tisdag 24 april 2012

Gina Khan, Ayaan Hirsi Ali och salafismens utbredning i Birmingham.

Birmingham. Foto: Astrid Nydahl. Redigering: Snaphanen.
Ännu ett utdrag ur boken under arbete, och liksom i tidigare utdrag handlar det om Gina Khan och hennes tankar om situationen i Birmingham:

Gina Khans mest uppmärksamma text är Reading Ayaan Hirsi Ali in Birmingham som publicerades i nättidskriften Democratiya, nummer 16, sommaren 2009. Också i den tar hon som utgångspunkt sin dubbla identitet – som muslimsk kvinna och som brittisk medborgare, ”som älskar sitt land och står bakom våra soldater som förlorar sina lemmar och liv när de slåss mot jihadister och islamister”. Det är en mycket stark formulering som inte lämnar något åt tvivlet för läsaren. Hon berättar att hon vuxit upp i en miljö med ”bögar, ateister, kristna, sikher, hiduer och buddister”. Hon fick aldrig lära sig att hata eller se ner på andra människors religion eller kultur. Just därför kom hon att så beundra Ayyan Hirsi Ali, den somaliska muslimska kvinna som i högre grad än någon annan blivit en levande symbol för kampen mot islamismen inifrån den egna miljön.

Khan menar att Ali i sina böcker formulerar just de sanningar som de flesta muslimer undertrycker. Hon känner också så starkt igen sig själv i Alis böcker, därför att också hon tvingades till ett äktenskap hon inte ville ha. Khan berättar om sin uppväxt i ett brittiskt område där det bodde greker, kineser, jamaicanare och indier som alla respekterade varandra. Hennes föräldrar hade butiker, så de var i högsta grad integrerade. Men nu, säger Khan, ”nu har de flesta vita flyttat ut och området har fallit sönder. Det har islamiserats.

Moskéer, mini-moskéer och madrasas (koranskolor) växer fram i snart sagt varje gathörn, men ingenting finns för de unga. Drogerna och brottsligheten har gjort området otryggt för unga flickor. Jag har sett både anti-västliga och antisemitiska affischer och flygblad i butiker som drivs av skäggiga muslimer. Jag såg hur islamisterna mobiliserade det muslimska samhället rakt framför ögonen på mig. Före 11 september kunde jag inte sätta ord på det, men jag kände att något inte stod rätt till, men att det gjordes i islams namn.”

”Jag lämnade området därför att jag som ensamstående mamma inte kunde uppfostra mina barn i ett samhälle där imamerna och moskéerna inte gjorde ett dugg för att tjäna samhället eller för att lära ut en pluralistisk islam. Till och med skolorna tillät småskolans flickor att bära slöja, och det har inte det minsta med religionen att göra.”

”Ingen annan religion eller folkgrupp ställer de krav som muslimer gör i de lokala områdena, och jag har bevittnat friktionen det orsakar gentemot de vita jag arbetat tillsammans med, några av dem  som var mina vänner och inte hade den minsta anstrykning av rasism i sig.”

Ghan menar att denna radikala förändring kan lastas en särskild muslims inriktning, densamma som vi sett styra så mycket av utvecklingen i arabvärlden de senaste åren, då en ”arabisk vår” snabbt blivit en höst eller vinter med nya, hårda regimer.

”Wahhabismen och salafismen har fått stå oemotsagd alltför länge i England. Det finns ett växande inflytande från Mawdudi, den teoretiska gurun för den inflytelserika pakistanska islamistorganisationen Jaamat-e-islam. Många brittiska muslimer följer dem, och mest anmärkningsvärt är att det gör också Muslim Council of Britain. Inflytandet från Muslimska brödraskapet blir allt större, och Hizb ut-Tahrir fortsätter att främja extremistiska läror på universiteten. De har olika namn och etiketter men de står för samma ideologi; att muslimer ska återvända till ”den sanna islam”, att kalifatet måste återupprättas, att var och en som inte är muslim är en kuffar. De muslimska församlingarna i Birmingham har i årtionden indoktrinerats av denna reaktionära form av islam. Min egen far indoktrinerades på gamla dagar och de övertygade honom att skänka sina pengar för att bygga en madrasa i Pakistan.”

*

På tisdagen meddelades det att polisen gripit fem män i Luton, misstänkta för förberedelse till terrorbrott. De fem har sin bakgrund i Bangladesh.

Nina Burton: Flodernas bok (Bonniers)

Roddare på Themsen.
Nina Burtons nya bok är en flodernas kulturhistoria. Man kan betrakta den som en pendang till hennes Resans syster, poesin. Bokens underrubrik lyder: Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden. Förra boken betraktade Burton som en kartbok där poesin avgjorde. Den här gången är det en Europaresa som bestäms av floderna, de som får Europa ”att pulsera av liv, och som även har del i mitt liv.” De tre floderna är Rhône, Rhen och Themsen. Utmed dem reser Burton både som inspirerad och inspirerande vägvisare och som upptäckare. Varje text i boken är ett ymnighetshorn. Läsaren kan bara med glädje inhämta allt hon bjuder på. Det är vackert och mycket lärorikt. Burton har en förmåga att skriva lekande lätt men ändå frilägga de märkvärdigaste samband. Boken är rikt illustrerad med miljöer som omtalas i texten. Innehåller också en omfattande litteratur- och bildlista.

Och när man vilar från texten kan man med fördel vistas i detta engelska:


Powell varning 1968 och Camerons yrvakenhet.

Birminghams kanaldistrikt. Foto: Astrid Nydahl.
Idag ska jag visa ett kapitel ur min kommande bok, som jag redan på förhand vet kommer att dömas som dunkelt, kanske rentav mörkt. Ämnet är sådant att det trots de mer än 40 förflutna åren, är tabu att tala om det. Ändå gör jag det, i starkt förkortad version.

*

Den 20 april 1968 höll Enoch Powell (1912 – 1998) ett tal för en konservativ förening i Birmingham. Det har blivit känt som ”Rivers of Blood”-talet. Frågorna jag vill belysa kring detta tal är egentligen bara två: hur rätt hade Powell, och hur fel hade han, både i förhållande till sin samtid, och i förhållande till den framtid han menade sig se. Powell satt i det brittiska parlamentet 1950 – 1974, det år då han också lämnade det konservativa partiet, bl.a. i protest mot att det gjort landet till EEC-medlem.

Han sade i sitt tal bland annat:

”Om 15-20 år, om dagens trend håller i sig, kommer det i vårt land att finnas tre och en halv miljon invandrare med anhöriga, bara från samväldesländerna. Det är inte min siffra, det är den officiella siffra som parlamentet fått av talesmannen för Registrar General's Office. Det finns ingen jämförbar siffra för år 2000, men den måste ligga mellan fem och sju miljoner, ungefär en tiondel av hela befolkningen, och därmed närma sig Storlondons befolkning.”

Hans slutsatser är många, och jag ska bara citera ett kort avsnitt här i bloggen:

“Det finns bland immigranterna från samväldesländerna tusentals som kommit att leva här de senaste femton åren eller så, vars önskan och syfte är att bli integrerade  och vars enda tanke och strävan går i den riktningen. Men att inbilla sig att något sådant skulle finnas i huvudena på en stor och växande majoritet av invandrare och deras ättlingar, är en skrattretande missuppfattning, och en farlig sådan. Vi befinner oss på gränsen till en förändring. Hittills har det varit kraften i omständigheterna och bakgrunden som har givit majoriteten av invandrarna föreställningen om integrationens omöjlighet, så att de aldrig föreställt sig eller haft något sådant för avsikt, och att deras antal och rent fysiska koncentration gjort att pressen att integreras som normalt finns för varje liten minoritet, upphört att fungera (…) Molnet som inte är större än en människas hand, som så kan snabbt täcka hela himlen, har redan synts i Wolverhampton och har visat tecken på att spridas fort.”

Om man koncentrerar sig på kärnan i Powells budskap, kan man konstatera att han oroade sig för följderna av den omfattande invandringen. Det är nära nog ett understatment att säga det, men jag stannar där. I boken kommer jag att utveckla resonemanget.

Drygt 40 år senare ska en brittisk premiärminister i väsentliga avseenden ge den utstötte och föraktade Powell rätt:

“Idag riktade David Cameron en förödande attack mot 30 år av multikultur i Storbritannien, och han varnade för att den frambringat extrema ideologier och direkt bidrog till den brittiska islamiska terrorismen. Han sände en signal om att man måste lämna tidigare regeringars strategi och sa, att nationen måste tillägna sig en politik av ”liberalism med muskler” för att kunna genomdriva jämlikhet, lag och ordning samt yttrandefrihet  överallt i samhälle. Han varnade de muslimska grupperna, att om de inte stod upp för kvinnors rättigheter och arbetade för integration, så skulle de förlora allt statligt ekonomiskt stöd. Samtliga invandrare i Storbritannien måste lära sig tala engelska, och skolorna förväntas undervisa om landets gemensamma kultur. ’Vi har misslyckats med att erbjuda en social vision för unga muslimer, som de kunde känna att de tillhörde. Vi har också accepterat segregerade samhällen som uppför sig på ett sätt som står i direkt motsättning till våra värderingar. Allt detta gör unga muslimer rotlösa. Och sökandet efter något att tillhöra och tro på har kastat dem i armarna på extremistiska ideologier.’

Cameron vände sig emot doktrinen om ’statlig mångkulturalism’ som uppmuntrar enskilda kulturer att leva separata liv. Det är detta, sade han, ’som har lett till oförmågan för vissa att konfrontera tvångsäktenskapens fasa’ Men han tillade att detta också är grundorsaken till den radikalisering som kan leda till terrorism. ’När bevisen kommer fram, kring bakgrunden bland dessa som fälls för terroristbrott, står det klart att många av dem inledningsvis påverkats av ’icke-våldsbenägna extremister’och därifrån tagit detta radikala tänkande till nästa steg där de bejakat våldet.  Detta är domen över vårt agerande i dessa frågor i det förgångna. Vi måste besegra detta hot, och jag tror tiden är kommen att vända blad för vår misslyckade politik i det förgångna.”
Man kan fundera på Camerons tal, och framför allt på innebörden av det han säger. Vad kommer man då fram till? Det svaret blåser i vinden, inte sant?Och då kan man med fördel lyssna till Van the Man, tillsammans med oförglömliga The Band:



måndag 23 april 2012

Alison Krauss: When You Say Nothing At All

Hedersmord, kvinnlig omskärelse och kusingifte.


Birminghams rådhus. Foto: Thomas Nydahl.
Nytt kort avsnitt ur bokarbetet. Referenserna som kommer att finnas i boken är inte med här.

*

Också i England har man stor erfarenhet av de så kallades hedersmorden. Gina Khan (som jag skriver om på annan plats) berättar att det första fall hon hörde om, gäller en 13 år gammal flicka i Birmingham som blev skjuten till döds för att hon setts samtala med en pojke. Också hennes mamma dödades. Många använde dessa mord som varnande exempel när de uppfostrade sina flickor och tvingade dem till lydnad.    

Kvinnlig omskärelse praktiseras i stor skala i England. Sunday Times publicerade i april 2012 en artikel som berättar om omfattningen. Daily Mail förmedlade nyheten:

”As many as 100,000 women in Britain have undergone female genital mutilations with medics in the UK offering to carry out the illegal procedure on girls as young as 10, it has been reported. Investigators from The Sunday Times said they secretly filmed a doctor, dentist and alternative medicine practitioner who were allegedly willing to perform circumcisions or arrange for the operation to be carried out.”

Kusingifte är ett så stort problem i landet, att man i Bradford genomfört ett stort och omfattande projekt, Born in Bradford, som omfattar 14.000 mammor och barn. Det är den största undersökningen någonsin i landet. Hälften av familjerna som ingår i undersökningen kommer från asiatiska länder. Majoriteten av dessa människor kommer från små byar i Mirpur i Pakistan. Också när de bor i England är de trogna den tradition som gör att de hämtar partnern från hemlandet, när sönerna och döttrarna ska gifta sig. I Bradford ligger siffrorna för olika handikapp bland barn födda i kusinäktenskap, inklusive blindhet och dövhet, tre gånger högre än riksgenomsnittet.

*

Uppdatering: Igår söndag skrev jag till kommunfullmäktige i Birmingham och bad om hjälp med befolkningsstatistik för Black Country. Idag, före lunch, fick jag ett vänligt och mycket tillmötesgående svar. Så ser den gamla fina engelska vänligheten ut, och det var en glädje och uppmuntran.

*

Uppdatering två: Ett kapitel ur min bok, om Enoch Powell och David Cameron har publicerats här. Imorgon kommer en bloggtext om saken här hos mig.


Vågorna varma.

Landön i lördags. Foto: Astrid Nydahl
Vaknade med två ord i huvudet: Vågorna varma. Varför? Det är ju tvärtom en extrem kyla jag möter varje dag, en kyla som ingenting med klimatet har att göra, en kyla som är kalkylerad politisk cynism. Gårdagens franska "dokumentär" i svensk tv är ett praktexempel på denna cynism. Legitim och skarp kritik av islamismen som våldsrörelse blandas samman med uttalat nazistiska organisationers lika våldsromantiska hatpropaganda. Islamkritiker länkas på ett försåtligt sätt samman med ungerska nationalsocialister, som befinner sig ett steg längre ner i avgrunden än Jobbik och Ungerska gardet, och som gjort det till sin livsuppgift att terrorisera och misshandla romer. Tommy Robinssons islamfientliga EDL i Luton (en organisation som alltid bär Israels flagga i sina demonstrationer och som en av sina huvudparoller har "Black and White Unite") framställs som vore de överens med hårdföra tyska nazister. Är avsikten att man till slut varken ska veta ut eller in? Filmer som är komponerade som just propaganda sänds som dokumentärer. Ingen i ansvarig ställning på SvT skulle väl komma på tanken att köpa in en film där man blandade samman intellektuellt redbara vänsterorganisationer med Baader-Meinhof eller AFA. På andra sidan det politiska spektret går det däremot bra. Jag är ingen anhängare av politiskt våld, inte heller av gatupöbel. Jag är starkt kritisk också mot brittiska EDL och deras sätt att hantera offentliga platser, men jag anser ändå att man måste skilja det ena från det andra. Om man däremot har en politisk agenda där det anses legitimt att sätta nazistämpel i pannan på var och en som förhåller sig kritisk till de totalitära ideologierna - oavsett om det gäller stalinism, fascism, nationalism, nationalsocialism eller islamism - så måste jag också markera. Det är oacceptabelt att låta sig svepas med av den politiska godhetsvåg som nu drar fram över vårt land. Samtiden är sannerligen inte god. Vågorna varma? Nej rakt tvärtom, iskalla, som allt vi vävs in i dessa dagar. Breivik är inte ensam i sin sjuka övertygelse om våldets välgörande effekter, han har likasinnade överallt, och oavsett vilken ideologi de maskerar sina massmord med blir effekten densamma. Terror och hat. Våld och ond bråd död.

söndag 22 april 2012

Söndag kväll.

 Wolverhamptons centrum. Foto: Astrid Nydahl

Helgen är snart över. Jag har färdigställt ett tredje kapitel till boken om Black Country, den här gången med utgångspunkt i Enoch Powells minst sagt kontroversiella tal från Birmingham 1968. Jag jämför bland annat hans framtidsprognos med David Camerons och Angela Merkels dödförklaring av "multikulturalismen" vintern 2011-2012 och resonerar utifrån detta vad som egentligen har hänt i brittiska West Midlands under de dryga fyrtio år som gått sedan dess. Historien bjuder oss alltid på ironier, en av dem är att Powell själv som minister 1961 var ansvarig för värvningen av immigranter som arbetskraft från olika samväldesländer.


Foto: Anders Johansson.


När måndagen bländar mig imorgon bitti är det bara att ta vid där det slutade idag. Det skrivande flödet är den avgjort bästa känsla jag kan uppnå. Den erbjuder en märkvärdig kombination av njutning och pliktuppfyllelse. För en plikt är det, att nu äntligen bli färdig med denna bok som jag av och till återvänt till sedan 1998 då vi bodde i Birmingham och för första gången konfronterades med ideologier och religionsuppfattningar vi inte visste särskilt mycket om, men vars allvar blev understruket den 11 september 2001. Black Country har jag återvänt till både 2006 och 2008, men egentligen aldrig känt mig mogen att formulera mig om. Jag tänker på allt det jag sett, hört och samlat material om de gångna 14 åren, som nu slutligen ska bli en sammanhållen boktext.

Min avsikt är att gå långt tillbaka, eftersom Black Country är platsen för industrialismens födelse.Det som växte fram och blev en modern industrination har i princip stängts och övergivits. Av gruvorna, textilfabrikerna, bil- och motorcykeltillverkningen och annan produktion finns bara dammet och asbesten kvar.

I min nya bok, Sextio år senare, har jag med ett förarbete som är en rejält utvidgad version av ett reportage jag tidigare publicerat i tidskriften Axess. Imorgon fortsätter jag med Wolverhamptonspåret. Med denna helt ombyggda blogg, som ska ge bildmaterialet större rättvisa, hälsar jag er alla välkomna till en ny vecka.

John Prine: Speed Of The Sound Of Loneliness

Om Wolverhampton och arbetarklassinvandringen.

Gågatan i centrala Wolverhampton. Foto: Thomas Nydahl
 Här följer ännu ett utdrag ur min bok om Black Country. Just Wolverhampton ska jag återbesöka i maj för att få fram fler uppgifter om staden.

*

Frank Sharman publicerade för några år sedan Heritage and Cultural Roots, som är en historisk och samtida överblick av invandringen och dess miljöer i Wolverhampton. Den finns odaterad på en hemsida för lokal historia. Artikeln handlar i huvudsak om de olika religiösa grupperna och deras bönehus i staden, men innehåller också en text som talar om invandringens historia i Wolverhampton.

"Idag är Wolverhampton en invandrarstad, vilket den också varit i århundraden. Hur många människor i staden har fyra förfäder födda i Wolverhampton – eller tre, eller ens två? Vi har inga siffror for stadens tidiga historia, men vi kan anta att befolkningen ökade fram till Digerdöden, när befolkningen som i resten av landet dramatiskt reducerades. Efter det har den sakta ökat igen. Denna befolkningsökning har i huvudsak naturliga orsaker, men utan tvekan var den aldrig geografiskt statisk, vilket vi ibland tycks tro.
Spårvagnens ändhållplats Wolverhampton. Den trafikerar sträckan till och från Birmingham.
Foto: Thomas Nydahl

Människor lämnade sina byar och flyttade till andra, eller till samhällen och städer. Denna rörelse bestod främst av unga människor och utgjordes för det mesta av flyttningar på 20 till 25 miles avstånd från ursprungsorten. Inom detta avstånd finner vi områden med mycket stor befolkning, och som marknadsstad och centrum för ullhandeln har Wolverhampton också attraherat sin beskärda del av sådana invandrare."

1748 hade staden 12,565 invånare. 1991 var siffran 242.190. Den största befolkningsökningen kommer samtidigt som industraliseringen påbörjas. Här berättar sedan Sharman utförligt:

"Vi har inte mycket information om de människor som kom utifrån för att bosätta sig i staden. Landet var i sin helhet öppet för vem som än ville komma och bosätta sig. Ibland kom människor därför att deras yrkeskunskap efterfrågades (…) Den första identifierbara inflyttningen skedde under 1800-talet när stora skaror irländska invandrare anlände. Det sägs att dessa människor som kommit till England för att bygga kanaler och senare också järnvägar, helt enkelt följde med till Wolverhampton och väl här valde de att stanna (…)

Samtidigt vet vi att en hel del irländare kom direkt hit eller via någon hamn som Liverpool. Invandringen från Irland till England började i sin helhet öka märkbart efter Act of Union 1801 och ännu mer under den irländska svälten på 1840-talet. De var för det mesta katoliker och de fann många katoliker just här. Men även om religion förenade dem, så splittrades de av klass.

Arbetarklassinvandrarna kände sig inte välkomna i medelklassens kyrkor dit de väletablerade gick, och både av det skälet och på grund av trängseln, så byggde man nya katolska kyrkor, som St Patrick´s, närmare invandrarområdena. Dessa nya irländska, katolska arbetarklassinvandrare möttes av mycket fördomar."

På  grund av den stora andelen irländska katoliker kom Wolverhampton att kallas ”Lilla Rom”.  Religionsstatistik för staden visar också att de som kallas kristna år 2001 är i stor majoritet, medan den största invandrade gruppen är sikher som utgör 7,6% av befolkningen, hinduer med 3,9% och muslimer 1.7%. Hur utvecklingen sett ut de elva år som gått sedan dess får vi veta i 2011 års folkräkning, som kommer inom kort, men klart är att den muslimska befolkningen ökat kraftigt, både i enskilda städer och i Storbritannien som helhet.

Efter andra världskriget hade man brist på arbetare i Wolverhampton varför man aktivt värvade människor i samväldetsländerna för flyttning och arbete i Storbritannien. 1954 bodde det tio indiska familjer i staden. Två år senare hade Indian Workers Association 150 medlemmar.  Årtionden 1961 till 1971 ägde den huvudsakliga asiatiska invandringen till Wolverhampton rum. Från Indien och Pakistan ökade inflyttning från 1.756 personer 1961 till 12.120 tio år senare.

Patriarken till sista vilan.

Igår begravdes han, Danmarks legendariske skeppsredare, Mærsk Mc-Kinney Møller, 98 år gammal.


Läs här i Politiken:
»Om skibsrederens betydning og vidtrækkende indflydelse og resultat skal der ikke uddybes yderligere her. Jeg ved godt, at jeg ikke skal gøre mig klog på det, andre her er betydelig klogere på«.

»Desuden har jeg givet Hr. Møller det løfte ikke at dvæle meget ved hans gerninger«, sagde den 80-årige tidligere provst Claus Harms i den rigt blomstersmykkede Holmens Kirke.

»I det aspekt tør jeg godt sige, at når en person, der personligt har ramt os og rørt ved vores holdning, vilje og livsmod, er død, så har vi hver især en personlig erindring om en situation, en begivenhed, måske et splitsekund eller længere analyserende samtale, som er kostbar, og som er så ufrakommelig, at vi aldrig glemmer det«.

Eller för er som hellre läser engelska, här.

Møller was Denmark’s most powerful business leader of modern times, having followed his father as chairman of Maersk in 1965 and holding the post until 2003. He built the group from a successful European shipping line into a global giant with more than 100,000 employees and a turnover equivalent to one fifth of Denmark’s gross national product.

Hela kungahuset var på plats.
Liksom den nuvarande statsministern, och tre tidigare. Bilderna tagna av 
Snaphanen, Köpenhamn

lördag 21 april 2012

Dimman och kaffekoppen.

Det viktiga i livet finns bortom både bokhyllorna och ideologierna. Bara om jag får komma ut till havet kan jag andas alldeles fritt och obekymrat. Kopparna från Fransyskan har nu blivit rutin på utflykterna, idag fick vi använda en liten båt som fikabord.

Dagens färd till Landön blev kall och fuktig. En ganska tät dimma låg över havet och kustlandskapet. Fåglarna kom i små och stora flockar, ljuden från dem nådde oss långt innan de själva blev synliga.

Därute i dimman såg vi en av de små holmarna i denna skånska skärgård, vårt landskaps enda för övrigt. Jag har en dröm om att en dag få stiga i land där ute och bara sitta och glo längre ut mot Finland och Baltikum.


fredag 20 april 2012

Gina Khan om situationen i Birmingham

One Law for All-demonstration i London.
Foto av Demotix.
Här följer ännu ett utdrag ur boken jag skriver om Black Country.

Nätverket One Law for All bedriver vad de själva kallar Campaign against Sharia law in Britain. De har många invändningar mot sharia-lagarna men menar först och främst att de i sin egenskap av religiösa lagar omöjliggör likhet inför lagen. För alla medborgare i det sekulära Storbritannien kan det bara finns en enda lag. Likhet inför lagen måste vara grundprincipen. I juuli 2011 gick man ut med ett upprop som bland annat sade:

“We call on the UK government to recognise that Sharia and all religious laws are arbitrary and discriminatory against women and children in particular. Citizenship and human rights are non-negotiable. We demand an end to all Sharia courts and religious tribunals on the basis that they work against and not for equality and human rights. We demand that the law be amended so that all religious tribunals are banned from operating within and outside of the legal system.”

En av många undertecknare var aktivisten Gina Khan från Birmingham. Hon har sedan 2006 publicerat en rad anti-islamistiska texter och framträtt i olika tidnings-intervjuer. Khan är själv muslim, född av pakistanska föräldrar. Hon har flytt från ett arrangerat äktenskap och avvisar alla islamistiska krav på hur kvinnor ska se ut, klä eller uppföra sig.

För The Times gav hon våren 2007 en längre intervju. Där porträtteras hon som en 38 år gammal, modig kvinna. Hon säger att moskéerna nu växer fram i varje gathörn i Birmingham, och hon ser de senaste femton årens utveckling som radikalt annorlunda eftersom det jihadistiska tänkandet fått fäste.

I bokhandeln kan man nu köpa radikal litteratur och moskéerna predikar separatism och hat. Staten och etablissemanget har tillåtit det. Dessa moskéer importerar jihad, de understödjer allt det som är fel inom islam. Det som oroar Khan allra mest är hur moskéerna hjärntvättar barn och ungdomar. Det påminner mig om en sekt, säger hon, där man säger att vi muslimer blir offer. Men vi är inga offer, sanningen är istället den att majoriteten av pakistanierna som kommer hit är okunniga, obildade, ofta analfabeter från landsbygden. Dem kan man lätt hjärntvätta. Sedan födseln har de fått höra att islam har alla svaren. Är man inte född muslim är man dömd att hamna i helvetet.

Khan tvingades gifta sig vid 16 års ålder. Hon blev genast gravid. Moskéerna är medansvariga, precis som de är för månggiftet. I dagens England säger de i moskéerna att månggifte är ok. Imamerna ursäktar beteendet. De tar inte reda på fakta, de ställer inga frågor, så trots att polygami är förbjudet i landet är det mycket vanligt, enligt Khan.

Hon säger att muslimska kvinnor som börjar tänka som hon ofta begår självmord. Men hon tänker inte låta rädslan ta plats i henne igen. Hon känner att hon i Birmingham trots allt är en fri kvinna, hon kan tala fritt och öppet. För Birmingham Post gav hon samma vår en intervju, där hon bland annat konstaterade att människor är fixerade vid problemen i Mellanöstern men samtidigt är blinda för vad som sker i den egna staden och det egna kvarteret.

För Westminster Journal intervjuades hon våren 2008. Det är en omfattande och mycket detaljrik intervju där hon upprepar mycket av vad hon tidigare sagt, men också utvecklar sin syn på islamismens tillväxt i det brittiska samhället. Hon berättar att hon alltför länge varit tyst, eftersom bara tysta och lydiga kvinnor uppskattas inom islam, men att hennes beslut att börja tala inneburit problem både för henne själv och hennes familj. Tegelstenar har kastats genom hemmets rutor, flera familjemedlemmar har blivit misshandlade. Men hon ger sig inte, hon understryker att Wards End är hennes hem, att hon hör hemma där och att islamisterna i området är en förfärlig plåga. Man kan inte, hur hårt man än försöker, ta det brittiska ur mig, säger hon. Jag har slagits mot förtryck tills jag blev den jag är idag. Jag är engelsk, jag talar engelska, men missförstå mig inte, jag är ändå en muslimsk kvinna.

I vårt område, Wards End, flyttade alla icke-muslimer ut. Överallt började man se affischer som kallade till muslimska möten, bokhandlar och butiker som säljer slöjor öppnade överallt. De helt unga männen lade sig till med skägg och de unga kvinnorna med kläder i arabisk stil. Detta är islam som går baklänges, inte framåt. Vi brukade skoja om att de snart skulle börja importera kameler. Jag förstod ju inte då att inspirationen kom från öken-islam, wahhabismen. Tack och lov skaffade jag mig kunskaper på egen hand, annars hade jag kanske också levt i övertygelsen att extrem islamism var svaret på allt, säger Khan.

*

När jag själv tittar på exteriörer till nio moskéer belägna i Wards End slås jag av vilka nedgångna fastigheter de finns i. Antingen är det gamla, slitna tvåvåningars bostadshus, semi-detached eller så är det olika typer av verkstads- eller lagerlokaler de finns inrymda i. De är mycket små och rymmer mellan 60 och 100 personer. Det enda som skvallrar om att det bedrivs moskéverksamhet är de gröna skyltarna ovanför ingångarna. Endast en av dessa nio moskéer, en sufi-moské, tar emot kvinnliga besökare. De flesta andra säger rent ut att bara män är välkkomna. Detta intryck bekräftas också av Khan som säger, att ”varenda tomt hus och butik förvandlas till en minimoské.”

Lars Hedegaard frikänd av Danmarks högsta domstol idag.

 Lars Hedegaard (tvåa från höger) med vänner 
utanför Högsta domstolen i fredags. Foto: Snaphanen.

Lars Hedegaard, ordförande för danska Trykkefrihedsselskabet har anklagats för rasism och har tidigare dömts till böter. Idag blev han frikänd i Högsta domstolen, vilket bara kan betraktas som en stor seger för yttrande- och tryckfriheten. Hela materialet nedan, med länkar, har jag fått från danska Snaphanen.Jag rekommenderar er att läsa de texter som finns genom länkarna, de ger både en bakgrund och en aktuell översikt.
"Højesteret mener, at udtalelser om, at muslimer voldtager deres børn, ikke var beregnet til offentliggørelse og derfor frifindes Lars Hedegaard. Det afgjorde Højesteret klokken 12 efter at have taget stilling til de udtalelser, som Trykkefrihedsselskabets formand Lars Hedegaard kom med i et interview i 2009. Da Lars Hedegaard blev frikendt i Frederiksberg Byret skyldtes det, at retten mente, at udtalelserne ikke var ment til at blive offentliggjort. Det var Landsretten uenig i, men i dag slog Højesteret fast, at der var tale om udtalelser fremsat i et privat regi. Lars Hedegaard frifundet for racisme. Lars Hedegaard bliver frifundet for udtalelser om muslimer.
Et enigt Højesteretsdommerpanel med højesteretspræsident Børge Dahl i spidsen frifandt i dag Lars Hedegaard.Det hedder i pressemeddelelsen:
"Der har ikke i det bevisresultat vedrørende tiltaltes subjektive forhold, som fremgår af landsret­tens præmisser, været grundlag for at dømme ham for at have handlet med forsæt til udbre­delse af det udtalte til en videre kreds. Der er efter sagens karakter og omstæn­digheder ikke grundlag for at hjemvise denne til fornyet behandling i landsretten. Højesteret frifinder herefter T.” Læs hele dommen her.
En lettet Lars Hedegaard udtaler til Sappho:
"Det glæder mig, at Højesteret har afsagt en dom i overensstemmelse med de vidneforklaringer, der blev aflagt i byretten og landsretten. Disse vidneforklaringer havde anklagemyndigheden allerede inden, den besluttede at anlægge sag, og derfor forstår jeg ikke, at den overhovedet gjorde det. Hedegaard frifundet af enig Højesteret

Om sharia. Kort utdrag ur boken om Black Country.

Sedan ett par dagar arbetar jag med frågan om shariadomstolar och extremiströrelsers krav på att sharia ska gälla i hela det brittiska samhället. Det mesta jag skriver om utspelar sig förstås i Black Country, där min bok har sitt centrum. Men här vill jag visa ett kortare avsnitt som börjar i London.

*

Sommaren 2011 började brittiska islamister sätta upp klisterlappar som förkunnade att sharialagar gällde i de stadsdelar där budskapet fanns. Det löd: ”You are entering a Sharia-controlled zone – Islamic rules enforced.” Det började i London ( i stadsdelar som Waltham Forest, Tower Hamlets och Newham) där lyktstolpar och busshållplatser tapetserades med det hotfulla och uppfordrande budskapet.

I dessa zoner, sa lapparna, förbjöd man spel, musik, alkohol, pornografi och prostitution samt rökning och droger. Enligt predikanten Anjem Choudary från den förbjudna organisationen Islam4UK, ingick kampanjen i den långsiktiga, strategiska strävan att också i England skapa det Islamiska Emiratet. Enligt predikanten har den brittiska regeringen pekat ut 25 enskilda områden i landet där islamismen är ett stort problem. Just där, säger Choudary, ska vi agera för att skapa shariazonerna. Där kommer man inte att acceptera ”den västerländska civilisationen”. Inte ens umgänge mellan könen betraktas som tillåtet.

I vissa stadsdelar hotas redan nu kvinnor med våld om de inte bär slöja. En representant för Quilliam Foundation, James Brandon, säger att dessa ”taliban thugs” inte är representativa för befolkningen i områdena, och att deras verksamhet bidrar till klyftor och splittring (Daily Mail 28 juli 2011). Man måste ändå fråga sig huruvida de har ett stöd från "den tysta majoriteten" av muslimer i området.

En månad senare, i augusti, skriver The Telegraph om verksamma sharia-domstolar i Birmingham. Här koncentrerar man sig på civilmålen, som hustrumisshandel och skilsmässor. Shariadomstolen sammanträder en gång i månaden i Birmingham Central Mosque. Ordförande är Dr Mohammed Naseem, han sitter bredvid imamen Talha Bokhari, och Amra Bone, den enda kvinnan som sitter i en sharia-domstol i England. Naseem råder en misshandlad kvinna, Jameela, att ”för barnens skull” försöka uthärda och upprätthålla skenet.

Michael Nazir-Ali, före detta biskop i Rochester, född i Pakistan, har länge kritiserat bruket av sharia. Han menar att deras främsta uppgift är att upprätthålla orättvisor mellan muslimer och icke-muslimer, mellan män och kvinnor.

Alan Craig, en före detta Newham-politiker, som bott 30 år i området, upprörs över att han inte i en enda butik numera kan köpa icke-halalmat. Han möter inte längre kvinnor i slöja, de flesta är klädda i heltäckande niqab med svarta handskar. Inte ens i de sekulära brittiska skolorna frångår man muslimska regler. Alldeles oavsett andra omständigheter vägras barnen vatten och mat under Ramadan.

I närheten av Newham ligger Leyton, hemmakvarter för Islamic Sharia Council, en organisation grundad 1982 som styr över ett dussintal shariadomstolar landet runt. Det finns uppskattningsvis hela 85 stycken totalt. En av männen i organisationen, Dr Suhaib Hasan, vill att man i landet inför två av sharias kanske mest motbjudande inslag: stening av otrogna kvinnor och stympande av händer på tjuvar. Jim Fitzpatrick, parlamentsledamot för Labour, menar att shariadomstolarna tar ”strypgrepp på de muslimska delarna av samhället och bidrar till en islamiseringen”.

*

Framöver kommer jag att lägga ut kortare avsnitt som detta ur boken under arbete. Jag menar att det kanske är viktigare än någonsin att nu utifrån fakta skriva om dessa fenomen. Skälen skulle vara lätta att redovisa, men jag nöjer mig för stunden med att konstatera det.

*

Eftersom Levon Helm avled av sin strupcancer igår torsdag, vill jag att vi hedrar honom med denna fina och sena version av The Weight: