Ur min bok Inre Frihet (2007). På bilden är jag nio månader gammal. Inte lika skeptisk som på den tidigare. Kanske redan försedd med ett omotiverat och socialt leende?
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
måndag 26 mars 2012
Nio månader utanför livmodern.
Ur min bok Inre Frihet (2007). På bilden är jag nio månader gammal. Inte lika skeptisk som på den tidigare. Kanske redan försedd med ett omotiverat och socialt leende?
söndag 25 mars 2012
En annan människa då?
Helgen har mest erbjudit fysisk smärta. Artriten kom i ett nytt skov samtidigt som den verkliga vårsolen började lysa över landskapet. Sådana paradoxer får man leva med. Men det har också varit barnbarnskalas och vacker film. Jag läser just nu en ny roman av Valeria Parrella, den italienska författarinnan som redan utkommit med en tidigare till svenska översatt roman. Den första hette Väntrum och den här heter Avskedsbrev. Jag hoppas få läsa i lugn och ro den kommande veckan. Till skillnad från den första romanen är det här en tjock, episk berättelse som kräver sin tid.
I helgen fick jag också en första recension av min nya bok. Det är Björn Kohlström som skrivit, bloggaren Bernur. Hela hans text finns här men först bara ett litet avsnitt ur den:
”Under 2000-talet har Nydahl intensifierat sin utgivning. Han förmedlar, numera främst på bloggen, insiktsfulla och initierade rapporter från politik och litteratur, utifrån en internationell horisont. Styrkan i den här boken ligger i det dubbla perspektivet: hur han klarar av att vara både analytisk och privat, att han bryter det objektiva med det subjektiva. Det är också skrivet stillöst – utan skyddande barriärer, men hela tiden i växelverkan mellan balanserat sakligt och engagerat hetsigt. Han avstår också från förenklingen i sitt sätt att presentera det som är komplext och svårt. Det här är en bok som blir ett dokument av både tiden, våren 2011, och människan Thomas Nydahl, våren 2011, med förgreningar bakåt. Här skriver han klarsynt om de problem som mångfalden levererar – en växande fientlighet mellan människor. Det är också fientligheten i sig som han vänder sig mot, inte mångfalden…”
När jag tittar tillbaka på mina år med böckerna ser jag att den normala utgivningstakten varit en bok om året, men att det ibland har blivit både två och tre. I år blir det två, eftersom jag planerar att ge ut den tredje bloggboken kommande vinter. Den trilogin ska vara enhetligt gjord och böckerna ska hänga ihop trots att de är tematiskt olika. En barndomsberättelse är på väg att närma sig fullbordan och den ligger redan hos ett förlag för bedömning. Att ge ut trilogin i bloggens namn är en spännande erfarenhet. Den första boken, Kulturen vid stupet, sålde rejält bra. Det har dessvärre inte den nya gjort, kanske beroende på ämnesvalet. Det är flera människor som sagt till mig att de är ointresserade av den arabiska våren och av Israel/Palestina-konflikten. Jag får acceptera att det förhåller sig så.
Så läser jag att den italienske författaren Antonio Tabucchi har dött i Lissabon. Kunde han valt en bättre plats att lämna denna värld på? Vid sidan av de egna verken ägnade han mycket av sitt liv åt Fernando Pessoa (som han också skrev en skruvad och fin liten bok om, den finns dessvärre inte översatt till svenska, men till norska Fernando Pessoas tre siste dager i Pax-bokserien 1998 - på svenska finns däremot den här och flera andra).
Den nya veckan innehåller flera olika hälsokontroller, bland annat ska det tas leverprover för den fortsatta cellgiftsbehandlingen. Det ser jag fram emot och hoppas att de kemiska produkterna kan ta vår- och sommarljuset i hand, så att de möts halvvägs i en välgörande process. Inget fungerar så bra som ljus och värme.
När jag ser bilden av mig själv som litet barn i mammas famn måste jag acceptera att ett liv är långt ifrån ett och detsamma. Jag tänker ofta som E.M. Cioran, att man efter varje omvälvande händelse eller förändring borde byta namn, eftersom man är en ny och annan människa. Vad jag skulle heta vet jag inte, så jag behåller samma namn som min mamma och pappa gav mig. Tacksam fortsätter jag att vara, att de fanns och inte hade ersatts av någon anonym ägg- eller spermadonator. Vid mammas bröst och med pappa vid hennes sida hade jag privilegiet att formas i ett första utförande.
lördag 24 mars 2012
E.M. Cioran: Tears and Saints
Utan att peta i de engelska översättningarna (gjorda av Ilinca Zarifopol-Johnston som också skrev den fina ofullbordade biografin över honom, den som maken utgav med hennes egen dagbok över möten och samtal med Cioran, Searching for Cioran), vill jag visa er några små utdrag:
Only the brothel or an angel´s tear can free us temporarily from the terror of death.
Voluntary hunger is a road to heaven; hunger from poverty, a crime of the earth.
I know no other music than that of tears. Born out of the loss of paradise, music gives birth to the symbols of this loss: tears.
Becoming is nothing more than a cosmic sigh. We are the wounds of nature, and God is doubting Thomas.
Philosophers are cold-blooded. There is no heat except near God. That´s why the Siberia of our souls clamors for saints.
I wonder who has wept our stars?
Angels speak only to musical ears.
It is harder to forget saintly women, for they seduce us with their divine and melancholy beauty.
The last stop towards nihilism is the disappearance into divinity.
Without their madness, saints would merely be Christians.
Every revolt is directed against Creation.
Imre Kertész om det fruktbara avståndet.
Imre Kertész: ur Anteckningar 2001 – 2003 (översättning av Ervin Rosenberg, utkommer på Weyler förlag, hösten 2012). Foto: Ulrika W.
fredag 23 mars 2012
torsdag 22 mars 2012
Imre Kertész: Jag tror att de europeiska judarna begår ett ödesdigert misstag
Med anledning av det som skett och sker i Frankrike publicerar jag här några viktiga anteckningar av Imre Kertész om den europeiska judenheten (de ingår i en kommande bok, som du längst ner i bloggposten kan hämta information om). Jag säger inte att hans analys är den enda riktiga, men jag menar att han pekar på något mycket väsentligt, något som väldigt få ens skulle våga/vilja säga högt eller ens tänka i tysthet."10 augusti 2002.
Jag tror att de europeiska judarna begår ett ödesdigert misstag, de som under förevändning att kritisera Israel tjuter med ulvarna, det vill säga med de europeiska intellektuella och höga regeringsrepresentanter som klär den gamla antisemitismen i en ny språkdräkt och som så sent som i går ville utrota dem – och varför i hela världen skulle de ha andra avsikter i dag?
Jag känner stark lust att fråga dessa fromma och dumma judar som förnekar sig själva och som likt spyor vräker ur sig smädelser mot Israel:
'På vilket sätt smärtar det dig, ditt nöt? Du lever i Schweiz, i Frankrike, i Danmark eller något annat land, hur kommer det sig att det inte är ETA:s mord, de irländska separatisternas illdåd eller den europeiska nynazismens erövring av makten som plågar dig?
Du tar förgäves på dig mask efter mask, ditt fä, har du redan glömt att Schweiz krävt att ett J skulle stämplas i ditt pass, att fransmännen låst in dig i ett koncentrationsläger och utlämnat dig åt de nazistiska mördarna, att hela Europa med tillfredsställelse tittat på de deporterade judarnas dödsryckningar i Auschwitz gaskamrar?'
Jag är nära att dra slutsatsen att den europeiska juden verkligen är den skadliga figur som intensivare än andra hatar att se självförsvarsvapen i judiska händer och som faktiskt ser sin egen utrotning som enda lösning på sitt med ett föraktligt och förvirrat medvetande framlevda liv.
Han kommer inte att ge sig förrän han har nått sitt syfte, förrän han, slagen och plundrad, har forslats till ett nytt Auschwitz, förrän han tvingats gräva sin egen grav etc, och förloppet som leder dit kommer att förundra honom igen, precis som förra gången.
Vi är åsyna vittnen till processen: vi ser hur Israel och judarna i förskingringen går helt skilda vägar."
Imre Kertész: Anteckningar 2001 – 2003 (översättning av Ervin Rosenberg). Publiceras med tillstånd av översättaren Ervin Rosenberg och Svante Weyler på Weyler förlag. Utkommer hösten 2012.
onsdag 21 mars 2012
Begravningen - och uppdateringar läggs in här under dagen.
I Jerusalem begravdes idag Rabbi Jonathan Sandler och hans två söner, sex och tre år gamla. De var tre av offren för det islamistiska angreppet i Toulouse.Uppdatering: TT skriver att Salam Fayyad, premiärminister för självstyret på Västbanken, har fördömt attacken mot skolan och sagt att extremister måste upphöra med att använda palestiniernas sak för att rättfärdiga sina våldsdåd.
”Det är dags för dessa brottslingar att sluta torgföra sina terrorhandlingar i Palestinas namn och sluta låtsas kämpa för de palestinska barnens rättigheter”, säger Fayyad i ett uttalande enligt AFP.
Uppdatering 2: Den islamistiske terroristens namn finns nu publicerat. Och här går DN in och berättar hans livshistoria.Islamistiska motiv
Det var som jag skrev: islamistiska motiv. Längst ner i denna bloggpost kan du läsa min allra första text efter attentatet mot den judiska skolan. Min första analys motsvarar exakt de motiv som nu redovisas:"Mannen som misstänks ligga bakom seriemorden misstänks ha koppling till al-Qaida, sade Frankrikes inrikesminister Claude Gueant till journalister på plats. Han sade också att mannen sagt sig vilja utkräva hämnd för oförrätter mot palestinska barn och hämnas på den franska armén för dess intervention utomlands."
DN skriver:
"Den 24-åring som är huvudmisstänkt förskansar sig ännu på förmiddagen i ett hus. De misstänkta ska ha koppling till al-Qaida."
Skynews rapporterar kontinuerligt.
Danska Information uppger att mannen tidigare anhållits i Afghanistan.
Och här en längre överblickande text i Daily Mail.
Nå, nu vet vi vad som väntar framöver.
Här reprisen av det första jag skrev:
Ozar Hatorah i Toulouse angreps.Uppdatering förmiddag - Att förnedra, trakassera och mörda europeiska judar betraktas utifrån jihad-perspektivet som legitimt. Fortfarande hörs ändå mest de röster som säger "nej, det pågår ingen islamisering av väst", "det är överdrivet att påstå det"... och för varje nytt attentat flyttas fokus snart till en annan plats och ett annat ämne och någon suckar "är det konstigt att de hatar oss, så illa som vi behandlar dem".... Hört det förut?
Uppdatering 14:35 - Om dessa olika attentat utförts av samma person/personer och alldeles oavsett om det är organisatoriskt sammanlänkat och välplanerat i alla tre fallen, och fransk polis och underrättelsetjänst lyckas ta den/de skyldiga, så betraktar jag det som terrorbrott. Det är inget som tyder på någonting annat. Spekulationerna i europeisk press går både åt islamist- och högerextremist-hållet (förmodligen darrar många redaktörer just nu inför tanken att en fransk motsvarighet till den norske massmördaren skulle vara i farten). Själv tillåter jag mig en försiktig analys som trots allt kan knytas till två av de regioner där islamismen versus väst är som tydligast i dag: Israel/Palestina och Afghanistan.
Ida Jessen: Ramt af ingenting. En glemmebog (Gyldendal)
”Jeg er bange for min fejhed, nu hvor jeg er blevet mig selv. Jeg har en mistanke om, at den kun har været skjult i alle disse år, fordi jeg har haft andre at tage mig af.”
I min bok om tio skandinaviska författare, Skrivandets portar, är Ida Jessen en i gruppen som kommer från Danmark. Det är ingen tillfällighet. När jag läste henne första gången förstod jag att det var något utöver det vanliga. I min bok säger hon:”För mig är litteraturen fullbordat liv. I de lyckade, fullgångna verken är det verkligen kött och blod det rör sig om, både när jag läser och skriver. När jag skriver är jag kort sagt en annan.”
Utanför fiktionen lever den andra litteraturen, den som nu fått Ida Jessen att säga att hon ”er blevet mig selv”. Efter den stormiga och misslyckade kärleken faller man först ner i ett hål där man är ingen. Efter det reser man sig och blir sig själv.
”Hvad ved jeg om bitterhed: Den gør dig syg. Løb din vej, bli ikke stående, lad dig ikke friste. Men jag kan være bitter (…) Vil jeg være bitter? Min stemme er lillebitte. Et pust. Dette skriver jeg af nød. Gør mig ikke grim.”
Ida Jessens lilla glemmebog har berört mig djupt. Den når ända ner och ända in.
Porträttfotograf Miklos Szabo 2009. Boken utkommer idag, 21 mars.
tisdag 20 mars 2012
Bernard-Henri Lévy om antisemitismen.
Lästips: Bernard-Henri Lévys essä om det som hände igår. Textens rubrik är "After the carnage in Toulouse, France must stand together against anti-Semitism". Översatt till engelska för Haaretz."A word of advice to the pyromaniacs of the defense of "national identity," perceived as a closed entity, nervous and jittery, feeding on resentment and hatred: it is the social contract that is the victim of assassination in a bloodbath of this kind; it is the very foundation of our common existence that vacillates and gives way when such madness explodes. There can be no worse blow to French culture, to the soul of our country, its history and when all is said and done, to its grandeur than racism and, today, anti-Semitism."
Bilden från gårdagens manifestation i Paris.
Mördaren? Offren.
I internationell press, liksom i vår egen, talar man idag allt mer om en nazistisk, avskedad militär som trolig förövare i gårdagens och tidigare attacker. Till vänster ser man bilden som gjorde att de tre avskedades. Till höger några av offren för gårdagens attack. Om denna teori håller så hade jag fel i mina första tankar igår. Det är jag den förste att erkänna. Det fanns flera tunga skäl till att jag menade att det var en jihadistisk attack. Och uppenbarligen håller man i Frankrike dörren öppen för olika motiv (se nedan). Men nu inväntar jag vad de franska myndigheterna kommer fram till.Så här skriver DN idag:
"Det gemensamma för alla dödsoffer hittills är att de har ursprung i andra länder än bara Frankrike. Tre av de dödade militärerna hade nordafrikanska bakgrund, den fjärde var från Martinique och samtliga offer vid den judiska skolan hade dubbelt medborgarskap i Israel och Frankrike. Polisens misstankar är därför någon form av hatbrottsmotiv, islamistiskt eller antisemitiskt. Att gärningsmannen kan ha sympatier med extremhögern är alltså också ett huvudspår, liksom det finns teorier om att gärningsmannen av någon anledning hyser agg mot den franska militären."
Och här finns nya uppgifter i Svenskan.
Diktaren Adonis kommer aldrig att få Nobelpriset....
Mitt påstående är att Adonis aldrig kommer att få Nobelpriset, eftersom han vägrar spela med i det som kallas "den arabiska våren" (med tack till Karl Malghult för tipset).Läs, fundera, läs igen och...
Intervjun med Adonis hittar man här, men det jag nedan citerar är hämtat ur Folket i Bilds översättning.
"Med tanke på islamisternas och fanatikernas övertagande av den ”arabiska våren” kommer den arabiska ungdomen inte att kunna spela någon roll. Den arabiska ungdomen har sorgligt nog ingen vägledande ideologi, saknar organisering och är därför svag. De enda som är organiserade i arabvärlden idag, vid sidan av statsapparaterna, är de religiösa fundamentalisterna.
På frågan om människorna som massakrerats av den syriska regeringen på Hamas och Homs gator verkligen är fundamentalister svara Adonis med motfrågan: Varifrån har du fått dessa informationer? Intervjuaren svarar då att alla internationella korrespondenter och Al-Jazeera rapporterar att människorna inte är radikala islamister, varpå Adonis ställer en ny motfråga: Tror du verkligen på dessa rapporter?
Adonis påstår att en stor majoritet av ledningen i den syriska oppositionen är fundamentalister. Adonis själv är en radikal opponent till den syriska regimen, men han stöder inte den fundamentalistiska oppositionen. Han har ingen lust att bli inblandad i en radikal omvälvning av en militärdiktatur till en radikal religiös diktatur.
Kommer oppositionen att skapa en teokrati, en slags Khomeinism eller en slags kalifat? Nej ett kalifat behövs inte, en religiös inriktning räcker, vilket verkligen vore ett stort steg tillbaka, svarar han. Den arabiska revolutionen är chanslös om den inte blir sekulär. Den pågående omvälvningen rör sig mer på medeltidsnivå än i vår moderna samtid.
Skiljer man inte på staten och religionen och ger kvinnor lika rättigheter, utan håller fast vid Sharialagar, ersätts bara ett tyrannvälde med ett annat. Den militära diktaturen kontrollerar allt; människornas kroppar, språk och hela vardagsliv. Den religiösa diktaturen är för Adonis också en totaldiktatur.
Angående utvecklingen i Egypten säger Adonis att fundamentalisterna där fick nästan 75% av rösterna i den första fria folkomröstningen, vilket visar att begreppet ”demokrati” inte står så högt i kurs. Han menar att man därför bör tänka över ”demokratibegreppet”. Han nämner i sammanhanget att Hitler faktiskt kom till makten genom allmänna val, och vad blev det för demokrati? Nu har islamisterna vunnit i Egypten, vilket man måste acceptera, men han tänker aldrig ställa sig på islamisternas sida. En Islamo-fascism är ett möjligt hot. Det innebär dock inte att de nuvarande diktatorerna bör stanna kvar. De måste falla, men man måste också tänka vilken sorts regim man vill ha istället.
Särskilt Syrien kan inte betraktas isolerat. Glöm inte att det redan finns ett land i regionen som baseras på religion: Israel. Vi behöver inte ännu en religiös regim i regionen.
Adonis motsätter sig varje form av militärt ingripande utifrån i Syrien och påpekar att Ryssland och Kina bara grundar sina ställningstaganden i FN:s säkerhetsråd på egna intressen. USA har sina allierade i Qatar, Saudi Arabien and Israel. Varför skulle ryssarna agera annorlunda än amerikanarna? De har sina intressen.
Men vädjan om stöd utifrån från oppositionen för att "människor i Syrien skjuts i tusental", som framförts via Istanbul, vad anser Adonis om den? Du som intervjuare, svarar han, måste förstå att rebellerna i Syrien är mest samlade i städer som Hama och Homs längs den turkiska gränsen. Det syriska samhället i stort har inte flytt. Hur är det t ex i städer som Aleppo, Damascus och Latakia eller i centrala Syrien? frågar han retoriskt. Där är det lugnt. Om det syriska samhället skulle börja röra på sig, som i Yemen t ex, så skulle allt förändras.
Angående de syriska soldater som påstås ha deserterat och anslutit sig till ”Fria syriska armén” (FSA) säger Adonis att det är ren propaganda. Om det vore sant att höga officerare skulle ha bytt sida skulle regimen redan ha fallit. Men det är inte sant.
Adonis vill inte ha några kontakter med den ”syriska oppositionen” och förklarar att det finns mer än bara en opposition, t ex den som är allierad med Turkiet, oppositionen i västländer och de många oppositionsgrupperna inne i Syrien. Om han måste välja bland dessa skulle han välja oppositionen inom Syrien. Men han önskar inte byta regim just nu. Han vill däremot delta i en förändring av det syriska samhället i grunden.
Väst bryr sig egentligen inte om arabvärlden. De vill knäcka ”onskans axelmakter” – Iran-Hezbollah-Syrien. Denna allians vill även Adonis lösa upp, men inte till priset av utplånandet av en nation, ett land och en hel civilisation.
Så kommer det muslimska brödraskapet och dess liberala framtoning på sistone på tal. Det muslimska brödraskapets ledare är rena fascister säger Adonis. Det finns ingen liberal Islam. Liberala muslimer ja, men ingen liberal Islam. Om väst önskar sig en liberal Islam bör man ta itu med t ex Saudi Arabien.
Slutligen säger Adonis att ett år efter att den arabiska våren startade, verkar det som att Arabvärlden faktiskt har förlorat, och tillägger att, det är bättre att vara förlorare än att hamna under stöveln i en religiös diktatur."
(samtliga kursiveringar är mina, TN)
måndag 19 mars 2012
Valzhyna Morts nya bok har anlänt från USA.
Valzhyna Mort, bördig från Minsk i Belarus, har utkommit med en ny diktsamling, Collected Body, den första hon skrivit direkt på engelska. Sedan många år lever och verkar hon i USA. Ett smakprov ur boken, i min egen översättning:
Syltligg stilla, säger han
och börjar gräva
liggande som en hund på stranden,
tills hålet är vattenfyllt.
han har redan grävt ur två lår av sand
när hon till slut frågar, vad finns det där,
övertygad om att där inte finns något
ingenstans kan han kyssa henne där hon inte redan kyssts av solen
varje kväll går hon till havet med sin gamle far och sina tre systrar.
de klär av sig på rad
deras kroppar identiska som i pappersgirlander.
kroppar som får dig att tänka på kvinnor som bara skär grönsaker
- det är som att bo vid järnvägsstationen,
svär deras far –
och alltid stoppar sista biten i munnen.
men det finns inte ens en kniv kvar åt henne i hela huset.
ljudet av en gök som haltar över sanddynerna.
hon tar en solstråle slipad av sten
och skär med den
och du ser genast skillnad på hennes grönsaker
och de andras, på hur de lyser.
länge efter maten samtalar de i trädgården.
uppifrån faller plommon, släppta av den varma vinden, ner mot bordet.
de drar plommonen ett och ett som dominobrickor från grenen
kärnor och krossade junilöss blir kvar på bordet.
men redan nu står de virade och insvepta i vita handdukar,
hennes tänder, markerade av en blå läpplinje, skakar,
medan de krafsar i saltkornen. hennes bitna tunga
formas i munnen till ett rött ostron,
som hon slukar, med andan i halsen.
Deras far vänder sig om för att torka pitten,
men flickorna frotterar sina bröst och skrev öppet,
händerna är vana att torka av bord,
deras huvuden stora som den tidiga månens skugga,
deras bröstvårtor stora som skuggorna från deras huvuden,
och svarta så att deras mjölk kan se ännu vitare ut.
hon är också barsk och likgiltig inför sina fulla bröst,
som om hon skuffade ner en katt från stolen,
för att hennes far skulle kunna sitta där.
de drack öl i norrskenet som lyste upp endast sig själv.
segelbåtar slänger av sina vida vita klänningar
blottar sina taniga nackar och skuldror,
och ställer sig på led vid piren som om det vore en bardisk.
det bekymrar henne, vad var det egentligen han hittade där.
så hon smeker sig själv under handduken.
det är lätt att känna var han grävt –
hålet är fortfarande mjukt.
vattenytan är slät, likt pälsen på ett djur som just slickat sig.
en fågel, stor också på avstånd,
tror att havet är ett ägg.
Så fågeln sitter i godan ro på havet
och känner hur det stöter till då och då.
Foto av Valzhyna Mort på besök i Viby: Astrid Nydahl
Attentaten i Frankrike. Jihad på europeisk mark.
Ozar Hatorah i Toulouse angreps.Uppdatering förmiddag - Att förnedra, trakassera och mörda europeiska judar betraktas utifrån jihad-perspektivet som legitimt. Fortfarande hörs ändå mest de röster som säger "nej, det pågår ingen islamisering av väst", "det är överdrivet att påstå det"... och för varje nytt attentat flyttas fokus snart till en annan plats och ett annat ämne och någon suckar "är det konstigt att de hatar oss, så illa som vi behandlar dem".... Hört det förut?
Uppdatering 14:35 - Om dessa olika attentat utförts av samma person/personer och alldeles oavsett om det är organisatoriskt sammanlänkat och välplanerat i alla tre fallen, och fransk polis och underrättelsetjänst lyckas ta den/de skyldiga, så betraktar jag det som terrorbrott. Det är inget som tyder på någonting annat. Spekulationerna i europeisk press går både åt islamist- och högerextremist-hållet (förmodligen darrar många redaktörer just nu inför tanken att en fransk motsvarighet till den norske massmördaren skulle vara i farten). Själv tillåter jag mig en försiktig analys som trots allt kan knytas till två av de regioner där islamismen versus väst är som tydligast i dag: Israel/Palestina och Afghanistan.
Uppdatering 15:32 - Nya intressant uppgifter från Daily Mail, också med spekulationer om mördaren.
Uppdatering 17:10 - Jodå, det finns andra spår. Här ett.



