fredag 10 februari 2012

Inger Christensen: Det.

Inger Christensen: Det (översättning av Marie Silkeberg, Modernista)

Är det möjligt att skriva en modern skapelseberättelse, en bok där inte bara världen som sådan utan också det mänskliga språkets tillblivelse skildras och porträtteras?

Den danska författarinnan Inger Christensen gjorde det redan 1969. Hennes förläggare var kanske inte övertygad om att en sådan berättelse skulle intressera läsarna, så de tryckte tusen exemplar.

Ett år och sex nya upplagor senare hade den sålt i 15 000 exemplar – vilket förstås är en mycket hög siffra för en diktsamling. Den fick både Kritikerprisen och Boghandlernes Gyldne Laurbær, prestigefyllda danska litteraturpriser. Statsministern, socialdemokraten Anker Jørgensen, läste högt ur den i tv, enskilda dikter ur den finns i grundskolornas läseböcker och ett antal artister, bland andra Anne Linnet och Pia Raug har gjort sånger av den.

Boken heter kort och gott Det, titeln har den förstås tagit med sig till den svenska översättningen, gjord av poeten Marie Silkeberg, som utkommer i dag. Den inleder en serie Christensen-översättningar på Modernista, som också ska innefatta ett par av hennes romaner. Man kan bara hoppas att översättarna – av vilka det krävs extraordinära ansträngningar – får lön för mödan. Silkebergs tolkningar är hur bra som helst.

Även om läsupplevelsen är det väsentliga måste man i Inger Christensens fall säga några ord om formaliteter. Det är indelad i tre huvudavdelningar, en prolog, en epilog och så det stora avsnittet Logos som i sig är indelat i de tre huvudavdelningarna Scenen, Handlingen och Texten. Det har skrivits hela uppsatser om strukturen på Christensens diktverk, men låt mig här nöja mig med att konstatera att Det är byggd på talet 8. Översättaren påpekar i en not att den svenska versionen skiljer sig från originalet, där varje rad består av 66 tecken, och att texten är uppdelad i 8 olika styckestorlekar med fallande radantal, det vill säga 66-33-22-11-6-3-2-1.

Men inget av detta behöver man veta för att läsa boken. Egentligen undrar jag om inte sådan kunskap rentav kan te sig skrämmande, som en hindrande mur inför ett fantastiskt litterärt verk. När jag läser Christensen bryr jag mig i alla fall inte ett dugg om hennes siffermagi. Jag läser, njuter och konstaterar bara att det är stor litteratur.

Christensen är kanske mest känd för Sommerfugledalen – et requiem (en tredje ny upplaga kom 2008). Den som slagits av språkets stora skönhet i den samlingen kanske blir förvånad över den ibland brutalt vardagliga tonen i Det. Själv ser jag hur pendeln mellan högt och lågt hela tiden rör sig i hennes författarskap. Det finns ingen motsättning dem emellan. Skapelseberättelsen återkommer här gång på gång i olika skepnader, som prosadikt och som poesi, från den första till den åttonde dagen löper alternativa berättelser som återspeglar både ett inre och ett yttre skeende: från att på första dagen ha "hittat på" sanden och sedan ljuset, vattnet, gräset, sommarvärmen, pappret och snön kommer de den åttonde dagen fram till sängen: "Hela den åttonde dagen vilade de och älskade varandra. Det var skönt. På så sätt blev de till slut överflödiga nog."

Men skapelseberättelsen kan också vara en rent lyrisk laddning, som på första dagen börjar så här: "Efter den första morgonen söker jag/ läpparnas råa formulering". Skapelsen är i sanning både en fysisk och ett språkligt mirakel. Däri ligger tankarna, orden, fantasin, lidelsen, nåden, oron och en allt överskuggande önskan "att gå vidare". Rörelsen är också typisk för den tid då Det skrevs. Stillaståendet kunde bara föraktas och identifieras som instängdhet, slutenhet. Att gå vidare var att bejaka inte bara förändringen utan också överraskningen, livets alla oväntade skeden, möten, händelser.

Jag blir oerhört lycklig av dessa texter. De påminner mig dels om en tid, slutet av 1960-talet, då allt tycktes vara möjligt, och dels om en lyrik som man kunde införliva som erfarenhet och kunskap, samtidigt som den står i bjärt kontrast till den postmoderna språkleken, den som tar till så stora gester men i sig själv är så skramlande tom. Hos Christensen möter vi poesin som hjärte-angelägenhet.

Inger Christensen (1935-2009) betraktades fram till sin död som en av de verkligt seriösa kandidaterna till ett nytt skandinaviskt Nobelpris. Nekrologerna motsade knappast den tanken. Över hela världen publicerades det minnesord över hennes lyriska gärning. Hon jämfördes med såväl Dante som Novalis. I tyska Die Zeit menade man att hennes dikter gått till våra hjärtan, i Österrikiska Der Standard kallade Ronald Pohl Inger Christensen för en författare som gjort sig förtjänt av de högsta utmärkelserna. Just i Österrike tilldelades hon också Statspriset i litteratur 1994. I spanska El País skrev Cecilia Dreimüller att Christensen var "Skandinaviens största diktare". Den vackraste nekrologen skrevs väl annars av hennes diktarkollega Søren Ulrik Thomsen, som i Politiken berättade:" Om man känner Inger bara genom hennes svindlande vackra dikter, föreställer man sig kanske inte, att hon besatt ett barockt vetande och i rätt sällskap kunde komma med de mest urkomiska och överrumplande repliker". Eftermälet var med andra ord konsekvent hyllande.

Att läsa ord och höra musik, att lära känna en människa.

Per Henrik Wallin (1946 – 2005). ”Den riktiga musiken hörs ännu inte, ännu bekämpas den”

People, klassikern med sin sångbarhet, plötsligt lyder den som en anakronism i ett sammanhang där de egna kompositionernas komplexitet dominerar. Så lär jag mig något nytt, när jag lyssnar till albumet One Knife is Enough, Per Henrik Wallin blir mer än det han var med Mandelstam, det första jag lyssnade till. Solopianot visar mig en annan människa än gäng-ledaren, en man i ständigt utforskande av det ensamma pianots klang och ton, en sökare med fingrar och tankar.

Bengt Emil Johnson hade satt mig på spåret. Jag förstod efter att ha läst hans essä-dialog med Wallin i Artes, att jag hade fått upp ögonen för en själsfrände: ”Wallin har ofta, och med rätta, beskrivits som rebellisk, en energisk opponent mot och kritiker av inte bara det vi brukar kalla ’musiklivet’ utan också samhällsförhållanden i vid mening”.

Och Wallin själv bekräftar: ”Bluesens karaktär är, och måste vara, djupt samhällskritisk. Den loskar och bespottar som Artaud men den svänger, den förbinder. Och den tröstar.”

Och: ”I tredje riket var det tyst men skränade gjorde det. I Sverige är det tyst men skränar gör det.”

I sitt betraktande av samtiden formulerar Wallin musiken som anti-tes, eftersom annat än ”riktig musik” dominerar ljudbilden. För Wallin är storstadsbullrandet, rockmusiken och Bert Karlsson var och en, på sitt sätt, en del av problemet. Han frågar sig om Gud finns i musiken och bilarna i djävulen, och visar att de infernaliska bevisen för vår civilisations omusikalitet är ett slags skändande av det mänskliga: ”Att ingen sörjer. Vart tog musiken vägen?”.

Bengt Emil Johnson understryker att Wallins civilisationskritik kan födas bara genom en blick ut genom köksfönstret. Det är en kritik som har sin utgångspunkt lika mycket i litteraturen som i musiken. Hos Mandelstam och Vilhelm Ekelund, hos Dostojevskij och Harry Martinson finns denna antites som kanske kan bli människans räddning. Den står i motsättning till civilisationen som skändar och bullrar.

Ungefär så såg utgångspunkten ut, när jag i december 2004 sände mitt första brev till Wallin, med min bok Den tysta zonen. Svaret kom omgående, vi hade hittat en gemensam grund för diskussion. Samtidigt anslöt sig saxofonisten Stefan Isaksson som spelar i Wallins Gang. Vi tre började sända brev till varandra, diskussionerna böljade mellan oss. Wallin fattade sig kort, skrev alltid för hand. Stefan sände maskinskrivna brev, han sände mail och vykort.

Så fick jag privilegiet att i en och samma vända lära känna två människor. Samtidigt som Per Henrik Wallin blev en levande människa för mig, blev Stefan Isaksson det. Mitt liv i litteraturen mötte här två liv i musiken, den som stod mig så nära och som varje dag befruktade mina tankar: jazzen.

Vid lucia skrev Wallin sitt första brev till mig, en lägesrapport om hur han ”sitter och petar i partitur”. Stämningen stämmer överens med artikeln i Artes: ”Ringvägen tjuter av brandkårer, ambulanser och snutbilar. Röster hörs dock mera sällan”.

Men efter en soloturné i februari är tonen en annan:

”Det är många lyssnare, det är värt alltsammans. Vad fan! Allt gott! Solen lyser i alla fall.”

I musiken fanns själva hans andning. I sitt sista brev till mig, skrivet 23 maj 2005 sedan diagnosen överlämnats och han inte har långt kvar att leva, finns mycket konsekvent också en fråga formulerad i ett enda ord:

”Musiken?”. Just musiken, vad som skulle ske med den, om den skulle vara möjlig att utöva, tycktes vara hans sista stora bekymmer. En konstnär låter tankarna vila i konsten. Utan den är han inte människa. Hans omtanke om det skapade är därmed också en omtanke som innesluter allt det andra: familjen, vännerna, maten, drycken, hemmet.

Mandelstam blir den första plattan jag lyssnar till. Jag får den ungefär samtidigt med att en timslång konsert med gänget visas i svensk tv. I musiken och bilderna skapas min förståelse av Wallins musik.

Musiken är en ström, som vore den en wallinsk replik till James Joyce´s medvetandeström, den framvällande, lavaliknande berättelsen, också här i musiken en helhet bestående av alla sina tonala komponenter, ett femtontal av Sveriges kanske främsta jazzmusiker. Deras respektive solon vävs in i helheten, blir en del av strömmen, som drivs fram av trummornas vackra rytm (och ändå är det i Wallins pedallösa piano den eruptiva kraften finns). Det är ett stort band, ett gäng, men det låter då inte ”storbandsjazz” om det. Här finns en underliggande harmoni som sedan instrumentalisterna bråkar, kommunicerar och samspelar med, i lika hög grad som de lägger sina solon högst personligt: ur gruppen träder individerna fram, med olikartade temperament och klang, ömsom mjukt och sångbart, ömsom busigt och uppkäftigt.

Vi skulle ha träffats i sommar. 13 kilometer öster om mitt hem ligger Åhus, där Wallins mor fortfarande lever. Han brukade själv tillbringa en vecka i Furuboda, njuta tystnaden och dofterna vid havet, samt ge en konsert på Aoseum inne i Åhus. Han längtade verkligen dit, i två brev skrev han lyriskt om platsen. ”Roligt att vi kan sammanstråla i sommar, jag längtar verkligen efter augustiveckan i Furuboda: tallarna, vråken, havet, tystnaden. No Music!”. Furuboda var för honom, förutom vilan i miljön och dofterna också ”rara och vänliga människor”. Han berättade att Tollarparn brukade hälsa på honom där.

Att minnas en människa som man inte har träffat, går det? Ja, det går lika bra som att minnas en gestalt ur litteraturen, en refräng i något sångbart, en bild eller en utsikt. Jag minns Wallin just därför att det som såg ut som om vi hade börjat nosa på en verklig vänskap. Det är stort nog.

Med stor tacksamhet till Per Henrik Wallin och Stefan Isaksson.

Foto: A. Nydahl.

torsdag 9 februari 2012

Hans Boij: Versus (Författares Bokmaskin)

Mellan varven i köket sätter jag mig med Hans Boijs nya diktsamling. Boij har ett långt diktande liv bakom sig sedan debuten 1965 i Bonniers nya lyrikserie. Sedan ett tiotal år har jag läst allt han utgivit. Det rör sig om ett femtontal böcker, diktsamlingar och/eller aforismer, anteckningar, treradingar och hans speciella tecknade huvudfotingar.

Nya boken är nog det bästa jag läst av honom. Högt upp i ålder tycks varje diktare hamna i det förtätat lyriska, det som blir kvar när livsdagarnas kakofoni och tumult byts mot cafésittandets eftertanke. Det är sannerligen ingen tillfällighet att bokens omslag har caféetiketter som prydnad. Boij skriver på caféer och de har säkert varit många genom åren. Innehållsmässigt spänner det från korta reflektioner till långa, berättande dikter som aldrig tvekar att kommentera det skeende vi alla berörs av. Boij är inte en undfallande diktare. Hans syn på livet är själva stommen i diktandet.

Jag vill visa er tre konkreta exempel på hur Boijs poesi ser ut:

ATT UPPGÅ...

Att övertyga lögnen
om hur fel den har;
att uppgå i fåfäng
gemenskap med Sisyfos.
Inse varför
antiken stryks
ur läroplanen.

MIDSOMMARNATT

I natt drar älvornas bräkne
över ängens fur och förvisst
glider en droppe dagg, i slow motion,
utför bladets störtloppspist.

Ö

Trädbeståndets täta hölje
förvandlar ön
till en zeppelinare.

Med sjöbodens gondol
underst vid vattenbrynet
svävar den bort över vågkammarna.

Endast hembygdskärlekens
obrutna dragningskraft hindrar
ön från att lyfta.

Vinterskörd.

Idag blir det mer köket än arbetsrummet. Igår hämtade jag hem en del vinterskörd som ska förvällas och frysas in för kommande grytor och soppor. Det är något av det jag blir riktigt glad åt. Att få skölja, skära, koka upp, låta svalna, packa och frysa in. Att se en välfylld frys är synonymt med känslan av trygghet. Och fylld är den, inte minst av det lamm vi slaktade i höstas och som ännu ligger nästan orört. Och sillen fiskad i Öresund. Det gröna ska till helgen också lyfta en god lammgryta. Utanför mitt fönster blåser det kraftigt, flaggstången vajar, björkarnas grenar piskar och slår, men här inne är det varmt och gott. Det är en sådan dag man gärna lägger i de goda dagarnas arkiv.

Vila vid denna källa. Ur några dikter av José Craveirinha.


Den som inte kan gilla
många kvinnor
hur skall han kunna
älska en enda?

*

Men de bådas kyss
i tiden de glömt
förändrade natten.

*

Det
är
gudarna
jag åkallar.

Men det är du, Maria
som svarar mig.

Gudarna
brukar vara
döva.

*

Jag är ensam
men jag reser
i mina tankar.

Och vid min sänggavel
lyssnar jag till
Fernando Pessoa
som svarar.


(ur Att stava till kosmos,
av José Craveirinha,
översättning av
Marianne Sandels)

onsdag 8 februari 2012

Aldina Duarte. Och andra artister i fadons främsta krets.


Som ni kunde se av Kristers Lissabon-rapport här nedan, så delar vi en särskild sorts känsla för Aldina Duarte. Jag har skrivit mycket (till exempel här och här) om henne, och hon pryder omslaget till min senaste bok om fado-musiken, så jag ska fatta mig kort. Det flesta fado-kännare är ense om att hennes röst inte är den största och bästa, men att hennes saudade är så övertygande att man mer än gärna lyssnar på hennes fado, med sitt djup och sin starka känsla. Aldina Duarte är en fadista för vår tid, djupt förankrad i traditionen och verksam i dagens Lissabon. Här får ni se henne sjunga i olika miljöer, med några av landets främsta musiker i genren. Den nedersta filmen är tagen av en gäst på Sr. Vinho där hon arbetar för det mesta. Den första här under texten är från en inspelning hon gjort tillsammans med basisten Carlos Bica.



Här följer en hel gala från delvis ombyggda och renoverade Coliseu dos Recreios i centrala Lissabon, med några av de bästa artisterna, både unga och mycket gamla. Man får överse med programledarnas hurtiga beteende och påklistrade leenden (och därmed också för glans och glitter) eftersom det bjuds något av de vackraste Portugal erbjuder i musikväg. Det är en drygt timslång fest där Aldina uppträder tillsammans med sådana som Mariza, António Zambujo, Carlos do Carmo och många andra (och vill ni bara se och höra Aldina, så ligger hennes medverkan direkt under festivalvideon).





Krister på fadorunda.

Min vän Krister Renard befinner sig i Lissabon denna vinter. Han gör allt för att framkalla min djupast liggande längtan efter grändens stillhet och värme. Och därför delar jag med mig av hans berättelse. Krister berättar:

"Var på Mesa de Frades i lördags. Ana Sofia Varela sjöng (plus några till). Hon är ju alltid bra och musikerna var fantastiska. Pedro de Castro som äger stället och också spelar guitarra portuguesa var inte där. Men hans ersättare gick inte av för hackor. Det var självaste Neto. Sedan var det två viola de fado. En av de som spelade viola var en av de mest kända i Portugal, fast jag uppfattade inte hans namn. Och så var det basgitarr. Dessutom hade de en ytterligare person på guitarra portuguesa, en grabb i 10-åldern (han hade en liten, liten gitarr). Han somnade över sin gitarr vid 2-tiden. Det såg så gulligt ut.

När det hela slutade vid 2-tiden (dvs Mesa de Frades stängde) kom det plötsligt massor av folk. Det skulle nämligen bli "jam session". Den höll på till 4-tiden.

De Castro tog fram sin gitarr och vilket komp det blev -- Neto och de Castro på guitarra portuguesa, 2 viola de fado och basgitarr. Helt fantastiskt. Bl a så sjöng en ung kvinna, Gisela João. Hon var helt otrolig och folk skrek högt när de applåderade. Hon hade en fantastiskt kraftfull sång, som verkligen grep tag i en.

Jag var en av de sista som gick och när jag skulle gå kom Pedro de Castro fram och började prata. Jag har hejat på honom men aldrig tidigare fått tillfälle att tala med honom. Vi pratade i över en timme. De Castro visade sig vara oerhört kunnig när det gäller fado. Jag tror att du skulle fått ut mycket av att träffa honom, inför dina fadoböcker. Han verkar ha tänkt igenom vad den traditionella fadons rötter är och vad fado är, och hade många intressanta synpunkter.

Han var inte förtjust i Mariza -- han tyckte hon sjunger som en man och att det inte är fado det hon sjunger (i allmänhet). Om Branco sa han, "fantastisk sångröst men sjunger inte fado" och om Aldina sa han, "Inte så vidare sångröst men mycket saudade". Ja man behöver ju inte hålla med om allt, men något ligger det väl i det. Det visade sig också att han uppskattade Jussi Björling. Han visste förvånansvärt mycket om honom och jag råkade ha Nessum Dorma med Björling i min iPhone (du ser att det ibland kan vara bra med den moderna elektroniken). Vi kopplade den till ljudanläggningen på Mesa de Frades och så spelade vi Nessum Dorma för full volym. Lika mycket saudade som den bästa fado.

Jag frågade de Castro hur de kunde ha sådana toppartister på ett ställe med bara 10 bord. Hur kan de få ihop till gagerna? Han berättade då att nästan alla ställer upp gratis. Många fadistor lockas säkert av att bli kompade av så skickliga musiker som på Mesa och alla känner tydligen alla.

Katia Guerreiro
sjöng f.ö där för några veckor sedan och Carminho sjöng där några dagar innan jag kom till Lisboa (de var där och lyssnade och åt mat och ingick inte i det som var planerat -- men vem säger nej när sådana kvinnor reser sig upp och vill sjunga). Jag är så glad att jag hittat detta ställe. Måtte inte Vingresor få reda på att Mesa de Frades eller O Jaime existerar."

tisdag 7 februari 2012

Vintermagin.

Varje natt en vila i tystnad och mörker. Läser mig in i ett italienskt landskap, kargt, fattigt och kallt, där den förvisades ensamhet bryts mot en plötslig kontakt med kvinnans hud. Allt det vackra som dansar som dammkorn i månens svaga ljusstråle.

Cesare Pavese i fin översättning av Ervin Rosenberg, Innan tuppen gal. Jag pendlar mellan den berättelsen och Christopher Hitchens självbiografi Hitch 22, där inte minst de kapitel som berättar om ungdomsåren och tidigt vuxenliv får mig att minnas ett Europa där man ännu kunde stava till ord som framtid och hopp.

Varje morgon stiger jag upp på samma sätt. Efter medicinering och spruta tar jag min mugg med kaffe och sätter mig att läsa nyheterna på nätet.

I ett pärlband av dagar möts jag varje morgon av den öppna blå himlen och det starka solljuset som reflekteras mot snöns vita dyner. Dagen har börjat, om inte annat påminns jag var 30:e minut då bussen in till stan passerar.

Det är en vanlig tisdag i en vanlig februarimånad. Den pågående katastrofen blundar jag inte för, inte heller de enskilda blodbaden och bedrägerierna. Men jag blundar mig hårt in i en annan verklighet, den skapar och återskapar jag varje dag.

Foto: Astrid Nydahl, 5 februari 2012.

Per Helge: Landskapelser

Per Helges nya bok heter Landskapelser (Rallarros). Tillsammans med konstnären Sture Meijer har Per skapat en diktsamling som är något utöver det vanliga. Meijers gouacher är magiska landskap som jag gärna stiger in i. Mystiska formationer, märkliga färger och ljussättningar formar dem till platser och rum där man kan förvänta sig ungefär vad som helst. Dikterna följer med, de berättar inte om bilden utan mer om vad det är den sätter igång av tankar och meditationer. Här bara ett av bokens uppslag (klicka för läsbart format), för att visa på samspelet mellan ord och bild:

Bob Dylan: One more cup of coffee (Valley below)

In i natten går jag med Bob Dylans sång. Jag låter den bära mig, och när morgonen kommer hör jag den tona ut medan kaffet värmer mig.

Your breath is sweet
Your eyes are like two jewels in the sky
Your back is straight, your hair is smooth
On the pillow where you lie
But I don’t sense affection
No gratitude or love
Your loyalty is not to me
But to the stars above

One more cup of coffee for the road
One more cup of coffee ’fore I go
To the valley below



Foto: okänd.

måndag 6 februari 2012

Abdellah Taïa: Ett arabiskt vemod

Abdellah Taïa: Ett arabiskt vemod (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Håkan Lindquist och Davy Prieur).

Hur ser manlig kärlek ut ur ett arabiskt perspektiv? Jag tänker på den homosexuella manliga kärleken. Det är nämligen den som står i centrum för Abdellah Taïas självbiografiska bok med den vackra titeln Ett arabiskt vemod. Berättelsen börjar nervpirrande och dramatiskt. I kapitlet Jag minns berättar Abdellah Taïa om det förlopp som så nära slutat i en gruppvåldtäkt. Han räddas av en vardaglig banalitet. Men han hade redan bestämt sig för att låta det ske, han underkastade sig gängledaren Ali, mannen som han själv i fantasin döpt till Chouäib, och hans fyra kumpaner. De kallade honom Leïla, ville göra honom till en liten flicka som skulle förlora sin oskuld. För oskuld var han, Abdellah, ingen man hade trängt in i honom. Nu väntade han sig att fem skulle göra det. Men Alis mamma kommer ropande i trappan och ber om hjälp, och han slipper undan. I denna stund börjar hans jakt på det egna jaget, ”Jag sprang mot mitt jag, okänt och återfunnet. Förlorat. Jag sprang för att möta filmens värld, hals över huvud in i dess religion, dess bilder.” Abdellah Taïa har bestämt sig, filmen ska bli hans värld och hans liv.

Hans lilla bok är indelad i kortare avdelningar, som var och en ger ett sammansatt fragment av hans liv. Det är en i bästa mening förtätad och starkt vibrerande livsberättelse Abdellah Taïa bjuder på. Det är sin homosexualitet han blottar. Sin kärlek till enskilda personer. De kommer in i hans liv, han prövas och de försvinner igen. Han förälskar sig, och vet när det är verklig kärlek. Han börjar sitt arbete som regipraktikant, först i Marrakech, där också fransmannen med spanskt påbrå, Javier, blir hans förtrogne. ”Jag hade lust att älska och bli älskad när Javier dök upp i mitt liv, i mitt land, mitt i den sedan evigheter röda jorden. Det var inte hans fel. Jag förlåter honom.”

Abdellah Taïa föddes 1973 i Rabat, Marocko, men lever sedan 1999 i Paris. Han har utgivit sex böcker, är översatt till flera språk och med Ett arabiskt vemod introduceras han i svensk översättning. En av mina favoriter på Elisabeth Grates Bokförlag är Nina Bouraoui, också hon fransyska med arabiska rötter. Av någon anledning tyckte jag mig nu möta hennes manlige motsvarighet. För henne är också den homosexuella kärleken ett centralt tema, något hon om och om igen återkommer till, som en utforskning och en livsprövning. Abdellah Taïa tycks på samma sätt, i sitt poetiska och samtidigt konkreta språk, närma sig kärnan i allt snävare cirklar, som om han spanat in sig själv från en högre höjd.

Han kommer till Kairo. Filmen Made in Egypt ska delvis spelas in där. Taïa är med som tolk och assistent. Han får träffa människor som drabbar honom. Skönhet, moderlighet, allvar. Hänförda män. Taïa möter Karabiino, en svart man, ”en skuttande gasell.” Han fångas in. Men deras möte blir kort. Taïa vandrar i tre dagar ensam i Kairo.

Boken avslutas med det märkvärdiga kapitlet Att skriva. Taïa lägger fram sin dagbok för oss. Den med blå pärmar. Än en gång öppnar han sitt hjärta för ”algeriern”, för 36-årige Slimane. Än en gång underkastar han sig. Deras sexualitet känns för honom ”alltid som första gången, en överträdelse, ett möte i himlen.” Berättelsen klingar av i poesi.

Ännu en gång har jag fått möta en berättare som jag vill läsa mer av. En drömmare och en poet, en berättare och en sångare. En äkta människa som skriver sitt liv, naket, öppet. Här skriver han själv i Svenska Dagbladet.

Inre frihet i Porto.

Nu har också min bok Inre frihet varit på cafébesök i Portugal. På Café Progresso i Porto. Med Anna, som tog bilden. Man är berest, i alla fall i tryckt form. Inre frihet finns för övrigt med i vinterrean, som pågår hela denna vecka också.

Roel van der Veen: Makt och vanmakt i Afrika – en samtidshistoria (Dualis, översättning av Anders Östman).

Hur ser vår bild av Afrika ut? Jag skulle lätt kunna sammanfatta min egen: i norr inbördeskrig och maktkamp (betecknade som "den arabiska våren" också när NATO - i Libyen - eller lokala stormakter som Saudi-Arabien - i Bahrain - ingripit i skeendet) mellan sekulära och islamistiska krafter. I centrala delarna regimer som pendlar mellan despoti och ”demokrati” (där inte ens ”fria val” är något annat än eufemismer för olika grad av fusk, korruption och en fortsättning av sakernas tillstånd), och över hela kontinenten återkommande svältkatastrofer, i söder det väldiga landet som fick så många att tro på bättre tider men som sedan skulle visa sig vara blott en inverterad version av apartheidsystemet.

Denna bild är förmodligen mycket vanlig, med reservation för att mediabilden av Sydafrika fortfarande är en Mandela-idyll som blundar för den nya rasismen, den allt högre våldsbrottsligheten och svågerpolitiken där det alltid är bäst att tillhöra ANC för att få jobb, bostad och andra livets nödvändigheter. Även om den speglar fakta är den förstås också synnerligen bristfällig, kanske inte ens fördomsfull, men dock svepande och generaliserande. Men ändå ser man de konkreta exemplen framför sig. I Sudan förföljer och mördar den arabiska, muslimska milisen stödd av regeringstrupper, den svarta majoriteten. Darfur är ett namn som ringer som en larmklocka. Ett pågående folkmord som föga tycks bekymra omvärlden.

I Somalia och Etiopien fortsätter hungersnöd och väpnade konflikter att skörda nya offer. Flyktingströmmarna tilltar. I Sverige inbillar sig den politiska eliten att lösningen på eländet vid Afrikas Horn är att flyga hit så många som möjligt istället för att ta tag i det på plats, till exempel i samarbete med AU (den afrikanska unionen). Den kriminella, vinstdrivande flyktingindustrin lyckas av outgrundliga skäl få dessa människor till Sverige, samtidigt som andra folk, som drabbats i lika hög grad av vanstyre, svält och väpnad aggression, snällt får stanna kvar.

I Nigeria försöker de salafistiska Boko Haram-terroristerna med massmord bana sig väg till en shariastat.

Här stannar jag till och konstaterar att det också finns exempel på en annan utveckling. Men man ska inte för ett ögonblick inbilla sig att kolonialismens avveckling i Afrika med automatik innebar framsteg. Inte heller i de före detta portugisiska kolonierna, som länge plågades av krig vars bakgrund mer fanns att söka i kalla krigets fronter. Och det som var Afrikas kornbod, Zimbabwe, faller allt längre ner i Mugabes bisarra träsk.

Nå, allt detta säger jag för att tipsa om en ny bok, Roel van der Veens Makt och vanmakt i Afrika. Författaren är professor i historia vid Amsterdams universitet och arbetar i utrikesdepartementet som expert på Afrika.

Vad han skrivit är inget mindre än en översiktlig men ändå detaljskarp skildring av det svarta Afrika - således söder om Sahara - under de femtio år som gått sedan frigörelsen från kolonialmakterna. Han tar avstamp med kalla krigets epok, då Afrikas olika länder mer eller mindre inlemmades i supermakternas intressesfärer och man, som det då hette, förde krig genom ombud. Att nationerna på kort sikt därför genomgick ekonomiska kriser tedde sig självklart. Själv minns jag den groteska utvecklingen där man i portugisiska kolonier saknade havets rikedomar, fisk, därför att man upplåtit åt sovjetiska mastodont-trålare att ta det mesta hem till sin egen nation. Roel van der Veens bok skildrar sedan hur olika vägar ledde fram till enpartistater med grym maktutövning och hur hindren för demokratiska förändringar såg ut.

De olika afrikanska vägarna kunde sedan beskrivas som oändliga blodbad i inbördeskrigens och de etniska konflikternas spår. Folkmordet i Rwanda framstår här som något av det mest avskyvärda mänskligheten sett i modern tid. Roel van der Veen skriver också om AIDS-epidemin som en enskild faktor med katastrofala konsekvenser. Mot slutet av boken lyder kapitelrubriken En afrikansk renässans? Där är förstås frågetecknen av avgörande betydelse, och i något som liknar ett preliminärt svar kan vi läsa:

”Alla framsteg blir ömtåliga och osäkra. Länder med hygglig statsförvaltning och tillfredställande ekonomisk politik under mer än tio år, kommer dock att ha mer bestående framgångar, med en potential för ytterligare stabil utveckling. Regeringarna i dessa länder kommer att ha nya, ännu oprövade kombinationer av afrikanska och västerländska mönster (…) Av allra största vikt är emellertid att afrikaner, också politiska ledare, börjar visa en vilja att lösa de stora problem som Afrika står inför. Det är styrkan i den viljan, mer än något annat, som kommer att avgöra om det finns någon afrikansk pånyttfödelse – renässans.”

Här en understeckare i Svenskan om boken.

söndag 5 februari 2012

Plötsligt, en söndag...

Ja, plötsligt, oväntat och inte ens noterat av SMHI, kom det första stora snöfallet också till oss i nordöstra Skåne.


Bilderna är tagna i trädgården och utmed vägen vid vårt hus i Skånes Viby, söndag förmiddag. Här får ni se, rakt upp och ner, det vita och paradisiska.


Och senare på eftermiddagen fick jag hjälp in till centrum, där jag vid kanalen bakom Domus vågade mig på en kall 50-meters "promenad" bara för att få se det frusna vattnet och pröva knäna. Vackert är det under alla omständigheter.

Foto: Astrid Nydahl.