tisdag 8 maj 2012

Det handlar inte om ras. Det handlar om ideologi.

Martin Amis
“Det handlar inte om ras. Det handlar om ideologi” skrev Martin Amis i The Guardian den 1 december 2007, sedan han anklagats för att vara ”islamofob” och ”rasist”. 

I samma tidning skrev han den 10 september 2006:

“Jag misstänker att terrorns tid också kommer att ihågkommas som ledans tid. Inte den sortens leda som plågar de blaserade och kraftlösa, utan en superleda som fylls på och kompletterar självmassmördarens superterror. Även om vi till slut kommer att segra i kriget mot terrorn, eller lyckas minska den, som Mailer säger, till en ’uthärdlig nivå’ (det uttrycker kommer att fastna, och användas av politiker som tyst stolthet), så har vi inte en chans i kriget mot ledan. Därför att ledan är något som fienden inte känner. Låt oss säga det rent ut: motsatsen till religiös tro är inte ateism eller sekularism eller humanism. Det är inte en ’ism’. Det är andens frihet – bara det. När jag refererar till ledans tid, så tänker jag inte på flygplats-köer eller visitationer i tunnelbanan. Jag menar den globala konfrontationen med den ofria anden.”

Kenan Malik menar att Amis ansluter sig till den teori om demografin som Mark Steyn står för och att det är en av förklaringarna till att han i en intervju gjord av Ginny Dougary i The Times 2006, sa att han menade att det var européernas plikt att se till att de inflyttade muslimerna måste lida innan de ändrar sitt handlande:

 ”Vilken sorts lidande? Deportationer – längre bort. Inskränkningar av friheter. Visitering av människor som ser ut att komma från Mellanöstern eller Pakistan… Diskriminerande grejer, tills det gör ont för hela kommuniteten och de börjar ta sina barn i örat.” 

Journalistens egen kommentar var att Amis uppmaning var ”hårdför, provocerande hårdför.”


Christopher Hitchens

En av Martin Amis nära vänner och förbundna var författaren Christopher Hitchens, som levde den sista tiden av sitt liv i USA. I sin stora, sista essäsamling skriver han i flera reportage och essäer om islamismen. I essän Don´t Mince Word heter det:

”Det antas undermedvetet att kritik av politisk islam skulle vara en attack mot människor med mörk hy (…) Den fascistiska subkultur som slagit rot i Storbritannien och som lever av våld och hat består av två huvudsakliga element. Ett är flyktingfenomenet, som består av människor i asyl från Mellanöstern och Asien, som utnyttjar Londons traditionella gästvänlighet, och ett är en projektion av en invandrargrupp som har sitt ursprung i en särskilt primitiv och reaktionär del av Pakistan. Inför den vita liberala skamrodnande vägran att konfronteras med fakta, måste man få säga emot utifrån några iakttagelser."

"Den första är att vi för många år sedan varnades för denna fara, av britter, också de av asiatiskt ursprung, sådana som Hanif Kureishi, Monica Ali och Salman Rushdie. De visste hur bymullan såg ut och hur han lät, och det berättade de för oss.” 

Efter detta fortsätter Hitchens ett resonemang som går ut på att visa hur orimligt det är, att man i ett modernt land som Storbritannien på 2000-talet ska behöva se sexuellt förtryck, tvångsäktenskap, hedersmord, incest. Och så säger han, att detta är illa nog, även om det bara begränsats till de muslimska miljöerna. Men ”sådant gift låter sig inte begränsas” och därför blir det allt fler som betraktar det som ”gudagott” att slå ihjäl kvinnor om de så bara uppträtt ”oanständigt” eller visat brist på ”diskretion”. Det minsta vi kan göra, avslutar Hitchens,

”när vi möts av så radikal ondska, är att se den rakt i ögonen (vilket den gör allt för att undvika) och att kalla den vid sitt rätta namn.”

Noter:
1/ Martin Amis, författare, son till Kingsley Amis. Martin Amis har i många sammanhang sedan 2001 debatterat terrorismen och uttryckt sig både hårt och kontroversiellt om de brittiska islamister som vägrat ta avstånd från sina trosfränders terrorattacker, i London och runtom i världen.  De två citaten ovan är klippta ur några av de många artiklar han skrev dessa år.
 

2/Mark Steyn är amerikansk radiojournalist, känd för sina inslag och föredrag om den låga befolkningstillväxten bland ”de europeiska folken” som enligt honom är ”alltför självupptagna för att föröka sig”. Detta lägger, säger Steyn, grunden till ”islams rekolonisering av Europa.”

3/ Christopher  Hitchens var född 1949 och avled 2011.


4/ Hans bok heter Arguably Essays (Twelve/ Hachette Book Group, 2011). Essän jag citerar ifrån var ursprungligen publicerad i Slate, den 2 juli 2007.

måndag 7 maj 2012

Natten till idag.

Jodå, här jobbas det på som vanligt, men det är långa arbetspass och jag behöver resa mig ur stolen för att äta och dricka. Men natten till idag gjorde jag något riktigt häftigt. Den fina bryggan i Åhus har nattlig belysning. Jag gick ut på den, fick Östersjöns ljud och vindar emot mig, salta och kalla, och redan efter några minuter frös jag så att jag skakade. Det var två plusgrader och jag hade bara sommarkläder på mig. För att värmas for vi vägen om en nattöppen mack för varm korv och en öl. Utan sådana äventyr skulle jag förmodligen inte orka skriva.

söndag 6 maj 2012

Vad är rasistiskt våld? Vad är "ras". Tankar kring den brittiska debatten och Black Country.

Dudley med industriområde, Black Country. Foto: T. Nydahl.
Det finns i England, liksom i Sverige, en debatt om ”rasistiskt våld”. I blickfånget står undantagslöst våld utövat av vita personer – det bär mig emot att skriva det, ty jag skulle hellre kalla dem engelsmän – mot människor av annan hudfärg, nationalitet eller religion. Man diskuterar varken där eller här det våld som riktas mot landets infödda, vita eller på annat identifierbart sätt engelska eller svenska befolkning. När pakistanska män kidnappar unga, vita brittiska flickor för att våldta eller på annat sätt förgripa sig på dem har det inte förrän de senaste två åren givit mediarubriker (och fällande domar) betraktar jag det som just ”rasistiskt våld” eftersom de aldrig skulle göra så mot sina egna. När somaliska pojkar på en gata i en engelsk stad fångas på bevakningskameror i färd med att råna unga vita pojkar har det hittills inte kallats för ”rasistiskt våld” – inte ens när det dokumenterats att förövarna har refererat till offrens identitet i nedsättande ordalag (som ”vitt avskum”). Det är således inte lätt att få en övergripande bild av hur detta våld ser ut i Storbritannien, ett våld som inte bara kan förknippas med traditionellt stökiga miljöer som idrottsarenor eller pubar/krogar/diskotek, utan framför allt med de öppna, offentliga miljöerna, gator och torg, eller i kollektivtrafiken.

Kenan Malik nämner att det i Birmingham finns en organisation som heter Race Action Partnership som leds av Chris Allen, lektor vid universitetet i Wolverhampton. Han var en av de personer som skrev en en rapport efter 11 september-terrorn, och den publicerades i maj 2002. I rapporten kunde man konstatera att det som i offentligheten kallades ”ett klimat präglat av elakartade och systematiska angrepp på muslimer” i Storbritannien inte visade sig stämma överens med verkligheten. I själva verket, berättar Allen, att om man verkligen analyserar hårda fakta, så ”är det svårt att finna data och statistik som verkligen bevisar det.” I forskningen kring ”rasistiska angrepp efter 11 september” fann Chris Allen ”mycket få allvarliga angrepp”. Inte ens efter de blodiga och dödliga terrorattackerna i London i juli 2005 kunde man avläsa någon ökning av sådana angrepp på muslimer. Man kunde konstatera att ”den muslimska kommuniteten i Storbritannien inte demoniserades” och landets riksåklagare meddelade i sin årsrapport för 2006 att de befarade angreppen på muslimer verkade ha varit uttryck för ogrundad rädsla. Kenin Malik tillägger:

Med bussen i ett regnigt Black Country. Foto: T. Nydahl
”Den verkliga siffran för sådana hatbrott är tvivelsutan betydligt högre. Men det finns inga belägg av något slag för att minoriteterna utses till måltavla på det sätt som var vanligt i Storbritannien för bara tjugo år sedan.” 

Och som ett understatement tillägger han :

”Det måste med eftertryck sägas att dagens Storbritannien inte är som 1930-talets Tyskland.”

Min omedelbara tanke efter denna läsning flyger snabbt genom huvudet, men jag fångar den i form av en fråga: Vore det inte alldeles korrekt att också kalla de återkommande islamistiska terrorangreppen för hatbrott? De utger sig inte för att vara någonting annat. Varje bomb – också självmordsbomberna – är ett uttryck för ett organiserat hat och förakt mot den kultur som inte underkastat sig Koranens eller Sharias lagar och moral. I den politiskt korrekta offentligheten skulle en sådan tanke förstås aldrig ha slagit rot. Hatbrott är alltid de brott som riktas mot icke-vita människor, alldeles oavsett om de är muslimer eller ej. Så länge dessa brott definieras som de gör, anser jag att själva definitionen är en del av problemet.

De fakta som Kenan Malik, den brittiske riksåklagaren och fristående organisationer redovisar om tiden efter terrorangreppen 2001 och 2005, står i bjärt kontrast till den retorik som odlas bland ”de goda” – det vill säga individer och organisationer som med ekonomiskt stöd från staten bedriver en propaganda som inte sällan övergår i både myter och rena lögner – när de till exempel säger som Massoud Shadjarah, ordförande för Islamic Human Rights Commission:

”Om inget skyndsamt görs på regeringsnivå kommer muslimerna i Storbritannien att gå samma öde till mötes detta århundrade som judarna i Europa gjorde under det förra”. 

En fullmäktigeledamot i Birmingham, Salma Yaqob från vänsterpartiet Respect, hävdar att muslimer i Storbritannien utsätts

”för övergrepp som påminner om antisemitismens hopande stormmoln under 1900-talets första årtionden.”

Black Country, på väg ut från Dudley på väg mot Walsall. Foto: T. Nydahl
Det är befriande att läsa Maliks kommentar till sådana huvudlösa diagnoser, när han säger att föreställningen om att situationen i Europa är sådan att man snart

”kommer att driva in muslimer i gaskammare är – det måste sägas – hysterisk på gränsen till vanföreställning.” 

Tvärtom är det ett faktum att landets muslimer i själva verket åtnjuter skydd av ”positiv särbehandling”. Malik pekar bland annat på förbudet att uppvigla till ”religiöst motiverat hat” och det faktum att BBC helt slutat använda begrepp som ”islamiska terrorister”. Sedan Malik skrev sin bok har det skett en rad andra saker som ingår i denna förnekelsekultur, där man tror att spänningar minskar om man inte nämner problemen vid deras rätta namn. Så har man till exempel under ett flertal år vid upprepade tillfällen gått till domstol mot sjuksköterskor som burit halsband med ett försynt litet kors för att de velat visa sin kristna tro (och vilket de förmodligen gjort hela sina vuxna liv utan att någon ens höjt på ögonbrynen). Det har kallats för provocerande mot muslimska anställda och patienter, men ingen har begärt att sjuksköterskor iklädda slöja skulle sluta med det (utifrån samma argumentation). Malik avslutar sitt eget resonemang med att berätta mer om denna kultur:

”Arbetsplatser, skolor och fritidscentra har vidtagit särskilda åtgärder för muslimer. Många har bönerum, erbjuder halalkött eller ger dispens för muslimska kvinnor och flickor att ha mer täckande klädedräkter. Vissa badhus har särskilda tider för de båda könen och till och med perioder reserverade för muslimska män då icke-muslimer och kvinnor är utestängda.”

Vem utövar rasism mot vem? Kan man alls tala om något så allvarligt som rasism när vardagen i det nya Europa faktiskt präglas av de naturliga och förväntade motsättningarna och friktionerna mellan mycket olika sätt att leva? Finns det en enda europé som tror att allting skulle bli rosenrött när människor från hela jorden ska leva i samma bostadsområden, städer och miljöer? Sådana vanföreställningar kan man bara hysa i kretsar som dyrkar begreppet mångkultur som vore det en ny religion med stränga förhållningsregler.

Vem utsätts för särbehandling? Denna kultur tycks ingå i en medveten eller omedveten anpassning till dhimmi-beteendet. Den hänger ihop med de av islamisterna utropade sharia-zonerna i brittiska städer och i nyspråket som förnekar det som är uppenbart. Om man tror sig lösa sociala motsättningar genom att bedriva denna politik kan man på sin höjd uppnå avspänning på kort sikt. Det brittiska samhällets metod för att möta islamismens snabbt ökade inflytande påminner inte så lite om Chamberlains Fred i vår tid. Vi vet hur det gick, "freden i vår tid” blev snabbt det totala kriget med miljoner döda människor och en hel kontinent av raserade samhällen.

Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.

Att få myter att krackelera är inte lätt. Det är som om vi människor älskar myter. Kring andra människor - som vi gör till förebilder - bygger vi sådana myter. Få omges av så mycket fluffiga rykten och myter som paret Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Därför välkomnade jag den kritiska biografin En farlig förbindelse av Carole Seymour-Jones (Forum, översättning av Dorothee Sporrong). Det är en tjock dubbelbiografi som på traditionellt sätt skriver sig fram genom de två personernas liv. Men det är i och med den nazityska ockupationen av Frankrike, åren därefter och sedan den långa perioden av prosovjetiska aktiviteter som biografin blir riktigt intressant. Här granskas parets aktiviteter, offentliga uttalanden, verk och dokument som rör dem, både i form av skrivna handlingar och vittnesmål från vänner, fiender och kollegor (inte sällan förenade i en och samma person).

Sartre och Beauvoir distribuerar den maoistiska La Cause du peuple i Paris.
Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir ville gärna att eftervärlden skulle minnas dem som motståndsaktivister. Det är kanske den mest seglivade myten. Den bygger i princip på uttalanden från dem själva och saknar varje förankring i verkligheten. Tvärtom var det så att de båda på en rad olika sätt samarbetade med ockupationsmakten, godtog dess krav, förväntningar och politik, samt direkt utnyttjade judeförförföljelserna till egen fördel (så tog t.ex. Sartre en lärartjänst som han visste hade blivit ledig sedan en judisk lärare avskedats och deporterats). "Sartres delaktighet i motståndsrörelsen var enligt min uppfattning lika med noll", säger Olivier Todd.


Men minst lika viktig ter sig den långa period då Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir samarbetade med Sovjetunionen och tillbakavisade all kritik mot avrättningar och Gulagförvisningar. De tycktes i kommunistpartierna se ett slags självklart "motstånd" mot kapitalismen och kolonialismen. Det absurda var att de kunde rikta mycket hård kritik för ett enskilt övergrepp i USA eller Europa, samtidigt som de accepterade, ja till och med bejakade, ett system av övergrepp i Sovjet och dess lydstater.

Älskaren Nelson Algrens klassiska badrumsbild 
på Beauvoir, tagen i Chicago 1948.
Att läsa En farlig förbindelse är att få slöjorna slitna från ögonen. Jag ser dem klarare nu, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, och det är jag tacksam för. De är verkligen inga förebilder. De är, i bästa fall, två välmenande och hycklande västerlänningar, som också i privatlivet - Den fria sexualiteten, den tidens starkaste religion - sårade och kränkte varandra men utåt fortsatte att spela sitt spel. Hade de varit verksamma idag skulle de utan tvekan ha insorterats bland "de goda".



Black Countrys trasproletärer. Theodore Dalrymples erfarenheter som fängelseläkare och författare.

Bilden på Theodore Dalrymple tagen av Lies Willaer.
Som söndagsläsning vill jag visa er början och slutet på ett kapitel jag arbetar med just nu. I centrum står den gamle fängelseläkaren Anthony Daniels som i många år arbetade i Birmingham. Han är numera främst känd för sitt författarskap.

*

Det händer inte sällan att jag tänker på Friedrich Engels skildring av de brittiska proletärernas materiella och andliga nöd i industrialismens inledningsskede, när jag läser Theodore Dalrymples (pseudonym för Anthony Daniels) skildringar av den brittiska samtiden och dess förlorare och trasproletärer. De miljöer Engels skrev om karaktäriserades av obegränsat barnafödande, ständiga sjukdomar, analfabetism och massiv obildning, men kom förstås med industrialismens tillväxt också att förändras i riktning mot folkbildning och fackföreningsaktivism, där en medveten arbetarklass drev utvecklingen framåt. I och med industrialismens död i dessa brittiska miljöer, och den därpå följande massarbetslösheten, har landet fått ett skikt av unga människor som kännetecknas av ungefär samma saker. Tonårsmödrarna är som bekant många i Storbritannien: "Många tonårsföräldrar ser föräldraskapet som en personlig uppfyllelse och inte något som förknippas med socialt utanförskap, istället något normalt”,  skriver Therese Odengard i sin c-uppsats vid Göteborgs universitet 2008, ”Meningen med livet. Om hur unga mödrar i London bemästrar det mångkulturella storstadssamhället”

Och den fattigdom jag möter där idag är förstås inte densamma som då, men de uttryck den tar sig är lika tröstlösa och deprimerande, eftersom de tycks få människor att konservera en situation som dömer dem till evigt bidragsberoende. Dalrymple skriver:

”Väldigt få av de sextonåriga patienter som jag träffar kan läsa eller skriva utan svårigheter. De uppfattar inte ens min fråga om de kan skriva och läsa som det minsta överraskande eller kränkande. Jag tester numera den grundläggande läs- och skrivförmågan hos så gott som varenda en av dessa ungdomar för att ta reda på om analfabetism kan vara en av orsakerna till deras elände. (Nyligen hade jag en patient vars bror valde att begå självmord hellre än att utsätta sig för förödmjukelsen att avslöja sin oförmåga att läsa de blanketter som han var tvungen att fylla i på socialkontoret.) Det räcker med att se hur dessa ungdomar håller i en penna eller en bok för att förstå att de inte är förtrogna med dessa verktyg.  (…) Jag kan inte minnas att jag har träffat en enda vit sextonåring från hyreskasernen i närheten av sjukhuset där jag arbetar som har kunnat multiplicera nio med sju (jag överdriver inte). Ofta går de till och med bet på tre gånger sju. En sjuttonårig pojke berättade för mig att de ’aldrig kom så långt’. Och detta efter tolv års obligatoriskt skolgång (eller, rättare sagt, närvaro)."
"Och kunskapsnivån inom andra områden är inte ett dyft bättre än inom matematiken. De flesta av dessa vita ungdomar som jag träffar känner bokstavligen talat inte till namnet på en enda författare och kan definitivt inte citera en enda versrad. Ingen enda av mina unga patienter har vetat när andra världskriget ägde rum, och än mindre när det första utspelade sig. Somliga har aldrig hört talas om dessa krig, men nyligen hade jag en ung patient som trodde sig veta att andra världskriget ägde rum på 1700-talet. Med tanke på det rådande kunskapsmörkret blev jag imponerad av att han ens hade hört talas om 1700-talet"
"Namnet Stalin betyder ingenting för dessa unga människor, det får inte ens en klocka att ringa svagt i deras inre, vilket namnet Shakespeare (emellanåt) gör. Och det är troligare att de uppfattar 1066 som en prisangivelse än ett årtal. De unga är dömda att leva i ett ständigt nu, ett nu som bara finns där och saknar förbindelse med ett förflutet (…) Halvanalfabetismen och okunnigheten är inget som nödvändigtvis hindrar dessa människor från att ta examen, åtminstone inte på lägre nivå. Eftersom det numera anses vara dödligt skadligt för självkänslan att bli underkänd kan alla som verkligen går upp i en examen räkna med att få ett avgångsbetyg.”
Citaten hämtade ur hans till svenska översatta Livet på samhällets botten. Världsbilden som skapade underklassen (Fri förlag 2008, översättning av Erik Elmevik).

*

Den 22 april 2012 skrev Dalrymple en intressant text i Wall Street Journal om ”det motbjudande förråandet av England”. Återigen får vi bekanta oss med en vardaglig busstur i landet:

“För några dagar sedan, vid en fullproppad busshållplats i Nottingham började en fet yngling i trettonårsåldern att kasta mat på en kompis. En del av det var nära att träffa mig och landade på marken precis bredvid och förvandlades till sörja. ’Förlåt mig’ sa jag till ynglingen, ’kan du plocka upp det där?’ ’ Shut the fuck up!’ morrade han ilsket, med en verkligt hatisk grimas i ansiktet.”

Det är just denna attityd som skrämmer mig så i den engelska vardagen. När jag följde de upplopp som skakade landet 2011 tänkte jag på hur lite det behövs för att man själv ska bli ett offer för massans eller rentav pöbelns ohejdbara vrede. Det behöver inte finnas en verklig konflikt när den 13-årige grabbens fräckhet övergår i fysiskt våld. Det räcker med ett förfluget ord eller en feltolkad blick, det räcker med universalursäkten som säger att förövaren ”blivit kränkt” vilken antas både förklara och ursäkta hans beteende.

Dalrymple fortsätter sin berättelse:

” Varje fredag- och lördagkväll kommer polisens kravallbilar till min annars så charmerande lilla landsortstad i Shropshire där, om det nu inte vore för massberusningen som unga människor ägnar sig åt, annars ingen polis hade behövts. För en kort tid sedan kom jag hem alldeles före midnatt, och hittade några hundra meter från min egen dörr en polis som stod bekymrat lutad över en kollapsad, billigt halvklädd kvinna som låg hopsjunken i en hög, medvetslös i sina egna spyor.”

Dalrymple försöker förstå hur det kunnat gå så här illa (och på ett sätt som varje människa i Europa förstås känner igen, från minsta lilla samhälle till de riktigt stora städerna):

”Vad är det som orsakat detta hövlighetens sammanbrott i Storbritannien, som vi ju fortfarande minns som ett hövligt land? Som jag ser det, handlar det om en degraderad version av egalitarismen, som är mångkulturalismens allierade.Också medelklassmänniskor uppför sig nu i allt större utsträckning ohyfsat och på ett brutalt sätt här i landet därför att de tror att de genom att göra så uttrycker sin solidaritet med de sämre ställda i samhället. Härmningen tänker de, är den högsta formen av sympati. Det är förstås en outtalad förolämpning mot många av de fattiga, ty fattigdom och avsaknaden av hyfs är på intet sätt detsamma. Multikulturalismen är skadlig därför att den förnekar att när det handlar om kultur, så finns det en bättre och en sämre, en högre och en lägre - utan bara skillnader. Världens kultur används här i sin antropologiska betydelse, och det innebär att uppförandet i sin helhet inte är biologiskt."
"Ändå är varje uppförande – som att ligga hopsjunken i en pöl av spyor – en del av en kultur, och eftersom alla kulturer ex hypothesi är lika mycket värda, så har ingen någon rätt att kritisera, än mindre förbjuda, något uppförande. Och om jag måste acceptera din kultur, så måste du acceptera min. Och om du inte gillar det, synd för dig. Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå, ex hypothesi igen, och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt.”
Översättningarna ur Wall Street Journal är mina egna, TN.



lördag 5 maj 2012

Jón Kalman Stefánsson: Sommarljus.

Jón Kalman Stefánsson. Foto: Sveriges Radio.
Jón Kalman Stefánsson: Sommarljus, och sen kommer natten (Weyler, översättning av John Swedenmark).

400 själar finns det i det lilla isländska samhället. Tillräckligt få för att man ska känna alla, tillräckligt många för att olika konstellationer, förbindelser och relationer ska etableras och inte bara föda ömhet och kärlek utan också stora portioner skvaller, elakhet och missförstånd.

Scenen för Jón Kalman Stefánssons roman Sommarljus fascinerar mig redan från första sidan. Den som aldrig varit på Island har naturligtvis smått exotiska föreställningar om landet. Men varje turistbild smulas sönder i denna bok, här är det ingenting annat än vardagarna som blir utgångspunkt, och då räcker deras ljus och mörker som grund för nära nog skröne-liknande berättelser invävda i varandra för att tillsammans utgöra romanens struktur.


Jag slungades in i detta nya språk. Det är naturligtvis Swedenmarks förtjänst att Stefánssons roman känns skriven på svenska, en svenska som saknar varje likhet med felstavad och feltänkt mediatext. Här bubblar orden, begreppen och meningarna som gasfyllda, ständigt puttrande underjordiska krafter. Det är Island vi talar om.

Och det är det underjordiska som gång på gång skrämmer, både människorna där och läsaren. Har man byggt ett magasin ovanpå något uråldrigt ska man inte heller förvånas över det spöklika, strömavbrotten och lådor som faller som av sig själva. Skräcken står på lur i den vardagligaste av situationer. ”De märker av en osynlig närvaro” säger Stefánsson, ”en rörelse i ögonvrån, en otydlig rörelse, och hör ett rassel, tittar åt sidan, men det finns ingenting där och inte ett ljud utom vinden utanför…”

Kanske är det ändå erotiken som blir det mest minnesvärda ur romanen. Det är inte ofta man får läsa sådan frustande, frisk och frejdig samvaro mellan män och kvinnor. När den sker ute i det fria, på en bondes marker, fjärran blickarna, saknar den alla hämningar. Men när den avslöjas som en otrohetsaffär mellan Kjartan som slår ner stolpar och står svettig med bar överkropp, och Kristín som gör sig vägar förbi, hon som av väder och upphetsning låter bröstvårtorna ”styvna till i den varma brisen”, ja då går det riktigt illa. De känner varandra väl, men de ingår inte i samma hushåll.

Jag kunde också berättat om Astronomens föreläsningar, om restaurangen som öppnar i huset där stickstugan funnits, om Turids flirt med Benedikt och den stora kärleken som trots kroppslängd och annat tänds i deras inre, men som ändå slutar så mörkt. Istället säger jag: läs den här boken, läs den för att upptäcka en ny värld, ett nytt språk och en vidunderligt vacker litteratur som nästan är livet självt.

We are Europe! Manifesto for re-building Europe.

Re-building Europe? Foto: A. Nydahl.
Varför tiger de intellektuella? Ja, frågan ser man ofta, i stort och i smått. Därför vill jag gärna visa er ett upprop från europeiska intellektuella som jag inte till 100% skulle instämma i, men som är synnerligen intressant. Så här börjar det:

"A European Year of Volunteering for Everyone – for taxi drivers and theologians, for workers and the workless, for managers and musicians, for teachers and trainees, for sculptors and sous-chefs, for supreme court judges and senior citizens, for men and women – as a response to the euro crisis! The young people of Europe may be better educated than ever before but they still feel powerless in the face of the looming bankruptcy of nation-states and the terminal decline of labor markets. Every fourth European under the age of 25 is unemployed. In the many places where disenfranchised young people have set up camp and made public protests they are clamoring for social justice. Wherever such camps are – in Spain, Portugal, the countries of North Africa, American cities or Moscow – this demand is being made with great force and fervor. Anger is mounting over a political system that rescues banks with eye-watering mountains of debt but squanders the future of young people in the process. But how much hope can be held out for a Europe with a steadily ageing population?"

Hela manifestet finns här. Och där kan du också se vem som tagit initiativet och vem som undertecknat det. Det rör sig om en minst sagt respektabel grupp människor. Att jag genast fann Adam Michnik, Herta Müller, Zygmunt Bauman och Imre Kertész bland de tidiga undertecknarna avgjorde saken.

Ola Hansson: Sensitiva Amorosa.

"Jag stängde dörren och rullade ned gardinen, ty jag kände det så högtidligt och fullt i min själ, att jag ville vara för mig själv och helt ensam, och det fanns intet därute bland de andra som kunde hålla ton med min egen stämning. Jag satte mig framför brasan, och medan den verklighet som var närvarande och omkring mig rann undan i fjärran likt ett sus i töcken, fann jag mig själv plötsligt mitt i en ny värld av minnen, som stodo upp från de döda och fingo liv på nytt."

Foto: A. Nydahl.


fredag 4 maj 2012

Dirty Old Town


Efter en hel veckas arbete med Birminghamrelaterade ämnen slog det mig, att det alldeles i närheten av kanaldistriktet ligger en fin irländsk pub. Den ska jag förvisso besöka igen. Det är bara 11 dagar kvar. Så länge lyssnar jag på denna mirakulösa sång. Den finns i senare inspelningar med Shane MacGowan och The Pogues, men det känns förnedrande att se och visa honom så nergången, tandlös och trött. Så det får bli den här gamla och ursprungliga versionen (deras alltså, om nu det skulle vara oklart - den skrevs förstås av Ewan MacColl). Dirty Old Town kunde ju lika gärna ha varit Birmingham (tänk bara på de här orden: "I met my love by the gas works wall/ Dreamed a dream by the old canal/ Kissed a girl by the factory wall/ Dirty old town").

Kenan Malik om "monokulturalism i pluralis" som politisk praktik i dagens Birmingham.

Kanaldistriktet i Birmingham. Foto: A. Nydahl
I sin bok om vägen från fatwan mot författaren Salman Rushdie, fram till dagens jihadiska terror skriver Kenan Malik (Kenan Malik: Från fatwa till jihad. Så förändrade Rushdieaffären vår verklighet (Voltaire Publishing, översättning av Joachim Retzlaff).) mycket om det slarviga språkbruk som får oss att tala om ”mångkultur”. Malik fångar istället upp det faktum att vi i själva verket, med Nobelpristagaren Amartya Sens ord ser ”monokulturalism i pluralis”, det vill säga parallella samhällsenklaver som lever i total monokultur. De interagerar inte med andra och de behöver i själva verket inte göra det för att fungera.

Malik vet förstås vad han talar om, han är statsvetaren och författaren som föddes i Indien men som växte upp och verkar i Storbritannien. Han har ägnat mycket kraft åt att bekämpa rasism och uttryck för hot mot yttrande- och tryckfriheten.  I kapitlet ”Från gatukravaller till bokbränning” har han ett mycket intressant avsnitt om just Birmingham. Han visar bland annat på det faktum att ”engagemang via paraplyorganisationerna” leder till ännu mer separatism. Något samarbete mellan folkgrupperna förekommer överhuvudtaget inte. Varje grupp betraktar sig som missgynnad i förhållande till de andra. Joy Warmington, ordförande för Race Action Partnership i Birmingham menar att om man säger att man ”verkar för sin folkgrupps eller kommunitets behov” så fungerar det som en ”nyckel till förmåner”, och hon menar därför att den förda brittiska politiken mer eller mindre tvingar minoriteter att ”uppfatta sig själva i termer av etnicitet, ras, kultur och så vidare snarare än i vidare termer som skulle kunna föra människor samman”. Man skulle rentav kunna säga att Warmington här mycket kärnfullt beskriver just monokulturalismens praktik. Malik spinner vidare på tråden och utgår ifrån en sekulär bangladeshier i ett av Birminghams nedgångna områden:

”Du uppfattar dig inte som muslim och kanske inte ens som bangladeshier. Men du vill ha ett nytt föreningshus i din stadsdel. Det är svårt att få stadsfullmäktiges uppmärksamhet genom att enträget hävda att området är fattigt eller eftersatt. Men om du skulle säga att den muslimska kommuniteten är nödställd eller behövande skulle fullmäktiges kassakista plötsligt öppnas – inte för att fullmäktige är särskilt böjd att hjälpa muslimer utan för att i den byråkratiska hjärnan registreras ’muslim’ som en autentisk identitet, till skillnad från att vara ’fattig’ eller ’missgynnad’. Med tiden kommer du att uppfatta dig som muslim och bangladeshier, inte bara för att dessa identiteter ger dig tillgång till makt, inflytande och resurser, utan också för att dessa identiteter har kommit att besitta en social realitet genom att ständigt bekräftas och bejakas. Det är så du uppfattas, så det är så du kommer att uppfatta dig själv. Du kommer att bli rädd för och förbittrad mot afrokaribier och sikher och irländare, dels för att de är dina rivaler i kampen om fullmäktiges anslag och makt, dels för att din identitet enligt spelets regler måste bejakas som annorlunda och skild från andra gruppers identiteter.”

Det är en mycket mörk bild Malik ger av dessa realiteter och det behövs inte många minuters funderingar för att förstå att en sådan politik naturligtvis också sätter käppar i hjulet för de människor – sekulära eller ej – som verkligen vill bejaka en brittisk identitet och därmed upphöra att identifiera sig utifrån gettomentalitetens ramar, förväntningar och krav.

Malik fortsätter:

”Fallet Birmingham visar hur politiken kan göra myten till verklighet. Multikulturalistisk politik skapar det segmenterade samhälle och de fixerade identiteter som den utger sig för att vara ett svar på. Begreppet ’multikulturell’ har kommit att beteckna både ett samhälle som är särskilt diversifierat, vanligen till följd av invandring, och den politik som krävs för att styra ett sådant samhälle. Det har med andra ord kommit att stå för både en beskrivning av ett samhälle och en föreskrift om hur det bör styras. Multikulturalismen är både problemet och lösningen – och när problemet och lösningen är en och densamma kan vi bara ha med politiskt kvacksalveri att göra. Genom  att behandla Birminghams problem med den multikulturalistiska undermedicinen skapade stadsstyrelsen klyftor mellan grupper och kommuniteter som tidigare hade kunnat hanteras.”
Kenan Malik.

Malik berättar om Maxi Hayles som är ordförande för den kommunalt finansierade organisationen Birmingham Racial Attack Monitoring Unit, som menar att det råder en rent sydafrikansk situation i staden. Han är själv en av de mest respekterade afrokaribiska ledarna och säger att Birmingham har en struktur som låter sig beskrivas så här: ’De vita överst, asiaterna mitt emellan och afrikanerna nederst’ (…) Asiaterna har, hävdar Hayles ’en orättvis fördel: de kom hit från Uganda och Kenya med pengar.’”

Malik citetar också en afrokaribisk ledare, ordföranden för Afro-Carribian Self-Help Centre, Bini Brown, som talar om den rasism som asiaterna i Birmingham visar mot de svarta, och deras ’djupa rasismen som ibland är dold… och ibland är öppen, kastar växelpengar på disken och ringaktar våra kvinnor.´På gatorna talar svarta tonåringar om Paki rapists, medan asiaterna föraktfullt viftar bort svarta som kalas, skyller afrokaribiernas motgångar på dem själva och antyder att de är alltför lata och tafatta för att bli framgångsrika.” Nog får man säga att Malik ger en bild av situationen som är just ”monokulturalism i pluralis” och därmed ett slags lågintensivt krig mellan de olika grupperna. Hur har det kunnat bli så? Malik skriver:

”Birminghams stadsfullmäktige började med avsikten att dra in minoritetsgrupperna i den demokratiska processen. Den slutade med en hårt förskansad minoritetspolitik som slutligen ledde till kravaller mellan minoriteterna. Fientlighet är inget asiater eller afrokaribier har i blodet. Den är något den multikulturella politiken har i sitt DNA.”

Segregation eller separatism?

Dudleys moské. Den ligger på Birmingham Street som är en återvändsgränd.
Här fortsätter nu några bitar ur det kapitel i min kommande bok som utgick ifrån Enoch Powells tal i Birmingham 1968. Här rör sig resonemangen inte minst kring en bok som ännu ej finns översatt till svenska, skriven av den amerikanske journalisten Christopher Caldwell.

*

I sin bok om det nya Europa, med delvis ny befolkning (Reflections on the revolution in Europe. Can Europe be the same with different people in it?) tog Christopher Caldwell inledningsvis upp Enoch Powells tal och dess kontext. Caldwell är krönikör i Financial Times och medverkar också i The New York Times Magazine och Weekly Standard. Han är bosatt i Washington men är en flitig Europaresenär. Han ser i sin bok utvecklingen både med icke-europeiska ögon och med den kunniges utgångspunkt.

Caldwell konstaterar att Powell håller sitt Birmingham-tal bara två veckor efter det att Martin Luther King mördats och kravaller brutit ut i flera amerikanska städer. Ett halvt år senare håller Powell ännu ett tal, nu för en Rotary-klubb i London, där han varnade för, att om invandringen fortsatte på den utstakade vägen, så skulle

”hela städer i Yorkshire, Midlands (…) domineras av eller helt få en afro-karibisk befolkning (…) I hela dessa områden kommer ursprungsbefolkningen, Englands folk, som kärleksfullt betraktar detta land och dessa områden som sina, att ha fördrivits – Jag använder med avsikt det mesta neutrala ord jag kan hitta (…) Englands folk kommer inte att stå ut med det.”

Caldwell hävdar att all brittisk diskussion om invandringen sedan dess har handlat om huruvida Powell hade rätt eller ej. Men man har, säger han, blandat samma två olika tolkningar av ordet rätt – den moraliska meningen och den faktiska. Powells varningar orsakade också en klassmässig klyfta gällande vilken av dessa två tolkningar som är politikens viktigaste. De politiska eliterna, säger Caldwell, fokuserar på frågan om huruvida Powell hade moraliskt rätt. Mediatäckningen av hans tal gick helt emot honom. Men den folkliga opinionen fokuserade på huruvida han rent faktiskt hade rätt. Och i det avseendet hade han rätt, bortom varje tvivel. I sitt Rotarytal chockade han åhörarna med att säga att den icke-vita befolkningen i Storbritannien skulle öka från en miljon till över 4,5 miljoner år 2002 (den nationella folkräkningen 2001 fastställde antalet till 4.635.296 personer). I 1970 års valrörelse sa han till väljarna i Wolverhampton att ungefär en femtedel eller en fjärdedel av deras stad och Birmingham skulle bestå av invandrade från samväldesländerna och deras ättlingar (enligt folkräkningen 2001 blev de i Wolverhampton 22.2% av befolkningen och i Birmingham 29.6%). Hans prognoser skulle visa sig stämma förbluffande väl.

Enoch Powell (1912–1998)
Caldwell säger att vanliga britter ”älskade Powells Birmingham-tal”. Han fick enorma mängder brev från britter som uttryckte stöd, hela 100.000 de första tio dagarna, och då sägs endast 800 av dem ha uttryckt kritik mot honom. Powell hade dock fel på en avgörande punkt, säger Caldwell. Om engelsmännen inte kunde acceptera den diagnostiserade invandringen då – mellan 1968 och 1970 – har det visat sig att man nu, på 2000-talet, i väldigt hög utsträckning har gjort just det. Jo, säger Caldwell, ”blod har förvisso flutit” – han nämner både så kallade ’raskravaller’, rasistiska mord och terrorism som exempel – men utvecklingen har inte ”fått floderna att skumma”. Vad var det då han misstog sig på? Caldwell anger som första orsak britternas ”skam”.

Den  allt dominerande moraliska stämningen i efterkrigstidens Europa, präglades av ånger inför två historiska missdåd, kolonialismen och nazismen:

”Det är sant att Storbritannien, ensamt bland de västeuropeiska länderna, saknade anledning att känna ånger för ha utfört, uppmuntrat eller passivt ha betraktat fascismens övervåld två eller tre årtionden tidigare. Storbritannien hade dock nyligen upplöst, eller jagats bort ifrån, världshistoriens största imperium, vilket fått många människor att känna sig skamsna och avvikande. Powell var ett undantag. Som en av det gamla imperiets tillskyndare, som drogs med av romantiken kring det, saknade öra för ångerns sorgesång, och förstod inte att hans samtida hörde en annan sorts musik”.

”För Powell”, säger Caldwell, ”var massinvandringen till Europa inte en fråga om individuella invandrare som ’letade efter ett bättre liv’, som det bekanta uttrycket lyder. Det var frågan om en organiserade massa som krävde ett bättre liv, en önskan med helt andra politiska konsekvenser.”

För de engelsmän som delade Powells syn, kom det kanske allra tydligast till uttryck i West Midlands, där motståndet mot invandringen samlades under parollen ”Keep Black Country White”.

Caldwell menar att vi måste nyansera och förstå att invandringsvågorna i Europa är av minst två slag. Många européer, säger han, flyttar till och/eller mellan olika EU-länder. Det är inte en immigration, utan en inomeuropeisk förflyttning som saknar egentliga problem. Han säger att runt 10% av alla människor i dagens Europa i ett eller annat avseende är att betrakta som migranter. Också tidigare utvandringsländer som Irland och Spanien har idag en invandringsnivå som befinner sig ungefär där andra europeiska länders gör, Irland med 14,1% och Spanien med 11,1%.

Det han vill belysa med sin bok är något helt annat, nämligen

”invandringen från icke-europeiska länder och kulturer. För att ytterligare förtydliga, så handlar den om vissa problem skapade av icke-européers önskan att bosätta sig i Europa för gott, de problem som hänger samman med multietniska och mångkulturella samhällen.” 

Han pekar särskilt ut den muslimska invandringen som problematisk. Jag tror att han instämmer i Bernard Lewis ord till en tysk journalist: ”Europa kommer att bli en del av västra arabvärlden, av Maghreb”. Madrids borgmästare, Alberto Ruiz-Gallardón sa 2006 att islam ”inte är och inte heller vill bli mångkulturell”. Med grundläggande kännedom om islam och islamism kan man istället konstatera att denna religion/kultur/politik befinner sig i en utveckling som kräver inte bara inflytande och deltagande i invandringsländerna, utan de faco makt över institutioner och samhällsliv. Sitt kapitel om Powell och hans Birmingham-tal avslutar Caldwell med att göra analyser av hur man kan betrakta den europeiska utvecklingen. Den pessimistiska synen delar jag i allt väsentligt. Han menar att

”européer vet mer om arabisk kalligrafi och kente cloth (ett tyg där man vävt samman bomull och silke, och som produceras i Ghana och Elfenbenskusten) och mindre om Montaigne och Goethe.”

Längre fram i betraktelsen diskuterar Caldwell utvecklingen från slutet av 1950-talet till idag. När invandringen från länder som Turkiet började också i de nordeuropeiska och skandinaviska länderna, var det väl inte någon som hade trott att ”det ett halvt århundrade senare skulle finnas tusentals moskéer över hela kontinenten”. Hade européerna vetat det, säger han, ”skulle de aldrig ha tillåtit det”. Skillnaden mellan den tidens migration och den som pågår just nu är ändå mycket stor. Majoriteten av dem som kom till norra Europa, från länder som Turkiet, Jugoslavien, Grekland (och Finland i Sveriges fall) kom för att arbeta. De flesta som idag kommer är för det första muslimer (från Irak, Palestina, Afghanistan, Somalia) och för det andra hamnar dessa människor i mindre eller högre grad i befintliga getton, där det förstås vare sig finns jobb att få, eller vägar in i majoritetssamhället. Gettot här i Sverige definieras först och främst som en plats där man, tack vare ekonomisk rundhänthet från myndigheterna, klarar sig alldeles utmärkt utan att kunna ett ord svenska eller ha arbetat ihop en enda svensk krona.

Minnesvärda är de ord som en ung irakisk kvinna fällde om Malmö: ”Jag stortrivs. Här är det precis som i Bagdad”. Jag har svårt att föreställa mig att det skulle vara annorlunda i de av islam dominerade brittiska städerna. Där kan man också stortrivas, eftersom de är precis som städerna i Pakistan, Bangladesh eller andra muslimska majoritetskulturer.

Men den kanske viktigaste aspekten är ändå den som Caldwell pekar på: islamiseringen av samhället, särartsintressets växande inflytande och så småningom dominans, och bristen på öppen diskussion och debatt.

Stämplingen av islamiseringens kritiker började för länge sedan men tilltog radikalt i och med Sverigedemokraternas intåg i den svenska riksdagen 2010. Att stämplingens främsta redskap – ”islamofobi” – myntades av ayatolla Khomeini så sent som 1979, tycks inte ha bekymrat den opinion som vill förhåna och tysta kritiska röster. Den har också bidrag till att samhällsklimatet övergått i grovt tillyxad demonisering, efter att den norske terroristen och massmördaren blev en del av det kollektiva medvetandet. Att inte kunna diskutera och debattera – muntligt eller i skrift – utifrån fredliga och demokratiska värderingar därför att terrorister skapar en social afasi är ytterst oroväckande inför framtiden. Det råder väl ingen tvekan om att vi får se fler och kanske ännu spektakulära terrorattentat i framtidens Europa. Om diskussionen skulle ”regleras” av sådana kriser, skulle det innebära att vi frivilligt gick in i den totala stumhetens epok. Och det i sin tur skulle leda till att de totalitära och våldsamma ideologierna fick ett ännu större spelrum.

I ett kapitel om ”etniska kolonier” berättar Caldwell om Trevor Phillips, ordförande för Commission for Racial Equality i Storbritannien, som 2005 varnade för att landet gick ”sömngångaraktigt mot segregationen”. Han påpekade att isolationismen var särskilt stor bland etniska pakistanier och bangladeshier,  och att deras frivilliga getton hade tredubblats sedan 1990-talet. Några av de undersökta städerna var Bradford och Leicester där man räknat med att ungefär femton procent av befolkningen lever i sådana getton. Phillips fick förstås på tafsen för sin ”pessimism”. Intressant att notera är dock att de argument som användes mot honom hade sina källor i en mångkulturell lobby som hellre än fakta och siffror använde känsloargument och så att säga ”tänkte bort” problematiken.

En brittisk regeringsrapport, publicerad 2001 efter våldsamma sammandrabbningar mellan vita och pakistanier i landets norra delar, citerade en brittisk man med pakistansk bakgrund som sa:

”När jag lämnar det här mötet ikväll går jag tillbaka till mitt hem och ser inte ett enda vitt ansikte förrän jag återvänder hit om en vecka.” 

Segregationen är ett faktum, och det hjälper inte att man möter invandrare i deras roller som servitörer eller i serviceyrken för att tänka bort faktum. De européer som oroar sig mest för denna utveckling tycks vara sådana som Trevor Philips, människor som arbetat hårt för att åstadkomma harmoni mellan folkgrupperna. Till det ställer Caldwell en serie frågor, förvisso retoriska men nödvändiga:

”Vems är felet till denna isolationism? Är den påtvingad eller självvald? Är det segregering eller självsegregering? Var de infödda rasistiska och kyliga? Eller var nykomlingarna overksamma och våldsamma?” 

Svaren ger sig ofta alldeles själv, för den som har ögon och öron öppna och som inte räds att dra slutsatser som varken bör eller kan uttalas offentligt i dagens Europa.

Andra klipp ur min bok under arbete kan du läsa här, här, här, här, här, här och här i bloggen. Du får gärna citera ur dem, men om du vill använda längre stycken ber jag dig att först höra med mig.

torsdag 3 maj 2012

Gerald Murnane: Korntäppa (Bonniers, översättning av Peter Samuelsson).

Med ord från Gerald Murnane valde jag att inleda min bok Kulturen vid stupet: ”I Gerald Murnanes novellsamling Sammetsvatten finns det en gripande berättelse om en författare som besöker ett antikvariat. Författaren börjar samtala med innehavaren, en man som resignerat bara stirrar ut på regnet. Innehavaren säger att han är en av de sista av ett döende släkte: ’Det skulle inte finnas några butiker som den här om fyrtio år. Om människorna då ville bevara saker som en gång funnits i böcker skulle de bevara dem i datorer, i miljontals små kretsar på kiselchip i datorer’. Den melankoliska stämning som utmärker alla berättelserna i denna vackra bok övergår i berättelsen om mannen på antikvariatet i nattsvart pessimism. Tänk om han har rätt? Tänk om vi lever i bokhandelns och antikvariatens sista skälvande minut? ”



*

Gerald Murnane är en av få australiensiska författare som översatts till svenska. Han är född i Melbourne 1939.  Korntäppa är hans tredje bok i svensk översättning, och den kallas hans återkomst till skönlitteraturen.

Det påståendet ska man ta med en nypa salt. Vad Murnane berättar i denna rika och vackra text är i själva verket det rakt motsatta: varför han aldrig mer kan eller vill skriva fiktion. I denna motsägelse ligger också bokens litteraturlek.

Murnane berättar i själva verket en självbiografiska historia om vägen till språket och fantasin. Men fäste i minnen av barndomens flickor och vuxenlivets kvinnor tecknar han bilden av eros som drivkraft. Korntäppa är ett minnesarbete. Utgångspunkt för resonemangen är Rilkes klassiska ord ”Måste jag skriva?” – och Murnane besvarar självklart frågan med ett nej.

Utifrån det blir hans bok ett paradoxalt ja. Han vägrar dock godta beteckningen fiktion eller roman. Därmed blir återvändandet ett icke-fiktivt arbete.


Foto maskros: A. Nydahl

Torsdag med Jenny Diski.


Kan en självmordsbenägen tonårsflicka som växer upp i en djupt dysfunktionell familj ha en framtid? Kan hon resa sig och gå ut ur sitt största mörker och skapa ett liv som innehåller någon form av konstruktiv verksamhet? Brittiskan Jenny Diski är ett levande bevis på att det går. Att jag inleder med dessa frågor beror inte på indiskretion från min sida, utan på att Diskis författarskap i hög grad är självbiografiskt och handlar om just detta.

Vitheten. Tomheten. Tystnaden. Ensamheten.  Befrielsen från andras röster och blickar. Diski citerar Melvilles Moby Dick om vithet som frånvaro och motsats:

”Är det därför att den genom sin ändlöshet ger en inblick i universums hjärtlösa tomhet och omättlighet och sålunda med tanken på förintelsen ger oss en dolkstöt i ryggen, när vi skåda Vintergatans vita djup? Eller är det för att vitheten till sitt väsen inte så mycket är en färg som den synliga frånvaron av färg och på samma gång föreningen av alla färger?”

Vitheten återkommer överallt i Diskis gestaltning. I det vita sovrummet. I viljan att befria blicken från färgintryck. I längtan till snön. I längtan till isen. I förbindelsen bakåt till skridskobanan. I resan till de nordligaste delarna av Sverige i Den motvilliga resenären. (On trying to keep still, Alfabeta, översättning av Cecilia Franklin). I resan till Antarktis. Vitheten som förening av manligt och kvinnligt: bröstmjölken och sperman, att föda text som fransyskan Hélène Cixous brukar säga. Att skriva sitt eget liv, är att medvetet gå in i den osynliga skrift som bara jag kan skriva och tyda. Men när jag skrivit den, lärt mig tyda och nedteckna den, är den fri att läsa för vem som helst. Varje gång jag trycker ner en tangent, vet jag att jag närmar mig det förbjudna. Att rota i det förflutna är förbjudet.

Att ställa sig framför barndomens spegel och se sig själv sådan man då såg ut. Att gå in i denna spegelbild och vara den så länge skriften pågår. Däri ligger det förbjudna och det som ingen vill veta av. Jag är den ende som kan lära mig att skriva med den egna barndomens bläck, det är vitt som modersmjölk, det är vitt som sperma, och det är ur moderns mjölk och faderns sperma mitt liv kommit till och det är ur dessa livgivande vätskor varje ord har fötts. Så måste jag göra. Annat vore omöjligt. Jag går in i denna spegelbild. Jag simmar i förfädernas vita vätskor och kommer allt närmare den punkt där jag själv blivit till och fötts och vuxit mig in i en värld länge fram än barndomen, och jag simmar i en hågkomst så stark att hela mitt vuxna liv måste bli en rannsakan och ett nedtecknande. Det är nu det måste ske. Det är nu jag måste lära mig att skriva med detta bläck, så att det vita lyser mot en svart botten och vid framkallningen blir just den svarta text på vitt papper som förvandlas till läsbar berättelse.

Är det så Jenny Diski använder sitt liv i det vita, som en skrift mot en mörk fond? Jag tror det förhåller sig så, och när jag läser På tunn is. En resa till Antarktis. (Skating to Antarctis, Alfabeta, översättning av Meta Ottosson) och dess självbiografiska minnestexter, de som går ner i barndomen och sträcker sig fram över vistelserna på psykiatrisk klinik ser jag att det är där drömmen om det vita föds. Men det är inte bara en vit skrift. Det är vithet som oskuld, det är vithet som oförstört liv, ett försök att rekonstruera den barndom som aldrig blev. Här kan man bokstavligt talat säga att det handlar om att rota i det förflutna.

Diski är där hela tiden, oavsett vad hon gör. Barndomen, såren och en längtan efter det vita tränger sig på i varje berättelse. Vidgar den, förminskar den, förstorar den, förvandlar den. Är det båtfärden från Patagonien ner till isens land jag kommer att minnas mest av? Nej, det är barndomen. Trots de inträngande samtalen, trots de ställvis bitska porträtten av medresenärerna, och iakttagelserna av livet ombord på ett fartyg, är det inte resan jag minns. Det är uppenbart att det  för Diski också är så att barndomen hela tiden tränger sig på. Den tränger undan nuet och det alldeles nyss upplevda. Hemma från Antarktis, fjättrad vid skriften, är det alltid barndomen det tycks handla om för henne.  Jag tror det kan förklaras med att barndomen, oavsett resten av livet, alltid är själva grundvillkoret.

Hélène Cixous skriver i sin essä Le Rire de la Méduse (Medusans skratt) från 1975:

”Om du censurerar kroppen censurerar du samtidigt din andning och ditt tal. Skriv dig själv. Låt din kropp komma till tals”. 

Jag skulle vilja påstå att det är just detta Diski gör. Hennes kropp kommer till tals, både som bärare av fysiska minnen och som resande subjekt. I Antartkisboken finns ett mycket obehagligt avsnitt där hon berättar att både mamman och pappan ville smeka hennes sköte när hon var barn. Det är en urbild av det incestuösa. Det är denna kropp, som mer eller mindre våldtagits då den var späd, som nu i skrift återhämtar sin andning och sitt tal, ja sin skrift.

Så här berättar Diski:

”Det fanns en lek båda mina föräldrar brukade ägna sig åt när jag var liten vid de tillfällen då de var överens, Vanligtvis var det när jag hade tagit mitt kvällsbad. Jag torkade mig i vardagsrummet och sprang sedan naken mellan dem, de befann sig i varsin ände av rummet, medan de försökte ta mig på vagina och kittla mig. När de fick tag i mig och lade handen på min blygd skrek jag och försökte komma loss…”. Och senare när hon är tonåring: ”Det var inte förrän senare, när jag var fjorton och hade fått en känsla för att könet var något privat som jag reagerade på ett sätt som nu skulle anses lämpligt. Jag hade rymt från min pappa och Pam i Banbury och åkt till min mamma som bodde i ett hyresrum i Hove. Första kvällen låg jag hopkrupen med ansiktet vänt från henne när hon lyfte på täcket och klev ned i den smala säng vi var tvungna att dela. Hon stack handen runt mitt bäcken och ned mellan benen och började smeka mig. Jag blev störtförbannad.”

Det var inte första gången det hände, men första gången Diski reagerade med vrede. Den kvällen tog hon en överdos Nembutal och blev intagen på psykiatrisk klinik. Där kommer vändpunkten. Den handen och där. Överdosen och inläggningen. Nu kunde det vita börja framträda. Ett nytt liv skulle skrivas och skapas.

Hur hanterade hon som vuxen kunskapen om sina föräldrar och minnena av detta svåra barndomsliv? Det blir märkligt nog hennes egen dotter Chloe som tar tag i saken. Chloe gräver fram allt det viktiga om såväl Diskis mor som far. Fadern var son till Sam och Golda Zimmerman som kommit till England som polsk-judiska flyktingar.  James Simmond, deras son och Diskis far, hade dött av en hjärtattack redan 1966. Den andra dödsattesten som Chloe funnit ”intygade att Rachel Simmonds (…) avlidit 28 mars 1988 på Royal Sussex Hopspital i Brighton.”. Diski slås av insikten, att det gått tjugo år sedan hon såg sin mor sista gången:

”Dödsattesten bekräftade på ett oerhört direkt och skakande sätt, inte hennes död, utan hennes existens ända fram till 1988.”

När Diski  skriver om sig själv som det trasiga barnet heter hon Jennifer. Det är som om namnbytet har en stark symbolisk laddning. Den rumänske filosofen E.M. Cioran skrev att vi efter varje omvälvande händelse borde byta namn, man är inte längre samma person. Att byta namn är att förpassa den tidigare identiteten till intigheten, till icke-varandet. Den existerar bara i våra minnen. Därmed blir det möjligt att betrakta detta förflutna med ett slags objektivitet och kylig närvaro. Intigheten finns beskriven också i Främling på tåg. (Stranger on a Train, Alfabeta, översättning av Meta Ottosson) då Diski drar sig till minnes en tanke från nioårsåldern.

Hon hade räknat ut att hon skulle fylla femtio år 1997. Men det var ”ett absurt konstaterande”, lika obegripligt som då hon till sig själv sa: ”En dag kommer jag att vara död.” I detta föds en revolt, eftersom Diski som barn finner det upprörande att världen funnits före hennes födelse, och att den kommer att fortsätta existera  sedan hon dött. Vid minnet av nioåriga Jennifers tanke, slår det henne å ena sidan att ”det finns ett spår bakåt åt mig” men å andra sidan att ”nioåringen undflyr mig”, ” Jag äger ögonblicket, men personen jag förbinder det med är någon vars framtid jag känner till. Jag känner över huvud taget inte nioåringen som hon var då.” Så måste det vara. Jennifer måste till intigheten, in i det vita, för att Jenny ska kunna se henne. Jennifer kan bara fungera som barndomsminne.

 
I bokens två långresor med tåg, runt stora delar av USA, är det uppenbart att Jenny Diski söker anonymiteten. Bara som en främling, långt hemifrån, kan hon ensam sitta på ett café eller i en rökkupé på tåget och slappna av, hon behöver inte vara rädd att någon som känner henne ska storma in. I det avseendet kan man säga att anonymiteten har mycket gemensamt med vitheten och intigheten. Till USA kommer hon resande med ett kroatiskt fraktfartyg. Förutom besättningen finns här bara två par ombord, och hon gör allt för att undvika dem. Trots att såväl båt- som tågresan skildrar många konkreta och fysiskt påtagliga skeenden, är det ändå hennes inre som är bokens epicentrum. Det är Jenny Diskis liv som resenär och som minnesbank vi bevittnar. Var hon än befinner sig så återkommer hon till barndomens plågor, till sökandet efter de fridsamma punkterna i tillvaron, den produktiva solitära tillvaron. Hon lyssnar, hon registrerar. Allt som sägs och görs runtom henne finns med i berättelsen. Men det är barndomen som hela tiden präglar rösten.

Det har den här boken gemensamt med de två andra. Snön och isen är konkreta naturtillstånd. Men de är i ännu högre grad metaforer för ensamheten. På samma sätt är den framrusande tågvagnen det. Inget kan tydligare påminna oss om det framrusande och förgängliga livet. Som tågpassagerare kan man bara passivt se hur det sker. Man sitter vid fönstret utan att kunna påverka någonting.

Förgänglighet. Intighet. Vithet - det blanka tillstånd då allt är möjligt: tillbakablicken och framåtblicken liksom det intensivt närvarande nuet. Eller som  hon sammanfattar det själv:

“Oföretagsamhet har alltid varit min främsta egenskap.”

Erbjudande: Texten finns med i min bok Alla de andra som också skrev. Som du säkert noterat har jag publicerat texter ur den boken på sista tiden, som här och här. Vill du läsa hela boken skickar du mig ett mail: thomas.nydahl@gmail.com
Och kan köpa den för endast 80:- inklusive frakt (ordinarie pris hos Adlibris är 149:-). Det erbjudandet gäller endast fram till och med den 12 maj 2012.

Foto vinterbilden: Ulrika W. Författarfoto: okänd fotograf, hämtat ur DN.


onsdag 2 maj 2012

Onsdag med Alejandra Pizarnik.

Det finns författare som kommer in i ens liv när man minst anar det, och som med sina ord griper direkt in i det som är den egna vardagen. När jag kom hem från Birmingham den 31 mars 2008, efter en nio dagars rundresa, låg nya numret av tidskriften Karavan och väntade på mig. Jag började genast läsa, därför att temadelen om Julio Cortázar intresserade mig. Men det var inte han, utan en text om honom som fängslade mig starkast. Den är skriven av Alejandra Pizarnik, som tidigare presenterats i tidskriften Kritiker. Trots att det är min egen son som redigerar Kritiker, hade hon gått mig förbi där. Nu hade jag något att ta igen. Sökte hennes böcker på nätet, hittade en av dem på brittiska Amazon, och för den skulle de ha några tusen kronor. Då insåg jag att de få översättningar som gjorts från hennes spanska original idag är mycket svåråtkomliga, och de tre volymer där hela hennes korta livsverk samlats finns bara på spanska: en volym prosa, en volym poesi och en volym dagböcker.

Alejandra Pizarnik ( 29 April 1936 - 25 September 1972)
Jag får nöja mig med de korta textfragment som Karavan och Kritiker publicerat, eller uppläsningar på You Tube där hennes röst på spanska ekar ur det förflutna till fascinerande bilder. Flera av dessa, oftast svart-vita, små filmer på You Tube är mycket fina och jag rekommenderar dem. Och så finns det en verkinventering från Princeton-universitetet i USA, samt en minst sagt bristfällig hemsida på nätet. Det uppmuntrande är ju att Magnus William-Olsson nu i två svenska tidskrifter presenterat henne samt översatt fragment ur hennes författarskap. Vågar man hoppas på att ett förlag som intresserar sig för det spanska språkområdet ska fatta tycke och ge ut henne? Om det blev så, hade jag mest av allt velat läsa hennes dagböcker. Vad var det som fångade mig vid hemkomsten? Jo, just dagböckerna, och ur dem var det några ord som kunde fungera som kommentarer till den känsla av förlust och nederlag jag bar med mig hem från en resa som tyngde mer på axlarna än några tunga resväskor kunde ha gjort.

Det Black Country jag fäst mig så vid tidigare framstod nu som ett sjunkande skepp, detta England var en sunkig kombination av fetma, arbetslöshet, trångboddhet, grånad och hotande religiösa fanatiker. Jag kände att jag inte ville resa mer, och absolut inte till Birmingham och Black Country. Det är med den känslan jag närmade mig Pizarniks ord (och trots att de handlar om en universell judisk erfarenhet hos henne, kände jag att de fungerar som en allmänmänsklig erfarenhet i denna situation):

”… en ghettomentalitet. Och framför allt, en djup oreda, som om man inte gjort annat än att resa.”

William-Olsson skriver om hur resandet också för henne kunde vara en börda:

”Belönad med ett stipendium for hon först till New York där hon spenderade tjugo jobbiga dygn präglade av sömnlöshet…” samt ”Resan blev av allt att döma en missräkning och hon åkte hem till Buenos Aires tidigare än beräknat.”

Och som alternativ, just det jag tänkt hela resan hem, som en trygg punkt, en solitär tillvaro bortom resandets hela konsumtionskultur:

”Litteraturen ger mig inga fördelar men jag måste och vill hålla fast endast vid den.”

Vem var då Alejandra Pizarnik, denna judiska författarinna som dog för egen hand endast 36 år gammal? I Karavan läser jag Magnus William-Olssons ord:

”Alejandra Pizarnik (1936-1972), var den andra dottern till ryska judiska emigranter som komtill Argentina 1934. Föräldrarna talade jiddisch sinsemellan. Hela hennes släkt, med undantag av en farbror, blev offer för förintelsen. Det var som poet Alejandra Pizarnik var känd under sin livstid. Och under åren efter hennes död har hennes rykte bara vuxit.”

I Kritiker skriver han också om hennes sjukdom och död:

”AP kämpar mot melankolin och internaliseringen av begärsobjekt (”allt är jag”), men lockas samtidigt av narcisissmens ”allt talar till mig”. Ur detta dilemma fann hon bara en utväg; hoppet om intet”.

och i en not:

”Under en permission från en psykiatrisk klinik lyckades hon till sist ta sig av daga genom en överdos tabletter”.

Är det som ung död hon intresserar? Det går inte att svara entydigt ja eller nej. Hennes dragning mot intet är något jag starkt kan identifiera mig med. Men långt ifrån det som gör hennes texter så starka. Snarare är det balansgången mellan liv och död, nedsänkningen i depressionerna och melankolin jag känner igen. Där lyckas hon med sin avskalade prosa gestalta något mänskligt som talar rakt in i min tid och vardag:

”Liv, mitt liv, sluta falla, sluta smärta, mitt liv, sluta förena dig med elden, med troskyldig tystnad, med gröna stenar i nattens hus, sluta falla och smärta, mitt liv.”

Pizarnik debuterade som nittonåring. Mellan 1960 och 1964 levde hon i Paris. Det var vid återkomsten till Buenos Aires som hennes psykiska sjukdom förvärrades och hon gjorde flera misslyckade självmordsförsök. I en dagbokstext skriver hon:

“The horror of inhabiting myself, of being - how strange - my guest, my passenger, my place of exile.”

Är det denna djupa känsla av främlingsskap, eller rentav brist på identitet, som längtar efter intet föds? När man stiger upp och ser sig i spegeln – så central i Pizarniks diktning – och tycker sig se en främling, så kanske redan det är ett uttryck för en stor ensamhet och vilsenhet i den verkliga världen. Att vara sin egen exilplats är en tröst om man är främmande i kulturen, men kan samtidigt vara förfrämligandets utgångspunkt. För Pizarnik tycks spegelbilden ha varit så främmande, att hon inte ens kunde känna igen sitt eget yttre:

”Jag köpte en stor spegel. Jag kontemplerade min bild och fann att det ansikte jag måste ha befinner sig bakom – fängslat av – det jag har.”

citerar William-Olsson ur hennes dagbok. Och på ett annat ställe framgår det vad det konkret innebär för henne:

”Jag skriver mot rädslan. Mot klovinden som bor i min andning.”

Är rädslan skrivandets främsta drivkraft? Utan skriften försvinner hon. Utan den dagliga handrörelsen av penna mot papper tar rädslan över. Hon överrumplas av det mörka, kraften i det som vill förgöra. Är vi inte i själva verket alla två personer: en ser vi direkt i spegelbilden, men det verkliga jaget finns därunder, dolt men levande, osynligt för betraktaren men starkt närvarande för jaget?

Ibland undrar jag om inte mötet med en diktare – ny, fräsch, tidigare okänd – är det mest omtumlande en människa kan råka ut för. Jag är omtumlad. Och tacksam.

Samtliga översättningar ur Pizarniks verk är hämtade ur Kritiker och Karavan och gjorda av Magnus William-Olsson. De engelskspråkiga citaten är hämtade från en nätsida om hennes verk.

*

PS: Av Pizarnik finns nu på svenska: Spegelns vägar och Fragment för att bemästra döden.


Ur min bok Alla de andra som också skrev. Foto från bokskogen: A. Nydahl.

tisdag 1 maj 2012

Valborg och första maj.

Igår gick vi tillsammans till Valborgsfirandet på Viby IF:s årliga bål, barnsång och grillning. Samma goda stämning som alltid, skrattande barn, nyktra eller måttligt nyktra vuxna i samtal och samvaro.

När solen var på väg ner återvände vi i stilla promenad utmed byvägen hem till kvällsglaset och det goda. Barnen ville aldrig sluta, de hade kunnat fortsätta ända in i majmorgonen.

Idag firade vi första maj med att åka så långt ifrån staden som möjligt. När jag köpte croissanter att ta med på färden hade de gamla stalinisterna just börjat sitt möte utanför Domus, samma fana, samma fraser som redan på 1970-talet, och samma talare, Ulf Johansson. Jag förundras över att han vigt sitt liv åt detta parti, som dyrkar några av 1900-talets allra värsta tyranner.

Vi kom sedan till Vånga och satte oss vid Ivösjöns norra strand, för vila, kaffe och croissant. Just som vi skulle vidare kom fem av byns flickor och skulle ta premiärdoppet.

Vi fortsatte till Oppmanna där A. kunde fotografera ängarna fulla av gullvivor. Under tiden vandrade jag utmed vägen där det kändes en stark doft av gödsel. Tystnaden och fågelsången på vägen mellan Oppmanna och Barum bröts bara av helgkörande motorcyklister.

Foto från Valborg: A. Nydahl

Engels och första maj 2012.

Ett utdrag ur min kommande bok, som kan passa denna första maj:

Engels menar att industrialismens och proletariatets framväxt kan beskrivas i steg; först skapades en industriarbetarklass genom utvecklingen och förändringen av industrin, sedan skedde en stor förändring i och med kol- och metallgruvindustrin, med skapandet ”av ett nytt proletariat”. I tredje hand, säger Engels, ”påverkade industrin jordbruket och i fjärde förhållandena på Irland.” Utifrån detta menar han att man kan skönja olika nivåer av ”medvetenhetsgrad” hos den nya arbetarklassen. Han betraktar industriarbetarna som ”de mest upplysta beträffande sina egna intressen”, medan gruvarbetarna var det i mindre grad och lantarbetarna ”knappast alls.”

Att Engels resonerar om detta beror på att han också vill skildra och förstå hur den första kärnan i ”arbetarrörelsen” vuxit fram, ”i proportion till i vilken grad maskinernas framväxt har påverkat deras yrken.” Ty detta är själva grunden till en förståelse av vad som skett, säger Engels och förtydligar:

”Arbetsdelningen, användningen av vatten- och speciellt ångkraft, samt mekaniseringen, dessa är de tre hävstänger, med vilka industrin sedan mitten av förra århundradet, 1700-talet, verkat för att vrida världen ur led. Småindustrin skapade medelklassen, den stora skapade arbetarklassen och uppsatte de få utvalda ur medelklassen på tronen, men bara för att desto säkrare störta dem när tiden var inne. Samtidigt är det ett faktum, som inte kan förnekas men lätt förklaras, att den talrika lägre medelklassen från ’den gamla goda tiden’ krossats av industrin och upplösts till å ena sidan kapitalister och fattiga arbetare å den andra.”

En annan aspekt han vill undersöka, är den koncentration av människor, kapital och makt som industrialismen innebär, ”helt naturligt, eftersom i industrin betraktas människan, arbetaren, endast som ett stycke kapital, för vars användande fabrikören betalar ränta under namn av arbetslön. Ett stort industriföretag behöver många arbetare, som tillsammans sysselsätts i en enda byggnad; de måste leva nära varandra och utgör, redan då det gäller en måttligt stor anläggning, en by för sig själv. De har behov, och för att tillfredsställa dessa behövs andra människor, varför hantverkare, skräddare, skomakare, bagare, snickare, murare drar dit.

Byborna, särskilt den yngre generationen, vänjer sig vid fabriksarbetet, blir förtrogna med det, och när den första fabriken inte kan anställa alla, faller lönerna, och följden blir att nya fabrikanter flyttar in. Så växer byn till en liten stad, och den lilla staden till en stor. Ju större staden, desto större dess fördelar.” Utifrån detta schematiska resonemang övergår Engels till att beskriva hur den växande populationen och industrialismen också genererar vägar, järnvägar och kanaler. Till sist, suckar han, har det gått så långt ”att Merry Old England är ett okänt begrepp, för själva det gamla England är bortglömt”.

När Engels beskriver London, så noterar han att det råder ett intensivt folkliv, ”gatuvimlet innefattar i sig något motbjudande, mot vilket den mänskliga naturen går uppror.” Han refererar till Max Stirners bok Den ensamme och hans egendom (hette egentligen Caspar Schmidt, var född i Bayreuth, Bayern 1806, dog i Berlin 1856), och säger att det i detta vimmel förs ett socialt krig, ”allas krig mot alla” och att det förs helt öppet. Skälet skulle vara att människorna nu betraktar ”varandra enbart som användbara föremål; var och en utnyttjar den andre och i slutändan blir det de starkare som trampar de svagare under klacken. Det mäktiga fåtalet, kapitalisterna, roffar åt sig allt för egen del, medan för de många svaga, de fattiga, knappast ens återstår mer än existensminimum.”

Och gäller det för London, så gäller det för ”Manchester, Birmingham, Leeds, för samtliga stora städer”, överallt ”å ena sidan barbarisk likgiltighet och omedgörlig själviskhet, å andra sidan bottenlös misär; överallt det sociala kriget, vars och ens hem under belägringstillstånd.”

måndag 30 april 2012

Svensk postgångsmisär och en berättelse av Jón Kalman Stefánsson.

Åhus strandskog. Foto: A. Nydahl.
I förra veckan frågade jag stadens postterminal om den 30 april var att betrakta som en vanlig vardag. "O jaaa, en helt vanlig jobbedag" svarade man mig.

När jag bunkrat för dagens middag med barn och barnbarn och återvänt hem vittjade jag brevlådan. Jodå, den vanliga tjocka bunten med reklamblad låg där, liksom ett välkommet kuvert med intressanta klipp ur Herald Tribune och ett brev från min vän AMB. Men varken Guardian Weekly eller Times Literary Supplement fanns där. Märkligt sammanträffande, att båda de tidningar jag prenumererar på uteblev samma, "vanliga jobbedag". Ringde förstås posten där jag upplystes om att alla rutiner flöt som vanligt och att någon mer post inte fanns att hämta idag.

Nå, detta är förstås inte ett jätteproblem, men jag menar ändå att det är symptomatiskt för det svenska postväsende som i rasande fart demonteras av den politiska klassen. På samma sätt som postkontoren stängt och numera också de små postdiskarna i varuhus och matbutiker reducerats till ett minimum. Vi får numera åka buss till centrum för postärenden.

Jón Kalman Stefánsson. Foto: Sofia Runarsdotter.
Ska man få en skildring av sådan postnedrustning ska man läsa den underbara romanen Sommarljus av islänningen Jón Kalman Stefánsson. Hans skildring av den sorgliga processen överträffar allt jag läst i genren. Översättningen är gjord av John Swedenmark, och det är förstås Svante Weyler som utger honom.

Kulturen vid stupet.

Ja, jag vet, det är en ny vecka och alla som löneslavar kämpar sig till en så kallad klämdag. Alla mina dagar är av den sorten. Men eftersom det trots allt är en måndag så bjuder jag er på första kapitlet ur min bok Kulturen vid stupet. Här och nu:

I Gerald Murnanes novellsamling Sammetsvatten finns det en gripande berättelse om en författare som besöker ett antikvariat. Författaren börjar samtala med innehavaren, en man som resignerat bara stirrar ut på regnet. Innehavaren säger att han är en av de sista av ett döende släkte: ”Det skulle inte finnas några butiker som den här om fyrtio år. Om människorna då ville bevara saker som en gång funnits i böcker skulle de bevara dem i datorer, i miljontals små kretsar på kiselchip i datorer”. Den melankoliska stämning som utmärker alla berättelserna i denna vackra bok övergår i berättelsen om mannen på antikvariatet i nattsvart pessimism. Tänk om han har rätt? Tänk om vi lever i bokhandelns och antikvariatens sista skälvande minut? Det finns mycket som talar för att det är så. Hur förhåller vi oss då?  Det kommer inte att räcka med att ropa på bojkott mot nätbokhandlare som nästan stryper de små förlagen med sina krav på extremt vinstgivande rabatter. Framtiden finns under jorden, bortom marknaden, utanför det gängse. Framtiden har alltid funnits där. Redan på skrivmaskinens tid såg vi hur litteraturen spreds från stencilapparaterna direkt hem till läsarna. Denna samizdatkultur var nödvändig i de diktaturer som härskade i Europas ena halva, men fick också genomslag i den andra halvan i form av stenciltidskrifter och enkelt producerad litteratur. Den digitala tidsåldern har inte försämrat möjligheterna för en sådan underjordisk international. Rakt tvärtom ter sig möjligheterna idag så stora att vi kanske medvetet och med större ansträngning måste ta ett steg tillbaka för att sedan ta, ja minst två framåt. Ner under jorden, in i orden, genom texterna!

Varje samhälle och varje epok är unik i sitt kulturella sammanhang. Men inget samhälle blir särskilt beständigt om det kapar banden till sina rötter och sitt förflutna. Stabilitet förutsätter medvetenhet om dessa rötter och den tradition man ingår i. Det tidiga 1900-talets arbetarrörelse växte fram i en sådan medvetenhet och ägnade självklart också sin bildningsväg åt de föregående århundradenas insikter, så som de formulerats i litteraturen, konsten och musiken. Denna rörelse gjorde sig inte urarva. Kulturarvet blev en del av det nya medvetandet och de politiska målen korsbefruktades hela tiden av det som föregått och format den egna tiden och rörelsen. Med två förödande världskrig kunde 1900-talet så formulera ett bokslut som var allt annat än vackert. Den europeiska kontinenten hade kastats ut i massmord, förstörelse av hela nationer, industriell förintelse av ett helt folk och som pricken över i stått vid sidan om och sett folkmordet svepa fram över Balkans olika nationer. Så som århundradet hade börjat slutade det också, i blod och förnedring. Det är en dyrköpt lärdom vi måste dra av detta skeende, ty parallellt med de destruktiva och aggressiva krafterna verkade också något helt annat i folkrörelserna. Sverige formades av dessa. Vår kultur formades av ett omfattande nät av studiecirklar, litteraturförmedling, fackföreningar, bondekooperationer, frikyrkorna och inte minst den liberala, demokratiska rörelsen. Saltsjöbadsandan kunde vara ett skällsord men också en definition på det som skapade en social fred som förutsättning för en djupgående kulturell prägling och förfining. Också den offentliga kulturen sattes in i ett sådant sammanhang. I uppdraget för Sveriges television var det en självklarhet att inkludera folkbildningen. Att lära sig mer om människans villkor och historia sågs som en tillgång för det folkhushåll som ett samhälle alltid är. Kunskap kunde också betraktas som en förutsättning för möjligheten att mildra sociala spänningar och lösa konflikter.

Samtidigt med att den europeiska kulturen under 1900-talets senare årtionden alltmer betonade stjärnglans, genvägar till den sortens framgång som betecknas av ekonomisk vinning och snabb omsättning, kom också de historiska banden och den kollektiva identiteten att betyda allt mindre. Språk nivelleras snabbare än något annat. När den sociala och politiska ramen byts ut anpassas språket snabbt. Istället för bildning satte vi ”social kompetens” – vilket bortom eufemismen själv innebär att man är lydig, formbar och underdånig i sin relation till chefer och myndigheter - och istället för kvalitetskulturen fick vi nöjesfältets skrattmaskiner. Istället för social samverkan och mellanmänskliga relationer fick vi se en gradvis tilltagande kultur av helgfyllor, stölder, våldtäkter och misshandel på gator och torg, istället för allvar och mänsklig resning fick vi våldsamma konflikter och sociala klyftor alltmer omöjliga att överblicka. I denna sociala kontext kan vi betrakta utvecklingen och avvecklingen i varje nationell kultur. Flaggskeppen i svensk press, kultursidorna, har alltmer gått i riktning mot det lättsmälta och nöjesinriktade. Införandet av tabloiden har underlättat eftersom formatet premierar de korta, rappa texterna. Till formen känner vi igen det på stora bilder och rubriker och allt mindre text. Innehållsmässigt har vi sett en förskjutning mot former som omhuldas av både handeln och massan: deckaren har fått status av egen genre med särskilda sidor i tidningarna. Författarintervjuerna – utformade som televisionens hemma-hos-reportage eller soffprogram – är legio och humaniora ger alltmer vika för det lättsmälta, snabbkonsumerade. Viktiga författarskap glöms bort därför att de stora monopolförlagens utgivning med sömngångaraktig gammal vana premieras med recensioner på utgivningsdagen. Trots radikala förändringar i övrigt hänger denna servila behandling av mediavärldens monopolliknande koncerner kvar. Alltfler kulturredaktörer kommer från allmänjournalistikens krets och därmed minskar både kunskapsbasen och den grund som humaniora, språklig och litterär bildning kan sägas vara ett slags garant för. Allt större betydelse tillmäts populärkulturella referenser (popband, tv-program, lokala nöjesaktiviteter). Parallellt med detta skeende har den ena litterära tidskriften efter den andra gått i graven. Något större underlag för essäistik och kvalificerad litteraturkritik tycks inte funnits kvar.

Är då inte detta bara ett tecken på en tillfällig svacka, och ett slags anpassning till ett tidsideal som snart nog förändras igen? Jag tror inte det. Tvärtom tror jag att varje enskilt tecken på en förskjutning i riktning mot konsumism och nöjesliv i sig är indikationer på en djupgående förändring av kulturens själva fundament, ett kulturellt självmord om man så vill. Allt detta hänger samman: det faktum att man avskaffar kurser i klassiska språk på universitetsnivå, å ena sidan, och att man å andra sidan lägger ner bibliotek, kastar ut böcker för att få plats med servering och scen, stänger bokhandeln eller minimerar den till servicedisk för massproducerad populärkultur. Det som blivit skällsorden hög- eller finkultur är i själva verket både plattform och ram för våra liv, så som vi vant oss att leva dem, som fria individer i ett samhälle med omfattande yttrande- och tryckfrihet. I takt med att högkulturens motsats, den lättsålda nöjesprodukten tar över det offentliga rummet kan också det demokratiska samhället väletablerade normer och beteende bytas mot ett samhälle där totalitära krafter undertrycker, begränsar och slutligen avskaffar öppenheten. Den totalitära frestelsen ökar i samma grad som kunskap och fördjupning minskar. Därmed kan också de totalitära rörelserna – oavsett om de är uttalat politiska eller religiösa – locka människor med sina förenklade svar och modeller.

Finns det då ingenting som talar för att dystopin är felaktig? Varje försök att skissera undergångstendenser möts av rop på optimism och hopp. Jag är ingen sådan profet och jag misstror i första hand maktens vilja att ursäktande släta över samhällets nivellering. För varje socialt nederlag finns det alltid en minister, en byrådirektör, en redaktör eller en underhållare som säger: ”Vi måste ta fasta på det positiva”. Jag tror att det är meningslöst att formulera en diagnos utifrån en blind käckhet. Varje analys och varje försök till beskrivning måste kringgå kravet på optimism. Det är sant att det ges ut en mängd högkvalitativ litteratur i varje europeiskt land, det är också sant att det i svensk press ges större utrymme åt kultur än i många andra länder. Det är också sant att vi kan se bra teater och lyssna till musik i många olika genrer på konserthus och klubbar. Inte ens det faktum att det finns små tv-kanaler med högkvalitativ kultur kan förnekas. Men det är inte fickorna av undantag eller motstånd som intresserar mig. Jag är mer än väl medveten om att varje människa kan skapa sin egen exilplats där endast det bästa är gott nog. Så gör jag själv varje dag. Hos mig slipper ingen kiosklitteratur in och någon dunkande musik hörs inte i mina rum. Men om jag nöjer mig med att betrakta mitt eget liv glömmer jag bort det som är dominerande och präglande. Det är dessa två faktorer för masskulturen som både påverkar det dagliga kulturklimatet på kort sikt och som på lång sikt utarmar, fördunklar och fördummar det som måste lyftas fram för diskussion. Det är snarare stadsfestivalerna, nöjesfälten, tv-nöjena och tidningarnas nöjessidor i symbios med en alltmer dominerande nätkultur som utgör masskulturens huvudfåra, och det är i synen på detta som analysen har en möjlighet att bli intressant och giltig.

En grundfråga är varför förlag och bokhandlare går under. Om vi inte nöjer oss med marknadsekonomiernas inbyggda mekanismer som enda faktor kan vi ana att det också finns andra och kanske viktigare förklaring. Det finns kulturhistoriska förklaringar till det vi nu ser ske. En förklaring är tekniska landvinningar och de nya teknikernas automatiska ommöblering av alla konstformers distribution från konstnärer till publik och läsare. En annan är att monopoliseringen i sig själv är ett hot mot mångfalden: starka ekonomiska krafter som premierar enskilda titlar, författarskap, konstnärskap lägger grunden till ett slags monokultur som dominerar varje butik, medan hela sido- och undervegetationen helt försvinner från den fysiska handeln. När den fysiska handeln förvandlas till smal monokultur söker sig den seriösa läsaren ut på nätet och finner där, inte minst antikvariskt, de böcker som efterfrågas. Men utarmningen av bok- och musikhandeln bidrar dessutom ytterligare till stadskärnornas förvandling och enkelspårighet. Liksom högre lärosäten utan klassiska språk blir offer för periodvisa modeflugor blir stadskärnorna offer för en snabb omsättning av butiker för konsumtionsvaror: teknik, mode, livsstilar. Grunden för vår kultur försvinner helt ur den fysiska miljön och blir därmed alltmer exklusiv och till för en smalare krets människor, i värsta fall bara för en isolerad och avskärmad elit som vet var man finner den och som just på grund av sin isolering tror att alla människor har samma sociala förutsättningar och att det därför inte finns skäl till politiskt och kulturellt förändrings- och motståndsarbete. Vår uppmärksamhet måste hela tiden riktas mot risken för att den intellektuella kretsen kapar banden till den språkliga, nationella och kulturella mylla den vuxit fram ur.

När grunden för vår civilisation tycks krackelera och ersättas av en nöjeskultur har vi också tydligt markerat vårt avskiljande från den västerländska tradition som vilar på upplysningens ideal. Begreppen frihet, jämlikhet och broderskap förvrids till politiska paroller utan praktisk betydelse. Istället för kritiskt tänkande, samtal och studier godtar vi den omedelbara njutningen som högsta princip. Det privata livet har blivit en del av offentligheten, inte minst genom den våldsamma floden av dokusåpor som vänder ut och in på individernas mest intima liv. Man erinrar sig Adornos ord om att ”främlingskapet människor emellan visar sig just i att distansen försvinner. Bara så länge folk inte oupphörligen går varandra in på livet i roller av givande och tagande (…) blir det utrymme kvar för det fina nätverk som förbinder dem med varandra och i sin utvändighet tillåter ett inre att utkristalliseras”. Hur skulle den processen vara möjlig i en kultur där varje privat känsla och handling finns på tv- och datorskärmen i form av infantila lekar avsedda för en vuxengeneration som aldrig växer ur sina mjukisbyxor? Det en gång gemensamma ödet har förvandlats till en ensamhetsvandring och ett överflöd av individuella irrvägar framställda som och utklädda till ”val”. Därmed finns heller inget verkligt att revoltera emot, inget att erbjuda som alternativ. Suzanne Brøgger konstaterade i en av sina böcker att våra samhällen fullt ut atomiserats. Påståendet ”ingen människa är en ö” tycks därmed inte längre giltigt.

När människan hela tiden jagar det njutbara, det flärdfulla och nyfiket snokar runt i andras privatliv och bara vill ha det snabbt tillfredställande blir hon samtidigt en människa som lovar sig själv och sin omgivning att hon ska säga ja till allt som tidens maktmänniskor har att erbjuda. Marknadens hela nöjesutbud rinner som i en tratt rakt ner i hennes medvetande. Hon avvisar allt som bjuder minsta motstånd och hänvisar till bristande tid och ork, eller till bristande materiella resurser. I nöjeskulturens synfält existerar inga alternativ i form av bibliotek och studiecirklar. Det civila samhället, ambitionen att höja bildningsnivån och den egna möjligheten att påverka utvecklingen, liksom det offentliga samtalets rikedom av röster och ståndpunkter, är därmed på väg att vittra bort.


För mer läsning i essäns ämnesområden:

Theodor W. Adorno: Minima Moralia: Reflexioner ur det stympade livet (Arkiv förlag 1986, översättning av Lars Bjurman)
Edward Abbey: Desert Solitaire, a season in the Wilderness (USA 1968, Storbritannien 1992  Robin Clark LTD)
Thomas Bernhard: Skogshuggning (Tranan 2007, översättning av Jan Erik Bornlid)
Thomas  Bernhard: Wittgensteins brorson, en vänskap (Norstedts 1982, översättning av Margaretha Holmqvist)
E.M. Cioran: Bitterhetens syllogismer (Symposion 1989, översättning av Jon Milos)
Elias Canetti: Massa och makt (Forum 1985, översättning av Paul Frisch)
Alain Finkielkraut/ Peter Sloterdijk: Världens hjärtslag, en dialog (Dualis 2003, översättning av  Dan Shafran och Åke Nylinder)
Imre Kertész: Galärdagbok (Norstedts 1992, översättning av Ervin Rosenberg)
John Lukacs: Democracy and populism. Fear and Hatred (Yale University Press, 2005)
Sara Maitland: A book of silence (Granta 2008)
Gabriela Melinescu: En solitär egoists dagbok  (Coeckelberghs 1982, översättning av Ingen Johansson)
Herta Müller: Kungen bugar och dödar (W&W 2005, översättning av Karin Löfdahl)
Roger Scruton: Kultur räknas (Atlantis/Axess 2009, översättning av Lars Ryding)
Oswald Spengler: Västerlandets undergång (Atlantis  1997, översättning av Martin Tegen)