 |
| Dudleys moské. Den ligger på Birmingham Street som är en återvändsgränd. |
Här fortsätter nu några bitar
ur det kapitel
i min kommande bok som utgick ifrån Enoch Powells tal i Birmingham
1968. Här rör sig resonemangen inte minst kring en bok som ännu ej finns
översatt till svenska, skriven av den amerikanske journalisten
Christopher Caldwell.
*
I sin bok om det nya Europa, med delvis ny befolkning (
Reflections on the revolution in Europe. Can Europe be the same with different people in it?)
tog Christopher Caldwell inledningsvis upp Enoch Powells tal och dess
kontext. Caldwell är krönikör i Financial Times och medverkar också i
The New York Times Magazine och Weekly Standard. Han är bosatt i
Washington men är en flitig Europaresenär. Han ser i sin bok
utvecklingen både med icke-europeiska ögon och med den kunniges
utgångspunkt.
Caldwell konstaterar att Powell håller
sitt Birmingham-tal bara två veckor efter det att Martin Luther King
mördats och kravaller brutit ut i flera amerikanska städer. Ett halvt år
senare håller Powell ännu ett tal, nu för en Rotary-klubb i London, där
han varnade för, att om invandringen fortsatte på den utstakade vägen,
så skulle
”hela städer i
Yorkshire, Midlands (…) domineras av eller helt få en afro-karibisk
befolkning (…) I hela dessa områden kommer ursprungsbefolkningen,
Englands folk, som kärleksfullt betraktar detta land och dessa områden
som sina, att ha fördrivits – Jag använder med avsikt det mesta neutrala
ord jag kan hitta (…) Englands folk kommer inte att stå ut med det.”
Caldwell
hävdar att all brittisk diskussion om invandringen sedan dess har
handlat om huruvida Powell hade rätt eller ej. Men man har, säger han,
blandat samma två olika tolkningar av ordet rätt – den moraliska
meningen och den faktiska. Powells varningar orsakade också en
klassmässig klyfta gällande vilken av dessa två tolkningar som är
politikens viktigaste. De politiska eliterna, säger Caldwell, fokuserar
på frågan om huruvida Powell hade moraliskt rätt. Mediatäckningen av
hans tal gick helt emot honom. Men den folkliga opinionen fokuserade på
huruvida han rent faktiskt hade rätt. Och i det avseendet hade han rätt,
bortom varje tvivel. I sitt Rotarytal chockade han åhörarna med att
säga att den icke-vita befolkningen i Storbritannien skulle öka från en
miljon till över 4,5 miljoner år 2002 (den nationella folkräkningen 2001
fastställde antalet till 4.635.296 personer). I 1970 års valrörelse sa
han till väljarna i Wolverhampton att ungefär en femtedel eller en
fjärdedel av deras stad och Birmingham skulle bestå av invandrade från
samväldesländerna och deras ättlingar (enligt folkräkningen 2001 blev de
i Wolverhampton 22.2% av befolkningen och i Birmingham 29.6%). Hans
prognoser skulle visa sig stämma förbluffande väl.
Caldwell säger att vanliga britter ”älskade Powells
Birmingham-tal”. Han fick enorma mängder brev från britter som uttryckte
stöd, hela 100.000 de första tio dagarna, och då sägs endast 800 av dem
ha uttryckt kritik mot honom. Powell hade dock fel på en avgörande
punkt, säger Caldwell. Om engelsmännen inte kunde acceptera den
diagnostiserade invandringen då – mellan 1968 och 1970 – har det visat
sig att man nu, på 2000-talet, i väldigt hög utsträckning har gjort just
det. Jo, säger Caldwell, ”blod har förvisso flutit” – han nämner både
så kallade ’raskravaller’, rasistiska mord och terrorism som exempel –
men utvecklingen har inte ”fått floderna att skumma”. Vad var det då han
misstog sig på? Caldwell anger som första orsak britternas ”skam”.
Den
allt dominerande moraliska stämningen i efterkrigstidens Europa,
präglades av ånger inför två historiska missdåd, kolonialismen och
nazismen:
”Det är sant att
Storbritannien, ensamt bland de västeuropeiska länderna, saknade
anledning att känna ånger för ha utfört, uppmuntrat eller passivt ha
betraktat fascismens övervåld två eller tre årtionden tidigare.
Storbritannien hade dock nyligen upplöst, eller jagats bort ifrån,
världshistoriens största imperium, vilket fått många människor att känna
sig skamsna och avvikande. Powell var ett undantag. Som en av det gamla
imperiets tillskyndare, som drogs med av romantiken kring det, saknade
öra för ångerns sorgesång, och förstod inte att hans samtida hörde en
annan sorts musik”.
”För Powell”, säger
Caldwell, ”var massinvandringen till Europa inte en fråga om
individuella invandrare som ’letade efter ett bättre liv’, som det
bekanta uttrycket lyder. Det var frågan om en organiserade massa som
krävde ett bättre liv, en önskan med helt andra politiska konsekvenser.”
För
de engelsmän som delade Powells syn, kom det kanske allra tydligast
till uttryck i West Midlands, där motståndet mot invandringen samlades
under parollen ”Keep Black Country White”.
Caldwell
menar att vi måste nyansera och förstå att invandringsvågorna i Europa
är av minst två slag. Många européer, säger han, flyttar till och/eller
mellan olika EU-länder. Det är inte en immigration, utan en
inomeuropeisk förflyttning som saknar egentliga problem. Han säger att
runt 10% av alla människor i dagens Europa i ett eller annat avseende är
att betrakta som migranter. Också tidigare utvandringsländer som Irland
och Spanien har idag en invandringsnivå som befinner sig ungefär där
andra europeiska länders gör, Irland med 14,1% och Spanien med 11,1%.
Det han vill belysa med sin bok är något helt annat, nämligen
”invandringen
från icke-europeiska länder och kulturer. För att ytterligare
förtydliga, så handlar den om vissa problem skapade av icke-européers
önskan att bosätta sig i Europa för gott, de problem som hänger samman
med multietniska och mångkulturella samhällen.”
Han
pekar särskilt ut den muslimska invandringen som problematisk. Jag tror
att han instämmer i Bernard Lewis ord till en tysk journalist: ”Europa
kommer att bli en del av västra arabvärlden, av Maghreb”. Madrids
borgmästare, Alberto Ruiz-Gallardón sa 2006 att islam ”inte är och inte
heller vill bli mångkulturell”. Med grundläggande kännedom om islam och
islamism kan man istället konstatera att denna religion/kultur/politik
befinner sig i en utveckling som kräver inte bara inflytande och
deltagande i invandringsländerna, utan de faco makt över institutioner
och samhällsliv. Sitt kapitel om Powell och hans Birmingham-tal avslutar
Caldwell med att göra analyser av hur man kan betrakta den europeiska
utvecklingen. Den pessimistiska synen delar jag i allt väsentligt. Han
menar att
”européer vet mer om arabisk kalligrafi och kente cloth
(ett tyg där man vävt samman bomull och silke, och som produceras i
Ghana och Elfenbenskusten) och mindre om Montaigne och Goethe.”
Längre
fram i betraktelsen diskuterar Caldwell utvecklingen från slutet av
1950-talet till idag. När invandringen från länder som Turkiet började
också i de nordeuropeiska och skandinaviska länderna, var det väl inte
någon som hade trott att ”det ett halvt århundrade senare skulle finnas
tusentals moskéer över hela kontinenten”. Hade européerna vetat det,
säger han, ”skulle de aldrig ha tillåtit det”. Skillnaden mellan den
tidens migration och den som pågår just nu är ändå mycket stor.
Majoriteten av dem som kom till norra Europa, från länder som Turkiet,
Jugoslavien, Grekland (och Finland i Sveriges fall) kom för att arbeta.
De flesta som idag kommer är för det första muslimer (från Irak,
Palestina, Afghanistan, Somalia) och för det andra hamnar dessa
människor i mindre eller högre grad i befintliga getton, där det förstås
vare sig finns jobb att få, eller vägar in i majoritetssamhället.
Gettot här i Sverige definieras först och främst som en plats där man,
tack vare ekonomisk rundhänthet från myndigheterna, klarar sig alldeles
utmärkt utan att kunna ett ord svenska eller ha arbetat ihop en enda
svensk krona.
Minnesvärda är de ord som en ung irakisk
kvinna fällde om Malmö: ”Jag stortrivs. Här är det precis som i
Bagdad”. Jag har svårt att föreställa mig att det skulle vara annorlunda
i de av islam dominerade brittiska städerna. Där kan man också
stortrivas, eftersom de är precis som städerna i Pakistan, Bangladesh
eller andra muslimska majoritetskulturer.
Men den
kanske viktigaste aspekten är ändå den som Caldwell pekar på:
islamiseringen av samhället, särartsintressets växande inflytande och så
småningom dominans, och bristen på öppen diskussion och debatt.
Stämplingen
av islamiseringens kritiker började för länge sedan men tilltog
radikalt i och med Sverigedemokraternas intåg i den svenska riksdagen
2010. Att stämplingens främsta redskap – ”islamofobi” – myntades av
ayatolla Khomeini så sent som 1979, tycks inte ha bekymrat den opinion
som vill förhåna och tysta kritiska röster. Den har också bidrag till att
samhällsklimatet övergått i grovt tillyxad demonisering, efter att den
norske terroristen och massmördaren blev en del av det kollektiva
medvetandet. Att inte kunna diskutera och debattera – muntligt eller i
skrift – utifrån fredliga och demokratiska värderingar därför att
terrorister skapar en social afasi är ytterst oroväckande inför
framtiden. Det råder väl ingen tvekan om att vi får se fler och kanske
ännu spektakulära terrorattentat i framtidens Europa. Om diskussionen
skulle ”regleras” av sådana kriser, skulle det innebära att vi
frivilligt gick in i den totala stumhetens epok. Och det i sin tur
skulle leda till att de totalitära och våldsamma ideologierna fick ett
ännu större spelrum.
I ett kapitel om ”etniska
kolonier” berättar Caldwell om Trevor Phillips, ordförande för
Commission for Racial Equality i Storbritannien, som 2005 varnade för
att landet gick ”sömngångaraktigt mot segregationen”. Han påpekade att
isolationismen var särskilt stor bland etniska pakistanier och
bangladeshier, och att deras frivilliga getton hade tredubblats sedan
1990-talet. Några av de undersökta städerna var Bradford och Leicester
där man räknat med att ungefär femton procent av befolkningen lever i
sådana getton. Phillips fick förstås på tafsen för sin ”pessimism”.
Intressant att notera är dock att de argument som användes mot honom
hade sina källor i en mångkulturell lobby som hellre än fakta och
siffror använde känsloargument och så att säga ”tänkte bort”
problematiken.
En brittisk regeringsrapport,
publicerad 2001 efter våldsamma sammandrabbningar mellan vita och
pakistanier i landets norra delar, citerade en brittisk man med
pakistansk bakgrund som sa:
”När
jag lämnar det här mötet ikväll går jag tillbaka till mitt hem och ser
inte ett enda vitt ansikte förrän jag återvänder hit om en vecka.”
Segregationen
är ett faktum, och det hjälper inte att man möter invandrare i deras
roller som servitörer eller i serviceyrken för att tänka bort faktum. De
européer som oroar sig mest för denna utveckling tycks vara sådana som
Trevor Philips, människor som arbetat hårt för att åstadkomma harmoni
mellan folkgrupperna. Till det ställer Caldwell en serie frågor,
förvisso retoriska men nödvändiga:
”Vems
är felet till denna isolationism? Är den påtvingad eller självvald? Är
det segregering eller självsegregering? Var de infödda rasistiska och
kyliga? Eller var nykomlingarna overksamma och våldsamma?”
Svaren
ger sig ofta alldeles själv, för den som har ögon och öron öppna och
som inte räds att dra slutsatser som varken bör eller kan uttalas
offentligt i dagens Europa.
Andra klipp ur min bok under arbete kan du läsa
här,
här, här,
här,
här, här och
här i bloggen. Du får gärna citera ur dem, men om du vill använda längre stycken ber jag dig att först höra med mig.