söndag 27 maj 2012

Revolutionärer i Wolverhampton.

Frank Henderson 1925-2009.
Det finns så många brittiska socialist- och/eller kommunistpartier att det är nära nog omöjligt att orientera sig. På gator och torg möter man en del av dem, när de har sina bokbord och säljer sina partiorgan. I Birmingham stod en ung man med hammare och skära på bröstkorgen, liksom på tidningens framsida.

I Wolverhampton mötte jag tre män i min egen ålder, som var representanter för ett av flera trotskistiska partier, och köpte av dem Socialist Worker, som utges av den trotskistiska rörelsen i England (Socialist Workers Party), de såg på mig med allra största misstänksamhet, de ville inte "bli uthängda på fascistiska nätsidor" eller bli fotograferade av polisspioner. Men när vi samtalat färdigt och jag visat dem mitt medlemskort i författarförbundet, gav två av de tre mig tillstånd att ta några bilder.Att den politiska konfrontationen i Europa numera också i hög grad handlar om hot och fysiskt våld, illustrerades av vårt samtal.

Jag köpte av dem också en bok skriven av Frank  Henderson, en av partiets veteraner, född 1925 och avliden så sent som 2009. Hans memoar Life on the track, memoirs of a socialist worker, är nyttig läsning för var och en som vill förstå vad som skett i Black Country under andra halvan av 1900-talet och en bit in på 2000-talet. Henderson arbetade på biltillverkningsfabriken Longbridge i Birmingham i nästan fyra årtioenden, och det var också där han blev facklig aktivist. Longbridge tillverkar märkena Austin, Rover och MG. Idag samverkar man med kinesiska Nanjing.

Det finns flera skäl till att jag ägnar några sidor i boken åt denna människa. Man skulle kunna säga att han är både typisk och icke-typisk. Typisk är han för den som direkt ur arbetarklassen och det fackliga arbetet blir en livslång partimedlem och socialist. Icke-typisk är han i samma egenskap, eftersom de revolutionära vänsterorganisationer som växte fram på 1960- och 1970-talen hade ett helt annat medlemsunderlag, som ofta bestod av dels mycket unga människor, dels av människor som saknade djupgående kunskap och erfarenheter av hårt kroppsarbete. Att 1968 ofta betecknas som året för studentrevolterna talar sitt eget språk. Basen fanns bland studenter och andra unga människor, snarare än i den arbetarklass man gjorde sig till talesmän för – och som man försökte bli en del av genom att i stor omfattning se till att partimedlemmar ”proletariserades” genom att de sökte och fick anställning i respektive lands viktigaste industrinäringar (där inte minst varvs- och bilindustrin märktes).

Henderson var ett av tolv syskon. Pappans yrkesarbete som metallarbetare, och så småningom sönernas arbete, bidrog till att familjen inte hade det alltför svårt ekonomiskt. Mamman var katolik och pappan protestant, men religionen spelade liten eller ingen roll i familjen. Henderson själv gick i katolsk skola sedan familjen flyttat till Coventry. Redan 1939 fick han börja förvärvsarbeta, allra först i en batterifabrik, senare på andra fabriker. 1941 blev han medlem i Workers' International League,  en liten trotskistisk organisation, och därmed det slags vänsterrörelse han skulle komma att tillhöra livet ut (vilket innebar olika ”fjärde internationalen”-partier i olika historiska skeenden).

I en minneskrönika publicerad i Guardian och andra tidningar skriver  Matt Perry: “Han var i ordets rätta mening en arbetarintellektuell – det som Antonio Gramsci kallade en ’organisk’ intellektuell”, det vill säga  en människa som utifrån sin egen fysiska erfarenhet, med kulturen som redskap, formulerar en världsbild.

Frank Hendersons artikel i Socialist Worker efter de irländska pubbomberna 1974.
Det som gör starkast intryck på mig i Hendersons bok är skildringarna av irländsk terror i Birmingham 1974, och den lynchpöbel som den utlöste. Där spelade Henderson en avgörande roll i hejdandet av våldet.  De bomber som IRA sprängde på pubarna "Mulberry Bush" och "Tavern in the Town" den 19 november 1974 dödade 21 människor och skadade 182. Den våldsamma våg av hat mot alla irländare som bomberna utlöstes fick regering att mycket snabbt lagstifta mot terrorism, Prevention of Terrorism Acts.

Frank Henderson berättar: ”Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv (…) Fackombuden höll möte, de representerade runt 2.500 arbetare. Alla ylade mot irländarna: ’Sparka ut alla dessa svin’, ’Vi vill inte arbeta ihop med dessa irländska kräk´, ’Ge dom kicken, dom är mördare’. Vi fick under dagen reda på att en av grabbarna som drabbades av explosionerna, och som fick bägge benen bortsprängda, jobbade på vårt ställe. Han var bara en grabb på 18 eller 19 och alla var upprörda. Man var helt galna på fackombudsmötet. Stämningen var den hos en lynchmobb. Jag tänkte att jag var tvungen att ta till orda och säga att de verkligt skyldiga för det som hänt var den brittiska imperialismen och att kräva ett tillbakadragande av trupperna. ’Men jag var helt skräckslagen’.”

Det fick trots allt effekt, att Henderson tog till orda. I den demonstration som organiserades förkastades de flesta plakat som i hatiska ordalag hetsade mot irländarna. Tvärtom, skriver Henderson, kunde man se plakat med texter som ”Ta hem våra pojkar” och  även om de inte levde upp till hans radikalare förväntningar så var de i alla fall betydligt bättre än de som sagt ”Häng alla irländska svin”. Och så tillägger han: ”Jag pratar trots allt Midlandsdialekt och hade mer än 20 år bakom mig på fabriken tillsammans med dessa människor.” Avslutningsvis konstaterar han att ”våra medlemmar gjorde oss stolta.”

*

När jag stod och talade med dessa män i Wolverhampton slog det mig att deras program, infallsvinklar, argumentation och hela världsbild var väldigt lik det man finner i svenska organisationer av samma typ. Jag som själv har svårt för vänster-högerdikotomin, eftersom jag menar att dagens politiska landskap egentligen ser helt annorlunda ut, måste ändå, för begriplighetens skull säga att detta främst gäller organisationer till ”vänster” om Vänsterpartiet, det vill säga partier som hävdar den revolutionära strategins nödvändighet och som tillbakavisar liberala och/eller konservativa inslag i det ideologiska bagaget, och som helt avvisar de ekonomiska förhållanden som kan beskrivas som kapitalistiska.

Att revolutionärerna i Wolverhampton särskilt argumenterade utifrån den svåra ekonomiska krisen i Grekland tydliggörs av resonemanget ”Why should we pay for their crisis?”, där ordet vi symboliserar alla de vanliga medborgare – arbetare eller arbetslösa – som saknar varje form av inflytande på den politik och den praxis som utvecklats inom den politiska eliten och den ekonomiska maktsfären. ”Stop the cuts, fight for every job” uttrycker samma världsbild, där man tycks utgå ifrån att fabriksnedläggningar eller andra sociala förändringar/försämringar sker därför att eliten bestämt att det ska vara så. Hela orsakskedjan hoppas över. Och jag kan inte låta bli att tänka på följetongen Saab i Sverige. Hur skulle en strid för varje jobb ha sett ut, när maffiaskojarna och de snabba klippens män flytt landet och övergivit en bilindustri som förstås inte kan hävda sig i en värld där till exempel de kinesiska jätteföretagen ligger så mycket längre fram för de asiatiska ”marknaderna”.

Ökningen av antalet bilar i den delen av världen innebär inte automatiskt att det skulle gå att tillverka fler i vår del av världen. Därför finns det snart nog inte heller jobb att strida för. I den revolutionära vänsterns historia står de käcka parollerna alltid i motsättning till den verkliga världen, inte minst den värld som bygger på en liten minoritets stora ekonomiska vinster. Inte ens maningen att finansiera pensioner men inte krig tycks uttryckas utifrån denna verklighet. Vi vet varför pensionerna ständigt sjunker. Det är en fasansfull utveckling som drabbar alla oss som arbetat hela vuxenliv utan att göra några klipp.

Men den utvecklingen har ganska lite att göra med de brittiska krigsinsatserna i modern tid. Kanske är jag också orättvis, eftersom jag själv saknar varje illusion om att sådan dikotomi skulle leda framåt, eller ens vara i närheten av en verklig förändring. Det som skett i Europa i mer än 30 års tid är i själva verket en så omfattande förändring av välfärdssystem och ekonomiska framsteg, att nedrustningsprocessen (politiskt, ekonomiskt och civilisatoriskt)  i sig har en inneboende mekanik som låter sig påverkas av allt färre motståndsstrategier. Det innebär inte att vi är inskrivna i ett öde, det innebär däremot att vi alla är brickor i det spel som den politiska och ekonomiska eliten bedriver. En annan tydligt likhet med vårt eget land framkom när de tre männen betecknade allt de ville bekämpa som ”fascism”. Begreppet har, liksom här, fått den svepande icke-betydelse, som gör att verklig fascism blir allt svårare allt skilja från sådant som är allmänt reaktionärt eller missnöjesyttringar som inte ens formulerats politiskt.

Jag fick också med mig hem en katalog för det arrangemang som går av stapeln i London 5-9 juli 2012, en ”fem dagar lång politisk festival” under rubriken ”Austerity. Resistance. Alternatives. Marxism 2012 ideas to change the world” som i mina öron klingar ungefär som när popstjärnor förr om åren spelade in skivor vars avsikt var just ”change the world.” Om man däremot tittar närmare på arrangemanget så ser man att festivalen rymmer den hårda kärnan av politisk korrekthet i dagens offentlighet, med representanter som Hamas-aktivisten och företrädaren för Respect-partiet, George Golloway, författaren Tariq Ali, den ”egyptiske revolutionäre socialisten” Hossam el-Hamalawy och den palestinske flygplanskaparen och terroristen Leila Khaled, för att nämna några. Under rubriken ”Global Revolt” spelar förstås ”den arabiska våren” en central roll, men den gör det utifrån den mytiska dimension som helt verkar blunda för att utvecklingen i arabvärlden går mot totalitär islamism istället för ens en vagt byggd demokrati. Presidentvalet i Egypten, maj 2012, talar sitt tydliga språk. Det gör också händelseutvecklingen i Libyen och Syrien.



lördag 26 maj 2012

Pia Tafdrup: Salamandersol (Gyldendal, Köpenhamn).

Pia Tafdrup. Foto av Isak Hoffmeyer 2010.
Jag kom hem från England med en känsla av mättnad. Den verklighet som kom emot mig varje dag som en övermäktig våg från Dudley, Wolverhampton, Walsall, Kidderminster, Birmingham – den våg som innehöll alla de uppfordrande frågorna – är så stor och så svårhanterlig att den kräver fysiskt avstånd.

Att skriva om den kräver på samma sätt tid och eftertanke. Jag behövde något helt annat. Inte välling eller vatten. Jag behövde det skrivna, friskt som livet självt. Det man finner i poesin.

Före resan hade jag läst Pia Tafdrups nya diktsamling Salamandersol. Men jag kunde inte skriva om den då. Förlaget hade satt recensionsdatum till 22 maj då jag befann mig på resa. Den 29 maj, på tisdag, fyller Tafdrup 60 år, och den nya diktsamlingen kommer ut med anledning av just den dagen.

Det är en märkligt välorganiserad bok som ger oss just 60 dikter, en för varje år i poetens liv. Tro bara inte att den börjar med joller och slutar med förnumstighet. Rakt tvärtom skriver den sig från den vuxna poetens medvetande ner i de tidigare åldrarna, söker dess symboler och kännetecken, utvecklar det som tidigare var trevande till att bli markörer för både tid och ålder.

Min far ved skrivebordet, jeg ved vinduet,/ hvorfra kølig luft trækker ind./ Sprød knitren skraber/ gennem stuens stilhed,/ når han vender en side i avisen.

Där ser jag en uppväxtmiljö, lika tydlig som bilden av den jag själv bär med mig: far sitter med sitt, jaget betraktar och begrundar det. Men ändå finns där en distans:

Bokens omslag, gjort av Idag Balslev-Olesen, med en målning av Hisao Domoto.



Jeg er der/ og er der ikke. / Sådan er jeg mest til stede, frit-/ svævende, lysvågen

Är det något som gjort starkt intryck på mig i Pia Tafdrups poesi, så är det dialektiken mellan det egna och det främmande, mellan jaget och duet, mellan hemmet och världen. Hon har skildrat det mesta hon sett där bortom haven och murarna utan att för en sekund verka exotiserande eller kolonialiserande. I nya boken kan det vara så här:

Måtte huset fyldt af hviskende minder/altid findes, /de orangestribede katte som  kuglelyn i græsset, hunden/ på jagt i hver en drøm/ - sådan tænker den ene del af hjernen,/ den anden har for længst/ sendt flyttebilen af sted/ til Rosenvængets Sideallé

Här kretsar avresa och ankomst kring den egna danska adressen. En resa i ord och verklighet. Och när den går längre noteras det så här:

Jeg lever i det ubeskyttede,/ har ikke nøgler til andre rum./ Mit bryst løfter och sænker sig, jeg indånder/ duften af en anden krop, omfavnes af den/ hjerte mod hjerte, / uden at gå til grunde/ under en himmel udvidet af farverne i et skrig.

Är man här oförmögen att se diktarens sätt att leva och äta världen, måste man söka konkretion någon annanstans. Varje år av livet jag själv levt har varit av den sorten, därför känner jag så väl igen mig i Tafdrups färgkarta. Och jag känner igen mig i just den dikten, som heter Nyt atlas, för att den börjar med dessa ord:


Jeg kender mit land, dets snefald og regnskyl,/ dets gråhvide himmel, lugten/ af en nylig vendt plovfure og træerne,/ når de oplyses af sol, / men øjet fanger også fjerne krige/ i dets sorte midte,/ øret lytter til frygtens accent, /ens på alle sprog

Ändå finns det i denna poesi, så präglad av världens tumult och lidande, en försonlighet och en tröst som gör den alldeles unik. I den sista dikten skriver Tafdrup om sju klänningar, som sys för ”synligheden”och dikten avslutas med orden:

Jeg syr på kjolen, som kan bæres/ trygt af den, der kender håbet,/ vævet ind er venners latter,/ stille glædestårer, lysten/ til at vågne op på trods/ af liv, som katastrofen tog/ - den reflekterer solens stråler

Salamandersol utgör tillsammans med Hvalerne i Paris, Tarkovskijs heste och Trækfuglens kompas en sammanhängande kvartett.

Wales, en minnesbild

När man reser runt, främst intresserad av sin samtid, glömmer man bort allt det som kommer av sig självt, det som reflekterar ett folks och en nations historia. I Wales verkade man - förstås - särskilt måna om att vårda sin historia. Uppe på en höjderna i Aberystwyth, alldeles vid Atlanten, hade den stora borgen en gång stått. På kommunens hemsida, som länken går till, kan man bland annat läsa: 

"Long before the Normans began their castle-building program, Iron Age settlers used the hilltop called Pen Dinas to build a huge fortification, which still dominates the skyline as you approach Aberystwyth from the south and reminds us of the skills of its ancient builders." 

Det var en märklig känsla att stå där inför ett så omfattande tidsspann, och samtidigt, om jag såg åt andra hållet, betrakta det stora minnesmärket över stadens stupade i kriget mot nazismen. Att vårda sin historia, att göra den ständigt närvarande. En påminnelse på resan, nästan varje dag.

fredag 25 maj 2012

Märkvärdiga dagar.

Elva dagar tog det. Klockan sex i morse steg jag upp, vandrade genom centrum i Birmingham och satte mig på tåget till flygplatsen. Några timmars väntan där och sedan två timmar i luften. Dryga timmen på Kastrup avlöstes av en smärtfri och skön tågresa till Kristianstad där sista taxin på plats blev vår. Ack, efter så märkvärdiga dagar i West Midlands och i Wales, är det en lättnad att kunna glo ut över de skånska fälten igen. Jag ska glo mig mätt några dagar och fira min näst yngsta dotter som fyller trettio, sedan börjar en intensiv period av skrivande. Jag har dessutom några kilo Birmingham-litteratur med mig hem som ska läsas och sammansmältas med det på platsen erfarna. Tack alla ni som skickat mail och uppmuntran. Nu är det dags för en liten whisky från Wales - första gången, och därför spännande.

torsdag 24 maj 2012

Walsall, sista stadsturen.

Walsalls centrum.
Halva dagen i Walsall, sista stadsturen på resan och det var precis som jag mindes det: gågator, folkvimmel, en bra pub, Jehovas vittnen delar ut Vakttornet medan niqab-damerna drar förbli. Ett nytt vackert konstmuseum och hela skolklasser på besök.

New Art Gallery Walsall.
Sommarvärme och glädje, en lyckad resa går mot sitt slut, bagaget är fullt av material i tryckt form, mycket att läsa, mycket att summera. En enda intervju återstår. Fredag klockan 10.30 brittisk tid lyfter planet till Köpenhamn. Sedan väntar den värsta biten, med Skånetrafikens numera ökända Öresundståg. Man får be en stilla bön och hoppas att de imorgon tar sig ända fram.

Skolklass på väg ut från konstmuseet.
Härmed har jag sedan den 15 maj täckt in stora delar av Black Country och besökt såväl städer som mindre samhällen. Det mesta har tett sig synnerligen svåröverskådligt, men det kommer att klarna då den senaste folkräkningen från 2011 publiceras i juli. En enda ort har tett sig vara totalt icke-brittisk och det är Sparkhill. Annars har det varit påtagligt hur blandad befolkningen är. Här finns bokstavligt talat tempel för alla slags religioner och folk. Mitt specialintresse kommer jag att redovisa utförligt i den färdiga boken, och det är just det - islam och islamism - som kommer att klargöras utifrån hårda fakta. Idag mötte jag bara en handfull heltäckta kvinnor. Hur många de verkligen är kan förstås ingen svara på. Men de finns framför allt i de segregerade och gettoiserade områdena. Inne i stadskärnorna får man istället intrycket av stora variationer, och det kan varken den ena eller andra predikanten eller propagandisten längst gatorna ändra på. Av erfarenhet vet jag däremot att verklig klarhet bara kan uppnås med avstånd i både tid och rum.

Uppdatering: eftersom Jerome K. Jerome är född i Walsall fann jag det självklart att en pil i centrum pekade mot det museum som ägnats honom. Men jag hittade det inte. På direkt fråga svarade en man inne på konstmuseet att det var många år sedan det stängdes. Kanske finns förklaringen här. 

En av de niqabklädda i dagens sommarhetta i Walsall.

onsdag 23 maj 2012

Dialog eller monolog?

Nej, jag vet inte vem han är, men han sitter där, dygnet runt som framskrapad ur koppar, runt honom ser jag slagorden om fria val och demokratiska principer, han är namnlös men en del av det Bingham jag blivit vän med. Kanske är det just namnlösheten som är poängen med hans närvaro. Ingen är mer värd än någon annan. Jag bekänner mig till den tanken.
Jag går upp och ner längs New Street, det är en osannolikt vacker sommarkväll, mer än tjugo grader och människor sitter på pubarnas uteplatser, på caféer och andra ställen som har stolar för sommarnatten. Plötsligt rusar en mycket stor råtta tvärs över trottoaren. Den är större än någon jag tidigare sett i mitt liv. De som befinner sig närmast mig är två afrikanska kvinnor, de hejdar sig i steget och backar när de ser råttan och jag tycker det är ett utmärkt tillfälle att inleda ett samtal. Icke. Inte en chans. De fnyser åt mig, och går åt ett annat håll. När jag når Tescos butik står han där igen, den olidligt smutsige som tigger. Jag går fram, tilltalar honom med Sir och ger honom ett antal pund. OK säger han och ger sig iväg. Mötena på New Street är så olika, inte ett enda är förutsägbart men de äger rum varje förmiddag, varje eftermiddag, varje kväll som går mot natt. Imorgon är det sista heldagen i Bingham. Tanken är att ta sig till Walsall. Vi får se vad solen säger och vad magen låter kurra om. Resten är tystnad, för på fredag flyger jag tillbaka till det skånska landskap som skänker mig stillhet och frid året runt.

Kidderminster i solljus. Dalrymples klarhet.

Ja, så kom jag till Kidderminster, hettan var svår att uthärda. Inte blev det bättre av stadens fula centrum där man verkade ha samlat all misslyckad arkitektur från 1960-talet. Dessförinnan hade vi bytt buss i Stourbridge efter en timmes resa från B-ham. Stadens symbol, glasblåsaren, stod vacker utanför den stora busstationen.

Tillbaka i B-ham blev det bokhandeln och sedan en stunds vila på café med två av Theodore Dalrymples böcker: Not With a Bang But a Whimper: The Politics and Culture of Decline och Spoilt Rotten: The Toxic Cult of Sentimentality.

 Och medan jag är här i hans stad, är han själv i Köpenhamn. Lars Hedegaard har intervjuat honom och Steen på Snaphanen fotograferat.

Detta säger han om det land jag just nu befinner mig i: "Som Dalrymple ser det, har eliten forrådt det folk, den skulle være elite for. 'For tre dage siden bragte avisen The Guardian, der læses af elitens elite, en artikel af en pige, der skrev om drukkenskab i det offentlige rum. Det så hun åbenbart ikke som noget problem. Tvært imod mente hun, at det må være enhver piges umistelige ret at være 'shit-faced drunk'. 'Shit-faced' var det ord, hun brugte i den fine avis.Når et medlem af eliten kan udtrykke sig på den måde, er det så underligt, at folk følger opfordringen?Hvis man siger til dem, at de skal lade være, vil de svare: Hvad rager det dig."

Lars Hedegaard till vänster intervjuar Theodore Dalrymple.
Theodore Dalrymple levner ikke England mange chancer. 'Jeg er yderst pessimistisk, når det gælder mit lands fremtid. Det skal man nok være englænder for at kunne sætte sig ind i. Den engelske befolknings opførsel er værre end i alle andre europæiske lande. Det samme gælder landets sociale og økonomiske situation, selv om det ikke just fremgår af medierne."


tisdag 22 maj 2012

Eftermiddag och kväll bland Brummies.

Här finns något för alla behov: ballonger eller frälsning. New Street är ett myller.
Eftermiddagen i Birminghams centrum och kvällen i kanaldistriktet blev precis som de skulle: först mycket varma och sedan behagliga, runt dryga tjugo grader, vid vatten med vänliga människor och en paj på oxkött. Avslutning på The Shakespeare med en dubbel Irish Coffee och sedan bara en försiktig blick från vår takterrass, som jag tvingades fly för svindeln.

Från takterrassen på Bennetts Hill i kväll.
Nu går luftkonditioneringarna för fullt, det låter som det blåser på bakgården, kvällen går mot natt och tidig sömn. I morgon bitti blir det resa av igen, nu med buss, till Kidderminster, staden jag hittills inte fått med i mina Black Country-resor. Där föddes Mike Sanchez som jag upptäckte tack vare Bill Wyman och hans fantastiska band Bill Wyman's Rhythm Kings.

Jag reser inte för att lyssna till musik. Men visst sved det när vi tog genvägen inom Symphony Hall ikväll och förstod att alla människorna var där för att lyssna till The Waterboys. Biljetterna var slut sedan länge, så det var bara att fortsätta gå.

Kanaldistriktet fullt av ätande, drickande och flanerande människor ikväll.
Nej, jag reser inte för musiken, men jag är glad att kunna se rötterna, veta hur de präglat och danat människor här i Black Country. Kidderminster är ju en gammal arbetarstad, där lokaltidningen än idag bär namn efter en viktig detalj i väverierna, The Shuttle.

Nå, sängdags, ny rapport sent imorgon eftermiddag. Men betrakta för guds skull inte dessa rapporter som annat än flyktiga vykort. De verkliga texterna föds först efter hemkomsten.

(Förklaring om brummies!)

Pakistan.

Just tillbaka på Bennetts Hill efter en dagsutflykt till Pakistan. Det är inte menat som ett skämt. I den stadsdel jag vistats, Sparkhill, är allt pakistanskt (eller av annat asiatiskt ursprung). De engelska kvinnor man möter där är konvertiter, blekgråa bakom slöjor eller niqab. Jag vandrade första delen utan att ens våga röra kameran. Efter fika på en gräsmatta där ekorrarna kom i grupp och tiggde började jag fotografera i smyg. 

Inne i RAI Supermarkets på Stratford Road handlade jag läsk, bröd, ost och Tayyabah Almond Naan Khatai, och det visade sig vara fantastiskt goda kakor, både för människor och ekorrar. Om jag bara berättar om människorna här, miljöerna och språken kan jag misstänkliggöras. Men sanningen är den att jag inte hörde någon tala engelska. De verkligt instoppade kvinnorna var fler än de enkelt beslöjade. En riktig pub fanns inte att uppbringa (endast The Bear som syns på översta bilden, det var en pissluktande och skitig lokal där fem alkisar hängde och de serverade, tack och lov, ingen mat så vi vände i dörren). Butikerna gjorde reklam för halalkött och juridisk hjälp enligt islams principer (en shariadomstol kanske i sikte?). Det som förvånade mig inne i RAI var att de sålde vin och andra alkoholdrycker.

Midland Halal
Jag kunde ha fortsatt resa en halvtimme till och kommit till Solihull. Inte en chans idag, det är het sommar och bussarna är olidliga att sitta på, även när man har ljusa byxor och en ljus sommarskjorta.

Länken ovan går till en text från 1996. Det har naturligtvis hänt väldigt mycket sedan dess. Till exempel har somaliska immigranter börjat etablera sig i området.


måndag 21 maj 2012

Man är ju inte beredd...


Efter en grekisk helkväll med både Retsina och Ouzo och en utsökt måltid med havets läckerheter går man till sängs vid Atlantkusten. Så vaknar man, drar upp fönstret och kikar ut. Är detta lugna, spegelblanka vatten Atlanten? Det är det. Jag vaknar i Aberystwyth i Wales. Det går inte att förklara varför det uppstår kärlek. Men på samma sätt som jag föll för Benghazi, Tel Aviv, Cascais och Nice faller jag för denna stad där människor talar ett helt obegripligt språk. Tack och lov är alla skyltar tvåspråkiga så att engelskan vägleder. Att jag faller beror på kustpromenaden, den som de fem städerna har gemensamt.

Berget reser sig mäktigt och starkt. Jag avstod bergbanan till toppen. Jag nöjer mig med ett blicka uppåt och har en sällsynt förmåga att först upptäcka varningsskyltarna

Jag reser gärna tillbaka dit. Det är något av det vackraste jag sett. Småstadsvardag i centrum, äldre damer som talar med ord jag aldrig hört, men som nickar medhåll (de måste alltså förstå!) och caféer där jag sitter tidlöst hopsjunken över det ena och det andra.

Och så förstås monumenten, de som reser sig mot glömskans makt. Det här, mycket stora, står vid borgruinen alldeles vid havet och det påminner med namns nämnande om de unga män och kvinnor som stupade i kampen mot nazismen. De var från Aberystwyth. Jag läser deras namn, ser hur korta deras liv blev. Jag är tacksam för det de gjorde. De förstod (kanske) att priset för friheten kan bli det högsta och allra mest smärtsamma. Förstår vi det idag? Jag tvivlar (men vet att vi är så olika, vi frihetsälskare).

Men när tåget stannar i Birmingham och jag kånkat väskan uppför Bennetts Hill känns det, märkligt nog redan, som att komma hem. Jag tar ett djupt andetag, öppnar det kalla vita vinet och sätter mig att ladda ner bilderna. Det sista som kommer för min inre syn är ett lokaltåg i Wales. Hann fästa dess namn på bild:

Och då återstår förstås bara den viktigaste sången









lördag 19 maj 2012

Bloggpaus söndag - tisdag.

Nu blir det en paus i bloggen på tre dagar. Imorgon bitti sätter vi oss på tåget till Aberystwyth i Wales. Det finns en alldeles särskild anledning för den resan, och kanske återkommer jag till den. Måndag kväll är vi tillbaka på Bennetts Hill i Birminghams centrum. De sista tre dagarna - tisdag till torsdag - blir det nya resor i Black Country, på programmet står bland annat Kidderminster, Walsall och Solihull. Nu lyssnar jag till BBC3 som sänder fin opera ikväll. Det har varit en nödvändig mellandag med vila och gloende, inomhus och utomhus. För första gången på många år fick jag också ett avkopplande bad med välgörande oljor i vattnet. Badkar har jag inte haft hemma sedan vi lämnade dårskapen i Önnestad (hundkenneln!) för snart nio år sedan. Jag hade glömt hur gott det gör både kropp och själ. I Wales får jag en natt på ett hotell med utsikt mot havet och med ett alldeles särskilt fint bad!

The Diamond Jubilee missade vi.

Inne i The Bullrings svindelframkallande kropp.
The Diamond Jubilee har firats idag. Drottningens sextio år som regent i det här landet orsakade inget som fick mig att förstå, förrän jag alldeles av en tillfällighet kom in i den avskyvärda, på alla sätt motbjudande, The Bullring. Det är ett köptempel där ordet verkligen kan användas med fog. Där tramsade butiker med fanor, vimplar och böcker. 
En av The Bullrings mer spektakulära fasader.
Men ändå verkade få ta någon notis om det. Tvärtom tycker jag att det stundande OS väcker större intresse. På torget här i närheten har man en storbilds-tv där man följer den olympiska eldens resa genom Storbritannien. 

The Bull själv har klätts i fanan. Drar idrott fler människor än monarkin? Ingen aning. Men ska man tro den senaste opinionsundersökningen så älskar 80% av britterna sin drottning. Det vet jag inte om man ska göra.

Köpfest och manifest.


Efter en tämligen usel Shepards Pie blev det flanerande på New Street. Detta är en mellandag då vi inte kuskar runt i buss. Imorgon blir det långresa till Wales med tåg.

New Street är överbefolkad denna lördagseftermiddag. En spelar jazz, en annan målar på gatstenen. En samlar in pengar till Frälsningsarmén en säljer de hemlösas tidning Big Issue.

Islamisterna sitter kvar vid bokbordet. Några niqabdamer har jag inte sett där, de är antingen ute och köper stringtrosor, helkroppsgömda bakom sina svarta svarta tyger. Koranen har de förstås redan. Det är annars påfallande många som bär vanliga slöjor i olika fasoner, men niqaben har jag idag bara sett på fem kvinnor. De talibanskäggprydda männen är desto fler.


En manifestation "för fred i Syrien" dokumenteras. Allt är värdigt och tyst. Kvinnor och män, liksom barn ligger eller sitter ner med ansiktsmasker och texter som berättar om människors öden under det blodiga inbördeskriget.

 Men hittills har jag inte sett någon Syriendemonstrant som kritiserar de saudiska wahhabiternas vapenaffärer eller de libyska och irakiska islamister som för krig i landet. En polisbil kör fram och de avslutar manifestationen.

Jag går vidare och får i dörröppningen syn på en niqab-dam. Fotograferar, får mordiska blickar av henne och hennes väninna. Går femtio meter, så träffar jag nästa.


På största allvar. Islamisk mission.

Idag missioneras det i centrum, två bokbord på två olika platser. Det delas ut Koranen och propagandaskrifter. Vem de är var jag till en början inte helt säker på, men det stod på ett flygblad att man kunde vända sig till UKIM DAWAH CENTRE i Birmingham. De presenterar sig så här:

"Aslam-o-Alaikum (Peace be unto you). The UK Islamic Mission is a national organisation with over 40 branches and Islamic Centres working across the United Kingdom. The UK Islamic Mission formed in the early 1960's, it has served the Muslim community in particular and has helped to build bridges of understanding and mutual respect across faith communities."

Inne på Waterstones erbjöd en av de anställda oss att byta propagandakassen mot en av deras! Nog förstår man var man är. Och någon bild där ute ville jag inte ta, så det fick bli denna istället. Allahu Akbar!