Foto: Anders Johansson.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
måndag 27 februari 2012
Anders Johanssons nya bok.
Foto: Anders Johansson.
Stillastående, frusen till is i Köpenhamns kulturtriangel.
Man är omgiven av kultur, tradition och sådana institutioner som vi mer eller mindre formas av. Kvarteren rymmer så mycket annat: caféer, restauranger, bibliotek, synagoga, ett bokcafé, samlingslokaler. Man behöver bara stå stilla på en enda punkt, sakta snurra runt och bestämma sig var man vill gå.
Jag stod som skapad av is. Blickstilla, väntande. Men det fanns inte någon möjlighet att sakta överväga något annat. Stormen tjöt runt husen och den iskalla luften gick rakt igenom kläderna.
Från detta kvarter var det bara att ta sig upp bakom Hovedbanegården, tillbaka in på rummet, med en kasse mat och dryck och något att läsa.
När sommaren kommer återvänder jag hit, för att sitta utomhus med kaffet. Nu är det vardag igen och korrekturet på nästa bok ska läsas.
söndag 26 februari 2012
Tinas Persson: Album för förlorade bilder.
Jag behöver inte läsa länge för att känna igen hennes stil. Den är personligt särpräglad, ett slags trevande och sökande i det mänskliga livet, i dess under och tillkortakommanden.
”Att lära sig falla
är viktigt
Vingar är till för de små,
insekter och fåglar”
eller som här:
”Andra dagar bär med sig
en tydlig lukt av kol
Dimma
över en trädgård
bakom en järnridå
Hur jag smyger ut i gryningen.”
Det märkvärdiga är att Tina Persson rör sig med samma nyfikenhet i skogen som i umgänget med den samtida kulturen. Hon talar med träd (och jag utbyter visdomar med/en gammal ek/på samma språk som den en gång/ utvecklade genom rötterna i jorden) lika chosefritt som hon med en modern artist som Neil Young och hans Don´t let it bring you down påminner sig ”ett tunnhårigt, strävt slott/resa sig ända upp i himlen”.
Det ger henne en ny insikt, att också sådant som ”ruinerna av bränder” och regnets fallande är en del av det som tillhör henne. Man kunde använda ord som identitet. Hennes röst är lågmäld, hon talar på ett sätt som vore hon själva försöket att motstå tidens buller. Det hon publicerar finns tryckt på papper, men det är ändå något annat som tränger sig på, mot slutet av boken:
”Vårdar mitt album
för förlorade bilder
Viker en pappersbåt
av de utrivna arken
från den oskrivna boken”
och man blir som läsare påmind om att det inte alltid är de synliga villkoren som bestämmer våra liv. Bakom siffrorna, kalkylerna, penningekonomierna finns något helt annat:
”Undersökningen pågår
om vigheten i ordet evighet,
tänjbarheten i att leva”
*
Är du intresserad av boken kan du antingen skicka ett mail direkt till författaren: freja@mac.com - eller skriva en rad på denna beställningsadress: Tina Persson, Italienska Palatset, J F Liedholms v 17, 352 57 Växjö
Slutspurt för senaste boken.
Boken är sedan länge i hamn. Och jag arbetar för fullt på nästa bok. Det är fint att få två sådana projekt att haka i varandra. Imorgon väntar korrekturläsning på nya boken och inom kort kommer jag att kunna visa er ett omslag och närmare uppgifter om pris.
(Om du klickar på bilden kan du läsa recensionen).
lördag 25 februari 2012
Vinterstorm. Natt i Köpenhamn.
torsdag 23 februari 2012
Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen. Min nya bok.
Nu är den konkreta processen igång med min nästa bok. Den ska utkomma redan i vår, tidigare än beräknat. Den får samma yttre skepnad som Kulturen vid stupet, det vill säga en linnetrådbunden bok tryckt på vackert papper och med ett mjukbandsomslag.
Boken sammanfattar några avgörande processer, både sådana som ligger längre tillbaka och sådana som är alldeles färska.
Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden.
Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte.
Texten om Black Country är ett förarbete till den bok som ska komma hösten 2013, och handlar också om denna typ av processer. Regionens avveckling som industriellt centrum fram till den postmoderna tillvarons arbetslöshet, fattigdom, gettotillvaro och den inflyttade islamiseringen är bärande teman. Den sista och korta dagboken skildrar skeendet under våren 2011 från sjukbäddens horisont.
Är du intresserad av att förhandsbeställa boken sänder du mig ett mail:
thomas.nydahl@gmail.com, och jag hör då av mig lite längre fram med prisuppgifter, betalningsformer och annat. Du som förhandsbeställer kommer automatiskt med i det första utskicket av boken. Priset blir lägre än förra gången, mellan tummen och pekfingret skulle jag tippa på runt 150:- inklusive porto för inrikeskunder och något högre för utlandsbeställningar. Här innehållsförteckningen:
Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.
1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah (en liten poäng i sammanhanget är att stadsnamnen Tel Aviv och Ramallah betyder "Vårens kulle" respektive "Guds höjd"). Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009.
2/ Black Country, England, ett förarbete.
3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.
4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011.
PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.
De rätta perspektiven. Hugo och förmågan att ta vara på livet.
Hugo, mitt barnbarn som föddes med Alströms syndrom, ger mig de rätta perspektiven på livet. Hans och mamma Malins berättelse gör mig mindre gnällig och därför också tacksam för varje dag som skänks.
onsdag 22 februari 2012
... beredvilligheten att göra den främmande makten till viljes.
Roger Scruton använder begreppet oikofobi. Jag förstår vad han menar men jag tror inte att det finns någon mening med att sjukdomsstämpla människors hållningar.Imre Kertész säger: "Vördsamheten inför den främmande makten, den alltid kompromissberedda hållningen som manifesterar sig som krav på offervilja från den egna gemenskapens sida. Mer än så: den utvecklas steg för steg till en beteendeform: aktning för de främmande, förakt för de egna, en blandning av smärtfylld skuldmedvetenhet och den eviga minoritetens familjekärlek.
Kärnan är dock alltid - den så kallade - offerviljan, beredvilligheten att göra den främmande makten till viljes, att vinna dess ynnest, än med pengar, än med människoliv."
(Ur Galärdagbok, översättning av Ervin Rosenberg). Foto: Anders Johansson.
Intressant här i Svenskan.
Förnuftet har ingen medborgarrätt. Imre Kertész i Expressen idag.
Imre Kertész i Expressen idag.
Foto: Astrid Nydahl.
Samer och israeler.
tisdag 21 februari 2012
By a mad miracle I go intact Among the common rout
Pure? What does it mean?/The tongues of hell/ Are dull, dull as the tripple
Och jag gick vidare, i en dröm eller en berusning, med boken under armen, drogs som varje dag till ett café eller en krog, där jag kunde vila, vänta och dricka mig in i dikterna.
Peel from his skin./ Down the drain with all of it!/ Hugging his pollow/ Like the read-headed sister he never dared to touch,/ He dreams of a new one - /Barren, the lot are barren!
Böcker är minnen. Som bilderna. Som dofterna och sångerna, som drömmarna om natten, också de som kommer till mig som angripare och mördare.
You bring me good news from the clinic
Eller snöflingorna under gatlyktorna, förflyktigade och bortrunna av morgontimmarnas plusgrader. Kallsvettiga, varma.
The smile of iceboxes annihilates me./ Such blue currents in the veins of my loved one!/ I hear her great heart purr (...) It is Monday in her mind: morals
Bokens väg hem till mig.
Det som däremot slår mig redan nu är hur fantastiskt lätt det blivit att köpa böcker från USA. Kirsch-boken är utgiven av Yale University Press. I gamla tider brukade jag ringa eller skriva till Alvar Alsterdal i London som gick till Simmonds Booksellers och köpte boken jag ville ha åt mig, varpå jag några veckor senare gick till banken, köpte en check på beloppet och skickade till London.
Sedan har jag haft för vana att köpa både brittiska och amerikanska böcker genom Amazon i England. Först för ett år sedan gick det upp för mig att det var helt onödigt. Också Adlibris har ju sådana titlar tillgängliga och priserna är ibland förbluffande låga.
Den här nyutgivna boken kostar 20 dollar i USA. Jag misstänker att den är tryckt i delupplaga i England, eftersom Yale University Press också har ett kontor där. Ändå har den fraktats därifrån till Adlibris och sedan till mig med inrikespost. Totalt kostade boken mig, med porto på 29:- inräknat, endast 198:-. Och nu talar jag om en vackert inbunden bok.
Mycket i boken om Trilling handlar om bokhandelns död. Om litteraturkritikens död. Om det som i förlängningen förmodas bli litteraturens död.
På senare år har jag pragmatiskt accepterat att det är både enklare och bättre att köpa sina böcker på nätet. Där finns allt jag efterfrågar. Och det kan man banne mig inte säga om en bokhandel här i stan, eller ens i Lund och Malmö.
måndag 20 februari 2012
Vad är innebörden av motstånd?
Att göra motstånd – vad innebär det? Måste man gå under röda, svarta eller gröna fanor? Måste man ropa och hojta på offentliga platser? Måste man delta i de massmediala sken- och pseudodebatterna? Nätkulturen har intensifierat sådant. Det är inte bara i rikslikaren DN man ser de rasande och riktiga åsikterna, de finns över allt. Men verkliga ståndpunkter är det brist på.Men man varken måste eller bör finnas i massan av åsikter. Aldrig sjunga med i dess marschmusik eller marschera bakom orkestern som spelar den. Aldrig dela ut flygblad. Aldrig tränga sig på grannen eller vännerna med politiska beskäftigheter. Motstånd är minst av allt den syreslukande och nedslående attityden hos godhetens profeter, de som är övertygade om att den egna godheten måste vara mall för allas tankar.
Det finns andra sätt. Förstås. Sätt som inte gör väsen av sig men som kanske just därför kan betecknas som motståndshandlingar. Inte minst visade August Landmesser det 1936. Att vägra skråla med de andra, att stå som en vanlig människa när massan runtom höjer armarna till Heil-hälsning.
Att förbli en människa, liten och rädd men med en visshet om att aldrig delta i de sociala och politiska psykoserna. Att vägra en knuten näve när de andra knyter sina, att vägra ropa med i ”krossa” och ”slåss”-körerna, eller att underteckna de enögda manifesten.Det finns så många andra sätt. Varje dag vill jag tillämpa en eller annan form av motstånd. Jag visar bilderna på Landmesser idag. Det räcker ganska långt just nu. Det är ändå bara måndag.
söndag 19 februari 2012
Där vi en gång gått. En roman som blev en film. Ett inbördeskrig i ord och bild.
Innebörden av det finska inbördeskriget kan man nog inte förstå om man inte studerat ämnet. Det har jag inte gjort. Men jag har plockat bitar här och där och kanske lärt en liten smula. När jag nu såg filmatiseringen av Kjell Westös roman, Där vi en gång gått, fick jag också lite bilder att bära med mig. Filmen tyckte jag om även om den till en början fick mig att ana ett kostymdrama. Det var den nu inte. Det finns personteckningar och skildringar av händelseförlopp i den - inte minst om det glödande hatet och de vettlösa arkebuseringarna - som övertygade mig om allvaret.
En bild från en verklig sådan plats för mord fick jag igår från vännen Ulrika i Finland, och den kan ni se här (klicka på den så går bildtexten att läsa). Den bilden kan starkare än någon film få mig att känna rysningen. De röda mördades av de vita. Och tvärtom. Ett klasskrig framvuxet ur verkliga orättvisor och ett verkligt förtryck, förvridet in i ideologiernas fängelse, där bara nackskottet förmodas leda till paradiset. Klassfienden - vit eller röd - måste dö. Till vilken nytta då? Man skulle kunna säga att effekten av detta mördande finns kvar också i dagens Finland. Nog anar jag att det är ett alltjämt blödande sår i många familjer. Dikten kanske kan sätta lite ord på det.Elmer Diktonius: Hjältegravar
Monument i granit och brons:
gestalter med svärd i hand.
döende ynglingar, sörjande fosterland -
på torg och skvärer med blomplanteringar
stoder
som talar, skriker, prålar:
hjältegravar! hjältegravar!
Kummel i djupaste skog,
snötäckta, undangömda,
utan stenar, kors eller namn -
ej ens omgärdade;
några okända kummel blott.
Men det viskar, det spelar i skogen,
barkbrödsskogen, timmerskogen:
hjältegravar! hjältegravar!
Tack till Ulrika.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
