Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
tisdag 10 april 2012
Förberedelse för majvandring.
Framför mig ser jag något annat än det som finns utanför mitt fönster. Jag ser oändliga landskap av gräs och betande får. Jag ser den intensiva grönska jag för alltid förknippar med de brittiska öarna. Det är bara en dryg månad kvar, sedan vandrar jag förhoppningsvis i ett sådant landskap. Mina nya ortopediska sommarskor är levererade och de ska invigas där. Längtar jag? Det vore en överdrift att påstå. Stillasittandet, hemma, har alltid högsta prioritet. Men om jag nu ändå ska prova vingarna gör jag det gärna där, i det milda majljuset, i grönskan, alldeles invid havet.
måndag 9 april 2012
Yang Mu: Den gröne riddaren.
"Han sitter på trappan beströdd med fallna löv/ en indier, några och tjugo år/ stammar förmodligen från Ganges stränder/ Han läser ett brev; tecknen på aerogrammet/ har förmodligen utvecklats ur sanskrit/ brahmanens leende har förmodligen/ utvecklats ur vemod"
( ur En indier, 1973).
När man får ett verk som Den gröne riddaren i händerna, så förstår man genast att den är resultatet av flera människors estetiska blick och hårda arbete. Här finns författaren och hans svenska översättare. Men också alla de andra som varit så viktiga för slutresultatet. Att boken är tvåspråkig är redan det fantastiskt. Det ger boken också för en svensk läsare en särskilt skönhet.
Yang Mu föddes 1940 i en liten kuststad i östra Taiwan. Redan som gymnasist debuterade han under pseudonymen Yeh Shan i en litterär tidskrift. Han behöll denna pseudonym fram till 1972, då han bytte till Yang Mu.
Hans riktiga namn är C.H. Wang, som han använder vid publiceringen av litteraturvetenskapliga verk. Två verk, The Bell and the Drum, samt From Ritual to Allegory. Seven essays on Early Chinese Poetry, listas av Malmqvist som hans viktigaste.
Hans doktorsarbete ledde 1971 fram till ett verk som hette Shih-ching (Sångernas bok) och som var en ”antologi omfattande dikter från den första hälften av det första årtusendet före vår tideräknings början”. Själva doktorsavhandlingen var den redan nämnda The Bell and The Drum som utgavs av University of California Press 1974.Malmqvist understryker att Yang Mu i högre grad än någon annan kinesiskspråkig poet trängt in i västerlandets poesitraditioner. Han har ju till exempel utgivit en antologi med översättningar av engelskspråkig litteratur på kinesiska, som börjar redan med fornengelska texter och går fram till de stora poeterna, från Chauce, Marlowe, Shakespeare över Coleridge och Byron fram till WB Yeats, Rossetti och Dylan Thomas.
Yang Mu har inspirerats av sådana som Keats, Rilke och TS Eliot. 1997 utgav han en översättningsvolym med WB Yeats dikter, och redan 1966 utgavs hans översättningar av Lorca.
Med översättare och introduktörer som Göran Malmqvist får vi ta emot gåvor som denna från kinesisk poesi. Det är med tacksamhet och ödmjukhet som jag varje kväll nu öppnar boken och läser några dikter ur den. Så kommer det att vara för lång tid framöver.
”Den nordliga hemisfärens fjälliknande moln speglar sig/ i havet där makrillen simmar, tigande/ letar jag efter en fartygsrutt och försöker med all kraft/ att synliggöra tidens gång på den stolta pannan/ På gamla dar tänker jag spela piano så här/ för dig och sända dig en sjöresa till Bysans/ När stycket närmar sig slutet upphör jag att spela, ro vilar här/ över bergens alla toppar”
(ur Tidens proposition, 1993).
Andra texter om boken hittar man här: Bokberget och Dagens Nyheter.
Två söndagar.
I brist på postutdelning idag får jag istället för TLS fortsätta läsa Yang Mus dikter i det vackra urval som Göran Malmqvist gjort: Den gröne riddaren (Tranan). Den boken återkommer jag till, förstås, men visar ett litet smakprov, med dikten Mitt första liv:
Hur kommer det sig att jag känner tidvattnet i mitt blod
och den mest ödesdigra perioden i mitt tidigare liv
helt uttryckslöst, och lätt, slå på mitt hjärta när det slutat banka
grundstött på en månbelyst strand
Det måste vara den ensamma själen
jag känner så väl, blek
nästan genomskinlig och alltid punktlig, som just nu
närmar sig på stranden där jag står
Så var det bestämt i mitt förra liv, när vi vandrade
längs denna dristiga, viljestarka och oändliga bananpalmskog
Hur kunde jag då säga att det kvittade om den föreställningen
godtogs eller inte - en förkänsla av den annalkande höstens kyla
Det måste vara det svarta paraplyet som droppar vatten
på min jacka
hon står där trofast, ryggen vänd mot den strålande
morgonrodnaden, lyfter handen och torkar sig i ögonvrån
för att hindra tårarna att falla i mitt hjärta som har slutat banka
söndag 8 april 2012
EDL, Breivik och framtiden.
“Ikonet for britisk islamhat” kalder norske Dagbladet, der har lavet denne video, Tommy Robinson. Moralsk oprustning inden Breivik sagen, der begynder om en uge. Det kan nok behøves. “See no evil, hear no evil, speak no evil,” taktikken er ikke langstidsholdbar noget sted i Europa. Den har fået en renaissance takket være Breivik, men det er en stakket frist, der bliver udnyttet til det yderste. Udviklingen agterudsejle den helt automatisk, selvom den går så uendeligt langsomt. Der er noget politiet kalder “afværgeskader.”
I Sverige værger etablissementet sig imod en artikel af Paulina Neuding i Jerusalem Post om Malmøs jøder med ordene, “den kunne jo lige så godt være skrevet af Kent Ekeroth.(Sverigedemokrat)” Det er på dette børnehaveplan, vores udvalgte tophjerner bevæger sig. At eksponere det offentligt, må kaldes en afværgeskade.
Udviklingen er ubarmhjertig, der kører over tusindvis af europæiske politikere, bare se denne dokumentar om Islam i Catalonien. Parts of Spain already islamic.. Samme problemer, samme socialist-islam-alliancer, samme undskyldninger og samme rådvildhed overalt. Problemet er, at den også kører over os, der troede vi kunne advare i tide og efterlader os illusionsløse til, hvad politik overhovedet formår at forebygge. Hver uge tilkommer der 1147 nye udlændinge i Sverige, imod kun 147 indfødte svenskere. Demografien er efterkommernes problem.
Måske begiver ikke flere svenskere sig ind i kampen for at bevare hvad der er tilbage af deres land, fordi de er lige så kloge som Franco: Han skulle ikke nyde noget af at blive trukket ind i Hitlers tabte krig, det overlod han til den politiske fantast Mussolini. I så fald har jeg groft undervurderet mine svenske venner, og det må de have mig undskyldt. – Herhjemme holder Asylansøgere sig fra Danmark, mens de øger i resten af EU.
Tack till Snaphanen för detta.
Landön. Påskdagen.
Bortom ideologierna.
lördag 7 april 2012
Kupper och kupper
I Portugal blev nejlikerevolutionen en symbol för folkligt motstånd och ett slut på diktaturen och kolonialkrigen. Också den processen kunde ha gått åt skogen fel, med både ett kommunistparti och massor med militanta revolutionära smågrupper som ville förvandla landet till en öststat. Tack och lov lyckades aldrig det och knappt tio år efter kuppen började Portugal stabiliseras som parlamentarisk demokrati. Men vill man påminna sig vad som skedde i kuppens kölvatten kan man bara läsa på om EU-presidenten Barossos förflutna.
Han var ju inte vem som helst i den av Stalins och Maos läror inspirerade underjordiska rörelse som med vapen i hand ville driva bort industriägare och stora såväl som små godsägare, markägare och bönder, för att göra Portugal "socialistiskt" (försiktigt också den här gången, jag kunde lika gärna ha skrivit att han ville ha ett Portugal under proletariatets diktatur). Hans parti hade det pretentiösa namnet Partido Comunista dos Trabalhadores Portugueses/Movimento Reorganizativo do Partido do Proletariado. Tack och lov misslyckades dessa grupperingar fullständigt, och de ledare som inte lämnade blev antingen högt uppsatta politiker, eller kåkfarare och våldsromantiker, som Otelo de Carvalho.
Det ni ser på bilden är förväntansfulla människor i nejlikerevolutionens Lissabon. Och den ska se ut som den gör, med sudd och allt. Musiken man berättar om i filmen är förstås Grândola, Vila Morena. Avsnitten kring det finns med i Carlos Sauras Fados.
Lång dags färd mot natt - mellan långfredag och påskafton.
De kom resande fem timmar med flyg (från Maspalomas på Gran Canaria). Min fosterdotter hade med sin yngsta flicka Kathya, tvåspråkig ända in i drömmens värld, som satte sig bredvid mig. Hon var på synnerligen gott humör, det hon visar är allvar när vi diskuterar. Hon ville inte minst veta hur vi firar påsk här i Skåne.Ödlan jag fick kommer från byn de älskar.
Och så satt vi med papper och kritor och tecknade efter påsklammet. Det blev en många timmar lång sittning som också innefattade en film där min fosterdotters äldsta flicka - mitt gudbarn för övrigt - visade vad hon kan i danskonstens värld. Det blev en underbar resa tillbaka till 50-talsjazzen och dess fysiska uttryck.
Min fosterdotter Ljubitza, född i Chile 1971, uppvuxen sedan
tidiga tonåren i Tollarp. Hennes dotter Kathya,
född i Kristianstad, de lever numera i Spanien.
tidiga tonåren i Tollarp. Hennes dotter Kathya,
född i Kristianstad, de lever numera i Spanien.
Det ligger ett helt Europa mellan oss, men nog vet vi var vi hör hemma när vi möts, som denna långfredag i ett stort famntag mellan Skåneland och Spanien.
fredag 6 april 2012
Långfredag.
Håglöst började jag leta efter en lokal radiokanal i transistorn för information om vad som hänt. Fick in två danska kanaler men ingen lokalradio. Ringde Vattenfall. De rekommenderade mig att börja krydda lammsteken, snart skulle allt fungera igen.
Och strax före tio mullrade det till i apparaterna och strömmen var tillbaka. Inte nog med det, när dörrklockan också ringde fick jag öppna och där stod de världsberömda polska asfalt- och plattläggarna som ville göra ett lysande jobb för mig. Jag sa vänligt nej tack och tänkte på alla som råkat i deras klor.
Långfredagen började i symbolernas och musikens tecken.
torsdag 5 april 2012
Vårstämning i centrum.
Barn är inte bortskämda med kollektivresande. Vana som de är att åka med mamma eller pappa till dagis blir den enklaste resa med stadsbussen ett äventyr. Kristianstad ler. Det är både påsk och vår i luften.
Köerna på Systembolaget var långa, men också de milda och leende. Jag köpte hem det portugisiska vin som ska drickas till lammsteken imorgon. Lammet har vuxit upp i en annan liten by här i trakten, och det har levt ett riktigt lammliv. Till middagen får jag ett mycket ovanligt besök av min chilenska fosterdotter som numera lever i Spanien. Vilan kommer av sig själv, liksom utflykterna till kustbyarna.
Men det finns sådant som kastar en mörk skugga över tillvaron. Busskiosken, en 33 år gammal institution i staden, hotas i och med stadsplanerarnas storhetsvansinne. Maria Papakonstantinou som driver kiosken är numera en släkting till mig. En av hennes döttrar, Ifigenia, har gift sig med min frus systerson. Så fick vi en vacker grekisk gren på familjeträdet. Och det vackra i den här situationen är det stöd Maria får av stadsborna. Läs om det här.
Och så vill jag önska alla mina läsare en vilsam, vacker och värdig påskhelg!
Sextio år senare
"Jag vill särskilt rekommendera den för kapitlet om Israel-Palestina. Där blandar Thomas minnen från resor i området med sina djupa kunskaper om regionen. Han skissar på en möjlig, fast antagligen omöjlig, väg till fred. Och han ger framför allt en fördjupad bild av den konflikt som i svenska media framställs förhållandevis ensidigt."Bloggaren Karin på Blott Sverige.
"Detta är den första längre text jag läser av Thomas Nydahl trots den enorma produktivitet han uppvisat, men jag skulle tro att det inte blir den sista. Annars är det bara att följa hans blogg med dess klarsynta inlägg om det mesta."
Stefan Lundin på Facebook
"Jag känner få svenska intellektuella som är lika öppna för intryck från andra kulturer, som är lika nyfikna inför just den mångfald som erbjuds från hela världen (alltså den som är större än den anglosaxiska)."
Bloggaren Bernur
Min nya bok Sextio år senare kostar 150:- inklusive frakt.
Är du intresserad så skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com
Klicka på omslaget för läsbart format.
onsdag 4 april 2012
Vem är det jag lyssnar på?
Magiska sopor var det, när jag skulle göra mig av med tomflaskor. Bakom containern stod en kasse med cd-skivor. En lapp: "Du som hittar det här får det".
Jag fann tre cd-skivor i denna kasse jag lyssnar till. Artisten skulle vara Bonnie Prince Billy. Jag letade och såg att han egentligen heter Will Oldham. Jag förstår att han är en sångare som man kan sjunka till. Och det gör jag, oavbrutet. En ung man som sjunger med en äldre mans visdom. En röst som leder mig till det vattenhål jag alltid söker: desperadons, melankolikerns, misantropens... eller vad man nu väljer att kalla den verkliga - ickekonsumerande - människans vattenhål.
Det var stråkkvartetten i inledande Love Comes To Me som tog mig så. Det är den sången som finns i videon ovan.
...dussinvis med upplagor
Ur Witold Gombrowicz: Bakakaj. Foto: Anders Johansson.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


