fredag 11 maj 2012

Orhan Pamuk: Pappas resväska (Norstedts förlag, översättning av Birgit N. Schlyter)

Jag noterar med glädje att jag läser en direkt från turkiska översatt volym av Nobelpristagaren Orhan Pamuk.

Boken består av tre tal, dels Nobeltalet, dels ett pristal från Frankfurt och ett från USA.

Hos Orhan Pamuk närmar vi oss passionen, allvaret och det som bara litteraturen kan göra: "konsten att berätta vår egen historia som om den vore alla andras historia".

I romanerna hittar Pamuk fram till denna magiska punkt, och förmår "att omgestalta 'den andre', 'främlingen', 'antagonisten' som finns i våra tankar."

Här finns inga spekulationer, ingen dragning åt det förment underhållande. Litteratur är en allvarlig sak, och Pamuk vet, sedan barndomen i pappas bibliotek, att romanerna kunde och kan ta oss till helt nya världar, få oss att se saker som annars skulle ha varit dolda, och lära oss något nytt om andra människor.

Men också som turk är Pamuk medveten om hur laddad relationen med Europa och den europeiska litterära traditionen är. Han talar om nödvändigheten av ett turkiskt EU-medlemskap, som enda vägen bort från krig och fanatism. Och han ber om ursäkt för att han gör politiska markeringar, den värld han vill tillhöra är ju faktiskt "fantasins värld".

Det är barndomen och pappas resväska – full av manus – som står i centrum för talen. Hur den skrivna texten formar oss och hur vi formar den. Det handlar om ensamheten och den stängda dörren som en förutsättning för skrivandet.

Och istället för att skrikande protestera, som Doris Lessing ("a bloody disaster"), uttrycker han en stor tacksamhet för sitt Nobelpris: "Jag önskar så att min far hade kunnat vara med oss här i dag", sa han avslutningsvis i Stockholm 2006.


Dumhedens løvefødder.

Finns det någon som bättre symboliserar hemvisten i det nordiska, och flykten bort från det, än den danske poeten Henrik Nordbrandt?

Under sina många år i Turkiet och Spanien har han uttryckt en sådan ilska mot sitt gamla Danmark och en sådan motvilja mot ljuset och höststormarna i Köpenhamn att det gränsat till förakt. Och så plötsligt: en stor försoning, en mildare ton, ett slags hemkänsla. Just så ser också hela hans författarskap ut: från lovsånger till en kvinna i den danska miljön, till en kokbok om turkiska maträtter (Damelår og andre specialiteter).

Så kom Dumhedens løvefødder, en mycket engagerad uppgörelse med religion i största allmänhet och med det han sett av den i Turkiet i synnerhet. Också här ser man sambandet: det var när de religiösa fundamentalisterna på nytt började marschera i Turkiet som Nordbrandt lämnade landet.

Det kunde han varken förlika sig med eller leva i som vardag. Hellre huka i snålblåsten med uppfälld trenchcoat-krage mellan Nyhavn och Hovedbanegården än sitta på café i Ankara och höra hur ännu en författare ställts inför rätta eller ännu en islamistisk politiker tagit över i kommun eller stat.

Ungefär så har Nordbrandt tänkt, och kommit tillbaka till sin nordiska födelseort, Frederiksberg, där han såg dagens ljus den 21 mars 1945, vilken han för övrigt så fint har beskrivit i självbiografiska boken Døden i Lübeck (ett smeknamn han fick i ungdomen då han på grund av sjukdom vägde knappt fyrtio kilo). För att förstå hur förbindelsen – och senare konflikten – mellan Köpenhamn och Ankara såg ut, ska man läsa en bok som heter Ruzname. Den har sin titel från det ord av persiskt ursprung som fanns i det ottomanska väldet, och som betyder dagordning eller dagbok (men som i modern tid ersatts av andra ord). Och senare har han flyttat vidare till Østerbro med blomma och barn.

I denna bok kan man se hur Nordbrandts kärlek till Turkiet sakta övergår i en mycket stark pessimism. Boken skildrar tiden 4 mars 1995 till 4 mars 1996. Nu är det en mycket svartsynt Nordbrandt som skildrar Turkiet, och det är i den här boken han gör det:

"Några av mina bästa vänner är muslimer, och jag tar starkt avstånd från främlingsfientligheten i Danmark (och på alla andra platser). Men det betyder inte att jag kan acceptera islam. Jag betraktar den som en historisk olycka" skriver han.

Vad får honom att dra denna radikala slutsats? Man får söka sig till barndomen för att se hur Nordbrandt tidigt präglades av inställningen att all religionsutövning är dumhet. Han formulerar det själv på annan plats i boken:

"Så länge de som styr världen, hänvisar till makter vilkas existens ingen kan bevisa, och vilkas förmodade natur motsägs av den vetenskap, som mänskligheten inrättat sitt liv efter, kommer det aldrig att finnas ett slut på de trojanska krigen."

Det är alltså inte en särskild religion som orsakar Nordbrandts starka misstro. Det är bokstavligt talat allt prat om makter utanför människans kontroll, oavsett vad de kallas eller kallar sig själv. När islamismen vann sina övertygande segrar i Turkiet var det dags att återvända hem till Danmark. Och väl hemma finner han en kultur där folkkyrkans representanter

"av Drottningen får ta emot samma ordnar som militärens folk, och ändå talar prästerna om 'moral' och 'kristna värden'. Är kombinationen Gud, konung och fosterland kristna värden? Är titeln general ett kristet värde? Historien kan förvisso ge det intrycket, men jag undrar om Jesus hade skrivit under på det."

Så resonerar en modern dansk poet som vägrar inlemma sin diktning i någon högre statlig eller religiös institutions tjänst. Och det är denne poet som också utgivit diktsamlingen Guds hus:

Som ett moget granatäpple

för den törstande

var vår kärlek i Guds hus:

ett hårt, blankt skal.

Fyllt av söt, röd saft

omöjlig att dricka

utan att man råkade krossa

dess bittra kärnor.

(översättning av Per Svensson)



Lyssnar man på tonfallet förstår man att det inte är en hatisk man som talar. I dansk press har jag sett insändare som betecknat Henrik Nordbrandt som hatisk, för att han i essäer, artiklar och intervjuer förklarat varför han tycker så illa om religioner och de politiska rörelser som föds ur dem. Man ska inte läsa honom så. Man ska läsa honom som den upplysningsman han är.

Henrik Nordbrandt är i den meningen en nordisk mystiker, full av respekt för livets alla outgrundligheter. Men han är samtidigt en mycket rationell människa. Om det vatten som sipprar ur berget kan han i Guds hus uttrycka en nästan religiös tanke:

Jag som ingenting tror

vet, att detta vatten är heligt.

Den som dricker det

ser sig själv från bergen

det har döpt.



Kanske kan Nordbrandt nu citera sig själv: "Efter åren i solen går jag omkring i skuggan" (ur 84 dikter, översättning av Anna Svensson)

Översättningarna av prosacitaten är gjorda av TN

torsdag 10 maj 2012

Kompletterande om småpartierna i Storbritannien, inför Black Countryprojektet.

Broad Street, Birmingham. Foto: T. Nydahl
Jag fortsätter att botanisera bland Storbritanniens mindre partier, som liksom EDL och BNP har kontroversiella program gällande både invandringen allmänt och islamismen specifikt. Det lilla jag här skriver om partiet Respect är bara en helt kort sak, eftersom jag planerar att besöka både dem och De gröna i Black Country, för att få vänsterns syn på tillståndet i riket.

British Freedom.

British Freedom (BFP) grundades 2010 av missnöjda medlemmar från British National Party (BNP). Missnöjet riktades dels mot bristen på öppenhet i BNP men också med ledaren Nick Griffins stil och uppträdande. Partiet registrerades i oktober 2010 av Peter Mullins, Peter Stafford och Paul Weston (som varit kandidat för UK Independence Party i London). Sedan i april är EDL-ledaren Tommy Robinson vice ordförande i partiet.

I ett tjugopunktsprogram redovisar partiet sina ståndpunkter, som bland annat innefattar ett utträde ur EU, stopp för all icke-västlig invandring, deportation av kriminella utlänningar, ett stopp för islamiseringen, stopp för socialbidrag till invandrare, uppmuntran av moral, äktenskap, familjen, lokalsamhället och nationen, och införandet av rökrum i landets pubar (!). Man kan således tala om ett program som vill innefatta det mesta och som därför spänner över både stora och små angelägenheter.

Partiet har, precis som BNP och EDL synpunkter på invandringen.De säger att Storbritannien alltför länge varit öppet för massinvandring, “nu är det dags att stänga dörren och stoppa fortsatt invandring”. Samtidigt betonar man att synen på minoriteter i landet är positiv, när de ”tagit till sig vår kultur” och betraktar därför ”integrationen som en plikt och inte ett val.”

Liksom BNP vill BFP deportera kriminella utlänningar. Också ”import av billig arbetskraft” vill partiet stoppa eftersom den ”hindrar brittiska arbetare från att få jobb”.

I lokalvalen i maj 2012 fick partiet blygsamma siffror där de ställde upp. Som mest runt 4% och som minst 0,5%.  

UK Independence Party (UKIP)

I ett manifest från 2011 visar partiet en syn på invandring, flyktingar och islamism som påminner om såväl BFP, BNP som EDL. Man menar att det krävs ett femårigt invandringsstopp för att uppnå målet att ta emot högst 50.000 personer per år. Efter ett sådant stopp vill partiet införa en poängbaserat system som dem i Australien, Nya Zeeland och Kanada. Landets gränser måste skyddas och om någon överträder visumreglerna kommer det att betraktas som en brottslig handling. Deportation av utlänningar som lever illegalt i landet. Nya medborgare ska genomgå ett medborgarskapstest och underteckna en ‘Declaration of British Citizenship’ där de måste lova att upprätthålla landets demokratiska och toleranta livsstil. Partiet anser också att man måste ”upphöra att aktivt förespråka doktrinen om multikulturalism både på nationell och lokal nivå”

Partiet är dock mest känt för sitt arbete riktat mot EU. Den nuvarande partiledaren Nigel Farage är mycket aktiv i Europaparlamentet. Där har man 12 platser. De ingår i gruppen Europe of Freedom and Democracy som består av bland annat euroskeptiker, nationalister och konservativa. Dansk Folkeparti ingår i samma grupp. I East Midlands är UKIP det största partiet. På riksnivå är ambitionen att bli tredje största parti. I 2009 års val till Europaparlamentet fick partiet 16,5% av rösterna och i valet till underhuset 2010 blev resultatet 3,1% av rösterna. I lokalvalen i maj 2012 slog partiet igenom med de bästa valresultaten någonsin, med i genomsnitt 13% av rösterna på lokal nivå. The Guardian skriver att UKIP´s ökning sannolikt hänger samman med minskningen för BNP. UKIP tar bestämt avstånd från BNP och tar inte emot avhoppade anhängare därifrån.

Respect Party

Respect är ett socialistiskt parti för England och Wales, grundat 2004. Partinamnet står för Respect, Equality, Socialism, Peace, Environmentalism, Community and Trade Unionism.

Partiordförande är Salma Yaqoob, född 1971 i Bradford. Hon har suttit i Birminghams fullmäktige och varit talesperson för Birmingham Central Mosque. Hennes föräldrar kom till Storbritannien från Pakistan 1960.
Hon blev politiskt aktiv efter 11 september-attacken då människor spottade på henne. Under 2005 blev hon många gånger dödshotad för att hon som muslim samarbetade både med kyrkor och synagogor. 2011 lämnade hon av hälsoskäl sin fullmäktigeplats.

Störst framgång i lokalvalen 2012 hade man i Bradford, där George Galloways kampanj gav partiet fem platser i kommunfullmäktige.

Zygmunt Bauman: Konsumtionsliv (Daidalos, översättning Sven-Erik Torhell).

Får man lov att avstå från ständig konsumtion? Är man en konstig människa om man inte vill ha mobiltelefon, platt-tv eller andra varor? Det livsmönster som kommit att kallas konsumism har analyserats av många. Bäst av alla skriver nog Zygmunt Bauman, som i sin senaste bok tar sig an ämnet.

Begreppet konsumism betyder att vara beroende av och lyssna till locktonerna från den industri som förser oss med prylar och upplevelser, allt ifrån prydnadssaker till resor. Konsumenten jagar efter den kick som kan ersätta ledan och vardagligheten. Konsumismen säger till människan att hon får ett värde först när hon lagt sina pengar på porslinskatter, skor, parfymer, kläder, bilar, tv-apparater, i-pods, mobiltelefoner, resor. Om hon vill leva i enkelhet, i tillbakadragenhet, i sitt hem, med sysslor hon själv valt, är hon en usel medborgare. Utan konsumtion från medborgarna stannar hjulen i den industri som "sysselsätter" dem. Utan konsumtion inga fler "framsteg".

I konsumismens epok har också själva den fysiska resan blivit en vara, en "upplevelse". Flygplatserna är mer storvaruhus än terminaler, resenärerna ska förflyttas enligt en noga kalkylerad plan där de utsätts för så många inköpsfrestelser som möjligt, innan de går ombord på planet för att ta del av "specialerbjudanden". Väl framme på destinationen tar den stora och huvudsakliga "upplevelsen" vid och de hamnar i stora sällskap med kameraförsedda landsmän, och vaggas till ro av inköp och underhållning, och upptäcker på resans sista dag att den avkoppling och frid de sökte inte fanns att tillgå.

Konsumismen är också den epok där människan aldrig blir nöjd med det hon har. Tv-apparater, datorer, mobiltelefoner och andra maskiner måste till synes bytas ut, även om de fungerar felfritt. Allting ter sig vara "last years model" och då kan bara det alldeles nya duga.

Men det finns också en annan dimension som inte har med detta att göra: oavsett om en sak är gammal, både faktiskt och skenbart, eller om den är ny, kan konsumismen alltid argumentera för fler inköp. Har du till exempel de rätta högtalarna till din i och för sig endast tre år gamla stereoanläggning? Har du en dvd som du kan spela in på? Inte, då är det dags att byta den icke-inspelningsbara dvd-spelare du har! Så kan man i oändlighet argumentera för nya inköp. Garderoben kan vara alldeles full av kläder, men om något annat annonseras – som är snyggare, bättre, lämpligare – så kan det klädesplagget köpas in ändå.

Så ser konsumismen som livsstil ut för mig. Och det var utifrån det jag läste Zygmunt Baumans bok. När jag läst färdigt slog det mig hur mycket av Baumans tankar som formulerades redan av Pier Paolo Pasolini. Skillnaden är att Bauman utifrån ett brittiskt perspektiv vidgar resonemanget till att gälla hela den "rika" världen, medan Pasolini alltid utgick ifrån specifikt italienska förhållanden.

Jag funderar mycket på innebörden av konsumismen som ett slags "sista stadium". Vad väntar oss efter detta? Kan det komma en vändpunkt före nästa förödande storkrig? Kan en världsomspännande kris av ekonomiskt och ekologiskt slag förändra beteendet, eller är de ekonomiska krafterna och ideologierna så starka att få kan stå dem emot?

Jag är pessimist. Jag har svårt att föreställa mig en förändring i de djupt rotade mönster som styr vårt agerande. Bara en rent fysisk isolering – på landsbygden utan möjlighet till kontinuerliga besök i köptemplen – kan göra det möjligt. Det kan vara ett sätt att fly konsumismen. Jag säger inte att det är den enda vägen. Jag säger bara att det är en väg som passar mig, som räddar mig undan konsumtionens dårskap. Zygmunt Baumans bok visar hur mörk framtidsprognosen måste bli.

onsdag 9 maj 2012

Black Country-boken. Länkar till det publicerade.

Dudley Castle. Foto: A. Nydahl.
Här finns nu samlat länkar till det jag lagt ut ur arbetet med Black Country-boken. Det är förstås inga hela kapitel, utan endast avsnitt och valda delar för att visa i vilken riktning arbetet går. Det är möjligt att några tillkommer under resten av veckan, och i så fall uppdaterar jag listan.

Här finns länkarna:

1/ Om sharia.
2/ Gina Khan om situationen i Birmingham.
3/ Wolverhampton och arbetarklassinvandringen.
4/ Hedersmord, kvinnlig omskärelse och kusingifte.
5/ Powells varning 1968 och Camerons yrvakenhet. Den som vill läsa hela detta kapitel kan finna det på danska Snaphanen.
6/ Gina Khan, Ayaan Hirsi Ali och salafismens inflytande.
7/ Det handlar inte om ras, det handlar om ideologi. Om Martin Amis och Christopher Hitchens i debatten om islamismen.
8/ EDL, "gatans opposition" eller en våldspöbel?
9/ BNP och rötterna i vit makt-rörelsen.
10/ Vad är rasistiskt våld? Vad är ras?
11/ Black Countrys trasproletärer.
12/ Kenan Malik om "monokulturalism i pluralis".
13/ Segregation eller separatism?
14/ Engels och första maj.
15/ Engels och industrialismen.
16/ Svartlandet, mecenaterna.
17/ Kompletterande om småpartierna.

British National Party och rötterna i vit makt-rörelsen.

Anhängare till Nick Griffin protesterar när han ställdes inför Leeds Crown Court 2005, åtalad för att ha anstiftat till rashat. Texterna och symbolerna på plakaten och fanorna talar för sig själva. .
Nu har jag tagit fram en preliminär text om British National Party för min bok, det brittiska parti som har sina rötter i vit makt-rörelsen. Jag har skrivit till samtliga politiska partier som har organisation i Black Country, men hittills inte fått svar från ett enda. Förmodligen kommer jag istället att gå direkt till deras partiexpeditioner i Birmingham för att be om intervjuer.

*

British National Party( BNP) - ledaren Nick Griffin som också är parlamentariker, skriver på partiets hemsida bland annat detta:

”Britterna behandlas nu som andra-klassens medborgare i vårt eget land, medan asylansökare och invandrare flyttas längst fram i kön för bostad, jobb och  bidrag. Trots att miljoner av vårt eget folk är arbetslösa fortsätter politikerna att tillåta utländska arbetare att strömma in i landet, ta våra jobb och begära våra förmåner, och det kostar oss miljarder pund.”
 Och vidare:

”Samhällen och städer över hela vårt vackra land liknar nu delar av Afrika eller Asien. Britterna har blivit en minoritet i många regioner och inom några få årtionden, kommer vi att vara i minoritet i hela landet. Vad skulle våra krigshjältar ha tänkt om de kunnat se dagens Storbritannien? De slogs för att bevara det här landet brittiskt. De slogs för att bevara vår nation fri, suverän och oberoende. De slogs inte för mångkulturalism, politisk korrekthet, eller för att se vårt land översvämmat av utlänningar medan vårt eget folk gjordes till andra klassens medborgare. ”
En ung Griffin som aktivist i vit makt-rörelsen National Front.

Slutklämmen i Griffins text lyder:

”Vi vill sätta britterna främst i vårt eget land. Vi kräver brittiska jobb åt brittiska arbetare, vi säger nej till EU som superstat och ja till att bevara Storbritannien fritt, vi vill sluta betala bistånd och istället ge pengarna till pensionärerna, och vi vill ta hem de brittiska trupperna från Afghanistan. Det räcker nu! BNP är det enda verkliga alternativet till de gamla partierna, och det är därför som medierna ljuger om oss hela tiden. Men vi bryr oss inte om alla de öknamn som medialögnarna och politikerna ger oss, vi älskar vårt land och våra barn, och vi är stolta över att vara britter.”

Man skulle utifrån dessa korta citat ur Griffins text kunna dra många slutsatser, inte minst när det gäller vad som förenar och vad som skiljer partiet från andra "gatu-oppositionella" som EDL. Det första, när jag jämför med EDL-texterna, är att BNP vänder sig mot invandringen som sådan, medan EDL riktar sin kritik mot islam och islamism.

Däremot finns det stora likheter i retoriken, som både handlar om ekonomi och social status. Tydligast avtecknas detta i Griffins text vilka han särskilt vänder sig till: den brittiska arbetarklassen, inte minst alla de arbetslösa, och pensionärerna. Man får anta att det också är i dessa grupper partiet har störst stöd.

I Black Country pendlar stödet för partiet i de olika valkretsarna mellan 2 och 6%. I valet 2005 fick dock valkretsen Dudley Norths kandidat Simon Darby hela 9,7% av rösterna. I lokalvalen i maj 2012 gick BNP kraftigt bakåt och förlorade sex av sina platser i olika kommunfullmäktige. I flera av sina starkaste fästen förlorade de upp till 50% av stödet. Vänsterliberala The Guardian menar i en analys den 4 maj 2012, att den kraftiga tillbakagången främst beror på inre strider och ekonomiskt kaos i partiorganisationen.

BNP:s historia skrivs hos svenska Nationaldemokraterna (det närmaste man kommer BNP ideologiskt och organisatoriskt) så här:

”Det har funnits två partier vid namn British National Party. Det första existerade mellan 1960 och 1967, och bildades genom sammanslagningen av National Labour Party och White Defense League. Det moderna BNP grundades 1982 genom en förening av New National Front (som leddes av John Tyndall) och British Movement (som leddes av Ray Hill). Tyndall blev BNP:s ledare, och höll kvar sin position tills 1999, då han ersattes av Nick Griffin.”

Liksom för EDL tycks gatunärvaron för BNP vara av avgörande karaktär. Deras profil har länge visat just detta. Inte sällan övergår deras marscher och demonstrationer i våld mellan dem och motdemonstranter. Mönstret känns igen från det övriga Europa. Under Griffins tid som partiledare har också agitationen riktad mot landets judar nedtonats. Men antisemitismen ligger och pyser under ytan, vilket man inte minst kan se på nätet. I riksvalet 2010 (för Underhuset i parlamentet) fick partiet totalt 563.743 röster.

Partiet har ett antal öknamn utifrån namnet BNP: British Nazi Party, Broken Nazi Plonkers or Bastard Nazi Pricks.

Marguerite Duras: Anteckningar från kriget.


Marguerite Duras: Anteckningar från kriget (Modernista, översättning av Else Marie Güdel, Suzanne Skeppström, Magdalena Sörensen ­­ och Marianne Tufvesson).

Kommer man närmare en författare i hennes dag- och anteckningsböcker än i hennes romaner, noveller eller dikter?

Det finns olika sätt att se på den saken. Själv betraktar jag författardagböcker och anteckningsböcker som en omistlig pusselbit för förståelsen av de överväganden han eller hon gjort inför sitt fiktiva skapande. Marguerite Duras anteckningsböcker är sannerligen inget undantag. Därför kan man bara med glädje hälsa Modernistas svenska utgåva av Marguerite Duras fyra anteckningsböcker, samlade i en volym under namnet Anteckningar från kriget.

Jag hade tidigare läst dem i engelsk översättning, Wartime Notebooks (2008), men inget går ändå upp emot att läsa en översättning på sitt eget modersmål, när man inte behärskar originalspråket.

"Det man som läsare möter i dessa texter är författarskapets barndom", säger redaktörerna för den franska utgåvan.

I denna "barndom" hittar vi fragment och skisser, men också längre texter, till det som skulle bli Duras viktiga verk Smärtan, En fördämning mot Stilla havet och Sjömannen från Gibraltar. De fyra anteckningsböckerna hittades i ett kuvert efter Duras död 1996, de hade skrivits under åren 1943 till 1949 och anses vara några av de tidigaste bevarade texterna av henne.

Redan där ser man hur Duras arbetsmetod skulle formas, som en sammansmältning av rent biografiskt, självupplevt material och det litterärt fiktiva.

De fyra böckerna har i denna volym fått namnen Den rosamarmorerade anteckningsboken, 1900-talsförlagets anteckningsbok, Den hundrasidiga anteckningsboken samt Den ljusbruna anteckningsboken.

Att den andra boken har ett så lustigt namn, beror på att den anspelar på det förlag som Duras och hennes make skulle komma att grunda, vilket dock senare fick namnet Éditions de la Cité Universelle. I detta häfte finns inledningen till det som skulle komma att bli den enastående romanen "Smärtan".

Marguerite Duras bekräftar, så här lång tid efter sin död, den tes som vår egen Ivar Lo-Johansson gång på gång upprepade: en författare har sitt ämne och skriver egentligen bara en enda bok. Denna bok varieras i det oändliga, ges olika gestalt och form, men upprepar egentligen detta enda ämne ett otal gånger.

Ivar Lo hade sin erfarenhet av statarlivet som ämne och han hanterade mästerligt det för att gestalta fattigbarnets väg till litteraturen. Duras har sin asiatiska erfarenhet, nedsänkt i andra världskriget och de trauman som skapades både socialt och individuellt. Den smärta och oändliga sorg de skapat gestaltade hon gång på gång. Redan i dessa tidiga anteckningsböcker ser man hur det ämnet skulle komma att förvaltas.

Volymen innehåller också en avdelning med aldrig tidigare publicerade Duras-berättelser, bara för deras skull är den värd sitt pris.

EDL, "gatans opposition" eller en våldspöbel?

Ett avsnitt i boken om Black Country ska handla om det jag provisoriskt valt att kalla ”gatans opposition”. Jag syftar på de organisationer som vi i medierna får oss serverade  som bråkstakar och extremister. Jag vill försöka berätta om dem så sakligt som möjligt, men mina egna värderingar är förstås väl kända också i dessa sammanhang. Det torde vara välkänt att jag själv inte tillhör något gatans parlament och att jag högst ogärna skulle delta i en demonstration eller andra manifestationer på gator och torg. Däremot menar jag att det är viktigt att betrakta det som sker med öppna ögon, inse att det som sker på gatan är en del av den våldsamma konfrontationen som växer fram över hela Europa. Jag visar er här det avsnitt som handlar om English Defence League. Resten kommer kanske vid ett senare avsnitt. Så mycket mer hinner jag inte skriva före resan till Black Country, men desto mer efteråt.

*

Den organisation som blivit mest känd för sin anti-islamiska aktivism är, trots sin relativa ungdom, English Defence League. De flesta av oss förknippar dem med gatuprotester, inte sällan våldsamma och högljudda. De har därför i de flesta medier framställts som politiska extremister på högerkanten, som med avsikt värvar gamla fotbollshuliganer som stormtrupp. Inte sällan läser man att majoriteten av dessa är unga, tatuerade män som har rakade huvud, gör naziliknande högerarmshälsningar och är påtagligt berusade. Följer man EDL:s egen hemsida framträder en helt annan bild. Också studiet av deras banderoller är viktigt. ”Black and White unite” står det på en. De understryker själva gång efter annan att deras verksamhet är fredlig och att den inte har några som helst organisatoriska eller personliga förbindelser med landets extremhöger. Ledaren Tommy Robinson  manar vid varje manifestation sina anhängare till lugn och fredliga metoder. Frågan är hur många som lyssnar till honom och hur många som väljer sin egen väg, den vi ser i nyhetssändningar och i pressen.

I detta avsnitt ska jag först presentera EDL, och sedan gå in på det nationalistiska BNP som däremot har svårare att värja sig mot anklagelserna om förbindelser både med det gamla brittiska fascistpartiet och dess allians med internationellt ökända organisationer som Jobbik i Ungern och nynazistiska grupper i både Frankrike och Italien. Först ska vi titta på EDL:s egen programförklaring, sådan den ser ut på hemsidan.

EDL inleder med ett citat från Albert Einstein och berättar att han flytt från det nazistiska Tyskland: ”Världen är en farlig plats att leva i, inte på grund av de onda människorna, utan på grund av de människor som inte gör någonting åt det.” Sedan skriver de om sin egen organisation, grundad i Luton 2009. Jag citerar ett kortare stycke:

”The English Defence League (EDL) är en människorättsorganisation som grundades som en följd av de chockerande handlingarna utförda av muslimska extremister, som vid en hemkomstparad i Luton helt öppet förlöjligade de uppoffringar som våra trupper gjort, utan minsta rädsla för klander. Även om det uppenbarligen var en minoritet som utförde dessa handlingar, så tror vi att de avspeglar andra former av religiöst influerad intolerans och barbari som frodas i bestämda grupper hos den muslimska befolkningen i Storbritannien: inklusive, men inte begränsat till, förtalet och förtrycket av kvinnor, antastandet av små barn, genomförandet av de så kallade hedersmorden, homofobi, antisemitism och fortsatt stöd till dem som är ansvariga för terrorismens ohyggligheter. (…) Vi medger också att muslimerna själva är de vanligaste offren för viss islamisk tradition och praktik. Regeringen måste skydda de individuella mänskliga rättigheterna för brittiska muslimer. Den måste försäkra att de öppet kan kritisera islamisk ortodoxi, utmana islamiska ledare utan rädsla för repressalier, åtnjuta fullständig likhet inför lager (inklusive lika rättigheter för muslimska kvinnor) och lämna islam om det är vad de vill göra, utan rädsla för klander.”
Efter detta kommer EDL in på frågan om demokratin och lagens tillämpning. De vänder sig särskilt starkt mot shariadomstolar, som de anser ”är ett definitivt hot mot vår demokrati.” Därefter skriver de:
”De brittiska domstolarnas överhöghet måste fortsätta att gälla och försvaras, rättvis kritik av religiösa och politiska ideologier måste tillåtas och konsumenterna måste förses med den nödvändiga informationen för att undvika att köpa halaprodukter de inte vill ha.”
 När det sedan gäller brittisk utbildningsväsen så hävdar EDL att det är viktigt att alla elever får en balanserad bild av islam. Skolan måste stå emot propagandan från Muslimska brödraskapet. De betonar också att “islam är inte enbart ett religiöst system, utan också en politisk och social ideologi, som strävar efter att dominera alla icke-troende och instifta ett strängt juridiskt system som förnekar demokratins pålitlighet och mänskliga rättigheter.

De två återstående programpunkter handlar om respekt för landets traditioner, och om hur EDL ser på världen utanför Storbritannien. I den första frågan betonar man att brittisk kultur måste ”få existera och blomstra i England. Men vi erkänner att kulturen aldrig är statisk, utan att den på ett naturligt sätt förändras med tiden, och att andra kulturen ger bidrag som gör vår gemensamma kultur starkare och livaktigare.” På det internationella planet säger EDL att man vill ha relationer andra som delar EDL:s ståndpunkter, oavsett var i världen de finns eller vilken kulturell bakgrund de har.
”Vi tror att kraven på sharia är globala och att det därför behövs att man globalt står emot dem, som man gör på nationell nivå. EDL kommer därför att ha ett internationellt perspektiv för att utöka och stärka våra ansträngningar här hemma, och samtidigt bidra till den globala kampen mot islamisk intolerans gentemot västerländsk kultur, religion, politik och lagstiftning.”
När EDL firade tre år som organisation den 5 maj 2012 skedde det förstås i Luton, där allt började. Ledaren Tommy Robinson (som egentligen heter Stephen Lennon) och Kevin Caroll höll tal. Två dagar senare, den 7 maj 2012, meddelade man på hemsidan att Robinson och  Caroll båda gått med i det tämligen unga partiet British Freedom. Partiet leds av Paul Weston, som  tidigare varit medlem i UK Independence Party (UKIP) och som regelbundet medverkar på den anti-jihadistiska hemsidan Gates of Vienna. British Freedom presenterar sig själva som varande det enda parti som med ”styrka och beslutsamhet manar Storbritannien att lämna den icke-valda och totalitära Europeiska unionen, att konfrontera militant islam, stoppa massinvandringen och att försvara demokratins vitalaste beståndsdel, yttrandefriheten.” EDL menar att man med samarbetet med BF inleder en helt ny era i motståndet mot islamismen, men att de båda kommer att fortsätta som enskilda och oberoende organisationer. EDL understryker detta och skriver: ”Vi är medvetna om  att EDL har sympatisörer från hela det politiska spektret, och vi kommer också fortsättningsvis att så gott vi kan, representera de åsikter och angelägenheter som olika skikt bland våra sympatisörer  har.”

I början av sin verksamhet hade EDL en särskild judisk avdelning, men den kom snabbt att leda till en infekterad debatt bland många tongivande judiska författare och offentliga personer som skrev om islamismen. En av dessa falanger menade att EDL utvecklats till en ljusskygg fascistiskt präglad organisation som  judar omöjligen kan stödja, andra menade att blotta förekomsten av en judisk avdelning talade för sig själv. Bilden av den judiska avdelningen är motsägelsefull, för på Facebook presenteras den som omorganiserad och med en ny ledning. Där finns också en sikhisk avdelning. I skrivande stund ska båda dessa avdelningar alltjämt vara aktiva, men de har inte gjort mycket väsen av sig i EDL:s utåtriktade verksamhet. Om nybildningen skriver man bland annat:

”Det finns fortfarande plats för judar i EDL, och vi är glada att kunna meddela att James Cohen, tidigare styrelseledamot i International Free Press Society, har valts som ny ledare för EDL Jewish Division. Vi förväntar oss att James ska bidra till att utöka det arbete som tidigare medlemmar av den judiska avdelningen redan gjort. De kommer att fortsätta med sitt orubbliga stöd till staten Israel och i sitt folkbildande arbete förklara varför det stödet ät så viktigt i kampen mot radikal islam.”

Och längre fram skriver de:

”Många brittiska judar är stolta patrioter vilka, som alla andra medlemmar i EDL, kämpar för att bevara vårt lands traditioner med tolerans, rättvisa och fair play. Det judiska folket har länge varit en del av England och har bidragit med mycket för vårt nationella liv. När EDL:s fokus kommer att fortsätta ligga på att försvara England mot sharia-lagar och urholkningen av våra rättigheter och friheter, kommer vi också att fortsätta med vårt obrutna stöd till Israel och oppositionen mot antisemitismen.”

De brittiska judarnas paraplyorganisation för säkerhetsfrågor, Community Security Trust, har vid upprepade tillfällen uppmanat landets judar att inte befatta sig med organisationen, inte heller med den judiska avdelningen. Community Security Trust grundades 1994 med det huvudsakliga syftet att sörja för landets synagogor och säkerheten för judenheten. De studerar också antisemitismen och utger rapporter om dess omfattning och former. Organisationen har drygt 3.000 frivilliga som arbetar för den, liksom en fast anställd stab på 55 personer. Brittiska Jewish Chronicle har vid ett flertal tillfällen riktat skarp kritik mot organisationen och säger att den är onödig, eftersom de brittiska judarna redan betalar statlig skatt för sitt beskydd.

EDL har också en särskild kvinnoavdelning som heter Angels Division, medan andra avdelningar i organisationen grundar sig på orten där de är verksamma. I skrivande stund handlar det om 45 lokalorganisationer. De finns i hela landet, från norr till söder, självklart med störst andel i England, men också med lokala grupper i Skottland och Wales.

tisdag 8 maj 2012

Vénus Khoury-Ghata: Sju stenar till den otrogna hustrun

Vénus Khoury-Ghata är född i Libanon men lever i Paris. Sju stenar till den otrogna hustrun (Elisabeth Grate bokförlag, översättning av Maria Björkman), blir jag gripen och imponerad av. Måste man inte själv leva i en liten muslimsk by för att förstå vad en fatwa om stening till döds innebär?

Frågan om vem som ska dö präglar och driver fram hela berättelsen i Sju stenar till den otrogna hustrun. Det är ju inte alldeles självklart att den dömda kvinnan måste dö. Ingenting är självklart i denna ökenvärld.

Noor är mamma till tre barn när hon åter blir gravid. Det sägs att hon våldtagits av en västerlänning. Enligt imamen, som lutar sig mot sharia har hon varit "otrogen". En våldtagen kvinna är själv skuld till sin situation. Man samlar stenar till verkställigheten. Högen vittnar om vad som beslutats, och Noor bejakar sitt dödsstraff med nedärvd defaitism. Det ges inga möjligheter att komma undan fatwan.

Vénus Khoury-Ghata (foto från Elisabeth Grate Bokförlag).
In i hennes liv kommer den kvinnliga biståndsarbetaren som lovar att försöka hindra avrättningen. Men hon har inte bara att argumentera och övertyga de män som har Noors öde i sina händer, utan också att slåss mot urgamla seder som kanske utgör ett ännu större hinder för mänskliga handlingar. Fransyskan lyckas utverka en frist för Noor, hon ska inte stenas förrän barnet är fött. Och barnet får födas.

I det drama som följer är det inte berättelsens kronologiska handling som fängslar, utan ännu mer det poetiska, sagobetonade skimmer som texten har. Den är full av dofter, solsken, torka, plågor, nattliga ljud, och lidande. När den går mot sin upplösning tar den en sista vändning som överraskar och chockerar.

Khoury-Ghata skriver vackert, men språkets skönhet blir aldrig ett självändamål. Hon använder det som ett verktyg i gestaltandet av en värld som är alldeles påtagligt verklig och obehaglig att få blicka in i.


Det handlar inte om ras. Det handlar om ideologi.

Martin Amis
“Det handlar inte om ras. Det handlar om ideologi” skrev Martin Amis i The Guardian den 1 december 2007, sedan han anklagats för att vara ”islamofob” och ”rasist”. 

I samma tidning skrev han den 10 september 2006:

“Jag misstänker att terrorns tid också kommer att ihågkommas som ledans tid. Inte den sortens leda som plågar de blaserade och kraftlösa, utan en superleda som fylls på och kompletterar självmassmördarens superterror. Även om vi till slut kommer att segra i kriget mot terrorn, eller lyckas minska den, som Mailer säger, till en ’uthärdlig nivå’ (det uttrycker kommer att fastna, och användas av politiker som tyst stolthet), så har vi inte en chans i kriget mot ledan. Därför att ledan är något som fienden inte känner. Låt oss säga det rent ut: motsatsen till religiös tro är inte ateism eller sekularism eller humanism. Det är inte en ’ism’. Det är andens frihet – bara det. När jag refererar till ledans tid, så tänker jag inte på flygplats-köer eller visitationer i tunnelbanan. Jag menar den globala konfrontationen med den ofria anden.”

Kenan Malik menar att Amis ansluter sig till den teori om demografin som Mark Steyn står för och att det är en av förklaringarna till att han i en intervju gjord av Ginny Dougary i The Times 2006, sa att han menade att det var européernas plikt att se till att de inflyttade muslimerna måste lida innan de ändrar sitt handlande:

 ”Vilken sorts lidande? Deportationer – längre bort. Inskränkningar av friheter. Visitering av människor som ser ut att komma från Mellanöstern eller Pakistan… Diskriminerande grejer, tills det gör ont för hela kommuniteten och de börjar ta sina barn i örat.” 

Journalistens egen kommentar var att Amis uppmaning var ”hårdför, provocerande hårdför.”


Christopher Hitchens

En av Martin Amis nära vänner och förbundna var författaren Christopher Hitchens, som levde den sista tiden av sitt liv i USA. I sin stora, sista essäsamling skriver han i flera reportage och essäer om islamismen. I essän Don´t Mince Word heter det:

”Det antas undermedvetet att kritik av politisk islam skulle vara en attack mot människor med mörk hy (…) Den fascistiska subkultur som slagit rot i Storbritannien och som lever av våld och hat består av två huvudsakliga element. Ett är flyktingfenomenet, som består av människor i asyl från Mellanöstern och Asien, som utnyttjar Londons traditionella gästvänlighet, och ett är en projektion av en invandrargrupp som har sitt ursprung i en särskilt primitiv och reaktionär del av Pakistan. Inför den vita liberala skamrodnande vägran att konfronteras med fakta, måste man få säga emot utifrån några iakttagelser."

"Den första är att vi för många år sedan varnades för denna fara, av britter, också de av asiatiskt ursprung, sådana som Hanif Kureishi, Monica Ali och Salman Rushdie. De visste hur bymullan såg ut och hur han lät, och det berättade de för oss.” 

Efter detta fortsätter Hitchens ett resonemang som går ut på att visa hur orimligt det är, att man i ett modernt land som Storbritannien på 2000-talet ska behöva se sexuellt förtryck, tvångsäktenskap, hedersmord, incest. Och så säger han, att detta är illa nog, även om det bara begränsats till de muslimska miljöerna. Men ”sådant gift låter sig inte begränsas” och därför blir det allt fler som betraktar det som ”gudagott” att slå ihjäl kvinnor om de så bara uppträtt ”oanständigt” eller visat brist på ”diskretion”. Det minsta vi kan göra, avslutar Hitchens,

”när vi möts av så radikal ondska, är att se den rakt i ögonen (vilket den gör allt för att undvika) och att kalla den vid sitt rätta namn.”

Noter:
1/ Martin Amis, författare, son till Kingsley Amis. Martin Amis har i många sammanhang sedan 2001 debatterat terrorismen och uttryckt sig både hårt och kontroversiellt om de brittiska islamister som vägrat ta avstånd från sina trosfränders terrorattacker, i London och runtom i världen.  De två citaten ovan är klippta ur några av de många artiklar han skrev dessa år.
 

2/Mark Steyn är amerikansk radiojournalist, känd för sina inslag och föredrag om den låga befolkningstillväxten bland ”de europeiska folken” som enligt honom är ”alltför självupptagna för att föröka sig”. Detta lägger, säger Steyn, grunden till ”islams rekolonisering av Europa.”

3/ Christopher  Hitchens var född 1949 och avled 2011.


4/ Hans bok heter Arguably Essays (Twelve/ Hachette Book Group, 2011). Essän jag citerar ifrån var ursprungligen publicerad i Slate, den 2 juli 2007.

måndag 7 maj 2012

Natten till idag.

Jodå, här jobbas det på som vanligt, men det är långa arbetspass och jag behöver resa mig ur stolen för att äta och dricka. Men natten till idag gjorde jag något riktigt häftigt. Den fina bryggan i Åhus har nattlig belysning. Jag gick ut på den, fick Östersjöns ljud och vindar emot mig, salta och kalla, och redan efter några minuter frös jag så att jag skakade. Det var två plusgrader och jag hade bara sommarkläder på mig. För att värmas for vi vägen om en nattöppen mack för varm korv och en öl. Utan sådana äventyr skulle jag förmodligen inte orka skriva.

söndag 6 maj 2012

Vad är rasistiskt våld? Vad är "ras". Tankar kring den brittiska debatten och Black Country.

Dudley med industriområde, Black Country. Foto: T. Nydahl.
Det finns i England, liksom i Sverige, en debatt om ”rasistiskt våld”. I blickfånget står undantagslöst våld utövat av vita personer – det bär mig emot att skriva det, ty jag skulle hellre kalla dem engelsmän – mot människor av annan hudfärg, nationalitet eller religion. Man diskuterar varken där eller här det våld som riktas mot landets infödda, vita eller på annat identifierbart sätt engelska eller svenska befolkning. När pakistanska män kidnappar unga, vita brittiska flickor för att våldta eller på annat sätt förgripa sig på dem har det inte förrän de senaste två åren givit mediarubriker (och fällande domar) betraktar jag det som just ”rasistiskt våld” eftersom de aldrig skulle göra så mot sina egna. När somaliska pojkar på en gata i en engelsk stad fångas på bevakningskameror i färd med att råna unga vita pojkar har det hittills inte kallats för ”rasistiskt våld” – inte ens när det dokumenterats att förövarna har refererat till offrens identitet i nedsättande ordalag (som ”vitt avskum”). Det är således inte lätt att få en övergripande bild av hur detta våld ser ut i Storbritannien, ett våld som inte bara kan förknippas med traditionellt stökiga miljöer som idrottsarenor eller pubar/krogar/diskotek, utan framför allt med de öppna, offentliga miljöerna, gator och torg, eller i kollektivtrafiken.

Kenan Malik nämner att det i Birmingham finns en organisation som heter Race Action Partnership som leds av Chris Allen, lektor vid universitetet i Wolverhampton. Han var en av de personer som skrev en en rapport efter 11 september-terrorn, och den publicerades i maj 2002. I rapporten kunde man konstatera att det som i offentligheten kallades ”ett klimat präglat av elakartade och systematiska angrepp på muslimer” i Storbritannien inte visade sig stämma överens med verkligheten. I själva verket, berättar Allen, att om man verkligen analyserar hårda fakta, så ”är det svårt att finna data och statistik som verkligen bevisar det.” I forskningen kring ”rasistiska angrepp efter 11 september” fann Chris Allen ”mycket få allvarliga angrepp”. Inte ens efter de blodiga och dödliga terrorattackerna i London i juli 2005 kunde man avläsa någon ökning av sådana angrepp på muslimer. Man kunde konstatera att ”den muslimska kommuniteten i Storbritannien inte demoniserades” och landets riksåklagare meddelade i sin årsrapport för 2006 att de befarade angreppen på muslimer verkade ha varit uttryck för ogrundad rädsla. Kenin Malik tillägger:

Med bussen i ett regnigt Black Country. Foto: T. Nydahl
”Den verkliga siffran för sådana hatbrott är tvivelsutan betydligt högre. Men det finns inga belägg av något slag för att minoriteterna utses till måltavla på det sätt som var vanligt i Storbritannien för bara tjugo år sedan.” 

Och som ett understatement tillägger han :

”Det måste med eftertryck sägas att dagens Storbritannien inte är som 1930-talets Tyskland.”

Min omedelbara tanke efter denna läsning flyger snabbt genom huvudet, men jag fångar den i form av en fråga: Vore det inte alldeles korrekt att också kalla de återkommande islamistiska terrorangreppen för hatbrott? De utger sig inte för att vara någonting annat. Varje bomb – också självmordsbomberna – är ett uttryck för ett organiserat hat och förakt mot den kultur som inte underkastat sig Koranens eller Sharias lagar och moral. I den politiskt korrekta offentligheten skulle en sådan tanke förstås aldrig ha slagit rot. Hatbrott är alltid de brott som riktas mot icke-vita människor, alldeles oavsett om de är muslimer eller ej. Så länge dessa brott definieras som de gör, anser jag att själva definitionen är en del av problemet.

De fakta som Kenan Malik, den brittiske riksåklagaren och fristående organisationer redovisar om tiden efter terrorangreppen 2001 och 2005, står i bjärt kontrast till den retorik som odlas bland ”de goda” – det vill säga individer och organisationer som med ekonomiskt stöd från staten bedriver en propaganda som inte sällan övergår i både myter och rena lögner – när de till exempel säger som Massoud Shadjarah, ordförande för Islamic Human Rights Commission:

”Om inget skyndsamt görs på regeringsnivå kommer muslimerna i Storbritannien att gå samma öde till mötes detta århundrade som judarna i Europa gjorde under det förra”. 

En fullmäktigeledamot i Birmingham, Salma Yaqob från vänsterpartiet Respect, hävdar att muslimer i Storbritannien utsätts

”för övergrepp som påminner om antisemitismens hopande stormmoln under 1900-talets första årtionden.”

Black Country, på väg ut från Dudley på väg mot Walsall. Foto: T. Nydahl
Det är befriande att läsa Maliks kommentar till sådana huvudlösa diagnoser, när han säger att föreställningen om att situationen i Europa är sådan att man snart

”kommer att driva in muslimer i gaskammare är – det måste sägas – hysterisk på gränsen till vanföreställning.” 

Tvärtom är det ett faktum att landets muslimer i själva verket åtnjuter skydd av ”positiv särbehandling”. Malik pekar bland annat på förbudet att uppvigla till ”religiöst motiverat hat” och det faktum att BBC helt slutat använda begrepp som ”islamiska terrorister”. Sedan Malik skrev sin bok har det skett en rad andra saker som ingår i denna förnekelsekultur, där man tror att spänningar minskar om man inte nämner problemen vid deras rätta namn. Så har man till exempel under ett flertal år vid upprepade tillfällen gått till domstol mot sjuksköterskor som burit halsband med ett försynt litet kors för att de velat visa sin kristna tro (och vilket de förmodligen gjort hela sina vuxna liv utan att någon ens höjt på ögonbrynen). Det har kallats för provocerande mot muslimska anställda och patienter, men ingen har begärt att sjuksköterskor iklädda slöja skulle sluta med det (utifrån samma argumentation). Malik avslutar sitt eget resonemang med att berätta mer om denna kultur:

”Arbetsplatser, skolor och fritidscentra har vidtagit särskilda åtgärder för muslimer. Många har bönerum, erbjuder halalkött eller ger dispens för muslimska kvinnor och flickor att ha mer täckande klädedräkter. Vissa badhus har särskilda tider för de båda könen och till och med perioder reserverade för muslimska män då icke-muslimer och kvinnor är utestängda.”

Vem utövar rasism mot vem? Kan man alls tala om något så allvarligt som rasism när vardagen i det nya Europa faktiskt präglas av de naturliga och förväntade motsättningarna och friktionerna mellan mycket olika sätt att leva? Finns det en enda europé som tror att allting skulle bli rosenrött när människor från hela jorden ska leva i samma bostadsområden, städer och miljöer? Sådana vanföreställningar kan man bara hysa i kretsar som dyrkar begreppet mångkultur som vore det en ny religion med stränga förhållningsregler.

Vem utsätts för särbehandling? Denna kultur tycks ingå i en medveten eller omedveten anpassning till dhimmi-beteendet. Den hänger ihop med de av islamisterna utropade sharia-zonerna i brittiska städer och i nyspråket som förnekar det som är uppenbart. Om man tror sig lösa sociala motsättningar genom att bedriva denna politik kan man på sin höjd uppnå avspänning på kort sikt. Det brittiska samhällets metod för att möta islamismens snabbt ökade inflytande påminner inte så lite om Chamberlains Fred i vår tid. Vi vet hur det gick, "freden i vår tid” blev snabbt det totala kriget med miljoner döda människor och en hel kontinent av raserade samhällen.

Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.

Att få myter att krackelera är inte lätt. Det är som om vi människor älskar myter. Kring andra människor - som vi gör till förebilder - bygger vi sådana myter. Få omges av så mycket fluffiga rykten och myter som paret Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Därför välkomnade jag den kritiska biografin En farlig förbindelse av Carole Seymour-Jones (Forum, översättning av Dorothee Sporrong). Det är en tjock dubbelbiografi som på traditionellt sätt skriver sig fram genom de två personernas liv. Men det är i och med den nazityska ockupationen av Frankrike, åren därefter och sedan den långa perioden av prosovjetiska aktiviteter som biografin blir riktigt intressant. Här granskas parets aktiviteter, offentliga uttalanden, verk och dokument som rör dem, både i form av skrivna handlingar och vittnesmål från vänner, fiender och kollegor (inte sällan förenade i en och samma person).

Sartre och Beauvoir distribuerar den maoistiska La Cause du peuple i Paris.
Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir ville gärna att eftervärlden skulle minnas dem som motståndsaktivister. Det är kanske den mest seglivade myten. Den bygger i princip på uttalanden från dem själva och saknar varje förankring i verkligheten. Tvärtom var det så att de båda på en rad olika sätt samarbetade med ockupationsmakten, godtog dess krav, förväntningar och politik, samt direkt utnyttjade judeförförföljelserna till egen fördel (så tog t.ex. Sartre en lärartjänst som han visste hade blivit ledig sedan en judisk lärare avskedats och deporterats). "Sartres delaktighet i motståndsrörelsen var enligt min uppfattning lika med noll", säger Olivier Todd.


Men minst lika viktig ter sig den långa period då Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir samarbetade med Sovjetunionen och tillbakavisade all kritik mot avrättningar och Gulagförvisningar. De tycktes i kommunistpartierna se ett slags självklart "motstånd" mot kapitalismen och kolonialismen. Det absurda var att de kunde rikta mycket hård kritik för ett enskilt övergrepp i USA eller Europa, samtidigt som de accepterade, ja till och med bejakade, ett system av övergrepp i Sovjet och dess lydstater.

Älskaren Nelson Algrens klassiska badrumsbild 
på Beauvoir, tagen i Chicago 1948.
Att läsa En farlig förbindelse är att få slöjorna slitna från ögonen. Jag ser dem klarare nu, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, och det är jag tacksam för. De är verkligen inga förebilder. De är, i bästa fall, två välmenande och hycklande västerlänningar, som också i privatlivet - Den fria sexualiteten, den tidens starkaste religion - sårade och kränkte varandra men utåt fortsatte att spela sitt spel. Hade de varit verksamma idag skulle de utan tvekan ha insorterats bland "de goda".



Black Countrys trasproletärer. Theodore Dalrymples erfarenheter som fängelseläkare och författare.

Bilden på Theodore Dalrymple tagen av Lies Willaer.
Som söndagsläsning vill jag visa er början och slutet på ett kapitel jag arbetar med just nu. I centrum står den gamle fängelseläkaren Anthony Daniels som i många år arbetade i Birmingham. Han är numera främst känd för sitt författarskap.

*

Det händer inte sällan att jag tänker på Friedrich Engels skildring av de brittiska proletärernas materiella och andliga nöd i industrialismens inledningsskede, när jag läser Theodore Dalrymples (pseudonym för Anthony Daniels) skildringar av den brittiska samtiden och dess förlorare och trasproletärer. De miljöer Engels skrev om karaktäriserades av obegränsat barnafödande, ständiga sjukdomar, analfabetism och massiv obildning, men kom förstås med industrialismens tillväxt också att förändras i riktning mot folkbildning och fackföreningsaktivism, där en medveten arbetarklass drev utvecklingen framåt. I och med industrialismens död i dessa brittiska miljöer, och den därpå följande massarbetslösheten, har landet fått ett skikt av unga människor som kännetecknas av ungefär samma saker. Tonårsmödrarna är som bekant många i Storbritannien: "Många tonårsföräldrar ser föräldraskapet som en personlig uppfyllelse och inte något som förknippas med socialt utanförskap, istället något normalt”,  skriver Therese Odengard i sin c-uppsats vid Göteborgs universitet 2008, ”Meningen med livet. Om hur unga mödrar i London bemästrar det mångkulturella storstadssamhället”

Och den fattigdom jag möter där idag är förstås inte densamma som då, men de uttryck den tar sig är lika tröstlösa och deprimerande, eftersom de tycks få människor att konservera en situation som dömer dem till evigt bidragsberoende. Dalrymple skriver:

”Väldigt få av de sextonåriga patienter som jag träffar kan läsa eller skriva utan svårigheter. De uppfattar inte ens min fråga om de kan skriva och läsa som det minsta överraskande eller kränkande. Jag tester numera den grundläggande läs- och skrivförmågan hos så gott som varenda en av dessa ungdomar för att ta reda på om analfabetism kan vara en av orsakerna till deras elände. (Nyligen hade jag en patient vars bror valde att begå självmord hellre än att utsätta sig för förödmjukelsen att avslöja sin oförmåga att läsa de blanketter som han var tvungen att fylla i på socialkontoret.) Det räcker med att se hur dessa ungdomar håller i en penna eller en bok för att förstå att de inte är förtrogna med dessa verktyg.  (…) Jag kan inte minnas att jag har träffat en enda vit sextonåring från hyreskasernen i närheten av sjukhuset där jag arbetar som har kunnat multiplicera nio med sju (jag överdriver inte). Ofta går de till och med bet på tre gånger sju. En sjuttonårig pojke berättade för mig att de ’aldrig kom så långt’. Och detta efter tolv års obligatoriskt skolgång (eller, rättare sagt, närvaro)."
"Och kunskapsnivån inom andra områden är inte ett dyft bättre än inom matematiken. De flesta av dessa vita ungdomar som jag träffar känner bokstavligen talat inte till namnet på en enda författare och kan definitivt inte citera en enda versrad. Ingen enda av mina unga patienter har vetat när andra världskriget ägde rum, och än mindre när det första utspelade sig. Somliga har aldrig hört talas om dessa krig, men nyligen hade jag en ung patient som trodde sig veta att andra världskriget ägde rum på 1700-talet. Med tanke på det rådande kunskapsmörkret blev jag imponerad av att han ens hade hört talas om 1700-talet"
"Namnet Stalin betyder ingenting för dessa unga människor, det får inte ens en klocka att ringa svagt i deras inre, vilket namnet Shakespeare (emellanåt) gör. Och det är troligare att de uppfattar 1066 som en prisangivelse än ett årtal. De unga är dömda att leva i ett ständigt nu, ett nu som bara finns där och saknar förbindelse med ett förflutet (…) Halvanalfabetismen och okunnigheten är inget som nödvändigtvis hindrar dessa människor från att ta examen, åtminstone inte på lägre nivå. Eftersom det numera anses vara dödligt skadligt för självkänslan att bli underkänd kan alla som verkligen går upp i en examen räkna med att få ett avgångsbetyg.”
Citaten hämtade ur hans till svenska översatta Livet på samhällets botten. Världsbilden som skapade underklassen (Fri förlag 2008, översättning av Erik Elmevik).

*

Den 22 april 2012 skrev Dalrymple en intressant text i Wall Street Journal om ”det motbjudande förråandet av England”. Återigen får vi bekanta oss med en vardaglig busstur i landet:

“För några dagar sedan, vid en fullproppad busshållplats i Nottingham började en fet yngling i trettonårsåldern att kasta mat på en kompis. En del av det var nära att träffa mig och landade på marken precis bredvid och förvandlades till sörja. ’Förlåt mig’ sa jag till ynglingen, ’kan du plocka upp det där?’ ’ Shut the fuck up!’ morrade han ilsket, med en verkligt hatisk grimas i ansiktet.”

Det är just denna attityd som skrämmer mig så i den engelska vardagen. När jag följde de upplopp som skakade landet 2011 tänkte jag på hur lite det behövs för att man själv ska bli ett offer för massans eller rentav pöbelns ohejdbara vrede. Det behöver inte finnas en verklig konflikt när den 13-årige grabbens fräckhet övergår i fysiskt våld. Det räcker med ett förfluget ord eller en feltolkad blick, det räcker med universalursäkten som säger att förövaren ”blivit kränkt” vilken antas både förklara och ursäkta hans beteende.

Dalrymple fortsätter sin berättelse:

” Varje fredag- och lördagkväll kommer polisens kravallbilar till min annars så charmerande lilla landsortstad i Shropshire där, om det nu inte vore för massberusningen som unga människor ägnar sig åt, annars ingen polis hade behövts. För en kort tid sedan kom jag hem alldeles före midnatt, och hittade några hundra meter från min egen dörr en polis som stod bekymrat lutad över en kollapsad, billigt halvklädd kvinna som låg hopsjunken i en hög, medvetslös i sina egna spyor.”

Dalrymple försöker förstå hur det kunnat gå så här illa (och på ett sätt som varje människa i Europa förstås känner igen, från minsta lilla samhälle till de riktigt stora städerna):

”Vad är det som orsakat detta hövlighetens sammanbrott i Storbritannien, som vi ju fortfarande minns som ett hövligt land? Som jag ser det, handlar det om en degraderad version av egalitarismen, som är mångkulturalismens allierade.Också medelklassmänniskor uppför sig nu i allt större utsträckning ohyfsat och på ett brutalt sätt här i landet därför att de tror att de genom att göra så uttrycker sin solidaritet med de sämre ställda i samhället. Härmningen tänker de, är den högsta formen av sympati. Det är förstås en outtalad förolämpning mot många av de fattiga, ty fattigdom och avsaknaden av hyfs är på intet sätt detsamma. Multikulturalismen är skadlig därför att den förnekar att när det handlar om kultur, så finns det en bättre och en sämre, en högre och en lägre - utan bara skillnader. Världens kultur används här i sin antropologiska betydelse, och det innebär att uppförandet i sin helhet inte är biologiskt."
"Ändå är varje uppförande – som att ligga hopsjunken i en pöl av spyor – en del av en kultur, och eftersom alla kulturer ex hypothesi är lika mycket värda, så har ingen någon rätt att kritisera, än mindre förbjuda, något uppförande. Och om jag måste acceptera din kultur, så måste du acceptera min. Och om du inte gillar det, synd för dig. Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå, ex hypothesi igen, och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt.”
Översättningarna ur Wall Street Journal är mina egna, TN.