Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
onsdag 25 april 2012
Vårnejlikorna 25 april 1974 - 2012
Nejlikornas revolution. Jag minns den inte minst för att min yngsta dotter också har sin födelsedag idag. Hon föddes den 25 april 1984, på revolutionens tioårsdag och det första samtalet jag ringde för att berätta gick till vännen Carlos från Lissabon. Jag minns dagen också för att en av mina äldre vänner föddes den dagen, han är sedan länge borta från jordelivet. Men det är framför allt Portugaldagen för mig. Jag kom till Lissabon när demokratin ännu var en spröd planta i april 1983. Det har gått framåt och uppåt, och det går utför. Det är Ana Moura som sjunger här ovan.
Om Lissabon och Portugal kan du också läsa här och här och här i bloggen. Det finns förstås en rad andra texter i ämnet i bloggen, som du hittar om du skriver in de två sökorden, eller ordet fado.
Att vara bröd och plåster för andra.

"Varje epok har sin kärlekens filosofi”
(Zenta Maurina)
Varje
konstnär bär, medvetet eller i det undermedvetna, på ett slags kunskap
om att det skapade – i text, ton eller bild – har en betydelse för
läsaren, åhöraren eller betraktaren. Hur pass mycket ett konstverk
betyder kan bero både på konstnärens intentioner och mottagarens förmåga
och intresse. Vad som bestämmer vår förmåga att ta till oss ett verk
kan inte entydigt beskrivas, faktorer som kön, ålder, nationalitet,
bakgrund och politisk uppfattning kan, tillsammans med andra, alla spela
in. Hur vi närmar oss ett konstverk kan också avgöra om det blir en
flyktig bekantskap eller något av bestående värde.
Utifrån
två litterära livsverk, sådant det tagit sig i uttryck i dagböcker,
vill jag visa hur avsikten är så tydligt uttalad att den också kan
uppfångas långt efter det att upphovskvinnorna gått ur tiden. Mina två
läsningar utgår ifrån den holländska judinnan Etty Hillesum (1914-1943)
och den lettiska författarinnan Zenta Maurina (1897-1978).
Båda
skrev dagböcker, Hillesum av privata, närmast av nöden påtvingade skäl,
Maurina för publicering vid sidan av de övriga verken om bland andra
Dostojevskij. Båda dessa kvinnor slutade sina liv långt ifrån
födelseorten, Hillesum i det av nazisterna upprättade dödslägret
Auschwitz, Maurina i först svensk och sedan tysk exil. Hillesum dödades
för att hon var judinna och hade inget val. Maurina valde däremot att
frivilligt lämna det land som Sovjetunionen under Stalin ockuperade och
höll i ett järngrepp ända fram till 1990-talet, då imperiet föll. Hennes
val skulle bestämma resten av livsverket.
"Etty Hillesum skrev: ” Somliga kroppar bär jag med mig som blomknoppar och låter dem slå ut i full blom i mitt hjärta. Andra bär jag med mig som bölder tills de öppnar sig och varet rinner ut (...) Om jag lider för de värnlösa är det väl samtidigt också för det värnlösa som finns hos mig själv? Jag har brutit min kropp som bröd och delat ut den bland männen. Varför inte, de var ju så hungriga och hade så länge försakat?”, och ”Man ville gärna vara ett plåster på många sår.”
Som judinna fick hon på sin egen hud och med sina egna ögon, i födelsestaden Amsterdam erfara och se sitt folk plågas. Hon plågades själv. Varje dag, varje liten handling och varje försök att komma någonstans i staden påminde henne om vem de nya och verkliga herrarna var. Makten hade tagits ifrån holländarna. För landets judar hade den blivit ett direkt dödshot. Men i sin övertygelse om det vi banalt kallar för ”livets mening” tyckte hon att hon konkret kunde bistå sitt folk, inte i någon allmän och högre mening utan alldeles konkret som individ. Hon bar kanske på ett överflöd av kärlek som hon kunde dela med sig av, som vore den bröd och plåster. I essän Att gå inför sin inre blick (Coniunctio 2/2002) skriver Märit Andersson Naef: ”I vår tid, när egot tycks fäkta i hysterisk dans och människor allt mera sällan lägger örat till marken för att lyssna till evigheten, saknar jag vildsint den självständiga hållningen”. Hon menar att Hillesum dragit en slutsats av sin personlighet, som innebär ett slags självständighet. Hillesums vilja att dela sin kropp med männen – som bröd – har ingenting med sexualmissbruk att göra. Rakt tvärtom har hon, som självständig människa med ett slags grundövertygelse om meningen, bestämt sig för att det är en fungerande strategi i en tid då en övermakt vill utplåna hela hennes folk. Brödet blir motsatsen till förintelsen, kroppen och sexualiteten en motbild till vapenmaktens och hatets dominans. Man får inte glömma att hon karaktäriserar sig själv på samma sätt, hon är som de andra en värnlös människa och det är i den egenskapen hon ger åt andra vad hon själv har. Etty Hillesum tycks under åren då hon mognade som kvinna ha haft två viktiga inspirationskällor. Dels var det farfadern som varit holländsk rabbin, dels var det psykoanalytikern, flyktingen från Berlin, Julius Spier, som trots att han var avsevärt mycket äldre än hon blev föremålet för hennes förälskelse och erotiska fantasier. Hillesum berättar om hur snaran dras åt för judarna i Amsterdam. Hon lyckas förmedla känslan av hur ett diffust opersonligt hot kryper allt närmare, för att först bli synnerligen personligt och sedan ett direkt dödshot. Deportationen följer vi också i de brev från henne, som bevarats och finns med i den engelska utgåvan. Hon skriver bokstavligt talat ända fram till döden. Den delade hon med miljoner andra judar. Det som skiljer henne från majoriteten är att hon förstod ögonblickets vikt och redan från allra första början skrev ner vad hon såg och hörde.
Samtidigt är hennes dagböcker en laddad redogörelse för intimiteter och förälskelser. Hon är en passionerad ung kvinna som tar sig an livet med både glädje och allvar. Hennes dagböcker ger en mycket god bild av det dagliga livet i en europeisk storstad, sedan Hitler fattat sina beslut och den nazistiska krigs- och mordapparaten satts igång. I det svenska urvalet kan man bland annat läsa:
"Att lida är inte under den mänskliga värdigheten. Jag menar att man kan lida människovärdigt och icke-människovärdigt (...) Man måste ha kraft att kunna lida ensam och inte plåga andra med sin egen ångest och sina egna bördor”, och: "Det är utan tvivel den totala förintelsen. Men låt oss bära den med värdighet." Här blir Hillesums förhållningssätt tydligt. Trots den hotande undergången vill hon för egen del, och därmed också för sina medmänniskor, hålla huvudet högt. Bara i värdighet kan man vandra den sista biten liv tillsammans. Zenta Maurina levde i Sverige tills någon gång i början av 1970-talet, hon flydde Lettland direkt efter kriget, och dog i Tyskland 1978. Folkbildaren Alf Ahlberg och poeten/akademiledamoten Johannes Edfelt var två av de människor som hjälpte henne på vägen. Ahlberg har också översatt hennes essäer. Hennes två sista band självbiografi handlar om både den sovjetiska och den nazistiska ockupationen av Baltikum och hur frihetssträvandena kunde se ut. Men hon är också djupt förtrogen med de stora filosoferna och var i många år lärare. Hon var förlamad från midjan och neråt, rullstolsbunden sedan barndomen, och hon var Litauens första kvinnliga doktorand och känd inte minst för det, men njöt litteraturen och musiken.
Hon blev många gånger missförstådd i Sverige. När hon skrev om Nietzsche, frågade folk om hon var nazist, och när hon lämnade manus på sin Dostojevskij-biografi frågade förläggaren "Är det här någon sorts kristendomspropaganda?" Svårigheten att nå fram på kort sikt kunde istället förbytas i ett långt liv för texterna, som också idag talar till oss med ett aktuellt och evigt tema. I hennes essäer finner jag nämligen en tanke om kropp, själ och kärlek som inte är olik Hillesums.
Skillnaden dem emellan är möjligen språklig, i det att Maurina uttrycker det filosofiskt som Hillesum har sagt på ett mer omedelbart och prosaisktsätt. I Maurinas text lyder tanken:”Den som är fylld av sann kärlek lever i en annan människa och dör med henne eller ingår i ett nytt liv. Den som är fylld av sann kärlek, älskar den förkroppsligade själen, den odelbara immateriella substansen. I kärleken förenas väsen och existens till ett, och därför är den som älskar odödlig” (ur essän De döda stanna hos oss). Jag ser framför mig Hillesums bröd och plåster när Maurina talar om den förkroppsligade själen. Ordet blev kött.
Kärleken blev kropp. Det är hos Maurina en kristen och hos Hillesum en judisk tanke som här förenas i tider av ockupation, krig och folkmord, en tanke som likt ljuset trots allt gör seendet och mötet möjligt i det mörker som annars är kompakt. Maurina återkommer gång på gång till denna kärlekstanke. Hennes svåra fysiska handikapp bidrog till att hon fick finna en filosofisk nivå för sin överlevnadskamp. Rullstolen var både ett hjälpmedel och ett hinder, med sin blotta närvaro påminde den henne om tillkortakommanden och ökade svårigheter. Hon skrev att människorna ”är som spridda öar i ensamhetens ishav” och såg bara ett hopp i att ”kärleken bygger broar mellan jaget och duet” och att då, när så sker, också en väsentlig förvandling av våra identiteter äger rum: ”jag är nu ingenting mer för mig själv, ty så mycket har jag blivit du.” De sista kända orden av Etty Hillesum finns på ett vykort som hon sände från uppsamlingslägret Westerbork, före tågtransporten till Auschwitz. Stilenligt skriver hon: ”Vi lämnade lägret sjungande…” In i det sista tycks hon ha föresatt sig att vara både bröd och plåster för sina marterade medfångar. Det som väntade dem alla var ankomsten till den tyska fabrik som enbart producerade lik och aska.
Etty Hillesum.
Etty Hillesum: Det förstörda livet (Norstedts,1983, i översättning av Brita Dahlman.) Etty Hillesum: Etty. The Letters and Diaries of Etty Hillesum 1941-1943. Complete and Unabridged (Novalis/Eerdmans/ Grand Rapids Cambridge ,2002, i översättning av Arnold J. Pomerans).
Zenta Maurina.
Dostojevskij (Bonniers 1951, i översättning av Knut Stubbendorff). Det sköna vågspelet (Norstedts, 1957, i översättning av Aida Törnell). Krossade riglar (Norstedts, 1959, i översättning av Aida Törnell). Om kärleken och döden (Norstedts, 1961, i översättning av Alf Ahlberg). Exilens tragik. Svenska dagböcker (Norstedts, 1966, i översättning av Helga Backhoff Malmqvist). Befrielsens år (Norstedts, 1968, i översättning av Brita Edfelt)
Som judinna fick hon på sin egen hud och med sina egna ögon, i födelsestaden Amsterdam erfara och se sitt folk plågas. Hon plågades själv. Varje dag, varje liten handling och varje försök att komma någonstans i staden påminde henne om vem de nya och verkliga herrarna var. Makten hade tagits ifrån holländarna. För landets judar hade den blivit ett direkt dödshot. Men i sin övertygelse om det vi banalt kallar för ”livets mening” tyckte hon att hon konkret kunde bistå sitt folk, inte i någon allmän och högre mening utan alldeles konkret som individ. Hon bar kanske på ett överflöd av kärlek som hon kunde dela med sig av, som vore den bröd och plåster. I essän Att gå inför sin inre blick (Coniunctio 2/2002) skriver Märit Andersson Naef: ”I vår tid, när egot tycks fäkta i hysterisk dans och människor allt mera sällan lägger örat till marken för att lyssna till evigheten, saknar jag vildsint den självständiga hållningen”. Hon menar att Hillesum dragit en slutsats av sin personlighet, som innebär ett slags självständighet. Hillesums vilja att dela sin kropp med männen – som bröd – har ingenting med sexualmissbruk att göra. Rakt tvärtom har hon, som självständig människa med ett slags grundövertygelse om meningen, bestämt sig för att det är en fungerande strategi i en tid då en övermakt vill utplåna hela hennes folk. Brödet blir motsatsen till förintelsen, kroppen och sexualiteten en motbild till vapenmaktens och hatets dominans. Man får inte glömma att hon karaktäriserar sig själv på samma sätt, hon är som de andra en värnlös människa och det är i den egenskapen hon ger åt andra vad hon själv har. Etty Hillesum tycks under åren då hon mognade som kvinna ha haft två viktiga inspirationskällor. Dels var det farfadern som varit holländsk rabbin, dels var det psykoanalytikern, flyktingen från Berlin, Julius Spier, som trots att han var avsevärt mycket äldre än hon blev föremålet för hennes förälskelse och erotiska fantasier. Hillesum berättar om hur snaran dras åt för judarna i Amsterdam. Hon lyckas förmedla känslan av hur ett diffust opersonligt hot kryper allt närmare, för att först bli synnerligen personligt och sedan ett direkt dödshot. Deportationen följer vi också i de brev från henne, som bevarats och finns med i den engelska utgåvan. Hon skriver bokstavligt talat ända fram till döden. Den delade hon med miljoner andra judar. Det som skiljer henne från majoriteten är att hon förstod ögonblickets vikt och redan från allra första början skrev ner vad hon såg och hörde.
Samtidigt är hennes dagböcker en laddad redogörelse för intimiteter och förälskelser. Hon är en passionerad ung kvinna som tar sig an livet med både glädje och allvar. Hennes dagböcker ger en mycket god bild av det dagliga livet i en europeisk storstad, sedan Hitler fattat sina beslut och den nazistiska krigs- och mordapparaten satts igång. I det svenska urvalet kan man bland annat läsa:
"Att lida är inte under den mänskliga värdigheten. Jag menar att man kan lida människovärdigt och icke-människovärdigt (...) Man måste ha kraft att kunna lida ensam och inte plåga andra med sin egen ångest och sina egna bördor”, och: "Det är utan tvivel den totala förintelsen. Men låt oss bära den med värdighet." Här blir Hillesums förhållningssätt tydligt. Trots den hotande undergången vill hon för egen del, och därmed också för sina medmänniskor, hålla huvudet högt. Bara i värdighet kan man vandra den sista biten liv tillsammans. Zenta Maurina levde i Sverige tills någon gång i början av 1970-talet, hon flydde Lettland direkt efter kriget, och dog i Tyskland 1978. Folkbildaren Alf Ahlberg och poeten/akademiledamoten Johannes Edfelt var två av de människor som hjälpte henne på vägen. Ahlberg har också översatt hennes essäer. Hennes två sista band självbiografi handlar om både den sovjetiska och den nazistiska ockupationen av Baltikum och hur frihetssträvandena kunde se ut. Men hon är också djupt förtrogen med de stora filosoferna och var i många år lärare. Hon var förlamad från midjan och neråt, rullstolsbunden sedan barndomen, och hon var Litauens första kvinnliga doktorand och känd inte minst för det, men njöt litteraturen och musiken.
Hon blev många gånger missförstådd i Sverige. När hon skrev om Nietzsche, frågade folk om hon var nazist, och när hon lämnade manus på sin Dostojevskij-biografi frågade förläggaren "Är det här någon sorts kristendomspropaganda?" Svårigheten att nå fram på kort sikt kunde istället förbytas i ett långt liv för texterna, som också idag talar till oss med ett aktuellt och evigt tema. I hennes essäer finner jag nämligen en tanke om kropp, själ och kärlek som inte är olik Hillesums.
Skillnaden dem emellan är möjligen språklig, i det att Maurina uttrycker det filosofiskt som Hillesum har sagt på ett mer omedelbart och prosaisktsätt. I Maurinas text lyder tanken:”Den som är fylld av sann kärlek lever i en annan människa och dör med henne eller ingår i ett nytt liv. Den som är fylld av sann kärlek, älskar den förkroppsligade själen, den odelbara immateriella substansen. I kärleken förenas väsen och existens till ett, och därför är den som älskar odödlig” (ur essän De döda stanna hos oss). Jag ser framför mig Hillesums bröd och plåster när Maurina talar om den förkroppsligade själen. Ordet blev kött.
Kärleken blev kropp. Det är hos Maurina en kristen och hos Hillesum en judisk tanke som här förenas i tider av ockupation, krig och folkmord, en tanke som likt ljuset trots allt gör seendet och mötet möjligt i det mörker som annars är kompakt. Maurina återkommer gång på gång till denna kärlekstanke. Hennes svåra fysiska handikapp bidrog till att hon fick finna en filosofisk nivå för sin överlevnadskamp. Rullstolen var både ett hjälpmedel och ett hinder, med sin blotta närvaro påminde den henne om tillkortakommanden och ökade svårigheter. Hon skrev att människorna ”är som spridda öar i ensamhetens ishav” och såg bara ett hopp i att ”kärleken bygger broar mellan jaget och duet” och att då, när så sker, också en väsentlig förvandling av våra identiteter äger rum: ”jag är nu ingenting mer för mig själv, ty så mycket har jag blivit du.” De sista kända orden av Etty Hillesum finns på ett vykort som hon sände från uppsamlingslägret Westerbork, före tågtransporten till Auschwitz. Stilenligt skriver hon: ”Vi lämnade lägret sjungande…” In i det sista tycks hon ha föresatt sig att vara både bröd och plåster för sina marterade medfångar. Det som väntade dem alla var ankomsten till den tyska fabrik som enbart producerade lik och aska.
Etty Hillesum.
Etty Hillesum: Det förstörda livet (Norstedts,1983, i översättning av Brita Dahlman.) Etty Hillesum: Etty. The Letters and Diaries of Etty Hillesum 1941-1943. Complete and Unabridged (Novalis/Eerdmans/ Grand Rapids Cambridge ,2002, i översättning av Arnold J. Pomerans).
Zenta Maurina.
Dostojevskij (Bonniers 1951, i översättning av Knut Stubbendorff). Det sköna vågspelet (Norstedts, 1957, i översättning av Aida Törnell). Krossade riglar (Norstedts, 1959, i översättning av Aida Törnell). Om kärleken och döden (Norstedts, 1961, i översättning av Alf Ahlberg). Exilens tragik. Svenska dagböcker (Norstedts, 1966, i översättning av Helga Backhoff Malmqvist). Befrielsens år (Norstedts, 1968, i översättning av Brita Edfelt)
Denna text finns i min bok Kulturen vid stupet, som du kan läsa mer om här.
Paul Murphy: Budapest.
| Foto: Astrid Nydahl |
Ungerns huvudstad Budapest är ofta i mediernas fokus, inte minst för den senaste utvecklingen där EU och Europarådet menar att landets utveckling inte gagnar demokratin. För varje resenär är det ett plus att ha kunskap om detta skeende. Denna nyutgåva av reseguiden erbjuder bred kunskap med punktvisa fördjupningar. För förstagångsbesökaren är den en ypperlig vägledning både till stadens olika delar och till dess historiska och kulturella skatter.
| Foto: Astrid Nydahl. |
| Foto: Astrid Nydahl |
tisdag 24 april 2012
Gina Khan, Ayaan Hirsi Ali och salafismens utbredning i Birmingham.
![]() |
| Birmingham. Foto: Astrid Nydahl. Redigering: Snaphanen. |
Gina Khans mest uppmärksamma text är Reading Ayaan Hirsi Ali in Birmingham som publicerades i nättidskriften Democratiya, nummer 16, sommaren 2009. Också i den tar hon som utgångspunkt sin dubbla identitet – som muslimsk kvinna och som brittisk medborgare, ”som älskar sitt land och står bakom våra soldater som förlorar sina lemmar och liv när de slåss mot jihadister och islamister”. Det är en mycket stark formulering som inte lämnar något åt tvivlet för läsaren. Hon berättar att hon vuxit upp i en miljö med ”bögar, ateister, kristna, sikher, hiduer och buddister”. Hon fick aldrig lära sig att hata eller se ner på andra människors religion eller kultur. Just därför kom hon att så beundra Ayyan Hirsi Ali, den somaliska muslimska kvinna som i högre grad än någon annan blivit en levande symbol för kampen mot islamismen inifrån den egna miljön.
Khan menar att Ali i sina böcker formulerar just de sanningar som de flesta muslimer undertrycker. Hon känner också så starkt igen sig själv i Alis böcker, därför att också hon tvingades till ett äktenskap hon inte ville ha. Khan berättar om sin uppväxt i ett brittiskt område där det bodde greker, kineser, jamaicanare och indier som alla respekterade varandra. Hennes föräldrar hade butiker, så de var i högsta grad integrerade. Men nu, säger Khan, ”nu har de flesta vita flyttat ut och området har fallit sönder. Det har islamiserats.
Moskéer, mini-moskéer och madrasas (koranskolor) växer fram i snart sagt varje gathörn, men ingenting finns för de unga. Drogerna och brottsligheten har gjort området otryggt för unga flickor. Jag har sett både anti-västliga och antisemitiska affischer och flygblad i butiker som drivs av skäggiga muslimer. Jag såg hur islamisterna mobiliserade det muslimska samhället rakt framför ögonen på mig. Före 11 september kunde jag inte sätta ord på det, men jag kände att något inte stod rätt till, men att det gjordes i islams namn.”
”Jag lämnade området därför att jag som ensamstående mamma inte kunde uppfostra mina barn i ett samhälle där imamerna och moskéerna inte gjorde ett dugg för att tjäna samhället eller för att lära ut en pluralistisk islam. Till och med skolorna tillät småskolans flickor att bära slöja, och det har inte det minsta med religionen att göra.”
”Ingen annan religion eller folkgrupp ställer de krav som muslimer gör i de lokala områdena, och jag har bevittnat friktionen det orsakar gentemot de vita jag arbetat tillsammans med, några av dem som var mina vänner och inte hade den minsta anstrykning av rasism i sig.”
Ghan menar att denna radikala förändring kan lastas en särskild muslims inriktning, densamma som vi sett styra så mycket av utvecklingen i arabvärlden de senaste åren, då en ”arabisk vår” snabbt blivit en höst eller vinter med nya, hårda regimer.
”Wahhabismen och salafismen har fått stå oemotsagd alltför länge i England. Det finns ett växande inflytande från Mawdudi, den teoretiska gurun för den inflytelserika pakistanska islamistorganisationen Jaamat-e-islam. Många brittiska muslimer följer dem, och mest anmärkningsvärt är att det gör också Muslim Council of Britain. Inflytandet från Muslimska brödraskapet blir allt större, och Hizb ut-Tahrir fortsätter att främja extremistiska läror på universiteten. De har olika namn och etiketter men de står för samma ideologi; att muslimer ska återvända till ”den sanna islam”, att kalifatet måste återupprättas, att var och en som inte är muslim är en kuffar. De muslimska församlingarna i Birmingham har i årtionden indoktrinerats av denna reaktionära form av islam. Min egen far indoktrinerades på gamla dagar och de övertygade honom att skänka sina pengar för att bygga en madrasa i Pakistan.”
*
På tisdagen meddelades det att polisen gripit fem män i Luton, misstänkta för förberedelse till terrorbrott. De fem har sin bakgrund i Bangladesh.
Nina Burton: Flodernas bok (Bonniers)
![]() |
| Roddare på Themsen. |
Och när man vilar från texten kan man med fördel vistas i detta engelska:
Powell varning 1968 och Camerons yrvakenhet.
![]() |
| Birminghams kanaldistrikt. Foto: Astrid Nydahl. |
*
Den 20 april 1968 höll Enoch Powell (1912 – 1998) ett tal för en konservativ förening i Birmingham. Det har blivit känt som ”Rivers of Blood”-talet. Frågorna jag vill belysa kring detta tal är egentligen bara två: hur rätt hade Powell, och hur fel hade han, både i förhållande till sin samtid, och i förhållande till den framtid han menade sig se. Powell satt i det brittiska parlamentet 1950 – 1974, det år då han också lämnade det konservativa partiet, bl.a. i protest mot att det gjort landet till EEC-medlem.
Han sade i sitt tal bland annat:
”Om 15-20 år, om dagens trend håller i sig, kommer det i vårt land att finnas tre och en halv miljon invandrare med anhöriga, bara från samväldesländerna. Det är inte min siffra, det är den officiella siffra som parlamentet fått av talesmannen för Registrar General's Office. Det finns ingen jämförbar siffra för år 2000, men den måste ligga mellan fem och sju miljoner, ungefär en tiondel av hela befolkningen, och därmed närma sig Storlondons befolkning.”
Hans slutsatser är många, och jag ska bara citera ett kort avsnitt här i bloggen:
“Det finns bland immigranterna från samväldesländerna tusentals som kommit att leva här de senaste femton åren eller så, vars önskan och syfte är att bli integrerade och vars enda tanke och strävan går i den riktningen. Men att inbilla sig att något sådant skulle finnas i huvudena på en stor och växande majoritet av invandrare och deras ättlingar, är en skrattretande missuppfattning, och en farlig sådan. Vi befinner oss på gränsen till en förändring. Hittills har det varit kraften i omständigheterna och bakgrunden som har givit majoriteten av invandrarna föreställningen om integrationens omöjlighet, så att de aldrig föreställt sig eller haft något sådant för avsikt, och att deras antal och rent fysiska koncentration gjort att pressen att integreras som normalt finns för varje liten minoritet, upphört att fungera (…) Molnet som inte är större än en människas hand, som så kan snabbt täcka hela himlen, har redan synts i Wolverhampton och har visat tecken på att spridas fort.”
Om man koncentrerar sig på kärnan i Powells budskap, kan man konstatera att han oroade sig för följderna av den omfattande invandringen. Det är nära nog ett understatment att säga det, men jag stannar där. I boken kommer jag att utveckla resonemanget.
Drygt 40 år senare ska en brittisk premiärminister i väsentliga avseenden ge den utstötte och föraktade Powell rätt:
“Idag riktade David Cameron en förödande attack mot 30 år av multikultur i Storbritannien, och han varnade för att den frambringat extrema ideologier och direkt bidrog till den brittiska islamiska terrorismen. Han sände en signal om att man måste lämna tidigare regeringars strategi och sa, att nationen måste tillägna sig en politik av ”liberalism med muskler” för att kunna genomdriva jämlikhet, lag och ordning samt yttrandefrihet överallt i samhälle. Han varnade de muslimska grupperna, att om de inte stod upp för kvinnors rättigheter och arbetade för integration, så skulle de förlora allt statligt ekonomiskt stöd. Samtliga invandrare i Storbritannien måste lära sig tala engelska, och skolorna förväntas undervisa om landets gemensamma kultur. ’Vi har misslyckats med att erbjuda en social vision för unga muslimer, som de kunde känna att de tillhörde. Vi har också accepterat segregerade samhällen som uppför sig på ett sätt som står i direkt motsättning till våra värderingar. Allt detta gör unga muslimer rotlösa. Och sökandet efter något att tillhöra och tro på har kastat dem i armarna på extremistiska ideologier.’Man kan fundera på Camerons tal, och framför allt på innebörden av det han säger. Vad kommer man då fram till? Det svaret blåser i vinden, inte sant?Och då kan man med fördel lyssna till Van the Man, tillsammans med oförglömliga The Band:
Cameron vände sig emot doktrinen om ’statlig mångkulturalism’ som uppmuntrar enskilda kulturer att leva separata liv. Det är detta, sade han, ’som har lett till oförmågan för vissa att konfrontera tvångsäktenskapens fasa’ Men han tillade att detta också är grundorsaken till den radikalisering som kan leda till terrorism. ’När bevisen kommer fram, kring bakgrunden bland dessa som fälls för terroristbrott, står det klart att många av dem inledningsvis påverkats av ’icke-våldsbenägna extremister’och därifrån tagit detta radikala tänkande till nästa steg där de bejakat våldet. Detta är domen över vårt agerande i dessa frågor i det förgångna. Vi måste besegra detta hot, och jag tror tiden är kommen att vända blad för vår misslyckade politik i det förgångna.”
måndag 23 april 2012
Hedersmord, kvinnlig omskärelse och kusingifte.
![]() |
| Birminghams rådhus. Foto: Thomas Nydahl. |
*
Kvinnlig omskärelse praktiseras i stor skala i England. Sunday Times publicerade i april 2012 en artikel som berättar om omfattningen. Daily Mail förmedlade nyheten:
”As many as 100,000 women in Britain have undergone female genital mutilations with medics in the UK offering to carry out the illegal procedure on girls as young as 10, it has been reported. Investigators from The Sunday Times said they secretly filmed a doctor, dentist and alternative medicine practitioner who were allegedly willing to perform circumcisions or arrange for the operation to be carried out.”
Kusingifte är ett så stort problem i landet, att man i Bradford genomfört ett stort och omfattande projekt, Born in Bradford, som omfattar 14.000 mammor och barn. Det är den största undersökningen någonsin i landet. Hälften av familjerna som ingår i undersökningen kommer från asiatiska länder. Majoriteten av dessa människor kommer från små byar i Mirpur i Pakistan. Också när de bor i England är de trogna den tradition som gör att de hämtar partnern från hemlandet, när sönerna och döttrarna ska gifta sig. I Bradford ligger siffrorna för olika handikapp bland barn födda i kusinäktenskap, inklusive blindhet och dövhet, tre gånger högre än riksgenomsnittet.
*
Uppdatering: Igår söndag skrev jag till kommunfullmäktige i Birmingham och bad om hjälp med befolkningsstatistik för Black Country. Idag, före lunch, fick jag ett vänligt och mycket tillmötesgående svar. Så ser den gamla fina engelska vänligheten ut, och det var en glädje och uppmuntran.
*
Uppdatering två: Ett kapitel ur min bok, om Enoch Powell och David Cameron har publicerats här. Imorgon kommer en bloggtext om saken här hos mig.
Vågorna varma.
| Landön i lördags. Foto: Astrid Nydahl |
söndag 22 april 2012
Söndag kväll.
Min avsikt är att gå långt tillbaka, eftersom Black Country är platsen för industrialismens födelse.Det som växte fram och blev en modern industrination har i princip stängts och övergivits. Av gruvorna, textilfabrikerna, bil- och motorcykeltillverkningen och annan produktion finns bara dammet och asbesten kvar.
I min nya bok, Sextio år senare, har jag med ett förarbete som är en rejält utvidgad version av ett reportage jag tidigare publicerat i tidskriften Axess. Imorgon fortsätter jag med Wolverhamptonspåret. Med denna helt ombyggda blogg, som ska ge bildmaterialet större rättvisa, hälsar jag er alla välkomna till en ny vecka.
Om Wolverhampton och arbetarklassinvandringen.
![]() | |||||||||||||||||||||||||||
| Gågatan i centrala Wolverhampton. Foto: Thomas Nydahl |
*
Frank Sharman publicerade för några år sedan Heritage and Cultural Roots, som är en historisk och samtida överblick av invandringen och dess miljöer i Wolverhampton. Den finns odaterad på en hemsida för lokal historia. Artikeln handlar i huvudsak om de olika religiösa grupperna och deras bönehus i staden, men innehåller också en text som talar om invandringens historia i Wolverhampton.
"Idag är Wolverhampton en invandrarstad, vilket den också varit i århundraden. Hur många människor i staden har fyra förfäder födda i Wolverhampton – eller tre, eller ens två? Vi har inga siffror for stadens tidiga historia, men vi kan anta att befolkningen ökade fram till Digerdöden, när befolkningen som i resten av landet dramatiskt reducerades. Efter det har den sakta ökat igen. Denna befolkningsökning har i huvudsak naturliga orsaker, men utan tvekan var den aldrig geografiskt statisk, vilket vi ibland tycks tro.
![]() |
| Spårvagnens ändhållplats Wolverhampton. Den trafikerar sträckan till och från Birmingham. Foto: Thomas Nydahl |
Människor lämnade sina byar och flyttade till andra, eller till samhällen och städer. Denna rörelse bestod främst av unga människor och utgjordes för det mesta av flyttningar på 20 till 25 miles avstånd från ursprungsorten. Inom detta avstånd finner vi områden med mycket stor befolkning, och som marknadsstad och centrum för ullhandeln har Wolverhampton också attraherat sin beskärda del av sådana invandrare."
1748 hade staden 12,565 invånare. 1991 var siffran 242.190. Den största befolkningsökningen kommer samtidigt som industraliseringen påbörjas. Här berättar sedan Sharman utförligt:
"Vi har inte mycket information om de människor som kom utifrån för att bosätta sig i staden. Landet var i sin helhet öppet för vem som än ville komma och bosätta sig. Ibland kom människor därför att deras yrkeskunskap efterfrågades (…) Den första identifierbara inflyttningen skedde under 1800-talet när stora skaror irländska invandrare anlände. Det sägs att dessa människor som kommit till England för att bygga kanaler och senare också järnvägar, helt enkelt följde med till Wolverhampton och väl här valde de att stanna (…)
Samtidigt vet vi att en hel del irländare kom direkt hit eller via någon hamn som Liverpool. Invandringen från Irland till England började i sin helhet öka märkbart efter Act of Union 1801 och ännu mer under den irländska svälten på 1840-talet. De var för det mesta katoliker och de fann många katoliker just här. Men även om religion förenade dem, så splittrades de av klass.
Arbetarklassinvandrarna kände sig inte välkomna i medelklassens kyrkor dit de väletablerade gick, och både av det skälet och på grund av trängseln, så byggde man nya katolska kyrkor, som St Patrick´s, närmare invandrarområdena. Dessa nya irländska, katolska arbetarklassinvandrare möttes av mycket fördomar."
På grund av den stora andelen irländska katoliker kom Wolverhampton att kallas ”Lilla Rom”. Religionsstatistik för staden visar också att de som kallas kristna år 2001 är i stor majoritet, medan den största invandrade gruppen är sikher som utgör 7,6% av befolkningen, hinduer med 3,9% och muslimer 1.7%. Hur utvecklingen sett ut de elva år som gått sedan dess får vi veta i 2011 års folkräkning, som kommer inom kort, men klart är att den muslimska befolkningen ökat kraftigt, både i enskilda städer och i Storbritannien som helhet.
Efter andra världskriget hade man brist på arbetare i Wolverhampton varför man aktivt värvade människor i samväldetsländerna för flyttning och arbete i Storbritannien. 1954 bodde det tio indiska familjer i staden. Två år senare hade Indian Workers Association 150 medlemmar. Årtionden 1961 till 1971 ägde den huvudsakliga asiatiska invandringen till Wolverhampton rum. Från Indien och Pakistan ökade inflyttning från 1.756 personer 1961 till 12.120 tio år senare.
Patriarken till sista vilan.
| Igår begravdes han, Danmarks legendariske skeppsredare, Mærsk Mc-Kinney Møller, 98 år gammal. |
Läs här i Politiken:
»Om skibsrederens betydning og vidtrækkende indflydelse og resultat skal der ikke uddybes yderligere her. Jeg ved godt, at jeg ikke skal gøre mig klog på det, andre her er betydelig klogere på«.
»Desuden har jeg givet Hr. Møller det løfte ikke at dvæle meget ved hans gerninger«, sagde den 80-årige tidligere provst Claus Harms i den rigt blomstersmykkede Holmens Kirke.
»I det aspekt tør jeg godt sige, at når en person, der personligt har ramt os og rørt ved vores holdning, vilje og livsmod, er død, så har vi hver især en personlig erindring om en situation, en begivenhed, måske et splitsekund eller længere analyserende samtale, som er kostbar, og som er så ufrakommelig, at vi aldrig glemmer det«.
Eller för er som hellre läser engelska, här.
Møller was Denmark’s most powerful business leader of modern times, having followed his father as chairman of Maersk in 1965 and holding the post until 2003. He built the group from a successful European shipping line into a global giant with more than 100,000 employees and a turnover equivalent to one fifth of Denmark’s gross national product.
| Hela kungahuset var på plats. |
| Liksom den nuvarande statsministern, och tre tidigare. Bilderna tagna av Snaphanen, Köpenhamn |
lördag 21 april 2012
Dimman och kaffekoppen.
Det viktiga i livet finns bortom både bokhyllorna och ideologierna. Bara om jag får komma ut till havet kan jag andas alldeles fritt och obekymrat. Kopparna från Fransyskan har nu blivit rutin på utflykterna, idag fick vi använda en liten båt som fikabord.
Dagens färd till Landön blev kall och fuktig. En ganska tät dimma låg över havet och kustlandskapet. Fåglarna kom i små och stora flockar, ljuden från dem nådde oss långt innan de själva blev synliga.
Därute i dimman såg vi en av de små holmarna i denna skånska skärgård, vårt landskaps enda för övrigt. Jag har en dröm om att en dag få stiga i land där ute och bara sitta och glo längre ut mot Finland och Baltikum.
Dagens färd till Landön blev kall och fuktig. En ganska tät dimma låg över havet och kustlandskapet. Fåglarna kom i små och stora flockar, ljuden från dem nådde oss långt innan de själva blev synliga.
Därute i dimman såg vi en av de små holmarna i denna skånska skärgård, vårt landskaps enda för övrigt. Jag har en dröm om att en dag få stiga i land där ute och bara sitta och glo längre ut mot Finland och Baltikum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





