onsdag 4 april 2012

Vem är det jag lyssnar på?


Magiska sopor var det, när jag skulle göra mig av med tomflaskor. Bakom containern stod en kasse med cd-skivor. En lapp: "Du som hittar det här får det".

Jag fann tre cd-skivor i denna kasse jag lyssnar till. Artisten skulle vara Bonnie Prince Billy. Jag letade och såg att han egentligen heter Will Oldham. Jag förstår att han är en sångare som man kan sjunka till. Och det gör jag, oavbrutet. En ung man som sjunger med en äldre mans visdom. En röst som leder mig till det vattenhål jag alltid söker: desperadons, melankolikerns, misantropens... eller vad man nu väljer att kalla den verkliga - ickekonsumerande - människans vattenhål.

Det var stråkkvartetten i inledande Love Comes To Me som tog mig så. Det är den sången som finns i videon ovan.

En hyllning till Tarkovskij.

...dussinvis med upplagor

”På frågan om jag tänker fortsätta förfina mig som författare i namn av Anden, Kulturen, Konsten etc. svarar jag nej, kommer inte på fråga, nej och åter nej. Om skrivandet ska vara en plåga som föder leda bryter jag hellre min penna (...) Om jag inte kan vara till nytta för det offentliga livet återstår alltså inget annat än att jag drar mig ur det. Och om jag inte har förmågan att skriva kultiverade, offentliga krönikor ska jag inte anstränga mig att skriva dem, utan bara uttala mig långt borta från människorna och för mig själv, i en förtrolig dagbok, och inte för det allmänna bästas abstrakta gudomar utan till min egen privata glädje (...) Men detta ord (författare, min anm.) borde få återfå sin heder i en tid när grafomaner trycker dussinvis med upplagor medan goda författare skys som pesten.”

Ur Witold Gombrowicz: Bakakaj. Foto: Anders Johansson.

tisdag 3 april 2012

Delfiner i Hammarsjön

Dröm i natt: i en tunn bäckliknande sträng invid Hammarsjön får jag och barnbarnen syn på två delfiner. Jag blir häpen, böjer mig ner och sträcker fram handen, varpå den ena delfinen hoppar upp mot mig och börjar kela med min arm. Jag säger till barnen: ”De gör verkligen så som man sagt. Men inte trodde jag det fanns delfiner i Kristianstad.” Ett av barnen vänder sig om och pekar ut mot Hammarsjön och säger: ”Men Thomas, där kommer två ännu större fiskar”. Jag ser dem genast, det är två blåvalar. Nu förstår jag att något är konstigt och vi hjälper både valarna och delfinerna att komma ut på öppet hav, vi följer dem från Hammarsjön hela vägen mot Åhus där de simmar ut i Östersjön.

I nästa scen står jag och talar med min vän Per och säger till honom: ”Du kanske tror att jag ljuger, men det är dagens sanning: ”Monica Zetterlund är inte alls död, hon ska sjunga med en trio på jazzfestivalen i Kristianstad.” Per svarar: ”Klart hon inte är död, det är bara ett exempel på hur kvällspressen jagar nyheter när de påstår det”.

Ur min bok Inre frihet (2007). Foto: Anders Johansson.

måndag 2 april 2012

Hans Christian och Sandra Nydahl

Vem var Hans Christian Nydahl? Det är så lite jag vet om honom. Nästan lika lite vet jag om hans fru, Sandra Nydahl.

Hans Christian föddes i Köpenhamn. Han var son till en piga som förmodligen redan hade många barn. Vad han hette som barn är alltjämt oklart. Vissa uppgifter säger att efternamnet var Pedersen. Han adopterades i alla fall i barndomen av en skånsk fiskarefamilj i Landskrona. Av dem fick han namnet Nydahl.

Han var min farfar. Trots att jag träffade både honom och farmor Sandra många gånger förblev de främlingar för mig. Ändå kom hans födelsestad att vara en ständig påminnelse om en av mina rottrådar.

Men det som reste ett av flera hinder i vägen för vårt umgänge var att de båda var frälsningssoldater. Inget kunde te sig mer främmande för mig, trots att jag under hela min uppväxt omgavs av och konfronterades med Frälsningsarmén på fädernet och Missionsförbundet på mödernet. Snarare gjorde dessa frireligiösa livsbrickor mig fientligt sinnad.

Idag hade jag däremot gärna velat träffa Hans Christian och Sandra. Först nu tror jag att vi hade kunnat före en vettig diskussion. Och på kuppen skulle jag kanske ha lärt mig något om mina danska rötter.

Aprilvardag

Jag får rådet att vara ute i naturen istället för att brytas ner av de politiska, ideologiska och kulturella stridsämnena. Det är ett nog så klokt råd. När jag ändå såg andra och avslutande delen av den franska serien om krigen i guds namn igår kväll, så slog det mig att den verklighet vi alla stiger upp till varje dag är så beskaffad att man omöjligen kan blunda. Oavsett var i naturen jag befinner mig tänker jag på det faktum att mina barnbarn ska bli vuxna i ett land och en värld där de groteska vanföreställningarna styr tillvaron.

Två saker kan man göra en sådan dag. Man kan läsa om en av de modiga i Ryssland och inse att det finns uppfordrande exempel. Eller så kan man, som ofta i stämningslägen som detta, gå till tröstaren Eugénio de Andrade:

Denna dimma över staden, floden
måsarna från förr i världen, båtar, folk,
i brådska eller med all tid att slösa bort,
denna dimma, här börjar stadens ljus
i rosa och citrongult över Tejo,
detta ljus av vatten
inget mer vill jag be om,
på väg ned för trappan.


(översättningen gjord av Marianne Sandels)

Foto: Anders Johansson.

söndag 1 april 2012

Att ge ut böcker via bloggen - en preliminär summering.

Jag har, som ni vet, utgivit två böcker genom bloggen. Den första, Kulturen vid stupet, annonserades ganska tidigt och bloggens läsare hade två månader på sig att anmäla intresse, förhandsbeställa och betala den. De blev så pass många att produktionskostnaden för boken var täckt innan den skickades ut. Vad som återstod var att sälja ytterligare så många att också portokostnaden på runt femtusen kronor täcktes. Så blev det. Det gav förstås inte många kronor i överskott, men det hade jag aldrig förväntat mig. När nu biblioteksbeställningarna har börjat komma ser jag hur de förändrats sedan 1990-talet då jag drev förlag. BTJ brukade då inkomma med en större beställning efter att boken recenserats i Sambindningshäftet. Den tiden är förbi för de flesta förläggare. Vi lever ju i en epok när bibliotek läggs ner och bokinköpen drastiskt minskar. Det innebär att det bara droppar in enstaka BTJ-beställningar.

Nästa bok, Sextio år senare, fick ungefär hälften så många förhandsbeställningar som Kulturen vid stupet. Jag hade räknat med mindre intresse och därför låtit trycka en mindre upplaga. Hälften av denna har jag sålt, men det har inte ens räckt till tryckkostnaden. Än mindre till portokostnaden på cirka tretusenfemhundra. Ströbeställningar kommer det fortfarande, men jag räknar kallt med att detta blev en förlustbok. Flera av bloggens läsare har sagt eller skrivit att de inte är tillräckligt intresserade av ämnena, det vill säga Israel/Palestina-konflikten och den arabiska våren skildrad utifrån det libyska exemplet.

Tryckkostnaden för denna andra bok har jag betalat med en del av det som jag hade kvar av förra senhöstens stipendium.

Jag har, trots det dåliga resultatet för andra boken, för avsikt att ge ut den tredje boken i trilogin kommande vinter. Det blir en tjockare volym som ansluter till tidigare böcker som Den tysta zonen, Inre frihet och Långsamhetens nej. Till hösten kommer jag att informera utförligt om den, samt också göra det möjligt att till ett fördelaktigt pris köpa hela trilogin samlad. De tre böckerna produceras på exakt samma sätt, linnetrådsbundna och med omslag som formges så att de hör samman.

Nakenheten.

Det finns människor som inte räds nakenheten. Jag är inte en av dem. Men när jag ser videon från Paris tänker jag att nakenheten kan vara en metod bland andra. Det är den ukrainska kvinnogruppen FEMEN som tagit sig till Frankrike. Aktionen ägde rum igår. Av med tyget, ut i luften!

lördag 31 mars 2012

Högerextremister? Demokrater?

En av "demokratins försvarare"

Idag har EDL i danska Aarhus ordnat en manifestation mot islamismen. Gott så. Ju fler manifestationer mot den mordiska islamismen, desto bättre.

Jag har följt rapporteringen hela dagen på Aarhus Stiftstidende och fascinerats av att de svartklädda med texten “Soldiers of Allah” inte ens fått en kritisk kommentar. Och nu klockan 18.00 rapporterade svenska tv-nyheterna två saker:

Högerextremister från hela Europa samlas och ställer till problem. Demokratins försvarare ordnar motdemonstration.

Och det roligaste av allt: en allvarlig “demokrat” talar om hur glädjande det är att så många kommit för att visa “sitt stöd för demokratin”. Bakom honom vajar tre fanor. De är alla röda och har alla hammaren och skäran som tecken på "demokratisk" hållning. Så mycket för den demokratin!

Här vajar demokratins främsta symboler.

Vem är högerextremist? När engelska EDL:s ledare talar under danska och israeliska fanor, är han då högerextremist? EDL-aktivisten i England brukar få ord som "nazist" och "fascist" kastat i ansiktet. Vem av dessa skulle hålla tal under en israelisk fana?Det går inte att förhålla sig till de motsättningar som präglar dagens Europa, utifrån en höger-vänsterskala. I så fall skulle man hamna bland de allra värsta extremisterna som "vänster"-människa. Och det är just det som sker! Och skulle vår egen svenska "höger" verkligen hamna till höger? Åh nej, man skulle som statsministern hamna i bamse-hörnet och tala om terrorismen som "icke önskvärd" utan att förstå vilket hot den egentligen utgör. Höger eller vänster rör mig inte i ryggen. Det som rör mig är friheten. Varken mer eller mindre. Och jag vet redan att den europeiska politikerklassen givit upp. Den kan vi inte hålla i handen när bomberna briserar.

EDL brukar tala om att de följer förfäderna i spåren. Fäder och mödrar slogs mot nazismen, många av dem stupade, nu är det hög tid för dagens unga att bekämpa vår tids nazism och herrefolksideologi. Jag vet inte om jag skulle ha gått med i några manifestationer alls. Det tror jag inte. Men jag välkomnar varje röst som säger emot vår fega och undfallande samtid som fjäskar för de väpnade Allah-soldaterna, oavsett om de kommer från danska förorter eller franska. De har ett och samma syfte: att förinta oss otrogna hundar. Det är upp till var och en att tiga eller tala.

Fler frågor blir aktuella. När motdemonstranten talar under bolsjevismens symboler, är han då demokrat? Vem är vem och vad är vad? Nog blir det bättre att navigera utan den tjänande statliga televisionens och pressens rapportering. Den är just tjänande och har aldrig för avsikt att berätta hur det förhåller sig. Det är upp och nedvända världen. Svart är vitt och vitt är svart.

Papper som blivit papper. Och ett annat papper som...

Av en vän har jag fått detta vackra papper. Det är tillverkat av makulerade böcker på Hornstulls bibliotek. Mest av allt blir jag nyfiken på vilka böcker som fått dö för den vackra sakens skull.

Och pappret nedan fick jag med posten igår. Nästa gång jag skriver om den ekonomiska situationen vet ni i alla fall att jag har torrt på fötterna. Jag började arbeta 16 år ung, direkt efter grundskolan 1968. Fabriker, kontor, klädbutiker, bokhandel - och sedan 1980 har jag försörjt mig på det jag skriver. Det som finns kvar efter 44 år av arbete är alltså ingenting. Sommaren 2010 hoppade jag av allt tidningsskrivande och har fortsatt på en smalare väg. Igår tog vägen slut för gott. Jag är ute ur alla sociala system nu. "Sjukpenninggrundande inkomst: 0". Har inget mer att förlora. Stipendierna och en halv, mycket blygsam sjukpension fram till 2017. Vad som finns kvar då står skrivet i stjärnorna. Kanske inte ens jag.

fredag 30 mars 2012

Hemma hos Lars Vilks.

Tidigare i vår besökte några danska författare och journalister Lars Vilks. Besöket har lett till ett flertal artiklar och reportage. Idag har danska Weekendavisen ett av de större. Meningen var att Snaphanens foton från besöket skulle ledsaga texten men redaktionen valde gamla arkivbilder istället. Jag saxar här ett avsnitt ur texten som inte finns på nätet.

*

Helle Merete Brix, Uwe Max Jensen och Lars Vilks.

Weekendavisen har et helsides-interview med Lars Vilks i dag af Helle Merete Brix og Uwe Max Jensen, et af de grundigste længe:

Kontrasten til sommeren 2010, da den ene af denne artikels forfattere besøgte Lars Vilks, er slående. Dengang kunne man køre direkte ind i kunstnerens indkørsel. Nu er han under konstant bevogtning af en særlig enhed under Skånes politi.

“Jeg tror, man havde forestillet sig, at man i begyndelsen måtte tage hensyn til disse nye borgere og deres fremmede kultur. Men resultatet er blevet, at muslimer i Sverige ikke behandles som fuldt voksne i et demokrati. At de skal have en hjælpende hånd for at kunne klare sig. Man kan ikke sige det ligeud. Men der findes ingen tidsplan for, hvornår muslimerne skal behandles som fuldgyldige borgere.”

Helle Merete Brix och Lars Vilks.

“Sådan noget som at tage til stranden med venner en sommeraften, det gør jeg ikke længere. Det bliver så mærkeligt. Man skal annoncere, hvornår ens gæster ankommer, og så skal selskabet med politibeskyttelse til stranden. Man skal også svare på, hvor længe man tænker sig at blive og sådan. Det bliver ikke rigtig socialt. Det er en slags husarrest, men en frivillig husarrest”.(Weekendavisen, Kultur, side 6)

Texten hämtad från Snaphanen. Bilderna tagna av Steen, Snaphanen. Bilder och text publiceras förstås med upphovsmannens tillstånd.

*

Jenny Maria Nilsson skriver idag klokt i Kvällsposten om terroristkramare. Fint att någon påminner om att det finns en avgörande skillnad mellan tankar och terrorhandlingar.

*

"Islam er stivnet i ritualisme, formalisme, dogmatisme, sexisme og antisemitisme. Det er blevet en religion, som er fanget i fortiden og fuldstændig uegnet til et moderne samfund. En religion, som har indstillet enhver rationalitetet og forbudt enhver kritisk tankegang. Det betragtes nærmest som en form for vantro."

Den franske koranforskaren Abdennour Bidar med anledning av Jihadisten Mohamed Merahs terror i Toulouse. Hela artikeln här.

Clarice Lispector. Två nya volymer på svenska.

Clarice Lispector: Nära det vilda hjärtat (Tranan, översättning av Örjan Sjögren), Familjeband (Tranan, översättning av Örjan Sjögren, Marianne Eyre och Arne Lundgren).

Det finns en alldeles unik stil i Clarice Lispectors prosa. Hon kan överraska mitt inne i en mening. Om någon lägger upp en bit tårta, blir den plötsligt en symbol för den väntande döden: ”Den första biten var uppskuren, den första spaden jord hade slängts upp…” som det heter i novellen Födelsedagen i samlingen Familjeband, en grotesk, förvriden familjesammankomst där mamma och farmor ska firas på 89-årsdagen.

I sin tystnad behandlas hon både respektlöst och med försummelse, men inne i henne maler helt andra tankar. Hon inser att hon föraktar sina egna, när hon ser hur de beter sig. ”De liknade råttor som knuffas med varandra.” När hon ber om ett glas vin blir hon tillrättavisad, ”tror du verkligen det är bra för dig” och då säger hon till de församlade: ”Kom inte med något ’farmor lilla’… åt fanders med er allihop, ni är några riktiga nollor och våp allesammans. Ge mig ett glas vin, Dorothy befallde hon.”

Men det är inte bara i sådana drastiska ögonblick hennes prosa lyfter i egensinnighet. Hennes hela sätt att uttrycka sig är speciellt, som i romanen Nära det vilda hjärtat. Låt mig ge exempel:

”Jag känner vem jag är och känslan har lagrats i övre delen av hjärnan, på läpparna – särskilt på tungan – armarnas yttersta skikt, och den rinner även inne i mig, djupt inne i min kropp, men var, var egentligen, det kan jag inte säga. Smaken är grå och något rödaktigare, i de gamla delarna lite blå, och den rör sig långsamt som gelatin.”

Denna språkligt så mogna och medvetna roman utkom redan 1944 och var Lispectors debut. Då var hon några och tjugo. Man förundras men förvånas inte över hur författarskapet utvecklades. Det är glädjande att kunna konstatera att förlaget Tranan tagit sig an det. Novellsamlingen Familjeband är en första komplett utgåva, om jag förstått det rätt. Redan 1943 började den skrivas, den utkom 1960 och en första svensk översättning kom 1986, men som omslagsfliken konstaterar, ”utan att uppbåda något större intresse från vare sig läsare eller kritiker.”

En hel del av de tidigare översättningarna finns med i denna volym, men nog är det Örjan Sjögrens nyöversättningar som skimrar alldeles extra. Han har en förmåga att fånga det portugisiska språkets rikedom. Han får Lispectors egenheter att se så naturliga ut också på svenska.

Man skulle kunna säga att det är familjelivets avigsidor som utgör tema i båda dessa böcker. Lispector tittade på det, som om hon befann sig utanför, som om hon utförde laboratorie-experiment med mammorna, papporna och barnen. Och som de beter sig, vilket ju redan födelsedagsbarnet ovan kunde konstatera. Men det är inte bara i de slutna miljöerna, hemmen och rummen, hon fångar dem. Här finns till exempel en kuslig novell om en femtonårig flicka som kapslar in sig, men som i en gränd, på väg hem, råkar ut för något hemskt. Ändå svävar man som läsare i osäkerhet om hon verkligen gör det, eller om alltsammans bara är en fantasi.

Om författarinnan kan du läsa här. Och här. Bloggaren Bernur, Björn Kohlström, har skrivit en hel del klokt om Lispector. Och här med. Och här i en understreckare i Svenska Dagbladet.

torsdag 29 mars 2012

Bertil Malmberg. Diktaren i dialog.

Peter Luthersson och Anders Mortensen (red): Bertil Malmberg. Diktaren i dialog. Polemik, enkätsvar och intervjuer (Atlantis).

När Peter Luthersson och Anders Mortensen för fem år sedan utgav Bertil Malmberg, diktaren i sitt sekel, kändes det som en tungt vägande volym. Den innehåller framför allt artiklar som visar vem Malmberg var och hur han ställde sig till sin samtids avgörande frågor av politisk och kulturell karaktär. Inte heller redaktörernas inledning kunde jag betrakta som annat än ett mycket väsentligt bidrag till den bild av Malmberg som möjligen skulle kunna kontrastera de värsta vrångbilderna och framställa honom i ett ljus av större saklighet och rättvisa. Inte minst Malmbergs syn på nazism och kommunism, och hans texter om det judiska ödet förtjänade att publiceras på det sättet.

När nu redaktörerna återkommer med en ny, tunnare volym, Bertil Malmberg, diktaren i dialog, så känns den omedelbart efter avslutad läsning mindre tungt vägande. Till det bidrar de enskildheter som är rena dagsländor i jämförelse med den första volymens texter. Inte lär jag mig särskilt mycket av hemma-hos-reportage klippta ur svenska damtidningar. Inte heller Birgitta Stenbergs reportage i den genren, publicerat i tidningen Arbetaren, tillför någon kunskap om diktaren Malmberg.

Här finns förvisso några viktiga polemiska avsnitt, om Oxfordrörelsen, om den ryggmärgsreaktion som revolutionära socialister formulerade inför mötet med Malmberg (Ingeborg Björklund som hänvisar till Marx i Social-Demokraten 1935), om andra mer eller mindre viktiga ämnen. Men det jag fäster mig särskilt vid är en kort text av Malmberg själv, publicerad i Utsikt 1948. Den heter Begrep de min poesi? och resonerar kring den svenska litteraturkritikens läge. Man skulle kunna tro att det är vår egen samtid han skriver om.

"Men den kritik som merendels presteras i Sverige är fullkomligt värdelös, ett dött rutinarbete av lägsta kvalitet, den ger inte besked om någonting; några allmänna fraser, ett slumpartat framhävande av den eller den detaljen, som man funnit tilltalande eller mindre lyckad, en viss överlägsenhet, som den eländigaste analfabet kan tillåta sig, därför att han inte behöver bevisa dess berättigande i en kort artikel eller stå för den i ett resonemang, det är det hela."

Sedan nämner han en kritiker som i en bisats beklagat sig över Spenglers okunnighet, och då skriver Malmberg som kommentar: "... för att kalla Spengler okunnig måste man nog kunna överblicka så många områden av vetande att jag svårligen kan tänka mig den svenska kritiker som vore saken vuxen."

Detta hade förstås kunnat vara kommentarer till dagens situation. Generellt säger det något om hur lågt ribban lagts i dagspressen. Ändå är det något annat som jag betraktar som ett större hot idag, nämligen koncentrationen och likriktningen. Det faktum att allt färre kritiker publiceras i allt fler tidningar gör också möjligheten till ett offentligt samtal allt mindre. Och i takt med att pressen ägs av allt färre blir också maktkoncentrationen större. Tacka tusan för att de stora mediekoncernerna regelmässigt får sina böcker omskrivna på utgivningsdagen. Sedan länge spelar redaktörerna med. Malmberg hade säkert haft kloka ord också om det eländet.

Fredrik Sjöberg: Varför håller man på? Och andra essäer.

Nästan två dygn i sängen med feber – det räckte. Inte kan man bara ligga där och höra hur livet bland de andra pågår. Så onsdag kväll steg jag upp, stekte lite bacon och började om. Febern började släppa, liksom magkrampen. Här kommer den första litteraturreflektionen. Fler står i kö och väntar för kommande dagar. Jag har sedan måndagskvällen hunnit läsa både Bertil Malmberg och Clarise Lispector. Men först Fredrik Sjöberg.

Att läsa Fredrik Sjöbergs essäer är att färdas i både inre och yttre landskap, i det förflutna och nuet. Hans nya bok, Varför håller man på? Och andra essäer (Bonniers) är inget undantag. Redan omslagets självbetraktande lille pojke som speglar sig i en bil i barndomens landskap skvallrar en del om vad hans försök och reflektioner handlar om. Jaget möter världen. Som alltid i litteraturen.

Sjöbergs sätt att bygga en text kan te sig förstrött och slumpmässigt. Ändå vet jag att det inte förhåller sig så. Att skriva essäer som ser förströdda ut är i själva verket en metod som kräver sin särskilda planering och överblick. Sjöbergs essäer är som finurligt genomtänkta berättelser där avslutningens lilla knorr naturligtvis inte kommer av en slump.

I den nya samlingen diskuterar han essäkonsten som sådan, och han utövar den i ett drygt dussin texter. Bilder från den egna barndomen utgör ett slags ram för boken, som också logiskt avslutas med en vacker avskedstext till den bortgångne fadern. I en lustig karaktäristik om essän säger han att dess författare ”bör sikta in sig på en bildad men ointresserad läsare”. Det må vara hänt. Fast inte tror jag att det är ointresse som driver dagens essäläsare. Ibland frågar jag mig rent av om vi inte är en krympande skara. Människor som intresserar sig för försök och prövning får dåligt med syre i ett politiskt och kulturell klimat där de tvärsäkra svaren och ideologiska födkrokarna tycks dominera. Essän kan möjligen fungera som tillflyktsort.

Det som kännetecknar essäisten Sjöberg är en ton och en attityd som präglar texterna oavsett ämne. Ibland är den något raljant, ibland humoristisk – men den grundas i ett allvar som också ger den dess djup. Om han nu ska skriva om Gunnar Ekelöf, så varför inte börja anekdotiskt om en husvagn han ska ha ägt. Just den essän avslutas finurligt med ett citat ur ett brev Ekelöf skrev till Nelly Sachs 1962. Med hans egna ord bekräftas där ryktet om husvagnen, stående i en glänta med den svenska sommarnatten utanför fönsterrutan.

I essän Vid Thomas de Quinceys grav finns det en berättelse som blir svår att glömma bort. Den handlar om Sjöbergs stipendieboende under elva månader i tyska Bamberg. Boendet var av så hög klass att ett nej tack hade tett sig absurt. En enda hake fanns det. Ett framträdande på ungdomsfängelset i Ebrach. I ett gammalt kloster byggt 1127 fanns dessa ungdomar, ett kollektiv av ”mördare, dråpare och andra synnerligen kriminella pojkar och yngre män upp till 24 års ålder”. Utgången av det framträdande är en underbar och sedelärande historia. De uteblivna reaktionerna från fångarna som upplöses i skratt ”råa, inåtvända” kunde berätta mycket om vad en litterär text kan göra med människor.

Det finns förstås så mycket man kan säga om den här fina boken. Men jag slutar här och konstaterar att essäsamlingar är något av det bästa jag kan tänka mig att läsa, oavsett om jag är sjuk eller frisk. Från Montaigne och framåt.

En sak till förresten: tro inte att det ni läst är en recension. Så pretentiös är jag inte längre. På sin höjd skriver jag ner lite tankar efter läsningen.

Den nytagna vattenbilden är Anders Johanssons.