torsdag 19 april 2012

En läxa?

Idag har jag kanske lärt mig en ny läxa. Man ska begära korrektur också av tidskrifter. När fyra översättningar jag gjort publiceras i det nya numret av tidskriften Horisont så finns där ett fult korrekturfel. Det är så mycket värre eftersom jag själv inte orsakat felet. Dikterna i översättning hade författaren själv sänt dit och jag fick ingen vetskap om det förrän tidskriften var i tryck. Förmodligen hade författaren sänt dem antingen ett tidigt utkast eller en version där han själv ändrat ett ord. Det som retar mig allra mest är att det rör sig om ett ord som jag själv för inte så länge sedan anmärkte på när jag språkgranskade en översättning till svenska av Inger Christensens essäer (där just det ordet - landsby - hade översatts med ordet huvudstad! medan det i Horisont förblir oöversatt, men skulle ha översatts med by eller mindre samhälle). Nå, man får försöka svälja förtreten, men jag vet ju att tidskriftens läsare kommer att se det felet och jag vet att de kommer att tro att jag inte begriper detta ord som så ofta felöversätts. För övrigt är det fyra mycket fina dikter, som jag kanske får anledning att återkomma till. Poeten heter Niels Hav och han finns här i bloggen med tre dikter. Läs och njut.

Uppdatering: det visade sig att tidskriften fått fel manus, det var inte min översättning de tryckt av dikten. Därför kommer den korrekta versionen att tryckas i nästa nummer. Det var en glädje att höra, eftersom jag igår hittade flera andra fel.

Foto: A. Nydahl.

Korta aprilläsningar.

Simon Fruelund: Borgerlig skymning (Lethe, översättning av Jonas Rasmussen).

Den danske författaren Simon Fruelund (född 1966 i Helsingör), med en handfull böcker bakom sig, introduceras på svenska med Borgerlig skymning. Detta är en bok som genom ett fiktivt samhälle utanför Köpenhamn speglar olika människoöden. De bor alla på Dantes Allé. Det är en bok att både drabbas av, le och skratta åt, och inte minst att reflektera utifrån, kring hur vi människor förhåller oss till varandra. Fruelund har en skarp blick inte bara för det avvikande utan särskilt för det alldeles vardagliga och ”normala”. Det är i den blicken vi också som läsare kan lära oss något om detta fiktiva samhälle som naturligtvis kunde vara alldeles äkta, var som helst i västerlandet. Bokens namn kräver en förklaring. Den borgerliga skymningen råder när solen befinner sig 0-6 grader under horisonten, och innebär att man där finner gränsen för att läsning utan belysning ska vara möjlig.

*

Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (Bonniers).

I den så kallade vittneslitteraturen, både den om förintelsen och den om det sovjetiska lägerhavet Gulag, förekommer frekvent skildringarna av vägen till lägren. Göran Rosenberg vänder i sin bok på begreppen och koncentrerar sig på de överlevandes väg från Auschwitz till friheten och freden. Rosenbergs bok är en gripande skildring av hans två föräldrars väg från judiska getton i Polen, via olika koncentrationsläger, till det Sverige där folkhemsbygget pågick för fullt. Han berättar om de två parallella skeendena: å ena sidan gettona och en gigantisk nazistisk dödsindustri, och i dess förlängning omfattande slavarbete, å andra sidan ett Sverige där framtidsoptimismen frodades. Utifrån den egna familjeberättelsen ger Rosenberg en fördjupad kunskap om vilka mekanismer som styrde de överlevandes val efter katastrofen. Det blir därmed, bland mycket annat, också en fin skildring av staden Södertälje och dess sociala och ekonomiska framsteg på 1950-talet. Boken innehåller unika bilder och en avslutande litteraturlista.

*

Wael Ghonim: Revolution 2.0 – folkets makt är större än människorna vid makten (Natur & Kultur, översättning av Örjan Sjögren).

Egyptiern Wael Ghonim är Google-anställd i Kairo och har erfarenhet av hur den egyptiska säkerhetstjänsten arbetar. Han har vid flera tillfällen gripits och hållits fången. Wael Ghonim är i 30-årsåldern och han startade våren 2011 en Facebook-sida som samlade protester och i första hand då mot den säkerhetstjänst som mördat en ung landsman. Facebook-sidan leder så småningom fram till de uppmaningar som får människor att samlas på Tahrir-torget, platsen som utlöste Mubarak-regimens fall. Resten är historia. Till årsdagen av den egyptiska revolutionen, den 25 januari 2012, utkom hans bok både på engelska och i svensk översättning. Boken ger en överskådlig bild av skeendet med konkreta, personliga vittnesbörd från såväl Ghonim själv som människorna i kretsen kring upproret. Ghonim är gift med en amerikansk kvinna och hans ställning hos Google möjliggjorde mycket som annars varit omöjligt. Hans sätt att berätta är medryckande och vackert på samma gång.

*

Åsa Stenwall: Att jag vill nånting mer (Schildts förlag, Helsingfors)

Litteraturhistorikern Åsa Stenwall är forskare och kritiker i Helsingfors, hon driver bland annat skrivarkurser och har tidigare publicerat fem verk om litteratur. Hennes nya bok är en samling spännande sociala och politiska analyser av fyra länders moderna litteratur. Med exempel från Sverige, Danmark, Norge och Finland ställer hon frågor om innehållsmässiga tendenser och ämnesområden i det senaste årtiondets litteratur. Hennes analyser är öppna och resonerande.

Stenwall skriver rakt och enkelt men aldrig banaliserat, när hon tar sig an välkända författarskap som t.ex. Jerker Virdborgs, Johanna Nilssons och Naja Marie Aidts. Men också i Sverige relativt okända som Carl Frode Tiller från Norge, och Kaj Korkea-Ahos, Johanna Holmström och Miika Nousiainens i Finland. Sammanlagt rör det sig om tolv författarskap som närläses, analyseras och diskuteras. Stenwall lyckas tydliggöra några särskilt brännbara tendenser och visar framför allt att modern skandinavisk litteratur är allt annat än inåtvänd och svårtillgänglig.

Foto: Anders Johansson.

onsdag 18 april 2012

Breivik blir inspirerad av al Qaida.

Breivik: "...introducera nya traditioner"

Norska Dagbladet har publicerat gårdagens förhör med terroristern och massmördaren Breivik. Det är kanske inte allmänt känt att det finns en ideologisk och strategisk samsyn mellan honom och islamisterna. Därför tycker jag att det är viktigt att ta del av detta lilla han säger om al Qaida (i min egen översättning):

Breivik:
Det att jag och några andra har försökt introducera nya, vad ska man säga, nya traditioner för militanta nationalister i Europa, och då har vi hämtat en del från al Qaida och militanta islamister, däribland glorifieringen av martyrskapet och jag skrev själv om martyrskapsgåvan i kompendiet. Och det är till exempel en direkt inspiration från al Qaida. Man kan ju se på al Qaida som den mest framgångsrika revolutionära organisationen i världen. Och jag menar att militanta nationalister i Europa har mycket att lära av dem. Dessvärre, fram till nu, tycker jag personligen att motståndskampen efter andra världskriget i Europa har varit helt patetisk. Därför representerar jag en linje som vill ändra på det, och introducera nya traditioner, bland så kallade högerradikala militanta i Europa.

Originaltexten: Det at jeg og noen andre har forsøkt å introdusere nye, hva skal man si, nye tradisjoner for militante nasjonalister i Europa, og da har vi hentet en del fra al-Qaida og militante islamister, deriblant glorifiseringen av martydom og jeg skrev selv om martyrdomsgave i kompendiet. Og det er en direkte inspirasjon fra al-Qaida for eksempel. Det er veldig mye ... Man kan jo se på al-Qaida som den mest suksessfulle revolusjonære organisasjonen i verden. Og jeg mener at militante nasjonalister i Europa har mye å lære av dem. Dessverre, til nå, så synes jeg personlig at motstandskampen etter andre verdenskrig i Europa, har vært helt patetisk. Derfor representerer jeg en linje som ønsker å endre det, og introdusere nye tradisjoner, blant de såkalte høyreradikale militante i Europa.

Jag ramlade över Max Stirner.

I mitt arbete med Black Country-boken ser jag att ett spår leder till minst två andra. Gårdagens bekantskap med Friedrich Engels ledde mig till Max Stirner. Jag hittade faktiskt hela den översättning som gjordes 1910 av hans bok Den ende och hans egendom (med förord av Georg Brandes). Där ser man, om inte annat, hur vissa filosofiska återvändsgränder kunde blandas med andra... och då kanske det inte heller längre tedde sig så konstigt att jag aldrig tidigare läst en rad av honom. Här får ni ett riktigt praktexempel ur hans bok:

”Jag mottager allt från staten. Har jag något utan statens medgivande? Vad jag har utan denna, fråntar den mig, så snart den upptäcker den felande "rättstiteln". Har jag således icke allt av hennes nåd, med hennes tillåtelse? Endast därpå, på rättstiteln, stödjer sig borgardömet. Borgaren är vad han är genom statens skydd, genom statens nåd. Han måste frukta, att förlora allting, om statens makt blir bruten. Men hur är det med den, som ingenting har att förlora, exempelvis proletären? Då han ingenting har att förlora behöver han icke statens skydd för sitt "intet". Han har tvärtom att vinna på, om detta statsskydd undandrogs skyddslingarna.

Därför skall den icke-besittande anse staten, som den besittandes skyddsmakt, vilken privilegierar den senare, utsuger den förre. Staten är en -- borgarstat, är borgardömets status. Den skyddar icke människorna efter deras arbete, utan efter deras lojalitet, lydnad, därefter nämligen, att de njuta och förvalta de av staten anförtrodda rättigheterna efter statens vilja, d.v.s. efter statens lagar. Under borgardömets regim falla de arbetande alltid i händerna på de besittande, d.v.s. de, som ha någon statsbesittning (och allt besittningsbart är statsgods, tillhör staten, är blott lånat den enskilde) till sitt förfogande, isynnerhet gods och pängar.

De falla alltså i händerna på kapitalisterna. Arbetaren kan icke värdera sitt arbete efter det värde det har för den därav njutande. "Arbetet blir dåligt betalt!" Kapitalisten har den största vinsten därav. -- Väl, och mer än väl betalt, blir blott det arbete, som förhöjer statens glans och herravälde, de högre "statstjänarnas" arbete. Staten betalar väl, på det att dess "goda borgare", de besittande, utan fara kunna betala dåligt; den garanterar sig sina tjänare, av vilka den bildar en skyddsvakt för sina "goda borgare", en polis (till polisen hör soldater, tjänstemän av alla slag, t.ex. eklesiastik- och justitietjänstemän, kort sagt hela "statsmaskinen") med god betalning, och de "goda borgarna" utskriva gärna höga avgifter till henne, för att kunna plundra sina arbetare så mycket hänsynslösare.

Men arbetarklassen förblir en mot denna stat -- de besittandes stat, detta "borgarkungadöme" -- fientlig makt, emedan de, som arbetare, äro obeskyddade (ty de åtnjuta icke statens skydd i egenskap av arbetare, utan som statens undersåtar ha de polisskydd, ett s.k. rättsskydd). Deras princip, arbetet, är icke erkänt efter sitt värde: det blir utbytt, ett krigsbyte för de besittande, för fienden. Arbetarna ha en oerhörd makt i sina händer, och om de en gång rätt förstå att uppskatta den och utnyttja den, så kan ingen motstå dem. De behövde blott inställa arbetet och använda och anse produkterna som sina. Detta är innebörden av de här och var uppstående arbetarupproren. Staten vilar på -- arbetets slaveri. Blir arbetet fritt, så är staten förlorad.”

Ur Max Stirners Den ende och hans egendom i Albert Jensens översättning, Oskarshamn 1910.

tisdag 17 april 2012

Kaurismäki har lösningen.


När jag läser om den groteska rättegången i Oslo tänker jag den tanke jag tänkt så många gånger förut: det är de människor som 1/ har en djup övertygelse, och 2/ menar att världen låter sig inrättas efter denna övertygelse, som är de allra farligaste människorna. Den egenskapen delar ju den norske massmördaren med olika röda arméfraktioner i Europa för inte särskilt länge sedan, franska svartfötter på 1960-talet och antisemitiska, arabiska islamister alldeles nyligen liksom med andra terrorister som agerar utifrån sina slutna, ideologiska rum och som vill "rädda" resten av mänskligheten. Det vi ska räddas ifrån varierar förstås. Men vägen dit är alltid densamma. Vi har i modern tid sett dessa ideologiska massmördare praktisera sina övertygelser också på nationsnivå. Jag behöver väl inte ens i de fallen ge några exempel?

Men när jag idag läser Guardians intervju med den finske filmregissören Kaurismäki inser jag att man kan få också den mest begåvade melankoliker och misantrop att yttra sig i den riktningen:

Kaurismäki continues to smoke in the near dark, waiting for the inevitable tap on the shoulder while telling me about his solution to life's iniquities. This is a philosophy which might have been co-authored by Samuel Becket and Osama bin Laden. "For mankind, I can't see any way out," he says in his deadly monotone, "except terrorism. We kill the 1%." Which 1%? "The only way for mankind to get out of this misery is to kill the 1% who own everything. The 1% who have put us in the position where humanity has no value. The rich. And the politicians who are the puppies of the rich."

Jo, jag älskar Kaurismäkis filmer. Men tar ändå tillfället i akt att säga detta. Det finns all anledning att med hjärtat förakta världsordningen, inte minst den nya varianten där de rika bara blir rikare och de fattiga blir allt fattigare. Men avrättningsvägen till lyckan har jag sett nog av, och aldrig egentligen övertygats av, om man bortser från några förvirrade, sena tonår då också jag trodde att fanor och gevär hörde ihop på ett positivt sätt. Ett och annat lär man sig i livet. Till exempel om just fanor och gevär. Vi ser frukten av den kombinationen både i Oslo och i Köpenhamn dessa dagar.

Engels, industrialismen och resten av bokskrivandet.

Det är snart fyrtio år sedan jag senast läste Friedrich Engels Den arbetande klassens läge i England.

Eftersom Engels i den boken skildrar industrialismens barndom, också i Black Country (West Midlands), bestämde jag mig för att ha läst den innan jag reser dit igen. Det har jag nu gjort. Min första iakttagelse är att detta är ett lysande socialreportage. Boken har nästan inga uttalat agitatoriska sidor, den saknar den politiska pamflettens förenklingar och resonerar istället utifrån fakta. Dessa inhämtar Engels på plats.

I 24 månader reser han runt i England, samtalar med de allra fattigaste och föraktade, besöker arbetsplatser och inte minst samlar han material ur press och andra tryckta källor. Han säger att han ”avstod från medelklassens sällskap och middagar, dess portvin och champagne, och ägnade mina lediga timmar nästan helt åt umgänget med vanliga arbetande människor”. Utgångspunkten var att Engels under denna tid var anställd som bokhållare i ett spinneri i Manchester, där hans far var delägare.

Jennymaskinen, Spinning Jenny.

Engels konstaterar att framväxten av den engelska arbetarklassen tar sin början under andra hälften av 1700-talet, då ångmaskinen och maskiner för bearbetning av bomull uppfinns. Den industriella revolutionen har inletts. Jennymaskinen uppfanns 1764 av en vävare som hette James Hargreaves. Den var en enkel föregångare till mulstolen (Cromptons maskin, uppfunnen 1779, drevs av en mulåsna som vandrade runt).

Mulstolen, Spinning mule eller Mule Jenny.

Från att ha varit ett hemarbete för hela familjer blev nu bomullsproduktionen industriell, om än i mindre skala. Jordbruksfamiljer som bearbetade ullen försvann gradvis och uppgick i ”den uppstående klassen av vävare, som levde helt på lönearbete, som inte hade någon som helst egendom, inte ens den låtsade egendom som bestod av ett arrende, och blev på så vis arbetare, proletärer.”


*

Jag har skrivit färdigt kapitlet om Engels och den tidiga industrialismen (inte minst gruv- och stålindustrin och olika aspekter av barnarbete i väverierna). Det innebär att luften under vingarna är mycket påtaglig. Ambitionen är att ha en skiss för hela arbetet med mig till England om en månad. På plats i Black Country är det så dags att samla material till alla ämnesområden i boken. Redan imorgon fortsätter förstås arbetet.

*

Den översta bilden visar den unge Engels som samlade material till sitt arbete om den arbetande klassen i England. Han var bara 24 år då. Den undre bilden stämmer mer överens med den bild av honom som jag burit med mig i livet.

måndag 16 april 2012

Paul McCartney - med sång och teckenspråk.


När Paul McCartney för en tid sedan släppte en cd, Kisses on the Bottom, med amerikanska 1930- och 1940-talsörhängen han som barn och tonåring brukat sjunga tillsammans med sin pappa, kunde jag inte motstå frestelsen. Med på skivan hade han ett par egna sånger också. Jag tycker mycket om den. Klassiskt stram och lågmäld, vackert orkestrerad, med lysande soloinsatser av instrumentalister av högsta klass (Eric Clapton är bara en av dem), arrangerad och pianoackompanjerad av Diana Krall som den är. Och nu har han släppt tre stycken videor i egen regi, där Natalie Portman respektive Johnny Depp tecknar dem var för sig, och sedan tillsammans. Har man som jag barnbarn som måste lära sig teckenspråk blir man väldigt glad att se detta. Tack Macca!

Andrej Tarkovskij: Martyrologion. Dagböcker. En anmälan.

Andrej Tarkovskij: Martyrologion. Dagböcker 1970-1986 (Atrium, översättning av Håkan Lövgren, redaktion och förord av Christo Burman).

”Jag måste föra dagbok och notera allt som har med arbetet att göra, som jag gjorde med Spegeln och Stalker” - dagboken den 26 maj 1980.

Måste man vara cineast för att fascineras av och intressera sig för en av 1900-talets största filmskapare? Kanske underlättar det att ha specialkunskaper om filmarens verk, deras kontext och bemötande i samtiden, men det räcker långt att intressera sig för konstnärernas villkor i det mest seglivade europeiska diktatursystemet, Sovjetunionen, för att Andrej Tarkovskijs dagböcker ska bli intressant för vem som helst. I dagbokstexterna kommer man varje konstnär allra närmast, och inte ens de vardagliga banaliteterna blir ointressanta eftersom de säger något om de konkreta livsvillkoren i Sovjetunionen.

Tarkovskij blev i Sverige sedd och känd inte minst för sitt samarbete med filmfotografen Sven Nyqvist, skådespelaren och regissören Erland Josephson (Offret, hans sista film), och kopplingar till Ingmar Bergman (som han också sent i livet omvärderade och förhöll sig sval till). Hans filmer grep in i både metafysiska och mytologiska världar, gestaltade något som i bästa mening kan kallas poesi, och skapade därmed också en alldeles egen bildberättelse. Alldeles självklart ter det sig att han redan tidigt utforskade kristna föreställningar och miljöer, och att dessa utforskningar också vållade honom stora problem med diktaturens censurmyndigheter. När han skapat sitt kanske viktigaste verk, Andrej Rubljov, säger han sig ha deltagit i en spiritistisk seans där han fått kontakt med Boris Pasternak, som också varit en gammal bekant med hans far. Här går handgripligt konstnärskap hand i hand med en mystik de flesta av oss betraktar med skepsis. Tarkovskij lät sig inte begränsas av sin ortodoxa kristna tro och deltog därför också i rent ockulta sammanhang.

Man måste betona den fria anden i kontrast mot sovjetstaten; individen i kontrast mot diktaturen; individualitet i kontrast mot likriktningen. Andrej Tarkovskij är i lika hög grad som Solsjenitsyn inte bara en symbol utan också ett levande exempel på hur svårt, näst intill omöjligt, det är att verka i en totalitär stat. Men liksom Solsjenitsyn lyckas Tarkovskij få ut det han skapat, både till en inhemsk, då för tiden sovjetisk, publik och till en globalt intresserad krets människor. Därmed markerar han också vikten av en fri ande.

Solsjenitsyn

Ingmar Bergman försökte gång på gång uppmuntra honom med paket och inbjudningar, men dessvärre kom de aldrig fram till honom. Där gick uppenbarligen en skarp gräns för den kommunistiska censurmyndigheten.

För Tarkovskij blir andra konstnärer oerhört viktiga som inspirationskällor eller som referenspunkter. Han skriver med både kritiska formuleringar och med ett slags broderlighet om sådana som Sartre (”Han erkände till exempel att han undanhållit sanningen om sina intryck från besöket i Sovjetunionen 1954, därför att han inte ville att man skulle ’tro ont’ om oss. Det må jag säga!”), Woody Allen (”… ett försök att gå på bio och se Woody Alllens Manhattan. Jag gick efter första halvan. Trist så till förbannelse, och W.A. är en förfärligt charmlös skådespelare som vill framstå som oemotståndlig”), Fellini (”Jag ser Fellinis film Satyricon. Tråkig, smaklös, finns ingen vettig anledning till allt det här. Kyligt och själlöst”), och han citerar författare vars ord uppenbarligen betytt allt för honom, som när Dostojevskij skriver ”För att kunna skriva bra, måste man lida, lida!”

Dostojevskij

Dagbokens titel, Martyrologion, betyder för övrigt just Martyrkalender. Tarkovskij arbetade i samma tradition som Dostojevskij.

Det som förstås är av allra största intresse i dagboken är å ena sidan de konkreta skildringarna av arbetsvillkoren för en sovjetisk konstnär, och å andra sidan de överväganden Tarkovskij gör inför konkreta filmprojekt, också sådana som förblir drömmar, aldrig förverkligade, för honom.

Att vi nu har denna nästan tusen sidor tjocka volym översatt till svenska är i högsta grad anmärkningsvärt. Att den dessutom är utgiven av ett litet specialiserat förlag, Atrium i Umeå, för det ännu mer heroiskt. Man kan med tacksamhet säga, att man med denna volym fått möjligheten att detaljrikt och omfattande kunna studera, och bättre lära sig förstå hur sovjetväldet fungerade och hur förödande det var på människors kreativitet, konstnärer eller inte.

Den sista delen av dagboken från 1986 är dessutom en gripande skildring av Tarkovskijs sista tid i livet, då han förgäves utkämpade striden mot cancern. Han avled natten till 29 december 1986 på Hartmannkliniken i franska Neuilly-Sur-Seine och hans stoft begravdes enligt testamentet på den rysk-ortodoxa kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois utanför Paris. En stor konstnär hade avslutat sitt verk. Hans filmer finns bevarade för oss alla.

*

Några tankar om dagboken finns också här i min blogg.

söndag 15 april 2012

Hammarsjön. Första snoken.

Vandrade vid Hammarsjön idag. Kall vind från vattnet men varmt i solljuset. Premiär för sandalerna. Första snoken korsade min väg, rasslade till i gräskanten och försvann så elegant ner mellan stenarna i vallen.

Satte mig på en av få bänkar man placerat utmed vandringsleden, den gamla alldeles intill vattnet. Bakom den har kommunen byggt en mycket dyr skyddsvall, som ska se till att Kristianstad inte dränks om det återigen blir översvämning. Om den lyckas med det råder det delade meningar om, eftersom det redan finns oroväckande sättningar i den. Så sent som 2002 var Kristianstad ytterst nära en katastrof. Uppe på vallen går järnvägen och där har man också byggt en cykelväg och ett promenadstråk som sträcker sig från Hammarslund in till stadskärnan.

Att vandra och att sitta där är alltid välgörande. Det är ingen tvekan om att det är våren som ropar på oss därute på vattenglittret och längs med vallens marker.


Bilder: A. Nydahl

Sannfinländsk dårskap.

Hirvisaari, hittills omärkt.

Eronen, hittills omärkt.

Igår skrev jag i bloggen om hur de syriska salafisterna, med hot om våld, tar ut en särskild skatt av icke-muslimer (den så kallade Jizya-skatten). Men ideologiskt grundad dårskap finns det också på närmare håll, till exempel i Finland. Där har Sannfinländarnas riksdagsassistent Helena Eronen föreslagit att man med märken på människor tillhörande minoriteterna, inklusive finlandssvenskarna, lätt ska kunna avgöra vem en människa är:

"Om varje utlänning blir tvungen att ha ett märke om sin etniska bakgrund, skulle polisen redan vid första ögonkastet se att "där är en muslim från Somalia" eller "där är en tiggare från Rumänien", skrev Eronen i tidningen Uusi Suomis bloggtjänst."

Och vidare:

"Hon anser att man kunde ha olika märken beroende på folks bakgrund. Muslimer kunde ha ett märke med en halvmåne och ryssar kunde bära hammaren och skäran. Enligt Eronen kunde också finlandssvenskar och sexuella minoriteter tvingas bära märken på ärmen. Sexuella minoriteter kunde bära en regnbågssymbol."

Att man kan föreslå något sådant tyder på att människor som är aktiva politiker inte ens kan sin egen historia. Sist människor i Europa bar märkningar på ärmarna slutade det med ett blodbad. Eronen är assistent till riksdagsledamoten James Hirvisaari, som i sin tur har meddelat att han inte tänker göra sig av med henne. Tvärtom försvarar han henne med att det hon skrev endast var avsett som "ironi och satir". Fan tro´t.

Problemet är ett annat och mycket större. Nämligen det faktum att man i de nordiska länderna idag i politikens och religionens kretsar bär vidare på ett tankegods som har sina rötter i mordiska ideologiska traditioner. Det är förvisso väldigt få människor som idag skulle kalla sig nationalsocialister, men att arvet från både fascismen och nazismen lever i kombination med den politiska våldsideologi som islamismen utgör, är synnerligen oroande tecken inför framtiden. Det räcker inte att avfärda förslag som det ovan med att det varit ironi och satir. Vad som krävs är i själva verket en uppgörelse med den mentala vindkantring som gör uttalandena ens möjliga. Huruvida det kan lyckas vågar jag inte spå om, men jag är ytterst pessimistisk. Det krävs ju först och främst människor som vågar och förmår ta uppgörelsen med dessa ideologiska tankesystem.

lördag 14 april 2012

Upprorsmännen tar ut särskild skatt av icke-muslimer.

Så har den mycket gamla, nya tiden anlänt till Syrien. Jizya-skatten har införts av de så kallade upprorsmännen i städer som Homs. Den innebär kort och gott att alla icke-muslimska medborgare måste erlägga en särskild skatt. Gör de inte det, hotas de av misshandel, död eller kidnappning av familjemedlemmar. Det är en realitet.

Länken ovan - som finns också här - går till en större artikel i danska Politiken.
Jag råder alla att läsa den, eftersom denna information inte går att uppbringa från någon svensk nyhetssida. Islamismen är ingen befrielse. Islamismen i salafistisk tappning är ett medeltida, stenhårt system, baserat på Sharia, som endast premierar de "rättrogna". Det finns all anledning att frukta framtiden för alla de människor i Mellanöstern som inte är muslimer. Bara i Syrien beräknas 1,8 miljoner kristna leva. Och vem som är "kristen" avgör förstås dessa framtida härskare, som mördar sig vägen fram till makten. Oss blivande dhimmi-folk emellan: vad vi tycker lär de framtida härskarna inte bry sig om. Och vad syrierna i allmänhet tycker lär vi inte heller få veta. Inför ett hotande vapen kanske man bekänner sig till vilken tro som helst.

Murar och stormar i vattenglas.

Det står en mur framför mig varje förmiddag. Jag ser på muren och förstår att jag inte kommer längre nu. Det är stopp och slut. Kanske sätter jag mig ner och betraktar muren. Eller så vänder jag helt om och färdas i en annan riktning. Det hjälper föga att en plan är färdigskriven. Det hjälper inte heller att de ekonomiska förutsättningarna är hopskrapade. Finns muren där, så finns den. Den är hög. Den är bred. Den är kompakt.

Runt om mig ägnar människorna sig åt en storm i ett vattenglas. Den stormen rör mig inte i ryggen. Vad bryr jag mig om skendebatter, när det finns verkliga stridsämnen att diskutera? Skulle pekoral gå före de verkliga problemen?

Jag ser ut genom mitt fönster, när jag öppnar det på glänt hör jag den intensiva fågelsången. Den är verklig och inte medial. Den är vacker och inte förförisk. Kanske sätter jag mig ändå vid muren och bara uppgår i sittandet.

Foto: Anders Johansson.

fredag 13 april 2012

Fragmentariskt.

I arbetet som omfattar resande, läsande och skrivande ingår alltid impulserna från de viktiga föregångarna, författare och resenärer som funderat kring villkoren för sitt arbete. Ryszard Kapuscinski har en viktig poäng i sitt resonemang om det fragmentariska (Reporterns självporträtt, översättning 2009 av Anders Bodegård):

”Det uppstår ett problem då man står inför världen och man inser hur fragmenterad den är, decimerad, självmotsägande, full av rörelse, full av otroligt laddade spörsmål och ting. Och det ska man beskriva! Episkt går det inte, alltför många saker stockar sig under pennan, och så olika saker, som ständigt förändras, eftersom konfigurationerna hela tiden omvandlas. Det går bara att arbeta fragmentariskt, och med fragment som berör aspekter av världens komplicerade verklighet och som försöker åskådliggöra den. (Min kursivering, TN)

Ingenting går att göra på något annat sätt, som jag ser det. Naturligtvis kan plötsligt ett geni träda fram som klarar att bemästra den här världens hela verklighet, en enastående person, men jag tvivlar på det. Idag finns inte problemet ”information” eller problemet ”få grepp om världen”. Därför menar jag att bara den sorts prosa som ryms inom den fragmentariska poetikens konvention är möjlig idag. Om nu någon verkligen vill ge sig i kast med den nya världen. Han säger också, att det enda som går att fästa på papper är ”observationer, korta reflektioner”.

Det fragmentariska i vår tid kan leda tankarna bakåt, till forna tiders dag- eller anteckningsbok. När ett fragment öppnas framför oss gör vi en liten notering. Men hur ska vi av alla fragment skapa en sammanhållen bild av världen? Här tror jag att Kapuscinskis själva poäng ligger: den sammanhållna bilden finns i fragmenten. Det är tillsammans som de hos läsaren kan skapa en bild. Att försöka hålla samman en värld som i sig själv är djupt splittrad, som pågår i parallella verkligheter, är bara möjligt på det sättet. Fragmentet blir ett sätt att motstå kluvenheten, splittringen som äger rum inne i oss, den som kan leda till mentalt kaos.

Hänger inte fragmenteringen i första hand ihop med det väldiga informationsflöde vi omges av? Det har inte ett dugg med postmoderna teorier att göra, utan är ett sätt att försöka samla sig själv inför den kaotiska mängden och massan. Hur skulle man alls kunna skriva själv, om man inför kaos själv var icke-kaos? Det vore en omöjlighet. Särskilt som man befinner sig i ett annat land, vars språk man i och för sig hjälpligt förstår men ändå inte har fötts in i, måste man hela tiden stanna upp inför det erfarna, notera vad det består av, och sedan, utifrån dessa noteringar göra ett slags reflekterande text. Fragment är det bästa ord man kan ge dem, eftersom de fötts just i de ögonblick som fragmenten av verklighet kommit till en. Jag är en främling i världen men jag vill lära mig mer om den, varje dag, och jag vill formulera den lärdomen i ord. På mitt eget språk vill jag göra det. Oupphörligen.

Äkta stillhet eller jagande?

Finns det en äkta stillhet kvar? De små punkterna i tillvaron som inte bestäms av ekonomi, hastighet och prestationsångest tycks bli allt färre. I den yngre generationen ser jag hur människor jagar från den ena framgången till den andra. Jag drar mig till minnes orden som min vän AM uttalar: det viktigaste är att äga sin tid. Det är i själva verket så enkelt, eftersom tiden bara är ett annat ord för livet. Jag hoppade av jakten redan i tjugoårsåldern. I slutet på 1970-talet tog jag steget fullt ut och började försörja mig på skrivandet. Jagade som andra under perioder, men försökte varje dag äga min tid. Det är klart att en sådan livsväg aldrig ger någon ekonomisk trygghet eller stabilitet. Och att jag nu, snart sextio år gammal, inte har vare sig rätt till sjukpenning eller någon pension att tala om, befinner mig på ett gungfly. Men jag valde och jag lever utifrån det valet.

Foto: Anders Johansson.