tisdag 6 mars 2012

I tomrummet.

Jag försöker hitta en balans i vardagen igen. Den ska uppstå i relationen mellan skrivande och läsande, mellan det som möjligen kan kallas den dagliga gärningen, och det som är vila. Men jag upptäcker gång på gång att balansen bytts mot ett stort, ekande tomrum. Ingen litteratur intresserar mig särskilt mycket, och absolut inte den som är "ny" eller "allmänt läst". Det är vid sådana tillfällen jag måste gå tillbaka till källorna. De finns där alltid, tillgängliga för att försöka hjälpa tomrummet tillbaka till ett annat mörker i den, om aldrig så lite men dock kämpande pessimismen.

Snart nog går jag till de konkreta handlingarna. Tar bussen till Ortopedtekniska på sjukhuset, där jag ska prova ut nya ortopediska sandaler för den kommande sommaren. Ändå låter jag mig inte luras av dagens sol. Den kan möjligen inspirera mig till mer Bud Powell och ett gott vin.

Foto: A. Nydahl

A.B. Yehoshua: Den befriade bruden (Brombergs)

Bland Israels många framstående prosaister och poeter är det framför allt två som är kända i Sverige, ständigt nobelpristippade Amos Oz och outsidern Yoram Kaniuk. De är båda rikt översatta till vårt språk, inte minst Oz har en stor läsekrets. Dessvärre är yngre generationer sparsamt representerade, och Israels många kvinnliga författare nästan helt förbisedda och varför till exempel Shulamith Hareven eller Dalia Hertz aldrig översatts till vårt språk är för mig en gåta.

I samma generation som Oz och Kaniuk hittar man Abraham B. Yehoshua, född 1936 i Jerusalem men sedan länge bosatt och verksam i kuststaden Haifa. Yehoshua har ett språkligt temperament som påminner mer om Oz än om Kaniuk. Den senares anarkistiska utfall ligger långt ifrån Yehoshuas lugna, episka prosa. Tidigare verk av honom på svenska som jag fäst mig vid är Sen skilsmässa (1984) och Herr Mani tio år senare (båda översatta från hebreiska av Viveka Heyman), två lysande prosaberättelser om livet i det moderna Israel och dess historiska skuggor och dagrar.

Caj Lundgren har gjort svenska av Hillel Halkins engelska version av det hebreiska originalet och Marion Wajngot har granskat den. Med en man som Halkin i första ledet oroar jag mig inte för översättningen. Tvärtom är han ansedd som en av de riktigt stora översättarna från modern hebreiska.

Den befriade bruden skär rakt in i de moderna israelisk/palestinska samhällena. För låt det vara sagt med en gång: detta är en roman som inte blundar för att två folk gör anspråk på samma lilla bit land som haft mänsklighetens blickar på sig i evinnerliga tider, därför att den av de stora världsreligionerna betraktats som helig. Det har varit både judars och arabers (kristna eller muslimska) stora olycka, och det är den som lyser igenom varje ord och varje handling i Yehoshuas nya roman. Därmed inte sagt att detta är en politisk roman i ytlig mening, tvärtom är den djupt övertygande i sin framställning av mänskliga tillkortakommanden och de vardagsliv människor i den lever.

Yehoshuas romangestalter är personligheter av kött och blod. I centrum står Jochanan Rivlin, professor vid Haifas universitet, hans hustru Hagia som är domare, deras son Ofer och hans förra fru Galia.

Men inte minst står det arabisk-israeliska samhället och dess släkter i centrum, när de i bokens magnifika inledning symboliskt bjuder professor Rivlin och hans kollegor till ett bröllop, där en av studenterna, arabiska Samaher ska gifta sig.

Den upptakten slår an tonen för hela berättelsen; den böljar fram som det galileiska landskapet själv, ömsom vackert och harmoniskt, ömsom fullt av faror och konflikter. Ofta är den komplicerad, men skildringen rymmer både humor och värme. Familjen Rivlin har mycket som döljer sig under sociala och privata konventioner och i romanen blottläggs både konflikter och kärleksfulla relationer på ett litterärt rikt och komplext sätt.

När jag läser den slår det mig, att de braskande löpsedlarna och de snabbt förbirusande inslagen i tv-nyheterna inte kommer i närheten av det som är den israelisk-arabiska människans verklighet. Man får gå till sådana som Yehoshua för att ens ana hur den ser ut, och vilka mönster det är som bestämmer hennes liv. Med Den befriade bruden tycker jag mig ha kommit närmare än på länge.

måndag 5 mars 2012

Ny vecka. Gamla mönster.

Man hinner inte slå upp ögonen förrän man förstår att det är alldeles för tidigt att stiga upp. Långdrar i mörker. Famlar efter lampsladden. Tänder mig in i måndagen. Stapplar ut i köket. Fyller koppen och glaset. Sätter på datorn, läser de viktigaste nyheterna, välter ut en halv liter vatten över bordsalmanackan.

Så. Nu är jag igång.

En vecka återstår, så ska min nya bok levereras från tryckeriet. Kanske tar jag den med ut till kusten för en fotosession. Om våren vill den dagen.

Som ni märker har jag inte ett vettigt ord att skriva. Det är måndag. Och det är låst i huvudet. Låst och kanske tomt.

(Med posten några timmar senare kom ett brev från min vän och kollega AM, som skriver: "Min musa stiger upp klockan fem varje morgon").

På torsdag kommer det en text här i bloggen som är skriven av alldeles märkliga skäl. Den handlar om en kvinna som skadats mycket svårt i en bilolycka och som sedan rest sig, och trots allvarliga hjärnskador skrivit sin första bok med hjälp av en specialkonstruerad dator. Det kallar jag en seger över elementen, en seger som kan bära henne långt. För att inte tala om inspirationen den ger oss läsare. Man anar att det trots mörker och hinder finns något i varje människa som strävar uppåt, något som vill ljus, syre, liv.

Foto: A. Nydahl.

söndag 4 mars 2012

Norman Manea: Huliganens återkomst.

Det är självklart att man ofta hämtar näring ur rumänsk litteratur. Redan på gamla René Coeckelberghs tid kunde man få förnämliga introduktioner, och hans hustru Gabriela Melinescu utvecklade under åren också ett författarskap på svenska, som alltjämt är av stort intresse. De tyskspråkiga rumänska författarna tillhör också mina favoriter, inte minst Herta Müller.

Efter den kommunistiska diktaturen har vi sett flera viktiga, yngre författare träda fram, inte minst den alltid hyllade och redan Nobelpristippade Mircea Cărtărescu (hans mångordiga tegelstenar finner jag dock svåra att ta sig igenom. Men hans dagbok har gett mig stor läsglädje).

Däremot har Mircea Eliade, Mihail Sebastian och E.M. Cioran länge varit rika litterära källor att ösa ur. Sebastians Journal 1935-44 är en sådan bok man ständigt återkommer till (jag köpte de fyra exemplar som fanns kvar på en bokrea i Birmingham 2006). Och Ciorans böcker, allt som finns översatt till svenska och engelska, har jag alltid vid nattduksbordet. Paul Celans författarskap finns i en egen, unik sfär.

Den nya bekantskapen för mig är Norman Manea, vars Huliganens återkomst nu publiceras av förlaget 2244, i översättning av Lars-Inge Nilsson och Dan Shafran. Det är inte ofta man faller ner i ett sådant schakt av ord, drömmar, mardrömmar och minnen, där kraften nästan är explosiv och berättandet febrigt. Jag har i alla fall aldrig läst något liknande.

Boken är självbiografisk. Manea är född 1936. Som femåring hamnade han i koncentrationsläger, där han blev kvar till krigsslutet 1945. Boken skildrar Maneas judisk-rumänska liv som börjar med denna mardröm, fortsätter som en tragedi under den röde kejsarens och hans föregångares terror och möjligen rundas av som ett liv där friheten är alltings förutsättning. Sedan 1988 är han bosatt i USA. Exilen och dess nya förutsättningar ger också Manea en möjlighet att helt frivilligt återkomma för besök i Rumänien.

Mycket riktigt figurerar Eliade, Michael och Cioran flitigt i berättelsen. De rent essäistiska inslagen är många och det är kanske främst dessa som fångar mitt intresse. Ibland fortsätter en sådan saklig text rakt in i det hallucinatoriska. Det blir så att man tvingas gå tillbaka och läsa om, sedan man ställts inför den egna frågan ”Vad var nu det här?”. Inte alltid hittar man egna svar, så det är bara att fortsätta läsa. Berättelsen slutar fredagen den 2 maj 1997, då Manea läser sina antecknade citat från Hannah Arendt, Emmanuel Levinas, Paul Celan och Jacques Derrida. Han behöver de andras ord efter att ”alltför länge ha talat till mig själv”, men snart nog förlorar han denna viktiga anteckningsbok. Han återvänder till USA i ett paniktillstånd. Där slutar han.

Söndagstystnad.

Uppdatering 13:44. Hemkommen efter en mycket kall och blåsig kaffestund i Tosteberga hamn. Fyra husbilar på plats idag. Ett dussin människor. De flesta hukade i bilarna. Vi gick ut till hamnen och satte oss med bulle och kaffe i de nya, vackra kopparna från Helena i Frankrike. Kaffet blev snabbt kallt, men värmen stannade inombords. Mössa, dubbla vantar och ett gott humör gjorde resten. Anslaget uppsatt: "Sjösättning av båtar den 28 april klockan 06.45." Annars allt som vanligt, tyst, stilla och vida utblick.

Snön är borta, men för bara två veckor sedan gnistrade den i hamnen. När jag idag ger mig ut där förväntar jag mig stillheten och tystnaden. Ingenting annat. Inte ens en gnutta värme. Om en vecka kommer min nya bok från tryckeriet. I väntan på det försöker jag vårda det som fortfarande kan vårdas. Resten är tystnad.

lördag 3 mars 2012

Nya boken på väg!

Klicka för läsbart omslag.

Min nya bok Sextio år senare befinner sig på tryckeriet. Den beräknas utkomma tredje veckan i mars.

Boken ingår i mitt trippel-experiment. Tre böcker publiceras av bloggen och går endast att köpa här. Bokhandelsbeställningar expedieras ej, inga recensionsexemplar skickas till pressen.

Den första boken, Kulturen vid stupet, sålde bra och är ekonomiskt i hamn (halva den tryckta upplagan kvar, före biblioteksbeställningarna).

Denna andra bok är en aning tunnare och därför billigare.

Till hösten är det meningen att den tredje och avslutande titeln ska utkomma. Trilogins avslutning blir en bok i samma tradition som Inre frihet, Den tysta zonen, Förensligandet och Långsamhetens nej.

Den nya boken kostar 150:- inklusive frakt. För utländska beställningar är priset 200:- inklusive frakt.

Boken sammanfattar några avgörande processer, både sådana som ligger längre tillbaka och sådana som är alldeles färska.

Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden. Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte.

Texten om Black Country är ett förarbete till den bok som ska komma hösten 2013, och handlar också om denna typ av processer. Regionens avveckling som industriellt centrum fram till den postmoderna tillvarons arbetslöshet, fattigdom, gettotillvaro och den inflyttade islamiseringen är bärande teman. Den sista och korta dagboken skildrar skeendet under våren 2011 från sjukbäddens horisont.

Är du intresserad av att förhandsbeställa boken sänder du mig ett mail:
thomas.nydahl@gmail.com, och jag hör då av mig med kontouppgifter och annat praktiskt.

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.

1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah (en liten poäng i sammanhanget är att stadsnamnen Tel Aviv och Ramallah betyder "Vårens kulle" respektive "Guds höjd"). Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009. Återblickar från 1980- och 1990-talen.

2/ Black Country, England, ett förarbete.

3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.

4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011.

PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.

fredag 2 mars 2012

Nusert Pllana: Den serbiska ockupationsmaktens terror mot albanerna (Nationalbiblioteket vid Prishtinas universitet).

Idag har jag fått en bok som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Jo förresten, det vet jag, men jag vet inte hur jag ska skriva om den. Innehållet dokumenterar i ord och bild det som hände under Kosova-kriget - och utöver det också vad som hänt Kosova under de återkommande terrorkampanjerna mellan 1878 och 1999. Boken är kraftigt försenad och skrevs redan 2001.

Jag fick boken av professor Nusret Pllana, genom min mångårige gamle vän Ullmar Qvick, också han med ett livslångt intresse för albanska frågor. Pllana lever och verkar i Prishtina som är republiken Kosovas huvudstad. Han började sina studier vid universitetet i Zagreb under den Jugoslaviska federationens tid och slutförde dem i Albaniens huvudstad Tirana 2005. Hans doktorsavhandling heter "Serbian Massacres in Kosovo 1889-1997". Han har varit kulturminister i det fria Kosovas regering och arbetar idag som chef för de statliga arkiven och som professor vid Prishtinas universitet.

Det han skriver i sin dedikation till mig får mig nästan att rodna. Han hänvisar till de många år jag skrivit om den före detta serbiska provinsens historia (från 1980-talet och framåt). Jag tar med stor tacksamhet tagit emot boken och hans ord till mig, men bilderna i den är så fasansfulla att jag inte kan visa dem.

Det är nationalbiblioteket i Prishtina som givit ut boken och jag kan bara uttrycka en förhoppning om att den kommer i händerna på journalister/författare/politiker som inte tidigare förstått eller sett vidden av det som hänt. I redaktionen för verket finns bland annat den albanske, legendariske medborgarrättskämpen Adem Demaçi (som inte sällan jämförts med Nelson Mandela).

Boken är fyrspråkig och därmed tillgänglig för alla som läser albanska, tyska, engelska eller franska. Den engelska översättningen av boktiteln är väl inte helt lyckad, boken heter helt enkelt Den serbiska ockupationsmaktens terror mot albanerna.

För mig är boken den starkaste varningssignalen jag sett på länge - en varning mot nationalismen. Den sjukdomen hotar oss igen. Nationalismen är det enkla svar man ger de flesta svåra frågor idag. Nationalismen, gärna skränande, offensiv och våldsam, får ersätta en sund och lågmäld patriotism. Jag är övertygad om att man kan värna sin egen identitet och sin egen nation utan att falla ner i nationalismens hatiska och giftiga träsk. Kosova är en varningssignal, tvivla inte på det. Kosova, liksom Bosnien.

Professor Pllana var i Stockholm förra helgen och talade om ämnet.

För den som lägger märke till de olika stavningarna: namnet Kosovo tillämpades under den serbiska/jugoslaviska regimen, namnet transkriberat som Kosova med ett a på slutet tillämpas idag (uttryckt som albanernas egen vilja). Men det är en tredje, albansk stavning, som är landets officiella namn idag: Republikës Kosovës.

Syrien igen.

Här en mycket läsvärd artikel om den nya tidens allianser i Syrien. Smaka bara på detta först:

"Al-Qaeda is acknowledged as an ally of Britain and America in our desire to overturn the Syrian government. Think about it. Ten years ago, in the wake of the destruction of the Twin Towers, we invaded Afghanistan to eliminate al-Qaeda. Now the world’s most notorious terror organisation wants to join a new “coalition of the willing” in Syria (not just al-Qaeda: yesterday the Muslim group Hizb ut-Tahrir staged a march through west London in support of their Syrian brothers and the establishment of the Khilafah state)."

Nej, det är inte någon digital knäppgök som skrivit det. Det är Peter Oborne på The Telegraph. Viktig information som denna har en tendens att aldrig läcka igenom det svenska mediafiltret. Tack till Nils Olof för tipset.

Alfons. Fem år efteråt.

Idag för fem år sedan avled mitt barnbarn Alfons. Hans långa kamp mot cancern förlorades, men han är idag närvarande i oss, som ett minne, en sång och en bild, men också som ett ansiktsdrag eller ögon som glänser hos de tre systrarna. Varje år, denna dag, får han en dikt av mig. Idag har jag valt en ur Johannes Edfelts samling Sång för reskamrater från 1941. Alfons blogg finns fortfarande kvar. Du kan läsa den här.

Johannes Edfelt

VID RÖTTERNA

De ting vi känt med barnets händer,
de glänste en gång makalöst:
de gula lejongapens tänder,
källvattnet som vi sakta öst -

Björknäverns vithet, gräsets klarhet,
skymningens flor, en barndomsfest
- urtextens helgd och underbarhet
stryks ut ur själens palimpsest!

Vid rötterna, i nattens drömmar,
hör mannen blott, en kvarn mal stoft!
- Vad är du, Tid som strömmar, strömmar?
Vad är du, Ting som strött din doft?

torsdag 1 mars 2012

Vem är det som "gör uppror" i Syrien? Se vad som skiljer wahhabismen från det övriga.

Danska Politiken har en artikel som visar vad det handlar om. Utifrån analysen av situationen för Syriens kristna kan man skapa sig en ganska god bild av läget. Det påminner inte så lite om det som hände i Libyen. Jag citerar ur artikeln:

Allerede nu er talrige syriske kristne ifølge lokale organisationer blevet kidnappet, voldtaget og myrdet rundt om i landet på grund af deres tro.

"'Vi är skräckslagna för att radikala muslimer får makten i Syrien', säger Claude, en kristen husmor i Damaskus, som bara vill uppge sitt förnamn för Politiken. 'Vi är rädda för att bli andra klassens medborgare - för låt oss inte lura oss själva: det finns inte någon demokratisk islam.'" (min översättning, TN).

De vil tvinge alle i landet til at leve som dem selv«, siger hun, og den holdning er uhyre udbredt blandt kristne i det konfliktramte land.

"När folk i Homs och på många andra platser började citera Koranen och använda radikala uttryck under demonstrationerna, stod det mycket klart för oss kristna, att det inte hade något som helst att göra med 'en sekulär intellektuell opposition' säger Sammy Khouri, en butiksägare i Damaskus." (min översättning, TN).


Omkring 90 procent af befolkningen i Syrien er muslimer, mens kun omkring 10 procent er kristne. Flertallet er sunnimuslimer, men det har under Assadregimet været de shiitiske alevitter, der udgør omkring 10 procent af befolkningen, der har været dominerende.

En kristen studerende i Damaskus, der ønsker at forblive anonym, siger til Politiken, at hans familie i Banjas i det nordøstlige Syrien har hørt »mange historier om, hvordan kristne er blevet dræbt eller truet, og deres butikker og huse brændt ned, når de har nægtet at deltage i demonstrationer mod Assad-regimet«.

*

Artikeln finns inte på nätet, men är du intresserad av att läsa hela så bara sänd mig ett mail.

*

Och här finns en kommentar från en annan dansk tidning, Jyllands-Posten:

Det er den salvelsesfulde snak om, at det nu er nok, og der nu må gøres noget, der er ved at ende som alles kamp mod alle, og hvis det fortsætter, er det ude med mulighederne for en fredelig løsning, og slutresultat bliver en syrisk borgerkrig. Rusland, Kina og Hizbollah støtter hver især i egen interesse det syriske regime, og for Iran er Syrien en vigtig brik i spillet mod de sunniarabiske stater, især Saudi-Arabien.

Medens de modsatrettede interesser fyger over scenen, bliver konflikten i Syrien stadig mere farlig og truer med at udvikle sig til en bredere regional konflikt, som i yderste konsekvens vil konfrontere sunnistaterne ledet af Saudi-Arabien med shiastaterne med Iran i spidsen.

Till sist, en länk till Per Jönsson, och hans mycket intressanta analys hos Utrikespolitiska institutet. Läs hela via länken, här bara ett kort citat:

"Men de senaste veckorna har andra element inom det väpnade motståndet intagit scenen med en våldspotential som uppenbarligen skakar härskarna i Damaskus. Det rör sig om stridsvana islamistiska gerillakämpar, ”jihadister” (gudskrigare) av både syriskt och utländskt ursprung, för vilka krossandet av landets sekulära statsmakt är långt angelägnare än syriernas önskan om frihet och demokrati.

Oroande tecken på sådana gudskrigares frammarsch märktes redan i början av sommaren då övriga syriers rudimentära väpnade motstånd mest bestod av skott i luften. I juni råkade regeringens säkerhetsstyrkor plötsligt ut för massiv beskjutning i staden Jisr al-Shugur som under några dagars strider krävde över hundra soldaters och polisers liv. Vad som egentligen skedde där är alltjämt oklart. Enligt såväl islamistiska hemsidor som anonyma västliga underrättelsekällor handlar det om syriska islamister med erfarenhet av att kämpa mot USA:s ockupation av Irak som nu använde sina stridsfärdigheter mot den hatade egna statsmakten.

Vid liknande krigsliknande sammandrabbningar i flera städer, framför allt Homs, under sommaren och hösten framstod det allt klarare att det väpnade motståndet inte kunde härröra från spridda spontana rebellgrupper. Knappast heller från den så kallade Fria syriska armén, som trots intensiv internationell mediebevakning aldrig varit någon match för Assadregimens arméförband utan snarare utgjort en alternativ karriärplattform för avhoppade – och inbördes konkurrerande – syriska officerare."

Första marsdagen. Tystnaden.

Den tystnad som varje natt möter mig är ett skonsamt tillstånd som gör att jag vågar tänka 24 timmar framåt. Hade jag bott i ett hyreshus hade grannarnas liv omöjliggjort ett sådant tillstånd. Det är snart trettio år sedan jag lämnade det livet bakom mig. Inget beslut ter sig i backspegeln klokare än det.

Foto: A. Nydahl

onsdag 29 februari 2012

Ur Fernando Pessoas Orons bok

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.” Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa: "Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa: "Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med". Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.” Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

Åldrandet och Eros.

"Ålderdomen är vårt öde, och när den bemäktigar sig vårt eget liv blir vi mållösa." Skrev Simone de Beauvoir. Mer än hundra år sedan hon föddes. Jag ser att hennes mållöshet blir min, alltmer för varje dag.

Jag har läst Anders Paulruds postuma Fjärilen i min hjärna. Kopplingen till Simone de Beauvoir blir självklar eftersom en stor del av hans bok utspelar sig i Paris. Den sorgesång han skriver blir också ett slags tröstens ord: "En sista gång, ta itu med sitt liv. Nej. Jag släpper taget. Löser upp en knuten hand under vattnet."

Den sanna kärlek som de Beauvoir upplevde fanns bortom pakten med Sartre. Den fanns i USA och hon kunde inte annat än åldras med den. Erotiken må vara livets motor och den som förnekar erotiken straffar sig själv. Men när ålderdomen tar oss blir vi mållösa. Tysta betraktar vi det som finns kvar av livet.

Det är inte bara en nödvändighet utan ett mål i sig att se till att det fungerar, varje dag, också de dagar haltandet är större än annars. Eros finns alltid närvarande, om inte annat kan man ringa upp ett barn eller ett barnbarn och tänka på varför de finns. Trösterikt och mättande, på det livsavgörande sättet.

tisdag 28 februari 2012

Min nya bok, Sextio år senare, på väg till tryckeriet.

Klicka för läsbart omslag.

Min nya bok Sextio år senare kommer mycket tidigare än planerat. Skälet är enkelt: en oväntat snabb arbetsprocess med inlaga och omslag. Här kan ni se både hela omslaget med fram- och baksida, samt omslagets framsida separat.

Också de ekonomiska ramarna är fastställda. Boken kostar 150:- inklusive frakt. För utländska beställningar är priset 200:- inklusive frakt (framför allt p.g.a. de höga portoavgifterna).

Boken sammanfattar några avgörande processer, både sådana som ligger längre tillbaka och sådana som är alldeles färska.

Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden. Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte.

Texten om Black Country är ett förarbete till den bok som ska komma hösten 2013, och handlar också om denna typ av processer. Regionens avveckling som industriellt centrum fram till den postmoderna tillvarons arbetslöshet, fattigdom, gettotillvaro och den inflyttade islamiseringen är bärande teman. Den sista och korta dagboken skildrar skeendet under våren 2011 från sjukbäddens horisont.

Är du intresserad av att förhandsbeställa boken sänder du mig ett mail:
thomas.nydahl@gmail.com, och jag hör då av mig med kontouppgifter och annat praktiskt.

Du som förhandsbeställer kommer automatiskt med i det första utskicket av boken, vilket lär bli i slutet av mars månad.

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.

1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah (en liten poäng i sammanhanget är att stadsnamnen Tel Aviv och Ramallah betyder "Vårens kulle" respektive "Guds höjd"). Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009. Återblickar från 1980- och 1990-talen.

2/ Black Country, England, ett förarbete.

3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.

4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011.

PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.