lördag 14 april 2012

Murar och stormar i vattenglas.

Det står en mur framför mig varje förmiddag. Jag ser på muren och förstår att jag inte kommer längre nu. Det är stopp och slut. Kanske sätter jag mig ner och betraktar muren. Eller så vänder jag helt om och färdas i en annan riktning. Det hjälper föga att en plan är färdigskriven. Det hjälper inte heller att de ekonomiska förutsättningarna är hopskrapade. Finns muren där, så finns den. Den är hög. Den är bred. Den är kompakt.

Runt om mig ägnar människorna sig åt en storm i ett vattenglas. Den stormen rör mig inte i ryggen. Vad bryr jag mig om skendebatter, när det finns verkliga stridsämnen att diskutera? Skulle pekoral gå före de verkliga problemen?

Jag ser ut genom mitt fönster, när jag öppnar det på glänt hör jag den intensiva fågelsången. Den är verklig och inte medial. Den är vacker och inte förförisk. Kanske sätter jag mig ändå vid muren och bara uppgår i sittandet.

Foto: Anders Johansson.

fredag 13 april 2012

Fragmentariskt.

I arbetet som omfattar resande, läsande och skrivande ingår alltid impulserna från de viktiga föregångarna, författare och resenärer som funderat kring villkoren för sitt arbete. Ryszard Kapuscinski har en viktig poäng i sitt resonemang om det fragmentariska (Reporterns självporträtt, översättning 2009 av Anders Bodegård):

”Det uppstår ett problem då man står inför världen och man inser hur fragmenterad den är, decimerad, självmotsägande, full av rörelse, full av otroligt laddade spörsmål och ting. Och det ska man beskriva! Episkt går det inte, alltför många saker stockar sig under pennan, och så olika saker, som ständigt förändras, eftersom konfigurationerna hela tiden omvandlas. Det går bara att arbeta fragmentariskt, och med fragment som berör aspekter av världens komplicerade verklighet och som försöker åskådliggöra den. (Min kursivering, TN)

Ingenting går att göra på något annat sätt, som jag ser det. Naturligtvis kan plötsligt ett geni träda fram som klarar att bemästra den här världens hela verklighet, en enastående person, men jag tvivlar på det. Idag finns inte problemet ”information” eller problemet ”få grepp om världen”. Därför menar jag att bara den sorts prosa som ryms inom den fragmentariska poetikens konvention är möjlig idag. Om nu någon verkligen vill ge sig i kast med den nya världen. Han säger också, att det enda som går att fästa på papper är ”observationer, korta reflektioner”.

Det fragmentariska i vår tid kan leda tankarna bakåt, till forna tiders dag- eller anteckningsbok. När ett fragment öppnas framför oss gör vi en liten notering. Men hur ska vi av alla fragment skapa en sammanhållen bild av världen? Här tror jag att Kapuscinskis själva poäng ligger: den sammanhållna bilden finns i fragmenten. Det är tillsammans som de hos läsaren kan skapa en bild. Att försöka hålla samman en värld som i sig själv är djupt splittrad, som pågår i parallella verkligheter, är bara möjligt på det sättet. Fragmentet blir ett sätt att motstå kluvenheten, splittringen som äger rum inne i oss, den som kan leda till mentalt kaos.

Hänger inte fragmenteringen i första hand ihop med det väldiga informationsflöde vi omges av? Det har inte ett dugg med postmoderna teorier att göra, utan är ett sätt att försöka samla sig själv inför den kaotiska mängden och massan. Hur skulle man alls kunna skriva själv, om man inför kaos själv var icke-kaos? Det vore en omöjlighet. Särskilt som man befinner sig i ett annat land, vars språk man i och för sig hjälpligt förstår men ändå inte har fötts in i, måste man hela tiden stanna upp inför det erfarna, notera vad det består av, och sedan, utifrån dessa noteringar göra ett slags reflekterande text. Fragment är det bästa ord man kan ge dem, eftersom de fötts just i de ögonblick som fragmenten av verklighet kommit till en. Jag är en främling i världen men jag vill lära mig mer om den, varje dag, och jag vill formulera den lärdomen i ord. På mitt eget språk vill jag göra det. Oupphörligen.

Äkta stillhet eller jagande?

Finns det en äkta stillhet kvar? De små punkterna i tillvaron som inte bestäms av ekonomi, hastighet och prestationsångest tycks bli allt färre. I den yngre generationen ser jag hur människor jagar från den ena framgången till den andra. Jag drar mig till minnes orden som min vän AM uttalar: det viktigaste är att äga sin tid. Det är i själva verket så enkelt, eftersom tiden bara är ett annat ord för livet. Jag hoppade av jakten redan i tjugoårsåldern. I slutet på 1970-talet tog jag steget fullt ut och började försörja mig på skrivandet. Jagade som andra under perioder, men försökte varje dag äga min tid. Det är klart att en sådan livsväg aldrig ger någon ekonomisk trygghet eller stabilitet. Och att jag nu, snart sextio år gammal, inte har vare sig rätt till sjukpenning eller någon pension att tala om, befinner mig på ett gungfly. Men jag valde och jag lever utifrån det valet.

Foto: Anders Johansson.

Sparkbrook och Balti houses.

Man ska väl äta då och då medan man kuskar runt i Birmingham. Under torsdagskvällen lärde jag mig att Sparkbrook är en stadsdel som betytt särskilt mycket för denna brittisk-asiatiska mattradition. Den kallas förstås balti, men vad det i sin fulla utsträckning innebär vet jag mindre om. Min enda asiatiska (indiska) middag i England åt jag med A. i London en julafton, vi ville lägga en slant på en riktigt lyxig julafton på tu man hand, vi betalade ett hutlöst pris för den och jag kan sammanfatta med orden: segt, trådigt kött som knappast var det utlovade lammet, smaklös sås, ett pissljummet vitt vin och extremt strulig och märklig service. Den restaurangen lovade mer än den kunde hålla, så när jag kommer till Sparkbrook ska jag prova någon av alla de "balti houses" som är 50 till antalet bara inom The Balti Triangle. Sparkbrook ligger för övrigt på nionde plats av alla städer i det brittiska arbetslöshetslaget. Det är kanske inte särskilt smickrande, men frågan jag ställer mig är den vanliga: varför? Kan jag ens nosa på ett svar är jag glad. Med eller utan balti.

Den som vill veta mer kan smaka här: "Balti owes its introduction to Birmingham's largest Pakistani and Kashmiri communities, who brought it to Birmingham in the mid-1970s through cafe style restaurants - the traditional glass topped tables beloved by balti purists are still in evidence in some of the area's balti houses. Balti now appears in the Oxford Dictionary! It means 'bucket', but is, in fact, a flat-bottomed wok. Fresh ingredients and a tantalising combination of spices are fast cooked over a high flame. It is then served up sizzling in the balti usually with a naan (bread made with special flour, yeast, eggs, milk and sugar baked in a tandoori oven). You will not be ostracised if you use cutlery, but your average local balti goer is definitely a gold medallist in naan dipping. Birmingham's balti houses are also famous for their giant naans that can literally cover a table."

Vår förra adress i Birmingham. Den ligger
i Selly Oak och ska återses. Foto: A. Nydahl.


Hela sidan om The Balti Triangle finns förstås att tillgå här.

torsdag 12 april 2012

Svartlandet. Mecenaterna.

Moské i Dudley. Foto: A. Nydahl.

Nu rullar det på med förberedelserna. Snart är jag där igen, vid moskén i Dudley. Gammal skollokal (St Edmunds School) som man ligger på knä i. Det beror på att en stark opinion, 50.000 personer skrev på protestlistorna, satte stopp för bygget av regionens groteskt stora, nya moské (se ritning) att församlingen får stanna där bakom det slitna teglet vid sidan av den stora genomfartsleden. Inte minst uppmärksammade blev byggplanerna tack vare EDL:s protester.

Kanske är den framgången högst tillfällig, men den är ett faktum. Moskéer i källare och gamla fabriker är väl ingen succé precis, men så länge de vistas där... West Midlands är annars en engelsk region som skryter med sina många moskéer. Bara i lilla Leicester finns det fyrtio stycken (en "multikulturell lyckosaga" säger Sydsvenskan).

Castle Vale, förort i Birmingham.
Foto: A. Nydahl.

Varje meningsfullt arbete måste förstås ha mecenaternas stöd. Nu har jag fått ännu ett resebidrag som gör det möjligt att i större frid arbeta med boken om brittiska West Midlands, det landskap som på grund av sin historia som kolgruvornas heter Black Country. Svartlandet får det heta för mig, eftersom svärtan som reaktionär livsfilosofi lever så starkt just i niqab- och moskéland. Men det finns också en djup svärta i den sociala misären.

Arbetarklassen i West Midlands, liksom i resten av England har blivit en vegeterande och väntande trasproletär underklass som mest ägnar sig åt fysisk reproduktion i tonåren, mental destruktion och frivilligt offer för "förräderi". Det behövdes säkert inte bara en Thatcher för att lyckas med det. Först skulle förstås också Blairs lögnfabrik göra sitt. Men det behövdes mer. Varför inte lite "globalisering" och välvilja inför "framstegets" sociala och kulturella stenkross?

Broad Street, Birmingham.
Foto: T. Nydahl.


Och när man vandrar i Birminghams centrum möter man förstås svärtan igen. 1998 var det en smula exotiskt. Idag möter jag dessa damer också i Kristianstad. Med sin klädsel skriker de "respekt" men möter mest bara förundran, oförståelse och förakt. Min avsikt är att försöka få mer kunskap om hur dessa mekanismer ser ut. Men jag vet sedan länge att det inte låter sig göra i Sverige. Jag tar en omväg om Black Country.

onsdag 11 april 2012

Pilgrimsfalkarna i vårt vattentorn och i resten av Sverige.

Någon fågelkännare har jag aldrig varit. Men sedan jag för åtta år sedan flyttade till Viby har närheten till Hammarsjön (och därmed till Vattenriket) lärt mig en del. Aldrig förr i mitt liv har jag sett så mycket rovfågel. Och när jag ser att pilgrimsfalken åter häckar i Kristianstads vattentorn blir jag glad på nytt. Naturskyddsföreningen spår pilgrimsfalken en ljus framtid, trots de gifter i miljön som alltid utgör hot (som bromerade flamskyddsmedel).

"Pilgrimsfalken häckar sedan 2010 i en bolåda på toppen av vattentornet i Kristianstad. Honan i paret är född i Tyskland men dök upp i Kristianstad vårvintern 2010 och bildade par med den hane som redan tidigare uppehöll sig i bolådan med den fina utsikten över Kristianstad. Från och med våren 2012 kan man följa pilgrimsfalkens liv online via en webbkamera i bolådan.
"

Text och bild från Vattenrikets hemsida.

Avbildningens förbannelse.

Ur min bok Förensligandet (Typsnittsarna, 2000). Klicka på bokuppslaget för läsbart format. Texten är förvisso skriven långt innan den lilla digitalkameran gjorde entré i de flestas liv, men äger alltjämt sin giltighet. Det är tankar som dessa som också upptar mig inför resan. Hur mycket ska jag bara se och minnas, hur mycket av det måste också dokumenteras?

tisdag 10 april 2012

Andrej Tarkovskij: Martyrologion. Dagböcker 1970-1986.

Idag fylldes min brevlåda av en tjock och tung försändelse: Tarkovskijs dagböcker, Martyrologion: Dagböcker 1970-1986 (i översättning av Håkan Lövgren) som man måste betrakta som en heroisk utgivning av Atrium Förlag. Den har väl redan fått några recensioner i dagspressen. Själv tänker jag läsa den mycket, mycket sakta, eftersom det är ett bra tag till nästa manusstopp för Astra Nova i Helsingfors, där jag skriver om litteratur. Men jag känner en stor glädje vid tanken på att få denna möjlighet.

Förlaget presenterar boken så här:

"Den 4 april 2012, när Andrej Tarkovskij skulle ha fyllt 80 år, hedrar förlaget den ryske filmskaparens minne genom utgivning av hans samlade dagböcker Martyrologion: Dagböcker 1970-1986 som för första gången publiceras i svensk översättning.

Från april 1970 till sin bortgång i december 1986 - under perioder av både direkt och indirekt yrkesförbud i Sovjet och i italiensk, svensk och fransk exil på 1980-talet - samlade Tarkovskij sina tankar och upplevelser i en serie dagböcker som han benämnde "Martyrologion".

Dagböckerna har under flera decennier rönt stor uppmärksamhet internationellt, och det inom en bred läsekrets - dels för att Tarkovskijs tankar om film alltid kopplas till litteratur och bildkonst, till religion, samhälle och samtid, dels för att böckerna ger en unik inblick i hur det var att leva och verka som (film)konstnär i Sovjetunionen under 1970- och 1980-talet samt de kulturkrockar som Tarkovskijs exilår medförde.

Martyrologion är en volym för alla som intresserar sig för såväl Tarkovskijs egna filmer som den tid och de villkor han verkade i. Dessutom rymmer dagböckerna spännande ingångar till både ryska klassiker (t ex Gogol, Pusjkin, Dostojevskij, Tolstoj) och andra samtida filmkonstnärer - Fellini, Kurosawa, Antonioni och Bergman, för att bara nämna några av namnen i Tarkovskijs bekantskapskrets"

Förberedelse för majvandring.

Jacob Collins: Valleypath.

Framför mig ser jag något annat än det som finns utanför mitt fönster. Jag ser oändliga landskap av gräs och betande får. Jag ser den intensiva grönska jag för alltid förknippar med de brittiska öarna. Det är bara en dryg månad kvar, sedan vandrar jag förhoppningsvis i ett sådant landskap. Mina nya ortopediska sommarskor är levererade och de ska invigas där. Längtar jag? Det vore en överdrift att påstå. Stillasittandet, hemma, har alltid högsta prioritet. Men om jag nu ändå ska prova vingarna gör jag det gärna där, i det milda majljuset, i grönskan, alldeles invid havet.

måndag 9 april 2012

Yang Mu: Den gröne riddaren.

Yang Mu: Den gröne riddaren (Bokförlaget Tranan). Inledning och tolkning av Göran Malmqvist. Grafisk form, omslag och inlaga av Kerstin Hansson. Formgivning och sättning av den kinesiska texten av Yun Yu. Kalligrafering av den kinesiska titeln av Zhang Lin Freund.

"Han sitter på trappan beströdd med fallna löv/ en indier, några och tjugo år/ stammar förmodligen från Ganges stränder/ Han läser ett brev; tecknen på aerogrammet/ har förmodligen utvecklats ur sanskrit/ brahmanens leende har förmodligen/ utvecklats ur vemod"

( ur En indier, 1973).

När man får ett verk som Den gröne riddaren i händerna, så förstår man genast att den är resultatet av flera människors estetiska blick och hårda arbete. Här finns författaren och hans svenska översättare. Men också alla de andra som varit så viktiga för slutresultatet. Att boken är tvåspråkig är redan det fantastiskt. Det ger boken också för en svensk läsare en särskilt skönhet.

Akademiledamoten, sinologen och översättaren Göran Malmqvist har översatt det rika (och omfångsrika, hela 500 sidor långa) urvalet av Yang Mus poesi. Det täcker i själva verket hela hans livs skrivande, från debuten 1960 – med dikter skrivna 1958 och 1959, fram till 2010 års långdikt En ballad om styrka och svaghet.

Yang Mu föddes 1940 i en liten kuststad i östra Taiwan. Redan som gymnasist debuterade han under pseudonymen Yeh Shan i en litterär tidskrift. Han behöll denna pseudonym fram till 1972, då han bytte till Yang Mu.

Hans riktiga namn är C.H. Wang, som han använder vid publiceringen av litteraturvetenskapliga verk. Två verk, The Bell and the Drum, samt From Ritual to Allegory. Seven essays on Early Chinese Poetry, listas av Malmqvist som hans viktigaste.

Hans doktorsarbete ledde 1971 fram till ett verk som hette Shih-ching (Sångernas bok) och som var en ”antologi omfattande dikter från den första hälften av det första årtusendet före vår tideräknings början”. Själva doktorsavhandlingen var den redan nämnda The Bell and The Drum som utgavs av University of California Press 1974.

Malmqvist understryker att Yang Mu i högre grad än någon annan kinesiskspråkig poet trängt in i västerlandets poesitraditioner. Han har ju till exempel utgivit en antologi med översättningar av engelskspråkig litteratur på kinesiska, som börjar redan med fornengelska texter och går fram till de stora poeterna, från Chauce, Marlowe, Shakespeare över Coleridge och Byron fram till WB Yeats, Rossetti och Dylan Thomas.

Yang Mu har inspirerats av sådana som Keats, Rilke och TS Eliot. 1997 utgav han en översättningsvolym med WB Yeats dikter, och redan 1966 utgavs hans översättningar av Lorca.

Med översättare och introduktörer som Göran Malmqvist får vi ta emot gåvor som denna från kinesisk poesi. Det är med tacksamhet och ödmjukhet som jag varje kväll nu öppnar boken och läser några dikter ur den. Så kommer det att vara för lång tid framöver.

”Den nordliga hemisfärens fjälliknande moln speglar sig/ i havet där makrillen simmar, tigande/ letar jag efter en fartygsrutt och försöker med all kraft/ att synliggöra tidens gång på den stolta pannan/ På gamla dar tänker jag spela piano så här/ för dig och sända dig en sjöresa till Bysans/ När stycket närmar sig slutet upphör jag att spela, ro vilar här/ över bergens alla toppar”

(ur Tidens proposition, 1993).

Andra texter om boken hittar man här: Bokberget och Dagens Nyheter.

Två söndagar.

Två söndagar i rad är minst en för mycket. Det hade varit bättre med en helt vanlig måndag, för då hade jag haft TLS och Guardian med posten. Grått är det, och grått hade varit att föredra. Petra Rhodin skriver intressant och tankeväckande om min nya bok i sin blogg Ord och jord .

I brist på postutdelning idag får jag istället för TLS fortsätta läsa Yang Mus dikter i det vackra urval som Göran Malmqvist gjort: Den gröne riddaren (Tranan). Den boken återkommer jag till, förstås, men visar ett litet smakprov, med dikten Mitt första liv:

Hur kommer det sig att jag känner tidvattnet i mitt blod
och den mest ödesdigra perioden i mitt tidigare liv
helt uttryckslöst, och lätt, slå på mitt hjärta när det slutat banka
grundstött på en månbelyst strand

Det måste vara den ensamma själen
jag känner så väl, blek
nästan genomskinlig och alltid punktlig, som just nu
närmar sig på stranden där jag står

Så var det bestämt i mitt förra liv, när vi vandrade
längs denna dristiga, viljestarka och oändliga bananpalmskog
Hur kunde jag då säga att det kvittade om den föreställningen
godtogs eller inte - en förkänsla av den annalkande höstens kyla

Det måste vara det svarta paraplyet som droppar vatten
på min jacka
hon står där trofast, ryggen vänd mot den strålande
morgonrodnaden, lyfter handen och torkar sig i ögonvrån
för att hindra tårarna att falla i mitt hjärta som har slutat banka

söndag 8 april 2012

EDL, Breivik och framtiden.


“Ikonet for britisk islamhat” kalder norske Dagbladet, der har lavet denne video, Tommy Robinson. Moralsk oprustning inden Breivik sagen, der begynder om en uge. Det kan nok behøves. “See no evil, hear no evil, speak no evil,” taktikken er ikke langstidsholdbar noget sted i Europa. Den har fået en renaissance takket være Breivik, men det er en stakket frist, der bliver udnyttet til det yderste. Udviklingen agterudsejle den helt automatisk, selvom den går så uendeligt langsomt. Der er noget politiet kalder “afværgeskader.”

I Sverige værger etablissementet sig imod en artikel af Paulina Neuding i Jerusalem Post om Malmøs jøder med ordene, “den kunne jo lige så godt være skrevet af Kent Ekeroth.(Sverigedemokrat)” Det er på dette børnehaveplan, vores udvalgte tophjerner bevæger sig. At eksponere det offentligt, må kaldes en afværgeskade.

Udviklingen er ubarmhjertig, der kører over tusindvis af europæiske politikere, bare se denne dokumentar om Islam i Catalonien. Parts of Spain already islamic.. Samme problemer, samme socialist-islam-alliancer, samme undskyldninger og samme rådvildhed overalt. Problemet er, at den også kører over os, der troede vi kunne advare i tide og efterlader os illusionsløse til, hvad politik overhovedet formår at forebygge. Hver uge tilkommer der 1147 nye udlændinge i Sverige, imod kun 147 indfødte svenskere. Demografien er efterkommernes problem.

Måske begiver ikke flere svenskere sig ind i kampen for at bevare hvad der er tilbage af deres land, fordi de er lige så kloge som Franco: Han skulle ikke nyde noget af at blive trukket ind i Hitlers tabte krig, det overlod han til den politiske fantast Mussolini. I så fald har jeg groft undervurderet mine svenske venner, og det må de have mig undskyldt. – Herhjemme holder Asylansøgere sig fra Danmark, mens de øger i resten af EU.

Tack till Snaphanen för detta.

Landön. Påskdagen.

Som en liten spets ut i Östersjön ligger Landön. Dagens sittning ägde rum där. Ute i vattnet stod några av byns fiskegubbar, det gör de nästan året runt. Vattnet silverglittrade emot oss.

Kustremsan är nästan öde, kylan i vinden välkomnar inte soldyrkarna. Just därför var det som gjort för mig idag. Tyst, blå himmel, svanar i vattnet. Längst bort i horisonten syns Stenshuvud.

Landön hade varit den perfekta tillflyktsorten, om inte en campingplats hade brett ut sig i närheten av det gamla fiskeläget. Ljuden därifrån kan vara outhärdliga sommartid. Men trots att många redan anlänt med sina husvagnar var det fridfullt idag. När jag ser dem sitta med kaffet utanför husvagnarna tänker jag att jag nog ändå förstår dem (trots att jag aldrig själv skulle klara att bo med så många människor inpå mig).

Efter kaffe och ostsmörgås vandrade jag utmed stranden. Fick taget en ny bild till blogghuvudet, en miljö som andas både solitär frid och frihet. Den kan inte köpas för pengar, men när man letar hittar man den, också här i tättbefolkade Skåne.

Bortom ideologierna.

Njuter av tystnaden och ledigheten. Utanför fönstren spirar våren och bortom ideologierna växer och/eller multnar det precis som det ska. Det eviga kretsloppet skänker oss varje år en påskhelg, men också en påminnelse om villkoren. Livet tar vi inte lätt på. Ändå är det ofta alldeles för svårt att hantera.

Foto: Anders Johansson