med vad höga politiker i stora europeiska städer tjänar och visar att de groteska summorna inom EU ofta är i nivå med de som betalas utanför unionen (han tar Wiens förvaltning som exempel och säger att den är ”lika dyr som Europeiska unionens”). Nå, allt detta är i detaljerna nytt, också för mig, och Enzensberger har grävt fram och sammanställt dem på ett åskådligt sätt.

Jag är mer tveksam till hans välkända ironier, och undrar om ämnet egentligen låter sig redovisas med den metoden. Ibland anar jag att han skulle haft mer att berätta, också i detaljerna, om han skippat ironierna. Det som är verkligt intressant och som jag unnar många läsare är istället de kapitel som berättar om ”den halvt glömda förhistorien” till EU och om det han kallar ”inträdet i en postdemokratisk tidsålder”. Här tror jag nämligen att han närmar sig kärnan utifrån vilken en seriös, kritisk diskussion kunde föras.

”Man får knappast intryck av att unionsmedborgarnas valtrötthet bekymrar de ansvariga. Oberört åser de hur underlaget för deras legitimitet krymper. Det ligger nära till hands att förmoda att det till och med passar i deras planer, eftersom passivitet hos medborgarna är ett paradisiskt tillstånd för varje maktmedveten myndighet. Inte heller de deltagande nationella regeringarna har särskilt mycket att invända.”

och:

”Man uppskattar att över 80 procent av alla lagar inte längre stiftas av de nationella parlamenten, utan av myndigheterna i Bryssel. Ingen vet så noga. Strängt taget är det inte, som i en klassisk rättsstat, frågan om lagar utan om direktiv, riktlinjer och föreskrifter. Det svarar helt och hållet mot den auktoritära stil som myndigheterna i Bryssel föredrar.”

Här finns grunden för en diskussion! Och det är just den här typen av resonemang jag hade velat se mer av i boken. Den är naturligtvis för tunn för det, endast 96 sidor, och efter att ha läst den tänker jag att det kanske framöver skrivs en EU-kritisk bok som är resonabel och enkel på samma sätt som Enzensbergers, men som går djupare i enskildheterna och som i överblickarna gör mekanismerna tydliga. När det är sagt vill jag ändå tillägga att jag utan tvekan skulle kunna sätta hans bok i händerna på yngre människor, som vill börja studera vårt största europeiska maktcentra. Den kan vara en god början.

Astor noveller 6-10

Chiara Valerio: Den gudomliga avbetalningen (övers. Johanna Hedenberg)
Antonella Lattanzi: Katastrofen i Bari (övers. Ida Andersen)
Veronica Raimo: Ärendet (övers. Viveca Melander)
Ascanio Celestini: Jag har ångest. Kronan. Tyngdkraften (övers. Johanna Hedenberg)
Giorgio Vasta: Den enkla framtiden (övers. Sanna Dager)

Fördelen med att ligga sjuk är att man också hinner läsa – mycket. Snart har jag kommit igenom hela Thomas Manns En opolitisk mans betraktelser, jag är djupt inne i Jørgen Leths tredje självbiografiska bok,och Hans Magnus Enzensbergers lilla pamflett Det mjuka monstret Bryssel har jag slukat. Och jag har läst tre hela Theodore Dalrymple-böcker.

Och så har jag läst de fem nya novellister som förlaget Astor presenterar, denna gång från Italien. Det är en ambitiös och minst sagt djärv utgivning och den väcker så många tankar om vad man kan uppnå med novellen. Alla de fem häftena är lysande exempel på detta, och dessutom på hur olika denna litterära form kan se ut. I en av dem, Celestinis, ser den mer ut att dra mot lyriken, och i Lattazis mot dokumentären. Det är framför allt de tre kvinnornas bidrag som tilltalar mig. Den första, Valerios novell, är en bitsk och fräck ironi över konsumismens elände. Ja, jag tror att de flesta kan känna sig träffade av hennes sätt att gestalta vårt avbetalnings-liv, hur vi hela tiden vill ha mer och nyare, också när vi faktiskt inte har pengar nog. Lattanzis gripande berättelse om vad som hände Bari i december 1943 är något av det starkaste jag läst i den genren. Krigsberättelserna kan stå en upp i halsen, men den här är gestaltad så annorlunda att man tvärtom läser den med största intresse. Raimos novell Ärendet håller jag för att vara den här italienska utgivningens absolut starkaste kort. Här får vi se vad som kan hända en människa som erbjuder sig att hjälpa en annan. När hon till sist sitter fast i nätet av krav och förväntningar tätnar stämningen och blir kusligt realistisk. Av Raimo vill jag läsa mer.

Nyss och nu.

Nyss stod jag här, på ett torg i Wolverhampton och samtalade med en polis. Och nu är jag för femte dagen nerbäddad i fortsatt sjuktillstånd. Ena dagen full av energi och skaparkraft, nästa urholkad och tom.

måndag 4 juni 2012

Lina Ben Mhenni: Tunisian Girl. En passande och nödvändig repris.

Det är snart kväll, måndagen den 4 juni. Jag ligger fortfarande sjuk, idag på fjärde dagen. Det blir minst en eller två dagar till. Jag vill inte att det ska lysa tomt här i bloggen, och väljer därför en repris som jag tycker passar mycket bra. Skälet till det är den fruktansvärda och minst sagt förvirrande utvecklingen i Syrien. Jag är inte det minsta säker på att vi får veta sanningen. Varken av svensk eller utländsk press, eller av USA:s utrikesminister på besök i Stockholm. Vilken roll wahhabiterna spelar gör man allt för att dölja. Och de senaste massakrerna vet vi egentligen väldigt lite om. Vi vet att de ägt rum och vi vet att det är barbariska handlingar. Men vem som utfört dem vet vi lite, eller ingenting, om.

Jag repriserar därför en av de få kloka rösterna i "den arabiska vårens" kakofoni. Läs henne. Lär av henne. Texten som följer publicerades ursprungligen den 13 januari.

 *

Får jag börja med en generalisering skulle jag säga, att det väl knappast gick någon förbi att den arabiska våren svept och fortfarande sveper fram över arabvärlden. Nå, då tar jag en generalisering till och säger, att det är ytterst få som i bloggar, tidningar eller bokform ställt kritiska frågor om innebörden av denna vår. Nog är det nu alltmer uppenbart att våren blivit höst, i och med att de totalitära islamisterna - Muslimska Brödraskapet och andra - griper makten, i så kallade “fria val” eller genom inbördeskrig och kupper. Det som började som en frihetsdröm i Tunisien och Egypten blev snabbt en krigets mardröm i Libyen och Syrien.

Sekwa förlag, alltid på alerten, ger ut den tunisiska, sekulära bloggaren Lina Ben Mhennis bok Tunisian Girl - en bloggares berättelse om den arabiska våren (översatt av Alexandra Dumas från franskan). Trots den tunna volymen på knappt sextio sidor en mycket tänkvärd och intressant bok.

Författaren undervisar i engelska vid universitetet i Tunis, men är alltså här bekant i sin egenskap som bloggare. Det har hon varit sedan 2007. Självklart har myndigheterna gjort allt för att stoppa henne och hennes vänner. De blockerade, stängde, förföljde, men på nätet finner man alltid alternativa vägar. Hon säger själv att genombrottet kom med texter på engelska, som människor utanför Tunisien kunde använda som information om striden mellan despotin och de frihetslängtande människorna.

Men hon har framför allt inte varit en “tyckande” bloggare, dessa som det går tretton på dussinet av. Hon har ägnat sig åt dokumenterande, medveten bloggverksamhet, som fungerat både som informationskälla och som samlingspunkt. Och hon har också rest runt i sitt land och dokumenterat övergreppen och därmed i bloggen kunnat visa både bilder och filmer av hur diktaturens repressiva arbete såg ut.

Lina Ben Mhenni i Saint-Malo, Brittany,
vid litteraturfestivalen ‘Etonnants Voyageurs’.
AFP foto/Cyrill Folliot.

Lina Ben Mhenni understryker att hon som bloggare har en frihet som är få förunnad. “Jag är politiskt obunden och det vill jag förbli” skriver hon. Och: “Jag vill fortsätta ta avstånd från makten. Vi bloggare är fria, vi har aldrig velat samla oss under någon organisation, även om andra försökt förmå oss till det.” Den kaxigheten gör henne både trovärdig och speciell. Frihetskravet är totalt. Ingen kan få dem att tala i kör eller kollektiv. Så är det därför att friheten aldrig kan växa fram ens i de nya politiska grupperingarna, vars enda och största mål är makten.

Lina Ben Mhenni i sitt rätta element.

Det är således en viktig bok Lina Ben Mhenni har skrivit. Ändå skulle jag säga att man måste söka vidare om man vill förstå vilka krafter som är i rörelse, såväl i Tunisien som i de övriga länderna vi talar om. Det är till exempel fortfarande ytterst oklart vilka NATO:s motiv var att bomba Libyen sönder och samman. Britterna under Blair och USA hade länge haft Kaddafi som kelgris och allt såg ut att leda till bättre relationer (för oljans skull?) - men plötsligt, sedan Benghazis klaner revolterat mot centralstyret i Tripoli ställde sig Europa och USA på deras sida, och länder som inte ens är NATO-medlemmar, som Sverige, deltog i bombkriget. Varför? Oljan räckte inte som förklaring i inledningsskedet, även om den kanske gör det nu. En kanske ännu viktigare fråga att ställa är hur det kunde komma sig att västalliansen i detta krig hamnade på samma barrikader som välkända gamla al-Qaidaveteraner. Det finns, som jag antytt, en rad frågor som borde ställas. Och det är viktigt att ställa dem, just för att utvecklingen i Libyen efter Kaddafi knappast pekar mot stabilitet, fred och försoning.

Och frågetecknen kring Syrien hopar sig. Vem utför de så kallade självmordbombningarna i Syriens huvudstad? Vem skjuter från taken? Dessa frågor - och tusen andra - hoppas jag att forskning och oberoende undersökningar kan finna svar på. Är det meningen att kretsen kring Assad ska fördrivas med samma medel som Kaddafis gjorde det i Libyen?

Kaddafi skändades och mördades av en pöbel som kallade sig “rebeller” - men det de har att erbjuda Libyens folk, vad är det? En shariastyrd stat eller bara anarki? Vad innebär islamisternas valsegrar i Tunisien och Egypten?

Den avgörande skillnaden mellan Tunisien och Libyen/Syrien är att det är fredliga och civila gatuprotester som leder fram till diktatorns avgång i det första fallet, och i det andra fallet regelrätta militära angrepp, först från illa beväpnade “rebeller” men sedan i allt högre grad av högteknologisk västerländsk militär utrustning. Kan man ens jämföra dessa två parallella skeenden?

Låt mig sluta med att citera Lina Ben Mhenni. Så här skriver hon mot slutet av sin bok:

“Än är inget vunnet (…) Journalisterna skulle kunna göra ett mycket bättre jobb, men det gör de inte, och polisen fortsätter att döda, antalet dödsoffer stiger. Vi måste sätta oss vid våra datorer igen. Jag säger det än en gång: en bloggares uppdrag tar aldrig slut.”

Boken egen hemsida.
Förlagets hemsida.