fredag 2 mars 2012

Nusert Pllana: Den serbiska ockupationsmaktens terror mot albanerna (Nationalbiblioteket vid Prishtinas universitet).

Idag har jag fått en bok som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Jo förresten, det vet jag, men jag vet inte hur jag ska skriva om den. Innehållet dokumenterar i ord och bild det som hände under Kosova-kriget - och utöver det också vad som hänt Kosova under de återkommande terrorkampanjerna mellan 1878 och 1999. Boken är kraftigt försenad och skrevs redan 2001.

Jag fick boken av professor Nusret Pllana, genom min mångårige gamle vän Ullmar Qvick, också han med ett livslångt intresse för albanska frågor. Pllana lever och verkar i Prishtina som är republiken Kosovas huvudstad. Han började sina studier vid universitetet i Zagreb under den Jugoslaviska federationens tid och slutförde dem i Albaniens huvudstad Tirana 2005. Hans doktorsavhandling heter "Serbian Massacres in Kosovo 1889-1997". Han har varit kulturminister i det fria Kosovas regering och arbetar idag som chef för de statliga arkiven och som professor vid Prishtinas universitet.

Det han skriver i sin dedikation till mig får mig nästan att rodna. Han hänvisar till de många år jag skrivit om den före detta serbiska provinsens historia (från 1980-talet och framåt). Jag tar med stor tacksamhet tagit emot boken och hans ord till mig, men bilderna i den är så fasansfulla att jag inte kan visa dem.

Det är nationalbiblioteket i Prishtina som givit ut boken och jag kan bara uttrycka en förhoppning om att den kommer i händerna på journalister/författare/politiker som inte tidigare förstått eller sett vidden av det som hänt. I redaktionen för verket finns bland annat den albanske, legendariske medborgarrättskämpen Adem Demaçi (som inte sällan jämförts med Nelson Mandela).

Boken är fyrspråkig och därmed tillgänglig för alla som läser albanska, tyska, engelska eller franska. Den engelska översättningen av boktiteln är väl inte helt lyckad, boken heter helt enkelt Den serbiska ockupationsmaktens terror mot albanerna.

För mig är boken den starkaste varningssignalen jag sett på länge - en varning mot nationalismen. Den sjukdomen hotar oss igen. Nationalismen är det enkla svar man ger de flesta svåra frågor idag. Nationalismen, gärna skränande, offensiv och våldsam, får ersätta en sund och lågmäld patriotism. Jag är övertygad om att man kan värna sin egen identitet och sin egen nation utan att falla ner i nationalismens hatiska och giftiga träsk. Kosova är en varningssignal, tvivla inte på det. Kosova, liksom Bosnien.

Professor Pllana var i Stockholm förra helgen och talade om ämnet.

För den som lägger märke till de olika stavningarna: namnet Kosovo tillämpades under den serbiska/jugoslaviska regimen, namnet transkriberat som Kosova med ett a på slutet tillämpas idag (uttryckt som albanernas egen vilja). Men det är en tredje, albansk stavning, som är landets officiella namn idag: Republikës Kosovës.

Syrien igen.

Här en mycket läsvärd artikel om den nya tidens allianser i Syrien. Smaka bara på detta först:

"Al-Qaeda is acknowledged as an ally of Britain and America in our desire to overturn the Syrian government. Think about it. Ten years ago, in the wake of the destruction of the Twin Towers, we invaded Afghanistan to eliminate al-Qaeda. Now the world’s most notorious terror organisation wants to join a new “coalition of the willing” in Syria (not just al-Qaeda: yesterday the Muslim group Hizb ut-Tahrir staged a march through west London in support of their Syrian brothers and the establishment of the Khilafah state)."

Nej, det är inte någon digital knäppgök som skrivit det. Det är Peter Oborne på The Telegraph. Viktig information som denna har en tendens att aldrig läcka igenom det svenska mediafiltret. Tack till Nils Olof för tipset.

Alfons. Fem år efteråt.

Idag för fem år sedan avled mitt barnbarn Alfons. Hans långa kamp mot cancern förlorades, men han är idag närvarande i oss, som ett minne, en sång och en bild, men också som ett ansiktsdrag eller ögon som glänser hos de tre systrarna. Varje år, denna dag, får han en dikt av mig. Idag har jag valt en ur Johannes Edfelts samling Sång för reskamrater från 1941. Alfons blogg finns fortfarande kvar. Du kan läsa den här.

Johannes Edfelt

VID RÖTTERNA

De ting vi känt med barnets händer,
de glänste en gång makalöst:
de gula lejongapens tänder,
källvattnet som vi sakta öst -

Björknäverns vithet, gräsets klarhet,
skymningens flor, en barndomsfest
- urtextens helgd och underbarhet
stryks ut ur själens palimpsest!

Vid rötterna, i nattens drömmar,
hör mannen blott, en kvarn mal stoft!
- Vad är du, Tid som strömmar, strömmar?
Vad är du, Ting som strött din doft?

torsdag 1 mars 2012

Vem är det som "gör uppror" i Syrien? Se vad som skiljer wahhabismen från det övriga.

Danska Politiken har en artikel som visar vad det handlar om. Utifrån analysen av situationen för Syriens kristna kan man skapa sig en ganska god bild av läget. Det påminner inte så lite om det som hände i Libyen. Jag citerar ur artikeln:

Allerede nu er talrige syriske kristne ifølge lokale organisationer blevet kidnappet, voldtaget og myrdet rundt om i landet på grund af deres tro.

"'Vi är skräckslagna för att radikala muslimer får makten i Syrien', säger Claude, en kristen husmor i Damaskus, som bara vill uppge sitt förnamn för Politiken. 'Vi är rädda för att bli andra klassens medborgare - för låt oss inte lura oss själva: det finns inte någon demokratisk islam.'" (min översättning, TN).

De vil tvinge alle i landet til at leve som dem selv«, siger hun, og den holdning er uhyre udbredt blandt kristne i det konfliktramte land.

"När folk i Homs och på många andra platser började citera Koranen och använda radikala uttryck under demonstrationerna, stod det mycket klart för oss kristna, att det inte hade något som helst att göra med 'en sekulär intellektuell opposition' säger Sammy Khouri, en butiksägare i Damaskus." (min översättning, TN).


Omkring 90 procent af befolkningen i Syrien er muslimer, mens kun omkring 10 procent er kristne. Flertallet er sunnimuslimer, men det har under Assadregimet været de shiitiske alevitter, der udgør omkring 10 procent af befolkningen, der har været dominerende.

En kristen studerende i Damaskus, der ønsker at forblive anonym, siger til Politiken, at hans familie i Banjas i det nordøstlige Syrien har hørt »mange historier om, hvordan kristne er blevet dræbt eller truet, og deres butikker og huse brændt ned, når de har nægtet at deltage i demonstrationer mod Assad-regimet«.

*

Artikeln finns inte på nätet, men är du intresserad av att läsa hela så bara sänd mig ett mail.

*

Och här finns en kommentar från en annan dansk tidning, Jyllands-Posten:

Det er den salvelsesfulde snak om, at det nu er nok, og der nu må gøres noget, der er ved at ende som alles kamp mod alle, og hvis det fortsætter, er det ude med mulighederne for en fredelig løsning, og slutresultat bliver en syrisk borgerkrig. Rusland, Kina og Hizbollah støtter hver især i egen interesse det syriske regime, og for Iran er Syrien en vigtig brik i spillet mod de sunniarabiske stater, især Saudi-Arabien.

Medens de modsatrettede interesser fyger over scenen, bliver konflikten i Syrien stadig mere farlig og truer med at udvikle sig til en bredere regional konflikt, som i yderste konsekvens vil konfrontere sunnistaterne ledet af Saudi-Arabien med shiastaterne med Iran i spidsen.

Till sist, en länk till Per Jönsson, och hans mycket intressanta analys hos Utrikespolitiska institutet. Läs hela via länken, här bara ett kort citat:

"Men de senaste veckorna har andra element inom det väpnade motståndet intagit scenen med en våldspotential som uppenbarligen skakar härskarna i Damaskus. Det rör sig om stridsvana islamistiska gerillakämpar, ”jihadister” (gudskrigare) av både syriskt och utländskt ursprung, för vilka krossandet av landets sekulära statsmakt är långt angelägnare än syriernas önskan om frihet och demokrati.

Oroande tecken på sådana gudskrigares frammarsch märktes redan i början av sommaren då övriga syriers rudimentära väpnade motstånd mest bestod av skott i luften. I juni råkade regeringens säkerhetsstyrkor plötsligt ut för massiv beskjutning i staden Jisr al-Shugur som under några dagars strider krävde över hundra soldaters och polisers liv. Vad som egentligen skedde där är alltjämt oklart. Enligt såväl islamistiska hemsidor som anonyma västliga underrättelsekällor handlar det om syriska islamister med erfarenhet av att kämpa mot USA:s ockupation av Irak som nu använde sina stridsfärdigheter mot den hatade egna statsmakten.

Vid liknande krigsliknande sammandrabbningar i flera städer, framför allt Homs, under sommaren och hösten framstod det allt klarare att det väpnade motståndet inte kunde härröra från spridda spontana rebellgrupper. Knappast heller från den så kallade Fria syriska armén, som trots intensiv internationell mediebevakning aldrig varit någon match för Assadregimens arméförband utan snarare utgjort en alternativ karriärplattform för avhoppade – och inbördes konkurrerande – syriska officerare."

Första marsdagen. Tystnaden.

Den tystnad som varje natt möter mig är ett skonsamt tillstånd som gör att jag vågar tänka 24 timmar framåt. Hade jag bott i ett hyreshus hade grannarnas liv omöjliggjort ett sådant tillstånd. Det är snart trettio år sedan jag lämnade det livet bakom mig. Inget beslut ter sig i backspegeln klokare än det.

Foto: A. Nydahl

onsdag 29 februari 2012

Ur Fernando Pessoas Orons bok

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.” Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa: "Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa: "Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med". Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.” Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

Åldrandet och Eros.

"Ålderdomen är vårt öde, och när den bemäktigar sig vårt eget liv blir vi mållösa." Skrev Simone de Beauvoir. Mer än hundra år sedan hon föddes. Jag ser att hennes mållöshet blir min, alltmer för varje dag.

Jag har läst Anders Paulruds postuma Fjärilen i min hjärna. Kopplingen till Simone de Beauvoir blir självklar eftersom en stor del av hans bok utspelar sig i Paris. Den sorgesång han skriver blir också ett slags tröstens ord: "En sista gång, ta itu med sitt liv. Nej. Jag släpper taget. Löser upp en knuten hand under vattnet."

Den sanna kärlek som de Beauvoir upplevde fanns bortom pakten med Sartre. Den fanns i USA och hon kunde inte annat än åldras med den. Erotiken må vara livets motor och den som förnekar erotiken straffar sig själv. Men när ålderdomen tar oss blir vi mållösa. Tysta betraktar vi det som finns kvar av livet.

Det är inte bara en nödvändighet utan ett mål i sig att se till att det fungerar, varje dag, också de dagar haltandet är större än annars. Eros finns alltid närvarande, om inte annat kan man ringa upp ett barn eller ett barnbarn och tänka på varför de finns. Trösterikt och mättande, på det livsavgörande sättet.

tisdag 28 februari 2012

Min nya bok, Sextio år senare, på väg till tryckeriet.

Klicka för läsbart omslag.

Min nya bok Sextio år senare kommer mycket tidigare än planerat. Skälet är enkelt: en oväntat snabb arbetsprocess med inlaga och omslag. Här kan ni se både hela omslaget med fram- och baksida, samt omslagets framsida separat.

Också de ekonomiska ramarna är fastställda. Boken kostar 150:- inklusive frakt. För utländska beställningar är priset 200:- inklusive frakt (framför allt p.g.a. de höga portoavgifterna).

Boken sammanfattar några avgörande processer, både sådana som ligger längre tillbaka och sådana som är alldeles färska.

Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden. Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte.

Texten om Black Country är ett förarbete till den bok som ska komma hösten 2013, och handlar också om denna typ av processer. Regionens avveckling som industriellt centrum fram till den postmoderna tillvarons arbetslöshet, fattigdom, gettotillvaro och den inflyttade islamiseringen är bärande teman. Den sista och korta dagboken skildrar skeendet under våren 2011 från sjukbäddens horisont.

Är du intresserad av att förhandsbeställa boken sänder du mig ett mail:
thomas.nydahl@gmail.com, och jag hör då av mig med kontouppgifter och annat praktiskt.

Du som förhandsbeställer kommer automatiskt med i det första utskicket av boken, vilket lär bli i slutet av mars månad.

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.

1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah (en liten poäng i sammanhanget är att stadsnamnen Tel Aviv och Ramallah betyder "Vårens kulle" respektive "Guds höjd"). Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009. Återblickar från 1980- och 1990-talen.

2/ Black Country, England, ett förarbete.

3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.

4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011.

PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.

måndag 27 februari 2012

Anders Johanssons nya bok.

Nu har den kommit från trycket, Anders Johanssons nya bok. Du kan läsa utdrag ur den här och här. Om du är intresserad av boken, skicka ett mail direkt till författaren: anders@andersikalmar.se

Foto: Anders Johansson.

Stillastående, frusen till is i Köpenhamns kulturtriangel.

Nog är det ett märkligt kvarter man befinner sig i, när man står utanför anrika bokhandeln Atheneum, här i Köpenhamns Indre By. Vid sidan av sig har man då Domkirken, Vor Frue Kirke, och bakom den, där man just passerat, ligger Københavns Universitet.

Del av universitetsbyggnaden.

Man är omgiven av kultur, tradition och sådana institutioner som vi mer eller mindre formas av. Kvarteren rymmer så mycket annat: caféer, restauranger, bibliotek, synagoga, ett bokcafé, samlingslokaler. Man behöver bara stå stilla på en enda punkt, sakta snurra runt och bestämma sig var man vill gå.

Jag hade just bestämt mig för att gå in i bokhandeln Atheneum. Klockan var 17.40 och inte hade jag kunnat föreställa mig att de en fredag just hade låst dörrarna. Den sista kunden släpptes just ut.

Jag stod som skapad av is. Blickstilla, väntande. Men det fanns inte någon möjlighet att sakta överväga något annat. Stormen tjöt runt husen och den iskalla luften gick rakt igenom kläderna.

Från detta kvarter var det bara att ta sig upp bakom Hovedbanegården, tillbaka in på rummet, med en kasse mat och dryck och något att läsa.

När sommaren kommer återvänder jag hit, för att sitta utomhus med kaffet. Nu är det vardag igen och korrekturet på nästa bok ska läsas.

söndag 26 februari 2012

Tinas Persson: Album för förlorade bilder.

Tina Persson debuterade 2005 med den fina diktsamlingen Sjunger mig in i dig. Nu är hon tillbaka med en ny bok, Album för förlorade bilder, också den en diktsamling.

Jag behöver inte läsa länge för att känna igen hennes stil. Den är personligt särpräglad, ett slags trevande och sökande i det mänskliga livet, i dess under och tillkortakommanden.

”Att lära sig falla
är viktigt
Vingar är till för de små,
insekter och fåglar”

eller som här:

”Andra dagar bär med sig
en tydlig lukt av kol
Dimma
över en trädgård
bakom en järnridå
Hur jag smyger ut i gryningen.”

Det märkvärdiga är att Tina Persson rör sig med samma nyfikenhet i skogen som i umgänget med den samtida kulturen. Hon talar med träd (och jag utbyter visdomar med/en gammal ek/på samma språk som den en gång/ utvecklade genom rötterna i jorden) lika chosefritt som hon med en modern artist som Neil Young och hans Don´t let it bring you down påminner sig ”ett tunnhårigt, strävt slott/resa sig ända upp i himlen”.

Det ger henne en ny insikt, att också sådant som ”ruinerna av bränder” och regnets fallande är en del av det som tillhör henne. Man kunde använda ord som identitet. Hennes röst är lågmäld, hon talar på ett sätt som vore hon själva försöket att motstå tidens buller. Det hon publicerar finns tryckt på papper, men det är ändå något annat som tränger sig på, mot slutet av boken:

”Vårdar mitt album
för förlorade bilder

Viker en pappersbåt
av de utrivna arken
från den oskrivna boken”

och man blir som läsare påmind om att det inte alltid är de synliga villkoren som bestämmer våra liv. Bakom siffrorna, kalkylerna, penningekonomierna finns något helt annat:

”Undersökningen pågår
om vigheten i ordet evighet,
tänjbarheten i att leva”

*

Är du intresserad av boken kan du antingen skicka ett mail direkt till författaren: freja@mac.com - eller skriva en rad på denna beställningsadress: Tina Persson, Italienska Palatset, J F Liedholms v 17, 352 57 Växjö

Slutspurt för senaste boken.

När jag kom hem från Köpenhamn igår låg nya numret av Sambindningshäftet från Bibliotekstjänst och väntade på mig. Där fanns äntligen recensionen av Kulturen vid stupet. Det borde innebära att bibliotekens inköp kommer till mig om en månads tid. Då kan jag summera antal sålda exemplar av boken, och därmed också berätta hur utfallet av denna bloggutgivning blivit.

Boken är sedan länge i hamn. Och jag arbetar för fullt på nästa bok. Det är fint att få två sådana projekt att haka i varandra. Imorgon väntar korrekturläsning på nya boken och inom kort kommer jag att kunna visa er ett omslag och närmare uppgifter om pris.

(Om du klickar på bilden kan du läsa recensionen).

lördag 25 februari 2012

Vinterstorm. Natt i Köpenhamn.

Strax före halv tio igår kväll klädde jag på mig, lämnade rummets värme på Vesterbro och gick ut i Köpenhamnskvällen för att lyssna på jazz. Det skulle bli en promenad till musiken och värmen längre in i city. När jag svängt runt hörnet till Hovedbanegården stod klockan på 21.44 och stormen mötte med som en vägg av is. Den gick rakt igenom kläderna. Krampaktigt höll jag mig fast. En bit längre ner längs gatan stod plåtarna och slog vid en fasadrenovering och det började bli otäckt. Jag hade bestämt mig. Promenaden fick ställas in, så jag sneddade över gatan och gick in på kvarterspuben istället.

Inne på puben finns det en bokklädd hörna med skinnfåtöljer. De har döpt den till John Lennon Library. Där satte jag mig med en Irish Coffee, som genast fördrev iskylan ur kroppen. Medan jag bläddrade i en rad vackra halvfranska band pågick både lågmälda och högljudda samtal i den fulla lokalen och en trubadur försökte göra sig hörd. Det blev en sentimental journey som gjorde gott.

torsdag 23 februari 2012

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen. Min nya bok.

Haifa, Israel, 1950-talet. Foto: okänd.

Nu är den konkreta processen igång med min nästa bok. Den ska utkomma redan i vår, tidigare än beräknat. Den får samma yttre skepnad som Kulturen vid stupet, det vill säga en linnetrådbunden bok tryckt på vackert papper och med ett mjukbandsomslag.

Boken sammanfattar några avgörande processer, både sådana som ligger längre tillbaka och sådana som är alldeles färska.

Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden.

Kaddafi, Benghazi 1983, foto: Thomas Nydahl

Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte.

Texten om Black Country är ett förarbete till den bok som ska komma hösten 2013, och handlar också om denna typ av processer. Regionens avveckling som industriellt centrum fram till den postmoderna tillvarons arbetslöshet, fattigdom, gettotillvaro och den inflyttade islamiseringen är bärande teman. Den sista och korta dagboken skildrar skeendet under våren 2011 från sjukbäddens horisont.

Är du intresserad av att förhandsbeställa boken sänder du mig ett mail:
thomas.nydahl@gmail.com, och jag hör då av mig lite längre fram med prisuppgifter, betalningsformer och annat. Du som förhandsbeställer kommer automatiskt med i det första utskicket av boken. Priset blir lägre än förra gången, mellan tummen och pekfingret skulle jag tippa på runt 150:- inklusive porto för inrikeskunder och något högre för utlandsbeställningar. Här innehållsförteckningen:

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.

1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah (en liten poäng i sammanhanget är att stadsnamnen Tel Aviv och Ramallah betyder "Vårens kulle" respektive "Guds höjd"). Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009.

2/ Black Country, England, ett förarbete.

3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.

4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011.

PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.

De rätta perspektiven. Hugo och förmågan att ta vara på livet.

Hugo med Joyce.

Hugo, mitt barnbarn som föddes med Alströms syndrom, ger mig de rätta perspektiven på livet. Hans och mamma Malins berättelse gör mig mindre gnällig och därför också tacksam för varje dag som skänks.

onsdag 22 februari 2012

... beredvilligheten att göra den främmande makten till viljes.

Roger Scruton använder begreppet oikofobi. Jag förstår vad han menar men jag tror inte att det finns någon mening med att sjukdomsstämpla människors hållningar.

Imre Kertész säger: "Vördsamheten inför den främmande makten, den alltid kompromissberedda hållningen som manifesterar sig som krav på offervilja från den egna gemenskapens sida. Mer än så: den utvecklas steg för steg till en beteendeform: aktning för de främmande, förakt för de egna, en blandning av smärtfylld skuldmedvetenhet och den eviga minoritetens familjekärlek.

Kärnan är dock alltid - den så kallade - offerviljan, beredvilligheten att göra den främmande makten till viljes, att vinna dess ynnest, än med pengar, än med människoliv."

(Ur Galärdagbok, översättning av Ervin Rosenberg). Foto: Anders Johansson.

Intressant här i Svenskan.

Förnuftet har ingen medborgarrätt. Imre Kertész i Expressen idag.

"Jag har aldrig varit en engagerad människa. Jag avundas en författare som är sparsam med sina ord. En författare som även i grovt väder styr sin ensamma farkost. När Ungern blev ett fritt och föregivet demokratiskt land låste det in mig i den judiska boxen. Det tog inte notis om vare sig min upplevda erfarenhet eller min litterära produktion. Det har gjort mig oförmögen att utveckla den allra minsta känsla av nationell solidaritet. Det är tråkigt, för det förstärker den gamla fördomen att ”juden” inte intresserar sig för ”ungraren”. Men allt är lurendrejeri i den nuvarande offentliga situationen. Också på det semantiska fältet. Inget ord, ingen formulering har någon verklig innebörd. Förnuftet har ingen medborgarrätt. Det är känslorna, romantiken, sentimentaliteten som härskar ensamma."

Imre Kertész i Expressen idag.
Foto: Astrid Nydahl.

Samer och israeler.

I gårdagskvällens Same-nyheter Oððasat berättade man att en samisk grupp rest till Jerusalem för att inhämta kunskap om hur man blåser liv i ett döende språk. Ingen har väl missat det faktum att man i Palestina, långt före staten Israels grundande, levde mitt i en språklig renässans. Den drivande kraften var poeten Chaim N. Bialik. Han (och Ben-Yehuda) "återuppväckte" ett slumrande språk. De blev båda legendariska.

Det påminner mig om att det fanns två lokaler jag särskilt tyckte om att besöka i Jerusalem. Den ena var bokhandeln på Ben-Yehuda, där jag köpte denna tvåspråkiga utgåva av Bialiks poesi. Den andra var en halvskum (nästan i mörker liggande) antikvariatsbokhandel som låg på en bakgård in från King George. Där kunde man på en veranda, som löpte utmed husets tre innerväggar, ta med sig en kopp kaffe och bläddra i de böcker man intresserade sig för. Det var så jag upptäckte den judiske teologen och filosofen Emil Fackenheim.

tisdag 21 februari 2012

By a mad miracle I go intact Among the common rout

Resten av sällskapet befann sig mitt i studierna, när jag i juni 2006 tog bussen från Selly Oak in mot centrum. Jag hoppade av halvvägs ner på Bristol Road och gick för att rota i de fukt- och dammdoftande antikvariaten. Som alltid i Birmingham ville jag inte in på de till prydnads- och dekorationsateljéer förvandlade bokkedjorna. Jag hade tur den där gången också, när jag för sex pund hittade Sylvia Plaths samlade dikter.

Pure? What does it mean?/The tongues of hell/ Are dull, dull as the tripple

Och jag gick vidare, i en dröm eller en berusning, med boken under armen, drogs som varje dag till ett café eller en krog, där jag kunde vila, vänta och dricka mig in i dikterna.

Peel from his skin./ Down the drain with all of it!/ Hugging his pollow/ Like the read-headed sister he never dared to touch,/ He dreams of a new one - /Barren, the lot are barren!

Böcker är minnen. Som bilderna. Som dofterna och sångerna, som drömmarna om natten, också de som kommer till mig som angripare och mördare.

You bring me good news from the clinic

Eller snöflingorna under gatlyktorna, förflyktigade och bortrunna av morgontimmarnas plusgrader. Kallsvettiga, varma.

The smile of iceboxes annihilates me./ Such blue currents in the veins of my loved one!/ I hear her great heart purr (...) It is Monday in her mind: morals


Bokens väg hem till mig.

En av de böcker jag nu läser om nätterna handlar om Lionel Trillings arbete som essäist och kritiker, den är skriven av Adam Kirsch. Det finns så mycket intressant i den att det är svårt att välja vad jag vill berätta om. Till det återkommer jag förstås när jag läst ut den.

Det som däremot slår mig redan nu är hur fantastiskt lätt det blivit att köpa böcker från USA. Kirsch-boken är utgiven av Yale University Press. I gamla tider brukade jag ringa eller skriva till Alvar Alsterdal i London som gick till Simmonds Booksellers och köpte boken jag ville ha åt mig, varpå jag några veckor senare gick till banken, köpte en check på beloppet och skickade till London.

Sedan har jag haft för vana att köpa både brittiska och amerikanska böcker genom Amazon i England. Först för ett år sedan gick det upp för mig att det var helt onödigt. Också Adlibris har ju sådana titlar tillgängliga och priserna är ibland förbluffande låga.

Den här nyutgivna boken kostar 20 dollar i USA. Jag misstänker att den är tryckt i delupplaga i England, eftersom Yale University Press också har ett kontor där. Ändå har den fraktats därifrån till Adlibris och sedan till mig med inrikespost. Totalt kostade boken mig, med porto på 29:- inräknat, endast 198:-. Och nu talar jag om en vackert inbunden bok.

Mycket i boken om Trilling handlar om bokhandelns död. Om litteraturkritikens död. Om det som i förlängningen förmodas bli litteraturens död.

På senare år har jag pragmatiskt accepterat att det är både enklare och bättre att köpa sina böcker på nätet. Där finns allt jag efterfrågar. Och det kan man banne mig inte säga om en bokhandel här i stan, eller ens i Lund och Malmö.