torsdag 17 maj 2012

Sista metern så har människan/ ängeln (? ) fallit från taket.
Vi lämnade Shakespeare vid 22-tiden, alldeles lagom för att se den fallande mannen från stadshusets tak, i Wim Wenders och Peter Handkes skådespel igen. Han föll lika elegant som igår och just som regnet började falla kom applåderna.

Stadshuset i ljuskonstnärernas grepp. Vackert, gripande.

Tro inte att vi har det svårt här i Bingham, precis tvärtom är det.

Regnet har  börjat falla, eftertexterna rullar på duken och fru Bingham ligger lojt betraktande. Massan rör sig mot stationen, vi dröjer oss kvar i danskompaniets avskedsdans och tänker att vi är lyckligt lottade.

En dag i Dudley

I Black Country har jag särskilt kommit att tycka om Dudley, staden som en gång i tidens betraktades som gruvregionens huvudstad. I stadskärnan utmed huvudgatan som också har en sträcka som är gågata kan man få för sig att det är en liten stad. Men så är det inte alls. I själva verket lever här runt tvåhundratusen människor.

Dudley Castle som nerifrån centrum bara ser ut som en mindre borgruin, men som i själva verket är en mycket stor anläggning som det tar en dag att utforska, minst. Det har jag gjort vid ett tidigare besök, idag nöjde jag mig med detta.
Efter potatismos och härligt kryddade korvar på puben The Full Moon där jag hade ett intressant samtal med en gammal man som fötts och levt stora delar av sitt liv i Sydafrika men nu flyttat till dotterns hemstad Dudley, begav jag mig ut på promenad. Den här gången passade jag på att plåta statyn av fotbollsspelaren som var stadens son, Duncan Edwards (1936-1958). Han och sex lagkamrater från Manchester United dog i en flygkrasch utanför München.


På bussen tillbaka till Birmingham såg jag vägskylten som skvallrar om den historia jag fördjupar mig i, den som framför allt har med industrialismen att göra
.

Wings of Desire - en föreställning på Victoria Square


När man tror att inget kan få en att häpna mer så står man på ett torg i Birmingham och - häpnar! Jag har inte sett något vackrare, jag har aldrig förundrats så över vad dansare i den här staden kan göra på scen och hustak.Det är Wim Wenders och Peter Handke som skrivit manus, därför brydde jag mig.

Ingen banal bild kan göra denna kväll rättvisa. Ändå ville jag säga att det är den australienska stjärnan Circa som leker med repet som hänger från stadshusets tak. Högt är det. Klicka på bilderna för lite rättvisa.


onsdag 16 maj 2012

Verklighet och television.

Våra första tågbiljetter på väg ut ur maskinen i morse.
Här sitter jag mitt i islamistsmeten - på vägen från puben Shakespeare där jag matat livsandarna ikväll mötte jag fyra extremt insvepta människor, man kunde inte ens på gången och klädseln avgöra vilket kön de hade - och får ett mail från Kaj i Helsingborg och ett från Steen i Köpenhamn. De har ett och samma budskap till mig, att jag måste se UG om de svenska medeltidsimamerna: http://svt.se/ug/muslimska-ledare-uppmanar-kvinnor-till-underkastelse Det ska jag förvisso göra, men inte så länge jag befinner mig i Europas shariazon. Här räcker det med vad jag ser, hela tiden, med egna ögon.

New Street Station i morse.
Och vad bilderna beträffar vill jag säga att det som läggs i bloggen de kommande två veckorna är mina egna amatörbilder. Astrids bilder kommer att sparas till boken.

Birmingham. Selly Oak, ett återseende.

Heldag i centrum. Böcker, kaffe, öl, fisk, allt man kan önska sig. Och så en sentimental resa till Selly Oak där vi bodde en termin 1998 (A. studerade olika religionsanknutna ämnen där och vi fick båda de första omtumlande och avgörande intrycken av politisk islam). Nu har hela collegeområdet stått tomt i 6 år. Entrén växer igen. Sorgligt att se.

 Baksidan av Odeon-biografen på väg in till New Street station.

Här i backen Bennett Hill har vi en liten enrummare. Fjärde huset på vänster sida. Mitt emot ligger puben Sun on the Hill. Ännu outforskad. Dagens pub fick bli The Bear and Staff i Selly Oak, vårt gamla stamställe från 1998.

New Street på femtio meters avstånd från lägenheten.

 

Ute!!!


På plats i lägenheten på Bennetts Hill i Birmingham. Först nu fungerar nätanslutningen och jag är ute i den digitala världen. Inget annat att rapportera, än att färden ut i landskapet står överst på programmet. Det blir säkert bra. Återkommer när nya bilder finns och berättelserna börjar ta form. Bilden tog jag från Dudley Castle med utblick över Black Country på förra resan här, 2008.

söndag 13 maj 2012

Nu hoppar jag!

Varken Elvis Costello eller The Waterboys kommer jag att höra i Symphony Hall, trots att jag är
där när det sker (och så gärna hade velat). Men jag har andra, och viktigare röster, att lyssna till.
Både i tunnan och i vardagen. Foto från baksidan av byggnaden: A. Nydahl.
Om det finns en galen tunna så hoppar jag i den. Om inte annat så för att känna om det finns utrymme för något annat än det som redan givits tunnan. Jag läser om Diogenes: ”Det finns många anekdoter om denne man, som skrattade åt aristokrater”.

Man hoppar självklart i galen tunna om man refererar till historiska personer, särskilt sådana som gjort avtryck och finns i det historiska medvetandet. Men jag kan inte låta bli. Nu stiger jag om 24 timmar ombord på det flygplan som ska ta mig till en miljö jag känner ganska väl, men där jag hittills aldrig kommit i kontakt med motstånd och resning i relation till tidens förstörande och förgörande krafter.

Visst skrattar jag åt aristokrater! Visst skrattar jag åt det högfärdiga skrå som rör sig i gränslandet mellan politik och ekonomisk brottslighet. Och visst skrattar jag åt mina gamla vänstervänner som tror att de svurit en trohetsed inför ”antirasismen” och den mellanmänskliga godheten.

Mina tio dygn i Black Country står och väger vid åtskilliga tunnor. Hur många av dem som är galna vågar jag inte ens gissa. Och jag tänker på den danske konstnären Asger Jorn som sa: ”Är man rädd att gå för långt ska man inte gå alls”. Jag har bestämt mig för att dränka rädslan i en tunna svart öl och ge mig hän åt beslutet att gå. Och jag kommer möjligen att behöva en lykta också dagtid, precis som Diogenes. Han sades ha gått omkring i Korinth med en lampa på dagarna på jakt efter en "människa". Helt lätt att hitta riktiga människor är det inte numera.

*

Alldeles runt hörnet ligger mitt rum i Birmingham vid New Street. Foto: A. Nydahl.
Ville bara säga detta, som ord på vägen. Det är förstås min egen väg jag talar om. Och det är möjligt att jag ger något livstecken ifrån mig, men långt ifrån säkert. Fortsätt det fria samtalet alla ni andra. Hittills har ingen lyckats få tyst på er. Varför skulle de?

Pascal Mercier: Nattåg till Lissabon.

Lissabon med utsikt över floden Tejo. Foto: Ulf Bergqvist.
Nobelpristagaren José Saramago tog sig 1984 an den portugisiske legendaren Fernando Pessoa på ett klassiskt vis: med den egna romanen Året då Ricardo Reis dog (svensk översättning 1999 av Hans Berggren) skildrade han en av Pessoas många heteronymer, på ett sådant sätt att både heteronymen Reis och hans skapare Pessoa blev romanfigurer i vår tid. Det var ett genialt drag som dessutom resulterade i en av Saramagos i särklass bästa romaner.

Man kan säga att den schweiziske författaren Pascal Mercier gjort något liknande med sin roman Nattåg till Lissabon (Bonniers, översättning av Lars W Freij). I skildringen av huvudpersonen Raimund Gregorius och dennes möte med författaren Amadeu de Prado går han ungefär likadant tillväga som Saramago. Den senare låter Pessoas skapelse Reis landstiga i Lissabon efter en seglats från exilens Brasilien, medan Merciers huvudperson anländer med nattåget. Båda stiger de rakt in i den portugisiska huvudstadens människomyller, gränder och märkvärdiga liv. Reis gör det 1936, Gregorius i nutid. Att förbindelsen mellan de två existerar understryks av mottot till boken om Gregorius, det är hämtat från Orons bok, Pessoas kanske mest kända verk utanför hemlandet, där det heter "Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv."

Det är alltså mångfalden, splittringen men också komplexiteten i en enda individ som utgör ett övergripande tema för Pascal Merciers bok. Huvudpersonen Raimund Gregorius är lärare i Bern, en plikttrogen och omtyckt sådan. En dag tilltalas han av en kvinna på portugisiska. Språkets egen skönhet förtrollar honom.

Och när han av en tillfällighet får en bok i sin hand bestäms hans öde. Boken, Amadeu Inácio de Almeida Prados Um ourives das Palavras (behöver jag säga att både boken och dess författare endast existerar i fantasin?), får honom att fatta beslutet. Han måste ge sig iväg. Titeln, som betyder "En ordens guldsmed", har fått det att svindla för Gregorius. Han ger sig av utan ceremonier. Han lämnar skolan och sina elever ovetande. På den långa tågresan befinner han sig i ett rus, på jakt efter Prado och det hans bok bär med sig av meddelanden och innebörder.

Nu börjar vad som bäst kan betecknas som en litterär gåta, en labyrint eller ett pussel. Vår huvudperson kastas från det ena till det andra, och allt sker i Merciers oerhört detaljrika och mycket vackra skildringar av Lissabon, denna stad av patinerad skönhet och mystik. Men det är språket själv som bär på den största gåtan, det är i orden, dess uppkomst och betydelse som också gåtans lösning kanske finns.

Berättelsen utvecklas med händelser som hakar i varandra: i möten med nya människor i Lissabon, i sammanträffanden, i ögonblick, små lappar, telefonnummer, adresser och annat som kommer i Gregorius väg, och som sammantagna ska leda honom till en djupare förståelse av vad "en ordens guldsmed" kan tänkas vara. Det vore att förstöra den kommande läsarens nöje att här avslöja händelseförloppet. Låt det bara vara sagt att det hela tiden är överraskande, spännande och synnerligen roande. När Gregorius så småningom ska summera allt som hänt citerar han ur den portugisiska boken: Livet är inte vad vi lever; det är vad vi föreställer oss att vi lever. Ungefär så är det också med hela romanen.

lördag 12 maj 2012

Carlos do Carmo & Bernardo Sassetti


Det var Anna i Porto som satte mig på spåren. Läs hennes text. Lyssna till Carlos do Carmo och Bernardo Sassetti  i Cantigas do Maio. En tragisk händelse som ledde till Sassettis död föranledde allt detta. Hos Universal Music i Portugal kan man se och höra fler av dessa små pärlor.

Roger Scruton: Kultur räknas.

Aberystwyth, Wales. Foto: Astrid Nydahl.
Med Kultur räknas introducerades Roger Scruton på svenska. Det var inte en dag för tidigt, men tanke på det väldiga omfång hans författarskap har. Just när vårt eget land, liksom västerlandet i stort som tycker sig ha funnit helt nya prioriteringar, genomgår krisskramlande besparingskampanjer som drar ner på allt som gör människan genuint gott och samhället utvecklingsbart och bildat, och samtidigt premierar ett slags salig dumboms girighet, är det välgörande att läsa Scruton.

Hans utgångspunkt är att det råder "en akut identitetskris" i våra samhällen. Inte minst utmaningen från politisk islam och de totalitära påbuden om "multikulturalism" har bidragit till detta. Scruton går tillbaka till Oswald Spengler som menar att vi går in i en period av förfall när "kultur ger vika för civilisation".

För Scruton står kulturens kitt i direkt motsättning till relativismens "allt duger". Det är alltså vår egen kultur som förfaller. Vad består den av? Scruton vill med sin bok redogöra för det. Här börjar också det läsäventyr som innefattar judendomen och kristendomen såväl som Aristoteles, Platon och den amerikanska revolutionen. Nyttan av att läsa detta består inte minst i påminnelsen om hur vårt arv ser ut, det arv vi lever i skuggan av, oavsett om vi bejakar det eller ej. Vi ingår i en kedja som först nu hotar att helt brista eftersom vi inte förstår detta arv.

Roger Scruton i sitt hem, i Wiltshire. Bild från The Telegraph.
Scruton behandlar dagens skolväsen, han menar att fokus på bildning hamnat på vad som "gynnar" den enskilde individen i stället för på kulturarvets vidareförande. Det i sin tur skapar dumhet och oförmåga till orientering i samtiden.

Hans blick på konst- och litteraturvärlden är inte nådig. Han ser tomma gester, en ytlig pop- och masskultur som tar över på bred front. Han säger att vi lever i en "förkastandets kultur", där inte minst universiteten går i spetsen för att rasera ett månghundraårigt arv till förmån för en vägran att bli vuxen. Popkulturen, menar Scruton, präglas just av en "stagnerande folkmassa som ständigt står på gränsen till vuxenlivet men aldrig tar steget över dit", som helt enkelt har "ungdom som livets mål och mening". Övergångsfaserna är borta och kvar har vi en nöjeskultur som saboterar all bildning och kultur.

Finns det något hopp för den västerländska kulturen? Ja, säger Scruton. Hoppet finns i de "öar" som "antyder en växande vämjelse inför den rådande nihilismen". Och hans slutord blir därför en summering av vad sådana öar kan göra, nämligen "visa oss varför kulturen räknas och varför striden för dess bevarande måste utkämpas". Det är vackert sagt.

*

PS: I bloggen Franska romaner har Karin just publicerat en text som sätter fingret på avgörande frågor om kultur och civilisation. Läs den!

fredag 11 maj 2012

Allt är vind och tvekan.

Supermoon, 5 maj 2012. Foto: Astrid Nydahl.
Jag går stavgång på vattnet och åker vattenskidor i bergen. Jag har min rollator med mig ut på isen och sover med skridskorna på. Kryckan leker jag med och huvudkudden lägger jag på cykelsadeln.

Så blir det. Så måste det bli.

Nu är varje liten nervtråd spänd till bristningsgränsen. Jag står med ena foten på flygplatsen och den andra fortfarande nedsjunken i träsket. Jag dricker brännvin till frukost och äter bananer doppade i kaviar. Ingenting är omöjligt, intalar jag mig. Ingenting.

Det är bara fredag nu. En tom fredag. Ingenting kan jag ge den. När jag tar bussen till bolaget för att köpa whisky står tre män i entrén och vill att jag ska uppmärksamma dem.

En nationalist som ryter som ett lejon och ändå rodnar, han säger att han är från Svenskarnas parti, och en kommunist, jag känner ju honom och vet att han är stalinist, ändå ser han ut som om han bara skulle ta en promenad, en hemlös pratkvarn sittande på en pall, han som säljer de hemlösas tidning, honom ser jag djupt i ögonen och tackar för samvaron.

Ändå är jag ingen trogen. Ingen är jag nära. Allt är otrohet och alla är fjärran. Jag ser mot horisonten och hör bara fiskmåsar skrika i stadens centrum. Jag stänger psalmboken och mumlar tyst för mig själv. Allt är vind och tvekan.

(Fredagen den 11 maj 2012.)

Orhan Pamuk: Pappas resväska (Norstedts förlag, översättning av Birgit N. Schlyter)

Jag noterar med glädje att jag läser en direkt från turkiska översatt volym av Nobelpristagaren Orhan Pamuk.

Boken består av tre tal, dels Nobeltalet, dels ett pristal från Frankfurt och ett från USA.

Hos Orhan Pamuk närmar vi oss passionen, allvaret och det som bara litteraturen kan göra: "konsten att berätta vår egen historia som om den vore alla andras historia".

I romanerna hittar Pamuk fram till denna magiska punkt, och förmår "att omgestalta 'den andre', 'främlingen', 'antagonisten' som finns i våra tankar."

Här finns inga spekulationer, ingen dragning åt det förment underhållande. Litteratur är en allvarlig sak, och Pamuk vet, sedan barndomen i pappas bibliotek, att romanerna kunde och kan ta oss till helt nya världar, få oss att se saker som annars skulle ha varit dolda, och lära oss något nytt om andra människor.

Men också som turk är Pamuk medveten om hur laddad relationen med Europa och den europeiska litterära traditionen är. Han talar om nödvändigheten av ett turkiskt EU-medlemskap, som enda vägen bort från krig och fanatism. Och han ber om ursäkt för att han gör politiska markeringar, den värld han vill tillhöra är ju faktiskt "fantasins värld".

Det är barndomen och pappas resväska – full av manus – som står i centrum för talen. Hur den skrivna texten formar oss och hur vi formar den. Det handlar om ensamheten och den stängda dörren som en förutsättning för skrivandet.

Och istället för att skrikande protestera, som Doris Lessing ("a bloody disaster"), uttrycker han en stor tacksamhet för sitt Nobelpris: "Jag önskar så att min far hade kunnat vara med oss här i dag", sa han avslutningsvis i Stockholm 2006.


Dumhedens løvefødder.

Finns det någon som bättre symboliserar hemvisten i det nordiska, och flykten bort från det, än den danske poeten Henrik Nordbrandt?

Under sina många år i Turkiet och Spanien har han uttryckt en sådan ilska mot sitt gamla Danmark och en sådan motvilja mot ljuset och höststormarna i Köpenhamn att det gränsat till förakt. Och så plötsligt: en stor försoning, en mildare ton, ett slags hemkänsla. Just så ser också hela hans författarskap ut: från lovsånger till en kvinna i den danska miljön, till en kokbok om turkiska maträtter (Damelår og andre specialiteter).

Så kom Dumhedens løvefødder, en mycket engagerad uppgörelse med religion i största allmänhet och med det han sett av den i Turkiet i synnerhet. Också här ser man sambandet: det var när de religiösa fundamentalisterna på nytt började marschera i Turkiet som Nordbrandt lämnade landet.

Det kunde han varken förlika sig med eller leva i som vardag. Hellre huka i snålblåsten med uppfälld trenchcoat-krage mellan Nyhavn och Hovedbanegården än sitta på café i Ankara och höra hur ännu en författare ställts inför rätta eller ännu en islamistisk politiker tagit över i kommun eller stat.

Ungefär så har Nordbrandt tänkt, och kommit tillbaka till sin nordiska födelseort, Frederiksberg, där han såg dagens ljus den 21 mars 1945, vilken han för övrigt så fint har beskrivit i självbiografiska boken Døden i Lübeck (ett smeknamn han fick i ungdomen då han på grund av sjukdom vägde knappt fyrtio kilo). För att förstå hur förbindelsen – och senare konflikten – mellan Köpenhamn och Ankara såg ut, ska man läsa en bok som heter Ruzname. Den har sin titel från det ord av persiskt ursprung som fanns i det ottomanska väldet, och som betyder dagordning eller dagbok (men som i modern tid ersatts av andra ord). Och senare har han flyttat vidare till Østerbro med blomma och barn.

I denna bok kan man se hur Nordbrandts kärlek till Turkiet sakta övergår i en mycket stark pessimism. Boken skildrar tiden 4 mars 1995 till 4 mars 1996. Nu är det en mycket svartsynt Nordbrandt som skildrar Turkiet, och det är i den här boken han gör det:

"Några av mina bästa vänner är muslimer, och jag tar starkt avstånd från främlingsfientligheten i Danmark (och på alla andra platser). Men det betyder inte att jag kan acceptera islam. Jag betraktar den som en historisk olycka" skriver han.

Vad får honom att dra denna radikala slutsats? Man får söka sig till barndomen för att se hur Nordbrandt tidigt präglades av inställningen att all religionsutövning är dumhet. Han formulerar det själv på annan plats i boken:

"Så länge de som styr världen, hänvisar till makter vilkas existens ingen kan bevisa, och vilkas förmodade natur motsägs av den vetenskap, som mänskligheten inrättat sitt liv efter, kommer det aldrig att finnas ett slut på de trojanska krigen."

Det är alltså inte en särskild religion som orsakar Nordbrandts starka misstro. Det är bokstavligt talat allt prat om makter utanför människans kontroll, oavsett vad de kallas eller kallar sig själv. När islamismen vann sina övertygande segrar i Turkiet var det dags att återvända hem till Danmark. Och väl hemma finner han en kultur där folkkyrkans representanter

"av Drottningen får ta emot samma ordnar som militärens folk, och ändå talar prästerna om 'moral' och 'kristna värden'. Är kombinationen Gud, konung och fosterland kristna värden? Är titeln general ett kristet värde? Historien kan förvisso ge det intrycket, men jag undrar om Jesus hade skrivit under på det."

Så resonerar en modern dansk poet som vägrar inlemma sin diktning i någon högre statlig eller religiös institutions tjänst. Och det är denne poet som också utgivit diktsamlingen Guds hus:

Som ett moget granatäpple

för den törstande

var vår kärlek i Guds hus:

ett hårt, blankt skal.

Fyllt av söt, röd saft

omöjlig att dricka

utan att man råkade krossa

dess bittra kärnor.

(översättning av Per Svensson)



Lyssnar man på tonfallet förstår man att det inte är en hatisk man som talar. I dansk press har jag sett insändare som betecknat Henrik Nordbrandt som hatisk, för att han i essäer, artiklar och intervjuer förklarat varför han tycker så illa om religioner och de politiska rörelser som föds ur dem. Man ska inte läsa honom så. Man ska läsa honom som den upplysningsman han är.

Henrik Nordbrandt är i den meningen en nordisk mystiker, full av respekt för livets alla outgrundligheter. Men han är samtidigt en mycket rationell människa. Om det vatten som sipprar ur berget kan han i Guds hus uttrycka en nästan religiös tanke:

Jag som ingenting tror

vet, att detta vatten är heligt.

Den som dricker det

ser sig själv från bergen

det har döpt.



Kanske kan Nordbrandt nu citera sig själv: "Efter åren i solen går jag omkring i skuggan" (ur 84 dikter, översättning av Anna Svensson)

Översättningarna av prosacitaten är gjorda av TN

torsdag 10 maj 2012

Kompletterande om småpartierna i Storbritannien, inför Black Countryprojektet.

Broad Street, Birmingham. Foto: T. Nydahl
Jag fortsätter att botanisera bland Storbritanniens mindre partier, som liksom EDL och BNP har kontroversiella program gällande både invandringen allmänt och islamismen specifikt. Det lilla jag här skriver om partiet Respect är bara en helt kort sak, eftersom jag planerar att besöka både dem och De gröna i Black Country, för att få vänsterns syn på tillståndet i riket.

British Freedom.

British Freedom (BFP) grundades 2010 av missnöjda medlemmar från British National Party (BNP). Missnöjet riktades dels mot bristen på öppenhet i BNP men också med ledaren Nick Griffins stil och uppträdande. Partiet registrerades i oktober 2010 av Peter Mullins, Peter Stafford och Paul Weston (som varit kandidat för UK Independence Party i London). Sedan i april är EDL-ledaren Tommy Robinson vice ordförande i partiet.

I ett tjugopunktsprogram redovisar partiet sina ståndpunkter, som bland annat innefattar ett utträde ur EU, stopp för all icke-västlig invandring, deportation av kriminella utlänningar, ett stopp för islamiseringen, stopp för socialbidrag till invandrare, uppmuntran av moral, äktenskap, familjen, lokalsamhället och nationen, och införandet av rökrum i landets pubar (!). Man kan således tala om ett program som vill innefatta det mesta och som därför spänner över både stora och små angelägenheter.

Partiet har, precis som BNP och EDL synpunkter på invandringen.De säger att Storbritannien alltför länge varit öppet för massinvandring, “nu är det dags att stänga dörren och stoppa fortsatt invandring”. Samtidigt betonar man att synen på minoriteter i landet är positiv, när de ”tagit till sig vår kultur” och betraktar därför ”integrationen som en plikt och inte ett val.”

Liksom BNP vill BFP deportera kriminella utlänningar. Också ”import av billig arbetskraft” vill partiet stoppa eftersom den ”hindrar brittiska arbetare från att få jobb”.

I lokalvalen i maj 2012 fick partiet blygsamma siffror där de ställde upp. Som mest runt 4% och som minst 0,5%.  

UK Independence Party (UKIP)

I ett manifest från 2011 visar partiet en syn på invandring, flyktingar och islamism som påminner om såväl BFP, BNP som EDL. Man menar att det krävs ett femårigt invandringsstopp för att uppnå målet att ta emot högst 50.000 personer per år. Efter ett sådant stopp vill partiet införa en poängbaserat system som dem i Australien, Nya Zeeland och Kanada. Landets gränser måste skyddas och om någon överträder visumreglerna kommer det att betraktas som en brottslig handling. Deportation av utlänningar som lever illegalt i landet. Nya medborgare ska genomgå ett medborgarskapstest och underteckna en ‘Declaration of British Citizenship’ där de måste lova att upprätthålla landets demokratiska och toleranta livsstil. Partiet anser också att man måste ”upphöra att aktivt förespråka doktrinen om multikulturalism både på nationell och lokal nivå”

Partiet är dock mest känt för sitt arbete riktat mot EU. Den nuvarande partiledaren Nigel Farage är mycket aktiv i Europaparlamentet. Där har man 12 platser. De ingår i gruppen Europe of Freedom and Democracy som består av bland annat euroskeptiker, nationalister och konservativa. Dansk Folkeparti ingår i samma grupp. I East Midlands är UKIP det största partiet. På riksnivå är ambitionen att bli tredje största parti. I 2009 års val till Europaparlamentet fick partiet 16,5% av rösterna och i valet till underhuset 2010 blev resultatet 3,1% av rösterna. I lokalvalen i maj 2012 slog partiet igenom med de bästa valresultaten någonsin, med i genomsnitt 13% av rösterna på lokal nivå. The Guardian skriver att UKIP´s ökning sannolikt hänger samman med minskningen för BNP. UKIP tar bestämt avstånd från BNP och tar inte emot avhoppade anhängare därifrån.

Respect Party

Respect är ett socialistiskt parti för England och Wales, grundat 2004. Partinamnet står för Respect, Equality, Socialism, Peace, Environmentalism, Community and Trade Unionism.

Partiordförande är Salma Yaqoob, född 1971 i Bradford. Hon har suttit i Birminghams fullmäktige och varit talesperson för Birmingham Central Mosque. Hennes föräldrar kom till Storbritannien från Pakistan 1960.
Hon blev politiskt aktiv efter 11 september-attacken då människor spottade på henne. Under 2005 blev hon många gånger dödshotad för att hon som muslim samarbetade både med kyrkor och synagogor. 2011 lämnade hon av hälsoskäl sin fullmäktigeplats.

Störst framgång i lokalvalen 2012 hade man i Bradford, där George Galloways kampanj gav partiet fem platser i kommunfullmäktige.