lördag 26 maj 2012

Wales, en minnesbild

När man reser runt, främst intresserad av sin samtid, glömmer man bort allt det som kommer av sig självt, det som reflekterar ett folks och en nations historia. I Wales verkade man - förstås - särskilt måna om att vårda sin historia. Uppe på en höjderna i Aberystwyth, alldeles vid Atlanten, hade den stora borgen en gång stått. På kommunens hemsida, som länken går till, kan man bland annat läsa: 

"Long before the Normans began their castle-building program, Iron Age settlers used the hilltop called Pen Dinas to build a huge fortification, which still dominates the skyline as you approach Aberystwyth from the south and reminds us of the skills of its ancient builders." 

Det var en märklig känsla att stå där inför ett så omfattande tidsspann, och samtidigt, om jag såg åt andra hållet, betrakta det stora minnesmärket över stadens stupade i kriget mot nazismen. Att vårda sin historia, att göra den ständigt närvarande. En påminnelse på resan, nästan varje dag.

fredag 25 maj 2012

Märkvärdiga dagar.

Elva dagar tog det. Klockan sex i morse steg jag upp, vandrade genom centrum i Birmingham och satte mig på tåget till flygplatsen. Några timmars väntan där och sedan två timmar i luften. Dryga timmen på Kastrup avlöstes av en smärtfri och skön tågresa till Kristianstad där sista taxin på plats blev vår. Ack, efter så märkvärdiga dagar i West Midlands och i Wales, är det en lättnad att kunna glo ut över de skånska fälten igen. Jag ska glo mig mätt några dagar och fira min näst yngsta dotter som fyller trettio, sedan börjar en intensiv period av skrivande. Jag har dessutom några kilo Birmingham-litteratur med mig hem som ska läsas och sammansmältas med det på platsen erfarna. Tack alla ni som skickat mail och uppmuntran. Nu är det dags för en liten whisky från Wales - första gången, och därför spännande.

torsdag 24 maj 2012

Walsall, sista stadsturen.

Walsalls centrum.
Halva dagen i Walsall, sista stadsturen på resan och det var precis som jag mindes det: gågator, folkvimmel, en bra pub, Jehovas vittnen delar ut Vakttornet medan niqab-damerna drar förbli. Ett nytt vackert konstmuseum och hela skolklasser på besök.

New Art Gallery Walsall.
Sommarvärme och glädje, en lyckad resa går mot sitt slut, bagaget är fullt av material i tryckt form, mycket att läsa, mycket att summera. En enda intervju återstår. Fredag klockan 10.30 brittisk tid lyfter planet till Köpenhamn. Sedan väntar den värsta biten, med Skånetrafikens numera ökända Öresundståg. Man får be en stilla bön och hoppas att de imorgon tar sig ända fram.

Skolklass på väg ut från konstmuseet.
Härmed har jag sedan den 15 maj täckt in stora delar av Black Country och besökt såväl städer som mindre samhällen. Det mesta har tett sig synnerligen svåröverskådligt, men det kommer att klarna då den senaste folkräkningen från 2011 publiceras i juli. En enda ort har tett sig vara totalt icke-brittisk och det är Sparkhill. Annars har det varit påtagligt hur blandad befolkningen är. Här finns bokstavligt talat tempel för alla slags religioner och folk. Mitt specialintresse kommer jag att redovisa utförligt i den färdiga boken, och det är just det - islam och islamism - som kommer att klargöras utifrån hårda fakta. Idag mötte jag bara en handfull heltäckta kvinnor. Hur många de verkligen är kan förstås ingen svara på. Men de finns framför allt i de segregerade och gettoiserade områdena. Inne i stadskärnorna får man istället intrycket av stora variationer, och det kan varken den ena eller andra predikanten eller propagandisten längst gatorna ändra på. Av erfarenhet vet jag däremot att verklig klarhet bara kan uppnås med avstånd i både tid och rum.

Uppdatering: eftersom Jerome K. Jerome är född i Walsall fann jag det självklart att en pil i centrum pekade mot det museum som ägnats honom. Men jag hittade det inte. På direkt fråga svarade en man inne på konstmuseet att det var många år sedan det stängdes. Kanske finns förklaringen här. 

En av de niqabklädda i dagens sommarhetta i Walsall.

onsdag 23 maj 2012

Dialog eller monolog?

Nej, jag vet inte vem han är, men han sitter där, dygnet runt som framskrapad ur koppar, runt honom ser jag slagorden om fria val och demokratiska principer, han är namnlös men en del av det Bingham jag blivit vän med. Kanske är det just namnlösheten som är poängen med hans närvaro. Ingen är mer värd än någon annan. Jag bekänner mig till den tanken.
Jag går upp och ner längs New Street, det är en osannolikt vacker sommarkväll, mer än tjugo grader och människor sitter på pubarnas uteplatser, på caféer och andra ställen som har stolar för sommarnatten. Plötsligt rusar en mycket stor råtta tvärs över trottoaren. Den är större än någon jag tidigare sett i mitt liv. De som befinner sig närmast mig är två afrikanska kvinnor, de hejdar sig i steget och backar när de ser råttan och jag tycker det är ett utmärkt tillfälle att inleda ett samtal. Icke. Inte en chans. De fnyser åt mig, och går åt ett annat håll. När jag når Tescos butik står han där igen, den olidligt smutsige som tigger. Jag går fram, tilltalar honom med Sir och ger honom ett antal pund. OK säger han och ger sig iväg. Mötena på New Street är så olika, inte ett enda är förutsägbart men de äger rum varje förmiddag, varje eftermiddag, varje kväll som går mot natt. Imorgon är det sista heldagen i Bingham. Tanken är att ta sig till Walsall. Vi får se vad solen säger och vad magen låter kurra om. Resten är tystnad, för på fredag flyger jag tillbaka till det skånska landskap som skänker mig stillhet och frid året runt.

Kidderminster i solljus. Dalrymples klarhet.

Ja, så kom jag till Kidderminster, hettan var svår att uthärda. Inte blev det bättre av stadens fula centrum där man verkade ha samlat all misslyckad arkitektur från 1960-talet. Dessförinnan hade vi bytt buss i Stourbridge efter en timmes resa från B-ham. Stadens symbol, glasblåsaren, stod vacker utanför den stora busstationen.

Tillbaka i B-ham blev det bokhandeln och sedan en stunds vila på café med två av Theodore Dalrymples böcker: Not With a Bang But a Whimper: The Politics and Culture of Decline och Spoilt Rotten: The Toxic Cult of Sentimentality.

 Och medan jag är här i hans stad, är han själv i Köpenhamn. Lars Hedegaard har intervjuat honom och Steen på Snaphanen fotograferat.

Detta säger han om det land jag just nu befinner mig i: "Som Dalrymple ser det, har eliten forrådt det folk, den skulle være elite for. 'For tre dage siden bragte avisen The Guardian, der læses af elitens elite, en artikel af en pige, der skrev om drukkenskab i det offentlige rum. Det så hun åbenbart ikke som noget problem. Tvært imod mente hun, at det må være enhver piges umistelige ret at være 'shit-faced drunk'. 'Shit-faced' var det ord, hun brugte i den fine avis.Når et medlem af eliten kan udtrykke sig på den måde, er det så underligt, at folk følger opfordringen?Hvis man siger til dem, at de skal lade være, vil de svare: Hvad rager det dig."

Lars Hedegaard till vänster intervjuar Theodore Dalrymple.
Theodore Dalrymple levner ikke England mange chancer. 'Jeg er yderst pessimistisk, når det gælder mit lands fremtid. Det skal man nok være englænder for at kunne sætte sig ind i. Den engelske befolknings opførsel er værre end i alle andre europæiske lande. Det samme gælder landets sociale og økonomiske situation, selv om det ikke just fremgår af medierne."


tisdag 22 maj 2012

Eftermiddag och kväll bland Brummies.

Här finns något för alla behov: ballonger eller frälsning. New Street är ett myller.
Eftermiddagen i Birminghams centrum och kvällen i kanaldistriktet blev precis som de skulle: först mycket varma och sedan behagliga, runt dryga tjugo grader, vid vatten med vänliga människor och en paj på oxkött. Avslutning på The Shakespeare med en dubbel Irish Coffee och sedan bara en försiktig blick från vår takterrass, som jag tvingades fly för svindeln.

Från takterrassen på Bennetts Hill i kväll.
Nu går luftkonditioneringarna för fullt, det låter som det blåser på bakgården, kvällen går mot natt och tidig sömn. I morgon bitti blir det resa av igen, nu med buss, till Kidderminster, staden jag hittills inte fått med i mina Black Country-resor. Där föddes Mike Sanchez som jag upptäckte tack vare Bill Wyman och hans fantastiska band Bill Wyman's Rhythm Kings.

Jag reser inte för att lyssna till musik. Men visst sved det när vi tog genvägen inom Symphony Hall ikväll och förstod att alla människorna var där för att lyssna till The Waterboys. Biljetterna var slut sedan länge, så det var bara att fortsätta gå.

Kanaldistriktet fullt av ätande, drickande och flanerande människor ikväll.
Nej, jag reser inte för musiken, men jag är glad att kunna se rötterna, veta hur de präglat och danat människor här i Black Country. Kidderminster är ju en gammal arbetarstad, där lokaltidningen än idag bär namn efter en viktig detalj i väverierna, The Shuttle.

Nå, sängdags, ny rapport sent imorgon eftermiddag. Men betrakta för guds skull inte dessa rapporter som annat än flyktiga vykort. De verkliga texterna föds först efter hemkomsten.

(Förklaring om brummies!)

Pakistan.

Just tillbaka på Bennetts Hill efter en dagsutflykt till Pakistan. Det är inte menat som ett skämt. I den stadsdel jag vistats, Sparkhill, är allt pakistanskt (eller av annat asiatiskt ursprung). De engelska kvinnor man möter där är konvertiter, blekgråa bakom slöjor eller niqab. Jag vandrade första delen utan att ens våga röra kameran. Efter fika på en gräsmatta där ekorrarna kom i grupp och tiggde började jag fotografera i smyg. 

Inne i RAI Supermarkets på Stratford Road handlade jag läsk, bröd, ost och Tayyabah Almond Naan Khatai, och det visade sig vara fantastiskt goda kakor, både för människor och ekorrar. Om jag bara berättar om människorna här, miljöerna och språken kan jag misstänkliggöras. Men sanningen är den att jag inte hörde någon tala engelska. De verkligt instoppade kvinnorna var fler än de enkelt beslöjade. En riktig pub fanns inte att uppbringa (endast The Bear som syns på översta bilden, det var en pissluktande och skitig lokal där fem alkisar hängde och de serverade, tack och lov, ingen mat så vi vände i dörren). Butikerna gjorde reklam för halalkött och juridisk hjälp enligt islams principer (en shariadomstol kanske i sikte?). Det som förvånade mig inne i RAI var att de sålde vin och andra alkoholdrycker.

Midland Halal
Jag kunde ha fortsatt resa en halvtimme till och kommit till Solihull. Inte en chans idag, det är het sommar och bussarna är olidliga att sitta på, även när man har ljusa byxor och en ljus sommarskjorta.

Länken ovan går till en text från 1996. Det har naturligtvis hänt väldigt mycket sedan dess. Till exempel har somaliska immigranter börjat etablera sig i området.


måndag 21 maj 2012

Man är ju inte beredd...


Efter en grekisk helkväll med både Retsina och Ouzo och en utsökt måltid med havets läckerheter går man till sängs vid Atlantkusten. Så vaknar man, drar upp fönstret och kikar ut. Är detta lugna, spegelblanka vatten Atlanten? Det är det. Jag vaknar i Aberystwyth i Wales. Det går inte att förklara varför det uppstår kärlek. Men på samma sätt som jag föll för Benghazi, Tel Aviv, Cascais och Nice faller jag för denna stad där människor talar ett helt obegripligt språk. Tack och lov är alla skyltar tvåspråkiga så att engelskan vägleder. Att jag faller beror på kustpromenaden, den som de fem städerna har gemensamt.

Berget reser sig mäktigt och starkt. Jag avstod bergbanan till toppen. Jag nöjer mig med ett blicka uppåt och har en sällsynt förmåga att först upptäcka varningsskyltarna

Jag reser gärna tillbaka dit. Det är något av det vackraste jag sett. Småstadsvardag i centrum, äldre damer som talar med ord jag aldrig hört, men som nickar medhåll (de måste alltså förstå!) och caféer där jag sitter tidlöst hopsjunken över det ena och det andra.

Och så förstås monumenten, de som reser sig mot glömskans makt. Det här, mycket stora, står vid borgruinen alldeles vid havet och det påminner med namns nämnande om de unga män och kvinnor som stupade i kampen mot nazismen. De var från Aberystwyth. Jag läser deras namn, ser hur korta deras liv blev. Jag är tacksam för det de gjorde. De förstod (kanske) att priset för friheten kan bli det högsta och allra mest smärtsamma. Förstår vi det idag? Jag tvivlar (men vet att vi är så olika, vi frihetsälskare).

Men när tåget stannar i Birmingham och jag kånkat väskan uppför Bennetts Hill känns det, märkligt nog redan, som att komma hem. Jag tar ett djupt andetag, öppnar det kalla vita vinet och sätter mig att ladda ner bilderna. Det sista som kommer för min inre syn är ett lokaltåg i Wales. Hann fästa dess namn på bild:

Och då återstår förstås bara den viktigaste sången









lördag 19 maj 2012

Bloggpaus söndag - tisdag.

Nu blir det en paus i bloggen på tre dagar. Imorgon bitti sätter vi oss på tåget till Aberystwyth i Wales. Det finns en alldeles särskild anledning för den resan, och kanske återkommer jag till den. Måndag kväll är vi tillbaka på Bennetts Hill i Birminghams centrum. De sista tre dagarna - tisdag till torsdag - blir det nya resor i Black Country, på programmet står bland annat Kidderminster, Walsall och Solihull. Nu lyssnar jag till BBC3 som sänder fin opera ikväll. Det har varit en nödvändig mellandag med vila och gloende, inomhus och utomhus. För första gången på många år fick jag också ett avkopplande bad med välgörande oljor i vattnet. Badkar har jag inte haft hemma sedan vi lämnade dårskapen i Önnestad (hundkenneln!) för snart nio år sedan. Jag hade glömt hur gott det gör både kropp och själ. I Wales får jag en natt på ett hotell med utsikt mot havet och med ett alldeles särskilt fint bad!

The Diamond Jubilee missade vi.

Inne i The Bullrings svindelframkallande kropp.
The Diamond Jubilee har firats idag. Drottningens sextio år som regent i det här landet orsakade inget som fick mig att förstå, förrän jag alldeles av en tillfällighet kom in i den avskyvärda, på alla sätt motbjudande, The Bullring. Det är ett köptempel där ordet verkligen kan användas med fog. Där tramsade butiker med fanor, vimplar och böcker. 
En av The Bullrings mer spektakulära fasader.
Men ändå verkade få ta någon notis om det. Tvärtom tycker jag att det stundande OS väcker större intresse. På torget här i närheten har man en storbilds-tv där man följer den olympiska eldens resa genom Storbritannien. 

The Bull själv har klätts i fanan. Drar idrott fler människor än monarkin? Ingen aning. Men ska man tro den senaste opinionsundersökningen så älskar 80% av britterna sin drottning. Det vet jag inte om man ska göra.

Köpfest och manifest.


Efter en tämligen usel Shepards Pie blev det flanerande på New Street. Detta är en mellandag då vi inte kuskar runt i buss. Imorgon blir det långresa till Wales med tåg.

New Street är överbefolkad denna lördagseftermiddag. En spelar jazz, en annan målar på gatstenen. En samlar in pengar till Frälsningsarmén en säljer de hemlösas tidning Big Issue.

Islamisterna sitter kvar vid bokbordet. Några niqabdamer har jag inte sett där, de är antingen ute och köper stringtrosor, helkroppsgömda bakom sina svarta svarta tyger. Koranen har de förstås redan. Det är annars påfallande många som bär vanliga slöjor i olika fasoner, men niqaben har jag idag bara sett på fem kvinnor. De talibanskäggprydda männen är desto fler.


En manifestation "för fred i Syrien" dokumenteras. Allt är värdigt och tyst. Kvinnor och män, liksom barn ligger eller sitter ner med ansiktsmasker och texter som berättar om människors öden under det blodiga inbördeskriget.

 Men hittills har jag inte sett någon Syriendemonstrant som kritiserar de saudiska wahhabiternas vapenaffärer eller de libyska och irakiska islamister som för krig i landet. En polisbil kör fram och de avslutar manifestationen.

Jag går vidare och får i dörröppningen syn på en niqab-dam. Fotograferar, får mordiska blickar av henne och hennes väninna. Går femtio meter, så träffar jag nästa.


På största allvar. Islamisk mission.

Idag missioneras det i centrum, två bokbord på två olika platser. Det delas ut Koranen och propagandaskrifter. Vem de är var jag till en början inte helt säker på, men det stod på ett flygblad att man kunde vända sig till UKIM DAWAH CENTRE i Birmingham. De presenterar sig så här:

"Aslam-o-Alaikum (Peace be unto you). The UK Islamic Mission is a national organisation with over 40 branches and Islamic Centres working across the United Kingdom. The UK Islamic Mission formed in the early 1960's, it has served the Muslim community in particular and has helped to build bridges of understanding and mutual respect across faith communities."

Inne på Waterstones erbjöd en av de anställda oss att byta propagandakassen mot en av deras! Nog förstår man var man är. Och någon bild där ute ville jag inte ta, så det fick bli denna istället. Allahu Akbar!

Redan rutin.

Varje morgon blir det Waterstones bokhandel, där det bästa fiket är inrymt, en dubbel espresso och en croissant blir startföda. Och varje morgon möts vi av hennes blick:

Och i inkorgen ligger pressmeddelandet från hennes nya svenska förläggare:

W & W har förvärvat de svenska rättigheterna till J.K. Rowlings första vuxenroman: The Casual Vacancy. Den engelska originalboken ges ut den 27 september, den svenska utgåvan utkommer senare i höst. Om The Casual Vacancy: När Barry Fairweather oväntat avlider knappt fyrtio år gammal hamnar den lilla engelska byn Pagford i chock. Med sitt kullerstensbelagda torg och den historiska klosterkyrkan förefaller Pagford att vara en ren idyll – men bakom den rara fasaden är det ett samhälle i krig. Rika i strid med fattiga, tonåringar i strid med sina föräldrar, hustrur i strid med sina män, lärare i strid med sina elever … Nej, byn Pagford är inte vad den synes vara. Och den tomma stol Barry efterlämnat i grevskapsrådet blir snart källa till den största strid byn någonsin har upplevt. Vem kommer att stå som segrare i det val som utmärks av passioner, dubbelspel och oväntade avslöjanden? The Casual Vacancy är en tankeväckande och oupphörligt överraskande roman, fylld av svart humor. Den är ca 500 sidor lång.

fredag 18 maj 2012

Wolverhampton - en fredag i vänstersamtal.

Det blev en heldag i Wolverhampton där jag bland annat samtalade med tre män från Socialist Worker, som utges av den trotskistiska rörelsen i England (Socialist Workers Party).Jag sparar innehållet i vårt samtal till boken (de hade en del intressanta saker att säga om utvecklingen i England versus Sverige, som inte minst handlade om skolväsendet), men jag vill bara nu berätta att de mötte mig med allra största misstänksamhet, de ville inte "bli uthängda på fascistiska nätsidor" eller bli fotograferade av polisspioner. Men när vi samtalat färdigt och jag visat dem mitt medlemskort i författarförbundet, gav två av de tre mig tillstånd att ta några bilder.Att den politiska konfrontationen i Europa numera också i hög grad handlar om hot och fysiskt våld, illustrerades av vårt samtal. Imorgon ska jag träffa andra aktivister som också kommer att berätta om sådant, men ur en annan synvinkel.

Eftersom jag alltid känt stor respekt inför britternas sätt att hylla sina stupade, tog jag en bild av detta monument där man hedrar de stupade i båda världskrigen. Utan de brittiska soldaternas insatser i kriget mot nazistaten är det inte svårt att gissa hur det kunnat sluta för Europa.

 Jag läste också en hel del på de poppies som fanns utlagda runt monumentet. Där hedrades minnet av såväl soldater som krigsambulansernas personal.

En sista bild tog jag innan det var dags att sätta sig på buss 126 igen för en mycket dryg och lång resa tillbaka till Birmingham i värsta rusningstrafik. Jag tog denna bild bara för den text som står i det röda fältet längst upp: "Proud to carry the people of Wolverhampton."