torsdag 15 mars 2012

"Jag bryr mig inte om ert hat."

Det var i ett annat liv. Det året Tjernobyl exploderade. Året min yngste son föddes. Det var bokstavligt talat i ett annat liv. Den stora familjekretsen där i byn. Huset vi köpt som varit byns telestation. Snett mitt emot bodde paret vi köpt huset av, Åbergs, de legendariska. Idag bor några av mina barnbarn i huset. Men jag minns vilket år det var. 1986. Åbergs är sedan länge döda.

Dit, till telestationen som blev familjehus, kom böckerna från de skrivande och översättande vännerna, med posten eller personligen överlämnade. Jag har kvar de flesta av böckerna, de rymmer så mycket liv och poesi. Som den här, Ett steg på de älskandes ö av Yves Martin (Alba 1986, översättning av Jacques och Marie Werup). Jag slår upp och läser. Kanske går orden bättre in nu, när åren gått och livet är inne i sin näst sista fas:

Er kärlek är inte min.
Era lägenheter kan jag på förhand.
Jag bryr mig inte om ert hat.
Min mjukhet är av det förfärande slaget.

Er boskap, era fåglar: strålande,
Kanske har ni i en viss utsträckning
Blivit medbrottslingar till universum.
Jag ler inte. Det är ett faktum.

Det händer att jag klagar,
Ni har inte lagt märke till min lömska trumpet.
Jag blir tjockare för varje dag för att förbluffa er,
Ni stenkrossare framför människoätaren.

onsdag 14 mars 2012

Christopher Hitchens memoarer.

Jag läser fortfarande Hitch 22. Det är en mycket lärorik bok. Ändå kan man inte bortse ifrån att man fascineras redan av Hitchens språk. Ingen i vår generation har skrivit som han. I natt läste jag kapitlet Havana versus Prague, som skildrar hans besök på Kuba 1968, ett besök som först färgas av revolutionsromantik men mycket snart och brutalt förändras när nyheten om invasionen av Tjeckoslovakien når dem där nere i det "revolutionära" arbetslägrets hetta.

Alldeles mot slutet av kapitlet berättar Hitchens att 1968 ebbade ut i 1969 och antiklimax blev ett viktigt ord i hans vokabulär. Men också det faktum att parollen "Det privata är politiskt" slog igenom. Hitchens säger att han genast förstod hur giftig den var. Men att han kanske inte förstod att tiden redan då var mogen för särartspolitiken, den som smulade sönder den europeiska vänstern och förvandlade den till sekter där allt reducerades till identiteter.

"From now on, it would be enough to be a member of a sex or gender, or epidermal subdivision, or even erotic 'preference', to qualify as a revolutionary. In order to begin a speech or to ask a question from the floor, all that would be necessary by way of preface would be the words: 'Speaking as a...' Then could follow any self-loving description. I will have to say this much for the old 'hard' Left: we earned our claim to speak and intervene by right of experience and sacrifice and work.

It would never have done for any of us to stand up and say that our sex or sexuality or pigmentation or disability were qualifications in themselves."
(min kursivering).

När jag tänker på hur den gångna vinterns så kallade "debatt" om vänstern sett ut slår det mig att allt det där hade redan Hitchens formulerat. Frivilligt har de ställt sig på DN-scenen och demonstrerat sin egen oförmåga, från Sveland till Wollter, från Jönsson till Glaser. Det räckte att någon petade i deras hänvisning till särarten. Någon vänster att tala om existerar inte. Och den "vänster" som alltjämt bär runt på röda fanor har lierat sig med några av de mörkaste krafterna samtiden sett. Också det skriver Hitchens om.

Gå på tunn is.

Varje gång jag gör det, vet jag att den kommer att brista. Varje gång jag gör det, vet jag att den kommer att bära.

Isen. Bristen. Behovet. Isen. Längtan. Uppgivenheten.

Idag blev det så. Rummet är bokat. Biljetten beställd. Där borta över vattnen väntar något jag både vill och värjer mot emot. Jag går ut på den tunna isen och vet - egentligen ingenting. Om den bär tar jag mig hela vägen dit. Då sitter jag snällt kvar i flygplanskroppen och inväntar landningen.

Först ska isarna brista och blomningen börja. Det jag kallar solljus kallar andra vår. Först ska den läka min hud. Sedan ska jag gå på vattnet.

Varje gång jag gör det ångrar jag det. Att det sker alltmer sällan blir allt jag ser i spegelbilden. En vägran och ett nödvärn.

Foto: A. Nydahl.

tisdag 13 mars 2012

Imre Kertész x 2.

Imre Kertész: Det landsförvisade språket, Imre Kertész: Dossier K.(båda i översättning av Ervin Rosenberg, Norstedts respektive Weyler förlag).

I Péter Nádas förord till Det landsförvisade språket heter det bland annat att förintelsen inte är ett ämne man skriver om på tisdagen för att på onsdagen lämna det. Inget kunde vara en bättre karaktäristik på Imre Kertész författarskap, där allting kretsar kring nazisternas stora förbrytelse.

Kertész menar att Auschwitz "har en alltigenom klarlagd, och just därför sluten och oföränderlig struktur", något som både ligger långt bak i tiden och är utforskat in i minsta vrå, men som av just det paradoxala skälet ständigt måste beskrivas. De överlevande blir allt färre, förintelsemaskinen "glider långsamt ur deras av ålder alltmer försvagade händer".

Kopplat till detta tema ter sig därför också Kertész många texter om den kommunistiska diktaturens Ungern att vara: här slås en brygga mellan två totalitära system. Slutsatsen är att ingen äkta konst kan undgå att präglas av den skiljelinje i historien som förintelsen innebär.

I sina essäer och tal skriver och talar denne stillsamme, lite blyge författare ogenerat och med starkt patos. Han vet att hans erfarenhet är viktig, han vet att hans ämne och tema aldrig kan betraktas som färdigt – det måste formuleras om och om igen.

Därmed ansluter han sig till den tes som Ivar Lo-Johansson drev i många år: att en författare alltid endast har ett ämne, och att han alltid återkommer till det, i en ny text, skriven på ett annat sätt, varierat, omformulerat. Ämnet för Kertész, förintelsen och den totalitära makten, går inte att uttömma. Det är evigt och det kommer för all framtid att te sig som just djupt allvar och outgrundlig katastrof i ett och samma andetag.

*

Kan man skriva poesi efter Auschwitz? Theodor Adorno menade att det var omöjligt. Imre Kertész tillbakavisar påståendet som "en moralisk stinkbomb som alldeles i onödan förpestar den redan utan dess medverkan skämda luften" och säger att det enda han lärt av Adornos skrifter handlar om musik.

Den klassiska efterkrigsdiskussionen återkommer alltså i ny frisk tappning i Imre Kertész bok Dossier K. – en självbiografi, som måste vara något av det märkligaste i den självbiografiska genren på länge. Texten är upplagd som en intervju, och grunden till det måste vara de samtal som redaktören Zoltán Haffner hade med Kertész åren 2003-2004 och som skulle bli en djupintervju, men istället ledde till att Kertész tog fram sin dator och satte sig att skriva en bok i tradition från den platonska dialogen, och som vi alla vet: "då är det egentligen en roman som läsaren håller i sin hand."

Alltså är denna självbiografi en platonsk dialog som är en roman. Läser man Kertész får man vara beredd på den sortens genreöverskridanden. Och boken innehåller i sig en rad raffinerade resonemang om vad som är verkligt och vad som är fiktivt.

Verklighetens Auschwitz är trots allt inte detsamma som det förintelseläger som skapats av Kertész för att utgöra spelplats i hans romaner. Kertész menar rentav att han tvingats skapa en fiktiv värld för att alls kunna hantera sina minnen, sitt trauma skapat av förintelsens mekanismer.

Efter hitlerismen hamnade Kertész i nästa diktatur: den öststats-kommunistiska. Här blir han nästan en icke-person, och trots sin instinktiva motvilja mot makthavarna erkänner han här den koketta längtan varje konstnär bär på: erkännandet. "Vet du, det finns ett slags syndrom som jag kallar diktatur-schizofreni. Varje skapare av konst längtar efter att bli erkänd…".

Utifrån detta skulle han leva i ett system som med olika slags prefix i kombination med ordet socialism förändrades bara marginellt, men i grunden var ett monstruöst och frånstötande system. Men också den europeiska erfarenheten i stort säger honom att när vi "börjar tala om kultur och europeiskt värdesystem" så befinner vi oss snart vid ämnet mord.

Leonard Cohen är inte ensam om att ha sett vad framtiden består av: mord. Krematorierna är en del av detta europeiska värdesystem, oavsett om vi vill inse det eller inte. Massmord och demokrati är beståndsdelar av samma kontinents moderna historia. Det som sker i Kertész gamla Ungern just nu tycks bara bekräfta hur det går en linje mellan en begynnande vulgärpropaganda och en förverkligad politisk maktutövning. Och det är en historiens ironi att han väljer att bosätta sig i Berlin, för att slippa konfronteras med hatet i Budapest.

Denna typ av motsägelser är själva fundamentet för Kertész: "Överallt ser jag motsägelser. Men jag tycker om motsägelser". I grunden handlar det om det svåraste av allt, att vara människa, och att vara det i en tid av tekniska framsteg och moraliska haverier, av högcivilisation och barbari som parallella skeenden.

Foto: Astrid Nydahl.

måndag 12 mars 2012

Yoram Kaniuk om 1948.

I mitten av 1980-talet mötte jag Yoram Kaniuk två gånger. Här intervjuar jag honom i författarförbundets lokaler i Tel Aviv. Han finns med i min nya bok, som utkommer i nästa vecka. Bild i privat ägo.

Weekendavisen hade en mycket omfattande intervju med Kaniuk i fredags, gjord av Klaus Wivel. Anledningen var den diskussion som uppstått efter publiceringen av hans senaste bok. Den handlar om kriget 1948 och avslöjar också en del obekväma sanningar. Kaniuk har först nu klarat att berätta och hans bok har på kort tid sålt i 75.000 exemplar. Här följer bara ett kort utdrag ur intervjun. Är du intresserad av att läsa hela, så sänd mig bara ett mail (tack till Steen för texten).

*

Når Kaniuk skriver om de krigsforbrydelser, der forekom, er det ikke for at lægge skylden på nogen. Det er for at fortælle om det, som det var, forklarer han.

»Jeg tænker på Ramle,« fortsætter Kaniuk med henvisning til den dengang store arabiske by, der lå langs den centrale hovedvej mellem Tel Aviv og Jerusalem.

»De arabere, der boede i byen, var blevet fordrevet. Mine venner sparkede dem ud. De ville ikke have en arabisk by, der lå mellem Tel Aviv og Jerusalem. Da jeg kom dagen efter, stod araberne uden for byen og ville gerne tilbage til deres huse. Men der kom de overlevende fra Holocaust fra skibene, og på to minutter blev det en jødisk by.

Jeg kan huske, hvordan araberne græd, og hvordan de overlevende ankom i deres pjalter. På en dag skiftede hele byen borgere.

Det var en smuk by med kirker og moskeer og en dejlig sø. De overlevende kom direkte fra KZ-lejrene. Fra helvede. De var så stærke. De ville have et hjem. De overtog bare sengene, der stadig var varme fra de tidligere ejere. De overtog deres tøj. Hvad kunne man gøre? Det var historien, der formede sig lige foran mine øjne.

Jeg tænker ofte: Hvad skal vi gøre? Vi vil begge bo her - i det samme land. Hvem har ret? Jeg kan se, at hver side har ret, og hver side tager fejl. Men man kunne intet gøre ved det. Det skete. Denne scene her har aldrig forladt mig. Jeg tænker altid på den, når jeg diskuterer politik, selv om jeg ikke er på nogen fløje.«

Klaus Wivel intervjuar Yoram Kaniuk i Weekendavisen 9 mars 2012.

Här en mycket fin artikel från Paris Review (om hans förra bok).

söndag 11 mars 2012

Aris Fioretos: Halva solen (Norstedts).

Fadersporträtten är vanliga i litteraturen. Vi har sett några stycken också i den svenska skönlitteraturen de senaste åren. Bara en bråkdel är intressant.

När Aris Fioretos nu återkommer till sin egen far är det med en originell idé som grund, nämligen den att man kan skriva sig baklänges fram till alltings början, då fadern var ung och den skrivande sonen mycket långt ifrån att ens vara påtänkt. Hans förra bok där pappan spelade en central roll, Den siste greken, innehöll många gripande och minnesvärda scener. Halva solen är ändå en helt annan sorts bok. Stilen är fragmentarisk, tonen mindre intim och mer distanserad. Det markeras redan i det faktum att huvudpersonen kallas ”pappan” och inte ”pappa” – och den skrivande sonen hela vägen är ”sonen”. Jag-formen kanske hade legat närmare till hands för berättarrösten. Men det hade hindrat Fioretos från att både uppifrån och i efterhand teckna det dubbelporträtt han här gör, av sig själv och av pappan.

Tändstickorna i den ask där Einar Nerman porträtterat sin son – Solstickan – får fungera som tidsmätare för berättelsen. En minut, en sticka, varje dag för avsked och sorg. Halva solen, också en apelsin eller ett kugghjul.

Pappan är både kött och myt. Fioretos skriver sig tillbaka till ”tiden före världens början”. Det är också där, i det mytologiska, han finns som grek, som ideologiskt motiverad man. Han har befunnit sig utomlands under trettio år när han återvänder till Grekland. Är det ”hem” han reser? Sonen vill reda ut förhållandena, han skriver ”tablåer” – ”ett år, ett andetag, tillbaka till tiden innan du blev pappa”. ”Tablåerna” eller fragmenten kommer som de kommer, de blandas i både tid och rum och de ger exakta bilder av den förflutenhet som ska bli pappans början. Hans värld. På gamla dar faller pappan och skadar sig. Han tynar bort. Han lever på övertid. Olyckan markerar ett före och ett efter. Fåordigheten före blir stumheten efteråt. Ockupationsmakterna Parkinson och Demens hade tagit kontrollen över pappan.

Politiken nu. Pappan köper många tidningar. Han har börjat som vänstermänniska. Hans sympatier kan ändå bestämmas av andra faktorer. Han har inga åsikter. Han har hållningar. Den beskrivningen tilltalar mig mycket. I vår tid är åsiktsmaskinen den viktigaste av alla. Den som dagligen stiger ut på scenen för att deklarera en åsikt blir den mediala normen. Pappan i boken förvandlas mot slutet, han återfinner den hållning som fanns under utlandsåren: ”sakorienterad, befriad från propaganda och demagogi, mån om att eftersträva inte minsta utan största gemensamma nämnare. Han har fått nog av löften givna med fingrarna i kors och förgyllda fraser som aldrig åtföljs av handling.” Fioretos skildrar i dessa avsnitt en grekisk kultur som präglas av korruption, där det krävs små mutor för att man ska få något gjort. Det är starkt, och det framställs konkret också utifrån pappans erfarenheter.

Pappan kallas hem när militärdiktaturen faller. Det är 1970-tal och pappan ska leda en förvaltning. Från denna period finns flera drastiska, dråpliga, tablåer. Pappan vill skapa ett hem som de aldrig ska behöva lämna. Han närmar sig födelsebyn. De bygger sommarhus. Sakta blir det också vinterbonat.

Före flytten tillbaka till Grekland, långt senare, lever pappan, mamman och sonen i Skåne. Här ser vi de miljöer och platser som också formade pappan och mamman. Det var här de gifte sig. Och flytten bort från byn i nordöstra Skåne skulle framför allt bli en smärta för mamman. Här ser jag henne mer än flimra förbi. Mamman är den andra halvan i det äktenskap som måste skyddas genom tystnad. Uppbrotten sker från Malmö, Göteborg, Lund, Stockholm, Wien och Aten.

Boken slutar i en ny början, där mamman berättar för den blivande pappan: ”Jag tror, upprepar hon mycket stilla, att det är dags för dig att bli pappa.” Den pappa som sonen skriver fram står hela tiden vid en startpunkt. Han står där inför de nya stegen i livet. Han kastas fram och tillbaka mellan punkterna i ett helt liv. Gripen av denna berättelse begrundar jag mitt eget öde som son, och som pappa.

*

Här recensioner i DN, Svenskan, Expressen, Kristianstadsbladet och SDS.

lördag 10 mars 2012

Emmanuel Todd om EU och demokratins kris.

Under rubriken De nationella identiteterna i Europa håller på att återfödas, samtalar Pernilla Ståhl med den franske historikern och demografen Emmanuel Todd. Artikeln finns tryckt i första numret av tidskriften Respons. I några passager om EU och den europeiska krisen finner jag kärnan till något som borde angå oss alla. I dessa frågor är det självklart så att man som människa är väldigt liten och obevandrad gentemot de gigantiska makt- och ekonomi-intressen som styr nuet och framtiden. Todd får mig att tänka minst ett varv till:

”Vi måste vara beredda på att euron försvinner och de nationella valutorna återuppstår. En djup recession väntar som kommer att drabba Tyskland ännu hårdare eftersom det är ett stort exportland. Och när vi har nått botten, då kommer människor och regeringar vara tvungna att börja tänka på att omorganisera Europa, runt en idé om protektionism.”

”En europeisk protektionism skulle vara ett skydd mot demokratins kollaps. Vi har rösträtt, medborgarna kan välja sina regeringar, de bestämmer vem som ska styra, och politikerna ska – är det tänkt – representera medborgarna. Men vi har ett ekonomiskt system, där frihandel utgör själva kärnan, och frihandelssystemet medför per automatik sönderdelning av samhället och ökande ojämlikhet. Kontinentaleuropa stod emot ganska länge, men nu har vi en stagnerad inkomst hos medelklassen, sjunkande inkomstnivåer i de lägre klasserna och en otrolig ökning av inkomst hos den rikaste 1-procenten, toppskiktet.”

”I det långa loppet kan vi inte ha både demokrati, allmän rösträtt och frihandel (…) Om vi ska fortsätta så här och ha ett frihandelssystem, måste vi göra oss av med rösträtten, och på ett sätt händer det redan (…) vi har redan nått ett stadium då demokratin är uppluckrad. Mitt exempel handlade om Frankrike, men eroderingen av demokratin är nu uppenbar i Grekland och Italien.”

”Så vi har en paradox i Europa: EU ska konsolidera demokratin, men nu agerar unionen som en mäktig hierarkisk antidemokratisk kraft.”

Bloggen ger eko i Kosova.

Min blogg om Nusret Pllanas bok har väckt intresse i Kosova. Den har bland annat översatts till albanska och publicerats i tidningen EPOKA E RE (NY TID). Särskilt glad blir jag över att tidningen som rubrik valt min varning mot nationalismens gift.

Hur fria är våra ord?

Krisen kring Jyllands-Postens Muhammed-karikatyrer är inte en unik händelse i Danmark. Weekend-Avisen, en kvalitetstidning utgiven av Berlingske, och som kommer varje fredag, har rullat upp en gammal historia som visar på kusliga likheter med det som hänt.

Händelsen tilldrog sig 1967 och utlöste en diplomatisk kris mellan Danmark och Kina. Det var när Mao Zedongs kommunistiska regim stod på toppen av sin makt. LO-ägda morgontidningen Aktuelt publicerade en karikatyr av Mao, och det utlöste febril diplomatisk aktivitet.

Statsminister Jens-Otto Krag utsattes för hård press från den kinesiska regimen, som kallade tidningen "ett regeringsorgan", varför de höll den danska regeringen ansvarig för att ha "tryckt en teckning som på ett ondskefullt sätt smutskastar ordförande Mao, det kinesiska folkets store ledare. Teckningen är ett bevis på tidningens fientlighet gentemot det kinesiska folket. Det är en handling som det kinesiska folket och ambassaden protesterar därför kraftfullt." I protestnoten krävde kineserna av den danska regeringen att den "ögonblickligen vidtar åtgärder för att i framtiden förhindra sådana handlingar", annars "får den danska regeringen bära det fulla ansvaret för de allvarliga följder det kan få".

Det är nästan ordagranna förlagor till Muhammedkrisen som Weekend-Avisen grävt fram. På samma sätt som de muslimska länderna krävt att regeringen ska ingripa mot Jyllands-Posten, krävde kineserna det 1967. Och argumentet var detsamma: idag anses Jyllands-Posten vara "regeringsorgan", då ansågs Aktuelt, för att den var LO-ägd vara ett socialdemokratiskt "regeringsorgan". Och vid båda tillfällena leder publiceringen av karikatyrer till en djup kris mellan Danmark å ena sidan och ett totalitärt system å den andra.

Intressant är också att studera hur den danska pressen då hanterade den uppkomna situationen. Liberala Information – med rötter i frihetskampen mot Tyskland – hävdade envist yttrandefrihetens principer genom sin chefredaktör Børge Outze, han till och med jämförde kinesernas agerande med nazisternas.

Just Jyllands-Posten anmälde en avvikande åsikt och tyckte sig i satirteckningen se "let racemæssige overtoner" som inte är "forenlige med sandheden". Det var Bent Eskestad, nu 75 år gammal, som gjorde teckningen, som han redan då ansåg och fortfarande anser vara "en dålig teckning".

Den danska regeringen skrev i en svarsnot till Kina att "pressens frihed er et i den danske grundlov og i det danske samfundssystem grundfæstet princip, hvorfor regeringen ikke har mulighed at forhindre dagbladet Aktuelt så lidt som den danske dagspress i øvrigt at bringe tegninger som de i noten omhandlede."

Nå, vad kan vi lära av det som hände 1967 och det som hänt alldeles nyligen? Jag menar att bägge historierna egentligen måste leda till samma slutsatser.

För det första: totalitära idésystem (politiska eller religiösa) och totalitära regimer är mycket känsliga för fria människors meningsyttringar. De reagerar som prinsessan på ärten, och sätter fokus på en skämtteckning hellre än diskuterar de verkliga problemen: ofrihet, förtryck, likriktning och liknande.

För det andra: den socialdemokratiska regeringen 1967 handlade riktigt. Det finns inget annat sätt att hävda yttrande- och tryckfriheten i en demokrati, än att svara diktaturens ambassadörer med principiella svar. Det var riktigt 1967 och det är riktigt 2006.

Världen plågas fortfarande av ett stort antal despotiska regimer och system. Skulle vi backa för folkmordsregimen i Sudan om den krävde det av oss? Skulle vi göra det för Nordkorea som nu hotar USA med ett "preventivt angrepp"? Inför mullorna i Iran eller liknande asiatiska regimer? Ska vi göra det inför Putins Ryssland som för bombkrig mot tjetjenerna. Nej, oavsett vem det är som vill pressa regeringar att ingripa mot pressen så måste svaret vara ett och detsamma: Nej, vi gör inte sådant.

Mao-karikatyren och Muhammed-karikatyrerna ledde i båda fallen till politisk kris med internationella förvecklingar för lilla Danmark. Mao-karikatyren var bortglömd tills Weekend-Avisen grävde fram den. Jag tror att det blir likadant med Jyllands-Postens teckningar. Men innan de glöms bort är det viktigt att vi lär oss läxan. Det kommer fler hot mot yttrande- och tryckfriheten, var så säkra på det.

fredag 9 mars 2012

Respons. Ny tidskrift. Min fråga: hur höja nivån?

I första numret av den nya tidskriften Respons skriver redaktören Kay Glans: "Vi som arbetar med detta projekt tänker gärna på det som del av en folkrörelse bort från bollhavet. Inget åsiktskotteri kommer att dominera tidskriften, den är en mötesplats för alla som trots olika uppfattningar är eniga om att nivån på det offentliga samtalet måste höjas."

Kan man bli mer enig? Jag noterar alldeles särskilt de sista orden. Det offentliga samtalet är idag inte bara lågt. Det är obefintligt. Istället för samtal har vi fått dagis-pedagogiska åsiktsparader.

Nå, det är bara det att på sidan bredvid Kay Glans ledare har Bonniers infört en helsidesannons. "Låt den arabiska historien komma dig nära" säger den och presenterar, vid sidan av en bok om arabisk vetenskapshistoria, en uppväxtskildring från Iran! Jag häpnar. Är annonsavdelningen på Sveriges största förlag så obildad att man inte vet att Iran är något helt annat än ett arabiskt land? Har någon där hört talas om perserna, har den persiska kulturen möjligen haft betydelse för oss européer?

Inför nästa nummer av Respons föreslår jag att redaktionen påtalar så grova fel för de annonserande förlagen. Börja med Bonniers. Man kan nämligen inte höja nivån på något obefintligt.

Och tidskriften i sig då? Den ser lovande ut. I många avseenden en tidskrift i samma tradition som Axess - men utan den monomane Johan Lundbergs anda över sig. Frågetecken sätter jag dock för det faktum att vissa redan överrepresenterade skribenter finns med här också. Nog har sådana som Håkan Arvidsson, Sven-Eric Liedman och Gunnar Wetterberg tillräckligt med tribuner redan? Kanske är de rent av så vanligt förekommande att man gäspar när man ser deras namn? Jag gör det i alla fall. Hade Respons framöver kuraget att låta några ovanliga skribenter synas skulle mycket vara vunnet. De är förstås svåra att hitta, men i takt med att dagspressens kritikerutrymme minskar och likriktas finns det möjligheter för sådana rekryteringar.

Så rundar vi av igen.

Veckan går mot sitt slut. Jag ser fram emot dagar av läsning. Göran Rosenbergs nya bok hamnade på mitt bord. Det är en gripande berättelse om stationerna bort från koncentrationslägren till det svenska folkhemmet, om stationerna som också ledde från polska getton till svenska skogar och industristäder.

Har hela veckan följt serien med dokumentärer från Japan. Jordbävningen, tsunamin och kärnkraftshaverierna har skildrats inifrån. Starkast intryck har de två senaste filmerna gjort, därför att de med sådan tydlighet visat på kärnkraftens dårskap. Alla dessa vackra landskap, husen, skolorna, bergen... allt ligger öde och är omöjligt att återvända till. Människor lever i kraftigt kontaminerade miljöer i tron att de evakuerats till säkerheten. Här kan du se gårdagens film.

Foto: Ulrika W.

torsdag 8 mars 2012

Nedräkning för nya boken.

Nu närmar det sig. I nästa vecka levereras min nya bok från tryckeriet. Vill du komma med i första utskicket som jag beräknar till slutet av nästa vecka bör du höra av dig ganska snart.

Skicka mig bara ett mail så får du information om hur du ska gå tillväga. Boken kostar 150:- inklusive frakt inom Sverige, och 200:- inklusive frakt för utlandsbeställningar.

Att vakna till förvåning.

Att vakna och se rakt in i ett ymnigt snöfall. Att just ha luktat på något som lovade ljus och värme. Att få bli förvånad. Att få veta att också denna vinter kunde bära med sig en bländande vithet. Att i denna vithet få vandra om så bara för en minut. Att se det som faller. Att falla med det. Att få vara vit i hjärtat. Att få bländas av de nyputsade rutornas spegelbilder, förstärka av flingornas strålning. Att ha vaknat och fått se den vita vintern, en första och en sista gång.

Foto: Ulrika W.

Camilla Westerdahl: Skrivet i vatten – berättelsen om mitt liv (Kabusa)

Det finns olika scenarion vi människor bär på som mardrömmar. För mig har det i första hand varit risken att hamna i samma belägenhet som min mamma, bortom tid och rum förpassad till alzheimerland. Det andra har varit att bli ett vårdpaket, fullt medveten men oförmögen att kommunicera med omvärlden. Detta fick Camilla Westerdahl uppleva efter en svår bilolycka.

Hon var med maken och dottern på väg hem en sommarkväll 1997, hon somnade vid ratten och fick mycket allvarliga skador (maken fick nackskador och dottern klarade sig helt oskadd). De första åren efter olyckan blir hon ett vårdpaket. Det förefaller vara som om läkare och annan vårdpersonal gett upp hoppet om henne, det finns ingenting man kan göra.
Nu debuterar Camilla Westerdahl med boken om sitt eget öde, Skrivet i vatten – berättelsen om mitt liv. I den berättar hon om tiden omedelbart efter olyckan: ”Jag dog sommaren 1997.”

Först är hon helt stum. Många operationer är gjorda. Hjärnan är svårt skadad. Men så, i juli ett år efter olyckan, börjar hon säga enstaka ord. Men inte svenska utan franska och engelska. Hennes liv som lärare sipprar fram genom den tidigare ordlösheten. Hennes sjukgymnast ser något annat bakom vårdpaketet, hon ser en människa med en livsgnista. Westerdahl skulle inte behöva vara en fånge i sin egen kropp. Då var hon ändå som sämst: ”Jag var alltid klädd i mjukisbyxor och jag satt i en stor rullstol. Jag hade även halskrage och mitt huvud hängde hela tiden. Mitt hår var annorlunda, kort och livlöst. Min kropp var rund och slapp. Jag mådde illa så fort någon flyttade mig. Jag behövde tyvärr vara som en liten flicka igen och använda blöja eftersom jag inte kunde styra när jag behövde gå på toaletten.”

Sjukgymnasten möter henne på Fröet, en plats i Malmö för vardaglig träning och rehabilitering. Hon kan i princip bara säga ja och nej. Hon är rädd. Sjukgymnasten börjar tilltala henne på franska och det blir allt närmare till skratt. Så sätter man igång att träna ordförrådet. Men trots alla framsteg kommer också bakslagen. Westerdahl får svåra epileptiska anfall. Sakta och bit för bit erövras livet på nytt, inte minst med de aktiviteter som hennes kropp minns från förr. Ridning, simning och cyklande ingår i den träningen, fem dagar i veckan. Hon är i behov av assistenter. Som titeln på boken antyder är vattnet ett mycket viktigt element för henne. Som ung tävlingssimmade hon, en av läkarna säger nu att det kan ha bidragit till att hjälpa henne se framåt.

Camilla Westerdahl har genomgått ett mycket stort antal operationer. Hon hade frakturer bland annat i ansiktet, armar och ben. Den metall man använt vid operation av en armbåge orsakade henne stor smärta och kroppen ville stöta bort det främmande materialet. Hennes vänstra fot har opererats sex-sju gånger. Det sista stora ingreppet gjordes i Lund hösten 2010, då man åtgärdade det skallhål som funnits efter olyckan.

Jag kunde ha fortsatt att berätta om det faktiska förloppet i Camilla Westerdahls bok. Det ska jag inte göra. Den läsningen finns i boken och jag rekommenderar den varmt för alla som det minsta bryr sig om frågor kring livets värde, smärta, lidande och vägar mot ljuset. Hon har bara genom att faktiskt lyckats skriva denna bok – med en särskild dator som ger henne det skrivna tillbaka som uppläst text med talsyntes – visat oss andra att det som ser ut att vara helt omöjligt ändå till sist kan låta sig göras. Det är mycket stort. Bokens texter är korta, fragmentartade och som bilder eller reflektioner av olika aspekter av det inträffade. Hon spänner från unga år fram till dagens situation. I ett kort efterord konstaterar sjukgymnasten Christina Hansson att boken ”skulle vara utmärkt att läsa och diskutera för all personal som kommer i kontakt med personer som drabbats av omfattande skalltrauma.” Jag kan inte bortse ifrån att Camilla Westerdahls bok också är ett slags hyllning till all denna personal, oavsett om de varit högt specialiserade läkare, sköterskor, sjukgymnaster eller assistenter. Hennes bok understryker vikten av en fungerande sjukvård och rehabilitering.

Klicka på bilderna för läsbara format.