tisdag 17 april 2012

Engels, industrialismen och resten av bokskrivandet.

Det är snart fyrtio år sedan jag senast läste Friedrich Engels Den arbetande klassens läge i England.

Eftersom Engels i den boken skildrar industrialismens barndom, också i Black Country (West Midlands), bestämde jag mig för att ha läst den innan jag reser dit igen. Det har jag nu gjort. Min första iakttagelse är att detta är ett lysande socialreportage. Boken har nästan inga uttalat agitatoriska sidor, den saknar den politiska pamflettens förenklingar och resonerar istället utifrån fakta. Dessa inhämtar Engels på plats.

I 24 månader reser han runt i England, samtalar med de allra fattigaste och föraktade, besöker arbetsplatser och inte minst samlar han material ur press och andra tryckta källor. Han säger att han ”avstod från medelklassens sällskap och middagar, dess portvin och champagne, och ägnade mina lediga timmar nästan helt åt umgänget med vanliga arbetande människor”. Utgångspunkten var att Engels under denna tid var anställd som bokhållare i ett spinneri i Manchester, där hans far var delägare.

Jennymaskinen, Spinning Jenny.

Engels konstaterar att framväxten av den engelska arbetarklassen tar sin början under andra hälften av 1700-talet, då ångmaskinen och maskiner för bearbetning av bomull uppfinns. Den industriella revolutionen har inletts. Jennymaskinen uppfanns 1764 av en vävare som hette James Hargreaves. Den var en enkel föregångare till mulstolen (Cromptons maskin, uppfunnen 1779, drevs av en mulåsna som vandrade runt).

Mulstolen, Spinning mule eller Mule Jenny.

Från att ha varit ett hemarbete för hela familjer blev nu bomullsproduktionen industriell, om än i mindre skala. Jordbruksfamiljer som bearbetade ullen försvann gradvis och uppgick i ”den uppstående klassen av vävare, som levde helt på lönearbete, som inte hade någon som helst egendom, inte ens den låtsade egendom som bestod av ett arrende, och blev på så vis arbetare, proletärer.”


*

Jag har skrivit färdigt kapitlet om Engels och den tidiga industrialismen (inte minst gruv- och stålindustrin och olika aspekter av barnarbete i väverierna). Det innebär att luften under vingarna är mycket påtaglig. Ambitionen är att ha en skiss för hela arbetet med mig till England om en månad. På plats i Black Country är det så dags att samla material till alla ämnesområden i boken. Redan imorgon fortsätter förstås arbetet.

*

Den översta bilden visar den unge Engels som samlade material till sitt arbete om den arbetande klassen i England. Han var bara 24 år då. Den undre bilden stämmer mer överens med den bild av honom som jag burit med mig i livet.

måndag 16 april 2012

Paul McCartney - med sång och teckenspråk.


När Paul McCartney för en tid sedan släppte en cd, Kisses on the Bottom, med amerikanska 1930- och 1940-talsörhängen han som barn och tonåring brukat sjunga tillsammans med sin pappa, kunde jag inte motstå frestelsen. Med på skivan hade han ett par egna sånger också. Jag tycker mycket om den. Klassiskt stram och lågmäld, vackert orkestrerad, med lysande soloinsatser av instrumentalister av högsta klass (Eric Clapton är bara en av dem), arrangerad och pianoackompanjerad av Diana Krall som den är. Och nu har han släppt tre stycken videor i egen regi, där Natalie Portman respektive Johnny Depp tecknar dem var för sig, och sedan tillsammans. Har man som jag barnbarn som måste lära sig teckenspråk blir man väldigt glad att se detta. Tack Macca!

Andrej Tarkovskij: Martyrologion. Dagböcker. En anmälan.

Andrej Tarkovskij: Martyrologion. Dagböcker 1970-1986 (Atrium, översättning av Håkan Lövgren, redaktion och förord av Christo Burman).

”Jag måste föra dagbok och notera allt som har med arbetet att göra, som jag gjorde med Spegeln och Stalker” - dagboken den 26 maj 1980.

Måste man vara cineast för att fascineras av och intressera sig för en av 1900-talets största filmskapare? Kanske underlättar det att ha specialkunskaper om filmarens verk, deras kontext och bemötande i samtiden, men det räcker långt att intressera sig för konstnärernas villkor i det mest seglivade europeiska diktatursystemet, Sovjetunionen, för att Andrej Tarkovskijs dagböcker ska bli intressant för vem som helst. I dagbokstexterna kommer man varje konstnär allra närmast, och inte ens de vardagliga banaliteterna blir ointressanta eftersom de säger något om de konkreta livsvillkoren i Sovjetunionen.

Tarkovskij blev i Sverige sedd och känd inte minst för sitt samarbete med filmfotografen Sven Nyqvist, skådespelaren och regissören Erland Josephson (Offret, hans sista film), och kopplingar till Ingmar Bergman (som han också sent i livet omvärderade och förhöll sig sval till). Hans filmer grep in i både metafysiska och mytologiska världar, gestaltade något som i bästa mening kan kallas poesi, och skapade därmed också en alldeles egen bildberättelse. Alldeles självklart ter det sig att han redan tidigt utforskade kristna föreställningar och miljöer, och att dessa utforskningar också vållade honom stora problem med diktaturens censurmyndigheter. När han skapat sitt kanske viktigaste verk, Andrej Rubljov, säger han sig ha deltagit i en spiritistisk seans där han fått kontakt med Boris Pasternak, som också varit en gammal bekant med hans far. Här går handgripligt konstnärskap hand i hand med en mystik de flesta av oss betraktar med skepsis. Tarkovskij lät sig inte begränsas av sin ortodoxa kristna tro och deltog därför också i rent ockulta sammanhang.

Man måste betona den fria anden i kontrast mot sovjetstaten; individen i kontrast mot diktaturen; individualitet i kontrast mot likriktningen. Andrej Tarkovskij är i lika hög grad som Solsjenitsyn inte bara en symbol utan också ett levande exempel på hur svårt, näst intill omöjligt, det är att verka i en totalitär stat. Men liksom Solsjenitsyn lyckas Tarkovskij få ut det han skapat, både till en inhemsk, då för tiden sovjetisk, publik och till en globalt intresserad krets människor. Därmed markerar han också vikten av en fri ande.

Solsjenitsyn

Ingmar Bergman försökte gång på gång uppmuntra honom med paket och inbjudningar, men dessvärre kom de aldrig fram till honom. Där gick uppenbarligen en skarp gräns för den kommunistiska censurmyndigheten.

För Tarkovskij blir andra konstnärer oerhört viktiga som inspirationskällor eller som referenspunkter. Han skriver med både kritiska formuleringar och med ett slags broderlighet om sådana som Sartre (”Han erkände till exempel att han undanhållit sanningen om sina intryck från besöket i Sovjetunionen 1954, därför att han inte ville att man skulle ’tro ont’ om oss. Det må jag säga!”), Woody Allen (”… ett försök att gå på bio och se Woody Alllens Manhattan. Jag gick efter första halvan. Trist så till förbannelse, och W.A. är en förfärligt charmlös skådespelare som vill framstå som oemotståndlig”), Fellini (”Jag ser Fellinis film Satyricon. Tråkig, smaklös, finns ingen vettig anledning till allt det här. Kyligt och själlöst”), och han citerar författare vars ord uppenbarligen betytt allt för honom, som när Dostojevskij skriver ”För att kunna skriva bra, måste man lida, lida!”

Dostojevskij

Dagbokens titel, Martyrologion, betyder för övrigt just Martyrkalender. Tarkovskij arbetade i samma tradition som Dostojevskij.

Det som förstås är av allra största intresse i dagboken är å ena sidan de konkreta skildringarna av arbetsvillkoren för en sovjetisk konstnär, och å andra sidan de överväganden Tarkovskij gör inför konkreta filmprojekt, också sådana som förblir drömmar, aldrig förverkligade, för honom.

Att vi nu har denna nästan tusen sidor tjocka volym översatt till svenska är i högsta grad anmärkningsvärt. Att den dessutom är utgiven av ett litet specialiserat förlag, Atrium i Umeå, för det ännu mer heroiskt. Man kan med tacksamhet säga, att man med denna volym fått möjligheten att detaljrikt och omfattande kunna studera, och bättre lära sig förstå hur sovjetväldet fungerade och hur förödande det var på människors kreativitet, konstnärer eller inte.

Den sista delen av dagboken från 1986 är dessutom en gripande skildring av Tarkovskijs sista tid i livet, då han förgäves utkämpade striden mot cancern. Han avled natten till 29 december 1986 på Hartmannkliniken i franska Neuilly-Sur-Seine och hans stoft begravdes enligt testamentet på den rysk-ortodoxa kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois utanför Paris. En stor konstnär hade avslutat sitt verk. Hans filmer finns bevarade för oss alla.

*

Några tankar om dagboken finns också här i min blogg.

söndag 15 april 2012

Hammarsjön. Första snoken.

Vandrade vid Hammarsjön idag. Kall vind från vattnet men varmt i solljuset. Premiär för sandalerna. Första snoken korsade min väg, rasslade till i gräskanten och försvann så elegant ner mellan stenarna i vallen.

Satte mig på en av få bänkar man placerat utmed vandringsleden, den gamla alldeles intill vattnet. Bakom den har kommunen byggt en mycket dyr skyddsvall, som ska se till att Kristianstad inte dränks om det återigen blir översvämning. Om den lyckas med det råder det delade meningar om, eftersom det redan finns oroväckande sättningar i den. Så sent som 2002 var Kristianstad ytterst nära en katastrof. Uppe på vallen går järnvägen och där har man också byggt en cykelväg och ett promenadstråk som sträcker sig från Hammarslund in till stadskärnan.

Att vandra och att sitta där är alltid välgörande. Det är ingen tvekan om att det är våren som ropar på oss därute på vattenglittret och längs med vallens marker.


Bilder: A. Nydahl

Sannfinländsk dårskap.

Hirvisaari, hittills omärkt.

Eronen, hittills omärkt.

Igår skrev jag i bloggen om hur de syriska salafisterna, med hot om våld, tar ut en särskild skatt av icke-muslimer (den så kallade Jizya-skatten). Men ideologiskt grundad dårskap finns det också på närmare håll, till exempel i Finland. Där har Sannfinländarnas riksdagsassistent Helena Eronen föreslagit att man med märken på människor tillhörande minoriteterna, inklusive finlandssvenskarna, lätt ska kunna avgöra vem en människa är:

"Om varje utlänning blir tvungen att ha ett märke om sin etniska bakgrund, skulle polisen redan vid första ögonkastet se att "där är en muslim från Somalia" eller "där är en tiggare från Rumänien", skrev Eronen i tidningen Uusi Suomis bloggtjänst."

Och vidare:

"Hon anser att man kunde ha olika märken beroende på folks bakgrund. Muslimer kunde ha ett märke med en halvmåne och ryssar kunde bära hammaren och skäran. Enligt Eronen kunde också finlandssvenskar och sexuella minoriteter tvingas bära märken på ärmen. Sexuella minoriteter kunde bära en regnbågssymbol."

Att man kan föreslå något sådant tyder på att människor som är aktiva politiker inte ens kan sin egen historia. Sist människor i Europa bar märkningar på ärmarna slutade det med ett blodbad. Eronen är assistent till riksdagsledamoten James Hirvisaari, som i sin tur har meddelat att han inte tänker göra sig av med henne. Tvärtom försvarar han henne med att det hon skrev endast var avsett som "ironi och satir". Fan tro´t.

Problemet är ett annat och mycket större. Nämligen det faktum att man i de nordiska länderna idag i politikens och religionens kretsar bär vidare på ett tankegods som har sina rötter i mordiska ideologiska traditioner. Det är förvisso väldigt få människor som idag skulle kalla sig nationalsocialister, men att arvet från både fascismen och nazismen lever i kombination med den politiska våldsideologi som islamismen utgör, är synnerligen oroande tecken inför framtiden. Det räcker inte att avfärda förslag som det ovan med att det varit ironi och satir. Vad som krävs är i själva verket en uppgörelse med den mentala vindkantring som gör uttalandena ens möjliga. Huruvida det kan lyckas vågar jag inte spå om, men jag är ytterst pessimistisk. Det krävs ju först och främst människor som vågar och förmår ta uppgörelsen med dessa ideologiska tankesystem.

lördag 14 april 2012

Upprorsmännen tar ut särskild skatt av icke-muslimer.

Så har den mycket gamla, nya tiden anlänt till Syrien. Jizya-skatten har införts av de så kallade upprorsmännen i städer som Homs. Den innebär kort och gott att alla icke-muslimska medborgare måste erlägga en särskild skatt. Gör de inte det, hotas de av misshandel, död eller kidnappning av familjemedlemmar. Det är en realitet.

Länken ovan - som finns också här - går till en större artikel i danska Politiken.
Jag råder alla att läsa den, eftersom denna information inte går att uppbringa från någon svensk nyhetssida. Islamismen är ingen befrielse. Islamismen i salafistisk tappning är ett medeltida, stenhårt system, baserat på Sharia, som endast premierar de "rättrogna". Det finns all anledning att frukta framtiden för alla de människor i Mellanöstern som inte är muslimer. Bara i Syrien beräknas 1,8 miljoner kristna leva. Och vem som är "kristen" avgör förstås dessa framtida härskare, som mördar sig vägen fram till makten. Oss blivande dhimmi-folk emellan: vad vi tycker lär de framtida härskarna inte bry sig om. Och vad syrierna i allmänhet tycker lär vi inte heller få veta. Inför ett hotande vapen kanske man bekänner sig till vilken tro som helst.

Murar och stormar i vattenglas.

Det står en mur framför mig varje förmiddag. Jag ser på muren och förstår att jag inte kommer längre nu. Det är stopp och slut. Kanske sätter jag mig ner och betraktar muren. Eller så vänder jag helt om och färdas i en annan riktning. Det hjälper föga att en plan är färdigskriven. Det hjälper inte heller att de ekonomiska förutsättningarna är hopskrapade. Finns muren där, så finns den. Den är hög. Den är bred. Den är kompakt.

Runt om mig ägnar människorna sig åt en storm i ett vattenglas. Den stormen rör mig inte i ryggen. Vad bryr jag mig om skendebatter, när det finns verkliga stridsämnen att diskutera? Skulle pekoral gå före de verkliga problemen?

Jag ser ut genom mitt fönster, när jag öppnar det på glänt hör jag den intensiva fågelsången. Den är verklig och inte medial. Den är vacker och inte förförisk. Kanske sätter jag mig ändå vid muren och bara uppgår i sittandet.

Foto: Anders Johansson.

fredag 13 april 2012

Fragmentariskt.

I arbetet som omfattar resande, läsande och skrivande ingår alltid impulserna från de viktiga föregångarna, författare och resenärer som funderat kring villkoren för sitt arbete. Ryszard Kapuscinski har en viktig poäng i sitt resonemang om det fragmentariska (Reporterns självporträtt, översättning 2009 av Anders Bodegård):

”Det uppstår ett problem då man står inför världen och man inser hur fragmenterad den är, decimerad, självmotsägande, full av rörelse, full av otroligt laddade spörsmål och ting. Och det ska man beskriva! Episkt går det inte, alltför många saker stockar sig under pennan, och så olika saker, som ständigt förändras, eftersom konfigurationerna hela tiden omvandlas. Det går bara att arbeta fragmentariskt, och med fragment som berör aspekter av världens komplicerade verklighet och som försöker åskådliggöra den. (Min kursivering, TN)

Ingenting går att göra på något annat sätt, som jag ser det. Naturligtvis kan plötsligt ett geni träda fram som klarar att bemästra den här världens hela verklighet, en enastående person, men jag tvivlar på det. Idag finns inte problemet ”information” eller problemet ”få grepp om världen”. Därför menar jag att bara den sorts prosa som ryms inom den fragmentariska poetikens konvention är möjlig idag. Om nu någon verkligen vill ge sig i kast med den nya världen. Han säger också, att det enda som går att fästa på papper är ”observationer, korta reflektioner”.

Det fragmentariska i vår tid kan leda tankarna bakåt, till forna tiders dag- eller anteckningsbok. När ett fragment öppnas framför oss gör vi en liten notering. Men hur ska vi av alla fragment skapa en sammanhållen bild av världen? Här tror jag att Kapuscinskis själva poäng ligger: den sammanhållna bilden finns i fragmenten. Det är tillsammans som de hos läsaren kan skapa en bild. Att försöka hålla samman en värld som i sig själv är djupt splittrad, som pågår i parallella verkligheter, är bara möjligt på det sättet. Fragmentet blir ett sätt att motstå kluvenheten, splittringen som äger rum inne i oss, den som kan leda till mentalt kaos.

Hänger inte fragmenteringen i första hand ihop med det väldiga informationsflöde vi omges av? Det har inte ett dugg med postmoderna teorier att göra, utan är ett sätt att försöka samla sig själv inför den kaotiska mängden och massan. Hur skulle man alls kunna skriva själv, om man inför kaos själv var icke-kaos? Det vore en omöjlighet. Särskilt som man befinner sig i ett annat land, vars språk man i och för sig hjälpligt förstår men ändå inte har fötts in i, måste man hela tiden stanna upp inför det erfarna, notera vad det består av, och sedan, utifrån dessa noteringar göra ett slags reflekterande text. Fragment är det bästa ord man kan ge dem, eftersom de fötts just i de ögonblick som fragmenten av verklighet kommit till en. Jag är en främling i världen men jag vill lära mig mer om den, varje dag, och jag vill formulera den lärdomen i ord. På mitt eget språk vill jag göra det. Oupphörligen.

Äkta stillhet eller jagande?

Finns det en äkta stillhet kvar? De små punkterna i tillvaron som inte bestäms av ekonomi, hastighet och prestationsångest tycks bli allt färre. I den yngre generationen ser jag hur människor jagar från den ena framgången till den andra. Jag drar mig till minnes orden som min vän AM uttalar: det viktigaste är att äga sin tid. Det är i själva verket så enkelt, eftersom tiden bara är ett annat ord för livet. Jag hoppade av jakten redan i tjugoårsåldern. I slutet på 1970-talet tog jag steget fullt ut och började försörja mig på skrivandet. Jagade som andra under perioder, men försökte varje dag äga min tid. Det är klart att en sådan livsväg aldrig ger någon ekonomisk trygghet eller stabilitet. Och att jag nu, snart sextio år gammal, inte har vare sig rätt till sjukpenning eller någon pension att tala om, befinner mig på ett gungfly. Men jag valde och jag lever utifrån det valet.

Foto: Anders Johansson.

Sparkbrook och Balti houses.

Man ska väl äta då och då medan man kuskar runt i Birmingham. Under torsdagskvällen lärde jag mig att Sparkbrook är en stadsdel som betytt särskilt mycket för denna brittisk-asiatiska mattradition. Den kallas förstås balti, men vad det i sin fulla utsträckning innebär vet jag mindre om. Min enda asiatiska (indiska) middag i England åt jag med A. i London en julafton, vi ville lägga en slant på en riktigt lyxig julafton på tu man hand, vi betalade ett hutlöst pris för den och jag kan sammanfatta med orden: segt, trådigt kött som knappast var det utlovade lammet, smaklös sås, ett pissljummet vitt vin och extremt strulig och märklig service. Den restaurangen lovade mer än den kunde hålla, så när jag kommer till Sparkbrook ska jag prova någon av alla de "balti houses" som är 50 till antalet bara inom The Balti Triangle. Sparkbrook ligger för övrigt på nionde plats av alla städer i det brittiska arbetslöshetslaget. Det är kanske inte särskilt smickrande, men frågan jag ställer mig är den vanliga: varför? Kan jag ens nosa på ett svar är jag glad. Med eller utan balti.

Den som vill veta mer kan smaka här: "Balti owes its introduction to Birmingham's largest Pakistani and Kashmiri communities, who brought it to Birmingham in the mid-1970s through cafe style restaurants - the traditional glass topped tables beloved by balti purists are still in evidence in some of the area's balti houses. Balti now appears in the Oxford Dictionary! It means 'bucket', but is, in fact, a flat-bottomed wok. Fresh ingredients and a tantalising combination of spices are fast cooked over a high flame. It is then served up sizzling in the balti usually with a naan (bread made with special flour, yeast, eggs, milk and sugar baked in a tandoori oven). You will not be ostracised if you use cutlery, but your average local balti goer is definitely a gold medallist in naan dipping. Birmingham's balti houses are also famous for their giant naans that can literally cover a table."

Vår förra adress i Birmingham. Den ligger
i Selly Oak och ska återses. Foto: A. Nydahl.


Hela sidan om The Balti Triangle finns förstås att tillgå här.

torsdag 12 april 2012

Svartlandet. Mecenaterna.

Moské i Dudley. Foto: A. Nydahl.

Nu rullar det på med förberedelserna. Snart är jag där igen, vid moskén i Dudley. Gammal skollokal (St Edmunds School) som man ligger på knä i. Det beror på att en stark opinion, 50.000 personer skrev på protestlistorna, satte stopp för bygget av regionens groteskt stora, nya moské (se ritning) att församlingen får stanna där bakom det slitna teglet vid sidan av den stora genomfartsleden. Inte minst uppmärksammade blev byggplanerna tack vare EDL:s protester.

Kanske är den framgången högst tillfällig, men den är ett faktum. Moskéer i källare och gamla fabriker är väl ingen succé precis, men så länge de vistas där... West Midlands är annars en engelsk region som skryter med sina många moskéer. Bara i lilla Leicester finns det fyrtio stycken (en "multikulturell lyckosaga" säger Sydsvenskan).

Castle Vale, förort i Birmingham.
Foto: A. Nydahl.

Varje meningsfullt arbete måste förstås ha mecenaternas stöd. Nu har jag fått ännu ett resebidrag som gör det möjligt att i större frid arbeta med boken om brittiska West Midlands, det landskap som på grund av sin historia som kolgruvornas heter Black Country. Svartlandet får det heta för mig, eftersom svärtan som reaktionär livsfilosofi lever så starkt just i niqab- och moskéland. Men det finns också en djup svärta i den sociala misären.

Arbetarklassen i West Midlands, liksom i resten av England har blivit en vegeterande och väntande trasproletär underklass som mest ägnar sig åt fysisk reproduktion i tonåren, mental destruktion och frivilligt offer för "förräderi". Det behövdes säkert inte bara en Thatcher för att lyckas med det. Först skulle förstås också Blairs lögnfabrik göra sitt. Men det behövdes mer. Varför inte lite "globalisering" och välvilja inför "framstegets" sociala och kulturella stenkross?

Broad Street, Birmingham.
Foto: T. Nydahl.


Och när man vandrar i Birminghams centrum möter man förstås svärtan igen. 1998 var det en smula exotiskt. Idag möter jag dessa damer också i Kristianstad. Med sin klädsel skriker de "respekt" men möter mest bara förundran, oförståelse och förakt. Min avsikt är att försöka få mer kunskap om hur dessa mekanismer ser ut. Men jag vet sedan länge att det inte låter sig göra i Sverige. Jag tar en omväg om Black Country.

onsdag 11 april 2012

Pilgrimsfalkarna i vårt vattentorn och i resten av Sverige.

Någon fågelkännare har jag aldrig varit. Men sedan jag för åtta år sedan flyttade till Viby har närheten till Hammarsjön (och därmed till Vattenriket) lärt mig en del. Aldrig förr i mitt liv har jag sett så mycket rovfågel. Och när jag ser att pilgrimsfalken åter häckar i Kristianstads vattentorn blir jag glad på nytt. Naturskyddsföreningen spår pilgrimsfalken en ljus framtid, trots de gifter i miljön som alltid utgör hot (som bromerade flamskyddsmedel).

"Pilgrimsfalken häckar sedan 2010 i en bolåda på toppen av vattentornet i Kristianstad. Honan i paret är född i Tyskland men dök upp i Kristianstad vårvintern 2010 och bildade par med den hane som redan tidigare uppehöll sig i bolådan med den fina utsikten över Kristianstad. Från och med våren 2012 kan man följa pilgrimsfalkens liv online via en webbkamera i bolådan.
"

Text och bild från Vattenrikets hemsida.

Avbildningens förbannelse.

Ur min bok Förensligandet (Typsnittsarna, 2000). Klicka på bokuppslaget för läsbart format. Texten är förvisso skriven långt innan den lilla digitalkameran gjorde entré i de flestas liv, men äger alltjämt sin giltighet. Det är tankar som dessa som också upptar mig inför resan. Hur mycket ska jag bara se och minnas, hur mycket av det måste också dokumenteras?

tisdag 10 april 2012

Andrej Tarkovskij: Martyrologion. Dagböcker 1970-1986.

Idag fylldes min brevlåda av en tjock och tung försändelse: Tarkovskijs dagböcker, Martyrologion: Dagböcker 1970-1986 (i översättning av Håkan Lövgren) som man måste betrakta som en heroisk utgivning av Atrium Förlag. Den har väl redan fått några recensioner i dagspressen. Själv tänker jag läsa den mycket, mycket sakta, eftersom det är ett bra tag till nästa manusstopp för Astra Nova i Helsingfors, där jag skriver om litteratur. Men jag känner en stor glädje vid tanken på att få denna möjlighet.

Förlaget presenterar boken så här:

"Den 4 april 2012, när Andrej Tarkovskij skulle ha fyllt 80 år, hedrar förlaget den ryske filmskaparens minne genom utgivning av hans samlade dagböcker Martyrologion: Dagböcker 1970-1986 som för första gången publiceras i svensk översättning.

Från april 1970 till sin bortgång i december 1986 - under perioder av både direkt och indirekt yrkesförbud i Sovjet och i italiensk, svensk och fransk exil på 1980-talet - samlade Tarkovskij sina tankar och upplevelser i en serie dagböcker som han benämnde "Martyrologion".

Dagböckerna har under flera decennier rönt stor uppmärksamhet internationellt, och det inom en bred läsekrets - dels för att Tarkovskijs tankar om film alltid kopplas till litteratur och bildkonst, till religion, samhälle och samtid, dels för att böckerna ger en unik inblick i hur det var att leva och verka som (film)konstnär i Sovjetunionen under 1970- och 1980-talet samt de kulturkrockar som Tarkovskijs exilår medförde.

Martyrologion är en volym för alla som intresserar sig för såväl Tarkovskijs egna filmer som den tid och de villkor han verkade i. Dessutom rymmer dagböckerna spännande ingångar till både ryska klassiker (t ex Gogol, Pusjkin, Dostojevskij, Tolstoj) och andra samtida filmkonstnärer - Fellini, Kurosawa, Antonioni och Bergman, för att bara nämna några av namnen i Tarkovskijs bekantskapskrets"