Får man lov att avstå från ständig konsumtion? Är man en konstig människa om man inte vill ha mobiltelefon, platt-tv eller andra varor? Det livsmönster som kommit att kallas konsumism har analyserats av många. Bäst av alla skriver nog Zygmunt Bauman, som i sin senaste bok tar sig an ämnet.
Begreppet konsumism betyder att vara beroende av och lyssna till locktonerna från den industri som förser oss med prylar och upplevelser, allt ifrån prydnadssaker till resor. Konsumenten jagar efter den kick som kan ersätta ledan och vardagligheten. Konsumismen säger till människan att hon får ett värde först när hon lagt sina pengar på porslinskatter, skor, parfymer, kläder, bilar, tv-apparater, i-pods, mobiltelefoner, resor. Om hon vill leva i enkelhet, i tillbakadragenhet, i sitt hem, med sysslor hon själv valt, är hon en usel medborgare. Utan konsumtion från medborgarna stannar hjulen i den industri som "sysselsätter" dem. Utan konsumtion inga fler "framsteg".
I konsumismens epok har också själva den fysiska resan blivit en vara, en "upplevelse". Flygplatserna är mer storvaruhus än terminaler, resenärerna ska förflyttas enligt en noga kalkylerad plan där de utsätts för så många inköpsfrestelser som möjligt, innan de går ombord på planet för att ta del av "specialerbjudanden". Väl framme på destinationen tar den stora och huvudsakliga "upplevelsen" vid och de hamnar i stora sällskap med kameraförsedda landsmän, och vaggas till ro av inköp och underhållning, och upptäcker på resans sista dag att den avkoppling och frid de sökte inte fanns att tillgå.
Konsumismen är också den epok där människan aldrig blir nöjd med det hon har. Tv-apparater, datorer, mobiltelefoner och andra maskiner måste till synes bytas ut, även om de fungerar felfritt. Allting ter sig vara "last years model" och då kan bara det alldeles nya duga.
Men det finns också en annan dimension som inte har med detta att göra: oavsett om en sak är gammal, både faktiskt och skenbart, eller om den är ny, kan konsumismen alltid argumentera för fler inköp. Har du till exempel de rätta högtalarna till din i och för sig endast tre år gamla stereoanläggning? Har du en dvd som du kan spela in på? Inte, då är det dags att byta den icke-inspelningsbara dvd-spelare du har! Så kan man i oändlighet argumentera för nya inköp. Garderoben kan vara alldeles full av kläder, men om något annat annonseras – som är snyggare, bättre, lämpligare – så kan det klädesplagget köpas in ändå.
Så ser konsumismen som livsstil ut för mig. Och det var utifrån det jag läste Zygmunt Baumans bok. När jag läst färdigt slog det mig hur mycket av Baumans tankar som formulerades redan av Pier Paolo Pasolini. Skillnaden är att Bauman utifrån ett brittiskt perspektiv vidgar resonemanget till att gälla hela den "rika" världen, medan Pasolini alltid utgick ifrån specifikt italienska förhållanden.
Jag funderar mycket på innebörden av konsumismen som ett slags "sista stadium". Vad väntar oss efter detta? Kan det komma en vändpunkt före nästa förödande storkrig? Kan en världsomspännande kris av ekonomiskt och ekologiskt slag förändra beteendet, eller är de ekonomiska krafterna och ideologierna så starka att få kan stå dem emot?
Jag är pessimist. Jag har svårt att föreställa mig en förändring i de djupt rotade mönster som styr vårt agerande. Bara en rent fysisk isolering – på landsbygden utan möjlighet till kontinuerliga besök i köptemplen – kan göra det möjligt. Det kan vara ett sätt att fly konsumismen. Jag säger inte att det är den enda vägen. Jag säger bara att det är en väg som passar mig, som räddar mig undan konsumtionens dårskap. Zygmunt Baumans bok visar hur mörk framtidsprognosen måste bli.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
torsdag 10 maj 2012
onsdag 9 maj 2012
Black Country-boken. Länkar till det publicerade.
![]() |
| Dudley Castle. Foto: A. Nydahl. |
Här finns länkarna:
1/ Om sharia.
2/ Gina Khan om situationen i Birmingham.
3/ Wolverhampton och arbetarklassinvandringen.
4/ Hedersmord, kvinnlig omskärelse och kusingifte.
5/ Powells varning 1968 och Camerons yrvakenhet. Den som vill läsa hela detta kapitel kan finna det på danska Snaphanen.
6/ Gina Khan, Ayaan Hirsi Ali och salafismens inflytande.
7/ Det handlar inte om ras, det handlar om ideologi. Om Martin Amis och Christopher Hitchens i debatten om islamismen.
8/ EDL, "gatans opposition" eller en våldspöbel?
9/ BNP och rötterna i vit makt-rörelsen.
10/ Vad är rasistiskt våld? Vad är ras?
11/ Black Countrys trasproletärer.
12/ Kenan Malik om "monokulturalism i pluralis".
13/ Segregation eller separatism?
14/ Engels och första maj.
15/ Engels och industrialismen.
16/ Svartlandet, mecenaterna.
17/ Kompletterande om småpartierna.
British National Party och rötterna i vit makt-rörelsen.
![]() | |
| Anhängare till Nick Griffin protesterar när han ställdes inför Leeds Crown Court 2005, åtalad för att ha anstiftat till rashat. Texterna och symbolerna på plakaten och fanorna talar för sig själva. | . |
*
British National Party( BNP) - ledaren Nick Griffin som också är parlamentariker, skriver på partiets hemsida bland annat detta:
”Britterna behandlas nu som andra-klassens medborgare i vårt eget land, medan asylansökare och invandrare flyttas längst fram i kön för bostad, jobb och bidrag. Trots att miljoner av vårt eget folk är arbetslösa fortsätter politikerna att tillåta utländska arbetare att strömma in i landet, ta våra jobb och begära våra förmåner, och det kostar oss miljarder pund.”Och vidare:
”Samhällen och städer över hela vårt vackra land liknar nu delar av Afrika eller Asien. Britterna har blivit en minoritet i många regioner och inom några få årtionden, kommer vi att vara i minoritet i hela landet. Vad skulle våra krigshjältar ha tänkt om de kunnat se dagens Storbritannien? De slogs för att bevara det här landet brittiskt. De slogs för att bevara vår nation fri, suverän och oberoende. De slogs inte för mångkulturalism, politisk korrekthet, eller för att se vårt land översvämmat av utlänningar medan vårt eget folk gjordes till andra klassens medborgare. ”
| En ung Griffin som aktivist i vit makt-rörelsen National Front. |
Slutklämmen i Griffins text lyder:
”Vi vill sätta britterna främst i vårt eget land. Vi kräver brittiska jobb åt brittiska arbetare, vi säger nej till EU som superstat och ja till att bevara Storbritannien fritt, vi vill sluta betala bistånd och istället ge pengarna till pensionärerna, och vi vill ta hem de brittiska trupperna från Afghanistan. Det räcker nu! BNP är det enda verkliga alternativet till de gamla partierna, och det är därför som medierna ljuger om oss hela tiden. Men vi bryr oss inte om alla de öknamn som medialögnarna och politikerna ger oss, vi älskar vårt land och våra barn, och vi är stolta över att vara britter.”
Man skulle utifrån dessa korta citat ur Griffins text kunna dra många slutsatser, inte minst när det gäller vad som förenar och vad som skiljer partiet från andra "gatu-oppositionella" som EDL. Det första, när jag jämför med EDL-texterna, är att BNP vänder sig mot invandringen som sådan, medan EDL riktar sin kritik mot islam och islamism.
Däremot finns det stora likheter i retoriken, som både handlar om ekonomi och social status. Tydligast avtecknas detta i Griffins text vilka han särskilt vänder sig till: den brittiska arbetarklassen, inte minst alla de arbetslösa, och pensionärerna. Man får anta att det också är i dessa grupper partiet har störst stöd.
I Black Country pendlar stödet för partiet i de olika valkretsarna mellan 2 och 6%. I valet 2005 fick dock valkretsen Dudley Norths kandidat Simon Darby hela 9,7% av rösterna. I lokalvalen i maj 2012 gick BNP kraftigt bakåt och förlorade sex av sina platser i olika kommunfullmäktige. I flera av sina starkaste fästen förlorade de upp till 50% av stödet. Vänsterliberala The Guardian menar i en analys den 4 maj 2012, att den kraftiga tillbakagången främst beror på inre strider och ekonomiskt kaos i partiorganisationen.
BNP:s historia skrivs hos svenska Nationaldemokraterna (det närmaste man kommer BNP ideologiskt och organisatoriskt) så här:
”Det har funnits två partier vid namn British National Party. Det första existerade mellan 1960 och 1967, och bildades genom sammanslagningen av National Labour Party och White Defense League. Det moderna BNP grundades 1982 genom en förening av New National Front (som leddes av John Tyndall) och British Movement (som leddes av Ray Hill). Tyndall blev BNP:s ledare, och höll kvar sin position tills 1999, då han ersattes av Nick Griffin.”
Liksom för EDL tycks gatunärvaron för BNP vara av avgörande karaktär. Deras profil har länge visat just detta. Inte sällan övergår deras marscher och demonstrationer i våld mellan dem och motdemonstranter. Mönstret känns igen från det övriga Europa. Under Griffins tid som partiledare har också agitationen riktad mot landets judar nedtonats. Men antisemitismen ligger och pyser under ytan, vilket man inte minst kan se på nätet. I riksvalet 2010 (för Underhuset i parlamentet) fick partiet totalt 563.743 röster.
Partiet har ett antal öknamn utifrån namnet BNP: British Nazi Party, Broken Nazi Plonkers or Bastard Nazi Pricks.
Marguerite Duras: Anteckningar från kriget.
Marguerite Duras: Anteckningar från kriget (Modernista,
översättning av Else Marie Güdel, Suzanne Skeppström, Magdalena Sörensen och Marianne Tufvesson).
Kommer man närmare en författare i hennes dag- och
anteckningsböcker än i hennes romaner, noveller eller dikter?
Det finns olika sätt att se på den saken. Själv betraktar jag författardagböcker och anteckningsböcker som en omistlig pusselbit för förståelsen av de överväganden han eller hon gjort inför sitt fiktiva skapande. Marguerite Duras anteckningsböcker är sannerligen inget undantag. Därför kan man bara med glädje hälsa Modernistas svenska utgåva av Marguerite Duras fyra anteckningsböcker, samlade i en volym under namnet Anteckningar från kriget.
Jag hade tidigare läst dem i engelsk översättning, Wartime Notebooks (2008), men inget går ändå upp emot att läsa en översättning på sitt eget modersmål, när man inte behärskar originalspråket.
"Det man som läsare möter i dessa texter är författarskapets barndom", säger redaktörerna för den franska utgåvan.
I denna "barndom" hittar vi fragment och skisser, men också längre texter, till det som skulle bli Duras viktiga verk Smärtan, En fördämning mot Stilla havet och Sjömannen från Gibraltar. De fyra anteckningsböckerna hittades i ett kuvert efter Duras död 1996, de hade skrivits under åren 1943 till 1949 och anses vara några av de tidigaste bevarade texterna av henne.
Det finns olika sätt att se på den saken. Själv betraktar jag författardagböcker och anteckningsböcker som en omistlig pusselbit för förståelsen av de överväganden han eller hon gjort inför sitt fiktiva skapande. Marguerite Duras anteckningsböcker är sannerligen inget undantag. Därför kan man bara med glädje hälsa Modernistas svenska utgåva av Marguerite Duras fyra anteckningsböcker, samlade i en volym under namnet Anteckningar från kriget.
Jag hade tidigare läst dem i engelsk översättning, Wartime Notebooks (2008), men inget går ändå upp emot att läsa en översättning på sitt eget modersmål, när man inte behärskar originalspråket.
"Det man som läsare möter i dessa texter är författarskapets barndom", säger redaktörerna för den franska utgåvan.
I denna "barndom" hittar vi fragment och skisser, men också längre texter, till det som skulle bli Duras viktiga verk Smärtan, En fördämning mot Stilla havet och Sjömannen från Gibraltar. De fyra anteckningsböckerna hittades i ett kuvert efter Duras död 1996, de hade skrivits under åren 1943 till 1949 och anses vara några av de tidigaste bevarade texterna av henne.
Redan där ser man hur Duras arbetsmetod skulle formas, som en sammansmältning av rent
biografiskt, självupplevt material och det litterärt fiktiva.
De fyra böckerna har i denna volym fått namnen Den rosamarmorerade anteckningsboken, 1900-talsförlagets anteckningsbok, Den hundrasidiga anteckningsboken samt Den ljusbruna anteckningsboken.
Att den andra boken har ett så lustigt namn, beror på att den anspelar på det förlag som Duras och hennes make skulle komma att grunda, vilket dock senare fick namnet Éditions de la Cité Universelle. I detta häfte finns inledningen till det som skulle komma att bli den enastående romanen "Smärtan".
Marguerite Duras bekräftar, så här lång tid efter sin död, den tes som vår egen Ivar Lo-Johansson gång på gång upprepade: en författare har sitt ämne och skriver egentligen bara en enda bok. Denna bok varieras i det oändliga, ges olika gestalt och form, men upprepar egentligen detta enda ämne ett otal gånger.
Ivar Lo hade sin erfarenhet av statarlivet som ämne och han hanterade mästerligt det för att gestalta fattigbarnets väg till litteraturen. Duras har sin asiatiska erfarenhet, nedsänkt i andra världskriget och de trauman som skapades både socialt och individuellt. Den smärta och oändliga sorg de skapat gestaltade hon gång på gång. Redan i dessa tidiga anteckningsböcker ser man hur det ämnet skulle komma att förvaltas.
Volymen innehåller också en avdelning med aldrig tidigare publicerade Duras-berättelser, bara för deras skull är den värd sitt pris.
De fyra böckerna har i denna volym fått namnen Den rosamarmorerade anteckningsboken, 1900-talsförlagets anteckningsbok, Den hundrasidiga anteckningsboken samt Den ljusbruna anteckningsboken.
Att den andra boken har ett så lustigt namn, beror på att den anspelar på det förlag som Duras och hennes make skulle komma att grunda, vilket dock senare fick namnet Éditions de la Cité Universelle. I detta häfte finns inledningen till det som skulle komma att bli den enastående romanen "Smärtan".
Marguerite Duras bekräftar, så här lång tid efter sin död, den tes som vår egen Ivar Lo-Johansson gång på gång upprepade: en författare har sitt ämne och skriver egentligen bara en enda bok. Denna bok varieras i det oändliga, ges olika gestalt och form, men upprepar egentligen detta enda ämne ett otal gånger.
Ivar Lo hade sin erfarenhet av statarlivet som ämne och han hanterade mästerligt det för att gestalta fattigbarnets väg till litteraturen. Duras har sin asiatiska erfarenhet, nedsänkt i andra världskriget och de trauman som skapades både socialt och individuellt. Den smärta och oändliga sorg de skapat gestaltade hon gång på gång. Redan i dessa tidiga anteckningsböcker ser man hur det ämnet skulle komma att förvaltas.
Volymen innehåller också en avdelning med aldrig tidigare publicerade Duras-berättelser, bara för deras skull är den värd sitt pris.
EDL, "gatans opposition" eller en våldspöbel?
Ett avsnitt i boken om Black Country ska handla om det jag provisoriskt valt att kalla ”gatans opposition”. Jag syftar på de organisationer som vi i medierna får oss serverade som bråkstakar och extremister. Jag vill försöka berätta om dem så sakligt som möjligt, men mina egna värderingar är förstås väl kända också i dessa sammanhang. Det torde vara välkänt att jag själv inte tillhör något gatans parlament och att jag högst ogärna skulle delta i en demonstration eller andra manifestationer på gator och torg. Däremot menar jag att det är viktigt att betrakta det som sker med öppna ögon, inse att det som sker på gatan är en del av den våldsamma konfrontationen som växer fram över hela Europa. Jag visar er här det avsnitt som handlar om English Defence League. Resten kommer kanske vid ett senare avsnitt. Så mycket mer hinner jag inte skriva före resan till Black Country, men desto mer efteråt.Efter detta kommer EDL in på frågan om demokratin och lagens tillämpning. De vänder sig särskilt starkt mot shariadomstolar, som de anser ”är ett definitivt hot mot vår demokrati.” Därefter skriver de:
*
Den organisation som blivit mest känd för sin anti-islamiska aktivism är, trots sin relativa ungdom, English Defence League. De flesta av oss förknippar dem med gatuprotester, inte sällan våldsamma och högljudda. De har därför i de flesta medier framställts som politiska extremister på högerkanten, som med avsikt värvar gamla fotbollshuliganer som stormtrupp. Inte sällan läser man att majoriteten av dessa är unga, tatuerade män som har rakade huvud, gör naziliknande högerarmshälsningar och är påtagligt berusade. Följer man EDL:s egen hemsida framträder en helt annan bild. Också studiet av deras banderoller är viktigt. ”Black and White unite” står det på en. De understryker själva gång efter annan att deras verksamhet är fredlig och att den inte har några som helst organisatoriska eller personliga förbindelser med landets extremhöger. Ledaren Tommy Robinson manar vid varje manifestation sina anhängare till lugn och fredliga metoder. Frågan är hur många som lyssnar till honom och hur många som väljer sin egen väg, den vi ser i nyhetssändningar och i pressen.
I detta avsnitt ska jag först presentera EDL, och sedan gå in på det nationalistiska BNP som däremot har svårare att värja sig mot anklagelserna om förbindelser både med det gamla brittiska fascistpartiet och dess allians med internationellt ökända organisationer som Jobbik i Ungern och nynazistiska grupper i både Frankrike och Italien. Först ska vi titta på EDL:s egen programförklaring, sådan den ser ut på hemsidan.
EDL inleder med ett citat från Albert Einstein och berättar att han flytt från det nazistiska Tyskland: ”Världen är en farlig plats att leva i, inte på grund av de onda människorna, utan på grund av de människor som inte gör någonting åt det.” Sedan skriver de om sin egen organisation, grundad i Luton 2009. Jag citerar ett kortare stycke:
”The English Defence League (EDL) är en människorättsorganisation som grundades som en följd av de chockerande handlingarna utförda av muslimska extremister, som vid en hemkomstparad i Luton helt öppet förlöjligade de uppoffringar som våra trupper gjort, utan minsta rädsla för klander. Även om det uppenbarligen var en minoritet som utförde dessa handlingar, så tror vi att de avspeglar andra former av religiöst influerad intolerans och barbari som frodas i bestämda grupper hos den muslimska befolkningen i Storbritannien: inklusive, men inte begränsat till, förtalet och förtrycket av kvinnor, antastandet av små barn, genomförandet av de så kallade hedersmorden, homofobi, antisemitism och fortsatt stöd till dem som är ansvariga för terrorismens ohyggligheter. (…) Vi medger också att muslimerna själva är de vanligaste offren för viss islamisk tradition och praktik. Regeringen måste skydda de individuella mänskliga rättigheterna för brittiska muslimer. Den måste försäkra att de öppet kan kritisera islamisk ortodoxi, utmana islamiska ledare utan rädsla för repressalier, åtnjuta fullständig likhet inför lager (inklusive lika rättigheter för muslimska kvinnor) och lämna islam om det är vad de vill göra, utan rädsla för klander.”
När det sedan gäller brittisk utbildningsväsen så hävdar EDL att det är viktigt att alla elever får en balanserad bild av islam. Skolan måste stå emot propagandan från Muslimska brödraskapet. De betonar också att “islam är inte enbart ett religiöst system, utan också en politisk och social ideologi, som strävar efter att dominera alla icke-troende och instifta ett strängt juridiskt system som förnekar demokratins pålitlighet och mänskliga rättigheter.”De brittiska domstolarnas överhöghet måste fortsätta att gälla och försvaras, rättvis kritik av religiösa och politiska ideologier måste tillåtas och konsumenterna måste förses med den nödvändiga informationen för att undvika att köpa halaprodukter de inte vill ha.”
De två återstående programpunkter handlar om respekt för landets traditioner, och om hur EDL ser på världen utanför Storbritannien. I den första frågan betonar man att brittisk kultur måste ”få existera och blomstra i England. Men vi erkänner att kulturen aldrig är statisk, utan att den på ett naturligt sätt förändras med tiden, och att andra kulturen ger bidrag som gör vår gemensamma kultur starkare och livaktigare.” På det internationella planet säger EDL att man vill ha relationer andra som delar EDL:s ståndpunkter, oavsett var i världen de finns eller vilken kulturell bakgrund de har.
”Vi tror att kraven på sharia är globala och att det därför behövs att man globalt står emot dem, som man gör på nationell nivå. EDL kommer därför att ha ett internationellt perspektiv för att utöka och stärka våra ansträngningar här hemma, och samtidigt bidra till den globala kampen mot islamisk intolerans gentemot västerländsk kultur, religion, politik och lagstiftning.”
När EDL firade tre år som organisation den 5 maj 2012
skedde det förstås i Luton, där allt började. Ledaren Tommy Robinson
(som egentligen heter Stephen Lennon) och Kevin Caroll höll tal. Två
dagar senare, den 7 maj 2012, meddelade man på hemsidan att Robinson
och Caroll båda gått med i det tämligen unga partiet British Freedom.
Partiet leds av Paul Weston, som tidigare varit medlem i UK
Independence Party (UKIP) och som regelbundet medverkar på den
anti-jihadistiska hemsidan Gates of Vienna. British Freedom presenterar
sig själva som varande det enda parti som med ”styrka och
beslutsamhet manar Storbritannien att lämna den icke-valda och
totalitära Europeiska unionen, att konfrontera militant islam, stoppa
massinvandringen och att försvara demokratins vitalaste beståndsdel,
yttrandefriheten.” EDL menar att man med samarbetet med BF inleder en
helt ny era i motståndet mot islamismen, men att de båda kommer att
fortsätta som enskilda och oberoende organisationer. EDL understryker
detta och skriver: ”Vi är medvetna om att EDL har sympatisörer från
hela det politiska spektret, och vi kommer också fortsättningsvis att så
gott vi kan, representera de åsikter och angelägenheter som olika skikt
bland våra sympatisörer har.”
I början av sin verksamhet hade EDL en särskild judisk avdelning, men den kom snabbt att leda till en infekterad debatt bland många tongivande judiska författare och offentliga personer som skrev om islamismen. En av dessa falanger menade att EDL utvecklats till en ljusskygg fascistiskt präglad organisation som judar omöjligen kan stödja, andra menade att blotta förekomsten av en judisk avdelning talade för sig själv. Bilden av den judiska avdelningen är motsägelsefull, för på Facebook presenteras den som omorganiserad och med en ny ledning. Där finns också en sikhisk avdelning. I skrivande stund ska båda dessa avdelningar alltjämt vara aktiva, men de har inte gjort mycket väsen av sig i EDL:s utåtriktade verksamhet. Om nybildningen skriver man bland annat:
”Det finns fortfarande plats för judar i EDL, och vi är glada att kunna meddela att James Cohen, tidigare styrelseledamot i International Free Press Society, har valts som ny ledare för EDL Jewish Division. Vi förväntar oss att James ska bidra till att utöka det arbete som tidigare medlemmar av den judiska avdelningen redan gjort. De kommer att fortsätta med sitt orubbliga stöd till staten Israel och i sitt folkbildande arbete förklara varför det stödet ät så viktigt i kampen mot radikal islam.”
Och längre fram skriver de:
”Många brittiska judar är stolta patrioter vilka, som alla andra medlemmar i EDL, kämpar för att bevara vårt lands traditioner med tolerans, rättvisa och fair play. Det judiska folket har länge varit en del av England och har bidragit med mycket för vårt nationella liv. När EDL:s fokus kommer att fortsätta ligga på att försvara England mot sharia-lagar och urholkningen av våra rättigheter och friheter, kommer vi också att fortsätta med vårt obrutna stöd till Israel och oppositionen mot antisemitismen.”
De brittiska judarnas paraplyorganisation för säkerhetsfrågor, Community Security Trust, har vid upprepade tillfällen uppmanat landets judar att inte befatta sig med organisationen, inte heller med den judiska avdelningen. Community Security Trust grundades 1994 med det huvudsakliga syftet att sörja för landets synagogor och säkerheten för judenheten. De studerar också antisemitismen och utger rapporter om dess omfattning och former. Organisationen har drygt 3.000 frivilliga som arbetar för den, liksom en fast anställd stab på 55 personer. Brittiska Jewish Chronicle har vid ett flertal tillfällen riktat skarp kritik mot organisationen och säger att den är onödig, eftersom de brittiska judarna redan betalar statlig skatt för sitt beskydd.
EDL har också en särskild kvinnoavdelning som heter Angels Division, medan andra avdelningar i organisationen grundar sig på orten där de är verksamma. I skrivande stund handlar det om 45 lokalorganisationer. De finns i hela landet, från norr till söder, självklart med störst andel i England, men också med lokala grupper i Skottland och Wales.
tisdag 8 maj 2012
Vénus Khoury-Ghata: Sju stenar till den otrogna hustrun
Vénus Khoury-Ghata är född i Libanon men lever i Paris. Sju stenar till den otrogna hustrun (Elisabeth Grate bokförlag, översättning av Maria Björkman), blir jag gripen och imponerad av. Måste man inte själv leva i en liten muslimsk by för att förstå vad en fatwa om stening till döds innebär?
Frågan om vem som ska dö präglar och driver fram hela berättelsen i Sju stenar till den otrogna hustrun. Det är ju inte alldeles självklart att den dömda kvinnan måste dö. Ingenting är självklart i denna ökenvärld.
Noor är mamma till tre barn när hon åter blir gravid. Det sägs att hon våldtagits av en västerlänning. Enligt imamen, som lutar sig mot sharia har hon varit "otrogen". En våldtagen kvinna är själv skuld till sin situation. Man samlar stenar till verkställigheten. Högen vittnar om vad som beslutats, och Noor bejakar sitt dödsstraff med nedärvd defaitism. Det ges inga möjligheter att komma undan fatwan.
In i hennes liv kommer den kvinnliga biståndsarbetaren som lovar att försöka hindra avrättningen. Men hon har inte bara att argumentera och övertyga de män som har Noors öde i sina händer, utan också att slåss mot urgamla seder som kanske utgör ett ännu större hinder för mänskliga handlingar. Fransyskan lyckas utverka en frist för Noor, hon ska inte stenas förrän barnet är fött. Och barnet får födas.
I det drama som följer är det inte berättelsens kronologiska handling som fängslar, utan ännu mer det poetiska, sagobetonade skimmer som texten har. Den är full av dofter, solsken, torka, plågor, nattliga ljud, och lidande. När den går mot sin upplösning tar den en sista vändning som överraskar och chockerar.
Khoury-Ghata skriver vackert, men språkets skönhet blir aldrig ett självändamål. Hon använder det som ett verktyg i gestaltandet av en värld som är alldeles påtagligt verklig och obehaglig att få blicka in i.
Frågan om vem som ska dö präglar och driver fram hela berättelsen i Sju stenar till den otrogna hustrun. Det är ju inte alldeles självklart att den dömda kvinnan måste dö. Ingenting är självklart i denna ökenvärld.
Noor är mamma till tre barn när hon åter blir gravid. Det sägs att hon våldtagits av en västerlänning. Enligt imamen, som lutar sig mot sharia har hon varit "otrogen". En våldtagen kvinna är själv skuld till sin situation. Man samlar stenar till verkställigheten. Högen vittnar om vad som beslutats, och Noor bejakar sitt dödsstraff med nedärvd defaitism. Det ges inga möjligheter att komma undan fatwan.
| Vénus Khoury-Ghata (foto från Elisabeth Grate Bokförlag). |
I det drama som följer är det inte berättelsens kronologiska handling som fängslar, utan ännu mer det poetiska, sagobetonade skimmer som texten har. Den är full av dofter, solsken, torka, plågor, nattliga ljud, och lidande. När den går mot sin upplösning tar den en sista vändning som överraskar och chockerar.
Khoury-Ghata skriver vackert, men språkets skönhet blir aldrig ett självändamål. Hon använder det som ett verktyg i gestaltandet av en värld som är alldeles påtagligt verklig och obehaglig att få blicka in i.
Det handlar inte om ras. Det handlar om ideologi.
![]() |
| Martin Amis |
I samma tidning skrev han den 10 september 2006:
“Jag misstänker att terrorns tid också kommer att ihågkommas som ledans tid. Inte den sortens leda som plågar de blaserade och kraftlösa, utan en superleda som fylls på och kompletterar självmassmördarens superterror. Även om vi till slut kommer att segra i kriget mot terrorn, eller lyckas minska den, som Mailer säger, till en ’uthärdlig nivå’ (det uttrycker kommer att fastna, och användas av politiker som tyst stolthet), så har vi inte en chans i kriget mot ledan. Därför att ledan är något som fienden inte känner. Låt oss säga det rent ut: motsatsen till religiös tro är inte ateism eller sekularism eller humanism. Det är inte en ’ism’. Det är andens frihet – bara det. När jag refererar till ledans tid, så tänker jag inte på flygplats-köer eller visitationer i tunnelbanan. Jag menar den globala konfrontationen med den ofria anden.”
Kenan Malik menar att Amis ansluter sig till den teori om demografin som Mark Steyn står för och att det är en av förklaringarna till att han i en intervju gjord av Ginny Dougary i The Times 2006, sa att han menade att det var européernas plikt att se till att de inflyttade muslimerna måste lida innan de ändrar sitt handlande:
”Vilken sorts lidande? Deportationer – längre bort. Inskränkningar av friheter. Visitering av människor som ser ut att komma från Mellanöstern eller Pakistan… Diskriminerande grejer, tills det gör ont för hela kommuniteten och de börjar ta sina barn i örat.”
Journalistens egen kommentar var att Amis uppmaning var ”hårdför, provocerande hårdför.”
![]() |
| Christopher Hitchens |
En av Martin Amis nära vänner och förbundna var författaren Christopher Hitchens, som levde den sista tiden av sitt liv i USA. I sin stora, sista essäsamling skriver han i flera reportage och essäer om islamismen. I essän Don´t Mince Word heter det:
”Det antas undermedvetet att kritik av politisk islam skulle vara en attack mot människor med mörk hy (…) Den fascistiska subkultur som slagit rot i Storbritannien och som lever av våld och hat består av två huvudsakliga element. Ett är flyktingfenomenet, som består av människor i asyl från Mellanöstern och Asien, som utnyttjar Londons traditionella gästvänlighet, och ett är en projektion av en invandrargrupp som har sitt ursprung i en särskilt primitiv och reaktionär del av Pakistan. Inför den vita liberala skamrodnande vägran att konfronteras med fakta, måste man få säga emot utifrån några iakttagelser."
"Den första är att vi för många år sedan varnades för denna fara, av britter, också de av asiatiskt ursprung, sådana som Hanif Kureishi, Monica Ali och Salman Rushdie. De visste hur bymullan såg ut och hur han lät, och det berättade de för oss.”
Efter detta fortsätter Hitchens ett resonemang som går ut på att visa hur orimligt det är, att man i ett modernt land som Storbritannien på 2000-talet ska behöva se sexuellt förtryck, tvångsäktenskap, hedersmord, incest. Och så säger han, att detta är illa nog, även om det bara begränsats till de muslimska miljöerna. Men ”sådant gift låter sig inte begränsas” och därför blir det allt fler som betraktar det som ”gudagott” att slå ihjäl kvinnor om de så bara uppträtt ”oanständigt” eller visat brist på ”diskretion”. Det minsta vi kan göra, avslutar Hitchens,
”när vi möts av så radikal ondska, är att se den rakt i ögonen (vilket den gör allt för att undvika) och att kalla den vid sitt rätta namn.”
Noter:
1/ Martin Amis, författare, son till Kingsley Amis. Martin Amis har i många sammanhang sedan 2001 debatterat terrorismen och uttryckt sig både hårt och kontroversiellt om de brittiska islamister som vägrat ta avstånd från sina trosfränders terrorattacker, i London och runtom i världen. De två citaten ovan är klippta ur några av de många artiklar han skrev dessa år.
2/Mark Steyn är amerikansk radiojournalist, känd för sina inslag och föredrag om den låga befolkningstillväxten bland ”de europeiska folken” som enligt honom är ”alltför självupptagna för att föröka sig”. Detta lägger, säger Steyn, grunden till ”islams rekolonisering av Europa.”
3/ Christopher Hitchens var född 1949 och avled 2011.
4/ Hans bok heter Arguably Essays (Twelve/ Hachette Book Group, 2011). Essän jag citerar ifrån var ursprungligen publicerad i Slate, den 2 juli 2007.
måndag 7 maj 2012
Natten till idag.
Jodå, här jobbas det på som vanligt, men det är långa arbetspass och jag behöver resa mig ur stolen för att äta och dricka. Men natten till idag gjorde jag något riktigt häftigt. Den fina bryggan i Åhus har nattlig belysning. Jag gick ut på den, fick Östersjöns ljud och vindar emot mig, salta och kalla, och redan efter några minuter frös jag så att jag skakade. Det var två plusgrader och jag hade bara sommarkläder på mig. För att värmas for vi vägen om en nattöppen mack för varm korv och en öl. Utan sådana äventyr skulle jag förmodligen inte orka skriva.
söndag 6 maj 2012
Vad är rasistiskt våld? Vad är "ras". Tankar kring den brittiska debatten och Black Country.
![]() |
| Dudley med industriområde, Black Country. Foto: T. Nydahl. |
Kenan Malik nämner att det i Birmingham finns en organisation som heter Race Action Partnership som leds av Chris Allen, lektor vid universitetet i Wolverhampton. Han var en av de personer som skrev en en rapport efter 11 september-terrorn, och den publicerades i maj 2002. I rapporten kunde man konstatera att det som i offentligheten kallades ”ett klimat präglat av elakartade och systematiska angrepp på muslimer” i Storbritannien inte visade sig stämma överens med verkligheten. I själva verket, berättar Allen, att om man verkligen analyserar hårda fakta, så ”är det svårt att finna data och statistik som verkligen bevisar det.” I forskningen kring ”rasistiska angrepp efter 11 september” fann Chris Allen ”mycket få allvarliga angrepp”. Inte ens efter de blodiga och dödliga terrorattackerna i London i juli 2005 kunde man avläsa någon ökning av sådana angrepp på muslimer. Man kunde konstatera att ”den muslimska kommuniteten i Storbritannien inte demoniserades” och landets riksåklagare meddelade i sin årsrapport för 2006 att de befarade angreppen på muslimer verkade ha varit uttryck för ogrundad rädsla. Kenin Malik tillägger:
![]() |
| Med bussen i ett regnigt Black Country. Foto: T. Nydahl |
”Den verkliga siffran för sådana hatbrott är tvivelsutan betydligt högre. Men det finns inga belägg av något slag för att minoriteterna utses till måltavla på det sätt som var vanligt i Storbritannien för bara tjugo år sedan.”
Och som ett understatement tillägger han :
”Det måste med eftertryck sägas att dagens Storbritannien inte är som 1930-talets Tyskland.”
Min omedelbara tanke efter denna läsning flyger snabbt genom huvudet, men jag fångar den i form av en fråga: Vore det inte alldeles korrekt att också kalla de återkommande islamistiska terrorangreppen för hatbrott? De utger sig inte för att vara någonting annat. Varje bomb – också självmordsbomberna – är ett uttryck för ett organiserat hat och förakt mot den kultur som inte underkastat sig Koranens eller Sharias lagar och moral. I den politiskt korrekta offentligheten skulle en sådan tanke förstås aldrig ha slagit rot. Hatbrott är alltid de brott som riktas mot icke-vita människor, alldeles oavsett om de är muslimer eller ej. Så länge dessa brott definieras som de gör, anser jag att själva definitionen är en del av problemet.
De fakta som Kenan Malik, den brittiske riksåklagaren och fristående organisationer redovisar om tiden efter terrorangreppen 2001 och 2005, står i bjärt kontrast till den retorik som odlas bland ”de goda” – det vill säga individer och organisationer som med ekonomiskt stöd från staten bedriver en propaganda som inte sällan övergår i både myter och rena lögner – när de till exempel säger som Massoud Shadjarah, ordförande för Islamic Human Rights Commission:
”Om inget skyndsamt görs på regeringsnivå kommer muslimerna i Storbritannien att gå samma öde till mötes detta århundrade som judarna i Europa gjorde under det förra”.
En fullmäktigeledamot i Birmingham, Salma Yaqob från vänsterpartiet Respect, hävdar att muslimer i Storbritannien utsätts
”för övergrepp som påminner om antisemitismens hopande stormmoln under 1900-talets första årtionden.”
![]() |
| Black Country, på väg ut från Dudley på väg mot Walsall. Foto: T. Nydahl |
”kommer att driva in muslimer i gaskammare är – det måste sägas – hysterisk på gränsen till vanföreställning.”
Tvärtom är det ett faktum att landets muslimer i själva verket åtnjuter skydd av ”positiv särbehandling”. Malik pekar bland annat på förbudet att uppvigla till ”religiöst motiverat hat” och det faktum att BBC helt slutat använda begrepp som ”islamiska terrorister”. Sedan Malik skrev sin bok har det skett en rad andra saker som ingår i denna förnekelsekultur, där man tror att spänningar minskar om man inte nämner problemen vid deras rätta namn. Så har man till exempel under ett flertal år vid upprepade tillfällen gått till domstol mot sjuksköterskor som burit halsband med ett försynt litet kors för att de velat visa sin kristna tro (och vilket de förmodligen gjort hela sina vuxna liv utan att någon ens höjt på ögonbrynen). Det har kallats för provocerande mot muslimska anställda och patienter, men ingen har begärt att sjuksköterskor iklädda slöja skulle sluta med det (utifrån samma argumentation). Malik avslutar sitt eget resonemang med att berätta mer om denna kultur:
”Arbetsplatser, skolor och fritidscentra har vidtagit särskilda åtgärder för muslimer. Många har bönerum, erbjuder halalkött eller ger dispens för muslimska kvinnor och flickor att ha mer täckande klädedräkter. Vissa badhus har särskilda tider för de båda könen och till och med perioder reserverade för muslimska män då icke-muslimer och kvinnor är utestängda.”
Vem utövar rasism mot vem? Kan man alls tala om något så allvarligt som rasism när vardagen i det nya Europa faktiskt präglas av de naturliga och förväntade motsättningarna och friktionerna mellan mycket olika sätt att leva? Finns det en enda europé som tror att allting skulle bli rosenrött när människor från hela jorden ska leva i samma bostadsområden, städer och miljöer? Sådana vanföreställningar kan man bara hysa i kretsar som dyrkar begreppet mångkultur som vore det en ny religion med stränga förhållningsregler.
Vem utsätts för särbehandling? Denna kultur tycks ingå i en medveten eller omedveten anpassning till dhimmi-beteendet. Den hänger ihop med de av islamisterna utropade sharia-zonerna i brittiska städer och i nyspråket som förnekar det som är uppenbart. Om man tror sig lösa sociala motsättningar genom att bedriva denna politik kan man på sin höjd uppnå avspänning på kort sikt. Det brittiska samhällets metod för att möta islamismens snabbt ökade inflytande påminner inte så lite om Chamberlains Fred i vår tid. Vi vet hur det gick, "freden i vår tid” blev snabbt det totala kriget med miljoner döda människor och en hel kontinent av raserade samhällen.
Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.
Att få myter att krackelera är inte lätt. Det är som om vi människor älskar myter. Kring andra människor - som vi gör till förebilder - bygger vi sådana myter. Få omges av så mycket fluffiga rykten och myter som paret Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Därför välkomnade jag den kritiska biografin En farlig förbindelse av Carole Seymour-Jones (Forum, översättning av Dorothee Sporrong). Det är en tjock dubbelbiografi som på traditionellt sätt skriver sig fram genom de två personernas liv. Men det är i och med den nazityska ockupationen av Frankrike, åren därefter och sedan den långa perioden av prosovjetiska aktiviteter som biografin blir riktigt intressant. Här granskas parets aktiviteter, offentliga uttalanden, verk och dokument som rör dem, både i form av skrivna handlingar och vittnesmål från vänner, fiender och kollegor (inte sällan förenade i en och samma person).
Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir ville gärna att eftervärlden skulle minnas dem som motståndsaktivister. Det är kanske den mest seglivade myten. Den bygger i princip på uttalanden från dem själva och saknar varje förankring i verkligheten. Tvärtom var det så att de båda på en rad olika sätt samarbetade med ockupationsmakten, godtog dess krav, förväntningar och politik, samt direkt utnyttjade judeförförföljelserna till egen fördel (så tog t.ex. Sartre en lärartjänst som han visste hade blivit ledig sedan en judisk lärare avskedats och deporterats). "Sartres delaktighet i motståndsrörelsen var enligt min uppfattning lika med noll", säger Olivier Todd.
Men minst lika viktig ter sig den långa period då Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir samarbetade med Sovjetunionen och tillbakavisade all kritik mot avrättningar och Gulagförvisningar. De tycktes i kommunistpartierna se ett slags självklart "motstånd" mot kapitalismen och kolonialismen. Det absurda var att de kunde rikta mycket hård kritik för ett enskilt övergrepp i USA eller Europa, samtidigt som de accepterade, ja till och med bejakade, ett system av övergrepp i Sovjet och dess lydstater.
Att läsa En farlig förbindelse är att få slöjorna slitna från ögonen. Jag ser dem klarare nu, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, och det är jag tacksam för. De är verkligen inga förebilder. De är, i bästa fall, två välmenande och hycklande västerlänningar, som också i privatlivet - Den fria sexualiteten, den tidens starkaste religion - sårade och kränkte varandra men utåt fortsatte att spela sitt spel. Hade de varit verksamma idag skulle de utan tvekan ha insorterats bland "de goda".
![]() |
| Sartre och Beauvoir distribuerar den maoistiska La Cause du peuple i Paris. |
![]() |
| Älskaren Nelson Algrens klassiska badrumsbild på Beauvoir, tagen i Chicago 1948. |
Black Countrys trasproletärer. Theodore Dalrymples erfarenheter som fängelseläkare och författare.
![]() |
| Bilden på Theodore Dalrymple tagen av Lies Willaer. |
*
Det händer inte sällan att jag tänker på Friedrich Engels skildring av de brittiska proletärernas materiella och andliga nöd i industrialismens inledningsskede, när jag läser Theodore Dalrymples (pseudonym för Anthony Daniels) skildringar av den brittiska samtiden och dess förlorare och trasproletärer. De miljöer Engels skrev om karaktäriserades av obegränsat barnafödande, ständiga sjukdomar, analfabetism och massiv obildning, men kom förstås med industrialismens tillväxt också att förändras i riktning mot folkbildning och fackföreningsaktivism, där en medveten arbetarklass drev utvecklingen framåt. I och med industrialismens död i dessa brittiska miljöer, och den därpå följande massarbetslösheten, har landet fått ett skikt av unga människor som kännetecknas av ungefär samma saker. Tonårsmödrarna är som bekant många i Storbritannien: "Många tonårsföräldrar ser föräldraskapet som en personlig uppfyllelse och inte något som förknippas med socialt utanförskap, istället något normalt”, skriver Therese Odengard i sin c-uppsats vid Göteborgs universitet 2008, ”Meningen med livet. Om hur unga mödrar i London bemästrar det mångkulturella storstadssamhället”
Och den fattigdom jag möter där idag är förstås inte densamma som då, men de uttryck den tar sig är lika tröstlösa och deprimerande, eftersom de tycks få människor att konservera en situation som dömer dem till evigt bidragsberoende. Dalrymple skriver:
”Väldigt få av de sextonåriga patienter som jag träffar kan läsa eller skriva utan svårigheter. De uppfattar inte ens min fråga om de kan skriva och läsa som det minsta överraskande eller kränkande. Jag tester numera den grundläggande läs- och skrivförmågan hos så gott som varenda en av dessa ungdomar för att ta reda på om analfabetism kan vara en av orsakerna till deras elände. (Nyligen hade jag en patient vars bror valde att begå självmord hellre än att utsätta sig för förödmjukelsen att avslöja sin oförmåga att läsa de blanketter som han var tvungen att fylla i på socialkontoret.) Det räcker med att se hur dessa ungdomar håller i en penna eller en bok för att förstå att de inte är förtrogna med dessa verktyg. (…) Jag kan inte minnas att jag har träffat en enda vit sextonåring från hyreskasernen i närheten av sjukhuset där jag arbetar som har kunnat multiplicera nio med sju (jag överdriver inte). Ofta går de till och med bet på tre gånger sju. En sjuttonårig pojke berättade för mig att de ’aldrig kom så långt’. Och detta efter tolv års obligatoriskt skolgång (eller, rättare sagt, närvaro)."
"Och kunskapsnivån inom andra områden är inte ett dyft bättre än inom matematiken. De flesta av dessa vita ungdomar som jag träffar känner bokstavligen talat inte till namnet på en enda författare och kan definitivt inte citera en enda versrad. Ingen enda av mina unga patienter har vetat när andra världskriget ägde rum, och än mindre när det första utspelade sig. Somliga har aldrig hört talas om dessa krig, men nyligen hade jag en ung patient som trodde sig veta att andra världskriget ägde rum på 1700-talet. Med tanke på det rådande kunskapsmörkret blev jag imponerad av att han ens hade hört talas om 1700-talet"
"Namnet Stalin betyder ingenting för dessa unga människor, det får inte ens en klocka att ringa svagt i deras inre, vilket namnet Shakespeare (emellanåt) gör. Och det är troligare att de uppfattar 1066 som en prisangivelse än ett årtal. De unga är dömda att leva i ett ständigt nu, ett nu som bara finns där och saknar förbindelse med ett förflutet (…) Halvanalfabetismen och okunnigheten är inget som nödvändigtvis hindrar dessa människor från att ta examen, åtminstone inte på lägre nivå. Eftersom det numera anses vara dödligt skadligt för självkänslan att bli underkänd kan alla som verkligen går upp i en examen räkna med att få ett avgångsbetyg.”Citaten hämtade ur hans till svenska översatta Livet på samhällets botten. Världsbilden som skapade underklassen (Fri förlag 2008, översättning av Erik Elmevik).
*
Den 22 april 2012 skrev Dalrymple en intressant text i Wall Street Journal om ”det motbjudande förråandet av England”. Återigen får vi bekanta oss med en vardaglig busstur i landet:
“För några dagar sedan, vid en fullproppad busshållplats i Nottingham började en fet yngling i trettonårsåldern att kasta mat på en kompis. En del av det var nära att träffa mig och landade på marken precis bredvid och förvandlades till sörja. ’Förlåt mig’ sa jag till ynglingen, ’kan du plocka upp det där?’ ’ Shut the fuck up!’ morrade han ilsket, med en verkligt hatisk grimas i ansiktet.”
Det är just denna attityd som skrämmer mig så i den engelska vardagen. När jag följde de upplopp som skakade landet 2011 tänkte jag på hur lite det behövs för att man själv ska bli ett offer för massans eller rentav pöbelns ohejdbara vrede. Det behöver inte finnas en verklig konflikt när den 13-årige grabbens fräckhet övergår i fysiskt våld. Det räcker med ett förfluget ord eller en feltolkad blick, det räcker med universalursäkten som säger att förövaren ”blivit kränkt” vilken antas både förklara och ursäkta hans beteende.
Dalrymple fortsätter sin berättelse:
” Varje fredag- och lördagkväll kommer polisens kravallbilar till min annars så charmerande lilla landsortstad i Shropshire där, om det nu inte vore för massberusningen som unga människor ägnar sig åt, annars ingen polis hade behövts. För en kort tid sedan kom jag hem alldeles före midnatt, och hittade några hundra meter från min egen dörr en polis som stod bekymrat lutad över en kollapsad, billigt halvklädd kvinna som låg hopsjunken i en hög, medvetslös i sina egna spyor.”
Dalrymple försöker förstå hur det kunnat gå så här illa (och på ett sätt som varje människa i Europa förstås känner igen, från minsta lilla samhälle till de riktigt stora städerna):
”Vad är det som orsakat detta hövlighetens sammanbrott i Storbritannien, som vi ju fortfarande minns som ett hövligt land? Som jag ser det, handlar det om en degraderad version av egalitarismen, som är mångkulturalismens allierade.Också medelklassmänniskor uppför sig nu i allt större utsträckning ohyfsat och på ett brutalt sätt här i landet därför att de tror att de genom att göra så uttrycker sin solidaritet med de sämre ställda i samhället. Härmningen tänker de, är den högsta formen av sympati. Det är förstås en outtalad förolämpning mot många av de fattiga, ty fattigdom och avsaknaden av hyfs är på intet sätt detsamma. Multikulturalismen är skadlig därför att den förnekar att när det handlar om kultur, så finns det en bättre och en sämre, en högre och en lägre - utan bara skillnader. Världens kultur används här i sin antropologiska betydelse, och det innebär att uppförandet i sin helhet inte är biologiskt."
"Ändå är varje uppförande – som att ligga hopsjunken i en pöl av spyor – en del av en kultur, och eftersom alla kulturer ex hypothesi är lika mycket värda, så har ingen någon rätt att kritisera, än mindre förbjuda, något uppförande. Och om jag måste acceptera din kultur, så måste du acceptera min. Och om du inte gillar det, synd för dig. Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå, ex hypothesi igen, och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt.”Översättningarna ur Wall Street Journal är mina egna, TN.
lördag 5 maj 2012
Jón Kalman Stefánsson: Sommarljus.
![]() |
| Jón Kalman Stefánsson. Foto: Ulla Strängberg, Sveriges Radio. |
400 själar finns det i det lilla isländska samhället. Tillräckligt få för att man ska känna alla, tillräckligt många för att olika konstellationer, förbindelser och relationer ska etableras och inte bara föda ömhet och kärlek utan också stora portioner skvaller, elakhet och missförstånd.
Scenen för Jón Kalman Stefánssons roman Sommarljus fascinerar mig redan från första sidan. Den som aldrig varit på Island har naturligtvis smått exotiska föreställningar om landet. Men varje turistbild smulas sönder i denna bok, här är det ingenting annat än vardagarna som blir utgångspunkt, och då räcker deras ljus och mörker som grund för nära nog skröne-liknande berättelser invävda i varandra för att tillsammans utgöra romanens struktur.
Jag slungades in i detta nya språk. Det är naturligtvis Swedenmarks förtjänst att Stefánssons roman känns skriven på svenska, en svenska som saknar varje likhet med felstavad och feltänkt mediatext. Här bubblar orden, begreppen och meningarna som gasfyllda, ständigt puttrande underjordiska krafter. Det är Island vi talar om.
Och det är det underjordiska som gång på gång skrämmer, både människorna där och läsaren. Har man byggt ett magasin ovanpå något uråldrigt ska man inte heller förvånas över det spöklika, strömavbrotten och lådor som faller som av sig själva. Skräcken står på lur i den vardagligaste av situationer. ”De märker av en osynlig närvaro” säger Stefánsson, ”en rörelse i ögonvrån, en otydlig rörelse, och hör ett rassel, tittar åt sidan, men det finns ingenting där och inte ett ljud utom vinden utanför…”
Kanske är det ändå erotiken som blir det mest minnesvärda ur romanen. Det är inte ofta man får läsa sådan frustande, frisk och frejdig samvaro mellan män och kvinnor. När den sker ute i det fria, på en bondes marker, fjärran blickarna, saknar den alla hämningar. Men när den avslöjas som en otrohetsaffär mellan Kjartan som slår ner stolpar och står svettig med bar överkropp, och Kristín som gör sig vägar förbi, hon som av väder och upphetsning låter bröstvårtorna ”styvna till i den varma brisen”, ja då går det riktigt illa. De känner varandra väl, men de ingår inte i samma hushåll.
Jag kunde också berättat om Astronomens föreläsningar, om restaurangen som öppnar i huset där stickstugan funnits, om Turids flirt med Benedikt och den stora kärleken som trots kroppslängd och annat tänds i deras inre, men som ändå slutar så mörkt. Istället säger jag: läs den här boken, läs den för att upptäcka en ny värld, ett nytt språk och en vidunderligt vacker litteratur som nästan är livet självt.
We are Europe! Manifesto for re-building Europe.
| Re-building Europe? Foto: A. Nydahl. |
"A European Year of Volunteering for Everyone – for taxi drivers and theologians, for workers and the workless, for managers and musicians, for teachers and trainees, for sculptors and sous-chefs, for supreme court judges and senior citizens, for men and women – as a response to the euro crisis! The young people of Europe may be better educated than ever before but they still feel powerless in the face of the looming bankruptcy of nation-states and the terminal decline of labor markets. Every fourth European under the age of 25 is unemployed. In the many places where disenfranchised young people have set up camp and made public protests they are clamoring for social justice. Wherever such camps are – in Spain, Portugal, the countries of North Africa, American cities or Moscow – this demand is being made with great force and fervor. Anger is mounting over a political system that rescues banks with eye-watering mountains of debt but squanders the future of young people in the process. But how much hope can be held out for a Europe with a steadily ageing population?"
Ola Hansson: Sensitiva Amorosa.
"Jag stängde dörren och rullade ned gardinen, ty jag kände det så högtidligt och fullt i min själ, att jag ville vara för mig själv och helt ensam, och det fanns intet därute bland de andra som kunde hålla ton med min egen stämning. Jag satte mig framför brasan, och medan den verklighet som var närvarande och omkring mig rann undan i fjärran likt ett sus i töcken, fann jag mig själv plötsligt mitt i en ny värld av minnen, som stodo upp från de döda och fingo liv på nytt."
Foto: A. Nydahl.
Foto: A. Nydahl.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

















