lördag 19 maj 2012

Redan rutin.

Varje morgon blir det Waterstones bokhandel, där det bästa fiket är inrymt, en dubbel espresso och en croissant blir startföda. Och varje morgon möts vi av hennes blick:

Och i inkorgen ligger pressmeddelandet från hennes nya svenska förläggare:

W & W har förvärvat de svenska rättigheterna till J.K. Rowlings första vuxenroman: The Casual Vacancy. Den engelska originalboken ges ut den 27 september, den svenska utgåvan utkommer senare i höst. Om The Casual Vacancy: När Barry Fairweather oväntat avlider knappt fyrtio år gammal hamnar den lilla engelska byn Pagford i chock. Med sitt kullerstensbelagda torg och den historiska klosterkyrkan förefaller Pagford att vara en ren idyll – men bakom den rara fasaden är det ett samhälle i krig. Rika i strid med fattiga, tonåringar i strid med sina föräldrar, hustrur i strid med sina män, lärare i strid med sina elever … Nej, byn Pagford är inte vad den synes vara. Och den tomma stol Barry efterlämnat i grevskapsrådet blir snart källa till den största strid byn någonsin har upplevt. Vem kommer att stå som segrare i det val som utmärks av passioner, dubbelspel och oväntade avslöjanden? The Casual Vacancy är en tankeväckande och oupphörligt överraskande roman, fylld av svart humor. Den är ca 500 sidor lång.

fredag 18 maj 2012

Wolverhampton - en fredag i vänstersamtal.

Det blev en heldag i Wolverhampton där jag bland annat samtalade med tre män från Socialist Worker, som utges av den trotskistiska rörelsen i England (Socialist Workers Party).Jag sparar innehållet i vårt samtal till boken (de hade en del intressanta saker att säga om utvecklingen i England versus Sverige, som inte minst handlade om skolväsendet), men jag vill bara nu berätta att de mötte mig med allra största misstänksamhet, de ville inte "bli uthängda på fascistiska nätsidor" eller bli fotograferade av polisspioner. Men när vi samtalat färdigt och jag visat dem mitt medlemskort i författarförbundet, gav två av de tre mig tillstånd att ta några bilder.Att den politiska konfrontationen i Europa numera också i hög grad handlar om hot och fysiskt våld, illustrerades av vårt samtal. Imorgon ska jag träffa andra aktivister som också kommer att berätta om sådant, men ur en annan synvinkel.

Eftersom jag alltid känt stor respekt inför britternas sätt att hylla sina stupade, tog jag en bild av detta monument där man hedrar de stupade i båda världskrigen. Utan de brittiska soldaternas insatser i kriget mot nazistaten är det inte svårt att gissa hur det kunnat sluta för Europa.

 Jag läste också en hel del på de poppies som fanns utlagda runt monumentet. Där hedrades minnet av såväl soldater som krigsambulansernas personal.

En sista bild tog jag innan det var dags att sätta sig på buss 126 igen för en mycket dryg och lång resa tillbaka till Birmingham i värsta rusningstrafik. Jag tog denna bild bara för den text som står i det röda fältet längst upp: "Proud to carry the people of Wolverhampton."


torsdag 17 maj 2012

Sista metern så har människan/ ängeln (? ) fallit från taket.
Vi lämnade Shakespeare vid 22-tiden, alldeles lagom för att se den fallande mannen från stadshusets tak, i Wim Wenders och Peter Handkes skådespel igen. Han föll lika elegant som igår och just som regnet började falla kom applåderna.

Stadshuset i ljuskonstnärernas grepp. Vackert, gripande.

Tro inte att vi har det svårt här i Bingham, precis tvärtom är det.

Regnet har  börjat falla, eftertexterna rullar på duken och fru Bingham ligger lojt betraktande. Massan rör sig mot stationen, vi dröjer oss kvar i danskompaniets avskedsdans och tänker att vi är lyckligt lottade.

En dag i Dudley

I Black Country har jag särskilt kommit att tycka om Dudley, staden som en gång i tidens betraktades som gruvregionens huvudstad. I stadskärnan utmed huvudgatan som också har en sträcka som är gågata kan man få för sig att det är en liten stad. Men så är det inte alls. I själva verket lever här runt tvåhundratusen människor.

Dudley Castle som nerifrån centrum bara ser ut som en mindre borgruin, men som i själva verket är en mycket stor anläggning som det tar en dag att utforska, minst. Det har jag gjort vid ett tidigare besök, idag nöjde jag mig med detta.
Efter potatismos och härligt kryddade korvar på puben The Full Moon där jag hade ett intressant samtal med en gammal man som fötts och levt stora delar av sitt liv i Sydafrika men nu flyttat till dotterns hemstad Dudley, begav jag mig ut på promenad. Den här gången passade jag på att plåta statyn av fotbollsspelaren som var stadens son, Duncan Edwards (1936-1958). Han och sex lagkamrater från Manchester United dog i en flygkrasch utanför München.


På bussen tillbaka till Birmingham såg jag vägskylten som skvallrar om den historia jag fördjupar mig i, den som framför allt har med industrialismen att göra
.

Wings of Desire - en föreställning på Victoria Square


När man tror att inget kan få en att häpna mer så står man på ett torg i Birmingham och - häpnar! Jag har inte sett något vackrare, jag har aldrig förundrats så över vad dansare i den här staden kan göra på scen och hustak.Det är Wim Wenders och Peter Handke som skrivit manus, därför brydde jag mig.

Ingen banal bild kan göra denna kväll rättvisa. Ändå ville jag säga att det är den australienska stjärnan Circa som leker med repet som hänger från stadshusets tak. Högt är det. Klicka på bilderna för lite rättvisa.


onsdag 16 maj 2012

Verklighet och television.

Våra första tågbiljetter på väg ut ur maskinen i morse.
Här sitter jag mitt i islamistsmeten - på vägen från puben Shakespeare där jag matat livsandarna ikväll mötte jag fyra extremt insvepta människor, man kunde inte ens på gången och klädseln avgöra vilket kön de hade - och får ett mail från Kaj i Helsingborg och ett från Steen i Köpenhamn. De har ett och samma budskap till mig, att jag måste se UG om de svenska medeltidsimamerna: http://svt.se/ug/muslimska-ledare-uppmanar-kvinnor-till-underkastelse Det ska jag förvisso göra, men inte så länge jag befinner mig i Europas shariazon. Här räcker det med vad jag ser, hela tiden, med egna ögon.

New Street Station i morse.
Och vad bilderna beträffar vill jag säga att det som läggs i bloggen de kommande två veckorna är mina egna amatörbilder. Astrids bilder kommer att sparas till boken.

Birmingham. Selly Oak, ett återseende.

Heldag i centrum. Böcker, kaffe, öl, fisk, allt man kan önska sig. Och så en sentimental resa till Selly Oak där vi bodde en termin 1998 (A. studerade olika religionsanknutna ämnen där och vi fick båda de första omtumlande och avgörande intrycken av politisk islam). Nu har hela collegeområdet stått tomt i 6 år. Entrén växer igen. Sorgligt att se.

 Baksidan av Odeon-biografen på väg in till New Street station.

Här i backen Bennett Hill har vi en liten enrummare. Fjärde huset på vänster sida. Mitt emot ligger puben Sun on the Hill. Ännu outforskad. Dagens pub fick bli The Bear and Staff i Selly Oak, vårt gamla stamställe från 1998.

New Street på femtio meters avstånd från lägenheten.

 

Ute!!!


På plats i lägenheten på Bennetts Hill i Birmingham. Först nu fungerar nätanslutningen och jag är ute i den digitala världen. Inget annat att rapportera, än att färden ut i landskapet står överst på programmet. Det blir säkert bra. Återkommer när nya bilder finns och berättelserna börjar ta form. Bilden tog jag från Dudley Castle med utblick över Black Country på förra resan här, 2008.

söndag 13 maj 2012

Nu hoppar jag!

Varken Elvis Costello eller The Waterboys kommer jag att höra i Symphony Hall, trots att jag är
där när det sker (och så gärna hade velat). Men jag har andra, och viktigare röster, att lyssna till.
Både i tunnan och i vardagen. Foto från baksidan av byggnaden: A. Nydahl.
Om det finns en galen tunna så hoppar jag i den. Om inte annat så för att känna om det finns utrymme för något annat än det som redan givits tunnan. Jag läser om Diogenes: ”Det finns många anekdoter om denne man, som skrattade åt aristokrater”.

Man hoppar självklart i galen tunna om man refererar till historiska personer, särskilt sådana som gjort avtryck och finns i det historiska medvetandet. Men jag kan inte låta bli. Nu stiger jag om 24 timmar ombord på det flygplan som ska ta mig till en miljö jag känner ganska väl, men där jag hittills aldrig kommit i kontakt med motstånd och resning i relation till tidens förstörande och förgörande krafter.

Visst skrattar jag åt aristokrater! Visst skrattar jag åt det högfärdiga skrå som rör sig i gränslandet mellan politik och ekonomisk brottslighet. Och visst skrattar jag åt mina gamla vänstervänner som tror att de svurit en trohetsed inför ”antirasismen” och den mellanmänskliga godheten.

Mina tio dygn i Black Country står och väger vid åtskilliga tunnor. Hur många av dem som är galna vågar jag inte ens gissa. Och jag tänker på den danske konstnären Asger Jorn som sa: ”Är man rädd att gå för långt ska man inte gå alls”. Jag har bestämt mig för att dränka rädslan i en tunna svart öl och ge mig hän åt beslutet att gå. Och jag kommer möjligen att behöva en lykta också dagtid, precis som Diogenes. Han sades ha gått omkring i Korinth med en lampa på dagarna på jakt efter en "människa". Helt lätt att hitta riktiga människor är det inte numera.

*

Alldeles runt hörnet ligger mitt rum i Birmingham vid New Street. Foto: A. Nydahl.
Ville bara säga detta, som ord på vägen. Det är förstås min egen väg jag talar om. Och det är möjligt att jag ger något livstecken ifrån mig, men långt ifrån säkert. Fortsätt det fria samtalet alla ni andra. Hittills har ingen lyckats få tyst på er. Varför skulle de?

Pascal Mercier: Nattåg till Lissabon.

Lissabon med utsikt över floden Tejo. Foto: Ulf Bergqvist.
Nobelpristagaren José Saramago tog sig 1984 an den portugisiske legendaren Fernando Pessoa på ett klassiskt vis: med den egna romanen Året då Ricardo Reis dog (svensk översättning 1999 av Hans Berggren) skildrade han en av Pessoas många heteronymer, på ett sådant sätt att både heteronymen Reis och hans skapare Pessoa blev romanfigurer i vår tid. Det var ett genialt drag som dessutom resulterade i en av Saramagos i särklass bästa romaner.

Man kan säga att den schweiziske författaren Pascal Mercier gjort något liknande med sin roman Nattåg till Lissabon (Bonniers, översättning av Lars W Freij). I skildringen av huvudpersonen Raimund Gregorius och dennes möte med författaren Amadeu de Prado går han ungefär likadant tillväga som Saramago. Den senare låter Pessoas skapelse Reis landstiga i Lissabon efter en seglats från exilens Brasilien, medan Merciers huvudperson anländer med nattåget. Båda stiger de rakt in i den portugisiska huvudstadens människomyller, gränder och märkvärdiga liv. Reis gör det 1936, Gregorius i nutid. Att förbindelsen mellan de två existerar understryks av mottot till boken om Gregorius, det är hämtat från Orons bok, Pessoas kanske mest kända verk utanför hemlandet, där det heter "Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv."

Det är alltså mångfalden, splittringen men också komplexiteten i en enda individ som utgör ett övergripande tema för Pascal Merciers bok. Huvudpersonen Raimund Gregorius är lärare i Bern, en plikttrogen och omtyckt sådan. En dag tilltalas han av en kvinna på portugisiska. Språkets egen skönhet förtrollar honom.

Och när han av en tillfällighet får en bok i sin hand bestäms hans öde. Boken, Amadeu Inácio de Almeida Prados Um ourives das Palavras (behöver jag säga att både boken och dess författare endast existerar i fantasin?), får honom att fatta beslutet. Han måste ge sig iväg. Titeln, som betyder "En ordens guldsmed", har fått det att svindla för Gregorius. Han ger sig av utan ceremonier. Han lämnar skolan och sina elever ovetande. På den långa tågresan befinner han sig i ett rus, på jakt efter Prado och det hans bok bär med sig av meddelanden och innebörder.

Nu börjar vad som bäst kan betecknas som en litterär gåta, en labyrint eller ett pussel. Vår huvudperson kastas från det ena till det andra, och allt sker i Merciers oerhört detaljrika och mycket vackra skildringar av Lissabon, denna stad av patinerad skönhet och mystik. Men det är språket själv som bär på den största gåtan, det är i orden, dess uppkomst och betydelse som också gåtans lösning kanske finns.

Berättelsen utvecklas med händelser som hakar i varandra: i möten med nya människor i Lissabon, i sammanträffanden, i ögonblick, små lappar, telefonnummer, adresser och annat som kommer i Gregorius väg, och som sammantagna ska leda honom till en djupare förståelse av vad "en ordens guldsmed" kan tänkas vara. Det vore att förstöra den kommande läsarens nöje att här avslöja händelseförloppet. Låt det bara vara sagt att det hela tiden är överraskande, spännande och synnerligen roande. När Gregorius så småningom ska summera allt som hänt citerar han ur den portugisiska boken: Livet är inte vad vi lever; det är vad vi föreställer oss att vi lever. Ungefär så är det också med hela romanen.

lördag 12 maj 2012

Carlos do Carmo & Bernardo Sassetti


Det var Anna i Porto som satte mig på spåren. Läs hennes text. Lyssna till Carlos do Carmo och Bernardo Sassetti  i Cantigas do Maio. En tragisk händelse som ledde till Sassettis död föranledde allt detta. Hos Universal Music i Portugal kan man se och höra fler av dessa små pärlor.

Roger Scruton: Kultur räknas.

Aberystwyth, Wales. Foto: Astrid Nydahl.
Med Kultur räknas introducerades Roger Scruton på svenska. Det var inte en dag för tidigt, men tanke på det väldiga omfång hans författarskap har. Just när vårt eget land, liksom västerlandet i stort som tycker sig ha funnit helt nya prioriteringar, genomgår krisskramlande besparingskampanjer som drar ner på allt som gör människan genuint gott och samhället utvecklingsbart och bildat, och samtidigt premierar ett slags salig dumboms girighet, är det välgörande att läsa Scruton.

Hans utgångspunkt är att det råder "en akut identitetskris" i våra samhällen. Inte minst utmaningen från politisk islam och de totalitära påbuden om "multikulturalism" har bidragit till detta. Scruton går tillbaka till Oswald Spengler som menar att vi går in i en period av förfall när "kultur ger vika för civilisation".

För Scruton står kulturens kitt i direkt motsättning till relativismens "allt duger". Det är alltså vår egen kultur som förfaller. Vad består den av? Scruton vill med sin bok redogöra för det. Här börjar också det läsäventyr som innefattar judendomen och kristendomen såväl som Aristoteles, Platon och den amerikanska revolutionen. Nyttan av att läsa detta består inte minst i påminnelsen om hur vårt arv ser ut, det arv vi lever i skuggan av, oavsett om vi bejakar det eller ej. Vi ingår i en kedja som först nu hotar att helt brista eftersom vi inte förstår detta arv.

Roger Scruton i sitt hem, i Wiltshire. Bild från The Telegraph.
Scruton behandlar dagens skolväsen, han menar att fokus på bildning hamnat på vad som "gynnar" den enskilde individen i stället för på kulturarvets vidareförande. Det i sin tur skapar dumhet och oförmåga till orientering i samtiden.

Hans blick på konst- och litteraturvärlden är inte nådig. Han ser tomma gester, en ytlig pop- och masskultur som tar över på bred front. Han säger att vi lever i en "förkastandets kultur", där inte minst universiteten går i spetsen för att rasera ett månghundraårigt arv till förmån för en vägran att bli vuxen. Popkulturen, menar Scruton, präglas just av en "stagnerande folkmassa som ständigt står på gränsen till vuxenlivet men aldrig tar steget över dit", som helt enkelt har "ungdom som livets mål och mening". Övergångsfaserna är borta och kvar har vi en nöjeskultur som saboterar all bildning och kultur.

Finns det något hopp för den västerländska kulturen? Ja, säger Scruton. Hoppet finns i de "öar" som "antyder en växande vämjelse inför den rådande nihilismen". Och hans slutord blir därför en summering av vad sådana öar kan göra, nämligen "visa oss varför kulturen räknas och varför striden för dess bevarande måste utkämpas". Det är vackert sagt.

*

PS: I bloggen Franska romaner har Karin just publicerat en text som sätter fingret på avgörande frågor om kultur och civilisation. Läs den!

fredag 11 maj 2012

Allt är vind och tvekan.

Supermoon, 5 maj 2012. Foto: Astrid Nydahl.
Jag går stavgång på vattnet och åker vattenskidor i bergen. Jag har min rollator med mig ut på isen och sover med skridskorna på. Kryckan leker jag med och huvudkudden lägger jag på cykelsadeln.

Så blir det. Så måste det bli.

Nu är varje liten nervtråd spänd till bristningsgränsen. Jag står med ena foten på flygplatsen och den andra fortfarande nedsjunken i träsket. Jag dricker brännvin till frukost och äter bananer doppade i kaviar. Ingenting är omöjligt, intalar jag mig. Ingenting.

Det är bara fredag nu. En tom fredag. Ingenting kan jag ge den. När jag tar bussen till bolaget för att köpa whisky står tre män i entrén och vill att jag ska uppmärksamma dem.

En nationalist som ryter som ett lejon och ändå rodnar, han säger att han är från Svenskarnas parti, och en kommunist, jag känner ju honom och vet att han är stalinist, ändå ser han ut som om han bara skulle ta en promenad, en hemlös pratkvarn sittande på en pall, han som säljer de hemlösas tidning, honom ser jag djupt i ögonen och tackar för samvaron.

Ändå är jag ingen trogen. Ingen är jag nära. Allt är otrohet och alla är fjärran. Jag ser mot horisonten och hör bara fiskmåsar skrika i stadens centrum. Jag stänger psalmboken och mumlar tyst för mig själv. Allt är vind och tvekan.

(Fredagen den 11 maj 2012.)

Orhan Pamuk: Pappas resväska (Norstedts förlag, översättning av Birgit N. Schlyter)

Jag noterar med glädje att jag läser en direkt från turkiska översatt volym av Nobelpristagaren Orhan Pamuk.

Boken består av tre tal, dels Nobeltalet, dels ett pristal från Frankfurt och ett från USA.

Hos Orhan Pamuk närmar vi oss passionen, allvaret och det som bara litteraturen kan göra: "konsten att berätta vår egen historia som om den vore alla andras historia".

I romanerna hittar Pamuk fram till denna magiska punkt, och förmår "att omgestalta 'den andre', 'främlingen', 'antagonisten' som finns i våra tankar."

Här finns inga spekulationer, ingen dragning åt det förment underhållande. Litteratur är en allvarlig sak, och Pamuk vet, sedan barndomen i pappas bibliotek, att romanerna kunde och kan ta oss till helt nya världar, få oss att se saker som annars skulle ha varit dolda, och lära oss något nytt om andra människor.

Men också som turk är Pamuk medveten om hur laddad relationen med Europa och den europeiska litterära traditionen är. Han talar om nödvändigheten av ett turkiskt EU-medlemskap, som enda vägen bort från krig och fanatism. Och han ber om ursäkt för att han gör politiska markeringar, den värld han vill tillhöra är ju faktiskt "fantasins värld".

Det är barndomen och pappas resväska – full av manus – som står i centrum för talen. Hur den skrivna texten formar oss och hur vi formar den. Det handlar om ensamheten och den stängda dörren som en förutsättning för skrivandet.

Och istället för att skrikande protestera, som Doris Lessing ("a bloody disaster"), uttrycker han en stor tacksamhet för sitt Nobelpris: "Jag önskar så att min far hade kunnat vara med oss här i dag", sa han avslutningsvis i Stockholm 2006.