onsdag 22 februari 2012

Förnuftet har ingen medborgarrätt. Imre Kertész i Expressen idag.

"Jag har aldrig varit en engagerad människa. Jag avundas en författare som är sparsam med sina ord. En författare som även i grovt väder styr sin ensamma farkost. När Ungern blev ett fritt och föregivet demokratiskt land låste det in mig i den judiska boxen. Det tog inte notis om vare sig min upplevda erfarenhet eller min litterära produktion. Det har gjort mig oförmögen att utveckla den allra minsta känsla av nationell solidaritet. Det är tråkigt, för det förstärker den gamla fördomen att ”juden” inte intresserar sig för ”ungraren”. Men allt är lurendrejeri i den nuvarande offentliga situationen. Också på det semantiska fältet. Inget ord, ingen formulering har någon verklig innebörd. Förnuftet har ingen medborgarrätt. Det är känslorna, romantiken, sentimentaliteten som härskar ensamma."

Imre Kertész i Expressen idag.
Foto: Astrid Nydahl.

Samer och israeler.

I gårdagskvällens Same-nyheter Oððasat berättade man att en samisk grupp rest till Jerusalem för att inhämta kunskap om hur man blåser liv i ett döende språk. Ingen har väl missat det faktum att man i Palestina, långt före staten Israels grundande, levde mitt i en språklig renässans. Den drivande kraften var poeten Chaim N. Bialik. Han (och Ben-Yehuda) "återuppväckte" ett slumrande språk. De blev båda legendariska.

Det påminner mig om att det fanns två lokaler jag särskilt tyckte om att besöka i Jerusalem. Den ena var bokhandeln på Ben-Yehuda, där jag köpte denna tvåspråkiga utgåva av Bialiks poesi. Den andra var en halvskum (nästan i mörker liggande) antikvariatsbokhandel som låg på en bakgård in från King George. Där kunde man på en veranda, som löpte utmed husets tre innerväggar, ta med sig en kopp kaffe och bläddra i de böcker man intresserade sig för. Det var så jag upptäckte den judiske teologen och filosofen Emil Fackenheim.

tisdag 21 februari 2012

By a mad miracle I go intact Among the common rout

Resten av sällskapet befann sig mitt i studierna, när jag i juni 2006 tog bussen från Selly Oak in mot centrum. Jag hoppade av halvvägs ner på Bristol Road och gick för att rota i de fukt- och dammdoftande antikvariaten. Som alltid i Birmingham ville jag inte in på de till prydnads- och dekorationsateljéer förvandlade bokkedjorna. Jag hade tur den där gången också, när jag för sex pund hittade Sylvia Plaths samlade dikter.

Pure? What does it mean?/The tongues of hell/ Are dull, dull as the tripple

Och jag gick vidare, i en dröm eller en berusning, med boken under armen, drogs som varje dag till ett café eller en krog, där jag kunde vila, vänta och dricka mig in i dikterna.

Peel from his skin./ Down the drain with all of it!/ Hugging his pollow/ Like the read-headed sister he never dared to touch,/ He dreams of a new one - /Barren, the lot are barren!

Böcker är minnen. Som bilderna. Som dofterna och sångerna, som drömmarna om natten, också de som kommer till mig som angripare och mördare.

You bring me good news from the clinic

Eller snöflingorna under gatlyktorna, förflyktigade och bortrunna av morgontimmarnas plusgrader. Kallsvettiga, varma.

The smile of iceboxes annihilates me./ Such blue currents in the veins of my loved one!/ I hear her great heart purr (...) It is Monday in her mind: morals


Bokens väg hem till mig.

En av de böcker jag nu läser om nätterna handlar om Lionel Trillings arbete som essäist och kritiker, den är skriven av Adam Kirsch. Det finns så mycket intressant i den att det är svårt att välja vad jag vill berätta om. Till det återkommer jag förstås när jag läst ut den.

Det som däremot slår mig redan nu är hur fantastiskt lätt det blivit att köpa böcker från USA. Kirsch-boken är utgiven av Yale University Press. I gamla tider brukade jag ringa eller skriva till Alvar Alsterdal i London som gick till Simmonds Booksellers och köpte boken jag ville ha åt mig, varpå jag några veckor senare gick till banken, köpte en check på beloppet och skickade till London.

Sedan har jag haft för vana att köpa både brittiska och amerikanska böcker genom Amazon i England. Först för ett år sedan gick det upp för mig att det var helt onödigt. Också Adlibris har ju sådana titlar tillgängliga och priserna är ibland förbluffande låga.

Den här nyutgivna boken kostar 20 dollar i USA. Jag misstänker att den är tryckt i delupplaga i England, eftersom Yale University Press också har ett kontor där. Ändå har den fraktats därifrån till Adlibris och sedan till mig med inrikespost. Totalt kostade boken mig, med porto på 29:- inräknat, endast 198:-. Och nu talar jag om en vackert inbunden bok.

Mycket i boken om Trilling handlar om bokhandelns död. Om litteraturkritikens död. Om det som i förlängningen förmodas bli litteraturens död.

På senare år har jag pragmatiskt accepterat att det är både enklare och bättre att köpa sina böcker på nätet. Där finns allt jag efterfrågar. Och det kan man banne mig inte säga om en bokhandel här i stan, eller ens i Lund och Malmö.

måndag 20 februari 2012

Vad är innebörden av motstånd?

Att göra motstånd – vad innebär det? Måste man gå under röda, svarta eller gröna fanor? Måste man ropa och hojta på offentliga platser? Måste man delta i de massmediala sken- och pseudodebatterna? Nätkulturen har intensifierat sådant. Det är inte bara i rikslikaren DN man ser de rasande och riktiga åsikterna, de finns över allt. Men verkliga ståndpunkter är det brist på.

Men man varken måste eller bör finnas i massan av åsikter. Aldrig sjunga med i dess marschmusik eller marschera bakom orkestern som spelar den. Aldrig dela ut flygblad. Aldrig tränga sig på grannen eller vännerna med politiska beskäftigheter. Motstånd är minst av allt den syreslukande och nedslående attityden hos godhetens profeter, de som är övertygade om att den egna godheten måste vara mall för allas tankar.

Det finns andra sätt. Förstås. Sätt som inte gör väsen av sig men som kanske just därför kan betecknas som motståndshandlingar. Inte minst visade August Landmesser det 1936. Att vägra skråla med de andra, att stå som en vanlig människa när massan runtom höjer armarna till Heil-hälsning.

Att förbli en människa, liten och rädd men med en visshet om att aldrig delta i de sociala och politiska psykoserna. Att vägra en knuten näve när de andra knyter sina, att vägra ropa med i ”krossa” och ”slåss”-körerna, eller att underteckna de enögda manifesten.

Det finns så många andra sätt. Varje dag vill jag tillämpa en eller annan form av motstånd. Jag visar bilderna på Landmesser idag. Det räcker ganska långt just nu. Det är ändå bara måndag.

söndag 19 februari 2012

Där vi en gång gått. En roman som blev en film. Ett inbördeskrig i ord och bild.

Innebörden av det finska inbördeskriget kan man nog inte förstå om man inte studerat ämnet. Det har jag inte gjort. Men jag har plockat bitar här och där och kanske lärt en liten smula. När jag nu såg filmatiseringen av Kjell Westös roman, Där vi en gång gått, fick jag också lite bilder att bära med mig. Filmen tyckte jag om även om den till en början fick mig att ana ett kostymdrama. Det var den nu inte. Det finns personteckningar och skildringar av händelseförlopp i den - inte minst om det glödande hatet och de vettlösa arkebuseringarna - som övertygade mig om allvaret.

En bild från en verklig sådan plats för mord fick jag igår från vännen Ulrika i Finland, och den kan ni se här (klicka på den så går bildtexten att läsa). Den bilden kan starkare än någon film få mig att känna rysningen. De röda mördades av de vita. Och tvärtom. Ett klasskrig framvuxet ur verkliga orättvisor och ett verkligt förtryck, förvridet in i ideologiernas fängelse, där bara nackskottet förmodas leda till paradiset. Klassfienden - vit eller röd - måste dö. Till vilken nytta då? Man skulle kunna säga att effekten av detta mördande finns kvar också i dagens Finland. Nog anar jag att det är ett alltjämt blödande sår i många familjer. Dikten kanske kan sätta lite ord på det.

Elmer Diktonius: Hjältegravar

Monument i granit och brons:
gestalter med svärd i hand.
döende ynglingar, sörjande fosterland -
på torg och skvärer med blomplanteringar
stoder
som talar, skriker, prålar:
hjältegravar! hjältegravar!
Kummel i djupaste skog,
snötäckta, undangömda,
utan stenar, kors eller namn -
ej ens omgärdade;
några okända kummel blott.
Men det viskar, det spelar i skogen,
barkbrödsskogen, timmerskogen:
hjältegravar! hjältegravar!

Tack till Ulrika.

lördag 18 februari 2012

Kaffe i ny kopp. Bud Powell.

Klicka på bild för stort format.

Lördagen skrider sakta fram medan regnet öser ner. Vårtecken så gott som något. Jag dricker kaffe ur en av de två fina koppar som Helena skickat. Vackra, goda att dricka ur. Avsedda för utflykter till kusten, men måste ändå invigas idag, i stugvärmen.

Och jag lyssnar till Bud Powell, som Stefan var så generös att förse mig med. Kan pianojazz bli så mycket bättre än så här?



Med varmt tack till både Helena och Stefan.

Nyskild. Enskild.

Uppslag ur Melankolin. Klicka för läsbart format.

För tjugo år sedan var jag en nyskild man, som därmed gick från den stora familj jag tillsammans med B. under nitton år skapat. Från kollektiv till ensamhet. Jag satt i en gammal station i samma by som min familj fanns, drev förlag och utgav tidskrift. Tom men aktiv. Ensam men omgiven av de tre yngsta barnen som kom varje dag efter skolan. En känsla av att ha lämnat allt egentligt liv bakom mig. Jag lagade middag till barnen. Men utöver det var det ensamheten som präglade min tillvaro. Det liv som fanns kvar var det skrivna, och det tryckta, eget och andras.

Omslagsbilden gjord av
Neapelkonstnären Nino Longobardi.

Igår ringde min gamle vän Jacques W. upp, och när jag svarade läste han en text för mig och frågade "vem har skrivit detta?". Jag kände igen texten, den hade jag själv skrivit för tjugo år sedan. Den finns i min första årskrönika efter skilsmässan, boken Melankolin, indelad i fyra årstider med vackra bildvinjetter av Carsten Hill.

När jag tar fram boken idag ser jag hur förändrat allt är. Tjugo år är en lång tid. En tredjedel av mitt liv. Jag är förvisso äldre och har lärt mig mycket sedan 1992. Men jag är fortfarande lika rädd om min ensamhet. Känslan av tomhet har jag lämnat därhän och mina sex barn har skänkt mig tio ljuvliga barnbarn.

fredag 17 februari 2012

Cesare Pavese: Innan tuppen gal

Klicka för läsbart format. Titeln är tryckt i silver, därför
blir den nästan oläsbar vid skanning.
Men vackra är de, Modernistas böcker.


Cesare Pavese: Innan tuppen gal (Modernista, översättning av Ervin Rosenberg).

Under ett par veckor har jag unnat mig lyxen att riktigt sakta, nattetid, njuta av Cesare Paveses Innan tuppen gal. Den läsningen har varit en frisk källa samtidigt som annat legat bredvid och pockat på pliktläsning. Men det är Pavese som stannar i minnet. Språket, dess kärva skönhet, tog mig redan efter några sidor, och det är detta språk som Ervin Rosenberg så vackert förmedlar. Gång på gång slår det mig vad som utmärker stor litteratur.

Innan tuppen gal består av två längre berättelser, Fängelset och Huset vid kullen. Navet är i båda berättelserna en plats som utstrålar hemmets trygghet men som i själva verket är något helt annat. I Fängelset är det fuktiga, kalla och påvra lilla huset en förvisningsort för Stefano, en av dessa män som sändes långt hemifrån som straff. Han hamnar i denna fattiga och gudsförgätna lilla by vid havet, där fängelsemurarna består av berg, himmel och hav och han så småningom inte bara finner äkta människor att samtala och dricka med, men också en kvinna som vill dela hans bädd. Att han så småningom förälskar sig i en annan kvinna gör inte livet lättare, men det förloppet skrivs också in i berättelsen som en hägrande frihet.

Cesare Pavese, 1908-1950

Den andra platsen, i Huset vid kullen, är i själva verket också den en tillflyktsort för Turinläraren som gömmer sig under de sista åren av kriget, då italienska svartskjortor och nazityska trupper strider om makten i landet. Där på kullen kan också han umgås med äkta människor, och en hund som är viktig för honom, till dess han eftersöks aktivt och gömmer sig på ett klosterinternat.

Därifrån börjar han sin långa vandring tillbaka till hemorten, i en ständig kringgående rörelse för att inte hamna i de stridandes klor. För första gången möter vi här de partisaner som också slogs om makten.

Med tanke på Paveses eget livsöde finns det en personlig klangbotten i berättelserna. Pavese skrev utifrån egen erfarenhet. Att han dessutom strax efter kriget tog sitt liv färgar naturligtvis dessa illusionsfria texter och ger de sista sidorna av Huset vid kullen en nästan profetisk ton. Jag läser de allra sista orden och bär dem med mig:

”Nu, när jag har sett vad krig är, vad inbördeskrig är, nu vet jag att om det var över en dag, alla borde ställa sig frågan: ’Och vad ska vi göra med dom som har fallit? Varför har dom dött?’ Jag vet inte vad jag skulle svara på det. Inte nu i varje fall. Och jag tror inte heller att andra skulle kunna göra det. Kanske bara de döda vet det, och det är bara för dem som kriget har tagit slut för gott.”

Tack till Ervin.

Bernur skriver om boken idag.

torsdag 16 februari 2012

Mellan skapandet och smärtan.

Idag skickade jag iväg min nya bok till sättning. Ingenting konstigt med det. Det var ungdomsbok-författaren Max Lundgren (han med Guldbyxorna) som en gång i tiden i Malmö lärde mig det; om man gör sitt dagsverke så blir det snabbt böcker av det. Jag skriver några timmar varje dag. En hel del hamnar i mappen för det obrukbara, annat blir det tryckta texter av. Eftersom dagspress och tidskrifter i Sverige på tredje året inte är aktuella, kan jag skriva för just böckerna. Skriver annars bara för Bibliotekstjänst i Lund och för tidskriften Astra Nova i Finland.

*

Fjärde veckans cellgifter idag. Nog börjar de göra nytta. De extrema svullnaderna i knäna ger med sig, smärtan minskar. Och ändå behöver jag inte längre rikta tankeverksamheten åt sjukdom. Tänker mer på nära och kära som lider. Tänker på deras långvariga och plågsamma tillstånd och försöker, in i mig själv och aldrig ut i något himmelskt, fråga mig vad jag kan göra. Hittills har jag inte hittat några svar.

Musiken som i små doser bistår mig spelas av Bud Powell, en gåva som idag kom från en av jazzens fina musiker, saxofonisten Stefan Isaksson. Sådant tar jag emot med tacksamhet, sådant lagrar jag inte digitalt utan direkt i hjärta och hjärna. Också när jag somnar spelar Powell sin märkvärdigt eleganta pianojazz.

Duvfoto: Anders Johansson.

onsdag 15 februari 2012

Fem nya betraktelser av Anders Johansson.

Gräsmattan

En granne går omkring och plockar ogräset ur sin hela natten bevattnade gräsmatta för att få den ”perfekt”. Det slår mig plötsligt att perfektion, i mänskliga termer, är ett annat begrepp för destruktion.

*

My Way

I datorn kan jag betrakta alla de rockband och musiker jag endast hörde som ung. Jag kan bokstavligt talat blicka ner i min ungdoms musik och uppleva det jag inte upplevde då trots att jag alltid lyssnat mycket på musik. På så vis tillförs retroaktivt en ny dimension till min bild av både musiken och min ungdom. Mycket är bra, bättre än jag väntat mig. En kväll lyssnade jag på Elvis, som jag uppskattar mer nu än när det begav sig. Jailhouse rock var för mycket för den drömmande tolvåring som var jag i slutet av 50-talet. Nu vandrade jag allt längre ut i gränsmarkerna av hans musik och plötsligt såg jag en full eller drogad Elvis som fånigt halvskrattar sig genom en sång. Men när jag på nytt tittade på sekvensen såg jag något annat. Det fanns något på samma gång rörande och distanserat i hans sätt att sjunga; som om han ville säga till sin publik: tyck om mig ändå för nu driver jag både med mig själv och med min roll som rockens största stjärna. Och publikens ansikten, som speglades i en panorerande kamera, vittnade om att man såg med mer än ögonen. Man såg en skyddslös man som plötslig stigit ner från sin roll som ikon.

Varför skulle inte Elvis få vara full på några konserter, liksom här hemma Lundell, och Evert Taube? Det förminskar inte deras storhet och den glädje de gett så många människor. Tvärtom visar det dem just så sårbara som vi alla är. De är inga offer.

Men, och det är en annan sak; musiker, författare och konstnärer bör inse att deras talang inte varar i evighet, att den inte är förnyelsebar. Det är bara Dylan som får sjunga som en kråka kraxar, i kraft av sin oöverträffade förmåga som kompositör och lyriker.

Vad jag gillade hos den berusade Elvis var den mänskliga tonen. Se här, jag är äldre nu, jag har druckit, jag är rädd, jag har panik och jag är inte precis stolt över allt jag gör men jag gör det ändå därför att det här är vad som händer i den fas av mitt liv där jag befinner mig.

Till sist lyssnar jag på Elvis när han sjunger My Way och jag tror verkligen på varje ord.

*

Stenarna

Jag vaknar i det bleka ljuset av andra liv. Jag har gått så länge bland träden och stenarna att jag blivit en smula bekant med dem. Jag förstår allt bättre den lilla öländska pigan som min vän Lage Nilsson en gång berättade om, hon som gick i vall med korna och hälsade på stenarna och hälsade från andra stenar och människor, berättade för dem vad hon hade för sig. Nu vill jag dröja vid en särskild sten när ljuset faller på den mot eftermiddagen.

*

Mina motståndare

Uppvaknandet och den timme jag ligger kvar i sängen har alltmer blivit ett slagfält där jag måste försöka passa ihop mina drömmar och önskningar med verkligheten. Ofta går mina tankar, trots att jag försöker bekämpa detta, till mina tillkortakommanden. I de ”krig” jag utkämpar vill jag att mina motståndare ska lida. Men när något är tabubelagt tvingas jag kämpa en hopplös kamp – mot mig själv. Här är jag själv vedersakare. Det är den största av frustrationer, att vara sin egen motståndare.

*

Sången i mitt liv

En decembermorgon, 41 år senare, spelar jag den igen, på min dator. Det är Early morning rain jag talar om, med Rank Strangers. Den låten gick rakt in i min själ när jag första gången hörde den i ett vintrigt Umeå, i en studentlägenhet. Nu lyssnar jag igen och förstår att det är steelguitaren som i första hand står för det smäktande och översinnliga. Sången är välgjord, Mats Rådberg sjunger nästan som en amerikan. Men, som sagt, det är steelguitaren som måste ha fångat in mig när jag hörde denna sång som sägs ha fått fart på countryvågen i Sverige. Tio år senare flög jag för första gången i ett av de jumboplan om vilket det talas om i Early morning rain och skulle så småningom få mitt lystmäte av den här sortens countrymusik.

Vid ett tillfälle såg och hörde jag Gordon Lightfoot som har skrivit sången i Seattles operahouse. Jag hade bokat tågbiljett för att resa över den amerikanska kontinenten men lyckades boka om biljetten när jag fick veta att Mr Lightfoot was in town. Han var min absoluta favorit vid den tiden och jag väntade på honom vid utgången och när han dök upp bad jag att få ta några bilder på honom. Han stod vid ett element men jag var blyg och kom mig inte för att säga något särskilt. Efteråt förbannade jag min oförmåga. Naturligtvis borde jag ha sagt något i stil med ”I have come all the way from Sweden to listen to you”. Det var om inte alldeles sant ändå en utsaga med mycket substans i. Jag hade gärna hört honom berätta något om sina sånger.

Han stod där dröjande vid elementet och undrade kanske vad jag ville. Han såg inte ut att ha särskilt bråttom och jag borde förstås ha frågat om vi kunde gå och ta en öl och tala lite om hans musik. Han var en stor stjärna som fyllde konsertsalen men det var ingen larmande rockpublik utan en huvudsakligen medelålders sådan som knappast gallskriker framför sina idoler. Jag minns att Gordon Lightfoot bad om ursäkt för att han varit berusad vid sitt förra framträdande i Seattle. Publiken förlät honom så gärna. Och så spelade han och sjöng Early morning rain.

Nu lyssnar jag till Early morning rain med Rank Strangers. Sedan lyssnar jag till den med Gordon Lightfoot. Jo, det är nog ändå sången i mitt liv. Jämsides med John Lennons Across the Universe förstås.

*

Avsnitten är hämtade ur Anders Johanssons nya bok som släpps inom kort. Så fort den finns tillgänglig lägger jag ut information om den i bloggen. Bilden är också Anders Johanssons. En tidigare blogg med avsnitt ur boken finner du här. Annat om och av Anders Johansson här, här, här, och här.

tisdag 14 februari 2012

Ny bok när sommaren kommer.

Det blir en ny bok i juni. Experimentet med Kulturen vid stupet föll så väl ut att jag satsar på att göra om det (trots att biblioteksbeställningarna inte kommit än, recensionen införs först i nästa nummer av BTJ:s sambindningslista).

Inte ett enda exemplar kommer att skickas ut till någon som är verksam i pressen. Det behöver jag inte göra. Min bloggkrets är så stor idag att jag endast kommer att annonsera boken för försäljning här. Men den kommer att bli avsevärt billigare än förra boken. Och i priset kommer åter igen frakten att inkluderas.

Så fort arbetet fått fastare konturer kommer jag att presentera planen här i bloggen. Men räkna redan nu med att det kommer en professionellt tryckt och linnetrådsbunden bok i månadsskiftet maj-juni 2012. Mycket av den kommer att handla om Mellanöstern (Israel-Palestina), om den så kallade "arabiska våren" utifrån exemplet Libyen, och andra politiska ämnen. Endast ett avvikande slutkapitel rör sig en annan krets.

Foto: Astrid Nydahl

Anders Johanssons nya bok.

Anders Johanssons nya bok är på väg. Den heter Förklaring behövs inte & andra betraktelser.

Här ett par av bokens betraktelser med bilder, av Anders Johansson också de, förstås. Jag återkommer med fler bilder och betraktelser de närmaste dagarna.

*

Barnet

”Jag försvinner”, säger den ungerske poeten Attila Jozsef, ”men en vild darrning av liv går genom världen, och den kalla himlen kan ses genom den”. Det tror jag inte ett ögonblick.

Örkullegölen, och alla andra småländska skogssjöar, skulle inte bry sig om ifall jag föll ner i den och för alltid blev borta bland sjögräs och näckrosor.

De stora tallarna runt gölen skulle inte ens ge ifrån sig en suck om jag försvann i skogen. Koltrasten skulle fortsätta som förr att strö sitt silver från en grantopp.

Det är bara inbilska poeter som tror att de gör ett sådant avtryck.

Jag kan ändå känna sympati för poeterna eftersom vi delar vår egocentricitet med det skrämda barn vi förblivit.

*

Förundran

Poesi, precis som filosofi, har sitt ursprung i en känsla av förundran – det är Platon som säger så och jag ber, i all enkelhet, att få instämma i detta den här morgonen.

När jag betraktar naturen, närmare bestämt från en väldig sandbank vid Ölands sydspets, är det med förundran; allt jag ser är i någon mening gåtfullt.

Jag står vid den smala kanalen till nästa sandbank som försvinner ännu längre ut i havet. Som ett minne svävar morgonen där ute, sjunker och höjer sig som om den förde upp sanden ur vattnet, där livet först uppenbarade sig.

Och djupt under sanden, på havets botten, där strömmarna är snabba över kalkstensgolvet, finns det vi kallar skapelse inskrivet i fossil, nu överspolat av klart, kallt vatten. Det är, kunde man säga, mineraliska strategier som försöker närma sig evigheten.

Eftersom det är högvatten kommer jag inte över till nästa sandbank. Ett ögonblick griper skräcken tag i mig vid vetskapen om att jag är fullständigt omgiven av vatten – vatten under jorden och på sidorna, som den mytologiska svarta flod grekerna trodde att de kunde passera för att nå den eftervärld där de sedan kunde fortsätta att existera, men bara som skuggor.

Där jag står den här höstdagen med tranropen ringande i mina öron minns jag vårens solljus då vattnet steg i alla bäckar fyllda med blont solljus och rann mot havet. Det var den tid då Kore, dotter till Demeter, åter fick stiga upp i ljuset från helvetes mörker. Nu måste hon tyvärr inom kort åter nedstiga i detta hemska dödsrike. Och jag som står kvar på stranden gör det med – förundran.

*

Örkullegölen

Allt hör ihop

När jag ser in i mitt eget skrivande märker jag att jag skriver mot ett fokus i mitt eget liv genom att försöka föra samman tid och plats i dess olika skepnader. Världen måste komma till mig, smältas ner i mitt medvetande och tolkas av mig och jag vill ogärna lämna det jag redan sagt om det fortsätter att vara betydelsefullt för mig, trots att det innebär en upprepning.

Jaget föreställer jag mig som en helhet som innehåller inte bara alla känslor utan också all tid och alla platser som alstrat dessa känslor. Jag drömmer om ett möte där jaget, platsen och språket slutligen ska vara tillfreds med varandra, var och en finna sitt uttryck, i sällskap med de andra. Språket rör sig i överensstämmelse med jagets begrundande av platsen. Att låta det förflutna hända på nytt kräver mycket av alla inblandade. Det kräver en plats där nuet är laddat med allt som varit, där det förflutna och nuet är så djupt sammanslingrade att det ena är det andra.

Några gånger har jag återfunnit mig på platser där hela livet en stund lägger sig till ro, där jaget, platsen och språket inte kan åtskiljas. Två av dem vill jag omtala därför att redan detta är lustfyllt: Albrunna lund och Örkullegölen.

Fernando Pessoa ställs ut.

I Lissabon pågår fram till och med 30 april en utställning om Fernando Pessoas liv och verk. Jag fick idag material från vännen Marianne Sandels, översättare och förläggare av portugisisk-språkig litteratur, bland annat, som varit nere och tittat. Hon säger att själva utställningen är “en sådan där fräsig skärmutställning” som väl knappast ger något som inte Pessoas egna texter redan kunnat ge.

Men att det finns några anmärkningsvärda inslag där.

Dels visar man originalmanuskript, dels den stora kista i vilken Pessoa hade förvarat hela den rikedom av texter, som upptäcktes efter hans död.

Utställningen arrangeras av Gulbenkian-stiftelsen (Portugals största och viktigaste kulturinstitution), Casa Fernando Pessoa och Roberto Marinho-stiftelsen. Den visas på Gulbenkian-museet i Lissabons centrum.

Mycket har jag skrivit här i bloggen om just Pessoa. Du kan försöka här, och sedan hittar du kanske mer...