fredag 13 april 2012

Äkta stillhet eller jagande?

Finns det en äkta stillhet kvar? De små punkterna i tillvaron som inte bestäms av ekonomi, hastighet och prestationsångest tycks bli allt färre. I den yngre generationen ser jag hur människor jagar från den ena framgången till den andra. Jag drar mig till minnes orden som min vän AM uttalar: det viktigaste är att äga sin tid. Det är i själva verket så enkelt, eftersom tiden bara är ett annat ord för livet. Jag hoppade av jakten redan i tjugoårsåldern. I slutet på 1970-talet tog jag steget fullt ut och började försörja mig på skrivandet. Jagade som andra under perioder, men försökte varje dag äga min tid. Det är klart att en sådan livsväg aldrig ger någon ekonomisk trygghet eller stabilitet. Och att jag nu, snart sextio år gammal, inte har vare sig rätt till sjukpenning eller någon pension att tala om, befinner mig på ett gungfly. Men jag valde och jag lever utifrån det valet.

Foto: Anders Johansson.

Sparkbrook och Balti houses.

Man ska väl äta då och då medan man kuskar runt i Birmingham. Under torsdagskvällen lärde jag mig att Sparkbrook är en stadsdel som betytt särskilt mycket för denna brittisk-asiatiska mattradition. Den kallas förstås balti, men vad det i sin fulla utsträckning innebär vet jag mindre om. Min enda asiatiska (indiska) middag i England åt jag med A. i London en julafton, vi ville lägga en slant på en riktigt lyxig julafton på tu man hand, vi betalade ett hutlöst pris för den och jag kan sammanfatta med orden: segt, trådigt kött som knappast var det utlovade lammet, smaklös sås, ett pissljummet vitt vin och extremt strulig och märklig service. Den restaurangen lovade mer än den kunde hålla, så när jag kommer till Sparkbrook ska jag prova någon av alla de "balti houses" som är 50 till antalet bara inom The Balti Triangle. Sparkbrook ligger för övrigt på nionde plats av alla städer i det brittiska arbetslöshetslaget. Det är kanske inte särskilt smickrande, men frågan jag ställer mig är den vanliga: varför? Kan jag ens nosa på ett svar är jag glad. Med eller utan balti.

Den som vill veta mer kan smaka här: "Balti owes its introduction to Birmingham's largest Pakistani and Kashmiri communities, who brought it to Birmingham in the mid-1970s through cafe style restaurants - the traditional glass topped tables beloved by balti purists are still in evidence in some of the area's balti houses. Balti now appears in the Oxford Dictionary! It means 'bucket', but is, in fact, a flat-bottomed wok. Fresh ingredients and a tantalising combination of spices are fast cooked over a high flame. It is then served up sizzling in the balti usually with a naan (bread made with special flour, yeast, eggs, milk and sugar baked in a tandoori oven). You will not be ostracised if you use cutlery, but your average local balti goer is definitely a gold medallist in naan dipping. Birmingham's balti houses are also famous for their giant naans that can literally cover a table."

Vår förra adress i Birmingham. Den ligger
i Selly Oak och ska återses. Foto: A. Nydahl.


Hela sidan om The Balti Triangle finns förstås att tillgå här.

torsdag 12 april 2012

Svartlandet. Mecenaterna.

Moské i Dudley. Foto: A. Nydahl.

Nu rullar det på med förberedelserna. Snart är jag där igen, vid moskén i Dudley. Gammal skollokal (St Edmunds School) som man ligger på knä i. Det beror på att en stark opinion, 50.000 personer skrev på protestlistorna, satte stopp för bygget av regionens groteskt stora, nya moské (se ritning) att församlingen får stanna där bakom det slitna teglet vid sidan av den stora genomfartsleden. Inte minst uppmärksammade blev byggplanerna tack vare EDL:s protester.

Kanske är den framgången högst tillfällig, men den är ett faktum. Moskéer i källare och gamla fabriker är väl ingen succé precis, men så länge de vistas där... West Midlands är annars en engelsk region som skryter med sina många moskéer. Bara i lilla Leicester finns det fyrtio stycken (en "multikulturell lyckosaga" säger Sydsvenskan).

Castle Vale, förort i Birmingham.
Foto: A. Nydahl.

Varje meningsfullt arbete måste förstås ha mecenaternas stöd. Nu har jag fått ännu ett resebidrag som gör det möjligt att i större frid arbeta med boken om brittiska West Midlands, det landskap som på grund av sin historia som kolgruvornas heter Black Country. Svartlandet får det heta för mig, eftersom svärtan som reaktionär livsfilosofi lever så starkt just i niqab- och moskéland. Men det finns också en djup svärta i den sociala misären.

Arbetarklassen i West Midlands, liksom i resten av England har blivit en vegeterande och väntande trasproletär underklass som mest ägnar sig åt fysisk reproduktion i tonåren, mental destruktion och frivilligt offer för "förräderi". Det behövdes säkert inte bara en Thatcher för att lyckas med det. Först skulle förstås också Blairs lögnfabrik göra sitt. Men det behövdes mer. Varför inte lite "globalisering" och välvilja inför "framstegets" sociala och kulturella stenkross?

Broad Street, Birmingham.
Foto: T. Nydahl.


Och när man vandrar i Birminghams centrum möter man förstås svärtan igen. 1998 var det en smula exotiskt. Idag möter jag dessa damer också i Kristianstad. Med sin klädsel skriker de "respekt" men möter mest bara förundran, oförståelse och förakt. Min avsikt är att försöka få mer kunskap om hur dessa mekanismer ser ut. Men jag vet sedan länge att det inte låter sig göra i Sverige. Jag tar en omväg om Black Country.

onsdag 11 april 2012

Pilgrimsfalkarna i vårt vattentorn och i resten av Sverige.

Någon fågelkännare har jag aldrig varit. Men sedan jag för åtta år sedan flyttade till Viby har närheten till Hammarsjön (och därmed till Vattenriket) lärt mig en del. Aldrig förr i mitt liv har jag sett så mycket rovfågel. Och när jag ser att pilgrimsfalken åter häckar i Kristianstads vattentorn blir jag glad på nytt. Naturskyddsföreningen spår pilgrimsfalken en ljus framtid, trots de gifter i miljön som alltid utgör hot (som bromerade flamskyddsmedel).

"Pilgrimsfalken häckar sedan 2010 i en bolåda på toppen av vattentornet i Kristianstad. Honan i paret är född i Tyskland men dök upp i Kristianstad vårvintern 2010 och bildade par med den hane som redan tidigare uppehöll sig i bolådan med den fina utsikten över Kristianstad. Från och med våren 2012 kan man följa pilgrimsfalkens liv online via en webbkamera i bolådan.
"

Text och bild från Vattenrikets hemsida.

Avbildningens förbannelse.

Ur min bok Förensligandet (Typsnittsarna, 2000). Klicka på bokuppslaget för läsbart format. Texten är förvisso skriven långt innan den lilla digitalkameran gjorde entré i de flestas liv, men äger alltjämt sin giltighet. Det är tankar som dessa som också upptar mig inför resan. Hur mycket ska jag bara se och minnas, hur mycket av det måste också dokumenteras?

tisdag 10 april 2012

Andrej Tarkovskij: Martyrologion. Dagböcker 1970-1986.

Idag fylldes min brevlåda av en tjock och tung försändelse: Tarkovskijs dagböcker, Martyrologion: Dagböcker 1970-1986 (i översättning av Håkan Lövgren) som man måste betrakta som en heroisk utgivning av Atrium Förlag. Den har väl redan fått några recensioner i dagspressen. Själv tänker jag läsa den mycket, mycket sakta, eftersom det är ett bra tag till nästa manusstopp för Astra Nova i Helsingfors, där jag skriver om litteratur. Men jag känner en stor glädje vid tanken på att få denna möjlighet.

Förlaget presenterar boken så här:

"Den 4 april 2012, när Andrej Tarkovskij skulle ha fyllt 80 år, hedrar förlaget den ryske filmskaparens minne genom utgivning av hans samlade dagböcker Martyrologion: Dagböcker 1970-1986 som för första gången publiceras i svensk översättning.

Från april 1970 till sin bortgång i december 1986 - under perioder av både direkt och indirekt yrkesförbud i Sovjet och i italiensk, svensk och fransk exil på 1980-talet - samlade Tarkovskij sina tankar och upplevelser i en serie dagböcker som han benämnde "Martyrologion".

Dagböckerna har under flera decennier rönt stor uppmärksamhet internationellt, och det inom en bred läsekrets - dels för att Tarkovskijs tankar om film alltid kopplas till litteratur och bildkonst, till religion, samhälle och samtid, dels för att böckerna ger en unik inblick i hur det var att leva och verka som (film)konstnär i Sovjetunionen under 1970- och 1980-talet samt de kulturkrockar som Tarkovskijs exilår medförde.

Martyrologion är en volym för alla som intresserar sig för såväl Tarkovskijs egna filmer som den tid och de villkor han verkade i. Dessutom rymmer dagböckerna spännande ingångar till både ryska klassiker (t ex Gogol, Pusjkin, Dostojevskij, Tolstoj) och andra samtida filmkonstnärer - Fellini, Kurosawa, Antonioni och Bergman, för att bara nämna några av namnen i Tarkovskijs bekantskapskrets"

Förberedelse för majvandring.

Jacob Collins: Valleypath.

Framför mig ser jag något annat än det som finns utanför mitt fönster. Jag ser oändliga landskap av gräs och betande får. Jag ser den intensiva grönska jag för alltid förknippar med de brittiska öarna. Det är bara en dryg månad kvar, sedan vandrar jag förhoppningsvis i ett sådant landskap. Mina nya ortopediska sommarskor är levererade och de ska invigas där. Längtar jag? Det vore en överdrift att påstå. Stillasittandet, hemma, har alltid högsta prioritet. Men om jag nu ändå ska prova vingarna gör jag det gärna där, i det milda majljuset, i grönskan, alldeles invid havet.

måndag 9 april 2012

Yang Mu: Den gröne riddaren.

Yang Mu: Den gröne riddaren (Bokförlaget Tranan). Inledning och tolkning av Göran Malmqvist. Grafisk form, omslag och inlaga av Kerstin Hansson. Formgivning och sättning av den kinesiska texten av Yun Yu. Kalligrafering av den kinesiska titeln av Zhang Lin Freund.

"Han sitter på trappan beströdd med fallna löv/ en indier, några och tjugo år/ stammar förmodligen från Ganges stränder/ Han läser ett brev; tecknen på aerogrammet/ har förmodligen utvecklats ur sanskrit/ brahmanens leende har förmodligen/ utvecklats ur vemod"

( ur En indier, 1973).

När man får ett verk som Den gröne riddaren i händerna, så förstår man genast att den är resultatet av flera människors estetiska blick och hårda arbete. Här finns författaren och hans svenska översättare. Men också alla de andra som varit så viktiga för slutresultatet. Att boken är tvåspråkig är redan det fantastiskt. Det ger boken också för en svensk läsare en särskilt skönhet.

Akademiledamoten, sinologen och översättaren Göran Malmqvist har översatt det rika (och omfångsrika, hela 500 sidor långa) urvalet av Yang Mus poesi. Det täcker i själva verket hela hans livs skrivande, från debuten 1960 – med dikter skrivna 1958 och 1959, fram till 2010 års långdikt En ballad om styrka och svaghet.

Yang Mu föddes 1940 i en liten kuststad i östra Taiwan. Redan som gymnasist debuterade han under pseudonymen Yeh Shan i en litterär tidskrift. Han behöll denna pseudonym fram till 1972, då han bytte till Yang Mu.

Hans riktiga namn är C.H. Wang, som han använder vid publiceringen av litteraturvetenskapliga verk. Två verk, The Bell and the Drum, samt From Ritual to Allegory. Seven essays on Early Chinese Poetry, listas av Malmqvist som hans viktigaste.

Hans doktorsarbete ledde 1971 fram till ett verk som hette Shih-ching (Sångernas bok) och som var en ”antologi omfattande dikter från den första hälften av det första årtusendet före vår tideräknings början”. Själva doktorsavhandlingen var den redan nämnda The Bell and The Drum som utgavs av University of California Press 1974.

Malmqvist understryker att Yang Mu i högre grad än någon annan kinesiskspråkig poet trängt in i västerlandets poesitraditioner. Han har ju till exempel utgivit en antologi med översättningar av engelskspråkig litteratur på kinesiska, som börjar redan med fornengelska texter och går fram till de stora poeterna, från Chauce, Marlowe, Shakespeare över Coleridge och Byron fram till WB Yeats, Rossetti och Dylan Thomas.

Yang Mu har inspirerats av sådana som Keats, Rilke och TS Eliot. 1997 utgav han en översättningsvolym med WB Yeats dikter, och redan 1966 utgavs hans översättningar av Lorca.

Med översättare och introduktörer som Göran Malmqvist får vi ta emot gåvor som denna från kinesisk poesi. Det är med tacksamhet och ödmjukhet som jag varje kväll nu öppnar boken och läser några dikter ur den. Så kommer det att vara för lång tid framöver.

”Den nordliga hemisfärens fjälliknande moln speglar sig/ i havet där makrillen simmar, tigande/ letar jag efter en fartygsrutt och försöker med all kraft/ att synliggöra tidens gång på den stolta pannan/ På gamla dar tänker jag spela piano så här/ för dig och sända dig en sjöresa till Bysans/ När stycket närmar sig slutet upphör jag att spela, ro vilar här/ över bergens alla toppar”

(ur Tidens proposition, 1993).

Andra texter om boken hittar man här: Bokberget och Dagens Nyheter.

Två söndagar.

Två söndagar i rad är minst en för mycket. Det hade varit bättre med en helt vanlig måndag, för då hade jag haft TLS och Guardian med posten. Grått är det, och grått hade varit att föredra. Petra Rhodin skriver intressant och tankeväckande om min nya bok i sin blogg Ord och jord .

I brist på postutdelning idag får jag istället för TLS fortsätta läsa Yang Mus dikter i det vackra urval som Göran Malmqvist gjort: Den gröne riddaren (Tranan). Den boken återkommer jag till, förstås, men visar ett litet smakprov, med dikten Mitt första liv:

Hur kommer det sig att jag känner tidvattnet i mitt blod
och den mest ödesdigra perioden i mitt tidigare liv
helt uttryckslöst, och lätt, slå på mitt hjärta när det slutat banka
grundstött på en månbelyst strand

Det måste vara den ensamma själen
jag känner så väl, blek
nästan genomskinlig och alltid punktlig, som just nu
närmar sig på stranden där jag står

Så var det bestämt i mitt förra liv, när vi vandrade
längs denna dristiga, viljestarka och oändliga bananpalmskog
Hur kunde jag då säga att det kvittade om den föreställningen
godtogs eller inte - en förkänsla av den annalkande höstens kyla

Det måste vara det svarta paraplyet som droppar vatten
på min jacka
hon står där trofast, ryggen vänd mot den strålande
morgonrodnaden, lyfter handen och torkar sig i ögonvrån
för att hindra tårarna att falla i mitt hjärta som har slutat banka

söndag 8 april 2012

EDL, Breivik och framtiden.


“Ikonet for britisk islamhat” kalder norske Dagbladet, der har lavet denne video, Tommy Robinson. Moralsk oprustning inden Breivik sagen, der begynder om en uge. Det kan nok behøves. “See no evil, hear no evil, speak no evil,” taktikken er ikke langstidsholdbar noget sted i Europa. Den har fået en renaissance takket være Breivik, men det er en stakket frist, der bliver udnyttet til det yderste. Udviklingen agterudsejle den helt automatisk, selvom den går så uendeligt langsomt. Der er noget politiet kalder “afværgeskader.”

I Sverige værger etablissementet sig imod en artikel af Paulina Neuding i Jerusalem Post om Malmøs jøder med ordene, “den kunne jo lige så godt være skrevet af Kent Ekeroth.(Sverigedemokrat)” Det er på dette børnehaveplan, vores udvalgte tophjerner bevæger sig. At eksponere det offentligt, må kaldes en afværgeskade.

Udviklingen er ubarmhjertig, der kører over tusindvis af europæiske politikere, bare se denne dokumentar om Islam i Catalonien. Parts of Spain already islamic.. Samme problemer, samme socialist-islam-alliancer, samme undskyldninger og samme rådvildhed overalt. Problemet er, at den også kører over os, der troede vi kunne advare i tide og efterlader os illusionsløse til, hvad politik overhovedet formår at forebygge. Hver uge tilkommer der 1147 nye udlændinge i Sverige, imod kun 147 indfødte svenskere. Demografien er efterkommernes problem.

Måske begiver ikke flere svenskere sig ind i kampen for at bevare hvad der er tilbage af deres land, fordi de er lige så kloge som Franco: Han skulle ikke nyde noget af at blive trukket ind i Hitlers tabte krig, det overlod han til den politiske fantast Mussolini. I så fald har jeg groft undervurderet mine svenske venner, og det må de have mig undskyldt. – Herhjemme holder Asylansøgere sig fra Danmark, mens de øger i resten af EU.

Tack till Snaphanen för detta.

Landön. Påskdagen.

Som en liten spets ut i Östersjön ligger Landön. Dagens sittning ägde rum där. Ute i vattnet stod några av byns fiskegubbar, det gör de nästan året runt. Vattnet silverglittrade emot oss.

Kustremsan är nästan öde, kylan i vinden välkomnar inte soldyrkarna. Just därför var det som gjort för mig idag. Tyst, blå himmel, svanar i vattnet. Längst bort i horisonten syns Stenshuvud.

Landön hade varit den perfekta tillflyktsorten, om inte en campingplats hade brett ut sig i närheten av det gamla fiskeläget. Ljuden därifrån kan vara outhärdliga sommartid. Men trots att många redan anlänt med sina husvagnar var det fridfullt idag. När jag ser dem sitta med kaffet utanför husvagnarna tänker jag att jag nog ändå förstår dem (trots att jag aldrig själv skulle klara att bo med så många människor inpå mig).

Efter kaffe och ostsmörgås vandrade jag utmed stranden. Fick taget en ny bild till blogghuvudet, en miljö som andas både solitär frid och frihet. Den kan inte köpas för pengar, men när man letar hittar man den, också här i tättbefolkade Skåne.

Bortom ideologierna.

Njuter av tystnaden och ledigheten. Utanför fönstren spirar våren och bortom ideologierna växer och/eller multnar det precis som det ska. Det eviga kretsloppet skänker oss varje år en påskhelg, men också en påminnelse om villkoren. Livet tar vi inte lätt på. Ändå är det ofta alldeles för svårt att hantera.

Foto: Anders Johansson

lördag 7 april 2012

Kupper och kupper

Vi fick anledning att prata om militärkupper igår. Den 11 september 1973 kom den chilenska, då general Pinochet installerades. Redan året därpå, den 25 april 1974, den portugisiska. Och trots att de låg så nära i tid kom de att representera diametralt motsatta världsbilder. I Chile satte militären med USA:s aktiva hjälp stopp för en process som möjligen kunde ha gjort landet till en öststatsliknande "socialistisk" nation (och ytterst var det förstås nationaliseringarna av inte minst USA-ägda företag som fick hans fiender att ingripa). Jag säger "socialistisk" försiktigt för jag tror egentligen att Allende var en tämligen mild socialdemokratisk politiker, även om hans umgänge med Castro och det gänget (och därmed också självklart med herrarna i Kreml) gav honom en krets som var allt annat än behaglig.

I Portugal blev nejlikerevolutionen en symbol för folkligt motstånd och ett slut på diktaturen och kolonialkrigen. Också den processen kunde ha gått åt skogen fel, med både ett kommunistparti och massor med militanta revolutionära smågrupper som ville förvandla landet till en öststat. Tack och lov lyckades aldrig det och knappt tio år efter kuppen började Portugal stabiliseras som parlamentarisk demokrati. Men vill man påminna sig vad som skedde i kuppens kölvatten kan man bara läsa på om EU-presidenten Barossos förflutna.

Han var ju inte vem som helst i den av Stalins och Maos läror inspirerade underjordiska rörelse som med vapen i hand ville driva bort industriägare och stora såväl som små godsägare, markägare och bönder, för att göra Portugal "socialistiskt" (försiktigt också den här gången, jag kunde lika gärna ha skrivit att han ville ha ett Portugal under proletariatets diktatur). Hans parti hade det pretentiösa namnet Partido Comunista dos Trabalhadores Portugueses/Movimento Reorganizativo do Partido do Proletariado. Tack och lov misslyckades dessa grupperingar fullständigt, och de ledare som inte lämnade blev antingen högt uppsatta politiker, eller kåkfarare och våldsromantiker, som
Otelo de Carvalho.

Det ni ser på bilden är förväntansfulla människor i nejlikerevolutionens Lissabon. Och den ska se ut som den gör, med sudd och allt. Musiken
man berättar om i filmen är förstås Grândola, Vila Morena. Avsnitten kring det finns med i Carlos Sauras Fados.

Lång dags färd mot natt - mellan långfredag och påskafton.

De kom resande fem timmar med flyg (från Maspalomas på Gran Canaria). Min fosterdotter hade med sin yngsta flicka Kathya, tvåspråkig ända in i drömmens värld, som satte sig bredvid mig. Hon var på synnerligen gott humör, det hon visar är allvar när vi diskuterar. Hon ville inte minst veta hur vi firar påsk här i Skåne.

Ödlan jag fick kommer från byn de älskar.

Och så satt vi med papper och kritor och tecknade efter påsklammet. Det blev en många timmar lång sittning som också innefattade en film där min fosterdotters äldsta flicka - mitt gudbarn för övrigt - visade vad hon kan i danskonstens värld. Det blev en underbar resa tillbaka till 50-talsjazzen och dess fysiska uttryck.

Min fosterdotter Ljubitza, född i Chile 1971, uppvuxen sedan
tidiga tonåren i Tollarp.
Hennes dotter Kathya,
född i Kristianstad, de lever numera i Spanien.


Det ligger ett helt Europa mellan oss, men nog vet vi var vi hör hemma när vi möts, som denna långfredag i ett stort famntag mellan Skåneland och Spanien.

fredag 6 april 2012

Långfredag.

Om gårdagen var mild så började långfredagen brutalt. Redan i natt hade all elförsörjning slagits ut i tre byar, och jag vaknade till en tyst dag. Inget kaffe, inget vatten, ingen morgondusch. Och lammsteken såg malplacerad ut där den låg på sitt fat i väntan på att marineras.

Håglöst började jag leta efter en lokal radiokanal i transistorn för information om vad som hänt. Fick in två danska kanaler men ingen lokalradio. Ringde Vattenfall. De rekommenderade mig att börja krydda lammsteken, snart skulle allt fungera igen.

Och strax före tio mullrade det till i apparaterna och strömmen var tillbaka. Inte nog med det, när dörrklockan också ringde fick jag öppna och där stod de världsberömda polska asfalt- och plattläggarna som ville göra ett lysande jobb för mig. Jag sa vänligt nej tack och tänkte på alla som råkat i deras klor.

Långfredagen började i symbolernas och musikens tecken.

torsdag 5 april 2012

Vårstämning i centrum.

Milda människor mötte mig idag i centrum. Solen lyser. Det är vindstilla. Barnen är lediga från skolor och dagis. Tre barnvagnar på bussen hem. Ett barn entusiastiskt till föräldrarna: "Det är Carolines pappa som kör den här bussen!". När vi närmar oss Viby ska en tvillingbarnvagn köras av. Protester från pojken: "Nej, vi är inte framme, jag vill åka den här taxibussen mycket mer!".

Barn är inte bortskämda med kollektivresande. Vana som de är att åka med mamma eller pappa till dagis blir den enklaste resa med stadsbussen ett äventyr. Kristianstad ler. Det är både påsk och vår i luften.

Köerna på Systembolaget var långa, men också de milda och leende. Jag köpte hem det portugisiska vin som ska drickas till lammsteken imorgon. Lammet har vuxit upp i en annan liten by här i trakten, och det har levt ett riktigt lammliv. Till middagen får jag ett mycket ovanligt besök av min chilenska fosterdotter som numera lever i Spanien. Vilan kommer av sig själv, liksom utflykterna till kustbyarna.

Men det finns sådant som kastar en mörk skugga över tillvaron. Busskiosken, en 33 år gammal institution i staden, hotas i och med stadsplanerarnas storhetsvansinne. Maria Papakonstantinou som driver kiosken är numera en släkting till mig. En av hennes döttrar, Ifigenia, har gift sig med min frus systerson. Så fick vi en vacker grekisk gren på familjeträdet. Och det vackra i den här situationen är det stöd Maria får av stadsborna. Läs om det här.

Och så vill jag önska alla mina läsare en vilsam, vacker och värdig påskhelg!

Sextio år senare

"Jag vill särskilt rekommendera den för kapitlet om Israel-Palestina. Där blandar Thomas minnen från resor i området med sina djupa kunskaper om regionen. Han skissar på en möjlig, fast antagligen omöjlig, väg till fred. Och han ger framför allt en fördjupad bild av den konflikt som i svenska media framställs förhållandevis ensidigt."

Bloggaren Karin på Blott Sverige.

"Detta är den första längre text jag läser av Thomas Nydahl trots den enorma produktivitet han uppvisat, men jag skulle tro att det inte blir den sista. Annars är det bara att följa hans blogg med dess klarsynta inlägg om det mesta."

Stefan Lundin på Facebook

"Jag känner få svenska intellektuella som är lika öppna för intryck från andra kulturer, som är lika nyfikna inför just den mångfald som erbjuds från hela världen (alltså den som är större än den anglosaxiska)."

Bloggaren Bernur

Min nya bok Sextio år senare kostar 150:- inklusive frakt.

Är du intresserad så skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Klicka på omslaget för läsbart format.

onsdag 4 april 2012

Vem är det jag lyssnar på?


Magiska sopor var det, när jag skulle göra mig av med tomflaskor. Bakom containern stod en kasse med cd-skivor. En lapp: "Du som hittar det här får det".

Jag fann tre cd-skivor i denna kasse jag lyssnar till. Artisten skulle vara Bonnie Prince Billy. Jag letade och såg att han egentligen heter Will Oldham. Jag förstår att han är en sångare som man kan sjunka till. Och det gör jag, oavbrutet. En ung man som sjunger med en äldre mans visdom. En röst som leder mig till det vattenhål jag alltid söker: desperadons, melankolikerns, misantropens... eller vad man nu väljer att kalla den verkliga - ickekonsumerande - människans vattenhål.

Det var stråkkvartetten i inledande Love Comes To Me som tog mig så. Det är den sången som finns i videon ovan.

En hyllning till Tarkovskij.

...dussinvis med upplagor

”På frågan om jag tänker fortsätta förfina mig som författare i namn av Anden, Kulturen, Konsten etc. svarar jag nej, kommer inte på fråga, nej och åter nej. Om skrivandet ska vara en plåga som föder leda bryter jag hellre min penna (...) Om jag inte kan vara till nytta för det offentliga livet återstår alltså inget annat än att jag drar mig ur det. Och om jag inte har förmågan att skriva kultiverade, offentliga krönikor ska jag inte anstränga mig att skriva dem, utan bara uttala mig långt borta från människorna och för mig själv, i en förtrolig dagbok, och inte för det allmänna bästas abstrakta gudomar utan till min egen privata glädje (...) Men detta ord (författare, min anm.) borde få återfå sin heder i en tid när grafomaner trycker dussinvis med upplagor medan goda författare skys som pesten.”

Ur Witold Gombrowicz: Bakakaj. Foto: Anders Johansson.