lördag 7 april 2012

Kupper och kupper

Vi fick anledning att prata om militärkupper igår. Den 11 september 1973 kom den chilenska, då general Pinochet installerades. Redan året därpå, den 25 april 1974, den portugisiska. Och trots att de låg så nära i tid kom de att representera diametralt motsatta världsbilder. I Chile satte militären med USA:s aktiva hjälp stopp för en process som möjligen kunde ha gjort landet till en öststatsliknande "socialistisk" nation (och ytterst var det förstås nationaliseringarna av inte minst USA-ägda företag som fick hans fiender att ingripa). Jag säger "socialistisk" försiktigt för jag tror egentligen att Allende var en tämligen mild socialdemokratisk politiker, även om hans umgänge med Castro och det gänget (och därmed också självklart med herrarna i Kreml) gav honom en krets som var allt annat än behaglig.

I Portugal blev nejlikerevolutionen en symbol för folkligt motstånd och ett slut på diktaturen och kolonialkrigen. Också den processen kunde ha gått åt skogen fel, med både ett kommunistparti och massor med militanta revolutionära smågrupper som ville förvandla landet till en öststat. Tack och lov lyckades aldrig det och knappt tio år efter kuppen började Portugal stabiliseras som parlamentarisk demokrati. Men vill man påminna sig vad som skedde i kuppens kölvatten kan man bara läsa på om EU-presidenten Barossos förflutna.

Han var ju inte vem som helst i den av Stalins och Maos läror inspirerade underjordiska rörelse som med vapen i hand ville driva bort industriägare och stora såväl som små godsägare, markägare och bönder, för att göra Portugal "socialistiskt" (försiktigt också den här gången, jag kunde lika gärna ha skrivit att han ville ha ett Portugal under proletariatets diktatur). Hans parti hade det pretentiösa namnet Partido Comunista dos Trabalhadores Portugueses/Movimento Reorganizativo do Partido do Proletariado. Tack och lov misslyckades dessa grupperingar fullständigt, och de ledare som inte lämnade blev antingen högt uppsatta politiker, eller kåkfarare och våldsromantiker, som
Otelo de Carvalho.

Det ni ser på bilden är förväntansfulla människor i nejlikerevolutionens Lissabon. Och den ska se ut som den gör, med sudd och allt. Musiken
man berättar om i filmen är förstås Grândola, Vila Morena. Avsnitten kring det finns med i Carlos Sauras Fados.

Lång dags färd mot natt - mellan långfredag och påskafton.

De kom resande fem timmar med flyg (från Maspalomas på Gran Canaria). Min fosterdotter hade med sin yngsta flicka Kathya, tvåspråkig ända in i drömmens värld, som satte sig bredvid mig. Hon var på synnerligen gott humör, det hon visar är allvar när vi diskuterar. Hon ville inte minst veta hur vi firar påsk här i Skåne.

Ödlan jag fick kommer från byn de älskar.

Och så satt vi med papper och kritor och tecknade efter påsklammet. Det blev en många timmar lång sittning som också innefattade en film där min fosterdotters äldsta flicka - mitt gudbarn för övrigt - visade vad hon kan i danskonstens värld. Det blev en underbar resa tillbaka till 50-talsjazzen och dess fysiska uttryck.

Min fosterdotter Ljubitza, född i Chile 1971, uppvuxen sedan
tidiga tonåren i Tollarp.
Hennes dotter Kathya,
född i Kristianstad, de lever numera i Spanien.


Det ligger ett helt Europa mellan oss, men nog vet vi var vi hör hemma när vi möts, som denna långfredag i ett stort famntag mellan Skåneland och Spanien.

fredag 6 april 2012

Långfredag.

Om gårdagen var mild så började långfredagen brutalt. Redan i natt hade all elförsörjning slagits ut i tre byar, och jag vaknade till en tyst dag. Inget kaffe, inget vatten, ingen morgondusch. Och lammsteken såg malplacerad ut där den låg på sitt fat i väntan på att marineras.

Håglöst började jag leta efter en lokal radiokanal i transistorn för information om vad som hänt. Fick in två danska kanaler men ingen lokalradio. Ringde Vattenfall. De rekommenderade mig att börja krydda lammsteken, snart skulle allt fungera igen.

Och strax före tio mullrade det till i apparaterna och strömmen var tillbaka. Inte nog med det, när dörrklockan också ringde fick jag öppna och där stod de världsberömda polska asfalt- och plattläggarna som ville göra ett lysande jobb för mig. Jag sa vänligt nej tack och tänkte på alla som råkat i deras klor.

Långfredagen började i symbolernas och musikens tecken.

torsdag 5 april 2012

Vårstämning i centrum.

Milda människor mötte mig idag i centrum. Solen lyser. Det är vindstilla. Barnen är lediga från skolor och dagis. Tre barnvagnar på bussen hem. Ett barn entusiastiskt till föräldrarna: "Det är Carolines pappa som kör den här bussen!". När vi närmar oss Viby ska en tvillingbarnvagn köras av. Protester från pojken: "Nej, vi är inte framme, jag vill åka den här taxibussen mycket mer!".

Barn är inte bortskämda med kollektivresande. Vana som de är att åka med mamma eller pappa till dagis blir den enklaste resa med stadsbussen ett äventyr. Kristianstad ler. Det är både påsk och vår i luften.

Köerna på Systembolaget var långa, men också de milda och leende. Jag köpte hem det portugisiska vin som ska drickas till lammsteken imorgon. Lammet har vuxit upp i en annan liten by här i trakten, och det har levt ett riktigt lammliv. Till middagen får jag ett mycket ovanligt besök av min chilenska fosterdotter som numera lever i Spanien. Vilan kommer av sig själv, liksom utflykterna till kustbyarna.

Men det finns sådant som kastar en mörk skugga över tillvaron. Busskiosken, en 33 år gammal institution i staden, hotas i och med stadsplanerarnas storhetsvansinne. Maria Papakonstantinou som driver kiosken är numera en släkting till mig. En av hennes döttrar, Ifigenia, har gift sig med min frus systerson. Så fick vi en vacker grekisk gren på familjeträdet. Och det vackra i den här situationen är det stöd Maria får av stadsborna. Läs om det här.

Och så vill jag önska alla mina läsare en vilsam, vacker och värdig påskhelg!

Sextio år senare

"Jag vill särskilt rekommendera den för kapitlet om Israel-Palestina. Där blandar Thomas minnen från resor i området med sina djupa kunskaper om regionen. Han skissar på en möjlig, fast antagligen omöjlig, väg till fred. Och han ger framför allt en fördjupad bild av den konflikt som i svenska media framställs förhållandevis ensidigt."

Bloggaren Karin på Blott Sverige.

"Detta är den första längre text jag läser av Thomas Nydahl trots den enorma produktivitet han uppvisat, men jag skulle tro att det inte blir den sista. Annars är det bara att följa hans blogg med dess klarsynta inlägg om det mesta."

Stefan Lundin på Facebook

"Jag känner få svenska intellektuella som är lika öppna för intryck från andra kulturer, som är lika nyfikna inför just den mångfald som erbjuds från hela världen (alltså den som är större än den anglosaxiska)."

Bloggaren Bernur

Min nya bok Sextio år senare kostar 150:- inklusive frakt.

Är du intresserad så skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Klicka på omslaget för läsbart format.

onsdag 4 april 2012

Vem är det jag lyssnar på?


Magiska sopor var det, när jag skulle göra mig av med tomflaskor. Bakom containern stod en kasse med cd-skivor. En lapp: "Du som hittar det här får det".

Jag fann tre cd-skivor i denna kasse jag lyssnar till. Artisten skulle vara Bonnie Prince Billy. Jag letade och såg att han egentligen heter Will Oldham. Jag förstår att han är en sångare som man kan sjunka till. Och det gör jag, oavbrutet. En ung man som sjunger med en äldre mans visdom. En röst som leder mig till det vattenhål jag alltid söker: desperadons, melankolikerns, misantropens... eller vad man nu väljer att kalla den verkliga - ickekonsumerande - människans vattenhål.

Det var stråkkvartetten i inledande Love Comes To Me som tog mig så. Det är den sången som finns i videon ovan.

En hyllning till Tarkovskij.

...dussinvis med upplagor

”På frågan om jag tänker fortsätta förfina mig som författare i namn av Anden, Kulturen, Konsten etc. svarar jag nej, kommer inte på fråga, nej och åter nej. Om skrivandet ska vara en plåga som föder leda bryter jag hellre min penna (...) Om jag inte kan vara till nytta för det offentliga livet återstår alltså inget annat än att jag drar mig ur det. Och om jag inte har förmågan att skriva kultiverade, offentliga krönikor ska jag inte anstränga mig att skriva dem, utan bara uttala mig långt borta från människorna och för mig själv, i en förtrolig dagbok, och inte för det allmänna bästas abstrakta gudomar utan till min egen privata glädje (...) Men detta ord (författare, min anm.) borde få återfå sin heder i en tid när grafomaner trycker dussinvis med upplagor medan goda författare skys som pesten.”

Ur Witold Gombrowicz: Bakakaj. Foto: Anders Johansson.

tisdag 3 april 2012

Delfiner i Hammarsjön

Dröm i natt: i en tunn bäckliknande sträng invid Hammarsjön får jag och barnbarnen syn på två delfiner. Jag blir häpen, böjer mig ner och sträcker fram handen, varpå den ena delfinen hoppar upp mot mig och börjar kela med min arm. Jag säger till barnen: ”De gör verkligen så som man sagt. Men inte trodde jag det fanns delfiner i Kristianstad.” Ett av barnen vänder sig om och pekar ut mot Hammarsjön och säger: ”Men Thomas, där kommer två ännu större fiskar”. Jag ser dem genast, det är två blåvalar. Nu förstår jag att något är konstigt och vi hjälper både valarna och delfinerna att komma ut på öppet hav, vi följer dem från Hammarsjön hela vägen mot Åhus där de simmar ut i Östersjön.

I nästa scen står jag och talar med min vän Per och säger till honom: ”Du kanske tror att jag ljuger, men det är dagens sanning: ”Monica Zetterlund är inte alls död, hon ska sjunga med en trio på jazzfestivalen i Kristianstad.” Per svarar: ”Klart hon inte är död, det är bara ett exempel på hur kvällspressen jagar nyheter när de påstår det”.

Ur min bok Inre frihet (2007). Foto: Anders Johansson.

måndag 2 april 2012

Hans Christian och Sandra Nydahl

Vem var Hans Christian Nydahl? Det är så lite jag vet om honom. Nästan lika lite vet jag om hans fru, Sandra Nydahl.

Hans Christian föddes i Köpenhamn. Han var son till en piga som förmodligen redan hade många barn. Vad han hette som barn är alltjämt oklart. Vissa uppgifter säger att efternamnet var Pedersen. Han adopterades i alla fall i barndomen av en skånsk fiskarefamilj i Landskrona. Av dem fick han namnet Nydahl.

Han var min farfar. Trots att jag träffade både honom och farmor Sandra många gånger förblev de främlingar för mig. Ändå kom hans födelsestad att vara en ständig påminnelse om en av mina rottrådar.

Men det som reste ett av flera hinder i vägen för vårt umgänge var att de båda var frälsningssoldater. Inget kunde te sig mer främmande för mig, trots att jag under hela min uppväxt omgavs av och konfronterades med Frälsningsarmén på fädernet och Missionsförbundet på mödernet. Snarare gjorde dessa frireligiösa livsbrickor mig fientligt sinnad.

Idag hade jag däremot gärna velat träffa Hans Christian och Sandra. Först nu tror jag att vi hade kunnat före en vettig diskussion. Och på kuppen skulle jag kanske ha lärt mig något om mina danska rötter.

Aprilvardag

Jag får rådet att vara ute i naturen istället för att brytas ner av de politiska, ideologiska och kulturella stridsämnena. Det är ett nog så klokt råd. När jag ändå såg andra och avslutande delen av den franska serien om krigen i guds namn igår kväll, så slog det mig att den verklighet vi alla stiger upp till varje dag är så beskaffad att man omöjligen kan blunda. Oavsett var i naturen jag befinner mig tänker jag på det faktum att mina barnbarn ska bli vuxna i ett land och en värld där de groteska vanföreställningarna styr tillvaron.

Två saker kan man göra en sådan dag. Man kan läsa om en av de modiga i Ryssland och inse att det finns uppfordrande exempel. Eller så kan man, som ofta i stämningslägen som detta, gå till tröstaren Eugénio de Andrade:

Denna dimma över staden, floden
måsarna från förr i världen, båtar, folk,
i brådska eller med all tid att slösa bort,
denna dimma, här börjar stadens ljus
i rosa och citrongult över Tejo,
detta ljus av vatten
inget mer vill jag be om,
på väg ned för trappan.


(översättningen gjord av Marianne Sandels)

Foto: Anders Johansson.

söndag 1 april 2012

Att ge ut böcker via bloggen - en preliminär summering.

Jag har, som ni vet, utgivit två böcker genom bloggen. Den första, Kulturen vid stupet, annonserades ganska tidigt och bloggens läsare hade två månader på sig att anmäla intresse, förhandsbeställa och betala den. De blev så pass många att produktionskostnaden för boken var täckt innan den skickades ut. Vad som återstod var att sälja ytterligare så många att också portokostnaden på runt femtusen kronor täcktes. Så blev det. Det gav förstås inte många kronor i överskott, men det hade jag aldrig förväntat mig. När nu biblioteksbeställningarna har börjat komma ser jag hur de förändrats sedan 1990-talet då jag drev förlag. BTJ brukade då inkomma med en större beställning efter att boken recenserats i Sambindningshäftet. Den tiden är förbi för de flesta förläggare. Vi lever ju i en epok när bibliotek läggs ner och bokinköpen drastiskt minskar. Det innebär att det bara droppar in enstaka BTJ-beställningar.

Nästa bok, Sextio år senare, fick ungefär hälften så många förhandsbeställningar som Kulturen vid stupet. Jag hade räknat med mindre intresse och därför låtit trycka en mindre upplaga. Hälften av denna har jag sålt, men det har inte ens räckt till tryckkostnaden. Än mindre till portokostnaden på cirka tretusenfemhundra. Ströbeställningar kommer det fortfarande, men jag räknar kallt med att detta blev en förlustbok. Flera av bloggens läsare har sagt eller skrivit att de inte är tillräckligt intresserade av ämnena, det vill säga Israel/Palestina-konflikten och den arabiska våren skildrad utifrån det libyska exemplet.

Tryckkostnaden för denna andra bok har jag betalat med en del av det som jag hade kvar av förra senhöstens stipendium.

Jag har, trots det dåliga resultatet för andra boken, för avsikt att ge ut den tredje boken i trilogin kommande vinter. Det blir en tjockare volym som ansluter till tidigare böcker som Den tysta zonen, Inre frihet och Långsamhetens nej. Till hösten kommer jag att informera utförligt om den, samt också göra det möjligt att till ett fördelaktigt pris köpa hela trilogin samlad. De tre böckerna produceras på exakt samma sätt, linnetrådsbundna och med omslag som formges så att de hör samman.

Nakenheten.

Det finns människor som inte räds nakenheten. Jag är inte en av dem. Men när jag ser videon från Paris tänker jag att nakenheten kan vara en metod bland andra. Det är den ukrainska kvinnogruppen FEMEN som tagit sig till Frankrike. Aktionen ägde rum igår. Av med tyget, ut i luften!

lördag 31 mars 2012

Högerextremister? Demokrater?

En av "demokratins försvarare"

Idag har EDL i danska Aarhus ordnat en manifestation mot islamismen. Gott så. Ju fler manifestationer mot den mordiska islamismen, desto bättre.

Jag har följt rapporteringen hela dagen på Aarhus Stiftstidende och fascinerats av att de svartklädda med texten “Soldiers of Allah” inte ens fått en kritisk kommentar. Och nu klockan 18.00 rapporterade svenska tv-nyheterna två saker:

Högerextremister från hela Europa samlas och ställer till problem. Demokratins försvarare ordnar motdemonstration.

Och det roligaste av allt: en allvarlig “demokrat” talar om hur glädjande det är att så många kommit för att visa “sitt stöd för demokratin”. Bakom honom vajar tre fanor. De är alla röda och har alla hammaren och skäran som tecken på "demokratisk" hållning. Så mycket för den demokratin!

Här vajar demokratins främsta symboler.

Vem är högerextremist? När engelska EDL:s ledare talar under danska och israeliska fanor, är han då högerextremist? EDL-aktivisten i England brukar få ord som "nazist" och "fascist" kastat i ansiktet. Vem av dessa skulle hålla tal under en israelisk fana?Det går inte att förhålla sig till de motsättningar som präglar dagens Europa, utifrån en höger-vänsterskala. I så fall skulle man hamna bland de allra värsta extremisterna som "vänster"-människa. Och det är just det som sker! Och skulle vår egen svenska "höger" verkligen hamna till höger? Åh nej, man skulle som statsministern hamna i bamse-hörnet och tala om terrorismen som "icke önskvärd" utan att förstå vilket hot den egentligen utgör. Höger eller vänster rör mig inte i ryggen. Det som rör mig är friheten. Varken mer eller mindre. Och jag vet redan att den europeiska politikerklassen givit upp. Den kan vi inte hålla i handen när bomberna briserar.

EDL brukar tala om att de följer förfäderna i spåren. Fäder och mödrar slogs mot nazismen, många av dem stupade, nu är det hög tid för dagens unga att bekämpa vår tids nazism och herrefolksideologi. Jag vet inte om jag skulle ha gått med i några manifestationer alls. Det tror jag inte. Men jag välkomnar varje röst som säger emot vår fega och undfallande samtid som fjäskar för de väpnade Allah-soldaterna, oavsett om de kommer från danska förorter eller franska. De har ett och samma syfte: att förinta oss otrogna hundar. Det är upp till var och en att tiga eller tala.

Fler frågor blir aktuella. När motdemonstranten talar under bolsjevismens symboler, är han då demokrat? Vem är vem och vad är vad? Nog blir det bättre att navigera utan den tjänande statliga televisionens och pressens rapportering. Den är just tjänande och har aldrig för avsikt att berätta hur det förhåller sig. Det är upp och nedvända världen. Svart är vitt och vitt är svart.