måndag 12 mars 2012

Yoram Kaniuk om 1948.

I mitten av 1980-talet mötte jag Yoram Kaniuk två gånger. Här intervjuar jag honom i författarförbundets lokaler i Tel Aviv. Han finns med i min nya bok, som utkommer i nästa vecka. Bild i privat ägo.

Weekendavisen hade en mycket omfattande intervju med Kaniuk i fredags, gjord av Klaus Wivel. Anledningen var den diskussion som uppstått efter publiceringen av hans senaste bok. Den handlar om kriget 1948 och avslöjar också en del obekväma sanningar. Kaniuk har först nu klarat att berätta och hans bok har på kort tid sålt i 75.000 exemplar. Här följer bara ett kort utdrag ur intervjun. Är du intresserad av att läsa hela, så sänd mig bara ett mail (tack till Steen för texten).

*

Når Kaniuk skriver om de krigsforbrydelser, der forekom, er det ikke for at lægge skylden på nogen. Det er for at fortælle om det, som det var, forklarer han.

»Jeg tænker på Ramle,« fortsætter Kaniuk med henvisning til den dengang store arabiske by, der lå langs den centrale hovedvej mellem Tel Aviv og Jerusalem.

»De arabere, der boede i byen, var blevet fordrevet. Mine venner sparkede dem ud. De ville ikke have en arabisk by, der lå mellem Tel Aviv og Jerusalem. Da jeg kom dagen efter, stod araberne uden for byen og ville gerne tilbage til deres huse. Men der kom de overlevende fra Holocaust fra skibene, og på to minutter blev det en jødisk by.

Jeg kan huske, hvordan araberne græd, og hvordan de overlevende ankom i deres pjalter. På en dag skiftede hele byen borgere.

Det var en smuk by med kirker og moskeer og en dejlig sø. De overlevende kom direkte fra KZ-lejrene. Fra helvede. De var så stærke. De ville have et hjem. De overtog bare sengene, der stadig var varme fra de tidligere ejere. De overtog deres tøj. Hvad kunne man gøre? Det var historien, der formede sig lige foran mine øjne.

Jeg tænker ofte: Hvad skal vi gøre? Vi vil begge bo her - i det samme land. Hvem har ret? Jeg kan se, at hver side har ret, og hver side tager fejl. Men man kunne intet gøre ved det. Det skete. Denne scene her har aldrig forladt mig. Jeg tænker altid på den, når jeg diskuterer politik, selv om jeg ikke er på nogen fløje.«

Klaus Wivel intervjuar Yoram Kaniuk i Weekendavisen 9 mars 2012.

Här en mycket fin artikel från Paris Review (om hans förra bok).

söndag 11 mars 2012

Aris Fioretos: Halva solen (Norstedts).

Fadersporträtten är vanliga i litteraturen. Vi har sett några stycken också i den svenska skönlitteraturen de senaste åren. Bara en bråkdel är intressant.

När Aris Fioretos nu återkommer till sin egen far är det med en originell idé som grund, nämligen den att man kan skriva sig baklänges fram till alltings början, då fadern var ung och den skrivande sonen mycket långt ifrån att ens vara påtänkt. Hans förra bok där pappan spelade en central roll, Den siste greken, innehöll många gripande och minnesvärda scener. Halva solen är ändå en helt annan sorts bok. Stilen är fragmentarisk, tonen mindre intim och mer distanserad. Det markeras redan i det faktum att huvudpersonen kallas ”pappan” och inte ”pappa” – och den skrivande sonen hela vägen är ”sonen”. Jag-formen kanske hade legat närmare till hands för berättarrösten. Men det hade hindrat Fioretos från att både uppifrån och i efterhand teckna det dubbelporträtt han här gör, av sig själv och av pappan.

Tändstickorna i den ask där Einar Nerman porträtterat sin son – Solstickan – får fungera som tidsmätare för berättelsen. En minut, en sticka, varje dag för avsked och sorg. Halva solen, också en apelsin eller ett kugghjul.

Pappan är både kött och myt. Fioretos skriver sig tillbaka till ”tiden före världens början”. Det är också där, i det mytologiska, han finns som grek, som ideologiskt motiverad man. Han har befunnit sig utomlands under trettio år när han återvänder till Grekland. Är det ”hem” han reser? Sonen vill reda ut förhållandena, han skriver ”tablåer” – ”ett år, ett andetag, tillbaka till tiden innan du blev pappa”. ”Tablåerna” eller fragmenten kommer som de kommer, de blandas i både tid och rum och de ger exakta bilder av den förflutenhet som ska bli pappans början. Hans värld. På gamla dar faller pappan och skadar sig. Han tynar bort. Han lever på övertid. Olyckan markerar ett före och ett efter. Fåordigheten före blir stumheten efteråt. Ockupationsmakterna Parkinson och Demens hade tagit kontrollen över pappan.

Politiken nu. Pappan köper många tidningar. Han har börjat som vänstermänniska. Hans sympatier kan ändå bestämmas av andra faktorer. Han har inga åsikter. Han har hållningar. Den beskrivningen tilltalar mig mycket. I vår tid är åsiktsmaskinen den viktigaste av alla. Den som dagligen stiger ut på scenen för att deklarera en åsikt blir den mediala normen. Pappan i boken förvandlas mot slutet, han återfinner den hållning som fanns under utlandsåren: ”sakorienterad, befriad från propaganda och demagogi, mån om att eftersträva inte minsta utan största gemensamma nämnare. Han har fått nog av löften givna med fingrarna i kors och förgyllda fraser som aldrig åtföljs av handling.” Fioretos skildrar i dessa avsnitt en grekisk kultur som präglas av korruption, där det krävs små mutor för att man ska få något gjort. Det är starkt, och det framställs konkret också utifrån pappans erfarenheter.

Pappan kallas hem när militärdiktaturen faller. Det är 1970-tal och pappan ska leda en förvaltning. Från denna period finns flera drastiska, dråpliga, tablåer. Pappan vill skapa ett hem som de aldrig ska behöva lämna. Han närmar sig födelsebyn. De bygger sommarhus. Sakta blir det också vinterbonat.

Före flytten tillbaka till Grekland, långt senare, lever pappan, mamman och sonen i Skåne. Här ser vi de miljöer och platser som också formade pappan och mamman. Det var här de gifte sig. Och flytten bort från byn i nordöstra Skåne skulle framför allt bli en smärta för mamman. Här ser jag henne mer än flimra förbi. Mamman är den andra halvan i det äktenskap som måste skyddas genom tystnad. Uppbrotten sker från Malmö, Göteborg, Lund, Stockholm, Wien och Aten.

Boken slutar i en ny början, där mamman berättar för den blivande pappan: ”Jag tror, upprepar hon mycket stilla, att det är dags för dig att bli pappa.” Den pappa som sonen skriver fram står hela tiden vid en startpunkt. Han står där inför de nya stegen i livet. Han kastas fram och tillbaka mellan punkterna i ett helt liv. Gripen av denna berättelse begrundar jag mitt eget öde som son, och som pappa.

*

Här recensioner i DN, Svenskan, Expressen, Kristianstadsbladet och SDS.

lördag 10 mars 2012

Emmanuel Todd om EU och demokratins kris.

Under rubriken De nationella identiteterna i Europa håller på att återfödas, samtalar Pernilla Ståhl med den franske historikern och demografen Emmanuel Todd. Artikeln finns tryckt i första numret av tidskriften Respons. I några passager om EU och den europeiska krisen finner jag kärnan till något som borde angå oss alla. I dessa frågor är det självklart så att man som människa är väldigt liten och obevandrad gentemot de gigantiska makt- och ekonomi-intressen som styr nuet och framtiden. Todd får mig att tänka minst ett varv till:

”Vi måste vara beredda på att euron försvinner och de nationella valutorna återuppstår. En djup recession väntar som kommer att drabba Tyskland ännu hårdare eftersom det är ett stort exportland. Och när vi har nått botten, då kommer människor och regeringar vara tvungna att börja tänka på att omorganisera Europa, runt en idé om protektionism.”

”En europeisk protektionism skulle vara ett skydd mot demokratins kollaps. Vi har rösträtt, medborgarna kan välja sina regeringar, de bestämmer vem som ska styra, och politikerna ska – är det tänkt – representera medborgarna. Men vi har ett ekonomiskt system, där frihandel utgör själva kärnan, och frihandelssystemet medför per automatik sönderdelning av samhället och ökande ojämlikhet. Kontinentaleuropa stod emot ganska länge, men nu har vi en stagnerad inkomst hos medelklassen, sjunkande inkomstnivåer i de lägre klasserna och en otrolig ökning av inkomst hos den rikaste 1-procenten, toppskiktet.”

”I det långa loppet kan vi inte ha både demokrati, allmän rösträtt och frihandel (…) Om vi ska fortsätta så här och ha ett frihandelssystem, måste vi göra oss av med rösträtten, och på ett sätt händer det redan (…) vi har redan nått ett stadium då demokratin är uppluckrad. Mitt exempel handlade om Frankrike, men eroderingen av demokratin är nu uppenbar i Grekland och Italien.”

”Så vi har en paradox i Europa: EU ska konsolidera demokratin, men nu agerar unionen som en mäktig hierarkisk antidemokratisk kraft.”

Bloggen ger eko i Kosova.

Min blogg om Nusret Pllanas bok har väckt intresse i Kosova. Den har bland annat översatts till albanska och publicerats i tidningen EPOKA E RE (NY TID). Särskilt glad blir jag över att tidningen som rubrik valt min varning mot nationalismens gift.

Hur fria är våra ord?

Krisen kring Jyllands-Postens Muhammed-karikatyrer är inte en unik händelse i Danmark. Weekend-Avisen, en kvalitetstidning utgiven av Berlingske, och som kommer varje fredag, har rullat upp en gammal historia som visar på kusliga likheter med det som hänt.

Händelsen tilldrog sig 1967 och utlöste en diplomatisk kris mellan Danmark och Kina. Det var när Mao Zedongs kommunistiska regim stod på toppen av sin makt. LO-ägda morgontidningen Aktuelt publicerade en karikatyr av Mao, och det utlöste febril diplomatisk aktivitet.

Statsminister Jens-Otto Krag utsattes för hård press från den kinesiska regimen, som kallade tidningen "ett regeringsorgan", varför de höll den danska regeringen ansvarig för att ha "tryckt en teckning som på ett ondskefullt sätt smutskastar ordförande Mao, det kinesiska folkets store ledare. Teckningen är ett bevis på tidningens fientlighet gentemot det kinesiska folket. Det är en handling som det kinesiska folket och ambassaden protesterar därför kraftfullt." I protestnoten krävde kineserna av den danska regeringen att den "ögonblickligen vidtar åtgärder för att i framtiden förhindra sådana handlingar", annars "får den danska regeringen bära det fulla ansvaret för de allvarliga följder det kan få".

Det är nästan ordagranna förlagor till Muhammedkrisen som Weekend-Avisen grävt fram. På samma sätt som de muslimska länderna krävt att regeringen ska ingripa mot Jyllands-Posten, krävde kineserna det 1967. Och argumentet var detsamma: idag anses Jyllands-Posten vara "regeringsorgan", då ansågs Aktuelt, för att den var LO-ägd vara ett socialdemokratiskt "regeringsorgan". Och vid båda tillfällena leder publiceringen av karikatyrer till en djup kris mellan Danmark å ena sidan och ett totalitärt system å den andra.

Intressant är också att studera hur den danska pressen då hanterade den uppkomna situationen. Liberala Information – med rötter i frihetskampen mot Tyskland – hävdade envist yttrandefrihetens principer genom sin chefredaktör Børge Outze, han till och med jämförde kinesernas agerande med nazisternas.

Just Jyllands-Posten anmälde en avvikande åsikt och tyckte sig i satirteckningen se "let racemæssige overtoner" som inte är "forenlige med sandheden". Det var Bent Eskestad, nu 75 år gammal, som gjorde teckningen, som han redan då ansåg och fortfarande anser vara "en dålig teckning".

Den danska regeringen skrev i en svarsnot till Kina att "pressens frihed er et i den danske grundlov og i det danske samfundssystem grundfæstet princip, hvorfor regeringen ikke har mulighed at forhindre dagbladet Aktuelt så lidt som den danske dagspress i øvrigt at bringe tegninger som de i noten omhandlede."

Nå, vad kan vi lära av det som hände 1967 och det som hänt alldeles nyligen? Jag menar att bägge historierna egentligen måste leda till samma slutsatser.

För det första: totalitära idésystem (politiska eller religiösa) och totalitära regimer är mycket känsliga för fria människors meningsyttringar. De reagerar som prinsessan på ärten, och sätter fokus på en skämtteckning hellre än diskuterar de verkliga problemen: ofrihet, förtryck, likriktning och liknande.

För det andra: den socialdemokratiska regeringen 1967 handlade riktigt. Det finns inget annat sätt att hävda yttrande- och tryckfriheten i en demokrati, än att svara diktaturens ambassadörer med principiella svar. Det var riktigt 1967 och det är riktigt 2006.

Världen plågas fortfarande av ett stort antal despotiska regimer och system. Skulle vi backa för folkmordsregimen i Sudan om den krävde det av oss? Skulle vi göra det för Nordkorea som nu hotar USA med ett "preventivt angrepp"? Inför mullorna i Iran eller liknande asiatiska regimer? Ska vi göra det inför Putins Ryssland som för bombkrig mot tjetjenerna. Nej, oavsett vem det är som vill pressa regeringar att ingripa mot pressen så måste svaret vara ett och detsamma: Nej, vi gör inte sådant.

Mao-karikatyren och Muhammed-karikatyrerna ledde i båda fallen till politisk kris med internationella förvecklingar för lilla Danmark. Mao-karikatyren var bortglömd tills Weekend-Avisen grävde fram den. Jag tror att det blir likadant med Jyllands-Postens teckningar. Men innan de glöms bort är det viktigt att vi lär oss läxan. Det kommer fler hot mot yttrande- och tryckfriheten, var så säkra på det.

fredag 9 mars 2012

Respons. Ny tidskrift. Min fråga: hur höja nivån?

I första numret av den nya tidskriften Respons skriver redaktören Kay Glans: "Vi som arbetar med detta projekt tänker gärna på det som del av en folkrörelse bort från bollhavet. Inget åsiktskotteri kommer att dominera tidskriften, den är en mötesplats för alla som trots olika uppfattningar är eniga om att nivån på det offentliga samtalet måste höjas."

Kan man bli mer enig? Jag noterar alldeles särskilt de sista orden. Det offentliga samtalet är idag inte bara lågt. Det är obefintligt. Istället för samtal har vi fått dagis-pedagogiska åsiktsparader.

Nå, det är bara det att på sidan bredvid Kay Glans ledare har Bonniers infört en helsidesannons. "Låt den arabiska historien komma dig nära" säger den och presenterar, vid sidan av en bok om arabisk vetenskapshistoria, en uppväxtskildring från Iran! Jag häpnar. Är annonsavdelningen på Sveriges största förlag så obildad att man inte vet att Iran är något helt annat än ett arabiskt land? Har någon där hört talas om perserna, har den persiska kulturen möjligen haft betydelse för oss européer?

Inför nästa nummer av Respons föreslår jag att redaktionen påtalar så grova fel för de annonserande förlagen. Börja med Bonniers. Man kan nämligen inte höja nivån på något obefintligt.

Och tidskriften i sig då? Den ser lovande ut. I många avseenden en tidskrift i samma tradition som Axess - men utan den monomane Johan Lundbergs anda över sig. Frågetecken sätter jag dock för det faktum att vissa redan överrepresenterade skribenter finns med här också. Nog har sådana som Håkan Arvidsson, Sven-Eric Liedman och Gunnar Wetterberg tillräckligt med tribuner redan? Kanske är de rent av så vanligt förekommande att man gäspar när man ser deras namn? Jag gör det i alla fall. Hade Respons framöver kuraget att låta några ovanliga skribenter synas skulle mycket vara vunnet. De är förstås svåra att hitta, men i takt med att dagspressens kritikerutrymme minskar och likriktas finns det möjligheter för sådana rekryteringar.

Så rundar vi av igen.

Veckan går mot sitt slut. Jag ser fram emot dagar av läsning. Göran Rosenbergs nya bok hamnade på mitt bord. Det är en gripande berättelse om stationerna bort från koncentrationslägren till det svenska folkhemmet, om stationerna som också ledde från polska getton till svenska skogar och industristäder.

Har hela veckan följt serien med dokumentärer från Japan. Jordbävningen, tsunamin och kärnkraftshaverierna har skildrats inifrån. Starkast intryck har de två senaste filmerna gjort, därför att de med sådan tydlighet visat på kärnkraftens dårskap. Alla dessa vackra landskap, husen, skolorna, bergen... allt ligger öde och är omöjligt att återvända till. Människor lever i kraftigt kontaminerade miljöer i tron att de evakuerats till säkerheten. Här kan du se gårdagens film.

Foto: Ulrika W.

torsdag 8 mars 2012

Nedräkning för nya boken.

Nu närmar det sig. I nästa vecka levereras min nya bok från tryckeriet. Vill du komma med i första utskicket som jag beräknar till slutet av nästa vecka bör du höra av dig ganska snart.

Skicka mig bara ett mail så får du information om hur du ska gå tillväga. Boken kostar 150:- inklusive frakt inom Sverige, och 200:- inklusive frakt för utlandsbeställningar.

Att vakna till förvåning.

Att vakna och se rakt in i ett ymnigt snöfall. Att just ha luktat på något som lovade ljus och värme. Att få bli förvånad. Att få veta att också denna vinter kunde bära med sig en bländande vithet. Att i denna vithet få vandra om så bara för en minut. Att se det som faller. Att falla med det. Att få vara vit i hjärtat. Att få bländas av de nyputsade rutornas spegelbilder, förstärka av flingornas strålning. Att ha vaknat och fått se den vita vintern, en första och en sista gång.

Foto: Ulrika W.

Camilla Westerdahl: Skrivet i vatten – berättelsen om mitt liv (Kabusa)

Det finns olika scenarion vi människor bär på som mardrömmar. För mig har det i första hand varit risken att hamna i samma belägenhet som min mamma, bortom tid och rum förpassad till alzheimerland. Det andra har varit att bli ett vårdpaket, fullt medveten men oförmögen att kommunicera med omvärlden. Detta fick Camilla Westerdahl uppleva efter en svår bilolycka.

Hon var med maken och dottern på väg hem en sommarkväll 1997, hon somnade vid ratten och fick mycket allvarliga skador (maken fick nackskador och dottern klarade sig helt oskadd). De första åren efter olyckan blir hon ett vårdpaket. Det förefaller vara som om läkare och annan vårdpersonal gett upp hoppet om henne, det finns ingenting man kan göra.
Nu debuterar Camilla Westerdahl med boken om sitt eget öde, Skrivet i vatten – berättelsen om mitt liv. I den berättar hon om tiden omedelbart efter olyckan: ”Jag dog sommaren 1997.”

Först är hon helt stum. Många operationer är gjorda. Hjärnan är svårt skadad. Men så, i juli ett år efter olyckan, börjar hon säga enstaka ord. Men inte svenska utan franska och engelska. Hennes liv som lärare sipprar fram genom den tidigare ordlösheten. Hennes sjukgymnast ser något annat bakom vårdpaketet, hon ser en människa med en livsgnista. Westerdahl skulle inte behöva vara en fånge i sin egen kropp. Då var hon ändå som sämst: ”Jag var alltid klädd i mjukisbyxor och jag satt i en stor rullstol. Jag hade även halskrage och mitt huvud hängde hela tiden. Mitt hår var annorlunda, kort och livlöst. Min kropp var rund och slapp. Jag mådde illa så fort någon flyttade mig. Jag behövde tyvärr vara som en liten flicka igen och använda blöja eftersom jag inte kunde styra när jag behövde gå på toaletten.”

Sjukgymnasten möter henne på Fröet, en plats i Malmö för vardaglig träning och rehabilitering. Hon kan i princip bara säga ja och nej. Hon är rädd. Sjukgymnasten börjar tilltala henne på franska och det blir allt närmare till skratt. Så sätter man igång att träna ordförrådet. Men trots alla framsteg kommer också bakslagen. Westerdahl får svåra epileptiska anfall. Sakta och bit för bit erövras livet på nytt, inte minst med de aktiviteter som hennes kropp minns från förr. Ridning, simning och cyklande ingår i den träningen, fem dagar i veckan. Hon är i behov av assistenter. Som titeln på boken antyder är vattnet ett mycket viktigt element för henne. Som ung tävlingssimmade hon, en av läkarna säger nu att det kan ha bidragit till att hjälpa henne se framåt.

Camilla Westerdahl har genomgått ett mycket stort antal operationer. Hon hade frakturer bland annat i ansiktet, armar och ben. Den metall man använt vid operation av en armbåge orsakade henne stor smärta och kroppen ville stöta bort det främmande materialet. Hennes vänstra fot har opererats sex-sju gånger. Det sista stora ingreppet gjordes i Lund hösten 2010, då man åtgärdade det skallhål som funnits efter olyckan.

Jag kunde ha fortsatt att berätta om det faktiska förloppet i Camilla Westerdahls bok. Det ska jag inte göra. Den läsningen finns i boken och jag rekommenderar den varmt för alla som det minsta bryr sig om frågor kring livets värde, smärta, lidande och vägar mot ljuset. Hon har bara genom att faktiskt lyckats skriva denna bok – med en särskild dator som ger henne det skrivna tillbaka som uppläst text med talsyntes – visat oss andra att det som ser ut att vara helt omöjligt ändå till sist kan låta sig göras. Det är mycket stort. Bokens texter är korta, fragmentartade och som bilder eller reflektioner av olika aspekter av det inträffade. Hon spänner från unga år fram till dagens situation. I ett kort efterord konstaterar sjukgymnasten Christina Hansson att boken ”skulle vara utmärkt att läsa och diskutera för all personal som kommer i kontakt med personer som drabbats av omfattande skalltrauma.” Jag kan inte bortse ifrån att Camilla Westerdahls bok också är ett slags hyllning till all denna personal, oavsett om de varit högt specialiserade läkare, sköterskor, sjukgymnaster eller assistenter. Hennes bok understryker vikten av en fungerande sjukvård och rehabilitering.

Klicka på bilderna för läsbara format.

onsdag 7 mars 2012

Lars Gustafssons klagan.

Durs Grünbein

Lars Gustafsson beklagar sig idag i Expressen. Hans tyska vänner är förbisedda. Och någon vänskapskorruption har han förstås aldrig gjort sig skyldig till. Så här låter hans klagan:

"Aris Fioretos, som i dagarna ger ut en brevväxling med vännen Durs Grünbein och som numera även är medlem av juryn för Västerås stads Tranströmer-pris har nu påpassligt sett till att vännen Durs har tilldelats detta pris. Det är skickligt gjort."

Gustafssons klagan är konkret: Fioretos har fått sin vän Durs Grünbein till prispallen. Det är "påpassligt" och det är "skickligt".

Hur så? Jo, för att "minst tre tyskspråkiga lyriker hade varit mer förtjänta av detta pris" - och de tre är förstås Gustafssons vänner.

Det är alltid lika komiskt när en äldre herre anklagar en yngre för vänskapskorruption. Gustafsson - den äldre - har haft så oerhört mycket längre tid på sig att utöva den. Det vet förstås herrarna Hans-Magnus Enzensberger, Harald Hartung och Dirk von Petersdorf. Alla tre, som enligt Gustafsson "hade varit mer förtjänta av detta pris."

Behöver man påpeka att Herr Gustafsson själv fick priset - kanske just som Tranströmers vän? Eller står - och sitter - Herr Gustafssons så högt över alla misstankar där i elfenbenstornet?

Det finns ögonblick då man önskar att de äldre herrarna - oaktat deras kvaliteter för övrigt - hade vett att knipa käft, eller i alla fall vett att låta bli att trycka på send.

Här är de terroråtalade.

Omar Aboelazm, Sahbi Zalouti,
Mounir Dhahri och Munir Awad


Dansk press har ny lyft på hemligheten. Här ovan ser ni de fyra åtalade i det stora terrormålet som nu inleds. De fyra står åtalade för att ha planerat attentatet mot tidningarna Politiken och Jyllands-Posten vid Rådhuspladsen i Köpenhamn. De skulle döda "så många som möjligt" och hade en mycket stor summa pengar med sig (som danska säkerhetspolisen PET menar skulle finansiera flykten). Det smått komiska är att de fyra männen kallas "svenskar". Nå ja, tre av dem har svenskt medborgarskap. Det kan ju ge intryck av att Sverige exporterar terror till grannländerna. Sanningen är väl istället att alla europeiska länder idag lever i skuggan av den wahhabitiska och salafistiska terrorn. Den som vill hämnas i profetens namn. Den som aldrig kommer att förlåta oss vår yttrande- och tryckfrihet. Läs artikeln i Ekstra Bladet (via länken ovan) så får du veta det viktiga i målet.

Stormsteg. Manushögar.

Jag går ut och möter brevbäraren. Han har flera tunga saker med sig i manusform. Så får jag ihop till soppan, såsen och smörgåsen. Läser manus, avger ett yttrande.

Även om solen värmer vid skrivbordet så är det stormen - eller snarare blåsten - som präglar landskapet, dag efter dag. I fjol premiärcyklade jag den 8 mars. Då låg det fortfarande snö runt husgavlarna. I år luktar det vår men det är föga troligt att jag cyklar imorgon. Den skånska slätten kan vara som en tjock vägg för den som försöker.

Foto: A. Nydahl

tisdag 6 mars 2012

Lionel Trilling: The Liberal Imagination

I förordet till nyutgåvan av Lionel Trillings The Liberal Imagination (New York Review Books Classics 2008 - originalutgåva1950), skriver Louis Menand:

“The first thing to say about The Liberal Imagination is that it is a cold war book, though it is by no means the last thing to say about it. It appeared around the same time as Arthur Schlesinger Jr.´s The Vital Center, Richard Grossman´s The God That Failed and George Orwell´s 1984 – books that belong to the case for a liberal anticommunism.

Trilling was certainly a liberal anti-communist. Orwell was one of his heroes: Trilling reviewed 1984 in The New Yorker (where he called the book ‘momentous’) and wrote an introduction to the 1952 reprint of Orwell´s exposé of Stalinist hypocrisy and brutality, Homage to Catalonia (…) Anyone likely to pick up The Liberal Imagination in 1950 would have understood it as a warning against the dogmatism an philistinism of the fellow-traveling mentality, and, later in his life, Trilling explicitly acknowledged that he had intended the collection to be an attack on Stalinism .”

Detta korta utdrag från förordet är erbjuder skäl nog att läsa boken. Jag har just börjat göra det, och i innehållsförteckningen ser jag att essäerna handlar om bl.a. Sherwood Anderson, Huckleberry Finn, Kipling, Freud, Kinsey-rapporten, F. Scott Fitzgerald, konsten och rikedomen, betydelsen av litterära idéer och en rad andra ämnen mellan himmel och jord.

Igår såg jag att Bruce Springsteen talade om vikten av att skildra det som skiljer ”den amerikanska drömmen” från hur den amerikanska verkligheten ser ut. Trillings essä Reality in America kanske också närmar sig den saken. Vi får se.

Kan förresten inte låta bli att nämna en fin mening i förordet, om att kulturen är en hund som jagar sin egen svans. Huvudet och svansen byter ständigt plats, och: ”Yesterday´s scandal is today´s sacred cow” - behöver man egentligen meditera kring särskilt mycket mer när man funderar på gårdagen och nuet? Montaigne hade, som Bodil Malmsten redan konstaterat, med all säkerhet drivit en mycket läsvärd blogg idag.

Här finns en fin DN-krönika, skriven av Torbjörn Elensky, om boken.

I tomrummet.

Jag försöker hitta en balans i vardagen igen. Den ska uppstå i relationen mellan skrivande och läsande, mellan det som möjligen kan kallas den dagliga gärningen, och det som är vila. Men jag upptäcker gång på gång att balansen bytts mot ett stort, ekande tomrum. Ingen litteratur intresserar mig särskilt mycket, och absolut inte den som är "ny" eller "allmänt läst". Det är vid sådana tillfällen jag måste gå tillbaka till källorna. De finns där alltid, tillgängliga för att försöka hjälpa tomrummet tillbaka till ett annat mörker i den, om aldrig så lite men dock kämpande pessimismen.

Snart nog går jag till de konkreta handlingarna. Tar bussen till Ortopedtekniska på sjukhuset, där jag ska prova ut nya ortopediska sandaler för den kommande sommaren. Ändå låter jag mig inte luras av dagens sol. Den kan möjligen inspirera mig till mer Bud Powell och ett gott vin.

Foto: A. Nydahl

A.B. Yehoshua: Den befriade bruden (Brombergs)

Bland Israels många framstående prosaister och poeter är det framför allt två som är kända i Sverige, ständigt nobelpristippade Amos Oz och outsidern Yoram Kaniuk. De är båda rikt översatta till vårt språk, inte minst Oz har en stor läsekrets. Dessvärre är yngre generationer sparsamt representerade, och Israels många kvinnliga författare nästan helt förbisedda och varför till exempel Shulamith Hareven eller Dalia Hertz aldrig översatts till vårt språk är för mig en gåta.

I samma generation som Oz och Kaniuk hittar man Abraham B. Yehoshua, född 1936 i Jerusalem men sedan länge bosatt och verksam i kuststaden Haifa. Yehoshua har ett språkligt temperament som påminner mer om Oz än om Kaniuk. Den senares anarkistiska utfall ligger långt ifrån Yehoshuas lugna, episka prosa. Tidigare verk av honom på svenska som jag fäst mig vid är Sen skilsmässa (1984) och Herr Mani tio år senare (båda översatta från hebreiska av Viveka Heyman), två lysande prosaberättelser om livet i det moderna Israel och dess historiska skuggor och dagrar.

Caj Lundgren har gjort svenska av Hillel Halkins engelska version av det hebreiska originalet och Marion Wajngot har granskat den. Med en man som Halkin i första ledet oroar jag mig inte för översättningen. Tvärtom är han ansedd som en av de riktigt stora översättarna från modern hebreiska.

Den befriade bruden skär rakt in i de moderna israelisk/palestinska samhällena. För låt det vara sagt med en gång: detta är en roman som inte blundar för att två folk gör anspråk på samma lilla bit land som haft mänsklighetens blickar på sig i evinnerliga tider, därför att den av de stora världsreligionerna betraktats som helig. Det har varit både judars och arabers (kristna eller muslimska) stora olycka, och det är den som lyser igenom varje ord och varje handling i Yehoshuas nya roman. Därmed inte sagt att detta är en politisk roman i ytlig mening, tvärtom är den djupt övertygande i sin framställning av mänskliga tillkortakommanden och de vardagsliv människor i den lever.

Yehoshuas romangestalter är personligheter av kött och blod. I centrum står Jochanan Rivlin, professor vid Haifas universitet, hans hustru Hagia som är domare, deras son Ofer och hans förra fru Galia.

Men inte minst står det arabisk-israeliska samhället och dess släkter i centrum, när de i bokens magnifika inledning symboliskt bjuder professor Rivlin och hans kollegor till ett bröllop, där en av studenterna, arabiska Samaher ska gifta sig.

Den upptakten slår an tonen för hela berättelsen; den böljar fram som det galileiska landskapet själv, ömsom vackert och harmoniskt, ömsom fullt av faror och konflikter. Ofta är den komplicerad, men skildringen rymmer både humor och värme. Familjen Rivlin har mycket som döljer sig under sociala och privata konventioner och i romanen blottläggs både konflikter och kärleksfulla relationer på ett litterärt rikt och komplext sätt.

När jag läser den slår det mig, att de braskande löpsedlarna och de snabbt förbirusande inslagen i tv-nyheterna inte kommer i närheten av det som är den israelisk-arabiska människans verklighet. Man får gå till sådana som Yehoshua för att ens ana hur den ser ut, och vilka mönster det är som bestämmer hennes liv. Med Den befriade bruden tycker jag mig ha kommit närmare än på länge.

måndag 5 mars 2012

Ny vecka. Gamla mönster.

Man hinner inte slå upp ögonen förrän man förstår att det är alldeles för tidigt att stiga upp. Långdrar i mörker. Famlar efter lampsladden. Tänder mig in i måndagen. Stapplar ut i köket. Fyller koppen och glaset. Sätter på datorn, läser de viktigaste nyheterna, välter ut en halv liter vatten över bordsalmanackan.

Så. Nu är jag igång.

En vecka återstår, så ska min nya bok levereras från tryckeriet. Kanske tar jag den med ut till kusten för en fotosession. Om våren vill den dagen.

Som ni märker har jag inte ett vettigt ord att skriva. Det är måndag. Och det är låst i huvudet. Låst och kanske tomt.

(Med posten några timmar senare kom ett brev från min vän och kollega AM, som skriver: "Min musa stiger upp klockan fem varje morgon").

På torsdag kommer det en text här i bloggen som är skriven av alldeles märkliga skäl. Den handlar om en kvinna som skadats mycket svårt i en bilolycka och som sedan rest sig, och trots allvarliga hjärnskador skrivit sin första bok med hjälp av en specialkonstruerad dator. Det kallar jag en seger över elementen, en seger som kan bära henne långt. För att inte tala om inspirationen den ger oss läsare. Man anar att det trots mörker och hinder finns något i varje människa som strävar uppåt, något som vill ljus, syre, liv.

Foto: A. Nydahl.

söndag 4 mars 2012

Norman Manea: Huliganens återkomst.

Det är självklart att man ofta hämtar näring ur rumänsk litteratur. Redan på gamla René Coeckelberghs tid kunde man få förnämliga introduktioner, och hans hustru Gabriela Melinescu utvecklade under åren också ett författarskap på svenska, som alltjämt är av stort intresse. De tyskspråkiga rumänska författarna tillhör också mina favoriter, inte minst Herta Müller.

Efter den kommunistiska diktaturen har vi sett flera viktiga, yngre författare träda fram, inte minst den alltid hyllade och redan Nobelpristippade Mircea Cărtărescu (hans mångordiga tegelstenar finner jag dock svåra att ta sig igenom. Men hans dagbok har gett mig stor läsglädje).

Däremot har Mircea Eliade, Mihail Sebastian och E.M. Cioran länge varit rika litterära källor att ösa ur. Sebastians Journal 1935-44 är en sådan bok man ständigt återkommer till (jag köpte de fyra exemplar som fanns kvar på en bokrea i Birmingham 2006). Och Ciorans böcker, allt som finns översatt till svenska och engelska, har jag alltid vid nattduksbordet. Paul Celans författarskap finns i en egen, unik sfär.

Den nya bekantskapen för mig är Norman Manea, vars Huliganens återkomst nu publiceras av förlaget 2244, i översättning av Lars-Inge Nilsson och Dan Shafran. Det är inte ofta man faller ner i ett sådant schakt av ord, drömmar, mardrömmar och minnen, där kraften nästan är explosiv och berättandet febrigt. Jag har i alla fall aldrig läst något liknande.

Boken är självbiografisk. Manea är född 1936. Som femåring hamnade han i koncentrationsläger, där han blev kvar till krigsslutet 1945. Boken skildrar Maneas judisk-rumänska liv som börjar med denna mardröm, fortsätter som en tragedi under den röde kejsarens och hans föregångares terror och möjligen rundas av som ett liv där friheten är alltings förutsättning. Sedan 1988 är han bosatt i USA. Exilen och dess nya förutsättningar ger också Manea en möjlighet att helt frivilligt återkomma för besök i Rumänien.

Mycket riktigt figurerar Eliade, Michael och Cioran flitigt i berättelsen. De rent essäistiska inslagen är många och det är kanske främst dessa som fångar mitt intresse. Ibland fortsätter en sådan saklig text rakt in i det hallucinatoriska. Det blir så att man tvingas gå tillbaka och läsa om, sedan man ställts inför den egna frågan ”Vad var nu det här?”. Inte alltid hittar man egna svar, så det är bara att fortsätta läsa. Berättelsen slutar fredagen den 2 maj 1997, då Manea läser sina antecknade citat från Hannah Arendt, Emmanuel Levinas, Paul Celan och Jacques Derrida. Han behöver de andras ord efter att ”alltför länge ha talat till mig själv”, men snart nog förlorar han denna viktiga anteckningsbok. Han återvänder till USA i ett paniktillstånd. Där slutar han.

Söndagstystnad.

Uppdatering 13:44. Hemkommen efter en mycket kall och blåsig kaffestund i Tosteberga hamn. Fyra husbilar på plats idag. Ett dussin människor. De flesta hukade i bilarna. Vi gick ut till hamnen och satte oss med bulle och kaffe i de nya, vackra kopparna från Helena i Frankrike. Kaffet blev snabbt kallt, men värmen stannade inombords. Mössa, dubbla vantar och ett gott humör gjorde resten. Anslaget uppsatt: "Sjösättning av båtar den 28 april klockan 06.45." Annars allt som vanligt, tyst, stilla och vida utblick.

Snön är borta, men för bara två veckor sedan gnistrade den i hamnen. När jag idag ger mig ut där förväntar jag mig stillheten och tystnaden. Ingenting annat. Inte ens en gnutta värme. Om en vecka kommer min nya bok från tryckeriet. I väntan på det försöker jag vårda det som fortfarande kan vårdas. Resten är tystnad.

lördag 3 mars 2012

Nya boken på väg!

Klicka för läsbart omslag.

Min nya bok Sextio år senare befinner sig på tryckeriet. Den beräknas utkomma tredje veckan i mars.

Boken ingår i mitt trippel-experiment. Tre böcker publiceras av bloggen och går endast att köpa här. Bokhandelsbeställningar expedieras ej, inga recensionsexemplar skickas till pressen.

Den första boken, Kulturen vid stupet, sålde bra och är ekonomiskt i hamn (halva den tryckta upplagan kvar, före biblioteksbeställningarna).

Denna andra bok är en aning tunnare och därför billigare.

Till hösten är det meningen att den tredje och avslutande titeln ska utkomma. Trilogins avslutning blir en bok i samma tradition som Inre frihet, Den tysta zonen, Förensligandet och Långsamhetens nej.

Den nya boken kostar 150:- inklusive frakt. För utländska beställningar är priset 200:- inklusive frakt.

Boken sammanfattar några avgörande processer, både sådana som ligger längre tillbaka och sådana som är alldeles färska.

Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden. Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte.

Texten om Black Country är ett förarbete till den bok som ska komma hösten 2013, och handlar också om denna typ av processer. Regionens avveckling som industriellt centrum fram till den postmoderna tillvarons arbetslöshet, fattigdom, gettotillvaro och den inflyttade islamiseringen är bärande teman. Den sista och korta dagboken skildrar skeendet under våren 2011 från sjukbäddens horisont.

Är du intresserad av att förhandsbeställa boken sänder du mig ett mail:
thomas.nydahl@gmail.com, och jag hör då av mig med kontouppgifter och annat praktiskt.

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.

1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah (en liten poäng i sammanhanget är att stadsnamnen Tel Aviv och Ramallah betyder "Vårens kulle" respektive "Guds höjd"). Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009. Återblickar från 1980- och 1990-talen.

2/ Black Country, England, ett förarbete.

3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.

4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011.

PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.