måndag 19 mars 2012

Ensamheten.

I Vägen till kontemplation skriver Thomas Merton om ensamheten:

“Du kommer aldrig att finna inre ensamhet om du inte gör någon medveten ansträngning att befria dig från de begär och omsorger och intressen som hör samman med en existens i tiden och i världen (…) Gör allt du kan för att undvika människornas nöjen och larm och affärer. Håll dig så långt borta som du kan från de platser där de samlas för att lura och skymfa varandra, för att skratta åt varandra eller för att gäcka varandra med sina falska vänskapsgester.”

söndag 18 mars 2012

Sällsynta söndagar.

Filmen jag just sett, denna mycket tidiga söndag (som bara är 34 minuter lång), fick mig att tänka på vad relationer är. Hur man som son förhåller sig till fadern, och hur man som far förhåller sig till sönerna. Illusionen är att man självklart för något vidare. Eller att man tar emot något som två generationer tidigare varit lika självklart. Så är det förstås inte. Varken genetiskt betingat missbruk eller beteende går med naturnödvändighet rakt in i sonens hjärta. Men det finns där, vibrerande som rönnbärsgelén till lammsteken.

Söndagen kommer. Jag följer den i spåren och gör nästa större utskick av nya boken. Sedan - som vore det genetiskt betingat - följer måndagen och nästa, betydligt mindre, utskick av böcker. Postterminalen står redo med gula och blå brevlådor.

Nå, att ha en ny bok i huset ger energi. Jag delar gärna med mig av den, som jag dricker den in i morgonsolens ljus. Sunday Morning Coming Down.

Foto: Astrid Nydahl

lördag 17 mars 2012

Auktion på Vilks senaste teckning.

Sedan några dagar har jag haft Lars Vilks senaste teckning liggande i datorn. Idag kan jag visa er den, därför att auktionen har börjat hos Snaphanen. Ett första bud på en tusenlapp är lagt. Den lär redan imorgon betinga ett högre värde än så.

Nå, kan HC Andersen som en nästan underdånigt leende dhimmi, bugande för profeten, vara något för den ironiskt lagde? Bara den för öldrickare bekanta elefanten är värd sin vikt i - tja, kanske både trycksvärta och guld. Gå till Snaphanen och lägg era bud. Lars Vilks egna ord:

"Alltsedan min teckning av Profeten och H C Andersen på studiebesök i Carlsbergsbryggerierna (2006)väckte intensivt intresse i Karlstad har jag velat möta denna uppmärksamhet med en ny version. Den nya versionen bär titeln Efter avslutat gemensamt studiebesök på Carlsbergsbryggerierna bjuder H.C. Andersen sin profetgäst farväl, dock blir denna gest på grund av elefantskäl ej uppfattad, teckning A4, 210 mm, 297 mm, signeret, Lars Vilks."

Jalving (t.v.) och Vilks i Skåne.
Foto: Snaphanen.

Mikael Jalving skriver här
om sitt besök hos Vilks. Jag fäster mig vid en mening som tycks sammanfatta vår belägenhet:

"Engang var det folkehjemmet, der bestemte; i dag er det folkevandringen."

Klicka för stor version av teckningen. Och Lars Vilks läser man, som alltid, på Vilks.net

Inte bara Malmö.

Vi som lever och verkar i Skåne vet det. Men det tycks inte vara allmän kunskap. Våldtäkt, misshandel, rån och mord är dagliga ingredienser i det nya Skåne som sägs pulsera av "spännande" händelser. Mediaklassen älskar det. Att se blod flyta stimulerar säkert både redaktörer och reportrar.

I den här Kristianstadstadsdelen (Vilan) bor en av våra allra närmaste vänner. Igår kväll small det runt hörnet från hans bostad. En man skjuten, enligt uppgift i Skånskan livshotande skadad. Kanske bara som symbolisk handling sköt man också hans hund. Det är bara några dagar sedan en annan man sköts till döds, i Ronneby, i vår geografiska närhet. Polisen ser förstås inga samband. Det är ytterst sällan det händer.

Denna "utveckling" står mig upp i halsen. Aldrig har jag varit rädd när jag vandrat i Lissabons smala och mörka gränder. Men jag tänker banne mig efter innan jag går ut i min egen hemstad kvällstid. Men det är inte illa nog. Det måste bli ännu värre innan någon i maktens lokala och centrala organ reagerar - och agerar - på allvar (festtalen och ministerbesöken kan vi vara utan). Det är en stor sorg - och vrede - att leva i svallvågorna av den flumliberala, mjuka och illusionsmättade hanteringen av en social händelseutveckling som sorteras in under den gemensamma, inte sällan felaktiga rubriken "samhällets olycksbarn". Tänk om det hade varit så enkelt.

Gunnar Lundin om Sven Lindqvist.

I Tidningen Kulturen porträtteras idag Sven Lindqvist av Gunnar Lundin, under rubriken Den unge Sven Lindqvist. Hela essän hittar du här, och en liten inledande bit kan du smaka redan här:

"En sommareftermiddag på åttiotalet såg jag Lindqvist på ett stort bibliotek i Stockholm. Där fanns unga studenter i jeans och T-shirts och äldre akademiker i skjorta och slips; Lindqvist stod i foajén iklädd kakiskjorta och den sorts kort­byxor bärs av anglosaxiska kolonisatörer och upptäcktsresande i Tredje världen; bara tropikhjälmen fattades. Detta var, förstår jag nu, också en praktik. Redan med sina första indianböcker ville han praktisera det han läste. Den vittneslitteratur som därpå följde är av stort värde. Och det finns, märker jag snart, en logik och en kontinuitet alltifrån de tidiga essäerna."

torsdag 15 mars 2012

Klart för första utskicket av boken Sextio år senare.

Idag levererades min nya bok, Sextio år senare, från tryckeriet. Tills vidare får de ligga på golvet i mitt arbetsrummet. Men jag har ställt i ordning för första utskicket. Kuverten är adresserade och frankerade, imorgon blir det dags att skriva dedikationer till de läsare som så begärt, packa och ta bussen till stan med så många som jag orkar bära. Böckerna bör nå fram till adressaterna på måndag eller tisdag, utlandsbeställningarna förhoppningsvis i slutet av nästa vecka.

Antalet beställningar är den här gången färre än de var för Kulturen vid stupet. Det kan möjligen bero på det något annorlunda temat för den nya boken. Om någon bloggare känner sig hågad, så är det bara att höra av sig för ett friexemplar. Några är redan utskickade, men jag är öppen för fler.

Beställningar från och med nu expedieras i det andra utskicket, som jag planerar att göra i mitten eller slutet av nästa vecka. Är du intresserad av boken skickar du mig ett mail: thomas.nydahl@gmail.com

Uppdatering fredag:

2/3 av första utskicket är nu på väg till läsarna/köparna. Jag har skött mitt, sköter posten sitt har ni böckerna i början av nästa vecka. Resten av första utskicket går iväg söndag.

Andra utskicket, som redan börjar fyllas på med beställningar, går iväg på måndag eller tisdag.

Nära nog halva upplagan är härmed såld!

Med den här länken
kommer du till en tidigare informationssida om boken. Skillnaden är alltså den att boken nu är tryckt och levererad. Här en liten presentation av innehållet:

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.

1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah. Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009. Dagboken innehåller också återblickar från 1980- och 1990-talen.

2/ Black Country, England, ett förarbete.

3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.

4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011. Krigsvåren betraktad från sjukbädden.

PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.

Klassiskt judehat.

Karikatyrer får vi leva med. De är en del av det moderna bildsamhället. Men nog reagerar jag när svenska konstnärer använder sig av klassiska antisemitiska klichéer. Se på bilden. Judiska råttor, en av dem med gevär, glufsar i sig av den palestinska osten.

I tidningen Dagen kan man läsa om sammanhanget:

Konstutställning "The holy land - Det håliga landet" har uppfattats framställa israeliter som råttor. Studieförbundet Bilda tillbakavisar och meddelar att den omdiskuterade bilden tagits bort. På fredag invigs "The holy land - Det håliga landet" i Immanuelskyrkan Stockholm, en konstutställning av Stefan Sjöblom och Larz Lindqvist . "Utställningen bygger på intryck från en gemensam resa som konstnärerna gjorde förra året till Israel och de palestinska områdena", står det i beskrivningen på Bildas hemsida.

- Bilder är ju starkare än ord och tolkningen ligger i betraktarens öga. Men som sagt: Det var väldigt oväntat. Förhoppningen är att utställningen ska skapa dialog mer än debatt och jag tror att det här ska bli bra, jag ser fram emot fredagens vernissage och resten av utställningen med tillförsikt, säger Elisabeth Haag.

Haag säger att syftet med utställningen är att "skapa dialog". Hur skulle man kunna ha en dialog om den israeliska ockupationspolitiken när "juden" är en råtta? Jag nöjer mig med att ställa den frågan och visa bilden samt citera studieförbundet Bildas representant Elisabeth Haag. Jag tänker desto mer. Mycket mörka tankar.

"Jag bryr mig inte om ert hat."

Det var i ett annat liv. Det året Tjernobyl exploderade. Året min yngste son föddes. Det var bokstavligt talat i ett annat liv. Den stora familjekretsen där i byn. Huset vi köpt som varit byns telestation. Snett mitt emot bodde paret vi köpt huset av, Åbergs, de legendariska. Idag bor några av mina barnbarn i huset. Men jag minns vilket år det var. 1986. Åbergs är sedan länge döda.

Dit, till telestationen som blev familjehus, kom böckerna från de skrivande och översättande vännerna, med posten eller personligen överlämnade. Jag har kvar de flesta av böckerna, de rymmer så mycket liv och poesi. Som den här, Ett steg på de älskandes ö av Yves Martin (Alba 1986, översättning av Jacques och Marie Werup). Jag slår upp och läser. Kanske går orden bättre in nu, när åren gått och livet är inne i sin näst sista fas:

Er kärlek är inte min.
Era lägenheter kan jag på förhand.
Jag bryr mig inte om ert hat.
Min mjukhet är av det förfärande slaget.

Er boskap, era fåglar: strålande,
Kanske har ni i en viss utsträckning
Blivit medbrottslingar till universum.
Jag ler inte. Det är ett faktum.

Det händer att jag klagar,
Ni har inte lagt märke till min lömska trumpet.
Jag blir tjockare för varje dag för att förbluffa er,
Ni stenkrossare framför människoätaren.

onsdag 14 mars 2012

Christopher Hitchens memoarer.

Jag läser fortfarande Hitch 22. Det är en mycket lärorik bok. Ändå kan man inte bortse ifrån att man fascineras redan av Hitchens språk. Ingen i vår generation har skrivit som han. I natt läste jag kapitlet Havana versus Prague, som skildrar hans besök på Kuba 1968, ett besök som först färgas av revolutionsromantik men mycket snart och brutalt förändras när nyheten om invasionen av Tjeckoslovakien når dem där nere i det "revolutionära" arbetslägrets hetta.

Alldeles mot slutet av kapitlet berättar Hitchens att 1968 ebbade ut i 1969 och antiklimax blev ett viktigt ord i hans vokabulär. Men också det faktum att parollen "Det privata är politiskt" slog igenom. Hitchens säger att han genast förstod hur giftig den var. Men att han kanske inte förstod att tiden redan då var mogen för särartspolitiken, den som smulade sönder den europeiska vänstern och förvandlade den till sekter där allt reducerades till identiteter.

"From now on, it would be enough to be a member of a sex or gender, or epidermal subdivision, or even erotic 'preference', to qualify as a revolutionary. In order to begin a speech or to ask a question from the floor, all that would be necessary by way of preface would be the words: 'Speaking as a...' Then could follow any self-loving description. I will have to say this much for the old 'hard' Left: we earned our claim to speak and intervene by right of experience and sacrifice and work.

It would never have done for any of us to stand up and say that our sex or sexuality or pigmentation or disability were qualifications in themselves."
(min kursivering).

När jag tänker på hur den gångna vinterns så kallade "debatt" om vänstern sett ut slår det mig att allt det där hade redan Hitchens formulerat. Frivilligt har de ställt sig på DN-scenen och demonstrerat sin egen oförmåga, från Sveland till Wollter, från Jönsson till Glaser. Det räckte att någon petade i deras hänvisning till särarten. Någon vänster att tala om existerar inte. Och den "vänster" som alltjämt bär runt på röda fanor har lierat sig med några av de mörkaste krafterna samtiden sett. Också det skriver Hitchens om.

Gå på tunn is.

Varje gång jag gör det, vet jag att den kommer att brista. Varje gång jag gör det, vet jag att den kommer att bära.

Isen. Bristen. Behovet. Isen. Längtan. Uppgivenheten.

Idag blev det så. Rummet är bokat. Biljetten beställd. Där borta över vattnen väntar något jag både vill och värjer mot emot. Jag går ut på den tunna isen och vet - egentligen ingenting. Om den bär tar jag mig hela vägen dit. Då sitter jag snällt kvar i flygplanskroppen och inväntar landningen.

Först ska isarna brista och blomningen börja. Det jag kallar solljus kallar andra vår. Först ska den läka min hud. Sedan ska jag gå på vattnet.

Varje gång jag gör det ångrar jag det. Att det sker alltmer sällan blir allt jag ser i spegelbilden. En vägran och ett nödvärn.

Foto: A. Nydahl.

tisdag 13 mars 2012

Imre Kertész x 2.

Imre Kertész: Det landsförvisade språket, Imre Kertész: Dossier K.(båda i översättning av Ervin Rosenberg, Norstedts respektive Weyler förlag).

I Péter Nádas förord till Det landsförvisade språket heter det bland annat att förintelsen inte är ett ämne man skriver om på tisdagen för att på onsdagen lämna det. Inget kunde vara en bättre karaktäristik på Imre Kertész författarskap, där allting kretsar kring nazisternas stora förbrytelse.

Kertész menar att Auschwitz "har en alltigenom klarlagd, och just därför sluten och oföränderlig struktur", något som både ligger långt bak i tiden och är utforskat in i minsta vrå, men som av just det paradoxala skälet ständigt måste beskrivas. De överlevande blir allt färre, förintelsemaskinen "glider långsamt ur deras av ålder alltmer försvagade händer".

Kopplat till detta tema ter sig därför också Kertész många texter om den kommunistiska diktaturens Ungern att vara: här slås en brygga mellan två totalitära system. Slutsatsen är att ingen äkta konst kan undgå att präglas av den skiljelinje i historien som förintelsen innebär.

I sina essäer och tal skriver och talar denne stillsamme, lite blyge författare ogenerat och med starkt patos. Han vet att hans erfarenhet är viktig, han vet att hans ämne och tema aldrig kan betraktas som färdigt – det måste formuleras om och om igen.

Därmed ansluter han sig till den tes som Ivar Lo-Johansson drev i många år: att en författare alltid endast har ett ämne, och att han alltid återkommer till det, i en ny text, skriven på ett annat sätt, varierat, omformulerat. Ämnet för Kertész, förintelsen och den totalitära makten, går inte att uttömma. Det är evigt och det kommer för all framtid att te sig som just djupt allvar och outgrundlig katastrof i ett och samma andetag.

*

Kan man skriva poesi efter Auschwitz? Theodor Adorno menade att det var omöjligt. Imre Kertész tillbakavisar påståendet som "en moralisk stinkbomb som alldeles i onödan förpestar den redan utan dess medverkan skämda luften" och säger att det enda han lärt av Adornos skrifter handlar om musik.

Den klassiska efterkrigsdiskussionen återkommer alltså i ny frisk tappning i Imre Kertész bok Dossier K. – en självbiografi, som måste vara något av det märkligaste i den självbiografiska genren på länge. Texten är upplagd som en intervju, och grunden till det måste vara de samtal som redaktören Zoltán Haffner hade med Kertész åren 2003-2004 och som skulle bli en djupintervju, men istället ledde till att Kertész tog fram sin dator och satte sig att skriva en bok i tradition från den platonska dialogen, och som vi alla vet: "då är det egentligen en roman som läsaren håller i sin hand."

Alltså är denna självbiografi en platonsk dialog som är en roman. Läser man Kertész får man vara beredd på den sortens genreöverskridanden. Och boken innehåller i sig en rad raffinerade resonemang om vad som är verkligt och vad som är fiktivt.

Verklighetens Auschwitz är trots allt inte detsamma som det förintelseläger som skapats av Kertész för att utgöra spelplats i hans romaner. Kertész menar rentav att han tvingats skapa en fiktiv värld för att alls kunna hantera sina minnen, sitt trauma skapat av förintelsens mekanismer.

Efter hitlerismen hamnade Kertész i nästa diktatur: den öststats-kommunistiska. Här blir han nästan en icke-person, och trots sin instinktiva motvilja mot makthavarna erkänner han här den koketta längtan varje konstnär bär på: erkännandet. "Vet du, det finns ett slags syndrom som jag kallar diktatur-schizofreni. Varje skapare av konst längtar efter att bli erkänd…".

Utifrån detta skulle han leva i ett system som med olika slags prefix i kombination med ordet socialism förändrades bara marginellt, men i grunden var ett monstruöst och frånstötande system. Men också den europeiska erfarenheten i stort säger honom att när vi "börjar tala om kultur och europeiskt värdesystem" så befinner vi oss snart vid ämnet mord.

Leonard Cohen är inte ensam om att ha sett vad framtiden består av: mord. Krematorierna är en del av detta europeiska värdesystem, oavsett om vi vill inse det eller inte. Massmord och demokrati är beståndsdelar av samma kontinents moderna historia. Det som sker i Kertész gamla Ungern just nu tycks bara bekräfta hur det går en linje mellan en begynnande vulgärpropaganda och en förverkligad politisk maktutövning. Och det är en historiens ironi att han väljer att bosätta sig i Berlin, för att slippa konfronteras med hatet i Budapest.

Denna typ av motsägelser är själva fundamentet för Kertész: "Överallt ser jag motsägelser. Men jag tycker om motsägelser". I grunden handlar det om det svåraste av allt, att vara människa, och att vara det i en tid av tekniska framsteg och moraliska haverier, av högcivilisation och barbari som parallella skeenden.

Foto: Astrid Nydahl.

måndag 12 mars 2012

Yoram Kaniuk om 1948.

I mitten av 1980-talet mötte jag Yoram Kaniuk två gånger. Här intervjuar jag honom i författarförbundets lokaler i Tel Aviv. Han finns med i min nya bok, som utkommer i nästa vecka. Bild i privat ägo.

Weekendavisen hade en mycket omfattande intervju med Kaniuk i fredags, gjord av Klaus Wivel. Anledningen var den diskussion som uppstått efter publiceringen av hans senaste bok. Den handlar om kriget 1948 och avslöjar också en del obekväma sanningar. Kaniuk har först nu klarat att berätta och hans bok har på kort tid sålt i 75.000 exemplar. Här följer bara ett kort utdrag ur intervjun. Är du intresserad av att läsa hela, så sänd mig bara ett mail (tack till Steen för texten).

*

Når Kaniuk skriver om de krigsforbrydelser, der forekom, er det ikke for at lægge skylden på nogen. Det er for at fortælle om det, som det var, forklarer han.

»Jeg tænker på Ramle,« fortsætter Kaniuk med henvisning til den dengang store arabiske by, der lå langs den centrale hovedvej mellem Tel Aviv og Jerusalem.

»De arabere, der boede i byen, var blevet fordrevet. Mine venner sparkede dem ud. De ville ikke have en arabisk by, der lå mellem Tel Aviv og Jerusalem. Da jeg kom dagen efter, stod araberne uden for byen og ville gerne tilbage til deres huse. Men der kom de overlevende fra Holocaust fra skibene, og på to minutter blev det en jødisk by.

Jeg kan huske, hvordan araberne græd, og hvordan de overlevende ankom i deres pjalter. På en dag skiftede hele byen borgere.

Det var en smuk by med kirker og moskeer og en dejlig sø. De overlevende kom direkte fra KZ-lejrene. Fra helvede. De var så stærke. De ville have et hjem. De overtog bare sengene, der stadig var varme fra de tidligere ejere. De overtog deres tøj. Hvad kunne man gøre? Det var historien, der formede sig lige foran mine øjne.

Jeg tænker ofte: Hvad skal vi gøre? Vi vil begge bo her - i det samme land. Hvem har ret? Jeg kan se, at hver side har ret, og hver side tager fejl. Men man kunne intet gøre ved det. Det skete. Denne scene her har aldrig forladt mig. Jeg tænker altid på den, når jeg diskuterer politik, selv om jeg ikke er på nogen fløje.«

Klaus Wivel intervjuar Yoram Kaniuk i Weekendavisen 9 mars 2012.

Här en mycket fin artikel från Paris Review (om hans förra bok).

söndag 11 mars 2012

Aris Fioretos: Halva solen (Norstedts).

Fadersporträtten är vanliga i litteraturen. Vi har sett några stycken också i den svenska skönlitteraturen de senaste åren. Bara en bråkdel är intressant.

När Aris Fioretos nu återkommer till sin egen far är det med en originell idé som grund, nämligen den att man kan skriva sig baklänges fram till alltings början, då fadern var ung och den skrivande sonen mycket långt ifrån att ens vara påtänkt. Hans förra bok där pappan spelade en central roll, Den siste greken, innehöll många gripande och minnesvärda scener. Halva solen är ändå en helt annan sorts bok. Stilen är fragmentarisk, tonen mindre intim och mer distanserad. Det markeras redan i det faktum att huvudpersonen kallas ”pappan” och inte ”pappa” – och den skrivande sonen hela vägen är ”sonen”. Jag-formen kanske hade legat närmare till hands för berättarrösten. Men det hade hindrat Fioretos från att både uppifrån och i efterhand teckna det dubbelporträtt han här gör, av sig själv och av pappan.

Tändstickorna i den ask där Einar Nerman porträtterat sin son – Solstickan – får fungera som tidsmätare för berättelsen. En minut, en sticka, varje dag för avsked och sorg. Halva solen, också en apelsin eller ett kugghjul.

Pappan är både kött och myt. Fioretos skriver sig tillbaka till ”tiden före världens början”. Det är också där, i det mytologiska, han finns som grek, som ideologiskt motiverad man. Han har befunnit sig utomlands under trettio år när han återvänder till Grekland. Är det ”hem” han reser? Sonen vill reda ut förhållandena, han skriver ”tablåer” – ”ett år, ett andetag, tillbaka till tiden innan du blev pappa”. ”Tablåerna” eller fragmenten kommer som de kommer, de blandas i både tid och rum och de ger exakta bilder av den förflutenhet som ska bli pappans början. Hans värld. På gamla dar faller pappan och skadar sig. Han tynar bort. Han lever på övertid. Olyckan markerar ett före och ett efter. Fåordigheten före blir stumheten efteråt. Ockupationsmakterna Parkinson och Demens hade tagit kontrollen över pappan.

Politiken nu. Pappan köper många tidningar. Han har börjat som vänstermänniska. Hans sympatier kan ändå bestämmas av andra faktorer. Han har inga åsikter. Han har hållningar. Den beskrivningen tilltalar mig mycket. I vår tid är åsiktsmaskinen den viktigaste av alla. Den som dagligen stiger ut på scenen för att deklarera en åsikt blir den mediala normen. Pappan i boken förvandlas mot slutet, han återfinner den hållning som fanns under utlandsåren: ”sakorienterad, befriad från propaganda och demagogi, mån om att eftersträva inte minsta utan största gemensamma nämnare. Han har fått nog av löften givna med fingrarna i kors och förgyllda fraser som aldrig åtföljs av handling.” Fioretos skildrar i dessa avsnitt en grekisk kultur som präglas av korruption, där det krävs små mutor för att man ska få något gjort. Det är starkt, och det framställs konkret också utifrån pappans erfarenheter.

Pappan kallas hem när militärdiktaturen faller. Det är 1970-tal och pappan ska leda en förvaltning. Från denna period finns flera drastiska, dråpliga, tablåer. Pappan vill skapa ett hem som de aldrig ska behöva lämna. Han närmar sig födelsebyn. De bygger sommarhus. Sakta blir det också vinterbonat.

Före flytten tillbaka till Grekland, långt senare, lever pappan, mamman och sonen i Skåne. Här ser vi de miljöer och platser som också formade pappan och mamman. Det var här de gifte sig. Och flytten bort från byn i nordöstra Skåne skulle framför allt bli en smärta för mamman. Här ser jag henne mer än flimra förbi. Mamman är den andra halvan i det äktenskap som måste skyddas genom tystnad. Uppbrotten sker från Malmö, Göteborg, Lund, Stockholm, Wien och Aten.

Boken slutar i en ny början, där mamman berättar för den blivande pappan: ”Jag tror, upprepar hon mycket stilla, att det är dags för dig att bli pappa.” Den pappa som sonen skriver fram står hela tiden vid en startpunkt. Han står där inför de nya stegen i livet. Han kastas fram och tillbaka mellan punkterna i ett helt liv. Gripen av denna berättelse begrundar jag mitt eget öde som son, och som pappa.

*

Här recensioner i DN, Svenskan, Expressen, Kristianstadsbladet och SDS.