torsdag 29 mars 2012

Bertil Malmberg. Diktaren i dialog.

Peter Luthersson och Anders Mortensen (red): Bertil Malmberg. Diktaren i dialog. Polemik, enkätsvar och intervjuer (Atlantis).

När Peter Luthersson och Anders Mortensen för fem år sedan utgav Bertil Malmberg, diktaren i sitt sekel, kändes det som en tungt vägande volym. Den innehåller framför allt artiklar som visar vem Malmberg var och hur han ställde sig till sin samtids avgörande frågor av politisk och kulturell karaktär. Inte heller redaktörernas inledning kunde jag betrakta som annat än ett mycket väsentligt bidrag till den bild av Malmberg som möjligen skulle kunna kontrastera de värsta vrångbilderna och framställa honom i ett ljus av större saklighet och rättvisa. Inte minst Malmbergs syn på nazism och kommunism, och hans texter om det judiska ödet förtjänade att publiceras på det sättet.

När nu redaktörerna återkommer med en ny, tunnare volym, Bertil Malmberg, diktaren i dialog, så känns den omedelbart efter avslutad läsning mindre tungt vägande. Till det bidrar de enskildheter som är rena dagsländor i jämförelse med den första volymens texter. Inte lär jag mig särskilt mycket av hemma-hos-reportage klippta ur svenska damtidningar. Inte heller Birgitta Stenbergs reportage i den genren, publicerat i tidningen Arbetaren, tillför någon kunskap om diktaren Malmberg.

Här finns förvisso några viktiga polemiska avsnitt, om Oxfordrörelsen, om den ryggmärgsreaktion som revolutionära socialister formulerade inför mötet med Malmberg (Ingeborg Björklund som hänvisar till Marx i Social-Demokraten 1935), om andra mer eller mindre viktiga ämnen. Men det jag fäster mig särskilt vid är en kort text av Malmberg själv, publicerad i Utsikt 1948. Den heter Begrep de min poesi? och resonerar kring den svenska litteraturkritikens läge. Man skulle kunna tro att det är vår egen samtid han skriver om.

"Men den kritik som merendels presteras i Sverige är fullkomligt värdelös, ett dött rutinarbete av lägsta kvalitet, den ger inte besked om någonting; några allmänna fraser, ett slumpartat framhävande av den eller den detaljen, som man funnit tilltalande eller mindre lyckad, en viss överlägsenhet, som den eländigaste analfabet kan tillåta sig, därför att han inte behöver bevisa dess berättigande i en kort artikel eller stå för den i ett resonemang, det är det hela."

Sedan nämner han en kritiker som i en bisats beklagat sig över Spenglers okunnighet, och då skriver Malmberg som kommentar: "... för att kalla Spengler okunnig måste man nog kunna överblicka så många områden av vetande att jag svårligen kan tänka mig den svenska kritiker som vore saken vuxen."

Detta hade förstås kunnat vara kommentarer till dagens situation. Generellt säger det något om hur lågt ribban lagts i dagspressen. Ändå är det något annat som jag betraktar som ett större hot idag, nämligen koncentrationen och likriktningen. Det faktum att allt färre kritiker publiceras i allt fler tidningar gör också möjligheten till ett offentligt samtal allt mindre. Och i takt med att pressen ägs av allt färre blir också maktkoncentrationen större. Tacka tusan för att de stora mediekoncernerna regelmässigt får sina böcker omskrivna på utgivningsdagen. Sedan länge spelar redaktörerna med. Malmberg hade säkert haft kloka ord också om det eländet.

Fredrik Sjöberg: Varför håller man på? Och andra essäer.

Nästan två dygn i sängen med feber – det räckte. Inte kan man bara ligga där och höra hur livet bland de andra pågår. Så onsdag kväll steg jag upp, stekte lite bacon och började om. Febern började släppa, liksom magkrampen. Här kommer den första litteraturreflektionen. Fler står i kö och väntar för kommande dagar. Jag har sedan måndagskvällen hunnit läsa både Bertil Malmberg och Clarise Lispector. Men först Fredrik Sjöberg.

Att läsa Fredrik Sjöbergs essäer är att färdas i både inre och yttre landskap, i det förflutna och nuet. Hans nya bok, Varför håller man på? Och andra essäer (Bonniers) är inget undantag. Redan omslagets självbetraktande lille pojke som speglar sig i en bil i barndomens landskap skvallrar en del om vad hans försök och reflektioner handlar om. Jaget möter världen. Som alltid i litteraturen.

Sjöbergs sätt att bygga en text kan te sig förstrött och slumpmässigt. Ändå vet jag att det inte förhåller sig så. Att skriva essäer som ser förströdda ut är i själva verket en metod som kräver sin särskilda planering och överblick. Sjöbergs essäer är som finurligt genomtänkta berättelser där avslutningens lilla knorr naturligtvis inte kommer av en slump.

I den nya samlingen diskuterar han essäkonsten som sådan, och han utövar den i ett drygt dussin texter. Bilder från den egna barndomen utgör ett slags ram för boken, som också logiskt avslutas med en vacker avskedstext till den bortgångne fadern. I en lustig karaktäristik om essän säger han att dess författare ”bör sikta in sig på en bildad men ointresserad läsare”. Det må vara hänt. Fast inte tror jag att det är ointresse som driver dagens essäläsare. Ibland frågar jag mig rent av om vi inte är en krympande skara. Människor som intresserar sig för försök och prövning får dåligt med syre i ett politiskt och kulturell klimat där de tvärsäkra svaren och ideologiska födkrokarna tycks dominera. Essän kan möjligen fungera som tillflyktsort.

Det som kännetecknar essäisten Sjöberg är en ton och en attityd som präglar texterna oavsett ämne. Ibland är den något raljant, ibland humoristisk – men den grundas i ett allvar som också ger den dess djup. Om han nu ska skriva om Gunnar Ekelöf, så varför inte börja anekdotiskt om en husvagn han ska ha ägt. Just den essän avslutas finurligt med ett citat ur ett brev Ekelöf skrev till Nelly Sachs 1962. Med hans egna ord bekräftas där ryktet om husvagnen, stående i en glänta med den svenska sommarnatten utanför fönsterrutan.

I essän Vid Thomas de Quinceys grav finns det en berättelse som blir svår att glömma bort. Den handlar om Sjöbergs stipendieboende under elva månader i tyska Bamberg. Boendet var av så hög klass att ett nej tack hade tett sig absurt. En enda hake fanns det. Ett framträdande på ungdomsfängelset i Ebrach. I ett gammalt kloster byggt 1127 fanns dessa ungdomar, ett kollektiv av ”mördare, dråpare och andra synnerligen kriminella pojkar och yngre män upp till 24 års ålder”. Utgången av det framträdande är en underbar och sedelärande historia. De uteblivna reaktionerna från fångarna som upplöses i skratt ”råa, inåtvända” kunde berätta mycket om vad en litterär text kan göra med människor.

Det finns förstås så mycket man kan säga om den här fina boken. Men jag slutar här och konstaterar att essäsamlingar är något av det bästa jag kan tänka mig att läsa, oavsett om jag är sjuk eller frisk. Från Montaigne och framåt.

En sak till förresten: tro inte att det ni läst är en recension. Så pretentiös är jag inte längre. På sin höjd skriver jag ner lite tankar efter läsningen.

Den nytagna vattenbilden är Anders Johanssons.

onsdag 28 mars 2012

Från sjukbädden

Sedan igår är jag sängliggande. Sover, dricker lite vatten, läser en halv sida och sover igen. Jag återkommer när jag tillfrisknat.

Foto: Anders Johansson.

tisdag 27 mars 2012

Mark Twains anmärkning.

Neil Irvin Painters bok The history of white people recenseras i TLS. Avslutningen i denna bör man inte behålla för sig själv. Läs:

We might do better instead to remember the ironic response of Mark Twain in 1898 to the rise of race-based anti-Semitism that he encountered in Austria: "I have no race prejudices, and I think I have no color prejudices nor caste prejudices nor creed prejudices", wrote Twain. "All that I care to know is that a man is a human being - that is enough for me; he can't be any worse."

Nog får det mig att tänka på andra giftiga uttalanden, också sådana som gjorts i vår tid. Det är väl egentligen bara de ängsliga som uttalar sig som vore de gjorda av slipprig, billig hudkräm? Om man inte förmår eller vågar uttala sig i direkt konfrontation mot sin egen tid och dess anda borde man helt enkelt låta bli att alls göra det. De hudkrämstalande har hela medialandskapet till sitt förfogande.

måndag 26 mars 2012

Livet som resa.

Foto: Anders Johansson

Jag har idag glädjen att publicera en ny text av Anders Johansson, Livet som resa.

Är livet en resa? Man kunde tro det att döma av hur ofta denna metafor används i alla möjliga och omöjliga sammanhang. När någon till exempel förlorar sitt jobb sägs det vara inledningen till ”en ny resa”. Denna metafor föregicks av en annan, liknande, nämligen ”gå vidare”. När jag efter många år flyttades från Vestmanlands Läns Tidnings ledarsida, där jag hade en kolumn, till ”Lätta sidan” beskrev redaktören det som om ”jag hade gått vidare”.

I själva verket var det en degradering, som möjligen berodde på att man sin vana trogen skiftade medarbetare på sidan. Metaforen kunde nästan innebära att jag ”för alltid gått vidare”, ”passed away”, d v s avslutat alla jordiska engagemang.

Som sagt, nu i våren 2012, är det ”resor” som är metaforen på modet. Bästa sättet att kontrollera bärkraften i denna ”rese-metafor” är kanske att utsätta den för lite verklighet. Används den av någon som drabbas av en stroke eller en hjärtinfarkt? Talar man om en ny resa i rehabiliteringens tecken?

Nej, jag tror inte det. Det onda och det plötsliga har stämt möte i en stroke och det som sker efter detta, om döden inte inträffar, är en långvarig återhämtning med i bästa fall en återgång till ett partiellt liv. Bob Dylan lär oss att den dag kommer när ”You can come back but you can´t come back all the way”. Någon resa med allt vad vi brukar lägga in i detta begrepp är det knappast för den som drabbas av en stroke. Den verkliga resan går då till ett lasarett, med lite tur ligger det i närheten och om lyckans gudinna ler (en annan metafor!)är det någon som hjälper oss dit. Cancer, hjärtinfarkt, nej det är inga resor vi vill ge oss ut i. Rese-metaforen ekar bara kallt och ödsligt och frågan är om den ens är lyckad i något sammanhang.

Nästa fråga är om metaforer alls är särskilt lyckliga språkdelar? Fast då är vi inne i filosofin och måste med Kirkegaard förstå att ”allt tänkande om den mänskliga anden är metaforiskt”. Poeter tar metaforerna på allvar – i synnerhet Tranströmer, den metaforrikaste av dem alla. Hans metaforer organiserar praktiskt taget alla hans lyriska motiv. Självklart uppskattar jag Tranströmer men det hjälps inte. Jag blir alltmer tveksam till de braskande metaforerna, resor eller inte. Och vad menas, förresten, med ”stjärnbilderna som stampar i sina spiltor”? Kan stjärnbilder verkligen stampa? Kan stjärnorna med sitt svaga ljus ens kasta sitt sken in i en spilta? Månen kan det nog, i en springa eller genom ett fönster, men knappast en stjärna, än mindre en stjärnbild med sitt glesa band av solitära stjärnor. Och om de ändå kan det.

Vad händer den dag då det inte finns några spiltor för stjärnbilderna att stampa i, när hästarna utfordras i lösdrift? Jo, då blir det som i refrängen ”mitt hjärtas telefon ingen ledning har”. Den metaforen är död som en dinosaurie och skälet är förstås att den skrevs när ingen visste om framtidens uppfinning: mobiltelefonen. I dag är inga hjärtan förbundna med ledningar.

Nio månader utanför livmodern.

"Stark overklighetskänsla. Försvarsmekanism mot verkligheten? Krypa ner under täcket igen eller bara förskansa sig bakom hinnan? Här ska det inte dansas mer! Här ska det inte vara några komedier! Varje gång hinnan träs över huvudet på mig blir jag som den oförlösta fjärilen. Oförlöst. Tillbaka till puppan. Tillbaka i livmodern. Den vuxna barnet som säger Nej Nej Nej och skakar frenetiskt på huvudet därinne. Ges det oss sådant skydd? Naturligtvis inte. Varje steg vi tar är ett steg tillbaka till verkligheten. Varje försiktigt tassande i natten leder också dit. Det finns ingenting annat än den, på båda sidor hinnorna, inuti och utanför livmodern. Allt är oss förnekat redan från början. Inget är oss givet. Ändå både ger och tar vi, av varandra och till varandra med samma öppna hand."

Ur min bok Inre Frihet (2007). På bilden är jag nio månader gammal. Inte lika skeptisk som på den tidigare. Kanske redan försedd med ett omotiverat och socialt leende?

söndag 25 mars 2012

En annan människa då?

1952 i mamma Ylvas famn.

Helgen har mest erbjudit fysisk smärta. Artriten kom i ett nytt skov samtidigt som den verkliga vårsolen började lysa över landskapet. Sådana paradoxer får man leva med. Men det har också varit barnbarnskalas och vacker film. Jag läser just nu en ny roman av Valeria Parrella, den italienska författarinnan som redan utkommit med en tidigare till svenska översatt roman. Den första hette Väntrum och den här heter Avskedsbrev. Jag hoppas få läsa i lugn och ro den kommande veckan. Till skillnad från den första romanen är det här en tjock, episk berättelse som kräver sin tid.


I helgen fick jag också en första recension av min nya bok. Det är Björn Kohlström som skrivit, bloggaren Bernur. Hela hans text finns här men först bara ett litet avsnitt ur den:

”Under 2000-talet har Nydahl intensifierat sin utgivning. Han förmedlar, numera främst på bloggen, insiktsfulla och initierade rapporter från politik och litteratur, utifrån en internationell horisont. Styrkan i den här boken ligger i det dubbla perspektivet: hur han klarar av att vara både analytisk och privat, att han bryter det objektiva med det subjektiva. Det är också skrivet stillöst – utan skyddande barriärer, men hela tiden i växelverkan mellan balanserat sakligt och engagerat hetsigt. Han avstår också från förenklingen i sitt sätt att presentera det som är komplext och svårt. Det här är en bok som blir ett dokument av både tiden, våren 2011, och människan Thomas Nydahl, våren 2011, med förgreningar bakåt. Här skriver han klarsynt om de problem som mångfalden levererar – en växande fientlighet mellan människor. Det är också fientligheten i sig som han vänder sig mot, inte mångfalden…”

När jag tittar tillbaka på mina år med böckerna ser jag att den normala utgivningstakten varit en bok om året, men att det ibland har blivit både två och tre. I år blir det två, eftersom jag planerar att ge ut den tredje bloggboken kommande vinter. Den trilogin ska vara enhetligt gjord och böckerna ska hänga ihop trots att de är tematiskt olika. En barndomsberättelse är på väg att närma sig fullbordan och den ligger redan hos ett förlag för bedömning. Att ge ut trilogin i bloggens namn är en spännande erfarenhet. Den första boken, Kulturen vid stupet, sålde rejält bra. Det har dessvärre inte den nya gjort, kanske beroende på ämnesvalet. Det är flera människor som sagt till mig att de är ointresserade av den arabiska våren och av Israel/Palestina-konflikten. Jag får acceptera att det förhåller sig så.

Så läser jag att den italienske författaren Antonio Tabucchi har dött i Lissabon. Kunde han valt en bättre plats att lämna denna värld på? Vid sidan av de egna verken ägnade han mycket av sitt liv åt Fernando Pessoa (som han också skrev en skruvad och fin liten bok om, den finns dessvärre inte översatt till svenska, men till norska Fernando Pessoas tre siste dager i Pax-bokserien 1998 - på svenska finns däremot den här och flera andra).


Den nya veckan innehåller flera olika hälsokontroller, bland annat ska det tas leverprover för den fortsatta cellgiftsbehandlingen. Det ser jag fram emot och hoppas att de kemiska produkterna kan ta vår- och sommarljuset i hand, så att de möts halvvägs i en välgörande process. Inget fungerar så bra som ljus och värme.

E.M. Cioran

När jag ser bilden av mig själv som litet barn i mammas famn måste jag acceptera att ett liv är långt ifrån ett och detsamma. Jag tänker ofta som E.M. Cioran, att man efter varje omvälvande händelse eller förändring borde byta namn, eftersom man är en ny och annan människa. Vad jag skulle heta vet jag inte, så jag behåller samma namn som min mamma och pappa gav mig. Tacksam fortsätter jag att vara, att de fanns och inte hade ersatts av någon anonym ägg- eller spermadonator. Vid mammas bröst och med pappa vid hennes sida hade jag privilegiet att formas i ett första utförande.

lördag 24 mars 2012

E.M. Cioran: Tears and Saints

I snart tre år har den här volymen, skriven av en ung E.M. Cioran, följt mig. Den enda för mig begripliga översättningen är alltså Tears and Saints. Cioran skrev den under den första, rumänska, författarfasen i sitt liv (den andra är alltså den då han börjar skriva på franska). Det var på 1937, den utkom i Bukarest, då han förvisso just lämnat Rumänien för Paris. Han beskrivs som en passionerad ung man som satt i timtal på biblioteket i hemstaden Sibiu. Boken blev en skandal, den ansågs vara “dekadent” och “anti-kristen blasfemi”. Man ska hålla i minnet att Cioran samma år utgav den bok som väl få ens fått läsa, eftersom den inte anses möjlig/lämplig att översätta; Schimbarea la Fata a Romaniei (Rumäniens omgestaltning). Den boken är inskriven i ett tydligt politiskt sammanhang och betraktas väl än idag som ett exempel på den unge Ciorans flirt med fascismen. En politisk utopi beskrivs som det återfödda Rumänen som skulle kunna förvandlas från elände till “en storslagen kultur”. Nå, den boken har jag alltså inte läst. Men jag kan konstatera att Tears and Saints är så långt ifrån den utopiska och politiska utgångspunkten som man kan komma.

Utan att peta i de engelska översättningarna (gjorda av Ilinca Zarifopol-Johnston som också skrev den fina ofullbordade biografin över honom, den som maken utgav med hennes egen dagbok över möten och samtal med Cioran, Searching for Cioran), vill jag visa er några små utdrag:

Only the brothel or an angel´s tear can free us temporarily from the terror of death.

*

Voluntary hunger is a road to heaven; hunger from poverty, a crime of the earth.

*

I know no other music than that of tears. Born out of the loss of paradise, music gives birth to the symbols of this loss: tears.

*

Becoming is nothing more than a cosmic sigh. We are the wounds of nature, and God is doubting Thomas.

*

Philosophers are cold-blooded. There is no heat except near God. That´s why the Siberia of our souls clamors for saints.

*

I wonder who has wept our stars?

*

Angels speak only to musical ears.

*

It is harder to forget saintly women, for they seduce us with their divine and melancholy beauty.

*

The last stop towards nihilism is the disappearance into divinity.

*

Without their madness, saints would merely be Christians.

*

Every revolt is directed against Creation.

Imre Kertész om det fruktbara avståndet.

Jag är trött på det slags goda råd – som till exempel det jag fick nyligen – att inte leva i Berlin utan slå mig ner i Jerusalem, av det enkla skälet att i Jerusalem skulle jag lika lite kunna vara uppriktig som i Budapest. Dessa människor förstår inte hur fruktbart avståndet är, förstår ingenting av det patos som kommer av att inte höra hemma någonstans, de har inget begrepp om vad stil är; fast den stora stilen är mer värd än varje form av ”fosterland”.

Imre Kertész: ur Anteckningar 2001 – 2003 (översättning av Ervin Rosenberg, utkommer på Weyler förlag, hösten 2012). Foto: Ulrika W.

fredag 23 mars 2012

torsdag 22 mars 2012

Imre Kertész: Jag tror att de europeiska judarna begår ett ödesdigert misstag

Med anledning av det som skett och sker i Frankrike publicerar jag här några viktiga anteckningar av Imre Kertész om den europeiska judenheten (de ingår i en kommande bok, som du längst ner i bloggposten kan hämta information om). Jag säger inte att hans analys är den enda riktiga, men jag menar att han pekar på något mycket väsentligt, något som väldigt få ens skulle våga/vilja säga högt eller ens tänka i tysthet.

"10 augusti 2002.

Jag tror att de europeiska judarna begår ett ödesdigert misstag, de som under förevändning att kritisera Israel tjuter med ulvarna, det vill säga med de europeiska intellektuella och höga regeringsrepresentanter som klär den gamla antisemitismen i en ny språkdräkt och som så sent som i går ville utrota dem – och varför i hela världen skulle de ha andra avsikter i dag?

Jag känner stark lust att fråga dessa fromma och dumma judar som förnekar sig själva och som likt spyor vräker ur sig smädelser mot Israel:

'På vilket sätt smärtar det dig, ditt nöt? Du lever i Schweiz, i Frankrike, i Danmark eller något annat land, hur kommer det sig att det inte är ETA:s mord, de irländska separatisternas illdåd eller den europeiska nynazismens erövring av makten som plågar dig?

Du tar förgäves på dig mask efter mask, ditt fä, har du redan glömt att Schweiz krävt att ett J skulle stämplas i ditt pass, att fransmännen låst in dig i ett koncentrationsläger och utlämnat dig åt de nazistiska mördarna, att hela Europa med tillfredsställelse tittat på de deporterade judarnas dödsryckningar i Auschwitz gaskamrar?'

Jag är nära att dra slutsatsen att den europeiska juden verkligen är den skadliga figur som intensivare än andra hatar att se självförsvarsvapen i judiska händer och som faktiskt ser sin egen utrotning som enda lösning på sitt med ett föraktligt och förvirrat medvetande framlevda liv.

Han kommer inte att ge sig förrän han har nått sitt syfte, förrän han, slagen och plundrad, har forslats till ett nytt Auschwitz, förrän han tvingats gräva sin egen grav etc, och förloppet som leder dit kommer att förundra honom igen, precis som förra gången.

Vi är åsyna vittnen till processen: vi ser hur Israel och judarna i förskingringen går helt skilda vägar."

Imre Kertész: Anteckningar 2001 – 2003 (översättning av Ervin Rosenberg). Publiceras med tillstånd av översättaren Ervin Rosenberg och Svante Weyler på Weyler förlag. Utkommer hösten 2012.

onsdag 21 mars 2012

Begravningen - och uppdateringar läggs in här under dagen.

I Jerusalem begravdes idag Rabbi Jonathan Sandler och hans två söner, sex och tre år gamla. De var tre av offren för det islamistiska angreppet i Toulouse.

Uppdatering: TT skriver att Salam Fayyad, premiärminister för självstyret på Västbanken, har fördömt attacken mot skolan och sagt att extremister måste upphöra med att använda palestiniernas sak för att rättfärdiga sina våldsdåd.

”Det är dags för dessa brottslingar att sluta torgföra sina terrorhandlingar i Palestinas namn och sluta låtsas kämpa för de palestinska barnens rättigheter”, säger Fayyad i ett uttalande enligt AFP.

Uppdatering 2: Den islamistiske terroristens namn finns nu publicerat. Och här går DN in och berättar hans livshistoria.

Islamistiska motiv

Det var som jag skrev: islamistiska motiv. Längst ner i denna bloggpost kan du läsa min allra första text efter attentatet mot den judiska skolan. Min första analys motsvarar exakt de motiv som nu redovisas:

"Mannen som misstänks ligga bakom seriemorden misstänks ha koppling till al-Qaida, sade Frankrikes inrikesminister Claude Gueant till journalister på plats. Han sade också att mannen sagt sig vilja utkräva hämnd för oförrätter mot palestinska barn och hämnas på den franska armén för dess intervention utomlands."

DN skriver:

"Den 24-åring som är huvudmisstänkt förskansar sig ännu på förmiddagen i ett hus. De misstänkta ska ha koppling till al-Qaida."

Skynews rapporterar kontinuerligt.

Danska Information uppger att mannen tidigare anhållits i Afghanistan.

Och här en längre överblickande text i Daily Mail.

Nå, nu vet vi vad som väntar framöver.

Här reprisen av det första jag skrev:

Ozar Hatorah i Toulouse angreps.

Attentaten i Frankrike fortsätter. Idag på morgonen attackerades en judisk skola. Minst fyra har dödats, flera andra skadats. Attentatet följer mönstret: människor på motorcykel öppnar eld och försvinner snabbt. Förra attentatet ägde rum i närheten av Toulouse. Då dödades tre franska militärer. Behöver vi tveka om motiven? Jihad tar sig många uttryck, en variant är att "flytta" den väpnade kampen från Israel/Palestina och Afghanistan till Europa (som om franska skolbarn hade någonting med Israel/Palestina att göra). Den teorin framfördes redan vid de två tidigare attentaten eftersom de riktade sig direkt mot fransk trupp.

Uppdatering förmiddag - Att förnedra, trakassera och mörda europeiska judar betraktas utifrån jihad-perspektivet som legitimt. Fortfarande hörs ändå mest de röster som säger "nej, det pågår ingen islamisering av väst", "det är överdrivet att påstå det"... och för varje nytt attentat flyttas fokus snart till en annan plats och ett annat ämne och någon suckar "är det konstigt att de hatar oss, så illa som vi behandlar dem".... Hört det förut?

Uppdatering 14:35 - Om dessa olika attentat utförts av samma person/personer och alldeles oavsett om det är organisatoriskt sammanlänkat och välplanerat i alla tre fallen, och fransk polis och underrättelsetjänst lyckas ta den/de skyldiga, så betraktar jag det som terrorbrott. Det är inget som tyder på någonting annat. Spekulationerna i europeisk press går både åt islamist- och högerextremist-hållet (förmodligen darrar många redaktörer just nu inför tanken att en fransk motsvarighet till den norske massmördaren skulle vara i farten). Själv tillåter jag mig en försiktig analys som trots allt kan knytas till två av de regioner där islamismen versus väst är som tydligast i dag: Israel/Palestina och Afghanistan.

Ida Jessen: Ramt af ingenting. En glemmebog (Gyldendal)

Låt mig först nämna att det danska begreppet glemmebog kan stå för det man helst vill glömma, men också för sådant som redan fallit i glömska. Det kan, som i det här fallet vara, för att det man ska benämna och berätta om är så smärtsamt och svårt. Ida Jessen, en av den samtida danska litteraturens verkligt stora berättare, är kanske mest känd för sina breda, episka romaner, och i viss mån för sin tidiga novellkonst. Den här gången talar hon om sig själv, en förlorad kärlek och ett liv fullt av frågor, i en liten tunn volym där varje enskilt textfragment är både lyriskt och mänskligt laddat. Jag läser boken med en känsla av att Jessen här försöker hålla fast i något som redan är förlorat, ett stycke liv och en kärlek som lovade så mycket men skulle visa sig innehålla den obegripliga splittring och oförenlighet som kan uppstå i kärlekens kölvatten.

”Jeg er bange for min fejhed, nu hvor jeg er blevet mig selv. Jeg har en mistanke om, at den kun har været skjult i alle disse år, fordi jeg har haft andre at tage mig af.”

I min bok om tio skandinaviska författare, Skrivandets portar, är Ida Jessen en i gruppen som kommer från Danmark. Det är ingen tillfällighet. När jag läste henne första gången förstod jag att det var något utöver det vanliga. I min bok säger hon:

”För mig är litteraturen fullbordat liv. I de lyckade, fullgångna verken är det verkligen kött och blod det rör sig om, både när jag läser och skriver. När jag skriver är jag kort sagt en annan.”

Utanför fiktionen lever den andra litteraturen, den som nu fått Ida Jessen att säga att hon ”er blevet mig selv”. Efter den stormiga och misslyckade kärleken faller man först ner i ett hål där man är ingen. Efter det reser man sig och blir sig själv.

”Hvad ved jeg om bitterhed: Den gør dig syg. Løb din vej, bli ikke stående, lad dig ikke friste. Men jag kan være bitter (…) Vil jeg være bitter? Min stemme er lillebitte. Et pust. Dette skriver jeg af nød. Gør mig ikke grim.”

Ida Jessens lilla glemmebog har berört mig djupt. Den når ända ner och ända in.

Porträttfotograf Miklos Szabo 2009. Boken utkommer idag, 21 mars.