tisdag 20 mars 2012

Bernard-Henri Lévy om antisemitismen.

Lästips: Bernard-Henri Lévys essä om det som hände igår. Textens rubrik är "After the carnage in Toulouse, France must stand together against anti-Semitism". Översatt till engelska för Haaretz.

"A word of advice to the pyromaniacs of the defense of "national identity," perceived as a closed entity, nervous and jittery, feeding on resentment and hatred: it is the social contract that is the victim of assassination in a bloodbath of this kind; it is the very foundation of our common existence that vacillates and gives way when such madness explodes. There can be no worse blow to French culture, to the soul of our country, its history and when all is said and done, to its grandeur than racism and, today, anti-Semitism."

Bilden från gårdagens manifestation i Paris.

Mördaren? Offren.

I internationell press, liksom i vår egen, talar man idag allt mer om en nazistisk, avskedad militär som trolig förövare i gårdagens och tidigare attacker. Till vänster ser man bilden som gjorde att de tre avskedades. Till höger några av offren för gårdagens attack. Om denna teori håller så hade jag fel i mina första tankar igår. Det är jag den förste att erkänna. Det fanns flera tunga skäl till att jag menade att det var en jihadistisk attack. Och uppenbarligen håller man i Frankrike dörren öppen för olika motiv (se nedan). Men nu inväntar jag vad de franska myndigheterna kommer fram till.

Så här skriver DN idag:

"Det gemensamma för alla dödsoffer hittills är att de har ursprung i andra länder än bara Frankrike. Tre av de dödade militärerna hade nordafrikanska bakgrund, den fjärde var från Martinique och samtliga offer vid den judiska skolan hade dubbelt medborgarskap i Israel och Frankrike. Polisens misstankar är därför någon form av hatbrottsmotiv, islamistiskt eller antisemitiskt. Att gärningsmannen kan ha sympatier med extremhögern är alltså också ett huvudspår, liksom det finns teorier om att gärningsmannen av någon anledning hyser agg mot den franska militären."

Och här finns nya uppgifter i Svenskan.

Diktaren Adonis kommer aldrig att få Nobelpriset....

Mitt påstående är att Adonis aldrig kommer att få Nobelpriset, eftersom han vägrar spela med i det som kallas "den arabiska våren" (med tack till Karl Malghult för tipset).

Läs, fundera, läs igen och...

Intervjun med Adonis hittar man här, men det jag nedan citerar är hämtat ur Folket i Bilds översättning.

"Med tanke på islamisternas och fanatikernas övertagande av den ”arabiska våren” kommer den arabiska ungdomen inte att kunna spela någon roll. Den arabiska ungdomen har sorgligt nog ingen vägledande ideologi, saknar organisering och är därför svag. De enda som är organiserade i arabvärlden idag, vid sidan av statsapparaterna, är de religiösa fundamentalisterna.

På frågan om människorna som massakrerats av den syriska regeringen på Hamas och Homs gator verkligen är fundamentalister svara Adonis med motfrågan: Varifrån har du fått dessa informationer? Intervjuaren svarar då att alla internationella korrespondenter och Al-Jazeera rapporterar att människorna inte är radikala islamister, varpå Adonis ställer en ny motfråga: Tror du verkligen på dessa rapporter?

Adonis påstår att en stor majoritet av ledningen i den syriska oppositionen är fundamentalister. Adonis själv är en radikal opponent till den syriska regimen, men han stöder inte den fundamentalistiska oppositionen. Han har ingen lust att bli inblandad i en radikal omvälvning av en militärdiktatur till en radikal religiös diktatur.

Kommer oppositionen att skapa en teokrati, en slags Khomeinism eller en slags kalifat? Nej ett kalifat behövs inte, en religiös inriktning räcker, vilket verkligen vore ett stort steg tillbaka, svarar han. Den arabiska revolutionen är chanslös om den inte blir sekulär. Den pågående omvälvningen rör sig mer på medeltidsnivå än i vår moderna samtid.

Skiljer man inte på staten och religionen och ger kvinnor lika rättigheter, utan håller fast vid Sharialagar, ersätts bara ett tyrannvälde med ett annat. Den militära diktaturen kontrollerar allt; människornas kroppar, språk och hela vardagsliv. Den religiösa diktaturen är för Adonis också en totaldiktatur.

Angående utvecklingen i Egypten säger Adonis att fundamentalisterna där fick nästan 75% av rösterna i den första fria folkomröstningen, vilket visar att begreppet ”demokrati” inte står så högt i kurs. Han menar att man därför bör tänka över ”demokratibegreppet”. Han nämner i sammanhanget att Hitler faktiskt kom till makten genom allmänna val, och vad blev det för demokrati? Nu har islamisterna vunnit i Egypten, vilket man måste acceptera, men han tänker aldrig ställa sig på islamisternas sida. En Islamo-fascism är ett möjligt hot. Det innebär dock inte att de nuvarande diktatorerna bör stanna kvar. De måste falla, men man måste också tänka vilken sorts regim man vill ha istället.

Särskilt Syrien kan inte betraktas isolerat. Glöm inte att det redan finns ett land i regionen som baseras på religion: Israel. Vi behöver inte ännu en religiös regim i regionen.

Adonis motsätter sig varje form av militärt ingripande utifrån i Syrien och påpekar att Ryssland och Kina bara grundar sina ställningstaganden i FN:s säkerhetsråd på egna intressen. USA har sina allierade i Qatar, Saudi Arabien and Israel. Varför skulle ryssarna agera annorlunda än amerikanarna? De har sina intressen.

Men vädjan om stöd utifrån från oppositionen för att "människor i Syrien skjuts i tusental", som framförts via Istanbul, vad anser Adonis om den? Du som intervjuare, svarar han, måste förstå att rebellerna i Syrien är mest samlade i städer som Hama och Homs längs den turkiska gränsen. Det syriska samhället i stort har inte flytt. Hur är det t ex i städer som Aleppo, Damascus och Latakia eller i centrala Syrien? frågar han retoriskt. Där är det lugnt. Om det syriska samhället skulle börja röra på sig, som i Yemen t ex, så skulle allt förändras.

Angående de syriska soldater som påstås ha deserterat och anslutit sig till ”Fria syriska armén” (FSA) säger Adonis att det är ren propaganda. Om det vore sant att höga officerare skulle ha bytt sida skulle regimen redan ha fallit. Men det är inte sant.

Adonis vill inte ha några kontakter med den ”syriska oppositionen” och förklarar att det finns mer än bara en opposition, t ex den som är allierad med Turkiet, oppositionen i västländer och de många oppositionsgrupperna inne i Syrien. Om han måste välja bland dessa skulle han välja oppositionen inom Syrien. Men han önskar inte byta regim just nu. Han vill däremot delta i en förändring av det syriska samhället i grunden.

Väst bryr sig egentligen inte om arabvärlden. De vill knäcka ”onskans axelmakter” – Iran-Hezbollah-Syrien. Denna allians vill även Adonis lösa upp, men inte till priset av utplånandet av en nation, ett land och en hel civilisation.

Så kommer det muslimska brödraskapet och dess liberala framtoning på sistone på tal. Det muslimska brödraskapets ledare är rena fascister säger Adonis. Det finns ingen liberal Islam. Liberala muslimer ja, men ingen liberal Islam. Om väst önskar sig en liberal Islam bör man ta itu med t ex Saudi Arabien.

Slutligen säger Adonis att ett år efter att den arabiska våren startade, verkar det som att Arabvärlden faktiskt har förlorat, och tillägger att, det är bättre att vara förlorare än att hamna under stöveln i en religiös diktatur."

(samtliga kursiveringar är mina, TN)

måndag 19 mars 2012

Valzhyna Morts nya bok har anlänt från USA.

Valzhyna Mort, bördig från Minsk i Belarus, har utkommit med en ny diktsamling, Collected Body, den första hon skrivit direkt på engelska. Sedan många år lever och verkar hon i USA. Ett smakprov ur boken, i min egen översättning:

Sylt

ligg stilla, säger han

och börjar gräva
liggande som en hund på stranden,
tills hålet är vattenfyllt.
han har redan grävt ur två lår av sand
när hon till slut frågar, vad finns det där,
övertygad om att där inte finns något

ingenstans kan han kyssa henne där hon inte redan kyssts av solen

varje kväll går hon till havet med sin gamle far och sina tre systrar.
de klär av sig på rad
deras kroppar identiska som i pappersgirlander.
kroppar som får dig att tänka på kvinnor som bara skär grönsaker
- det är som att bo vid järnvägsstationen,
svär deras far –
och alltid stoppar sista biten i munnen.
men det finns inte ens en kniv kvar åt henne i hela huset.
ljudet av en gök som haltar över sanddynerna.
hon tar en solstråle slipad av sten
och skär med den
och du ser genast skillnad på hennes grönsaker
och de andras, på hur de lyser.

länge efter maten samtalar de i trädgården.
uppifrån faller plommon, släppta av den varma vinden, ner mot bordet.
de drar plommonen ett och ett som dominobrickor från grenen
kärnor och krossade junilöss blir kvar på bordet.

men redan nu står de virade och insvepta i vita handdukar,
hennes tänder, markerade av en blå läpplinje, skakar,
medan de krafsar i saltkornen. hennes bitna tunga
formas i munnen till ett rött ostron,
som hon slukar, med andan i halsen.
Deras far vänder sig om för att torka pitten,
men flickorna frotterar sina bröst och skrev öppet,
händerna är vana att torka av bord,
deras huvuden stora som den tidiga månens skugga,
deras bröstvårtor stora som skuggorna från deras huvuden,
och svarta så att deras mjölk kan se ännu vitare ut.

hon är också barsk och likgiltig inför sina fulla bröst,
som om hon skuffade ner en katt från stolen,
för att hennes far skulle kunna sitta där.
de drack öl i norrskenet som lyste upp endast sig själv.
segelbåtar slänger av sina vida vita klänningar
blottar sina taniga nackar och skuldror,
och ställer sig på led vid piren som om det vore en bardisk.

det bekymrar henne, vad var det egentligen han hittade där.
så hon smeker sig själv under handduken.
det är lätt att känna var han grävt –
hålet är fortfarande mjukt.
vattenytan är slät, likt pälsen på ett djur som just slickat sig.
en fågel, stor också på avstånd,
tror att havet är ett ägg.
Så fågeln sitter i godan ro på havet
och känner hur det stöter till då och då.

Foto av Valzhyna Mort på besök i Viby: Astrid Nydahl

Attentaten i Frankrike. Jihad på europeisk mark.

Ozar Hatorah i Toulouse angreps.

Attentaten i Frankrike fortsätter. Idag på morgonen attackerades en judisk skola. Minst fyra har dödats, flera andra skadats. Attentatet följer mönstret: människor på motorcykel öppnar eld och försvinner snabbt. Förra attentatet ägde rum i närheten av Toulouse. Då dödades tre franska militärer. Behöver vi tveka om motiven? Jihad tar sig många uttryck, en variant är att "flytta" den väpnade kampen från Israel/Palestina och Afghanistan till Europa (som om franska skolbarn hade någonting med Israel/Palestina att göra). Den teorin framfördes redan vid de två tidigare attentaten eftersom de riktade sig direkt mot fransk trupp.

Uppdatering förmiddag - Att förnedra, trakassera och mörda europeiska judar betraktas utifrån jihad-perspektivet som legitimt. Fortfarande hörs ändå mest de röster som säger "nej, det pågår ingen islamisering av väst", "det är överdrivet att påstå det"... och för varje nytt attentat flyttas fokus snart till en annan plats och ett annat ämne och någon suckar "är det konstigt att de hatar oss, så illa som vi behandlar dem".... Hört det förut?

Uppdatering 14:35 - Om dessa olika attentat utförts av samma person/personer och alldeles oavsett om det är organisatoriskt sammanlänkat och välplanerat i alla tre fallen, och fransk polis och underrättelsetjänst lyckas ta den/de skyldiga, så betraktar jag det som terrorbrott. Det är inget som tyder på någonting annat. Spekulationerna i europeisk press går både åt islamist- och högerextremist-hållet (förmodligen darrar många redaktörer just nu inför tanken att en fransk motsvarighet till den norske massmördaren skulle vara i farten). Själv tillåter jag mig en försiktig analys som trots allt kan knytas till två av de regioner där islamismen versus väst är som tydligast i dag: Israel/Palestina och Afghanistan.

Uppdatering 15:32 - Nya intressant uppgifter från Daily Mail, också med spekulationer om mördaren.

Uppdatering 17:10 - Jodå, det finns andra spår. Här ett.

Ensamheten.

I Vägen till kontemplation skriver Thomas Merton om ensamheten:

“Du kommer aldrig att finna inre ensamhet om du inte gör någon medveten ansträngning att befria dig från de begär och omsorger och intressen som hör samman med en existens i tiden och i världen (…) Gör allt du kan för att undvika människornas nöjen och larm och affärer. Håll dig så långt borta som du kan från de platser där de samlas för att lura och skymfa varandra, för att skratta åt varandra eller för att gäcka varandra med sina falska vänskapsgester.”

söndag 18 mars 2012

Sällsynta söndagar.

Filmen jag just sett, denna mycket tidiga söndag (som bara är 34 minuter lång), fick mig att tänka på vad relationer är. Hur man som son förhåller sig till fadern, och hur man som far förhåller sig till sönerna. Illusionen är att man självklart för något vidare. Eller att man tar emot något som två generationer tidigare varit lika självklart. Så är det förstås inte. Varken genetiskt betingat missbruk eller beteende går med naturnödvändighet rakt in i sonens hjärta. Men det finns där, vibrerande som rönnbärsgelén till lammsteken.

Söndagen kommer. Jag följer den i spåren och gör nästa större utskick av nya boken. Sedan - som vore det genetiskt betingat - följer måndagen och nästa, betydligt mindre, utskick av böcker. Postterminalen står redo med gula och blå brevlådor.

Nå, att ha en ny bok i huset ger energi. Jag delar gärna med mig av den, som jag dricker den in i morgonsolens ljus. Sunday Morning Coming Down.

Foto: Astrid Nydahl

lördag 17 mars 2012

Auktion på Vilks senaste teckning.

Sedan några dagar har jag haft Lars Vilks senaste teckning liggande i datorn. Idag kan jag visa er den, därför att auktionen har börjat hos Snaphanen. Ett första bud på en tusenlapp är lagt. Den lär redan imorgon betinga ett högre värde än så.

Nå, kan HC Andersen som en nästan underdånigt leende dhimmi, bugande för profeten, vara något för den ironiskt lagde? Bara den för öldrickare bekanta elefanten är värd sin vikt i - tja, kanske både trycksvärta och guld. Gå till Snaphanen och lägg era bud. Lars Vilks egna ord:

"Alltsedan min teckning av Profeten och H C Andersen på studiebesök i Carlsbergsbryggerierna (2006)väckte intensivt intresse i Karlstad har jag velat möta denna uppmärksamhet med en ny version. Den nya versionen bär titeln Efter avslutat gemensamt studiebesök på Carlsbergsbryggerierna bjuder H.C. Andersen sin profetgäst farväl, dock blir denna gest på grund av elefantskäl ej uppfattad, teckning A4, 210 mm, 297 mm, signeret, Lars Vilks."

Jalving (t.v.) och Vilks i Skåne.
Foto: Snaphanen.

Mikael Jalving skriver här
om sitt besök hos Vilks. Jag fäster mig vid en mening som tycks sammanfatta vår belägenhet:

"Engang var det folkehjemmet, der bestemte; i dag er det folkevandringen."

Klicka för stor version av teckningen. Och Lars Vilks läser man, som alltid, på Vilks.net

Inte bara Malmö.

Vi som lever och verkar i Skåne vet det. Men det tycks inte vara allmän kunskap. Våldtäkt, misshandel, rån och mord är dagliga ingredienser i det nya Skåne som sägs pulsera av "spännande" händelser. Mediaklassen älskar det. Att se blod flyta stimulerar säkert både redaktörer och reportrar.

I den här Kristianstadstadsdelen (Vilan) bor en av våra allra närmaste vänner. Igår kväll small det runt hörnet från hans bostad. En man skjuten, enligt uppgift i Skånskan livshotande skadad. Kanske bara som symbolisk handling sköt man också hans hund. Det är bara några dagar sedan en annan man sköts till döds, i Ronneby, i vår geografiska närhet. Polisen ser förstås inga samband. Det är ytterst sällan det händer.

Denna "utveckling" står mig upp i halsen. Aldrig har jag varit rädd när jag vandrat i Lissabons smala och mörka gränder. Men jag tänker banne mig efter innan jag går ut i min egen hemstad kvällstid. Men det är inte illa nog. Det måste bli ännu värre innan någon i maktens lokala och centrala organ reagerar - och agerar - på allvar (festtalen och ministerbesöken kan vi vara utan). Det är en stor sorg - och vrede - att leva i svallvågorna av den flumliberala, mjuka och illusionsmättade hanteringen av en social händelseutveckling som sorteras in under den gemensamma, inte sällan felaktiga rubriken "samhällets olycksbarn". Tänk om det hade varit så enkelt.

Gunnar Lundin om Sven Lindqvist.

I Tidningen Kulturen porträtteras idag Sven Lindqvist av Gunnar Lundin, under rubriken Den unge Sven Lindqvist. Hela essän hittar du här, och en liten inledande bit kan du smaka redan här:

"En sommareftermiddag på åttiotalet såg jag Lindqvist på ett stort bibliotek i Stockholm. Där fanns unga studenter i jeans och T-shirts och äldre akademiker i skjorta och slips; Lindqvist stod i foajén iklädd kakiskjorta och den sorts kort­byxor bärs av anglosaxiska kolonisatörer och upptäcktsresande i Tredje världen; bara tropikhjälmen fattades. Detta var, förstår jag nu, också en praktik. Redan med sina första indianböcker ville han praktisera det han läste. Den vittneslitteratur som därpå följde är av stort värde. Och det finns, märker jag snart, en logik och en kontinuitet alltifrån de tidiga essäerna."

torsdag 15 mars 2012

Klart för första utskicket av boken Sextio år senare.

Idag levererades min nya bok, Sextio år senare, från tryckeriet. Tills vidare får de ligga på golvet i mitt arbetsrummet. Men jag har ställt i ordning för första utskicket. Kuverten är adresserade och frankerade, imorgon blir det dags att skriva dedikationer till de läsare som så begärt, packa och ta bussen till stan med så många som jag orkar bära. Böckerna bör nå fram till adressaterna på måndag eller tisdag, utlandsbeställningarna förhoppningsvis i slutet av nästa vecka.

Antalet beställningar är den här gången färre än de var för Kulturen vid stupet. Det kan möjligen bero på det något annorlunda temat för den nya boken. Om någon bloggare känner sig hågad, så är det bara att höra av sig för ett friexemplar. Några är redan utskickade, men jag är öppen för fler.

Beställningar från och med nu expedieras i det andra utskicket, som jag planerar att göra i mitten eller slutet av nästa vecka. Är du intresserad av boken skickar du mig ett mail: thomas.nydahl@gmail.com

Uppdatering fredag:

2/3 av första utskicket är nu på väg till läsarna/köparna. Jag har skött mitt, sköter posten sitt har ni böckerna i början av nästa vecka. Resten av första utskicket går iväg söndag.

Andra utskicket, som redan börjar fyllas på med beställningar, går iväg på måndag eller tisdag.

Nära nog halva upplagan är härmed såld!

Med den här länken
kommer du till en tidigare informationssida om boken. Skillnaden är alltså den att boken nu är tryckt och levererad. Här en liten presentation av innehållet:

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.

1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah. Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009. Dagboken innehåller också återblickar från 1980- och 1990-talen.

2/ Black Country, England, ett förarbete.

3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.

4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011. Krigsvåren betraktad från sjukbädden.

PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.

Klassiskt judehat.

Karikatyrer får vi leva med. De är en del av det moderna bildsamhället. Men nog reagerar jag när svenska konstnärer använder sig av klassiska antisemitiska klichéer. Se på bilden. Judiska råttor, en av dem med gevär, glufsar i sig av den palestinska osten.

I tidningen Dagen kan man läsa om sammanhanget:

Konstutställning "The holy land - Det håliga landet" har uppfattats framställa israeliter som råttor. Studieförbundet Bilda tillbakavisar och meddelar att den omdiskuterade bilden tagits bort. På fredag invigs "The holy land - Det håliga landet" i Immanuelskyrkan Stockholm, en konstutställning av Stefan Sjöblom och Larz Lindqvist . "Utställningen bygger på intryck från en gemensam resa som konstnärerna gjorde förra året till Israel och de palestinska områdena", står det i beskrivningen på Bildas hemsida.

- Bilder är ju starkare än ord och tolkningen ligger i betraktarens öga. Men som sagt: Det var väldigt oväntat. Förhoppningen är att utställningen ska skapa dialog mer än debatt och jag tror att det här ska bli bra, jag ser fram emot fredagens vernissage och resten av utställningen med tillförsikt, säger Elisabeth Haag.

Haag säger att syftet med utställningen är att "skapa dialog". Hur skulle man kunna ha en dialog om den israeliska ockupationspolitiken när "juden" är en råtta? Jag nöjer mig med att ställa den frågan och visa bilden samt citera studieförbundet Bildas representant Elisabeth Haag. Jag tänker desto mer. Mycket mörka tankar.

"Jag bryr mig inte om ert hat."

Det var i ett annat liv. Det året Tjernobyl exploderade. Året min yngste son föddes. Det var bokstavligt talat i ett annat liv. Den stora familjekretsen där i byn. Huset vi köpt som varit byns telestation. Snett mitt emot bodde paret vi köpt huset av, Åbergs, de legendariska. Idag bor några av mina barnbarn i huset. Men jag minns vilket år det var. 1986. Åbergs är sedan länge döda.

Dit, till telestationen som blev familjehus, kom böckerna från de skrivande och översättande vännerna, med posten eller personligen överlämnade. Jag har kvar de flesta av böckerna, de rymmer så mycket liv och poesi. Som den här, Ett steg på de älskandes ö av Yves Martin (Alba 1986, översättning av Jacques och Marie Werup). Jag slår upp och läser. Kanske går orden bättre in nu, när åren gått och livet är inne i sin näst sista fas:

Er kärlek är inte min.
Era lägenheter kan jag på förhand.
Jag bryr mig inte om ert hat.
Min mjukhet är av det förfärande slaget.

Er boskap, era fåglar: strålande,
Kanske har ni i en viss utsträckning
Blivit medbrottslingar till universum.
Jag ler inte. Det är ett faktum.

Det händer att jag klagar,
Ni har inte lagt märke till min lömska trumpet.
Jag blir tjockare för varje dag för att förbluffa er,
Ni stenkrossare framför människoätaren.