söndag 26 februari 2012

Tinas Persson: Album för förlorade bilder.

Tina Persson debuterade 2005 med den fina diktsamlingen Sjunger mig in i dig. Nu är hon tillbaka med en ny bok, Album för förlorade bilder, också den en diktsamling.

Jag behöver inte läsa länge för att känna igen hennes stil. Den är personligt särpräglad, ett slags trevande och sökande i det mänskliga livet, i dess under och tillkortakommanden.

”Att lära sig falla
är viktigt
Vingar är till för de små,
insekter och fåglar”

eller som här:

”Andra dagar bär med sig
en tydlig lukt av kol
Dimma
över en trädgård
bakom en järnridå
Hur jag smyger ut i gryningen.”

Det märkvärdiga är att Tina Persson rör sig med samma nyfikenhet i skogen som i umgänget med den samtida kulturen. Hon talar med träd (och jag utbyter visdomar med/en gammal ek/på samma språk som den en gång/ utvecklade genom rötterna i jorden) lika chosefritt som hon med en modern artist som Neil Young och hans Don´t let it bring you down påminner sig ”ett tunnhårigt, strävt slott/resa sig ända upp i himlen”.

Det ger henne en ny insikt, att också sådant som ”ruinerna av bränder” och regnets fallande är en del av det som tillhör henne. Man kunde använda ord som identitet. Hennes röst är lågmäld, hon talar på ett sätt som vore hon själva försöket att motstå tidens buller. Det hon publicerar finns tryckt på papper, men det är ändå något annat som tränger sig på, mot slutet av boken:

”Vårdar mitt album
för förlorade bilder

Viker en pappersbåt
av de utrivna arken
från den oskrivna boken”

och man blir som läsare påmind om att det inte alltid är de synliga villkoren som bestämmer våra liv. Bakom siffrorna, kalkylerna, penningekonomierna finns något helt annat:

”Undersökningen pågår
om vigheten i ordet evighet,
tänjbarheten i att leva”

*

Är du intresserad av boken kan du antingen skicka ett mail direkt till författaren: freja@mac.com - eller skriva en rad på denna beställningsadress: Tina Persson, Italienska Palatset, J F Liedholms v 17, 352 57 Växjö

Slutspurt för senaste boken.

När jag kom hem från Köpenhamn igår låg nya numret av Sambindningshäftet från Bibliotekstjänst och väntade på mig. Där fanns äntligen recensionen av Kulturen vid stupet. Det borde innebära att bibliotekens inköp kommer till mig om en månads tid. Då kan jag summera antal sålda exemplar av boken, och därmed också berätta hur utfallet av denna bloggutgivning blivit.

Boken är sedan länge i hamn. Och jag arbetar för fullt på nästa bok. Det är fint att få två sådana projekt att haka i varandra. Imorgon väntar korrekturläsning på nya boken och inom kort kommer jag att kunna visa er ett omslag och närmare uppgifter om pris.

(Om du klickar på bilden kan du läsa recensionen).

lördag 25 februari 2012

Vinterstorm. Natt i Köpenhamn.

Strax före halv tio igår kväll klädde jag på mig, lämnade rummets värme på Vesterbro och gick ut i Köpenhamnskvällen för att lyssna på jazz. Det skulle bli en promenad till musiken och värmen längre in i city. När jag svängt runt hörnet till Hovedbanegården stod klockan på 21.44 och stormen mötte med som en vägg av is. Den gick rakt igenom kläderna. Krampaktigt höll jag mig fast. En bit längre ner längs gatan stod plåtarna och slog vid en fasadrenovering och det började bli otäckt. Jag hade bestämt mig. Promenaden fick ställas in, så jag sneddade över gatan och gick in på kvarterspuben istället.

Inne på puben finns det en bokklädd hörna med skinnfåtöljer. De har döpt den till John Lennon Library. Där satte jag mig med en Irish Coffee, som genast fördrev iskylan ur kroppen. Medan jag bläddrade i en rad vackra halvfranska band pågick både lågmälda och högljudda samtal i den fulla lokalen och en trubadur försökte göra sig hörd. Det blev en sentimental journey som gjorde gott.

torsdag 23 februari 2012

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen. Min nya bok.

Haifa, Israel, 1950-talet. Foto: okänd.

Nu är den konkreta processen igång med min nästa bok. Den ska utkomma redan i vår, tidigare än beräknat. Den får samma yttre skepnad som Kulturen vid stupet, det vill säga en linnetrådbunden bok tryckt på vackert papper och med ett mjukbandsomslag.

Boken sammanfattar några avgörande processer, både sådana som ligger längre tillbaka och sådana som är alldeles färska.

Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden.

Kaddafi, Benghazi 1983, foto: Thomas Nydahl

Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte.

Texten om Black Country är ett förarbete till den bok som ska komma hösten 2013, och handlar också om denna typ av processer. Regionens avveckling som industriellt centrum fram till den postmoderna tillvarons arbetslöshet, fattigdom, gettotillvaro och den inflyttade islamiseringen är bärande teman. Den sista och korta dagboken skildrar skeendet under våren 2011 från sjukbäddens horisont.

Är du intresserad av att förhandsbeställa boken sänder du mig ett mail:
thomas.nydahl@gmail.com, och jag hör då av mig lite längre fram med prisuppgifter, betalningsformer och annat. Du som förhandsbeställer kommer automatiskt med i det första utskicket av boken. Priset blir lägre än förra gången, mellan tummen och pekfingret skulle jag tippa på runt 150:- inklusive porto för inrikeskunder och något högre för utlandsbeställningar. Här innehållsförteckningen:

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.

1/ Den sällsamma resan mellan Tel Aviv och Ramallah (en liten poäng i sammanhanget är att stadsnamnen Tel Aviv och Ramallah betyder "Vårens kulle" respektive "Guds höjd"). Anteckningar under Gazakriget, vintern 2008-2009.

2/ Black Country, England, ett förarbete.

3/ Arabisk vår blir vinter. Anteckningar under den libyska krigsvåren, 2011-2012.

4/ Dagbok från Hematologen, avdelning 123, 1 – 6 april 2011.

PS: Det finns många skäl till bokens titel. Några av dem är att staten Israel funnits i sextio år och mer, att det är sextio år och mer sedan panarabismen gjorde sitt genombrott och under dessa årtionden har den gått mot sin död via sekulära regimer fram till resultatet av den arabiska våren: nya regimer som grundas på sharialagar och reaktionär, förtryckande wahhabism. Men de sextio åren kan också symbolisera hela den epok som efter andra världskriget förvandlat vår egen del av världen.

De rätta perspektiven. Hugo och förmågan att ta vara på livet.

Hugo med Joyce.

Hugo, mitt barnbarn som föddes med Alströms syndrom, ger mig de rätta perspektiven på livet. Hans och mamma Malins berättelse gör mig mindre gnällig och därför också tacksam för varje dag som skänks.

onsdag 22 februari 2012

... beredvilligheten att göra den främmande makten till viljes.

Roger Scruton använder begreppet oikofobi. Jag förstår vad han menar men jag tror inte att det finns någon mening med att sjukdomsstämpla människors hållningar.

Imre Kertész säger: "Vördsamheten inför den främmande makten, den alltid kompromissberedda hållningen som manifesterar sig som krav på offervilja från den egna gemenskapens sida. Mer än så: den utvecklas steg för steg till en beteendeform: aktning för de främmande, förakt för de egna, en blandning av smärtfylld skuldmedvetenhet och den eviga minoritetens familjekärlek.

Kärnan är dock alltid - den så kallade - offerviljan, beredvilligheten att göra den främmande makten till viljes, att vinna dess ynnest, än med pengar, än med människoliv."

(Ur Galärdagbok, översättning av Ervin Rosenberg). Foto: Anders Johansson.

Intressant här i Svenskan.

Förnuftet har ingen medborgarrätt. Imre Kertész i Expressen idag.

"Jag har aldrig varit en engagerad människa. Jag avundas en författare som är sparsam med sina ord. En författare som även i grovt väder styr sin ensamma farkost. När Ungern blev ett fritt och föregivet demokratiskt land låste det in mig i den judiska boxen. Det tog inte notis om vare sig min upplevda erfarenhet eller min litterära produktion. Det har gjort mig oförmögen att utveckla den allra minsta känsla av nationell solidaritet. Det är tråkigt, för det förstärker den gamla fördomen att ”juden” inte intresserar sig för ”ungraren”. Men allt är lurendrejeri i den nuvarande offentliga situationen. Också på det semantiska fältet. Inget ord, ingen formulering har någon verklig innebörd. Förnuftet har ingen medborgarrätt. Det är känslorna, romantiken, sentimentaliteten som härskar ensamma."

Imre Kertész i Expressen idag.
Foto: Astrid Nydahl.

Samer och israeler.

I gårdagskvällens Same-nyheter Oððasat berättade man att en samisk grupp rest till Jerusalem för att inhämta kunskap om hur man blåser liv i ett döende språk. Ingen har väl missat det faktum att man i Palestina, långt före staten Israels grundande, levde mitt i en språklig renässans. Den drivande kraften var poeten Chaim N. Bialik. Han (och Ben-Yehuda) "återuppväckte" ett slumrande språk. De blev båda legendariska.

Det påminner mig om att det fanns två lokaler jag särskilt tyckte om att besöka i Jerusalem. Den ena var bokhandeln på Ben-Yehuda, där jag köpte denna tvåspråkiga utgåva av Bialiks poesi. Den andra var en halvskum (nästan i mörker liggande) antikvariatsbokhandel som låg på en bakgård in från King George. Där kunde man på en veranda, som löpte utmed husets tre innerväggar, ta med sig en kopp kaffe och bläddra i de böcker man intresserade sig för. Det var så jag upptäckte den judiske teologen och filosofen Emil Fackenheim.

tisdag 21 februari 2012

By a mad miracle I go intact Among the common rout

Resten av sällskapet befann sig mitt i studierna, när jag i juni 2006 tog bussen från Selly Oak in mot centrum. Jag hoppade av halvvägs ner på Bristol Road och gick för att rota i de fukt- och dammdoftande antikvariaten. Som alltid i Birmingham ville jag inte in på de till prydnads- och dekorationsateljéer förvandlade bokkedjorna. Jag hade tur den där gången också, när jag för sex pund hittade Sylvia Plaths samlade dikter.

Pure? What does it mean?/The tongues of hell/ Are dull, dull as the tripple

Och jag gick vidare, i en dröm eller en berusning, med boken under armen, drogs som varje dag till ett café eller en krog, där jag kunde vila, vänta och dricka mig in i dikterna.

Peel from his skin./ Down the drain with all of it!/ Hugging his pollow/ Like the read-headed sister he never dared to touch,/ He dreams of a new one - /Barren, the lot are barren!

Böcker är minnen. Som bilderna. Som dofterna och sångerna, som drömmarna om natten, också de som kommer till mig som angripare och mördare.

You bring me good news from the clinic

Eller snöflingorna under gatlyktorna, förflyktigade och bortrunna av morgontimmarnas plusgrader. Kallsvettiga, varma.

The smile of iceboxes annihilates me./ Such blue currents in the veins of my loved one!/ I hear her great heart purr (...) It is Monday in her mind: morals


Bokens väg hem till mig.

En av de böcker jag nu läser om nätterna handlar om Lionel Trillings arbete som essäist och kritiker, den är skriven av Adam Kirsch. Det finns så mycket intressant i den att det är svårt att välja vad jag vill berätta om. Till det återkommer jag förstås när jag läst ut den.

Det som däremot slår mig redan nu är hur fantastiskt lätt det blivit att köpa böcker från USA. Kirsch-boken är utgiven av Yale University Press. I gamla tider brukade jag ringa eller skriva till Alvar Alsterdal i London som gick till Simmonds Booksellers och köpte boken jag ville ha åt mig, varpå jag några veckor senare gick till banken, köpte en check på beloppet och skickade till London.

Sedan har jag haft för vana att köpa både brittiska och amerikanska böcker genom Amazon i England. Först för ett år sedan gick det upp för mig att det var helt onödigt. Också Adlibris har ju sådana titlar tillgängliga och priserna är ibland förbluffande låga.

Den här nyutgivna boken kostar 20 dollar i USA. Jag misstänker att den är tryckt i delupplaga i England, eftersom Yale University Press också har ett kontor där. Ändå har den fraktats därifrån till Adlibris och sedan till mig med inrikespost. Totalt kostade boken mig, med porto på 29:- inräknat, endast 198:-. Och nu talar jag om en vackert inbunden bok.

Mycket i boken om Trilling handlar om bokhandelns död. Om litteraturkritikens död. Om det som i förlängningen förmodas bli litteraturens död.

På senare år har jag pragmatiskt accepterat att det är både enklare och bättre att köpa sina böcker på nätet. Där finns allt jag efterfrågar. Och det kan man banne mig inte säga om en bokhandel här i stan, eller ens i Lund och Malmö.

måndag 20 februari 2012

Vad är innebörden av motstånd?

Att göra motstånd – vad innebär det? Måste man gå under röda, svarta eller gröna fanor? Måste man ropa och hojta på offentliga platser? Måste man delta i de massmediala sken- och pseudodebatterna? Nätkulturen har intensifierat sådant. Det är inte bara i rikslikaren DN man ser de rasande och riktiga åsikterna, de finns över allt. Men verkliga ståndpunkter är det brist på.

Men man varken måste eller bör finnas i massan av åsikter. Aldrig sjunga med i dess marschmusik eller marschera bakom orkestern som spelar den. Aldrig dela ut flygblad. Aldrig tränga sig på grannen eller vännerna med politiska beskäftigheter. Motstånd är minst av allt den syreslukande och nedslående attityden hos godhetens profeter, de som är övertygade om att den egna godheten måste vara mall för allas tankar.

Det finns andra sätt. Förstås. Sätt som inte gör väsen av sig men som kanske just därför kan betecknas som motståndshandlingar. Inte minst visade August Landmesser det 1936. Att vägra skråla med de andra, att stå som en vanlig människa när massan runtom höjer armarna till Heil-hälsning.

Att förbli en människa, liten och rädd men med en visshet om att aldrig delta i de sociala och politiska psykoserna. Att vägra en knuten näve när de andra knyter sina, att vägra ropa med i ”krossa” och ”slåss”-körerna, eller att underteckna de enögda manifesten.

Det finns så många andra sätt. Varje dag vill jag tillämpa en eller annan form av motstånd. Jag visar bilderna på Landmesser idag. Det räcker ganska långt just nu. Det är ändå bara måndag.

söndag 19 februari 2012

Där vi en gång gått. En roman som blev en film. Ett inbördeskrig i ord och bild.

Innebörden av det finska inbördeskriget kan man nog inte förstå om man inte studerat ämnet. Det har jag inte gjort. Men jag har plockat bitar här och där och kanske lärt en liten smula. När jag nu såg filmatiseringen av Kjell Westös roman, Där vi en gång gått, fick jag också lite bilder att bära med mig. Filmen tyckte jag om även om den till en början fick mig att ana ett kostymdrama. Det var den nu inte. Det finns personteckningar och skildringar av händelseförlopp i den - inte minst om det glödande hatet och de vettlösa arkebuseringarna - som övertygade mig om allvaret.

En bild från en verklig sådan plats för mord fick jag igår från vännen Ulrika i Finland, och den kan ni se här (klicka på den så går bildtexten att läsa). Den bilden kan starkare än någon film få mig att känna rysningen. De röda mördades av de vita. Och tvärtom. Ett klasskrig framvuxet ur verkliga orättvisor och ett verkligt förtryck, förvridet in i ideologiernas fängelse, där bara nackskottet förmodas leda till paradiset. Klassfienden - vit eller röd - måste dö. Till vilken nytta då? Man skulle kunna säga att effekten av detta mördande finns kvar också i dagens Finland. Nog anar jag att det är ett alltjämt blödande sår i många familjer. Dikten kanske kan sätta lite ord på det.

Elmer Diktonius: Hjältegravar

Monument i granit och brons:
gestalter med svärd i hand.
döende ynglingar, sörjande fosterland -
på torg och skvärer med blomplanteringar
stoder
som talar, skriker, prålar:
hjältegravar! hjältegravar!
Kummel i djupaste skog,
snötäckta, undangömda,
utan stenar, kors eller namn -
ej ens omgärdade;
några okända kummel blott.
Men det viskar, det spelar i skogen,
barkbrödsskogen, timmerskogen:
hjältegravar! hjältegravar!

Tack till Ulrika.

lördag 18 februari 2012

Kaffe i ny kopp. Bud Powell.

Klicka på bild för stort format.

Lördagen skrider sakta fram medan regnet öser ner. Vårtecken så gott som något. Jag dricker kaffe ur en av de två fina koppar som Helena skickat. Vackra, goda att dricka ur. Avsedda för utflykter till kusten, men måste ändå invigas idag, i stugvärmen.

Och jag lyssnar till Bud Powell, som Stefan var så generös att förse mig med. Kan pianojazz bli så mycket bättre än så här?



Med varmt tack till både Helena och Stefan.

Nyskild. Enskild.

Uppslag ur Melankolin. Klicka för läsbart format.

För tjugo år sedan var jag en nyskild man, som därmed gick från den stora familj jag tillsammans med B. under nitton år skapat. Från kollektiv till ensamhet. Jag satt i en gammal station i samma by som min familj fanns, drev förlag och utgav tidskrift. Tom men aktiv. Ensam men omgiven av de tre yngsta barnen som kom varje dag efter skolan. En känsla av att ha lämnat allt egentligt liv bakom mig. Jag lagade middag till barnen. Men utöver det var det ensamheten som präglade min tillvaro. Det liv som fanns kvar var det skrivna, och det tryckta, eget och andras.

Omslagsbilden gjord av
Neapelkonstnären Nino Longobardi.

Igår ringde min gamle vän Jacques W. upp, och när jag svarade läste han en text för mig och frågade "vem har skrivit detta?". Jag kände igen texten, den hade jag själv skrivit för tjugo år sedan. Den finns i min första årskrönika efter skilsmässan, boken Melankolin, indelad i fyra årstider med vackra bildvinjetter av Carsten Hill.

När jag tar fram boken idag ser jag hur förändrat allt är. Tjugo år är en lång tid. En tredjedel av mitt liv. Jag är förvisso äldre och har lärt mig mycket sedan 1992. Men jag är fortfarande lika rädd om min ensamhet. Känslan av tomhet har jag lämnat därhän och mina sex barn har skänkt mig tio ljuvliga barnbarn.