måndag 19 mars 2012

Valzhyna Morts nya bok har anlänt från USA.

Valzhyna Mort, bördig från Minsk i Belarus, har utkommit med en ny diktsamling, Collected Body, den första hon skrivit direkt på engelska. Sedan många år lever och verkar hon i USA. Ett smakprov ur boken, i min egen översättning:

Sylt

ligg stilla, säger han

och börjar gräva
liggande som en hund på stranden,
tills hålet är vattenfyllt.
han har redan grävt ur två lår av sand
när hon till slut frågar, vad finns det där,
övertygad om att där inte finns något

ingenstans kan han kyssa henne där hon inte redan kyssts av solen

varje kväll går hon till havet med sin gamle far och sina tre systrar.
de klär av sig på rad
deras kroppar identiska som i pappersgirlander.
kroppar som får dig att tänka på kvinnor som bara skär grönsaker
- det är som att bo vid järnvägsstationen,
svär deras far –
och alltid stoppar sista biten i munnen.
men det finns inte ens en kniv kvar åt henne i hela huset.
ljudet av en gök som haltar över sanddynerna.
hon tar en solstråle slipad av sten
och skär med den
och du ser genast skillnad på hennes grönsaker
och de andras, på hur de lyser.

länge efter maten samtalar de i trädgården.
uppifrån faller plommon, släppta av den varma vinden, ner mot bordet.
de drar plommonen ett och ett som dominobrickor från grenen
kärnor och krossade junilöss blir kvar på bordet.

men redan nu står de virade och insvepta i vita handdukar,
hennes tänder, markerade av en blå läpplinje, skakar,
medan de krafsar i saltkornen. hennes bitna tunga
formas i munnen till ett rött ostron,
som hon slukar, med andan i halsen.
Deras far vänder sig om för att torka pitten,
men flickorna frotterar sina bröst och skrev öppet,
händerna är vana att torka av bord,
deras huvuden stora som den tidiga månens skugga,
deras bröstvårtor stora som skuggorna från deras huvuden,
och svarta så att deras mjölk kan se ännu vitare ut.

hon är också barsk och likgiltig inför sina fulla bröst,
som om hon skuffade ner en katt från stolen,
för att hennes far skulle kunna sitta där.
de drack öl i norrskenet som lyste upp endast sig själv.
segelbåtar slänger av sina vida vita klänningar
blottar sina taniga nackar och skuldror,
och ställer sig på led vid piren som om det vore en bardisk.

det bekymrar henne, vad var det egentligen han hittade där.
så hon smeker sig själv under handduken.
det är lätt att känna var han grävt –
hålet är fortfarande mjukt.
vattenytan är slät, likt pälsen på ett djur som just slickat sig.
en fågel, stor också på avstånd,
tror att havet är ett ägg.
Så fågeln sitter i godan ro på havet
och känner hur det stöter till då och då.

Foto av Valzhyna Mort på besök i Viby: Astrid Nydahl

Attentaten i Frankrike. Jihad på europeisk mark.

Ozar Hatorah i Toulouse angreps.

Attentaten i Frankrike fortsätter. Idag på morgonen attackerades en judisk skola. Minst fyra har dödats, flera andra skadats. Attentatet följer mönstret: människor på motorcykel öppnar eld och försvinner snabbt. Förra attentatet ägde rum i närheten av Toulouse. Då dödades tre franska militärer. Behöver vi tveka om motiven? Jihad tar sig många uttryck, en variant är att "flytta" den väpnade kampen från Israel/Palestina och Afghanistan till Europa (som om franska skolbarn hade någonting med Israel/Palestina att göra). Den teorin framfördes redan vid de två tidigare attentaten eftersom de riktade sig direkt mot fransk trupp.

Uppdatering förmiddag - Att förnedra, trakassera och mörda europeiska judar betraktas utifrån jihad-perspektivet som legitimt. Fortfarande hörs ändå mest de röster som säger "nej, det pågår ingen islamisering av väst", "det är överdrivet att påstå det"... och för varje nytt attentat flyttas fokus snart till en annan plats och ett annat ämne och någon suckar "är det konstigt att de hatar oss, så illa som vi behandlar dem".... Hört det förut?

Uppdatering 14:35 - Om dessa olika attentat utförts av samma person/personer och alldeles oavsett om det är organisatoriskt sammanlänkat och välplanerat i alla tre fallen, och fransk polis och underrättelsetjänst lyckas ta den/de skyldiga, så betraktar jag det som terrorbrott. Det är inget som tyder på någonting annat. Spekulationerna i europeisk press går både åt islamist- och högerextremist-hållet (förmodligen darrar många redaktörer just nu inför tanken att en fransk motsvarighet till den norske massmördaren skulle vara i farten). Själv tillåter jag mig en försiktig analys som trots allt kan knytas till två av de regioner där islamismen versus väst är som tydligast i dag: Israel/Palestina och Afghanistan.

Uppdatering 15:32 - Nya intressant uppgifter från Daily Mail, också med spekulationer om mördaren.

Uppdatering 17:10 - Jodå, det finns andra spår. Här ett.

Ensamheten.

I Vägen till kontemplation skriver Thomas Merton om ensamheten:

“Du kommer aldrig att finna inre ensamhet om du inte gör någon medveten ansträngning att befria dig från de begär och omsorger och intressen som hör samman med en existens i tiden och i världen (…) Gör allt du kan för att undvika människornas nöjen och larm och affärer. Håll dig så långt borta som du kan från de platser där de samlas för att lura och skymfa varandra, för att skratta åt varandra eller för att gäcka varandra med sina falska vänskapsgester.”

söndag 18 mars 2012

Sällsynta söndagar.

Filmen jag just sett, denna mycket tidiga söndag (som bara är 34 minuter lång), fick mig att tänka på vad relationer är. Hur man som son förhåller sig till fadern, och hur man som far förhåller sig till sönerna. Illusionen är att man självklart för något vidare. Eller att man tar emot något som två generationer tidigare varit lika självklart. Så är det förstås inte. Varken genetiskt betingat missbruk eller beteende går med naturnödvändighet rakt in i sonens hjärta. Men det finns där, vibrerande som rönnbärsgelén till lammsteken.

Söndagen kommer. Jag följer den i spåren och gör nästa större utskick av nya boken. Sedan - som vore det genetiskt betingat - följer måndagen och nästa, betydligt mindre, utskick av böcker. Postterminalen står redo med gula och blå brevlådor.

Nå, att ha en ny bok i huset ger energi. Jag delar gärna med mig av den, som jag dricker den in i morgonsolens ljus. Sunday Morning Coming Down.

Foto: Astrid Nydahl

lördag 17 mars 2012

Auktion på Vilks senaste teckning.

Sedan några dagar har jag haft Lars Vilks senaste teckning liggande i datorn. Idag kan jag visa er den, därför att auktionen har börjat hos Snaphanen. Ett första bud på en tusenlapp är lagt. Den lär redan imorgon betinga ett högre värde än så.

Nå, kan HC Andersen som en nästan underdånigt leende dhimmi, bugande för profeten, vara något för den ironiskt lagde? Bara den för öldrickare bekanta elefanten är värd sin vikt i - tja, kanske både trycksvärta och guld. Gå till Snaphanen och lägg era bud. Lars Vilks egna ord:

"Alltsedan min teckning av Profeten och H C Andersen på studiebesök i Carlsbergsbryggerierna (2006)väckte intensivt intresse i Karlstad har jag velat möta denna uppmärksamhet med en ny version. Den nya versionen bär titeln Efter avslutat gemensamt studiebesök på Carlsbergsbryggerierna bjuder H.C. Andersen sin profetgäst farväl, dock blir denna gest på grund av elefantskäl ej uppfattad, teckning A4, 210 mm, 297 mm, signeret, Lars Vilks."

Jalving (t.v.) och Vilks i Skåne.
Foto: Snaphanen.

Mikael Jalving skriver här
om sitt besök hos Vilks. Jag fäster mig vid en mening som tycks sammanfatta vår belägenhet:

"Engang var det folkehjemmet, der bestemte; i dag er det folkevandringen."

Klicka för stor version av teckningen. Och Lars Vilks läser man, som alltid, på Vilks.net

Inte bara Malmö.

Vi som lever och verkar i Skåne vet det. Men det tycks inte vara allmän kunskap. Våldtäkt, misshandel, rån och mord är dagliga ingredienser i det nya Skåne som sägs pulsera av "spännande" händelser. Mediaklassen älskar det. Att se blod flyta stimulerar säkert både redaktörer och reportrar.

I den här Kristianstadstadsdelen (Vilan) bor en av våra allra närmaste vänner. Igår kväll small det runt hörnet från hans bostad. En man skjuten, enligt uppgift i Skånskan livshotande skadad. Kanske bara som symbolisk handling sköt man också hans hund. Det är bara några dagar sedan en annan man sköts till döds, i Ronneby, i vår geografiska närhet. Polisen ser förstås inga samband. Det är ytterst sällan det händer.

Denna "utveckling" står mig upp i halsen. Aldrig har jag varit rädd när jag vandrat i Lissabons smala och mörka gränder. Men jag tänker banne mig efter innan jag går ut i min egen hemstad kvällstid. Men det är inte illa nog. Det måste bli ännu värre innan någon i maktens lokala och centrala organ reagerar - och agerar - på allvar (festtalen och ministerbesöken kan vi vara utan). Det är en stor sorg - och vrede - att leva i svallvågorna av den flumliberala, mjuka och illusionsmättade hanteringen av en social händelseutveckling som sorteras in under den gemensamma, inte sällan felaktiga rubriken "samhällets olycksbarn". Tänk om det hade varit så enkelt.

Gunnar Lundin om Sven Lindqvist.

I Tidningen Kulturen porträtteras idag Sven Lindqvist av Gunnar Lundin, under rubriken Den unge Sven Lindqvist. Hela essän hittar du här, och en liten inledande bit kan du smaka redan här:

"En sommareftermiddag på åttiotalet såg jag Lindqvist på ett stort bibliotek i Stockholm. Där fanns unga studenter i jeans och T-shirts och äldre akademiker i skjorta och slips; Lindqvist stod i foajén iklädd kakiskjorta och den sorts kort­byxor bärs av anglosaxiska kolonisatörer och upptäcktsresande i Tredje världen; bara tropikhjälmen fattades. Detta var, förstår jag nu, också en praktik. Redan med sina första indianböcker ville han praktisera det han läste. Den vittneslitteratur som därpå följde är av stort värde. Och det finns, märker jag snart, en logik och en kontinuitet alltifrån de tidiga essäerna."

torsdag 15 mars 2012

Klart för första utskicket av boken Sextio år senare.

Idag levererades min nya bok, Sextio år senare, från tryckeriet. Tills vidare får de ligga på golvet i mitt arbetsrummet. Men jag har ställt i ordning för första utskicket. Kuverten är adresserade och frankerade, imorgon blir det dags att skriva dedikationer till de läsare som så begärt, packa och ta bussen till stan med så många som jag orkar bära. Böckerna bör nå fram till adressaterna på måndag eller tisdag, utlandsbeställningarna förhoppningsvis i slutet av nästa vecka.

Antalet beställningar är den här gången färre än de var för Kulturen vid stupet. Det kan möjligen bero på det något annorlunda temat för den nya boken. Om någon bloggare känner sig hågad, så är det bara att höra av sig för ett friexemplar. Några är redan utskickade, men jag är öppen för fler.

Beställningar från och med nu expedieras i det andra utskicket, som jag planerar att göra i mitten eller slutet av nästa vecka. Är du intresserad av boken skickar du mig ett mail: thomas.nydahl@gmail.com

Uppdatering fredag:

2/3 av första utskicket är nu på väg till läsarna/köparna. Jag har skött mitt, sköter posten sitt har ni böckerna i början av nästa vecka. Resten av första utskicket går iväg söndag.

Andra utskicket, som redan börjar fyllas på med beställningar, går iväg på måndag eller tisdag.

Nära nog halva upplagan är härmed såld!

Med den här länken
kommer du till en tidigare informationssida om boken. Skillnaden är alltså den att boken nu är tryckt och levererad. Här en liten presentation av innehållet:

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.

1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah. Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009. Dagboken innehåller också återblickar från 1980- och 1990-talen.

2/ Black Country, England, ett förarbete.

3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.

4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011. Krigsvåren betraktad från sjukbädden.

PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.

Klassiskt judehat.

Karikatyrer får vi leva med. De är en del av det moderna bildsamhället. Men nog reagerar jag när svenska konstnärer använder sig av klassiska antisemitiska klichéer. Se på bilden. Judiska råttor, en av dem med gevär, glufsar i sig av den palestinska osten.

I tidningen Dagen kan man läsa om sammanhanget:

Konstutställning "The holy land - Det håliga landet" har uppfattats framställa israeliter som råttor. Studieförbundet Bilda tillbakavisar och meddelar att den omdiskuterade bilden tagits bort. På fredag invigs "The holy land - Det håliga landet" i Immanuelskyrkan Stockholm, en konstutställning av Stefan Sjöblom och Larz Lindqvist . "Utställningen bygger på intryck från en gemensam resa som konstnärerna gjorde förra året till Israel och de palestinska områdena", står det i beskrivningen på Bildas hemsida.

- Bilder är ju starkare än ord och tolkningen ligger i betraktarens öga. Men som sagt: Det var väldigt oväntat. Förhoppningen är att utställningen ska skapa dialog mer än debatt och jag tror att det här ska bli bra, jag ser fram emot fredagens vernissage och resten av utställningen med tillförsikt, säger Elisabeth Haag.

Haag säger att syftet med utställningen är att "skapa dialog". Hur skulle man kunna ha en dialog om den israeliska ockupationspolitiken när "juden" är en råtta? Jag nöjer mig med att ställa den frågan och visa bilden samt citera studieförbundet Bildas representant Elisabeth Haag. Jag tänker desto mer. Mycket mörka tankar.

"Jag bryr mig inte om ert hat."

Det var i ett annat liv. Det året Tjernobyl exploderade. Året min yngste son föddes. Det var bokstavligt talat i ett annat liv. Den stora familjekretsen där i byn. Huset vi köpt som varit byns telestation. Snett mitt emot bodde paret vi köpt huset av, Åbergs, de legendariska. Idag bor några av mina barnbarn i huset. Men jag minns vilket år det var. 1986. Åbergs är sedan länge döda.

Dit, till telestationen som blev familjehus, kom böckerna från de skrivande och översättande vännerna, med posten eller personligen överlämnade. Jag har kvar de flesta av böckerna, de rymmer så mycket liv och poesi. Som den här, Ett steg på de älskandes ö av Yves Martin (Alba 1986, översättning av Jacques och Marie Werup). Jag slår upp och läser. Kanske går orden bättre in nu, när åren gått och livet är inne i sin näst sista fas:

Er kärlek är inte min.
Era lägenheter kan jag på förhand.
Jag bryr mig inte om ert hat.
Min mjukhet är av det förfärande slaget.

Er boskap, era fåglar: strålande,
Kanske har ni i en viss utsträckning
Blivit medbrottslingar till universum.
Jag ler inte. Det är ett faktum.

Det händer att jag klagar,
Ni har inte lagt märke till min lömska trumpet.
Jag blir tjockare för varje dag för att förbluffa er,
Ni stenkrossare framför människoätaren.

onsdag 14 mars 2012

Christopher Hitchens memoarer.

Jag läser fortfarande Hitch 22. Det är en mycket lärorik bok. Ändå kan man inte bortse ifrån att man fascineras redan av Hitchens språk. Ingen i vår generation har skrivit som han. I natt läste jag kapitlet Havana versus Prague, som skildrar hans besök på Kuba 1968, ett besök som först färgas av revolutionsromantik men mycket snart och brutalt förändras när nyheten om invasionen av Tjeckoslovakien når dem där nere i det "revolutionära" arbetslägrets hetta.

Alldeles mot slutet av kapitlet berättar Hitchens att 1968 ebbade ut i 1969 och antiklimax blev ett viktigt ord i hans vokabulär. Men också det faktum att parollen "Det privata är politiskt" slog igenom. Hitchens säger att han genast förstod hur giftig den var. Men att han kanske inte förstod att tiden redan då var mogen för särartspolitiken, den som smulade sönder den europeiska vänstern och förvandlade den till sekter där allt reducerades till identiteter.

"From now on, it would be enough to be a member of a sex or gender, or epidermal subdivision, or even erotic 'preference', to qualify as a revolutionary. In order to begin a speech or to ask a question from the floor, all that would be necessary by way of preface would be the words: 'Speaking as a...' Then could follow any self-loving description. I will have to say this much for the old 'hard' Left: we earned our claim to speak and intervene by right of experience and sacrifice and work.

It would never have done for any of us to stand up and say that our sex or sexuality or pigmentation or disability were qualifications in themselves."
(min kursivering).

När jag tänker på hur den gångna vinterns så kallade "debatt" om vänstern sett ut slår det mig att allt det där hade redan Hitchens formulerat. Frivilligt har de ställt sig på DN-scenen och demonstrerat sin egen oförmåga, från Sveland till Wollter, från Jönsson till Glaser. Det räckte att någon petade i deras hänvisning till särarten. Någon vänster att tala om existerar inte. Och den "vänster" som alltjämt bär runt på röda fanor har lierat sig med några av de mörkaste krafterna samtiden sett. Också det skriver Hitchens om.

Gå på tunn is.

Varje gång jag gör det, vet jag att den kommer att brista. Varje gång jag gör det, vet jag att den kommer att bära.

Isen. Bristen. Behovet. Isen. Längtan. Uppgivenheten.

Idag blev det så. Rummet är bokat. Biljetten beställd. Där borta över vattnen väntar något jag både vill och värjer mot emot. Jag går ut på den tunna isen och vet - egentligen ingenting. Om den bär tar jag mig hela vägen dit. Då sitter jag snällt kvar i flygplanskroppen och inväntar landningen.

Först ska isarna brista och blomningen börja. Det jag kallar solljus kallar andra vår. Först ska den läka min hud. Sedan ska jag gå på vattnet.

Varje gång jag gör det ångrar jag det. Att det sker alltmer sällan blir allt jag ser i spegelbilden. En vägran och ett nödvärn.

Foto: A. Nydahl.

tisdag 13 mars 2012

Imre Kertész x 2.

Imre Kertész: Det landsförvisade språket, Imre Kertész: Dossier K.(båda i översättning av Ervin Rosenberg, Norstedts respektive Weyler förlag).

I Péter Nádas förord till Det landsförvisade språket heter det bland annat att förintelsen inte är ett ämne man skriver om på tisdagen för att på onsdagen lämna det. Inget kunde vara en bättre karaktäristik på Imre Kertész författarskap, där allting kretsar kring nazisternas stora förbrytelse.

Kertész menar att Auschwitz "har en alltigenom klarlagd, och just därför sluten och oföränderlig struktur", något som både ligger långt bak i tiden och är utforskat in i minsta vrå, men som av just det paradoxala skälet ständigt måste beskrivas. De överlevande blir allt färre, förintelsemaskinen "glider långsamt ur deras av ålder alltmer försvagade händer".

Kopplat till detta tema ter sig därför också Kertész många texter om den kommunistiska diktaturens Ungern att vara: här slås en brygga mellan två totalitära system. Slutsatsen är att ingen äkta konst kan undgå att präglas av den skiljelinje i historien som förintelsen innebär.

I sina essäer och tal skriver och talar denne stillsamme, lite blyge författare ogenerat och med starkt patos. Han vet att hans erfarenhet är viktig, han vet att hans ämne och tema aldrig kan betraktas som färdigt – det måste formuleras om och om igen.

Därmed ansluter han sig till den tes som Ivar Lo-Johansson drev i många år: att en författare alltid endast har ett ämne, och att han alltid återkommer till det, i en ny text, skriven på ett annat sätt, varierat, omformulerat. Ämnet för Kertész, förintelsen och den totalitära makten, går inte att uttömma. Det är evigt och det kommer för all framtid att te sig som just djupt allvar och outgrundlig katastrof i ett och samma andetag.

*

Kan man skriva poesi efter Auschwitz? Theodor Adorno menade att det var omöjligt. Imre Kertész tillbakavisar påståendet som "en moralisk stinkbomb som alldeles i onödan förpestar den redan utan dess medverkan skämda luften" och säger att det enda han lärt av Adornos skrifter handlar om musik.

Den klassiska efterkrigsdiskussionen återkommer alltså i ny frisk tappning i Imre Kertész bok Dossier K. – en självbiografi, som måste vara något av det märkligaste i den självbiografiska genren på länge. Texten är upplagd som en intervju, och grunden till det måste vara de samtal som redaktören Zoltán Haffner hade med Kertész åren 2003-2004 och som skulle bli en djupintervju, men istället ledde till att Kertész tog fram sin dator och satte sig att skriva en bok i tradition från den platonska dialogen, och som vi alla vet: "då är det egentligen en roman som läsaren håller i sin hand."

Alltså är denna självbiografi en platonsk dialog som är en roman. Läser man Kertész får man vara beredd på den sortens genreöverskridanden. Och boken innehåller i sig en rad raffinerade resonemang om vad som är verkligt och vad som är fiktivt.

Verklighetens Auschwitz är trots allt inte detsamma som det förintelseläger som skapats av Kertész för att utgöra spelplats i hans romaner. Kertész menar rentav att han tvingats skapa en fiktiv värld för att alls kunna hantera sina minnen, sitt trauma skapat av förintelsens mekanismer.

Efter hitlerismen hamnade Kertész i nästa diktatur: den öststats-kommunistiska. Här blir han nästan en icke-person, och trots sin instinktiva motvilja mot makthavarna erkänner han här den koketta längtan varje konstnär bär på: erkännandet. "Vet du, det finns ett slags syndrom som jag kallar diktatur-schizofreni. Varje skapare av konst längtar efter att bli erkänd…".

Utifrån detta skulle han leva i ett system som med olika slags prefix i kombination med ordet socialism förändrades bara marginellt, men i grunden var ett monstruöst och frånstötande system. Men också den europeiska erfarenheten i stort säger honom att när vi "börjar tala om kultur och europeiskt värdesystem" så befinner vi oss snart vid ämnet mord.

Leonard Cohen är inte ensam om att ha sett vad framtiden består av: mord. Krematorierna är en del av detta europeiska värdesystem, oavsett om vi vill inse det eller inte. Massmord och demokrati är beståndsdelar av samma kontinents moderna historia. Det som sker i Kertész gamla Ungern just nu tycks bara bekräfta hur det går en linje mellan en begynnande vulgärpropaganda och en förverkligad politisk maktutövning. Och det är en historiens ironi att han väljer att bosätta sig i Berlin, för att slippa konfronteras med hatet i Budapest.

Denna typ av motsägelser är själva fundamentet för Kertész: "Överallt ser jag motsägelser. Men jag tycker om motsägelser". I grunden handlar det om det svåraste av allt, att vara människa, och att vara det i en tid av tekniska framsteg och moraliska haverier, av högcivilisation och barbari som parallella skeenden.

Foto: Astrid Nydahl.