Imre Kertész i Expressen idag.
Foto: Astrid Nydahl.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Att göra motstånd – vad innebär det? Måste man gå under röda, svarta eller gröna fanor? Måste man ropa och hojta på offentliga platser? Måste man delta i de massmediala sken- och pseudodebatterna? Nätkulturen har intensifierat sådant. Det är inte bara i rikslikaren DN man ser de rasande och riktiga åsikterna, de finns över allt. Men verkliga ståndpunkter är det brist på.
Att förbli en människa, liten och rädd men med en visshet om att aldrig delta i de sociala och politiska psykoserna. Att vägra en knuten näve när de andra knyter sina, att vägra ropa med i ”krossa” och ”slåss”-körerna, eller att underteckna de enögda manifesten.
Innebörden av det finska inbördeskriget kan man nog inte förstå om man inte studerat ämnet. Det har jag inte gjort. Men jag har plockat bitar här och där och kanske lärt en liten smula. När jag nu såg filmatiseringen av Kjell Westös roman, Där vi en gång gått, fick jag också lite bilder att bära med mig. Filmen tyckte jag om även om den till en början fick mig att ana ett kostymdrama. Det var den nu inte. Det finns personteckningar och skildringar av händelseförlopp i den - inte minst om det glödande hatet och de vettlösa arkebuseringarna - som övertygade mig om allvaret.
En bild från en verklig sådan plats för mord fick jag igår från vännen Ulrika i Finland, och den kan ni se här (klicka på den så går bildtexten att läsa). Den bilden kan starkare än någon film få mig att känna rysningen. De röda mördades av de vita. Och tvärtom. Ett klasskrig framvuxet ur verkliga orättvisor och ett verkligt förtryck, förvridet in i ideologiernas fängelse, där bara nackskottet förmodas leda till paradiset. Klassfienden - vit eller röd - måste dö. Till vilken nytta då? Man skulle kunna säga att effekten av detta mördande finns kvar också i dagens Finland. Nog anar jag att det är ett alltjämt blödande sår i många familjer. Dikten kanske kan sätta lite ord på det.
Cesare Pavese, 1908-1950
Idag skickade jag iväg min nya bok till sättning. Ingenting konstigt med det. Det var ungdomsbok-författaren Max Lundgren (han med Guldbyxorna) som en gång i tiden i Malmö lärde mig det; om man gör sitt dagsverke så blir det snabbt böcker av det. Jag skriver några timmar varje dag. En hel del hamnar i mappen för det obrukbara, annat blir det tryckta texter av. Eftersom dagspress och tidskrifter i Sverige på tredje året inte är aktuella, kan jag skriva för just böckerna. Skriver annars bara för Bibliotekstjänst i Lund och för tidskriften Astra Nova i Finland.
Musiken som i små doser bistår mig spelas av Bud Powell, en gåva som idag kom från en av jazzens fina musiker, saxofonisten Stefan Isaksson. Sådant tar jag emot med tacksamhet, sådant lagrar jag inte digitalt utan direkt i hjärta och hjärna. Också när jag somnar spelar Powell sin märkvärdigt eleganta pianojazz.
Anders Johanssons nya bok är på väg. Den heter Förklaring behövs inte & andra betraktelser.