Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
lördag 19 maj 2012
Bloggpaus söndag - tisdag.
Nu blir det en paus i bloggen på tre dagar. Imorgon bitti sätter vi oss på tåget till Aberystwyth i Wales. Det finns en alldeles särskild anledning för den resan, och kanske återkommer jag till den. Måndag kväll är vi tillbaka på Bennetts Hill i Birminghams centrum. De sista tre dagarna - tisdag till torsdag - blir det nya resor i Black Country, på programmet står bland annat Kidderminster, Walsall och Solihull. Nu lyssnar jag till BBC3 som sänder fin opera ikväll. Det har varit en nödvändig mellandag med vila och gloende, inomhus och utomhus. För första gången på många år fick jag också ett avkopplande bad med välgörande oljor i vattnet. Badkar har jag inte haft hemma sedan vi lämnade dårskapen i Önnestad (hundkenneln!) för snart nio år sedan. Jag hade glömt hur gott det gör både kropp och själ. I Wales får jag en natt på ett hotell med utsikt mot havet och med ett alldeles särskilt fint bad!
The Diamond Jubilee missade vi.
| Inne i The Bullrings svindelframkallande kropp. |
The Diamond Jubilee har firats idag. Drottningens sextio år som regent i det här landet orsakade inget som fick mig att förstå, förrän jag alldeles av en tillfällighet kom in i den avskyvärda, på alla sätt motbjudande, The Bullring. Det är ett köptempel där ordet verkligen kan användas med fog. Där tramsade butiker med fanor, vimplar och böcker.
| En av The Bullrings mer spektakulära fasader. |
Men ändå verkade få ta någon notis om det. Tvärtom tycker jag att det stundande OS väcker större intresse. På torget här i närheten har man en storbilds-tv där man följer den olympiska eldens resa genom Storbritannien.
The Bull själv har klätts i fanan. Drar idrott fler människor än monarkin? Ingen aning. Men ska man tro den senaste opinionsundersökningen så älskar 80% av britterna sin drottning. Det vet jag inte om man ska göra.
Köpfest och manifest.
Efter en tämligen usel Shepards Pie blev det flanerande på New Street. Detta är en mellandag då vi inte kuskar runt i buss. Imorgon blir det långresa till Wales med tåg.
New Street är överbefolkad denna lördagseftermiddag. En spelar jazz, en annan målar på gatstenen. En samlar in pengar till Frälsningsarmén en säljer de hemlösas tidning Big Issue.
Islamisterna sitter kvar vid bokbordet. Några niqabdamer har jag inte sett där, de är antingen ute och köper stringtrosor, helkroppsgömda bakom sina svarta svarta tyger. Koranen har de förstås redan. Det är annars påfallande många som bär vanliga slöjor i olika fasoner, men niqaben har jag idag bara sett på fem kvinnor. De talibanskäggprydda männen är desto fler.
En manifestation "för fred i Syrien" dokumenteras. Allt är värdigt och tyst. Kvinnor och män, liksom barn ligger eller sitter ner med ansiktsmasker och texter som berättar om människors öden under det blodiga inbördeskriget.
Men hittills har jag inte sett någon Syriendemonstrant som kritiserar de saudiska wahhabiternas vapenaffärer eller de libyska och irakiska islamister som för krig i landet. En polisbil kör fram och de avslutar manifestationen.
Jag går vidare och får i dörröppningen syn på en niqab-dam. Fotograferar, får mordiska blickar av henne och hennes väninna. Går femtio meter, så träffar jag nästa.
På största allvar. Islamisk mission.
Idag missioneras det i centrum, två bokbord på två olika platser. Det delas ut Koranen och propagandaskrifter. Vem de är var jag till en början inte helt säker på, men det stod på ett flygblad att man kunde vända sig till UKIM DAWAH CENTRE i Birmingham. De presenterar sig så här:
"Aslam-o-Alaikum (Peace be unto you). The UK Islamic Mission is a national organisation with over 40 branches and Islamic Centres working across the United Kingdom. The UK Islamic Mission formed in the early 1960's, it has served the Muslim community in particular and has helped to build bridges of understanding and mutual respect across faith communities."
Inne på Waterstones erbjöd en av de anställda oss att byta propagandakassen mot en av deras! Nog förstår man var man är. Och någon bild där ute ville jag inte ta, så det fick bli denna istället. Allahu Akbar!
"Aslam-o-Alaikum (Peace be unto you). The UK Islamic Mission is a national organisation with over 40 branches and Islamic Centres working across the United Kingdom. The UK Islamic Mission formed in the early 1960's, it has served the Muslim community in particular and has helped to build bridges of understanding and mutual respect across faith communities."
Inne på Waterstones erbjöd en av de anställda oss att byta propagandakassen mot en av deras! Nog förstår man var man är. Och någon bild där ute ville jag inte ta, så det fick bli denna istället. Allahu Akbar!
Redan rutin.
Varje morgon blir det Waterstones bokhandel, där det bästa fiket är inrymt, en dubbel espresso och en croissant blir startföda. Och varje morgon möts vi av hennes blick:
Och i inkorgen ligger pressmeddelandet från hennes nya svenska förläggare:
Och i inkorgen ligger pressmeddelandet från hennes nya svenska förläggare:
W & W har förvärvat de svenska rättigheterna till J.K. Rowlings första vuxenroman: The Casual Vacancy. Den engelska originalboken ges ut den 27 september, den svenska utgåvan utkommer senare i höst. Om The Casual Vacancy: När Barry Fairweather oväntat avlider knappt fyrtio år gammal hamnar den lilla engelska byn Pagford i chock. Med
sitt kullerstensbelagda torg och den historiska klosterkyrkan
förefaller Pagford att vara en ren idyll – men bakom den rara fasaden är
det ett samhälle i krig. Rika i strid med fattiga, tonåringar i strid
med sina föräldrar, hustrur i strid med sina män, lärare i strid med
sina elever … Nej, byn Pagford är inte vad den synes vara. Och
den tomma stol Barry efterlämnat i grevskapsrådet blir snart källa till
den största strid byn någonsin har upplevt. Vem kommer att stå som
segrare i det val som utmärks av passioner, dubbelspel och oväntade
avslöjanden? The Casual Vacancy är en tankeväckande och oupphörligt överraskande roman, fylld av svart humor. Den är ca 500 sidor lång.
fredag 18 maj 2012
Wolverhampton - en fredag i vänstersamtal.
Det blev en heldag i Wolverhampton där jag bland annat samtalade med tre män från Socialist Worker, som utges av den trotskistiska rörelsen i England (Socialist Workers Party).Jag sparar innehållet i vårt samtal till boken (de hade en del intressanta saker att säga om utvecklingen i England versus Sverige, som inte minst handlade om skolväsendet), men jag vill bara nu berätta att de mötte mig med allra största misstänksamhet, de ville inte "bli uthängda på fascistiska nätsidor" eller bli fotograferade av polisspioner. Men när vi samtalat färdigt och jag visat dem mitt medlemskort i författarförbundet, gav två av de tre mig tillstånd att ta några bilder.Att den politiska konfrontationen i Europa numera också i hög grad handlar om hot och fysiskt våld, illustrerades av vårt samtal. Imorgon ska jag träffa andra aktivister som också kommer att berätta om sådant, men ur en annan synvinkel.
Eftersom jag alltid känt stor respekt inför britternas sätt att hylla sina stupade, tog jag en bild av detta monument där man hedrar de stupade i båda världskrigen. Utan de brittiska soldaternas insatser i kriget mot nazistaten är det inte svårt att gissa hur det kunnat sluta för Europa.
Jag läste också en hel del på de poppies som fanns utlagda runt monumentet. Där hedrades minnet av såväl soldater som krigsambulansernas personal.
En sista bild tog jag innan det var dags att sätta sig på buss 126 igen för en mycket dryg och lång resa tillbaka till Birmingham i värsta rusningstrafik. Jag tog denna bild bara för den text som står i det röda fältet längst upp: "Proud to carry the people of Wolverhampton."
Jag läste också en hel del på de poppies som fanns utlagda runt monumentet. Där hedrades minnet av såväl soldater som krigsambulansernas personal.
En sista bild tog jag innan det var dags att sätta sig på buss 126 igen för en mycket dryg och lång resa tillbaka till Birmingham i värsta rusningstrafik. Jag tog denna bild bara för den text som står i det röda fältet längst upp: "Proud to carry the people of Wolverhampton."
torsdag 17 maj 2012
| Sista metern så har människan/ ängeln (? ) fallit från taket. |
| Stadshuset i ljuskonstnärernas grepp. Vackert, gripande. |
Tro inte att vi har det svårt här i Bingham, precis tvärtom är det.
En dag i Dudley
I Black Country har jag särskilt kommit att tycka om Dudley, staden som en gång i tidens betraktades som gruvregionens huvudstad. I stadskärnan utmed huvudgatan som också har en sträcka som är gågata kan man få för sig att det är en liten stad. Men så är det inte alls. I själva verket lever här runt tvåhundratusen människor.
Efter potatismos och härligt kryddade korvar på puben The Full Moon där jag hade ett intressant samtal med en gammal man som fötts och levt stora delar av sitt liv i Sydafrika men nu flyttat till dotterns hemstad Dudley, begav jag mig ut på promenad. Den här gången passade jag på att plåta statyn av fotbollsspelaren som var stadens son, Duncan Edwards (1936-1958). Han och sex lagkamrater från Manchester United dog i en flygkrasch utanför München.
.
| Dudley Castle som nerifrån centrum bara ser ut som en mindre borgruin, men som i själva verket är en mycket stor anläggning som det tar en dag att utforska, minst. Det har jag gjort vid ett tidigare besök, idag nöjde jag mig med detta. |
| På bussen tillbaka till Birmingham såg jag vägskylten som skvallrar om den historia jag fördjupar mig i, den som framför allt har med industrialismen att göra |
Wings of Desire - en föreställning på Victoria Square
När man tror att inget kan få en att häpna mer så står man på ett torg i Birmingham och - häpnar! Jag har inte sett något vackrare, jag har aldrig förundrats så över vad dansare i den här staden kan göra på scen och hustak.Det är Wim Wenders och Peter Handke som skrivit manus, därför brydde jag mig.
onsdag 16 maj 2012
Verklighet och television.
| Våra första tågbiljetter på väg ut ur maskinen i morse. |
| New Street Station i morse. |
Birmingham. Selly Oak, ett återseende.
Heldag i centrum. Böcker, kaffe, öl, fisk, allt man kan önska sig. Och så en sentimental resa till Selly Oak där vi bodde en termin 1998 (A. studerade olika religionsanknutna ämnen där och vi fick båda de första omtumlande och avgörande intrycken av politisk islam). Nu har hela collegeområdet stått tomt i 6 år. Entrén växer igen. Sorgligt att se.
Baksidan av Odeon-biografen på väg in till New Street station.
Här i backen Bennett Hill har vi en liten enrummare. Fjärde huset på vänster sida. Mitt emot ligger puben Sun on the Hill. Ännu outforskad. Dagens pub fick bli The Bear and Staff i Selly Oak, vårt gamla stamställe från 1998.
Baksidan av Odeon-biografen på väg in till New Street station.
Här i backen Bennett Hill har vi en liten enrummare. Fjärde huset på vänster sida. Mitt emot ligger puben Sun on the Hill. Ännu outforskad. Dagens pub fick bli The Bear and Staff i Selly Oak, vårt gamla stamställe från 1998.
| New Street på femtio meters avstånd från lägenheten. |
Ute!!!
På plats i lägenheten på Bennetts Hill i Birmingham. Först nu fungerar nätanslutningen och jag är ute i den digitala världen. Inget annat att rapportera, än att färden ut i landskapet står överst på programmet. Det blir säkert bra. Återkommer när nya bilder finns och berättelserna börjar ta form. Bilden tog jag från Dudley Castle med utblick över Black Country på förra resan här, 2008.
söndag 13 maj 2012
Nu hoppar jag!
![]() |
| Varken Elvis Costello eller The Waterboys kommer jag att höra i Symphony Hall, trots att jag är där när det sker (och så gärna hade velat). Men jag har andra, och viktigare röster, att lyssna till. Både i tunnan och i vardagen. Foto från baksidan av byggnaden: A. Nydahl. |
Man hoppar självklart i galen tunna om man refererar till historiska personer, särskilt sådana som gjort avtryck och finns i det historiska medvetandet. Men jag kan inte låta bli. Nu stiger jag om 24 timmar ombord på det flygplan som ska ta mig till en miljö jag känner ganska väl, men där jag hittills aldrig kommit i kontakt med motstånd och resning i relation till tidens förstörande och förgörande krafter.
Visst skrattar jag åt aristokrater! Visst skrattar jag åt det högfärdiga skrå som rör sig i gränslandet mellan politik och ekonomisk brottslighet. Och visst skrattar jag åt mina gamla vänstervänner som tror att de svurit en trohetsed inför ”antirasismen” och den mellanmänskliga godheten.
Mina tio dygn i Black Country står och väger vid åtskilliga tunnor. Hur många av dem som är galna vågar jag inte ens gissa. Och jag tänker på den danske konstnären Asger Jorn som sa: ”Är man rädd att gå för långt ska man inte gå alls”. Jag har bestämt mig för att dränka rädslan i en tunna svart öl och ge mig hän åt beslutet att gå. Och jag kommer möjligen att behöva en lykta också dagtid, precis som Diogenes. Han sades ha gått omkring i Korinth med en lampa på dagarna på jakt efter en "människa". Helt lätt att hitta riktiga människor är det inte numera.
*
![]() |
| Alldeles runt hörnet ligger mitt rum i Birmingham vid New Street. Foto: A. Nydahl. |
Pascal Mercier: Nattåg till Lissabon.
![]() |
| Lissabon med utsikt över floden Tejo. Foto: Ulf Bergqvist. |
Man kan säga att den schweiziske författaren Pascal Mercier gjort något liknande med sin roman Nattåg till Lissabon (Bonniers, översättning av Lars W Freij). I skildringen av huvudpersonen Raimund Gregorius och dennes möte med författaren Amadeu de Prado går han ungefär likadant tillväga som Saramago. Den senare låter Pessoas skapelse Reis landstiga i Lissabon efter en seglats från exilens Brasilien, medan Merciers huvudperson anländer med nattåget. Båda stiger de rakt in i den portugisiska huvudstadens människomyller, gränder och märkvärdiga liv. Reis gör det 1936, Gregorius i nutid. Att förbindelsen mellan de två existerar understryks av mottot till boken om Gregorius, det är hämtat från Orons bok, Pessoas kanske mest kända verk utanför hemlandet, där det heter "Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv."
Det är alltså mångfalden, splittringen men också komplexiteten i en enda individ som utgör ett övergripande tema för Pascal Merciers bok. Huvudpersonen Raimund Gregorius är lärare i Bern, en plikttrogen och omtyckt sådan. En dag tilltalas han av en kvinna på portugisiska. Språkets egen skönhet förtrollar honom.
Och när han av en tillfällighet får en bok i sin hand bestäms hans öde. Boken, Amadeu Inácio de Almeida Prados Um ourives das Palavras (behöver jag säga att både boken och dess författare endast existerar i fantasin?), får honom att fatta beslutet. Han måste ge sig iväg. Titeln, som betyder "En ordens guldsmed", har fått det att svindla för Gregorius. Han ger sig av utan ceremonier. Han lämnar skolan och sina elever ovetande. På den långa tågresan befinner han sig i ett rus, på jakt efter Prado och det hans bok bär med sig av meddelanden och innebörder.
Nu börjar vad som bäst kan betecknas som en litterär gåta, en labyrint eller ett pussel. Vår huvudperson kastas från det ena till det andra, och allt sker i Merciers oerhört detaljrika och mycket vackra skildringar av Lissabon, denna stad av patinerad skönhet och mystik. Men det är språket själv som bär på den största gåtan, det är i orden, dess uppkomst och betydelse som också gåtans lösning kanske finns.
Berättelsen utvecklas med händelser som hakar i varandra: i möten med nya människor i Lissabon, i sammanträffanden, i ögonblick, små lappar, telefonnummer, adresser och annat som kommer i Gregorius väg, och som sammantagna ska leda honom till en djupare förståelse av vad "en ordens guldsmed" kan tänkas vara. Det vore att förstöra den kommande läsarens nöje att här avslöja händelseförloppet. Låt det bara vara sagt att det hela tiden är överraskande, spännande och synnerligen roande. När Gregorius så småningom ska summera allt som hänt citerar han ur den portugisiska boken: Livet är inte vad vi lever; det är vad vi föreställer oss att vi lever. Ungefär så är det också med hela romanen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




