måndag 13 februari 2012

Östersjöar. I dikt och värld.

Idag, en hamn i en skånsk bukt. Stilla som om alltet vilade. Ingen vind. Fruset hav. Några få människor med kikare. Ett barn i snön. Inte en fågel att se. Där stod jag med en enkel måltid, ägg och sardiner, en kopp kaffe. Jag kom att tänka på Tranströmers Östersjöar från 1974. När jag återvänt hem slog jag upp boken och läste ur diktens sjätte avdelning:

Och nu: vattenvidden, utan dörrar, den öppna gränsen
som växer sig allt bredare
ju längre man sträcker ut sig.

Det finns dagar då Östersjön är ett stilla oändligt tak.
Dröm då naivt om någonting som
kommer krypande på taket
och försöker reda ut flagglinorna.

försöker få upp
trasan -

flaggen som är så gnuggad av blåsten
och rökt av skorstenarna och
blekt av solen att den
kunde vara allas.

Men det är långt till Liepāja.


*

(Ur Tomas Tranströmer: Östersjöar, avsnitt VI. Att han i dikten använder ordet flaggen är inte ett korrekturfel, vilket man kan frestas tro). Bilder: Astrid Nydahl.

Auschwitz och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi) utan att nämnvärt vidröra människans medvetande.

Vid sidan av Primo Levi har ingen författare i den så kallade vittneslitteraturen berört mig så djupt som ungraren Imre Kertész. Det kan finnas många skäl till det, men det alldeles avgörande tror jag är, att Kertész med sin erfarenhet och sina minnen av förintelsen, vägrat ställa sig i någon totalitär idés tjänst, och att hans solitära texter (”Jag vet inte om det börjar med ensamheten eller om det är skaparprocessen som leder till den”), och mer eller mindre misantropiskt färgade attityd avspeglar något som är giltigt i relation till moderniteten, långt bortom och helt vid sidan av samtidens politiska rörelser och idéströmningar.

Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik.

Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom.

Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.

Han påpekar att ”massa och ande har i alla tider varit konträra begrepp. Men massan har hittills aldrig varit vid makten, ägt oinskränkt, ja, totalitär makt, och den massmakt som sätter massan på tronen har aldrig utpekat anden som sin fiende så entydigt som den gör idag.”

Hos Kertész finner jag en misantropi som i första hand vänds inåt, som fysisk reaktion på det outsägliga och som mental beredskap för författarskapet. Han påpekar också att man ”i denna kollektiva värld” måste ”förbli privatmänniska och hålla ut som privatmänniska; ett mer heroiskt företag skulle jag för ögonblicket knappast kunna formulera.”

Det är alltså som solitär man kan motstå massans frestelse, men bara medvetet. Man måste medvetet avstå massan, för att i sitt privatliv kunna odla något som ligger bortom mass-beteendet: ”Att stå ensam i smattret av åsikter.”

Debutboken, romanen Mannen utan öde utkom i det totalitära Ungern redan 1975. Den utgör i många avseenden ett avvikande exempel på berättelsen om förintelsen. Den unge jag-berättarens attityd till det som händer är helt olik den gängse eftersom han är totalt befriad från varje form av illusion. Debutbokens hållning går igen i allt Kertész därefter publicerat, i form av litterära prosaverk som Kaddish för ett ofött barn, Fiasko och Likvidation, mer antecknings- och/eller dagboksliknande prosaböcker som Galärdagbok och En annan, essäsamlingen Det landsförvisade språket och den allt annat än gängse ”självintervjun” i Dossier K. Egentligen skulle jag vilja karaktärisera samtliga dessa böcker som en och samma berättelse, skriven med lite olika infallsvinklar, mer eller mindre litterärt utförd, men där också fiktionen ingår i en jag-berättelse av det slag som vetter mot essän.

”Att leva och skriva en och samma roman” säger Kertész, ”Detta självdokumentationens galärbänksarbete” med en hänvisning till Kermode: ”Vi alla skriver vår egen roman”.

Till stöd för min uppfattning om författarskapet kan jag också lägga det faktum, att ett av fyra citat som inleder En annan har hämtats från den portugisiske författaren Fernando Pessoa: ”Jag är en romanfigur i en roman som ännu inte är skriven, en figur av luft som svävar förbi, upplöst redan innan den har existerat, jag finns i drömmarna hos någon som inte har kunnat ge mig en färdig gestalt.”

Det är kanske den ständigt prövande, just essäistiska, tonen som är utmärkande för författarskapet, och i Det landsförvisade språket renodlas och omformuleras mycket av sådant som tidigare sagts eller antytts i författarskapet. Kanske är det just det repetitiva som, liksom hos Thomas Bernhard, inpräntar ett författarskaps karaktär så starkt i läsaren? I misantropin och den intill äckel gränsande misstron mot moderniteten delar de grundhållning, och det de ser av den ”demokrati” som följde på det nazistiska tyska riket och det kommunistiska ungerska, kunde lika väl ha varit en beskrivning av konsumtionskulturens allra sämsta sidor, en kultur där allting, också människan själv, förtingligats i så hög grad att prislappen blivit människans enda riktigt pålitliga kännetecken.

Från det statstotalitära gick dessa nationer över i masskulturens inte mindre totalitära maktperiod, då varje massmedium, television, tidningar och Internet, ner i minsta tecken styrdes av den amerikansk-födda, moderna reklamens mekanismer, och där ”köpkraft” blev ett ord som ersatte det allt mer anakronistiska ”människovärde.”

Bortom människovärdet återstod bara köpkraften som verklig metod för synlighet; id-kortet kan snart bytas mot kreditkortet, och där ett personnummer nu garanterar identiteten, kommer ett datachip på kreditkortet att innehålla all väsentlig information: födelseort liksom politiska sympatier, årsinkomst liksom etnisk bakgrund och eventuell religionstillhörighet. Det som vid första påseendet kan tyckas vara en absurd dystopi, blir hos Imre Kertész mycket snart en beskrivning av ett faktiskt vara. Hans svarta realism blottar inte bara mekanismerna i Auschwitz eller Gulag, den visar också hur hela den postnazistiska och postkommunistiska epoken blivit folkmordens och masspsykosens era och därmed format slutet av 1900-talet och inledningen av 2000-talet till ett konstant pågående inferno. Konsten och bildningen står främmande för varandra också nu, och det som kunde se ut som en ambition i början av 1900-talet blir idag bara en avvikelse och ett handikapp. Den efterfrågade bildningen styrs av ”marknads”-behov, och humanistiska värden kan te sig lika besvärande som rent fysiska men. Alltfler människor lider av denna ordning, allt fler går under, flockas kring droger och försöker slå sig fria – inne i massan. Kertész ser dem på bussarna i sin hemstad, han ser hur ”de lider av livet” utan att finna någon väg ut.

Hur skulle man kunna göra det, om man inte samtidigt sett att ”alla värdesystems principiella ogiltighet” har proklamerats i ”den europeiska nihilismen, den mänskliga urartningen i vår tid, pöbeln, aggressionen”.

I detta avseende ansluter sig Kertész till Adorno, som i Minima Moralia skrev: ”Flockmentalitet och köphysteri träder på allt fler områden i stället för några rationella behov (…) På samma sätt som massamhällets konsumenter genast vill uppleva det nya, så är de ur stånd att avstå från något.”

Att bryta sig ur detta kan bara vara privatmannens sak. Det är både praktiskt och moraliskt omöjligt att göra det som massa, i en politisk eller religiös rörelse. En av samtidens största villfarelser är just den, att man med tända ljus i en fönsterkarm, med sin namnteckning på ett upprop, med flygblad eller demonstrationer, kan bryta sig ur konsumismens era. Som medlem i en massa är det omöjligt, men privatmannen kan finna sitt gömsle. Kertész finner det. I gömslet formulerar han sin fasa och sitt äckel och han vet att hela vår epok är präglad av de stora totalitära systemen.

I en serie föredrag och tal har Imre Kertész resonerat kring Förintelsen och Gulag. Hans utgångspunkt återkommer gång på gång, som här, i ett tal från 1990, nämligen om skillnader och likheter mellan de två systemens dödsmaskiner: ”I brist på tid bara några korta meningar om dessa nittonhundratalets bägge mördar-typer. Den bolsjevistiske: i själens och förståndets ställe taktik. Taktikens disciplin. Taktik som enda drivkraft, som moral, som ’handlandets ledtråd.´ Den filosofiska rabulismen, det skolastiska ordvrängeriet och den stelbenta dogmen förlänar det hela en kyrklig prägel, vilket i förening med pseudoarbetarrörelsens kälkborgerliga stank och tortyrkamrarnas och det oförskyllda lidandets genklanger bildar en alldeles speciell helhet (…) Och den nazistiske mördartypen? En med den förra besläktad motsats. Enklare, vi skulle kunna säga: modernare. Ingen taktikens man, han grundar sig på människans under årtusenden tillbakaträngda lägre instinkter. Den nazistiska disciplinen är en militärdisciplin, en kommandodisciplin.”

Här ger han några karaktäristika utan att egentligen vidröra de båda ideologiernas kanske viktigaste källa till hat: klass- respektive ras. I den kommunistiska rörelsen definieras varje social och politisk motsättning utifrån ett klassperspektiv, i den nazistiska utifrån rasen. Den nazistiska ter sig vid en första anblick som den mest primitiva, då begreppet ”ras” idag är fullständigt meningslöst. Ingen politisk demagog i världen vinner många anhängare med ras-argument. Men också den kommunistiska rörelsens klass-begrepp har något antikverat över sig, då klasskillnaderna inte längre kan användas som analysbegrepp av strikt nationella motsättningar: en europeisk, egendomslös, kanske rentav arbetslös människa, ter sig ändå i ett globalt perspektiv som ”överklass” i en jämförelse med de kastlösa i Indien (för att nu använda ett exempel som är fyrkantigt i sin brist på komplikationer). Den grundläggande orättvisan mellan den rika och den fattiga världen inte bara består utan förstärks i och med att den europeiska kontinenten öppnades som en enda, förenad marknad och utifrån detta etablerade sina affärsintressen i jättelika ekonomier som de indiska och kinesiska.

Hos Kertész finns förstås argument om klass och ras också inbyggda i resonemangen kring det totalitära, och han har explicit yttrat sig om sin egen relation till dessa: ”Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation, jag skulle lika gärna kunna kalla den: världsminoritetssituation, och om jag ville ge en mer exakt definition av denna minoritetssituation skulle jag inte använda rasmässiga eller etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga. Min accepterade minoritets- situation skulle jag definiera som en andlig livsform som har sin grund i den negativa erfarenheten.”

Det intressanta här, är ju att Kertész utgår ifrån den negativa erfarenhet som hans judiska identitet belastade honom med. I det ser han inte uteslutande en judisk angelägenhet utan en ”initiation i det djupaste vetandet om människan och hennes situation i vår tid. Och detta, att jag upplevt min judiskhet som negativ erfarenhet, det vill säga radikalt, har till slut lett till min frigörelse.”

Förintelsen är i lika hög grad som Gulag en mänsklig erfarenhet, giltig för alla som har kännedom om den, oavsett nationalitet, religion, ”ras” eller klass. Och som ett tillägg från Kertész kunde man foga: ” Kommunismen är en utopi, fascismen är en praxis - partiet och makten är vad som förenar dem och gör också kommunismen till en fascistisk praxis.”

Det är i en insikt om att dessa klass-, ras- och nationskrig inte satt några djupare spår i generationerna som fötts efter att de rasat, som Kertész existentiella förtvivlan bottnar. Hemlösheten är i lika hög grad en känsla av att vara utan hem i en tidsepok som trots sina exempellösa framgångar på den kommunikationstekniska sidan, inte lyckas förmedla en erfarenhet och en kunskap, så att den traderas generation för generation. Hemlösheten kan vara en förtvivlan inför likgiltigheten, inför de osynliga spåren efter en förintelse. Hemlösheten är, noga taget, inte uteslutande brist på bostad, den kan man finna både på födelseorten och i exilen. Nej, hemlösheten är något annat, ett slags villfarelse som blir kollektiv, men som bara kan erfaras och plåga individuellt.

På samma sätt förhåller Kertész sig till frågan om identitet. Han vägrar låta sig reduceras till en historisk kliché. Vad innebär det att vara jude? Den känslan, den bestämda tanken att arvet är detsamma som en religion eller en nation, är i själva verket ett redskap som krymper individen, gör henne förutbestämd för ett visst handlande och tänkande. Den fällan går han inte i, ”jag har ingen som helst lust att spela min roll” säger han. Den ständigt närvarande ungerska antisemitismen, som efter murens fall tycks blomstra ordentligt, tvingar honom att reflektera över detta. Nationalisterna ser honom som en förrädare, en jude ska inte ha några synpunkter på landet där han lever. ”Det kokande hatet omkring mig, det aldrig vilande vanvettet” tvingar honom att säga att han inte tänker ge dem ens lillfingret i form av ”nationella, konfessionella eller rasmässiga” termer. Kertész erkänner egentligen bara en enda självbild: ”Ni går väl inte och begär att jag skall äga en identitet? Då skall jag avslöja för er: jag har en enda identitet: skrivandets (Eine sich selbst schreibende Identität.) Vem är jag annars? Vem skulle kunna veta det.”

Om man bär en inre stolhet över ett judiskt förflutet, innebär det sannerligen inte att man behöver stå till svars för det inför en mobb: ”Min judiskhet är alltför intressant (eller om man föredrar: alltför betydelsefull) för att jag skall se den i ljusbrytningen i prismat av det vanvett som bär namnet antisemitism.”

Är det då den medvetna människans öde att tvingas leva i ett gömsle, fjärran kollektiva och sociala skeenden? Det är själva grundfrågan jag ställer mig inför Kertész författarskap.

Aris Fioretos skrev i Dagens Nyheter: ”Också ett och ett halvt decennium efter murens fall förblir hans utgångspunkt den enskilda människan i en tid av terror. Diktaturer har egentligen inget utrymme för individuell oskuld. Till deras logik hör att om man inte är skyldig nu så blir man det, förr eller senare. Som Kafka visste är det bara en fråga om tid innan förhöret övergår i domen. Varje medborgare är alltid presumtivt skyldig. Så fråntas människan rätten att bestämma över sig själv - innan hon ens hunnit bemäktiga sig den. Kertész kallar det "ödeslöshet".

Det är här ödeslösheten beskrivs som bäst: de totalitära systemen fråntar människan rätten att själva bestämma, och sedan forma, sitt eget öde. Det enda öde hon möjligen kan lyckas forma, är gömslet, exilen, frånvaron. Och att leva vid sidan av det totalitära samhället, dess krav och lagar, också så som de tillämpas av massan, som villigt dömer och anger varje avvikande individ, är det enda sätt en människa kan leva om hon vill bevara sin frihet och behålla ödet i sin hand. Men den som gömmer sig kan väl alltid spåras, gripas och dömas? Det är sant, och det är också det vanligaste som sker en sådan människa. Den individuella exilen kan därför förefalla vara den bästa metoden att om inte undgå så i alla fall uppskjuta domen. Den fråga som infinner sig är huruvida en människa samtidigt kan hävda ett slags fritt val och ett öde.

I den portugisiska fado-kulturen är ödet den grundläggande tanken (ordet fado kommer av latinets fatum). Det får mig att fundera på, om det är korrekt att säga att det fria valet och ödet går att sammanföra, så att det sista påverkas och delvis styrs av det första? Det skulle i så fall vara bilden av ödeslöshetens motsats.

Citaten är hämtade ur olika verk av Imre Kertész, de flesta i svensk översättning av Ervin Rosenberg. Texten i original, med bifogad notapparat till samtliga citat, finns publicerad i min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum 2009).

söndag 12 februari 2012

Why Trilling Matters.

En ny biografi över Lionel Trilling recenserades både i förra veckans TLS och på andra håll, till exempel här. Det är Adam Kirsch som skrivit Why Trilling Matters (Yale University Press), och jag förstår nästan genast att huvudärendet gäller den litterära kulturens betydelse. Varför läser vi, och vad gör läsandet med oss? Och kanske viktigast av allt: vad händer med ett samhälle där den litterära kulturen utarmas?

I TLS finns det en mycket vacker passage mot slutet av Allan Massies recension:

Does he matter today, as Adam Kirsch asserts? One may answer, a trifle easily, that in an anti-literary climate, anyone who insists on the seriousness of literature, and the responsibility of close reading that it requires, matters more than ever.

Trilling can be a dull writer, partly because he is so scrupulous in his attempt to say precisely what he means – and the result is sometimes less than precise. Kirsch sees Trilling as a hero of the written word.

“He knew that literature’s victories are always achieved against the larger circumstance of defeat, that to live a literary life – which also means to live life according to the disciplines of literature – is itself the best, most inspiring resistance to unliterary culture."

Vid vattnet. I tystnaden.

Jag går där nu igen genom den låglänta terrängen och jag undrar om jag ska sjunka till anklar eller knän.

Jag ser vattnet strömma emot mig, det stora vattnet som går från bäck till hav. Jag är tyst när jag möter det.

Jag är tyst när det överöser mig. Ur tystnaden växer det skri som kallas språk.

Foto: Ulrika W.

lördag 11 februari 2012

Valzhyna Mort, två dikter.

korsord

en kvinna rör sig genom nyponrosor och enbärsbuskar,
blygdläpparna rena och hopvikta mellan hennes ben,
brösten lyser tysta som tåspetsarna
på hennes finskor i det tunga klädskåpet.

en koltrast, en ko, en häst.
havet slår mot landbackens mur.
hon går till en väntande telefonhytt
rätt så långt bort från alla de tre byarna.

det är en lek hon kan ha hört i radio:
en fråga, en siffra, ett svar, ett pris.
hennes sköte häver sig och tänder livmoderns ljus.

från regnet, säger hon in i mottagaren,
satte vi samman vita bord och stolar i ett skjul,
till en korsordsgåta
och placerade oss själva i rutorna.

mottagaren är tyst. fågeln rycker till
som en tjuv tagen på bar gärning.
hennes röst snubblar över körtlarna.
kroppen ska skrivas in i sista rutan – jag kan suga i mig hans namn från vilken bokstav som helst.

alla de tre byarna döljer sina ansikten med vind.

*

kärlek

det mänskligaste ljud en kropp kan höra –
tänder som borstas sent en kväll på andra sidan hallen.
till och med gräshoppan lyssnar förbryllad.
hon med, på en naken madrass slängd på golvet,
förvånad över hur mycket hans kropp finns i det ljudet –
som om hon just lagt märke till att han har armar.

spott som rinner ner i vasken –
hon räknas fortfarande som hans kropp.
snaran av saliv över hennes grotta –
hon räknas fortfarande som hans kropp.

kroppens resväska fullkletad
med dekaler av sår från varje ort –
han viker ihop hennes inre
och han skickar henne och skickar henne och skickar
över kantiner bakom bensinstationer, över hav,
över händerna på män i blå uniform,
han skickar henne fortare för att hinna med den tidiga varubilen.

när han sitter under hennes kjol
tvingas hon erkänna.

genom väggen läser grannen medicinernas namn,
och hon tror att grannen räknar ädelstenar:
amiodarone, zofenopril, metoprolol, mexifin.
oh ja, hon kommer att ärva dessa juveler.
hon kommer att bära dessa juveler över sin mun för att dölja dess vridning.

men just nu
borstar han tänderna och gräshoppan tystnar.
hon ligger på andra sidan hallen och känner doften
av hans arbetskläder slängda på toagolvet
där hans svett kryper ut ur bomullsvecken,
och sprids och förökar sig
som kackerlackor.

Översättning: Thomas Nydahl

*

Valzhyna Morts diktsamling Tårarnas fabrik, som jag översatt, finner du här. De två dikterna ovan finns inte med i den boken. Med anledning av hennes nya bok, Collected Body, finner man en intervju här.

fredag 10 februari 2012

Inger Christensen: Det.

Inger Christensen: Det (översättning av Marie Silkeberg, Modernista)

Är det möjligt att skriva en modern skapelseberättelse, en bok där inte bara världen som sådan utan också det mänskliga språkets tillblivelse skildras och porträtteras?

Den danska författarinnan Inger Christensen gjorde det redan 1969. Hennes förläggare var kanske inte övertygad om att en sådan berättelse skulle intressera läsarna, så de tryckte tusen exemplar.

Ett år och sex nya upplagor senare hade den sålt i 15 000 exemplar – vilket förstås är en mycket hög siffra för en diktsamling. Den fick både Kritikerprisen och Boghandlernes Gyldne Laurbær, prestigefyllda danska litteraturpriser. Statsministern, socialdemokraten Anker Jørgensen, läste högt ur den i tv, enskilda dikter ur den finns i grundskolornas läseböcker och ett antal artister, bland andra Anne Linnet och Pia Raug har gjort sånger av den.

Boken heter kort och gott Det, titeln har den förstås tagit med sig till den svenska översättningen, gjord av poeten Marie Silkeberg, som utkommer i dag. Den inleder en serie Christensen-översättningar på Modernista, som också ska innefatta ett par av hennes romaner. Man kan bara hoppas att översättarna – av vilka det krävs extraordinära ansträngningar – får lön för mödan. Silkebergs tolkningar är hur bra som helst.

Även om läsupplevelsen är det väsentliga måste man i Inger Christensens fall säga några ord om formaliteter. Det är indelad i tre huvudavdelningar, en prolog, en epilog och så det stora avsnittet Logos som i sig är indelat i de tre huvudavdelningarna Scenen, Handlingen och Texten. Det har skrivits hela uppsatser om strukturen på Christensens diktverk, men låt mig här nöja mig med att konstatera att Det är byggd på talet 8. Översättaren påpekar i en not att den svenska versionen skiljer sig från originalet, där varje rad består av 66 tecken, och att texten är uppdelad i 8 olika styckestorlekar med fallande radantal, det vill säga 66-33-22-11-6-3-2-1.

Men inget av detta behöver man veta för att läsa boken. Egentligen undrar jag om inte sådan kunskap rentav kan te sig skrämmande, som en hindrande mur inför ett fantastiskt litterärt verk. När jag läser Christensen bryr jag mig i alla fall inte ett dugg om hennes siffermagi. Jag läser, njuter och konstaterar bara att det är stor litteratur.

Christensen är kanske mest känd för Sommerfugledalen – et requiem (en tredje ny upplaga kom 2008). Den som slagits av språkets stora skönhet i den samlingen kanske blir förvånad över den ibland brutalt vardagliga tonen i Det. Själv ser jag hur pendeln mellan högt och lågt hela tiden rör sig i hennes författarskap. Det finns ingen motsättning dem emellan. Skapelseberättelsen återkommer här gång på gång i olika skepnader, som prosadikt och som poesi, från den första till den åttonde dagen löper alternativa berättelser som återspeglar både ett inre och ett yttre skeende: från att på första dagen ha "hittat på" sanden och sedan ljuset, vattnet, gräset, sommarvärmen, pappret och snön kommer de den åttonde dagen fram till sängen: "Hela den åttonde dagen vilade de och älskade varandra. Det var skönt. På så sätt blev de till slut överflödiga nog."

Men skapelseberättelsen kan också vara en rent lyrisk laddning, som på första dagen börjar så här: "Efter den första morgonen söker jag/ läpparnas råa formulering". Skapelsen är i sanning både en fysisk och ett språkligt mirakel. Däri ligger tankarna, orden, fantasin, lidelsen, nåden, oron och en allt överskuggande önskan "att gå vidare". Rörelsen är också typisk för den tid då Det skrevs. Stillaståendet kunde bara föraktas och identifieras som instängdhet, slutenhet. Att gå vidare var att bejaka inte bara förändringen utan också överraskningen, livets alla oväntade skeden, möten, händelser.

Jag blir oerhört lycklig av dessa texter. De påminner mig dels om en tid, slutet av 1960-talet, då allt tycktes vara möjligt, och dels om en lyrik som man kunde införliva som erfarenhet och kunskap, samtidigt som den står i bjärt kontrast till den postmoderna språkleken, den som tar till så stora gester men i sig själv är så skramlande tom. Hos Christensen möter vi poesin som hjärte-angelägenhet.

Inger Christensen (1935-2009) betraktades fram till sin död som en av de verkligt seriösa kandidaterna till ett nytt skandinaviskt Nobelpris. Nekrologerna motsade knappast den tanken. Över hela världen publicerades det minnesord över hennes lyriska gärning. Hon jämfördes med såväl Dante som Novalis. I tyska Die Zeit menade man att hennes dikter gått till våra hjärtan, i Österrikiska Der Standard kallade Ronald Pohl Inger Christensen för en författare som gjort sig förtjänt av de högsta utmärkelserna. Just i Österrike tilldelades hon också Statspriset i litteratur 1994. I spanska El País skrev Cecilia Dreimüller att Christensen var "Skandinaviens största diktare". Den vackraste nekrologen skrevs väl annars av hennes diktarkollega Søren Ulrik Thomsen, som i Politiken berättade:" Om man känner Inger bara genom hennes svindlande vackra dikter, föreställer man sig kanske inte, att hon besatt ett barockt vetande och i rätt sällskap kunde komma med de mest urkomiska och överrumplande repliker". Eftermälet var med andra ord konsekvent hyllande.

Att läsa ord och höra musik, att lära känna en människa.

Per Henrik Wallin (1946 – 2005). ”Den riktiga musiken hörs ännu inte, ännu bekämpas den”

People, klassikern med sin sångbarhet, plötsligt lyder den som en anakronism i ett sammanhang där de egna kompositionernas komplexitet dominerar. Så lär jag mig något nytt, när jag lyssnar till albumet One Knife is Enough, Per Henrik Wallin blir mer än det han var med Mandelstam, det första jag lyssnade till. Solopianot visar mig en annan människa än gäng-ledaren, en man i ständigt utforskande av det ensamma pianots klang och ton, en sökare med fingrar och tankar.

Bengt Emil Johnson hade satt mig på spåret. Jag förstod efter att ha läst hans essä-dialog med Wallin i Artes, att jag hade fått upp ögonen för en själsfrände: ”Wallin har ofta, och med rätta, beskrivits som rebellisk, en energisk opponent mot och kritiker av inte bara det vi brukar kalla ’musiklivet’ utan också samhällsförhållanden i vid mening”.

Och Wallin själv bekräftar: ”Bluesens karaktär är, och måste vara, djupt samhällskritisk. Den loskar och bespottar som Artaud men den svänger, den förbinder. Och den tröstar.”

Och: ”I tredje riket var det tyst men skränade gjorde det. I Sverige är det tyst men skränar gör det.”

I sitt betraktande av samtiden formulerar Wallin musiken som anti-tes, eftersom annat än ”riktig musik” dominerar ljudbilden. För Wallin är storstadsbullrandet, rockmusiken och Bert Karlsson var och en, på sitt sätt, en del av problemet. Han frågar sig om Gud finns i musiken och bilarna i djävulen, och visar att de infernaliska bevisen för vår civilisations omusikalitet är ett slags skändande av det mänskliga: ”Att ingen sörjer. Vart tog musiken vägen?”.

Bengt Emil Johnson understryker att Wallins civilisationskritik kan födas bara genom en blick ut genom köksfönstret. Det är en kritik som har sin utgångspunkt lika mycket i litteraturen som i musiken. Hos Mandelstam och Vilhelm Ekelund, hos Dostojevskij och Harry Martinson finns denna antites som kanske kan bli människans räddning. Den står i motsättning till civilisationen som skändar och bullrar.

Ungefär så såg utgångspunkten ut, när jag i december 2004 sände mitt första brev till Wallin, med min bok Den tysta zonen. Svaret kom omgående, vi hade hittat en gemensam grund för diskussion. Samtidigt anslöt sig saxofonisten Stefan Isaksson som spelar i Wallins Gang. Vi tre började sända brev till varandra, diskussionerna böljade mellan oss. Wallin fattade sig kort, skrev alltid för hand. Stefan sände maskinskrivna brev, han sände mail och vykort.

Så fick jag privilegiet att i en och samma vända lära känna två människor. Samtidigt som Per Henrik Wallin blev en levande människa för mig, blev Stefan Isaksson det. Mitt liv i litteraturen mötte här två liv i musiken, den som stod mig så nära och som varje dag befruktade mina tankar: jazzen.

Vid lucia skrev Wallin sitt första brev till mig, en lägesrapport om hur han ”sitter och petar i partitur”. Stämningen stämmer överens med artikeln i Artes: ”Ringvägen tjuter av brandkårer, ambulanser och snutbilar. Röster hörs dock mera sällan”.

Men efter en soloturné i februari är tonen en annan:

”Det är många lyssnare, det är värt alltsammans. Vad fan! Allt gott! Solen lyser i alla fall.”

I musiken fanns själva hans andning. I sitt sista brev till mig, skrivet 23 maj 2005 sedan diagnosen överlämnats och han inte har långt kvar att leva, finns mycket konsekvent också en fråga formulerad i ett enda ord:

”Musiken?”. Just musiken, vad som skulle ske med den, om den skulle vara möjlig att utöva, tycktes vara hans sista stora bekymmer. En konstnär låter tankarna vila i konsten. Utan den är han inte människa. Hans omtanke om det skapade är därmed också en omtanke som innesluter allt det andra: familjen, vännerna, maten, drycken, hemmet.

Mandelstam blir den första plattan jag lyssnar till. Jag får den ungefär samtidigt med att en timslång konsert med gänget visas i svensk tv. I musiken och bilderna skapas min förståelse av Wallins musik.

Musiken är en ström, som vore den en wallinsk replik till James Joyce´s medvetandeström, den framvällande, lavaliknande berättelsen, också här i musiken en helhet bestående av alla sina tonala komponenter, ett femtontal av Sveriges kanske främsta jazzmusiker. Deras respektive solon vävs in i helheten, blir en del av strömmen, som drivs fram av trummornas vackra rytm (och ändå är det i Wallins pedallösa piano den eruptiva kraften finns). Det är ett stort band, ett gäng, men det låter då inte ”storbandsjazz” om det. Här finns en underliggande harmoni som sedan instrumentalisterna bråkar, kommunicerar och samspelar med, i lika hög grad som de lägger sina solon högst personligt: ur gruppen träder individerna fram, med olikartade temperament och klang, ömsom mjukt och sångbart, ömsom busigt och uppkäftigt.

Vi skulle ha träffats i sommar. 13 kilometer öster om mitt hem ligger Åhus, där Wallins mor fortfarande lever. Han brukade själv tillbringa en vecka i Furuboda, njuta tystnaden och dofterna vid havet, samt ge en konsert på Aoseum inne i Åhus. Han längtade verkligen dit, i två brev skrev han lyriskt om platsen. ”Roligt att vi kan sammanstråla i sommar, jag längtar verkligen efter augustiveckan i Furuboda: tallarna, vråken, havet, tystnaden. No Music!”. Furuboda var för honom, förutom vilan i miljön och dofterna också ”rara och vänliga människor”. Han berättade att Tollarparn brukade hälsa på honom där.

Att minnas en människa som man inte har träffat, går det? Ja, det går lika bra som att minnas en gestalt ur litteraturen, en refräng i något sångbart, en bild eller en utsikt. Jag minns Wallin just därför att det som såg ut som om vi hade börjat nosa på en verklig vänskap. Det är stort nog.

Med stor tacksamhet till Per Henrik Wallin och Stefan Isaksson.

Foto: A. Nydahl.

torsdag 9 februari 2012

Hans Boij: Versus (Författares Bokmaskin)

Mellan varven i köket sätter jag mig med Hans Boijs nya diktsamling. Boij har ett långt diktande liv bakom sig sedan debuten 1965 i Bonniers nya lyrikserie. Sedan ett tiotal år har jag läst allt han utgivit. Det rör sig om ett femtontal böcker, diktsamlingar och/eller aforismer, anteckningar, treradingar och hans speciella tecknade huvudfotingar.

Nya boken är nog det bästa jag läst av honom. Högt upp i ålder tycks varje diktare hamna i det förtätat lyriska, det som blir kvar när livsdagarnas kakofoni och tumult byts mot cafésittandets eftertanke. Det är sannerligen ingen tillfällighet att bokens omslag har caféetiketter som prydnad. Boij skriver på caféer och de har säkert varit många genom åren. Innehållsmässigt spänner det från korta reflektioner till långa, berättande dikter som aldrig tvekar att kommentera det skeende vi alla berörs av. Boij är inte en undfallande diktare. Hans syn på livet är själva stommen i diktandet.

Jag vill visa er tre konkreta exempel på hur Boijs poesi ser ut:

ATT UPPGÅ...

Att övertyga lögnen
om hur fel den har;
att uppgå i fåfäng
gemenskap med Sisyfos.
Inse varför
antiken stryks
ur läroplanen.

MIDSOMMARNATT

I natt drar älvornas bräkne
över ängens fur och förvisst
glider en droppe dagg, i slow motion,
utför bladets störtloppspist.

Ö

Trädbeståndets täta hölje
förvandlar ön
till en zeppelinare.

Med sjöbodens gondol
underst vid vattenbrynet
svävar den bort över vågkammarna.

Endast hembygdskärlekens
obrutna dragningskraft hindrar
ön från att lyfta.

Vinterskörd.

Idag blir det mer köket än arbetsrummet. Igår hämtade jag hem en del vinterskörd som ska förvällas och frysas in för kommande grytor och soppor. Det är något av det jag blir riktigt glad åt. Att få skölja, skära, koka upp, låta svalna, packa och frysa in. Att se en välfylld frys är synonymt med känslan av trygghet. Och fylld är den, inte minst av det lamm vi slaktade i höstas och som ännu ligger nästan orört. Och sillen fiskad i Öresund. Det gröna ska till helgen också lyfta en god lammgryta. Utanför mitt fönster blåser det kraftigt, flaggstången vajar, björkarnas grenar piskar och slår, men här inne är det varmt och gott. Det är en sådan dag man gärna lägger i de goda dagarnas arkiv.

Vila vid denna källa. Ur några dikter av José Craveirinha.


Den som inte kan gilla
många kvinnor
hur skall han kunna
älska en enda?

*

Men de bådas kyss
i tiden de glömt
förändrade natten.

*

Det
är
gudarna
jag åkallar.

Men det är du, Maria
som svarar mig.

Gudarna
brukar vara
döva.

*

Jag är ensam
men jag reser
i mina tankar.

Och vid min sänggavel
lyssnar jag till
Fernando Pessoa
som svarar.


(ur Att stava till kosmos,
av José Craveirinha,
översättning av
Marianne Sandels)

onsdag 8 februari 2012

Aldina Duarte. Och andra artister i fadons främsta krets.


Som ni kunde se av Kristers Lissabon-rapport här nedan, så delar vi en särskild sorts känsla för Aldina Duarte. Jag har skrivit mycket (till exempel här och här) om henne, och hon pryder omslaget till min senaste bok om fado-musiken, så jag ska fatta mig kort. Det flesta fado-kännare är ense om att hennes röst inte är den största och bästa, men att hennes saudade är så övertygande att man mer än gärna lyssnar på hennes fado, med sitt djup och sin starka känsla. Aldina Duarte är en fadista för vår tid, djupt förankrad i traditionen och verksam i dagens Lissabon. Här får ni se henne sjunga i olika miljöer, med några av landets främsta musiker i genren. Den nedersta filmen är tagen av en gäst på Sr. Vinho där hon arbetar för det mesta. Den första här under texten är från en inspelning hon gjort tillsammans med basisten Carlos Bica.



Här följer en hel gala från delvis ombyggda och renoverade Coliseu dos Recreios i centrala Lissabon, med några av de bästa artisterna, både unga och mycket gamla. Man får överse med programledarnas hurtiga beteende och påklistrade leenden (och därmed också för glans och glitter) eftersom det bjuds något av de vackraste Portugal erbjuder i musikväg. Det är en drygt timslång fest där Aldina uppträder tillsammans med sådana som Mariza, António Zambujo, Carlos do Carmo och många andra (och vill ni bara se och höra Aldina, så ligger hennes medverkan direkt under festivalvideon).





Krister på fadorunda.

Min vän Krister Renard befinner sig i Lissabon denna vinter. Han gör allt för att framkalla min djupast liggande längtan efter grändens stillhet och värme. Och därför delar jag med mig av hans berättelse. Krister berättar:

"Var på Mesa de Frades i lördags. Ana Sofia Varela sjöng (plus några till). Hon är ju alltid bra och musikerna var fantastiska. Pedro de Castro som äger stället och också spelar guitarra portuguesa var inte där. Men hans ersättare gick inte av för hackor. Det var självaste Neto. Sedan var det två viola de fado. En av de som spelade viola var en av de mest kända i Portugal, fast jag uppfattade inte hans namn. Och så var det basgitarr. Dessutom hade de en ytterligare person på guitarra portuguesa, en grabb i 10-åldern (han hade en liten, liten gitarr). Han somnade över sin gitarr vid 2-tiden. Det såg så gulligt ut.

När det hela slutade vid 2-tiden (dvs Mesa de Frades stängde) kom det plötsligt massor av folk. Det skulle nämligen bli "jam session". Den höll på till 4-tiden.

De Castro tog fram sin gitarr och vilket komp det blev -- Neto och de Castro på guitarra portuguesa, 2 viola de fado och basgitarr. Helt fantastiskt. Bl a så sjöng en ung kvinna, Gisela João. Hon var helt otrolig och folk skrek högt när de applåderade. Hon hade en fantastiskt kraftfull sång, som verkligen grep tag i en.

Jag var en av de sista som gick och när jag skulle gå kom Pedro de Castro fram och började prata. Jag har hejat på honom men aldrig tidigare fått tillfälle att tala med honom. Vi pratade i över en timme. De Castro visade sig vara oerhört kunnig när det gäller fado. Jag tror att du skulle fått ut mycket av att träffa honom, inför dina fadoböcker. Han verkar ha tänkt igenom vad den traditionella fadons rötter är och vad fado är, och hade många intressanta synpunkter.

Han var inte förtjust i Mariza -- han tyckte hon sjunger som en man och att det inte är fado det hon sjunger (i allmänhet). Om Branco sa han, "fantastisk sångröst men sjunger inte fado" och om Aldina sa han, "Inte så vidare sångröst men mycket saudade". Ja man behöver ju inte hålla med om allt, men något ligger det väl i det. Det visade sig också att han uppskattade Jussi Björling. Han visste förvånansvärt mycket om honom och jag råkade ha Nessum Dorma med Björling i min iPhone (du ser att det ibland kan vara bra med den moderna elektroniken). Vi kopplade den till ljudanläggningen på Mesa de Frades och så spelade vi Nessum Dorma för full volym. Lika mycket saudade som den bästa fado.

Jag frågade de Castro hur de kunde ha sådana toppartister på ett ställe med bara 10 bord. Hur kan de få ihop till gagerna? Han berättade då att nästan alla ställer upp gratis. Många fadistor lockas säkert av att bli kompade av så skickliga musiker som på Mesa och alla känner tydligen alla.

Katia Guerreiro
sjöng f.ö där för några veckor sedan och Carminho sjöng där några dagar innan jag kom till Lisboa (de var där och lyssnade och åt mat och ingick inte i det som var planerat -- men vem säger nej när sådana kvinnor reser sig upp och vill sjunga). Jag är så glad att jag hittat detta ställe. Måtte inte Vingresor få reda på att Mesa de Frades eller O Jaime existerar."

tisdag 7 februari 2012

Vintermagin.

Varje natt en vila i tystnad och mörker. Läser mig in i ett italienskt landskap, kargt, fattigt och kallt, där den förvisades ensamhet bryts mot en plötslig kontakt med kvinnans hud. Allt det vackra som dansar som dammkorn i månens svaga ljusstråle.

Cesare Pavese i fin översättning av Ervin Rosenberg, Innan tuppen gal. Jag pendlar mellan den berättelsen och Christopher Hitchens självbiografi Hitch 22, där inte minst de kapitel som berättar om ungdomsåren och tidigt vuxenliv får mig att minnas ett Europa där man ännu kunde stava till ord som framtid och hopp.

Varje morgon stiger jag upp på samma sätt. Efter medicinering och spruta tar jag min mugg med kaffe och sätter mig att läsa nyheterna på nätet.

I ett pärlband av dagar möts jag varje morgon av den öppna blå himlen och det starka solljuset som reflekteras mot snöns vita dyner. Dagen har börjat, om inte annat påminns jag var 30:e minut då bussen in till stan passerar.

Det är en vanlig tisdag i en vanlig februarimånad. Den pågående katastrofen blundar jag inte för, inte heller de enskilda blodbaden och bedrägerierna. Men jag blundar mig hårt in i en annan verklighet, den skapar och återskapar jag varje dag.

Foto: Astrid Nydahl, 5 februari 2012.

Per Helge: Landskapelser

Per Helges nya bok heter Landskapelser (Rallarros). Tillsammans med konstnären Sture Meijer har Per skapat en diktsamling som är något utöver det vanliga. Meijers gouacher är magiska landskap som jag gärna stiger in i. Mystiska formationer, märkliga färger och ljussättningar formar dem till platser och rum där man kan förvänta sig ungefär vad som helst. Dikterna följer med, de berättar inte om bilden utan mer om vad det är den sätter igång av tankar och meditationer. Här bara ett av bokens uppslag (klicka för läsbart format), för att visa på samspelet mellan ord och bild: