Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
måndag 23 april 2012
Hedersmord, kvinnlig omskärelse och kusingifte.
![]() |
| Birminghams rådhus. Foto: Thomas Nydahl. |
*
Kvinnlig omskärelse praktiseras i stor skala i England. Sunday Times publicerade i april 2012 en artikel som berättar om omfattningen. Daily Mail förmedlade nyheten:
”As many as 100,000 women in Britain have undergone female genital mutilations with medics in the UK offering to carry out the illegal procedure on girls as young as 10, it has been reported. Investigators from The Sunday Times said they secretly filmed a doctor, dentist and alternative medicine practitioner who were allegedly willing to perform circumcisions or arrange for the operation to be carried out.”
Kusingifte är ett så stort problem i landet, att man i Bradford genomfört ett stort och omfattande projekt, Born in Bradford, som omfattar 14.000 mammor och barn. Det är den största undersökningen någonsin i landet. Hälften av familjerna som ingår i undersökningen kommer från asiatiska länder. Majoriteten av dessa människor kommer från små byar i Mirpur i Pakistan. Också när de bor i England är de trogna den tradition som gör att de hämtar partnern från hemlandet, när sönerna och döttrarna ska gifta sig. I Bradford ligger siffrorna för olika handikapp bland barn födda i kusinäktenskap, inklusive blindhet och dövhet, tre gånger högre än riksgenomsnittet.
*
Uppdatering: Igår söndag skrev jag till kommunfullmäktige i Birmingham och bad om hjälp med befolkningsstatistik för Black Country. Idag, före lunch, fick jag ett vänligt och mycket tillmötesgående svar. Så ser den gamla fina engelska vänligheten ut, och det var en glädje och uppmuntran.
*
Uppdatering två: Ett kapitel ur min bok, om Enoch Powell och David Cameron har publicerats här. Imorgon kommer en bloggtext om saken här hos mig.
Vågorna varma.
| Landön i lördags. Foto: Astrid Nydahl |
söndag 22 april 2012
Söndag kväll.
Min avsikt är att gå långt tillbaka, eftersom Black Country är platsen för industrialismens födelse.Det som växte fram och blev en modern industrination har i princip stängts och övergivits. Av gruvorna, textilfabrikerna, bil- och motorcykeltillverkningen och annan produktion finns bara dammet och asbesten kvar.
I min nya bok, Sextio år senare, har jag med ett förarbete som är en rejält utvidgad version av ett reportage jag tidigare publicerat i tidskriften Axess. Imorgon fortsätter jag med Wolverhamptonspåret. Med denna helt ombyggda blogg, som ska ge bildmaterialet större rättvisa, hälsar jag er alla välkomna till en ny vecka.
Om Wolverhampton och arbetarklassinvandringen.
![]() | |||||||||||||||||||||||||||
| Gågatan i centrala Wolverhampton. Foto: Thomas Nydahl |
*
Frank Sharman publicerade för några år sedan Heritage and Cultural Roots, som är en historisk och samtida överblick av invandringen och dess miljöer i Wolverhampton. Den finns odaterad på en hemsida för lokal historia. Artikeln handlar i huvudsak om de olika religiösa grupperna och deras bönehus i staden, men innehåller också en text som talar om invandringens historia i Wolverhampton.
"Idag är Wolverhampton en invandrarstad, vilket den också varit i århundraden. Hur många människor i staden har fyra förfäder födda i Wolverhampton – eller tre, eller ens två? Vi har inga siffror for stadens tidiga historia, men vi kan anta att befolkningen ökade fram till Digerdöden, när befolkningen som i resten av landet dramatiskt reducerades. Efter det har den sakta ökat igen. Denna befolkningsökning har i huvudsak naturliga orsaker, men utan tvekan var den aldrig geografiskt statisk, vilket vi ibland tycks tro.
![]() |
| Spårvagnens ändhållplats Wolverhampton. Den trafikerar sträckan till och från Birmingham. Foto: Thomas Nydahl |
Människor lämnade sina byar och flyttade till andra, eller till samhällen och städer. Denna rörelse bestod främst av unga människor och utgjordes för det mesta av flyttningar på 20 till 25 miles avstånd från ursprungsorten. Inom detta avstånd finner vi områden med mycket stor befolkning, och som marknadsstad och centrum för ullhandeln har Wolverhampton också attraherat sin beskärda del av sådana invandrare."
1748 hade staden 12,565 invånare. 1991 var siffran 242.190. Den största befolkningsökningen kommer samtidigt som industraliseringen påbörjas. Här berättar sedan Sharman utförligt:
"Vi har inte mycket information om de människor som kom utifrån för att bosätta sig i staden. Landet var i sin helhet öppet för vem som än ville komma och bosätta sig. Ibland kom människor därför att deras yrkeskunskap efterfrågades (…) Den första identifierbara inflyttningen skedde under 1800-talet när stora skaror irländska invandrare anlände. Det sägs att dessa människor som kommit till England för att bygga kanaler och senare också järnvägar, helt enkelt följde med till Wolverhampton och väl här valde de att stanna (…)
Samtidigt vet vi att en hel del irländare kom direkt hit eller via någon hamn som Liverpool. Invandringen från Irland till England började i sin helhet öka märkbart efter Act of Union 1801 och ännu mer under den irländska svälten på 1840-talet. De var för det mesta katoliker och de fann många katoliker just här. Men även om religion förenade dem, så splittrades de av klass.
Arbetarklassinvandrarna kände sig inte välkomna i medelklassens kyrkor dit de väletablerade gick, och både av det skälet och på grund av trängseln, så byggde man nya katolska kyrkor, som St Patrick´s, närmare invandrarområdena. Dessa nya irländska, katolska arbetarklassinvandrare möttes av mycket fördomar."
På grund av den stora andelen irländska katoliker kom Wolverhampton att kallas ”Lilla Rom”. Religionsstatistik för staden visar också att de som kallas kristna år 2001 är i stor majoritet, medan den största invandrade gruppen är sikher som utgör 7,6% av befolkningen, hinduer med 3,9% och muslimer 1.7%. Hur utvecklingen sett ut de elva år som gått sedan dess får vi veta i 2011 års folkräkning, som kommer inom kort, men klart är att den muslimska befolkningen ökat kraftigt, både i enskilda städer och i Storbritannien som helhet.
Efter andra världskriget hade man brist på arbetare i Wolverhampton varför man aktivt värvade människor i samväldetsländerna för flyttning och arbete i Storbritannien. 1954 bodde det tio indiska familjer i staden. Två år senare hade Indian Workers Association 150 medlemmar. Årtionden 1961 till 1971 ägde den huvudsakliga asiatiska invandringen till Wolverhampton rum. Från Indien och Pakistan ökade inflyttning från 1.756 personer 1961 till 12.120 tio år senare.
Patriarken till sista vilan.
| Igår begravdes han, Danmarks legendariske skeppsredare, Mærsk Mc-Kinney Møller, 98 år gammal. |
Läs här i Politiken:
»Om skibsrederens betydning og vidtrækkende indflydelse og resultat skal der ikke uddybes yderligere her. Jeg ved godt, at jeg ikke skal gøre mig klog på det, andre her er betydelig klogere på«.
»Desuden har jeg givet Hr. Møller det løfte ikke at dvæle meget ved hans gerninger«, sagde den 80-årige tidligere provst Claus Harms i den rigt blomstersmykkede Holmens Kirke.
»I det aspekt tør jeg godt sige, at når en person, der personligt har ramt os og rørt ved vores holdning, vilje og livsmod, er død, så har vi hver især en personlig erindring om en situation, en begivenhed, måske et splitsekund eller længere analyserende samtale, som er kostbar, og som er så ufrakommelig, at vi aldrig glemmer det«.
Eller för er som hellre läser engelska, här.
Møller was Denmark’s most powerful business leader of modern times, having followed his father as chairman of Maersk in 1965 and holding the post until 2003. He built the group from a successful European shipping line into a global giant with more than 100,000 employees and a turnover equivalent to one fifth of Denmark’s gross national product.
| Hela kungahuset var på plats. |
| Liksom den nuvarande statsministern, och tre tidigare. Bilderna tagna av Snaphanen, Köpenhamn |
lördag 21 april 2012
Dimman och kaffekoppen.
Det viktiga i livet finns bortom både bokhyllorna och ideologierna. Bara om jag får komma ut till havet kan jag andas alldeles fritt och obekymrat. Kopparna från Fransyskan har nu blivit rutin på utflykterna, idag fick vi använda en liten båt som fikabord.
Dagens färd till Landön blev kall och fuktig. En ganska tät dimma låg över havet och kustlandskapet. Fåglarna kom i små och stora flockar, ljuden från dem nådde oss långt innan de själva blev synliga.
Därute i dimman såg vi en av de små holmarna i denna skånska skärgård, vårt landskaps enda för övrigt. Jag har en dröm om att en dag få stiga i land där ute och bara sitta och glo längre ut mot Finland och Baltikum.
Dagens färd till Landön blev kall och fuktig. En ganska tät dimma låg över havet och kustlandskapet. Fåglarna kom i små och stora flockar, ljuden från dem nådde oss långt innan de själva blev synliga.
Därute i dimman såg vi en av de små holmarna i denna skånska skärgård, vårt landskaps enda för övrigt. Jag har en dröm om att en dag få stiga i land där ute och bara sitta och glo längre ut mot Finland och Baltikum.
fredag 20 april 2012
Gina Khan om situationen i Birmingham
Här följer ännu ett utdrag ur boken jag skriver om Black Country.
Nätverket One Law for All bedriver vad de själva kallar Campaign against Sharia law in Britain. De har många invändningar mot sharia-lagarna men menar först och främst att de i sin egenskap av religiösa lagar omöjliggör likhet inför lagen. För alla medborgare i det sekulära Storbritannien kan det bara finns en enda lag. Likhet inför lagen måste vara grundprincipen. I juuli 2011 gick man ut med ett upprop som bland annat sade:
“We call on the UK government to recognise that Sharia and all religious laws are arbitrary and discriminatory against women and children in particular. Citizenship and human rights are non-negotiable. We demand an end to all Sharia courts and religious tribunals on the basis that they work against and not for equality and human rights. We demand that the law be amended so that all religious tribunals are banned from operating within and outside of the legal system.”
En av många undertecknare var aktivisten Gina Khan från Birmingham. Hon har sedan 2006 publicerat en rad anti-islamistiska texter och framträtt i olika tidnings-intervjuer. Khan är själv muslim, född av pakistanska föräldrar. Hon har flytt från ett arrangerat äktenskap och avvisar alla islamistiska krav på hur kvinnor ska se ut, klä eller uppföra sig.
För The Times gav hon våren 2007 en längre intervju. Där porträtteras hon som en 38 år gammal, modig kvinna. Hon säger att moskéerna nu växer fram i varje gathörn i Birmingham, och hon ser de senaste femton årens utveckling som radikalt annorlunda eftersom det jihadistiska tänkandet fått fäste.
I bokhandeln kan man nu köpa radikal litteratur och moskéerna predikar separatism och hat. Staten och etablissemanget har tillåtit det. Dessa moskéer importerar jihad, de understödjer allt det som är fel inom islam. Det som oroar Khan allra mest är hur moskéerna hjärntvättar barn och ungdomar. Det påminner mig om en sekt, säger hon, där man säger att vi muslimer blir offer. Men vi är inga offer, sanningen är istället den att majoriteten av pakistanierna som kommer hit är okunniga, obildade, ofta analfabeter från landsbygden. Dem kan man lätt hjärntvätta. Sedan födseln har de fått höra att islam har alla svaren. Är man inte född muslim är man dömd att hamna i helvetet.
Khan tvingades gifta sig vid 16 års ålder. Hon blev genast gravid. Moskéerna är medansvariga, precis som de är för månggiftet. I dagens England säger de i moskéerna att månggifte är ok. Imamerna ursäktar beteendet. De tar inte reda på fakta, de ställer inga frågor, så trots att polygami är förbjudet i landet är det mycket vanligt, enligt Khan.
Hon säger att muslimska kvinnor som börjar tänka som hon ofta begår självmord. Men hon tänker inte låta rädslan ta plats i henne igen. Hon känner att hon i Birmingham trots allt är en fri kvinna, hon kan tala fritt och öppet. För Birmingham Post gav hon samma vår en intervju, där hon bland annat konstaterade att människor är fixerade vid problemen i Mellanöstern men samtidigt är blinda för vad som sker i den egna staden och det egna kvarteret.
För Westminster Journal intervjuades hon våren 2008. Det är en omfattande och mycket detaljrik intervju där hon upprepar mycket av vad hon tidigare sagt, men också utvecklar sin syn på islamismens tillväxt i det brittiska samhället. Hon berättar att hon alltför länge varit tyst, eftersom bara tysta och lydiga kvinnor uppskattas inom islam, men att hennes beslut att börja tala inneburit problem både för henne själv och hennes familj. Tegelstenar har kastats genom hemmets rutor, flera familjemedlemmar har blivit misshandlade. Men hon ger sig inte, hon understryker att Wards End är hennes hem, att hon hör hemma där och att islamisterna i området är en förfärlig plåga. Man kan inte, hur hårt man än försöker, ta det brittiska ur mig, säger hon. Jag har slagits mot förtryck tills jag blev den jag är idag. Jag är engelsk, jag talar engelska, men missförstå mig inte, jag är ändå en muslimsk kvinna.
I vårt område, Wards End, flyttade alla icke-muslimer ut. Överallt började man se affischer som kallade till muslimska möten, bokhandlar och butiker som säljer slöjor öppnade överallt. De helt unga männen lade sig till med skägg och de unga kvinnorna med kläder i arabisk stil. Detta är islam som går baklänges, inte framåt. Vi brukade skoja om att de snart skulle börja importera kameler. Jag förstod ju inte då att inspirationen kom från öken-islam, wahhabismen. Tack och lov skaffade jag mig kunskaper på egen hand, annars hade jag kanske också levt i övertygelsen att extrem islamism var svaret på allt, säger Khan.
När jag själv tittar på exteriörer till nio moskéer belägna i Wards End slås jag av vilka nedgångna fastigheter de finns i. Antingen är det gamla, slitna tvåvåningars bostadshus, semi-detached eller så är det olika typer av verkstads- eller lagerlokaler de finns inrymda i. De är mycket små och rymmer mellan 60 och 100 personer. Det enda som skvallrar om att det bedrivs moskéverksamhet är de gröna skyltarna ovanför ingångarna. Endast en av dessa nio moskéer, en sufi-moské, tar emot kvinnliga besökare. De flesta andra säger rent ut att bara män är välkkomna. Detta intryck bekräftas också av Khan som säger, att ”varenda tomt hus och butik förvandlas till en minimoské.”
Nätverket One Law for All bedriver vad de själva kallar Campaign against Sharia law in Britain. De har många invändningar mot sharia-lagarna men menar först och främst att de i sin egenskap av religiösa lagar omöjliggör likhet inför lagen. För alla medborgare i det sekulära Storbritannien kan det bara finns en enda lag. Likhet inför lagen måste vara grundprincipen. I juuli 2011 gick man ut med ett upprop som bland annat sade:
“We call on the UK government to recognise that Sharia and all religious laws are arbitrary and discriminatory against women and children in particular. Citizenship and human rights are non-negotiable. We demand an end to all Sharia courts and religious tribunals on the basis that they work against and not for equality and human rights. We demand that the law be amended so that all religious tribunals are banned from operating within and outside of the legal system.”
En av många undertecknare var aktivisten Gina Khan från Birmingham. Hon har sedan 2006 publicerat en rad anti-islamistiska texter och framträtt i olika tidnings-intervjuer. Khan är själv muslim, född av pakistanska föräldrar. Hon har flytt från ett arrangerat äktenskap och avvisar alla islamistiska krav på hur kvinnor ska se ut, klä eller uppföra sig.
För The Times gav hon våren 2007 en längre intervju. Där porträtteras hon som en 38 år gammal, modig kvinna. Hon säger att moskéerna nu växer fram i varje gathörn i Birmingham, och hon ser de senaste femton årens utveckling som radikalt annorlunda eftersom det jihadistiska tänkandet fått fäste.
I bokhandeln kan man nu köpa radikal litteratur och moskéerna predikar separatism och hat. Staten och etablissemanget har tillåtit det. Dessa moskéer importerar jihad, de understödjer allt det som är fel inom islam. Det som oroar Khan allra mest är hur moskéerna hjärntvättar barn och ungdomar. Det påminner mig om en sekt, säger hon, där man säger att vi muslimer blir offer. Men vi är inga offer, sanningen är istället den att majoriteten av pakistanierna som kommer hit är okunniga, obildade, ofta analfabeter från landsbygden. Dem kan man lätt hjärntvätta. Sedan födseln har de fått höra att islam har alla svaren. Är man inte född muslim är man dömd att hamna i helvetet.
Khan tvingades gifta sig vid 16 års ålder. Hon blev genast gravid. Moskéerna är medansvariga, precis som de är för månggiftet. I dagens England säger de i moskéerna att månggifte är ok. Imamerna ursäktar beteendet. De tar inte reda på fakta, de ställer inga frågor, så trots att polygami är förbjudet i landet är det mycket vanligt, enligt Khan.
Hon säger att muslimska kvinnor som börjar tänka som hon ofta begår självmord. Men hon tänker inte låta rädslan ta plats i henne igen. Hon känner att hon i Birmingham trots allt är en fri kvinna, hon kan tala fritt och öppet. För Birmingham Post gav hon samma vår en intervju, där hon bland annat konstaterade att människor är fixerade vid problemen i Mellanöstern men samtidigt är blinda för vad som sker i den egna staden och det egna kvarteret.
För Westminster Journal intervjuades hon våren 2008. Det är en omfattande och mycket detaljrik intervju där hon upprepar mycket av vad hon tidigare sagt, men också utvecklar sin syn på islamismens tillväxt i det brittiska samhället. Hon berättar att hon alltför länge varit tyst, eftersom bara tysta och lydiga kvinnor uppskattas inom islam, men att hennes beslut att börja tala inneburit problem både för henne själv och hennes familj. Tegelstenar har kastats genom hemmets rutor, flera familjemedlemmar har blivit misshandlade. Men hon ger sig inte, hon understryker att Wards End är hennes hem, att hon hör hemma där och att islamisterna i området är en förfärlig plåga. Man kan inte, hur hårt man än försöker, ta det brittiska ur mig, säger hon. Jag har slagits mot förtryck tills jag blev den jag är idag. Jag är engelsk, jag talar engelska, men missförstå mig inte, jag är ändå en muslimsk kvinna.
I vårt område, Wards End, flyttade alla icke-muslimer ut. Överallt började man se affischer som kallade till muslimska möten, bokhandlar och butiker som säljer slöjor öppnade överallt. De helt unga männen lade sig till med skägg och de unga kvinnorna med kläder i arabisk stil. Detta är islam som går baklänges, inte framåt. Vi brukade skoja om att de snart skulle börja importera kameler. Jag förstod ju inte då att inspirationen kom från öken-islam, wahhabismen. Tack och lov skaffade jag mig kunskaper på egen hand, annars hade jag kanske också levt i övertygelsen att extrem islamism var svaret på allt, säger Khan.
*
När jag själv tittar på exteriörer till nio moskéer belägna i Wards End slås jag av vilka nedgångna fastigheter de finns i. Antingen är det gamla, slitna tvåvåningars bostadshus, semi-detached eller så är det olika typer av verkstads- eller lagerlokaler de finns inrymda i. De är mycket små och rymmer mellan 60 och 100 personer. Det enda som skvallrar om att det bedrivs moskéverksamhet är de gröna skyltarna ovanför ingångarna. Endast en av dessa nio moskéer, en sufi-moské, tar emot kvinnliga besökare. De flesta andra säger rent ut att bara män är välkkomna. Detta intryck bekräftas också av Khan som säger, att ”varenda tomt hus och butik förvandlas till en minimoské.”
Lars Hedegaard frikänd av Danmarks högsta domstol idag.
| Lars Hedegaard (tvåa från höger) med vänner utanför Högsta domstolen i fredags. Foto: Snaphanen. |
Lars Hedegaard, ordförande för danska Trykkefrihedsselskabet har anklagats för rasism och har tidigare dömts till böter. Idag blev han frikänd i Högsta domstolen, vilket bara kan betraktas som en stor seger för yttrande- och tryckfriheten. Hela materialet nedan, med länkar, har jag fått från danska Snaphanen.Jag rekommenderar er att läsa de texter som finns genom länkarna, de ger både en bakgrund och en aktuell översikt.
"Højesteret mener, at udtalelser om, at muslimer voldtager deres børn, ikke var beregnet til offentliggørelse og derfor frifindes Lars Hedegaard. Det afgjorde Højesteret klokken 12 efter at have taget stilling til de udtalelser, som Trykkefrihedsselskabets formand Lars Hedegaard kom med i et interview i 2009. Da Lars Hedegaard blev frikendt i Frederiksberg Byret skyldtes det, at retten mente, at udtalelserne ikke var ment til at blive offentliggjort. Det var Landsretten uenig i, men i dag slog Højesteret fast, at der var tale om udtalelser fremsat i et privat regi. Lars Hedegaard frifundet for racisme. Lars Hedegaard bliver frifundet for udtalelser om muslimer.
"Der har ikke i det bevisresultat vedrørende tiltaltes subjektive forhold, som fremgår af landsrettens præmisser, været grundlag for at dømme ham for at have handlet med forsæt til udbredelse af det udtalte til en videre kreds. Der er efter sagens karakter og omstændigheder ikke grundlag for at hjemvise denne til fornyet behandling i landsretten. Højesteret frifinder herefter T.” Læs hele dommen her.
"Det glæder mig, at Højesteret har afsagt en dom i overensstemmelse med de vidneforklaringer, der blev aflagt i byretten og landsretten. Disse vidneforklaringer havde anklagemyndigheden allerede inden, den besluttede at anlægge sag, og derfor forstår jeg ikke, at den overhovedet gjorde det. Hedegaard frifundet af enig Højesteret
Om sharia. Kort utdrag ur boken om Black Country.
Sedan ett par dagar arbetar jag med frågan om shariadomstolar och extremiströrelsers krav på att sharia ska gälla i hela det brittiska samhället. Det mesta jag skriver om utspelar sig förstås i Black Country, där min bok har sitt centrum. Men här vill jag visa ett kortare avsnitt som börjar i London.
*
Sommaren 2011 började brittiska islamister sätta upp klisterlappar som förkunnade att sharialagar gällde i de stadsdelar där budskapet fanns. Det löd: ”You are entering a Sharia-controlled zone – Islamic rules enforced.” Det började i London ( i stadsdelar som Waltham Forest, Tower Hamlets och Newham) där lyktstolpar och busshållplatser tapetserades med det hotfulla och uppfordrande budskapet.
I dessa zoner, sa lapparna, förbjöd man spel, musik, alkohol, pornografi och prostitution samt rökning och droger. Enligt predikanten Anjem Choudary från den förbjudna organisationen Islam4UK, ingick kampanjen i den långsiktiga, strategiska strävan att också i England skapa det Islamiska Emiratet. Enligt predikanten har den brittiska regeringen pekat ut 25 enskilda områden i landet där islamismen är ett stort problem. Just där, säger Choudary, ska vi agera för att skapa shariazonerna. Där kommer man inte att acceptera ”den västerländska civilisationen”. Inte ens umgänge mellan könen betraktas som tillåtet.I vissa stadsdelar hotas redan nu kvinnor med våld om de inte bär slöja. En representant för Quilliam Foundation, James Brandon, säger att dessa ”taliban thugs” inte är representativa för befolkningen i områdena, och att deras verksamhet bidrar till klyftor och splittring (Daily Mail 28 juli 2011). Man måste ändå fråga sig huruvida de har ett stöd från "den tysta majoriteten" av muslimer i området.
En månad senare, i augusti, skriver The Telegraph om verksamma sharia-domstolar i Birmingham. Här koncentrerar man sig på civilmålen, som hustrumisshandel och skilsmässor. Shariadomstolen sammanträder en gång i månaden i Birmingham Central Mosque. Ordförande är Dr Mohammed Naseem, han sitter bredvid imamen Talha Bokhari, och Amra Bone, den enda kvinnan som sitter i en sharia-domstol i England. Naseem råder en misshandlad kvinna, Jameela, att ”för barnens skull” försöka uthärda och upprätthålla skenet.
Michael Nazir-Ali, före detta biskop i Rochester, född i Pakistan, har länge kritiserat bruket av sharia. Han menar att deras främsta uppgift är att upprätthålla orättvisor mellan muslimer och icke-muslimer, mellan män och kvinnor.
Alan Craig, en före detta Newham-politiker, som bott 30 år i området, upprörs över att han inte i en enda butik numera kan köpa icke-halalmat. Han möter inte längre kvinnor i slöja, de flesta är klädda i heltäckande niqab med svarta handskar. Inte ens i de sekulära brittiska skolorna frångår man muslimska regler. Alldeles oavsett andra omständigheter vägras barnen vatten och mat under Ramadan.
I närheten av Newham ligger Leyton, hemmakvarter för Islamic Sharia Council, en organisation grundad 1982 som styr över ett dussintal shariadomstolar landet runt. Det finns uppskattningsvis hela 85 stycken totalt. En av männen i organisationen, Dr Suhaib Hasan, vill att man i landet inför två av sharias kanske mest motbjudande inslag: stening av otrogna kvinnor och stympande av händer på tjuvar. Jim Fitzpatrick, parlamentsledamot för Labour, menar att shariadomstolarna tar ”strypgrepp på de muslimska delarna av samhället och bidrar till en islamiseringen”.
*
Framöver kommer jag att lägga ut kortare avsnitt som detta ur boken under arbete. Jag menar att det kanske är viktigare än någonsin att nu utifrån fakta skriva om dessa fenomen. Skälen skulle vara lätta att redovisa, men jag nöjer mig för stunden med att konstatera det.
*
Eftersom Levon Helm avled av sin strupcancer igår torsdag, vill jag att vi hedrar honom med denna fina och sena version av The Weight:
torsdag 19 april 2012
En läxa?
Uppdatering: det visade sig att tidskriften fått fel manus, det var inte min översättning de tryckt av dikten. Därför kommer den korrekta versionen att tryckas i nästa nummer. Det var en glädje att höra, eftersom jag igår hittade flera andra fel.
Foto: A. Nydahl.
Korta aprilläsningar.
Den danske författaren Simon Fruelund (född 1966 i Helsingör), med en handfull böcker bakom sig, introduceras på svenska med Borgerlig skymning. Detta är en bok som genom ett fiktivt samhälle utanför Köpenhamn speglar olika människoöden. De bor alla på Dantes Allé. Det är en bok att både drabbas av, le och skratta åt, och inte minst att reflektera utifrån, kring hur vi människor förhåller oss till varandra. Fruelund har en skarp blick inte bara för det avvikande utan särskilt för det alldeles vardagliga och ”normala”. Det är i den blicken vi också som läsare kan lära oss något om detta fiktiva samhälle som naturligtvis kunde vara alldeles äkta, var som helst i västerlandet. Bokens namn kräver en förklaring. Den borgerliga skymningen råder när solen befinner sig 0-6 grader under horisonten, och innebär att man där finner gränsen för att läsning utan belysning ska vara möjlig.
*
Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (Bonniers).
I den så kallade vittneslitteraturen, både den om förintelsen och den om det sovjetiska lägerhavet Gulag, förekommer frekvent skildringarna av vägen till lägren. Göran Rosenberg vänder i sin bok på begreppen och koncentrerar sig på de överlevandes väg från Auschwitz till friheten och freden. Rosenbergs bok är en gripande skildring av hans två föräldrars väg från judiska getton i Polen, via olika koncentrationsläger, till det Sverige där folkhemsbygget pågick för fullt. Han berättar om de två parallella skeendena: å ena sidan gettona och en gigantisk nazistisk dödsindustri, och i dess förlängning omfattande slavarbete, å andra sidan ett Sverige där framtidsoptimismen frodades. Utifrån den egna familjeberättelsen ger Rosenberg en fördjupad kunskap om vilka mekanismer som styrde de överlevandes val efter katastrofen. Det blir därmed, bland mycket annat, också en fin skildring av staden Södertälje och dess sociala och ekonomiska framsteg på 1950-talet. Boken innehåller unika bilder och en avslutande litteraturlista.
*
Wael Ghonim: Revolution 2.0 – folkets makt är större än människorna vid makten (Natur & Kultur, översättning av Örjan Sjögren).
Egyptiern Wael Ghonim är Google-anställd i Kairo och har erfarenhet av hur den egyptiska säkerhetstjänsten arbetar. Han har vid flera tillfällen gripits och hållits fången. Wael Ghonim är i 30-årsåldern och han startade våren 2011 en Facebook-sida som samlade protester och i första hand då mot den säkerhetstjänst som mördat en ung landsman. Facebook-sidan leder så småningom fram till de uppmaningar som får människor att samlas på Tahrir-torget, platsen som utlöste Mubarak-regimens fall. Resten är historia. Till årsdagen av den egyptiska revolutionen, den 25 januari 2012, utkom hans bok både på engelska och i svensk översättning. Boken ger en överskådlig bild av skeendet med konkreta, personliga vittnesbörd från såväl Ghonim själv som människorna i kretsen kring upproret. Ghonim är gift med en amerikansk kvinna och hans ställning hos Google möjliggjorde mycket som annars varit omöjligt. Hans sätt att berätta är medryckande och vackert på samma gång.
*
Åsa Stenwall: Att jag vill nånting mer (Schildts förlag, Helsingfors)
Litteraturhistorikern Åsa Stenwall är forskare och kritiker i Helsingfors, hon driver bland annat skrivarkurser och har tidigare publicerat fem verk om litteratur. Hennes nya bok är en samling spännande sociala och politiska analyser av fyra länders moderna litteratur. Med exempel från Sverige, Danmark, Norge och Finland ställer hon frågor om innehållsmässiga tendenser och ämnesområden i det senaste årtiondets litteratur. Hennes analyser är öppna och resonerande.
Stenwall skriver rakt och enkelt men aldrig banaliserat, när hon tar sig an välkända författarskap som t.ex. Jerker Virdborgs, Johanna Nilssons och Naja Marie Aidts. Men också i Sverige relativt okända som Carl Frode Tiller från Norge, och Kaj Korkea-Ahos, Johanna Holmström och Miika Nousiainens i Finland. Sammanlagt rör det sig om tolv författarskap som närläses, analyseras och diskuteras. Stenwall lyckas tydliggöra några särskilt brännbara tendenser och visar framför allt att modern skandinavisk litteratur är allt annat än inåtvänd och svårtillgänglig.
Foto: Anders Johansson.
onsdag 18 april 2012
Breivik blir inspirerad av al Qaida.
Breivik: "...introducera nya traditioner"
Norska Dagbladet har publicerat gårdagens förhör med terroristern och massmördaren Breivik. Det är kanske inte allmänt känt att det finns en ideologisk och strategisk samsyn mellan honom och islamisterna. Därför tycker jag att det är viktigt att ta del av detta lilla han säger om al Qaida (i min egen översättning):Breivik: Det att jag och några andra har försökt introducera nya, vad ska man säga, nya traditioner för militanta nationalister i Europa, och då har vi hämtat en del från al Qaida och militanta islamister, däribland glorifieringen av martyrskapet och jag skrev själv om martyrskapsgåvan i kompendiet. Och det är till exempel en direkt inspiration från al Qaida. Man kan ju se på al Qaida som den mest framgångsrika revolutionära organisationen i världen. Och jag menar att militanta nationalister i Europa har mycket att lära av dem. Dessvärre, fram till nu, tycker jag personligen att motståndskampen efter andra världskriget i Europa har varit helt patetisk. Därför representerar jag en linje som vill ändra på det, och introducera nya traditioner, bland så kallade högerradikala militanta i Europa.
Originaltexten: Det at jeg og noen andre har forsøkt å introdusere nye, hva skal man si, nye tradisjoner for militante nasjonalister i Europa, og da har vi hentet en del fra al-Qaida og militante islamister, deriblant glorifiseringen av martydom og jeg skrev selv om martyrdomsgave i kompendiet. Og det er en direkte inspirasjon fra al-Qaida for eksempel. Det er veldig mye ... Man kan jo se på al-Qaida som den mest suksessfulle revolusjonære organisasjonen i verden. Og jeg mener at militante nasjonalister i Europa har mye å lære av dem. Dessverre, til nå, så synes jeg personlig at motstandskampen etter andre verdenskrig i Europa, har vært helt patetisk. Derfor representerer jeg en linje som ønsker å endre det, og introdusere nye tradisjoner, blant de såkalte høyreradikale militante i Europa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




