Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
fredag 1 juni 2012
Furan föll.
Vaknade sjuk i morse. Feber och elände, sängläge. Därför bloggtystnad ett tag. Återkommer när jag mår bättre.
torsdag 31 maj 2012
Aris Fioretos och Durs Grünbein: Avtalad tid (Ersatz).
Fioretos: Som så många torn i Babels efterföljd var också det socialistiska ett enormt slöseri med resurser (...) Republikens högsta byggnad hade visserligen ett solitt betongfundament, men ingen grundsten. Av det finns förmodligen en del att lära.
Grünbein: Så talar bara en västlig skeptiker. I själva verket kom fundamentet från Moskva. Där rördes betongen samman, detta cesariska byggstoff framför andra. Och se: monsterbyggnaden står där ännu.
Nog kunde man säga att detta lilla utdrag visar på något väsentligt i Aris Fioretos och Durs Grünbeins samtalsbok Avtalad tid (Ersatz). Den ironiska glimten finns där ofta. Men det finns en verklig grundsten för boken: en seriös och kunnig diskussion om vår samtid, sådan den gestaltat sig sedan andra världskriget. De två författarna möts på olika platser. Platserna blir scen för ett strängt arrangerat möte där samtalen förs (och små regianvisningar klipps in). I New York möts de i maj 2003 och det är förstås oundvikligt att de talar om det som skett där alldeles nyligen.
Grünbein: Minns du hur en tysk konstnär, tonsättaren Karlheinz Stockhausen, uttalade sig i pressen några dagar efter det att World Trade Center hade fallit? Att styra två flygplan in i tornen som sedan exploderade i eldklot var ett verk av djävulen, menade han - en riktig performance. Uttalandet citerades överallt, men är det inte oansvarigt pladder?
Fioretos: Antagligen lider komponisten av den gamla, möjligtvis tyska sjukdomen Ragnarök. Diagnosen hade kunnat lyda: ett verkligt konstverk måste göra upp med konsten en gång för alla. Ingen sten får lämnas på sten. Det är fasansfullt när politiska handlingar tolkas på detta sätt, estetiskt.
Den här boken ingår i en tradition som väl normalt betecknas som brevböcker. Den tilltalar mig mycket. Att i lugn och ro ventilera tiden och rummet. Man sitter mitt i samtalet, man hör de två männen diskutera, men vill verkligen inte avbryta dem. Lyssnandet, liksom läsandet, är en konst i sig. Det gäller att tillägna sig den i en tid då allt fler skriker och hojtar allt högre. Avtalad tid är en bok som talar emot dessa tidens skrikande och hojtande.
Om Aris Fioretos har jag bland annat också skrivit här.
Grünbein: Så talar bara en västlig skeptiker. I själva verket kom fundamentet från Moskva. Där rördes betongen samman, detta cesariska byggstoff framför andra. Och se: monsterbyggnaden står där ännu.
*
Nog kunde man säga att detta lilla utdrag visar på något väsentligt i Aris Fioretos och Durs Grünbeins samtalsbok Avtalad tid (Ersatz). Den ironiska glimten finns där ofta. Men det finns en verklig grundsten för boken: en seriös och kunnig diskussion om vår samtid, sådan den gestaltat sig sedan andra världskriget. De två författarna möts på olika platser. Platserna blir scen för ett strängt arrangerat möte där samtalen förs (och små regianvisningar klipps in). I New York möts de i maj 2003 och det är förstås oundvikligt att de talar om det som skett där alldeles nyligen.
*
Grünbein: Minns du hur en tysk konstnär, tonsättaren Karlheinz Stockhausen, uttalade sig i pressen några dagar efter det att World Trade Center hade fallit? Att styra två flygplan in i tornen som sedan exploderade i eldklot var ett verk av djävulen, menade han - en riktig performance. Uttalandet citerades överallt, men är det inte oansvarigt pladder?
Fioretos: Antagligen lider komponisten av den gamla, möjligtvis tyska sjukdomen Ragnarök. Diagnosen hade kunnat lyda: ett verkligt konstverk måste göra upp med konsten en gång för alla. Ingen sten får lämnas på sten. Det är fasansfullt när politiska handlingar tolkas på detta sätt, estetiskt.
*
Den här boken ingår i en tradition som väl normalt betecknas som brevböcker. Den tilltalar mig mycket. Att i lugn och ro ventilera tiden och rummet. Man sitter mitt i samtalet, man hör de två männen diskutera, men vill verkligen inte avbryta dem. Lyssnandet, liksom läsandet, är en konst i sig. Det gäller att tillägna sig den i en tid då allt fler skriker och hojtar allt högre. Avtalad tid är en bok som talar emot dessa tidens skrikande och hojtande.
Om Aris Fioretos har jag bland annat också skrivit här.
onsdag 30 maj 2012
En tragisk bild?
President Obama hänger Presidential Medal of Freedom om halsen på Bob Dylan. Jag vet varken ut eller in, ska jag skratta eller gråta? Det finns ögonblick i en människas liv som skiljer sig radikalt från alla andra. Ett sådant ögonblick är när man förvandlas till en livs levande staty. Det ögonblicket kan komma samtidigt som man tillerkänns en särskild roll och betydelse i nationens liv. Vem kan förneka att Dylan spelar denna särskilda roll? Ingen.
"Man thinks ’cause he rules the earth he can do with it as he please/ And if things don’t change soon, he will/ Oh, man has invented his doom/ First step was touching the moon/ Now, there’s a woman on my block/ She just sit there as the night grows still/ She say who gonna take away his license to kill?/ Now, they take him and they teach him and they groom him for life/ And they set him on a path where he’s bound to get ill/ Then they bury him with stars/ Sell his body like they do used cars"
Men det som får det att väsna och bubbla inom mig är den teatrala högtidligheten, den som är frihetens raka motsats, den som är överhetsspel och falsk uppskattning. Jag menar inte att Obama skulle ogilla Dylan, om det vet jag intet. Men jag vet att det amerikanska presidentämbetet också innebär väldigt mycket som går människor emot, sådant som penningen, kanonen och makten alltid stått för. Chimes of Freedom? Knappast nu, men möjligen senare, när våra liv sedan länge är avslutade.
*
Alternativ version: President Obama hänger Presidential Medal of Freedom om halsen på Bob Dylan. I och med det erkänner den högsta symboliska makten i världens alltjämt ledande superstat att en poet och en kompositör kan nå så långt med det han skapat att det inte bara berör miljoner människor över hela världen, utan att också själva maktens centrum berörs och skakas. Nej, det är ingen trovärdig version, ens om den är alternativ. Jag tror, handen på hjärtat, att det verklig avgörande i Dylans verk är det subversiva, det som inte bara på ett socialt utan på ett djupt individuellt plan rör om i tankebanor, känslor och förhållningssätt.
"With your mercury mouth in the missionary times
And your eyes like smoke and your prayers like rhymes
And your silver cross, and your voice like chimes
Oh, who among them do they think could bury you?
With your pockets well protected at last
And your streetcar visions which you place on the grass
And your flesh like silk, and your face like glass
Who among them do they think could carry you?
Sad-eyed lady of the lowlands
Where the sad-eyed prophet says that no man comes
My warehouse eyes, my Arabian drums
Should I leave them by your gate
Or, sad-eyed lady, should I wait?
(...)
Oh, the farmers and the businessmen, they all did decide
To show you the dead angels that they used to hide
But why did they pick you to sympathize with their side?
Oh, how could they ever mistake you?
They wished you’d accepted the blame for the farm
But with the sea at your feet and the phony false alarm
And with the child of a hoodlum wrapped up in your arms
How could they ever, ever persuade you?
Sad-eyed lady of the lowlands
Where the sad-eyed prophet says that no man comes
My warehouse eyes, my Arabian drums
Should I leave them by your gate
Or, sad-eyed lady, should I wait?"
Det han skapat kan inte diskuteras i samma stund som allt det andra. Att se Bob Dylan där i högtiden kanske kan röra någon till tårar. Jag fungerar nog inte så. Jag blir mest tillbakaskjutsad till punkt ett, den där jag frågade mig varför han ända sedan mina tidiga tonår på 1960-talet kom att få en sådan avgörande betydelse. Om jag ens närmar mig ett svar - eller flera svar - på det, så vet jag hur jag måste förhålla mig till dekorationerna, pyntet, glittret och strålkastarljuset. Jag går hellre till den Dylan som själv valt masken:
Magnus Sandelin: Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken (Reporto).
Det mesta som skrivs om ”de svenska islamisterna” – oavsett var de är födda, om de befinner sig i Sverige illegalt eller om de är svenska medborgare – är flyktigt och osammanhängande. Jag får ofta en känsla av att man bagatelliserar dessa våldsfixerade och hatiska människor, vars hela livsinnehåll är jihad och olika former av aktioner riktade mot det land där de lever, eller som organiseras här i avsikt att angripa andra länder.
En del av dessa människor har genomfört spektakulära dåd och finns i det kollektiva medvetandet. Jag tänker förstås i första hand på den man som i media kallades ”svensk” men som i själva verket var irakier, och som sprängde sig själv till döds i Stockholms centrum i julhandeln 2010. Många har försökt bagatellisera hans dåd genom att framställa honom som både ”ensam galning” och ”tafflig”. Utredningen, främst i Storbritannien, har visat att det inte alls förhöll sig så.
Men jag tänker också på de framför allt somaliska och arabiska män som kallas ”svenskar” och som finansierar, organiserar eller på annat sätt är iblandade i våldsamma attacker som drabbar framför allt civila i olika länder. När jag skriver detta sitter ett sådant gäng fängslat i Köpenhamn och i dagarna går åtalet mot sitt slut (se också länk nedan). Vi vet att ett antal nordiska konstnärer lever med livvakter dygnet runt därför att jihadister satt ett pris på deras huvud. Vi vet att islamismen finns i våra egna städer och kvarter. Men ser vi mönstren? Har vi lärt oss att känna igen dessa krafter?
Med utgivningen av Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken har journalisten Magnus Sandelin gjort en insats för att skapa en tydligare bild och att läsa hans bok är en bra bit på vägen mot den sortens kunskap som kan skapa en större beredskap i det svenska samhället. Sandelin har tidigare utgivit böckerna Extremister och Den svarte nazisten. Han är bra på att gräva fram material, han ställer sig öga mot öga med de extremister han vill intervjua och ibland lyckas han också få dem att säga något som kan vara till nytta. Men framför allt skapar han de mönster som jag tycker att pressen aldrig förmår ge oss. Hans nya bok visar framför allt hur terrornätverken Al-Qaida och Al-Shabaab ser ut från svensk horisont.
En annan viktig sak i boken är att han visar hur konvertiters vägar kan se ut. Han berättar om en svensk före detta kriminell (jag sätter frågetecken för f.d.) från Göteborg, som i sin ungdom misshandlade invandrare, blir muslim därför att han i fängelset kommer i kontakt med islam. Det kan te sig som en krokig väg, men internationellt sett vet man att den är ganska vanlig. Dessa män vill sluta begå brott, men hamnar i det slags ”helighet” där brott betraktas som hedervärda och moraliskt påbjudna.
Boken avslutas med en förteckning över alla de händelser som har sin bakgrund i de islamistiska miljöerna i Sverige, från 1995 då man uppdagade att en muslimsk församling i Brandbergen hade samröre med den algeriska terrorgruppen GIA, över bland annat försöken att grunda en terrorcell med namnet Al-Qaida i Norra Europa i Kungälv 2005, fram till det som nu är rättssak i Köpenhamn och där ett antal så kallade ”svenskar” åtalats.
Jag skulle säga att Sandelins nyutkomna bok är det viktigaste bidraget hittills till en förståelse av hur den islamistiska terrorns förgreningar i Sverige ser ut.
Om förlaget kan man läsa:
Reporto startades hösten 2010 av journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson. Förlaget ger ut fakta- och reportageböcker som bygger på undersökande journalistik och berör många människor. Grundarna har mångårig erfarenhet inom svensk press och ett stort kontaktnät. Lasse Wierup har arbetat som reporter och redaktör på bland annat Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet och Aftonbladet. Han har tillsammans med Matti Larsson skrivit böckerna Svensk Maffia – en kartläggning av den organiserade brottsligheten (2007) och Svensk Maffia – fortsättningen (2010). Han är också författare till Infiltratören – den smutsigaste härvan inom svensk polis (2008) och Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman (2010). Matti Larsson är grundare, chefredaktör och vd för Nyhetsbyrån Siren, som förser 200 svenska medier med nyheter. Han har också arbetat på flera andra dagstidningar och nyhetsbyråer. Grundarnas redaktionella bakgrund och egna författarskap innebär en unik journalistisk kompetens som ger förlaget styrka i ämnesval, coachning och marknadsföring. Förlaget har ett nära samarbete med Bonnierförlagen, vilket innebär att Bonnierförlagen ansvarar för produktion, marknadsföring, försäljning och distribution av Reportos böcker.
En del av dessa människor har genomfört spektakulära dåd och finns i det kollektiva medvetandet. Jag tänker förstås i första hand på den man som i media kallades ”svensk” men som i själva verket var irakier, och som sprängde sig själv till döds i Stockholms centrum i julhandeln 2010. Många har försökt bagatellisera hans dåd genom att framställa honom som både ”ensam galning” och ”tafflig”. Utredningen, främst i Storbritannien, har visat att det inte alls förhöll sig så.
Men jag tänker också på de framför allt somaliska och arabiska män som kallas ”svenskar” och som finansierar, organiserar eller på annat sätt är iblandade i våldsamma attacker som drabbar framför allt civila i olika länder. När jag skriver detta sitter ett sådant gäng fängslat i Köpenhamn och i dagarna går åtalet mot sitt slut (se också länk nedan). Vi vet att ett antal nordiska konstnärer lever med livvakter dygnet runt därför att jihadister satt ett pris på deras huvud. Vi vet att islamismen finns i våra egna städer och kvarter. Men ser vi mönstren? Har vi lärt oss att känna igen dessa krafter?
Med utgivningen av Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken har journalisten Magnus Sandelin gjort en insats för att skapa en tydligare bild och att läsa hans bok är en bra bit på vägen mot den sortens kunskap som kan skapa en större beredskap i det svenska samhället. Sandelin har tidigare utgivit böckerna Extremister och Den svarte nazisten. Han är bra på att gräva fram material, han ställer sig öga mot öga med de extremister han vill intervjua och ibland lyckas han också få dem att säga något som kan vara till nytta. Men framför allt skapar han de mönster som jag tycker att pressen aldrig förmår ge oss. Hans nya bok visar framför allt hur terrornätverken Al-Qaida och Al-Shabaab ser ut från svensk horisont.
En annan viktig sak i boken är att han visar hur konvertiters vägar kan se ut. Han berättar om en svensk före detta kriminell (jag sätter frågetecken för f.d.) från Göteborg, som i sin ungdom misshandlade invandrare, blir muslim därför att han i fängelset kommer i kontakt med islam. Det kan te sig som en krokig väg, men internationellt sett vet man att den är ganska vanlig. Dessa män vill sluta begå brott, men hamnar i det slags ”helighet” där brott betraktas som hedervärda och moraliskt påbjudna.
Boken avslutas med en förteckning över alla de händelser som har sin bakgrund i de islamistiska miljöerna i Sverige, från 1995 då man uppdagade att en muslimsk församling i Brandbergen hade samröre med den algeriska terrorgruppen GIA, över bland annat försöken att grunda en terrorcell med namnet Al-Qaida i Norra Europa i Kungälv 2005, fram till det som nu är rättssak i Köpenhamn och där ett antal så kallade ”svenskar” åtalats.
Jag skulle säga att Sandelins nyutkomna bok är det viktigaste bidraget hittills till en förståelse av hur den islamistiska terrorns förgreningar i Sverige ser ut.
Om förlaget kan man läsa:
Reporto startades hösten 2010 av journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson. Förlaget ger ut fakta- och reportageböcker som bygger på undersökande journalistik och berör många människor. Grundarna har mångårig erfarenhet inom svensk press och ett stort kontaktnät. Lasse Wierup har arbetat som reporter och redaktör på bland annat Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet och Aftonbladet. Han har tillsammans med Matti Larsson skrivit böckerna Svensk Maffia – en kartläggning av den organiserade brottsligheten (2007) och Svensk Maffia – fortsättningen (2010). Han är också författare till Infiltratören – den smutsigaste härvan inom svensk polis (2008) och Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman (2010). Matti Larsson är grundare, chefredaktör och vd för Nyhetsbyrån Siren, som förser 200 svenska medier med nyheter. Han har också arbetat på flera andra dagstidningar och nyhetsbyråer. Grundarnas redaktionella bakgrund och egna författarskap innebär en unik journalistisk kompetens som ger förlaget styrka i ämnesval, coachning och marknadsföring. Förlaget har ett nära samarbete med Bonnierförlagen, vilket innebär att Bonnierförlagen ansvarar för produktion, marknadsföring, försäljning och distribution av Reportos böcker.
Vardag på bussen.
| Bilden är tagen från tåget på resa i Wales.Mil efter mil i flera timmar var landskapet vitprickigt av får och lamm. När tåget korsade gränsen till England försvann fåren och ersattes av bruna kor. |
Bussen kommer, vi rullar iväg, ungdomar och vuxna, några barn, en blind pojke med kommunal ledsagare, som får mig att tänka på mitt barnbarn Hugo, och så de två damerna. När de flesta gått av vid sjukhuset dröjer sig en kvinna kvar. Chauffören vänder sig om och säger "Det var här du skulle gå av, detta är sjukhuset." Nej säger hon, "jag skulle till lasarettet". Jag blir ensam kvar på bussen med två croissanter till morgonkaffet. Först nu ska jag dricka det. Klockan är över tio, fåglarna sjunger, ett lätt regn faller och det mesta är som det ska vara.
tisdag 29 maj 2012
Det smutsiga och snuskiga Holland.
Har ni tänkt på vilka usla, obildade och låga människor holländarna är? De är, som jag ser det, sämre än djur. Inte nog med det, de tvingar sina kvinnor ut i prostitution. Vad är det jag säger? Är det jag som säger det? Ack nej, jag är ganska förtjust i Holland. Det är ett vackert och högst märkvärdigt land som finns, trots att det strider mot de naturkrafter som bestämmer vad som ska vara land och vad som ska vara hav.
Men det jag inledde med kommer från annat håll. Vilket tror ni? Just det, en islamistisk predikant, från England, Abu Abdullah Al-Britani, på konferens för radikala islamister, i söndags i Holland, har just avgivit sitt omdöme. Han skäms förmodligen inte ens för att ha infogat Storbritannien i sitt namn. Inte för att han betraktar britterna som bättre än holländarna, men för att han betraktar Al-Britani som den självklara framtiden.
Här kan ni bekanta er med hans predikningar.
De två muslimer som sitter i det holländska parlamentet, Ahmed Marcouch (s) and Tofik Dibi (Grön vänster) , kallar han för ”surrogatmuslimer” och ”idioter”. Och så tillade han att Holland är ”ett smutsigt och snuskigt land”.
Ska man skriva om sådant? Är det inte bara tokstollar vi kan bortse ifrån? Det fanns många som betraktade Hitler och Mussolini som tokstollar. Vi vet hur det gick.
Men det jag inledde med kommer från annat håll. Vilket tror ni? Just det, en islamistisk predikant, från England, Abu Abdullah Al-Britani, på konferens för radikala islamister, i söndags i Holland, har just avgivit sitt omdöme. Han skäms förmodligen inte ens för att ha infogat Storbritannien i sitt namn. Inte för att han betraktar britterna som bättre än holländarna, men för att han betraktar Al-Britani som den självklara framtiden.
Här kan ni bekanta er med hans predikningar.
De två muslimer som sitter i det holländska parlamentet, Ahmed Marcouch (s) and Tofik Dibi (Grön vänster) , kallar han för ”surrogatmuslimer” och ”idioter”. Och så tillade han att Holland är ”ett smutsigt och snuskigt land”.
Ska man skriva om sådant? Är det inte bara tokstollar vi kan bortse ifrån? Det fanns många som betraktade Hitler och Mussolini som tokstollar. Vi vet hur det gick.
Lars Bjurman: Idealisk dosering av uttrycksbehovet (Symposion)
För två år sedan släppte tidskriften Res Publica ett extranummer som också blev det definitivt sista. Numret var ett minnes- och hyllningsnummer till introduktören och översättaren Lars Bjurman som avlidit i juni 2008. Det är inte ofta man ser så gedigna och vittfamnande minnesord som i detta nummer. Kvalificerade medarbetare, yrkesmässiga såväl som djupt personliga ord och så förstås huvudnumret som bestod av Bjurmans egna översättningar och introduktioner, en dagbok och utdrag ur en arbetsjournal och så en brevväxling han haft med Ivan Malinowski. Här finns bokstavligt talat allt man önska sig av väsentliga texter: av Brecht, Rimbaud, Alexander Kluge, Heiner Müller, Karl Kraus, Adorno, Lorca, Cortázar och många andra.
Man skulle kunna sammanfatta med ord ur Ulf Peter Hallbergs text Integritetens sköna trollkrets:
Nu har en uppföljande volym av Lars Bjurmans efterlämnade egna texter utkommit: Idealisk dosering av uttrycksbehovet. Det är en volym som med fördel hade kunnat fylla ut tidskriftsnumret, av den enkla anledningen att man då parallellt med Bjurmans översättningar och introduktioner förstått att han också hade ett författarskap i egen rätt bakom sig, fylligare exemplifierat än det blev. Kanske är det också därför som Res Publica-numret känns så mycket angelägnare än denna volym? Här finns förvisso mycket starka texter, men här finns också ett antal banaliteter – inte minst de i diktens form – som jag inte riktigt förstår skälet till att man tagit med. Vad är en dagsvers mot hans minnestexter? Jag vill inte vara orättvis, detta är kanske bara en humörfråga. Den nya Bjurmanboken är naturligtvis läsning lika väsentlig som tidskriftsnumret av och om honom.
Jag läser just minnena för att de har en språklig och exakt skönhet. Han framkallar de tidiga årens människor och miljöer. Man ser dem. Man hör dem. Här finns en unik förmåga som många samtida författare helt saknar. Han skriver direkt från ögat och örat ner på pappret. Så här:
Jag tycker också väldigt mycket om hans anteckningar och resonemang av det lästa. Det kan vara Buber, Grundtvig, det kan vara Ovidius. Och så de fina texterna från 1990- och 00-talen, ett slags (livs-)resans provisoriska slutsatser. Seglatser. Språkfunderingar, egna och andras, giftiga tidskommentarer och inte minst de små iakttagelserna, där det skitviktiga i vissa personers uttalanden förvandlas till sand, grus, vind. Nog kunde han dosera, den gode Bjurman.
Man skulle kunna sammanfatta med ord ur Ulf Peter Hallbergs text Integritetens sköna trollkrets:
”Ibland vill man tacka en människa för den hon är, särskilt när man sitter i ett bibliotek som trots alla tidlösa färdkamrater för ett ögonblick känns tomt och övergivet. Dessa ord rör sig ju precis som de känslor fotografier väcker, i en rymd som inte gör skillnad mellan levande och döda.”
Nu har en uppföljande volym av Lars Bjurmans efterlämnade egna texter utkommit: Idealisk dosering av uttrycksbehovet. Det är en volym som med fördel hade kunnat fylla ut tidskriftsnumret, av den enkla anledningen att man då parallellt med Bjurmans översättningar och introduktioner förstått att han också hade ett författarskap i egen rätt bakom sig, fylligare exemplifierat än det blev. Kanske är det också därför som Res Publica-numret känns så mycket angelägnare än denna volym? Här finns förvisso mycket starka texter, men här finns också ett antal banaliteter – inte minst de i diktens form – som jag inte riktigt förstår skälet till att man tagit med. Vad är en dagsvers mot hans minnestexter? Jag vill inte vara orättvis, detta är kanske bara en humörfråga. Den nya Bjurmanboken är naturligtvis läsning lika väsentlig som tidskriftsnumret av och om honom.
Jag läser just minnena för att de har en språklig och exakt skönhet. Han framkallar de tidiga årens människor och miljöer. Man ser dem. Man hör dem. Här finns en unik förmåga som många samtida författare helt saknar. Han skriver direkt från ögat och örat ner på pappret. Så här:
”Familjen sover, gästlakan är framlagda. Han säger: - Du är en skit. Jag känner igen tonen och vet. En hämningströskel är passerad. Han är ’full’. Men inte mer, det är det viktiga, än att han någonstans inne i sitt tätnande rus förmår hantera det, dölja det i sig, utnyttja det till att säga sanningar. Jag vet vad som ska komma och reagerar inte när han säger det: - Du har mött Jesus.”
Jag tycker också väldigt mycket om hans anteckningar och resonemang av det lästa. Det kan vara Buber, Grundtvig, det kan vara Ovidius. Och så de fina texterna från 1990- och 00-talen, ett slags (livs-)resans provisoriska slutsatser. Seglatser. Språkfunderingar, egna och andras, giftiga tidskommentarer och inte minst de små iakttagelserna, där det skitviktiga i vissa personers uttalanden förvandlas till sand, grus, vind. Nog kunde han dosera, den gode Bjurman.
Något är (inte) fel (längre).
Vill bara meddela er att för en timmes tid sedan försvann hela bildprogrammet från Blogger. Bilderna jag ägnat så mycket tid är borta. Vet inte om de kommer att återställas, men finner det viktigt påpeka att skälet till försvinnandet är helt okänt för mig.
Mikael Enckell: Perspektiv från andra sidan (Söderströms, Helsingfors).
Det finns i hela Mikael Enckells författarskap en tråd som ibland är en tunn, tunn guldtråd och ibland en pulserande hjärteröd tråd som färgar allt det andra i texterna. Den tråden, hur tunn eller tjock den än är, kan sägas prägla hans nya bok. Tråden är judendomen. Vi kan kalla det för ett judiskt kulturarv, eller en världsbild som präglats av denna urgamla tradition. Och det viktiga i sammanhanget är att Enckell bär denna tradition med sig som icke-jude. Han är inte den förste att göra det, men han gör det med ovanlig stil och skärpa. Här är det inte fråga om några banala ”min bästa vän är jude”-bekännelser, utan faktiskt och i högsta grad ett levande och utvecklande förvaltande.
Att det judiska är närvarande i europeisk kultur kan te sig svårbegripligt, eftersom de flesta människor i det postmoderna, konsumistiska samhället skurit av de flesta trådar bakåt. Inte ens några rottrådar syns i offentligheten. När man använder ordet judendom kommer tillbaka endast några ryggmärgsreflexer som har antingen med förintelsen eller med den israeliska staten att göra, som om ett folks kultur, religion och vision kunde begränsas till dessa två, i och för sig synnerligen avgörande steg i den judiska historien. Enckell visar att det går att röra sig på ett djupare plan, ett där arv och kultur är en del av den egna andningen och det förhållningssätt man visar gentemot sin samtid och de människor som finns runt en.
Mikael Enckell talar om förintelsen som ”ett för Europa ohanterligt mysterium”. Han ger uttryck för en syn på folkmord och det vi senare lärde oss kalla för etnisk rensning som jag själv i allt väsentligt delat. Men jag är numera, inte minst efter folkmorden i Bosnien och Rwanda, tveksam till begreppet ”mysterium”. Är det inte rentav så att de välplanerade, vid skrivborden kalkylerade och strategiskt beslutade, folkmorden är allt annat än mysterium? De tycks mig i första hand vara uttryck för det faktum att det numera är praktiskt möjligt att mörda ett folk utifrån industriella metoder och massaktioner. Om man före det har bedrivit en aggressiv kampanj i medier, kyrkor, organisationer, styrd från stat och härskande parti gentemot en folkgrupp som alla problem kan projiceras på, återstår det för maskinen/apparaten att skrida till handling.
Pliktkänslan hos de tyska tjänstemän som ansvarade för järnvägstransporterna i kombination med alla andra - från fastighetsskötare till frontsoldater och terrorns och dödens hantlangare verksamma i lägren - var förutsättningen för förintelsen, inte något mystiskt eller mytiskt väsen som stod över samtidens judehat och folkuppvigling. Däremot delar jag Enckells slutsats att förintelsen idag är något som angår – eller borde angå – hela den europeiska kontinenten och dess medborgare.
Enckells nya bok är inte en programmatisk text. Den är djupt förankrad i en personlig erfarenhet. I den ingår familjebakgrund, yrke och vägval. Jag läser den så som alla goda essäer ska läsas: som ett försök och en fråga för läsaren att grunna vidare på. Sådana böcker är mycket ovanliga och det är inte sällan man måste vända sig till den finlandssvenska kulturkretsen för att finna dem.
Att det judiska är närvarande i europeisk kultur kan te sig svårbegripligt, eftersom de flesta människor i det postmoderna, konsumistiska samhället skurit av de flesta trådar bakåt. Inte ens några rottrådar syns i offentligheten. När man använder ordet judendom kommer tillbaka endast några ryggmärgsreflexer som har antingen med förintelsen eller med den israeliska staten att göra, som om ett folks kultur, religion och vision kunde begränsas till dessa två, i och för sig synnerligen avgörande steg i den judiska historien. Enckell visar att det går att röra sig på ett djupare plan, ett där arv och kultur är en del av den egna andningen och det förhållningssätt man visar gentemot sin samtid och de människor som finns runt en.
Mikael Enckell talar om förintelsen som ”ett för Europa ohanterligt mysterium”. Han ger uttryck för en syn på folkmord och det vi senare lärde oss kalla för etnisk rensning som jag själv i allt väsentligt delat. Men jag är numera, inte minst efter folkmorden i Bosnien och Rwanda, tveksam till begreppet ”mysterium”. Är det inte rentav så att de välplanerade, vid skrivborden kalkylerade och strategiskt beslutade, folkmorden är allt annat än mysterium? De tycks mig i första hand vara uttryck för det faktum att det numera är praktiskt möjligt att mörda ett folk utifrån industriella metoder och massaktioner. Om man före det har bedrivit en aggressiv kampanj i medier, kyrkor, organisationer, styrd från stat och härskande parti gentemot en folkgrupp som alla problem kan projiceras på, återstår det för maskinen/apparaten att skrida till handling.
Pliktkänslan hos de tyska tjänstemän som ansvarade för järnvägstransporterna i kombination med alla andra - från fastighetsskötare till frontsoldater och terrorns och dödens hantlangare verksamma i lägren - var förutsättningen för förintelsen, inte något mystiskt eller mytiskt väsen som stod över samtidens judehat och folkuppvigling. Däremot delar jag Enckells slutsats att förintelsen idag är något som angår – eller borde angå – hela den europeiska kontinenten och dess medborgare.
Enckells nya bok är inte en programmatisk text. Den är djupt förankrad i en personlig erfarenhet. I den ingår familjebakgrund, yrke och vägval. Jag läser den så som alla goda essäer ska läsas: som ett försök och en fråga för läsaren att grunna vidare på. Sådana böcker är mycket ovanliga och det är inte sällan man måste vända sig till den finlandssvenska kulturkretsen för att finna dem.
Cioran samlad.
På Gallimard har nu E.M. Ciorans Oeuvres utkommit. 1.685 sidor tjock är volymen. I nya numret av TLS recenseras hans verk av Mairéad Hanrahan under den fantastiska rubriken "To recover from being born". (I nätupplagan dock ändrad till "Emil Cioran’s heights of despair"). Låt mig bara citera avslutningen av recensionen:
"For Cioran, his post-war nihilism represented an advance on what preceded it. For others, the moral equivalence it led him to establish between all ideas, all beliefs, all opinions may not constitute so complete a rupture between his Romanian prehistory and his corpus of French work as he liked to believe. Whether or not makes him less of a French writer may be an unanswerable question. But he is certainly an interesting one. And as such it is good to see him among the stars."
måndag 28 maj 2012
Ett utdrag ur kapitlet Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.
![]() |
| Bilden visar en scen ur filmen 1DAY som utspelar sig i Birmingham. |
I oktober 2011 publicerade Protective Services Committee en rapport från West Midlands Police Authority, i avsikt att skapa överblick kring de två olika gängstrukturer man har att övervaka och bekämpa, Urban Street Gang (USG) och Organised Crime Group (OCG). I rapporten understryker man hur svårt det är att veta om en enskild kriminell handling har sin bakgrund i ett gäng. Efter upploppen som också drabbade West Midlands och Birmingham hårt har polismyndigheten ånyo koncentrerat sig på grupperna och man arbetar utifrån regeringsdirektiven om hur ett gatugäng ska definieras. Kriterierna finns sedan tidigare beskrivna i Dying to Belong report (Centre for Social Justice 2009) och är:
A relatively durable, predominantly street-based group of your people who (1) see themselves (and are seen by others) as a discernible group,(2) engage in a range of criminal activity and violence, (3) identify with or lay claim over territory, (4) have some form of identifying structural feature, and (5) are in conflict with other, similar gangs.
I rapporten pekar man ut ett antal städer i Black Country som särskilt bekymmersamma, och som därför kräver särskilda insatser, inte minst preventivt arbete och underrättelsearbete. Birmingham står naturligtvis överst i rapporten och man visar hur en rad konkreta åtgärder satts in, bland annat i form av nya grupper som ska motarbeta gängvåldet. I Wolverhampton har man fungerat som pilotprojekt lett av Inrikesministeriet i avsikt att slå sönder gängstrukturerna. I Sandwell, ett på ytan trivsamt och fint litet samhälle har skapat arbetsgrupper som ska lära sig förstå och fokusera på gängaktiviteterna. I Dudley, Walsall och Solihull finns det ett flertal gatugäng men de har färre medlemmar och är mindre välorganiserade.
Ungefär så luddigt formulerad tycker jag att hela denna omfattande rapport är. Den säger väldigt lite om situationen på gatorna, men betydligt mer om kommittéer som upprättats av polismyndigheten i samarbete med lokala myndigheter och frivilligorganisationer. Det ena utesluter inte det andra, men det blir av skrivningarna i denna rapport svårt att skapa sig en bild av gatukriminalitetens omfattning, särskilt när man nu förstått att denna typ av brottslighet som inte sällan omfattar skjutvapen och knivar, inte behandlas som "anti social behaviour" utan att de två ses som skilda problem. Det kanske de är. Men nog drar jag mig till minnes vad Hans Magnus Enzensberger skrev för länge sedan om lågintensiva inbördeskrig och undrar om inte just de etniskt definierade kriminella gängen i West Midlands är indragna i just det.
Enzensberger skrev:
”Skälet till att staten drar sig tillbaka kan vara mycket olika. I början är det ofta feghet eller taktiska beräkningar, som i Weimarrepubliken och på senare tid också i det återförenade Tyskland. När det molekylära inbördeskriget har gått längre är polisen och rättvisan inte längre herrar över situationen; i den mån man alls fortsätter att anhålla stridande förvandlas de överfyllda fängelserna till träningsläger.”
Och:
”Den som har medel därtill kommer redan på ett tidigt stadium försöka skaffa sig legoknektar som träder i polisens ställe. Ett tydligt tecken är den så kallade säkerhetsbranschens tillväxt. Livvakten avancerar till statussymbol. Till och med statliga myndigheter engagerar särskilda ’beskyddare’ för att värna om infrastrukturen (…) Inbördeskrig, i molekylär som i större skala, är smittande.”
Enzensbergers resonemang kan te sig överdrivna. Jag läser dem mot bakgrund av att polis och räddningstjänst inte vågar närma sig vissa områden i europeiska städer, och det faktum att allt fler av gatugängen upprätthåller sin makt med våld. När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i de europeiska länder som givit dem både uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring. Ur det handlandet växer förstås självförsvarsgrupperna, som i den offentliga kontexten istället görs till angripare. Vi har sett den mekanismen inte minst i England där EDL och andra framställs som angripare, när de reagerar mot en rörelse - politisk islam i dess salafistiska och wahhabitiska form - som aktivt arbetar för att avskaffa allt det vi menar med frihet, som vill underställa engelsmännen en sharialagstiftning. Enzensberger analyserade redan då en mekanism som har med detta att göra, och han skrev:
”Angrepp och försvar går inte längre att särskilja. Mekanismen liknar blodshämndens. Allt fler människor sugs in i denna virvel av skräck och hat, tills man har nått ett tillstånd av fullkomlig asocialitet.”
Han påpekar att inbördeskriget aldrig kommer utifrån, och att det alltid startas av en minoritet: ”troligen räcker det med att en på hundra vill ha det för att göra det omöjligt att leva ihop på ett civiliserat sätt” – och han påpekar att det i den industrialiserade världen fortfarande går att upprätthålla en fred, ”våra inbördeskrig är molekylära, hittills har de inte fått grepp om massorna.” Han talar om storstädernas gängkrig och gatuvåld som ”metastaser” från de riktigt stora städerna (olustigt nog nämner han just brittiska Birmingham i sin uppräkning av sådana städer, tillsammans med Bombay och Rio) och säger att de stridande – alltifrån knarkgäng till huliganer, mordbrännare, bärsärkar och seriemördare – inte liknar vanliga soldater, men att
”precis som i de afrikanska krigen blir dessa mutanter bara yngre och yngre. Vi lurar oss själva när vi tror att det råder fred, bara för att vi fortfarande kan gå och köpa våra frukostfrallor utan att prickas av krypskyttar.”
![]() |
| Filmaffisch för 1DAY. Kulturradikal gangsterromantik från Birmingham. |
Filmen hade biopremiär i november 2009 och visades senare på Channel 4. Den har beskrivits som ”Gang life for the MTV generation.” Intrigen bygger på verkliga händelser i Birmingham 2008, då två personer mördades i gängkriget, Dimitri Foskin and Dominique Grant. Hur impotenta och meningslösa myndighetsåtgärderna ter sig, förstår man när man läser att filmen delvis finansierats med statliga medel. Filmens regissör heter Penny Woolcock.
Filmmakarna försvarade sig mot kritiken med orden:
”Filmen producerades i fullt samarbete med lokalsamhället i Birminghams innerstad, och många av de medverkande hade roller både framför och bakom kameran. Filmen har ett starkt progressivt budskap utan att för den skull blunda för det dagliga livets verkliga omständigheter.”
Det räcker att se bilder från filmen för att förstå effekten den haft på dessa svarta förortsungdomar, vars hela liv präglas av våld och hot. I filmen blir de hjältar, deras gangsteridentitet inte bara avspeglas och visas utan förstärks och romantiseras. Detta är ”ett starkt progressivt budskap”. Vi förstår vad det betyder, inte sant?
Eva Hernbäck, Göran Johnson: Libyen. Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar (Norstedts).
Under den så kallade ”arabiska våren” kom den libyska verkligheten att skildras med samma mall som använts på upproren i Tunisien och Egypten. Mot despoten stod rebeller. Mot den styrande klanen stod frihetskämpar. Snart nog skulle det visa sig att denna beskrivning inte bara var felaktig utan direkt motverkade en strävan efter klarhet. Europeiska nyhetsbyråer är väl inte kända för att premiera analys, så länge bomber och granater får natthimlen att lysa. När NATO blev stridande part i Libyen var det väl egentligen redan avgjort hur det skulle sluta. Eftersom både europeiska och amerikanska ledare betygat Kaddafi sin vördnad – för att han skrotat massförstörelsevapen och givit de västerländska oljebolagen tillträde till landet – blev det plötsligt märkligt att se Blair, Sarkozy, Berlusconi och amerikanska ministrar festa i despotens tält, eller stå och omfamna honom med bredaste leenden.
Bilderna åldrades med ljusets hastighet, ingenting av det som sagts och gjorts var längre giltigt. Nyhetsbyråkliché nummer ett togs fram och den arabiska våren förbyttes i ett arabiskt frihetskrig mot en härskare som inte längre beskyddades av väst. Ändå fick man leta i det finstilta och i alternativa media för att se vem det egentligen var som förde krig mot Kaddafi, hans stam och regim. Att islamistiska ledare som tidigare gripits och fängslats av USA nu befann sig i deras allians talades det tyst om. Islamismen som nygammal despoti fick inte beröras. Krigarna var frihetskämpar. Punkt.
Och inte visste eller vet vi särskilt mycket mer om landet Libyen och dess historia. Därför är det en glädje att läsa Eva Hernbäcks och Göran Johnsons nyutkomna och mycket grundliga bok Libyen. Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar. Paret har sedan 2004 arbetat i Libyen, anställda av ett svensk konsultföretag med huvudkontor i London. De skulle på uppdrag av den libyska planmyndigheten upprätta en regionplan för Tripoliregionen. Johnsons uppgift var att leda arbetet, Hernbäcks att utföra skrivarbete och att vara språkgranskare. Det faktum att väst öppnat famnen för Kaddafi fick paret att tacka ja till jobberbjudandet, väl medvetna om att de skulle arbeta för en hård diktatur.
Det jag tycker allra mest om med den här boken är att den hela tiden är personlig. Den gömmer sig inte bakom någon förment objektivitet. De berättar vad de sett och hört. De lever i ett helt vanligt bostadskvarter i Tripoli. De delar villkor med libyerna som bor där. Men utöver detta redovisar de en djupgående kunskap om landets minst sagt intressanta historia. De redovisar också mer eller mindre kända fakta om Kaddafis diktatur, om enskilda fall som upprört och om motsättningar som både handlar om regimens agerande gentemot omvärlden och som avgjort landets inrikespolitiska ageranden och överväganden.
Få verkade under kriget förstå att Libyen alltjämt är ett klansamhälle. Den ständige tv-gästen från Lund, islamologen Jan Hjärpe, försäkrade tittarna om att klantillhörigheten var ett passerat och ointressant stadium. Man kan undra om han i sin kammare någonsin omvärderar sina kaxiga uttalanden. Om inte annat borde han läsa den här boken, därför att den har sina främsta källor i verkligheten, både i ökensanden och i städernas asfalt. Den är lärorik både som historisk översikt och som sammanfattning av det inbördeskrig som ledde fram till lynchningen av Kaddafi.
Not: Jag stavar överstens namn så här: Kaddafi. Författarna till boken så här: Ghaddafi. Det finns åtskilliga andra sätt, allt beror på hur man en gång transkriberat namnet.
Bilderna åldrades med ljusets hastighet, ingenting av det som sagts och gjorts var längre giltigt. Nyhetsbyråkliché nummer ett togs fram och den arabiska våren förbyttes i ett arabiskt frihetskrig mot en härskare som inte längre beskyddades av väst. Ändå fick man leta i det finstilta och i alternativa media för att se vem det egentligen var som förde krig mot Kaddafi, hans stam och regim. Att islamistiska ledare som tidigare gripits och fängslats av USA nu befann sig i deras allians talades det tyst om. Islamismen som nygammal despoti fick inte beröras. Krigarna var frihetskämpar. Punkt.
Och inte visste eller vet vi särskilt mycket mer om landet Libyen och dess historia. Därför är det en glädje att läsa Eva Hernbäcks och Göran Johnsons nyutkomna och mycket grundliga bok Libyen. Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar. Paret har sedan 2004 arbetat i Libyen, anställda av ett svensk konsultföretag med huvudkontor i London. De skulle på uppdrag av den libyska planmyndigheten upprätta en regionplan för Tripoliregionen. Johnsons uppgift var att leda arbetet, Hernbäcks att utföra skrivarbete och att vara språkgranskare. Det faktum att väst öppnat famnen för Kaddafi fick paret att tacka ja till jobberbjudandet, väl medvetna om att de skulle arbeta för en hård diktatur.
Det jag tycker allra mest om med den här boken är att den hela tiden är personlig. Den gömmer sig inte bakom någon förment objektivitet. De berättar vad de sett och hört. De lever i ett helt vanligt bostadskvarter i Tripoli. De delar villkor med libyerna som bor där. Men utöver detta redovisar de en djupgående kunskap om landets minst sagt intressanta historia. De redovisar också mer eller mindre kända fakta om Kaddafis diktatur, om enskilda fall som upprört och om motsättningar som både handlar om regimens agerande gentemot omvärlden och som avgjort landets inrikespolitiska ageranden och överväganden.
Få verkade under kriget förstå att Libyen alltjämt är ett klansamhälle. Den ständige tv-gästen från Lund, islamologen Jan Hjärpe, försäkrade tittarna om att klantillhörigheten var ett passerat och ointressant stadium. Man kan undra om han i sin kammare någonsin omvärderar sina kaxiga uttalanden. Om inte annat borde han läsa den här boken, därför att den har sina främsta källor i verkligheten, både i ökensanden och i städernas asfalt. Den är lärorik både som historisk översikt och som sammanfattning av det inbördeskrig som ledde fram till lynchningen av Kaddafi.
Not: Jag stavar överstens namn så här: Kaddafi. Författarna till boken så här: Ghaddafi. Det finns åtskilliga andra sätt, allt beror på hur man en gång transkriberat namnet.
Öppna källor om Black Country. Att läsa dokument, essäer, tidningar, tidskrifter och böcker. Att sammansmälta det lästa med det erfarna.
Ända sedan jag första gången började skriva från och om Black Country, det var 1998 och företrädesvis för två dagstidningar, har jag satt stort värde på öppna, tryckta källor. Jag har naturligtvis också gjort intervjuer, samtalat med människor, smält ner mina egna intryck. Men de öppna källorna är de bästa. De kan värderas, diskuteras och jämföras med varandra. Under skrivandet i år har jag också använt mig mycket av offentliga handlingar från olika samhällsinstanser. De kan förvisso vara tunga och svårgenomträngliga, men ger alltid svart på vitt som svar på mina frågor. Tills vidare har jag så använt mig av 2001 års folkräkning (census) i Black Country och jag har fått snabba och sakliga svar från tjänstemän jag frågat. I juli kommer 2011 års folkräkning att publiceras. Den får avgörande betydelse för mina resonemang.
En veckotidning som Black Country Bugle har jag från och till läst under åren. Den är inte alls kuriosa, vilket man kan förledas tro, utan seriös rapportering från det gamla gruv- och industrisamhället. Inte minst bildmaterialet är värdefullt, därför att Bugle använder det för att komma i kontakt med människor som känner igen sig själva eller andra i bildmaterialet och som därför kan bidra med sin historia. Vid sidan av det industrihistoriska ägnar sig Bugle också åt sporthistoria. De längre berättelserna skrivna av människor i Black Country är inte bara rörande, de innehåller också mycket sakuppgifter jag kan använda mig av.
Intressant är att Gooderson också kopplar dessa fenomen till den epok då Birmingham betraktades som en ”workshop of the world” och industrialismen lockade mängder med människor till staden. De fann förstås inte lyckan de sökte, utan oftast istället trånga och smutsiga gränder där de levde i överbefolkade hus. Deras dröm om att få arbeta i de fabriker där man tillverkade vapen, spik, söm och smycken byttes mot en tröstlös slumtillvaro. Åren 1800 - 1890 sexfaldigades Birminghams befolkning. Det våld som präglade slummen var frukten av en rå machokultur där brottning och boxning utövades på gatorna, och när denna kultur blandades med politiskt, sekteristiskt våld fick man en omfattande kriminell subkultur.
Nog har jag vistats i miljöer präglade av sådan subkultur, både 1998 och nu. Men jag erkänner villigt att jag hämmas av att befinna mig i sådana. Jag får tunghäfta och tittar ofta ner i asfalten istället för att möta människors blickar. Har jag dessutom först varnats för vissa stadsdelar så bidrar det till försiktigheten. Men det innebär inte att jag återvänder utan material. Jag har alltid något med mig, det må vara en bild, en händelse eller en tryckt källa. Därför ser jag också fram emot att få bekanta mig med 1870-talets ”gangland”.
| Black Country Bugle grundades 1972, utges i Cradley Heath och har hittills kommit med 1.029 nummer. |
Intressant är att Gooderson också kopplar dessa fenomen till den epok då Birmingham betraktades som en ”workshop of the world” och industrialismen lockade mängder med människor till staden. De fann förstås inte lyckan de sökte, utan oftast istället trånga och smutsiga gränder där de levde i överbefolkade hus. Deras dröm om att få arbeta i de fabriker där man tillverkade vapen, spik, söm och smycken byttes mot en tröstlös slumtillvaro. Åren 1800 - 1890 sexfaldigades Birminghams befolkning. Det våld som präglade slummen var frukten av en rå machokultur där brottning och boxning utövades på gatorna, och när denna kultur blandades med politiskt, sekteristiskt våld fick man en omfattande kriminell subkultur.
Nog har jag vistats i miljöer präglade av sådan subkultur, både 1998 och nu. Men jag erkänner villigt att jag hämmas av att befinna mig i sådana. Jag får tunghäfta och tittar ofta ner i asfalten istället för att möta människors blickar. Har jag dessutom först varnats för vissa stadsdelar så bidrar det till försiktigheten. Men det innebär inte att jag återvänder utan material. Jag har alltid något med mig, det må vara en bild, en händelse eller en tryckt källa. Därför ser jag också fram emot att få bekanta mig med 1870-talets ”gangland”.
Musik från tågresan.
På tåget hem över Sundet satt en norrman och läste partitur. Jag såg vad det var och vi började samtala. Idag är det en svår måndag och jag låter er lyssna istället för att säga så mycket själv. Det här är nämligen mycket fint.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





