måndag 6 februari 2012

Inre frihet i Porto.

Nu har också min bok Inre frihet varit på cafébesök i Portugal. På Café Progresso i Porto. Med Anna, som tog bilden. Man är berest, i alla fall i tryckt form. Inre frihet finns för övrigt med i vinterrean, som pågår hela denna vecka också.

Roel van der Veen: Makt och vanmakt i Afrika – en samtidshistoria (Dualis, översättning av Anders Östman).

Hur ser vår bild av Afrika ut? Jag skulle lätt kunna sammanfatta min egen: i norr inbördeskrig och maktkamp (betecknade som "den arabiska våren" också när NATO - i Libyen - eller lokala stormakter som Saudi-Arabien - i Bahrain - ingripit i skeendet) mellan sekulära och islamistiska krafter. I centrala delarna regimer som pendlar mellan despoti och ”demokrati” (där inte ens ”fria val” är något annat än eufemismer för olika grad av fusk, korruption och en fortsättning av sakernas tillstånd), och över hela kontinenten återkommande svältkatastrofer, i söder det väldiga landet som fick så många att tro på bättre tider men som sedan skulle visa sig vara blott en inverterad version av apartheidsystemet.

Denna bild är förmodligen mycket vanlig, med reservation för att mediabilden av Sydafrika fortfarande är en Mandela-idyll som blundar för den nya rasismen, den allt högre våldsbrottsligheten och svågerpolitiken där det alltid är bäst att tillhöra ANC för att få jobb, bostad och andra livets nödvändigheter. Även om den speglar fakta är den förstås också synnerligen bristfällig, kanske inte ens fördomsfull, men dock svepande och generaliserande. Men ändå ser man de konkreta exemplen framför sig. I Sudan förföljer och mördar den arabiska, muslimska milisen stödd av regeringstrupper, den svarta majoriteten. Darfur är ett namn som ringer som en larmklocka. Ett pågående folkmord som föga tycks bekymra omvärlden.

I Somalia och Etiopien fortsätter hungersnöd och väpnade konflikter att skörda nya offer. Flyktingströmmarna tilltar. I Sverige inbillar sig den politiska eliten att lösningen på eländet vid Afrikas Horn är att flyga hit så många som möjligt istället för att ta tag i det på plats, till exempel i samarbete med AU (den afrikanska unionen). Den kriminella, vinstdrivande flyktingindustrin lyckas av outgrundliga skäl få dessa människor till Sverige, samtidigt som andra folk, som drabbats i lika hög grad av vanstyre, svält och väpnad aggression, snällt får stanna kvar.

I Nigeria försöker de salafistiska Boko Haram-terroristerna med massmord bana sig väg till en shariastat.

Här stannar jag till och konstaterar att det också finns exempel på en annan utveckling. Men man ska inte för ett ögonblick inbilla sig att kolonialismens avveckling i Afrika med automatik innebar framsteg. Inte heller i de före detta portugisiska kolonierna, som länge plågades av krig vars bakgrund mer fanns att söka i kalla krigets fronter. Och det som var Afrikas kornbod, Zimbabwe, faller allt längre ner i Mugabes bisarra träsk.

Nå, allt detta säger jag för att tipsa om en ny bok, Roel van der Veens Makt och vanmakt i Afrika. Författaren är professor i historia vid Amsterdams universitet och arbetar i utrikesdepartementet som expert på Afrika.

Vad han skrivit är inget mindre än en översiktlig men ändå detaljskarp skildring av det svarta Afrika - således söder om Sahara - under de femtio år som gått sedan frigörelsen från kolonialmakterna. Han tar avstamp med kalla krigets epok, då Afrikas olika länder mer eller mindre inlemmades i supermakternas intressesfärer och man, som det då hette, förde krig genom ombud. Att nationerna på kort sikt därför genomgick ekonomiska kriser tedde sig självklart. Själv minns jag den groteska utvecklingen där man i portugisiska kolonier saknade havets rikedomar, fisk, därför att man upplåtit åt sovjetiska mastodont-trålare att ta det mesta hem till sin egen nation. Roel van der Veens bok skildrar sedan hur olika vägar ledde fram till enpartistater med grym maktutövning och hur hindren för demokratiska förändringar såg ut.

De olika afrikanska vägarna kunde sedan beskrivas som oändliga blodbad i inbördeskrigens och de etniska konflikternas spår. Folkmordet i Rwanda framstår här som något av det mest avskyvärda mänskligheten sett i modern tid. Roel van der Veen skriver också om AIDS-epidemin som en enskild faktor med katastrofala konsekvenser. Mot slutet av boken lyder kapitelrubriken En afrikansk renässans? Där är förstås frågetecknen av avgörande betydelse, och i något som liknar ett preliminärt svar kan vi läsa:

”Alla framsteg blir ömtåliga och osäkra. Länder med hygglig statsförvaltning och tillfredställande ekonomisk politik under mer än tio år, kommer dock att ha mer bestående framgångar, med en potential för ytterligare stabil utveckling. Regeringarna i dessa länder kommer att ha nya, ännu oprövade kombinationer av afrikanska och västerländska mönster (…) Av allra största vikt är emellertid att afrikaner, också politiska ledare, börjar visa en vilja att lösa de stora problem som Afrika står inför. Det är styrkan i den viljan, mer än något annat, som kommer att avgöra om det finns någon afrikansk pånyttfödelse – renässans.”

Här en understeckare i Svenskan om boken.

söndag 5 februari 2012

Plötsligt, en söndag...

Ja, plötsligt, oväntat och inte ens noterat av SMHI, kom det första stora snöfallet också till oss i nordöstra Skåne.


Bilderna är tagna i trädgården och utmed vägen vid vårt hus i Skånes Viby, söndag förmiddag. Här får ni se, rakt upp och ner, det vita och paradisiska.


Och senare på eftermiddagen fick jag hjälp in till centrum, där jag vid kanalen bakom Domus vågade mig på en kall 50-meters "promenad" bara för att få se det frusna vattnet och pröva knäna. Vackert är det under alla omständigheter.

Foto: Astrid Nydahl.

Finlandssvensk vinter.

Solveig von Schoultz

SNÖKVÄLL

I detta landskap har tystnaden täckt alla spår
träden har glesnat till grafitgrå streck
kvarglömda blad är tunna nät av nerver
stjärnorna bara nålstick
gå inte ut
du blir som jag, förstummad.

(ur Vattenhjulet, 1986)


VINTERTRÄD

Trädets finaste tankar
är förbehållna frosten
knappt medvetna förr
framstår de i klarhet
där de lyfter sig från kronan
där de förgrenas utåt
sprödare och vitare
ju närmare rymden.
Ingenting som skymmer
inte ens fåglar
bara den nakna stammen
mörk och verklig.

(ur Bortom träden hörs havet, 1980)

Bilder av vintern i Billnäs, södra Finland, tagna den 4 februari av Ulrika W.

lördag 4 februari 2012

Att möta britterna.

Aberystwyth, Wales. Foto: A. Nydahl

På samma sätt som det mesta av blåsten tycks
försiggå där det finns träd

har det mesta i världen sitt centrum
kring oss själva.


(ur dikten Blåst och träd, Paul Muldoon:
Att möta britterna, översättning av
Lars Håkan Svensson)


fredag 3 februari 2012

Dikt till minnet av Wisława Szymborska


Kaj Svensson
Samma dag

(På kvällen 2/2 – 12, efter budet om
Wisława Szymborskas död)


Vem vet var allt kom ifrån –
Denna Edith Piaf i poesin –
Detta kunskapens syrligt
Sneda leende
Dolt bakom en ridå
Av cigarettrök –
Så länge hon askade
På golvet, fimpade
På fönsterblecket
Och försökte bestämma
Tornseglarnas antal … –
Hon hällde visdom
Efter visdom över världen
Från sin borg i Kraków …
Jag tror hon stilla
Somnade in
Men att hon skall hastigt vakna
Halvvägs framme
Och fundera på (och säkert
skriva en dikt om)
huruvida det är värre
eller bättre
än att ses igen
Men skall dikten
Frågar jag, avslutas
Med ett kolon, frågetecken
Eller en punkt
Ett tankstreck

*

Mer att läsa här.
Och här.


Samuel P. Huntington: Civilisationernas kamp.

Samuel P. Huntington: Civilisationernas kamp (Atlantis förlag, översättning av Katarina Sjöwall Trodden)

Ambassader brann. Danska, norska och svenska flaggor – alla med ett förhatligt kors – brändes av uppretade människomassor. En dansk tidning publicerade teckningar av profeten Muhammed. En nitiskt upplagd resa av några danska imamer till Mellanöstern gjorde resten. Sammandrabbningen kunde börja. Minns ni?

När allt detta hände läste jag en 468 sidor tjock fackbok. Jag dök ner i den och hämtade upp följande citat:

"De mest förödande sammandrabbningarna i framtiden kommer troligen att uppstå genom ett växelspel mellan västerländsk arrogans, islamsk intolerans och kinesisk självsäkerhet."

En enda mening. Själva grundbulten i resonemanget. Tydligare kan jag inte illustrera det faktum att Samuel P. Huntingtons bok Civilisationernas kamp, trots att den skrevs 1996, griper direkt in i det samtida skeendet. Om vi bortser från den kinesiska sidan av saken (som författaren grundligt behandlar): är inte detta just en beskrivning av den senaste tidens "förödande sammandrabbning" mellan hela den muslimska världen och Danmark och västerlandet? Man kan förvisso säga att dansk offentlighet reagerade med den lilla nationens självklara stolthet och jag skulle inte kalla det för arrogans, men man kan alldeles säkert säga att intolerans dikterade handlandet vid den andra fronten, där yttrande- och tryckfrihet ses mera som hot än som löften.

Liksom folkmorden – Balkan, Kaukasus, Rwanda – numera sänds på tv och debatteras i morgonsofforna kommer naturligtvis civilisationskrigen att göra det. Det mesta har redan skett efter skolboken. Varje analys, varje replik har hämtats ur ett redan färdigt manus – både här och där. Efter kommunismens sammanbrott lever vi en helt ny värld. Det som fanns mellan 1945 och 1989 kan sägas ha varit en värld av supermakter och dess allierade. Nu har en förskjutning skett, menar Huntington, och den gör att små länder istället lierar sig utifrån sin civilisation (religion, kultur, historiska identitet).

Han menar att det finns sju eller åtta sådana civilisationer i världen idag: den västerländska, den muslimska, den kinesiska, den japanska, den hinduiska, den ortodoxa och den latinamerikanska och förmodligen också den afrikanska (men där reserverar han sig och hänvisar till att hela norra Afrika är en del av den muslimska civilisationen).

Huntington skulle om han levat idag fått revidera mycket av det sistnämnda. Avgörande civilisatoriska förskjutningar har ägt rum, och den moderna men totalitära välfärdsstat som utvecklades i flera av dessa nationer (som Libyens modell, där oljepengarna i allt väsentligt investerades i en fungerande välfärd, inte minst när det gällde hälso- och sjukvård och en väl utvecklad infrastruktur) har nu kommit att allt tydligare ingå i den wahhabitiska maktsfär som styrs av saudierna och deras beskyddare. De sekulära styresformer som försvann under 2011 övergår nu i modeller baserade på urgamla föreställningar om fördelen med teokratier styrda av sharia-lagar.

Det märkliga i mottagandet av detta verk, var att det nästan över allt jämfördes med Oswald Spenglers "Västerlandets undergång". Det är egentligen missvisande, eftersom Spengler i högre grad uppehöll sig vid teoretiska och filosofiska resonemang. Huntington är oerhört konkret i politisk mening. Men med Spengler delar han synen på historien, att den består av en serie civilisationer som uppstår, utvecklas och går under. Hans analyser av förändringar, civilisationernas upp- respektive nedgång, de konkreta skildringarna av dagens Ryssland och Kina, bär alla den politiske analytikerns signatur.

Det finns en avgörande punkt där han och Spengler möts och det är i den djupa pessimismen inför västerlandet. Ingen av dem ser någon möjlighet för vår civilisation att överleva så värst många hundra år till – i alla fall inte i den form vi känner, med yttrande- och tryckfrihet, medborgerliga rättigheter grundande på lagar, hög ekonomisk och materiell standard etc.

Tvärtom pekar allting på motsatsen. Kina växer fram, inte bara som en ekonomisk supermakt utan också som en framtida global aktör. USA förlorar anseende på grund av sin politiska, ekonomiska och militära "missionärsverksamhet".

Europa är, EU och allt samarbete till trots, en kontinent alltmer splittrad av interna motsättningar, ekonomiska kriser och identitetssammanbrott i stor skala. Industrin skrotas därför att Kina och andra länder i Asien tar över produktionskedjan. Massarbetslöshet, svart ekonomi, etniska och religiösa gettobildningar äter upp den europeiska civilisationen inifrån. Frågan ”Vilken sida står du på?” har ersatts med den mycket mer fundamentala frågan "Vem är du?" påpekar Huntington. Hur definierar vi oss själva i denna tumultuariska tid? Är nationaliteten, språket och bakgrunden alltjämt de faktorer som ligger till grund för utsagor om vem vi är?

Samuel P. Huntington (1927 - 2008)

När Frankrikes förorter för några år sedan brann stod den frågan i eldskrift mot himlen och ingen kunde tvivla på hur svaren skulle formuleras. Det är denna olyckliga och traumatiska förändring av västvärlden som Huntingtons bok i första hand vill försöka analysera och resonera utifrån. Han skulle ha sett hur den förändrar Sverige i rask takt om han levt idag, och hur de kriminella arabiska ligornas terror och mördande kan få en stor småstad som Malmö att börja ifrågasätta också själva den vardagliga tillhörigheten. Reportagen de senaste dagarna har ofta handlar om människor som beslutat sig för att lämna staden för gott. Det märkligaste av allt med denna mediebevakning är att den sätter hela fokus på dödsskjutningarna. Men är det någon som tror att det går bra att leva med dagliga utbrott av rån, misshandel, våldtäkt, inbrott, hot och hat? Redan när jag själv lämnade födelsestaden Malmö 1982 var dessa inslag i vardagslivet outhärdliga.

De som skjuts till döds är få. Och de flesta tycks ingå i de olika klaner eller grupperingar som för en inbördes kamp om de illegala marknaderna. Men skotten passerar rakt igenom den stadskropp som redan är illa tilltygad av de senaste årtiondenas avveckling. Ekot från skotten hörs också i de fridfullaste hemmen.

Med sin bakgrund som professor vid Harvard alltsedan 1951 och med en rad viktiga verk om internationell politik var det kanske inte så konstigt att han skrev den artikel som 1993 satte ljuset på honom. Den publicerades i Foreign Affairs och hade titeln "The Clash of Civilizations?". Nästan ingen lade märke till frågetecknet. När han därför skrev den bok som föreligger på svenska var det inte minst för att fördjupa och försöka räta ut frågetecknen. Trots sitt omfång är Huntingtons bok en rundmålning – den famnar hela den globala situationen utan att förlora känslan för detaljernas och de små lokala variationernas betydelse för utvecklingen.

Han skriver en sakprosa som är glasklar. Inför det som kunde vara oöverstigliga hinder – begrepp, bakgrund – går han pedagogiskt tillväga, han förklarar, resonerar, benar upp och klargör. Jodå, han rätar ut många frågetecken. Och om det inte lät som en kliché skulle jag säga att Civilisationernas kamp är den viktigaste fackboken som utgivits på många år, just därför att den både öppnar ögon och förmår göra komplexa, ofta förvirrande skeenden begripliga. Och den behöver inte orsaka den typ av avsiktliga missförstånd som styrt diskussionen de senaste åren. Huntington förespråkar inga civilisatoriska sammandrabbningar (vilket nio av tio kritiker påstår). Däremot analyserar han dem ur ett historiskt perspektiv och visar vad det rimligen är vi har att vänta oss av framtiden.

torsdag 2 februari 2012

Unikt besök i bloggen.

Det är inte varje dag min blogg har läsare i Nordkorea. Medborgarna där förvägras ju internet i sin helhet. Att den styrande eliten kanske är ute och surfar ibland, det förstår man. Men jag antar att det nu är på svenska ambassaden i huvudstaden Pyongyang som man läser föregående bloggpost. Fyra gånger idag har haft jag detta besök:

2 Feb15:30:29Safari iPad
iOS
Korea, Democratic People's Republic Of FlagKorea, Democratic People's Republic ofRyugyong-dong (175.45.176.140) [Label IP Address]
(No referring link)


Lovisa Lamm: Ambassaden i Paradiset. Sveriges unika relation till Nordkorea (Norstedts).

Det är ovanligt med seriös litteratur om det totalitära skräckexperimentet Nordkorea, så därför hälsade jag Lovisa Lamms bok Ambassaden i Paradiset med glädje. När jag läst ut den var min entusiasm något dämpad. Boken berättar egentligen ingenting nytt alls. Har man läst Barbara Demicks bok Inget att avundas, så vet man betydligt mer om sådant som Lamm bara kortfattat berör.

Lamms egen resa till Paradiset lämnar förbluffande få spår. Vi bjuds några interiörer av känslokyla, tomhet, fanatism och obegripligheter – sådana som Demick gått på djupet med, också när det handlat om de stora, avgörande sociala haverierna; svälten, sjukhusens, jordbrukets och industrins kollaps, och det näst intill omöjliga i att opponera sig eller fly landet. I det sistnämnda avseendet är Lamms samtal med den livrädde och isolerade avhopparen Kim i Stockholm betydligt viktigare.

Lamm använder de fristående fragmentens metod. Det innebär ständiga hopp i både tid och rum. Men det är en fascinerande metod som skapar en spänning mellan då och nu. Fragmenten fungerar också som något slags snabbt tagna och improviserade bilder, vilket kanske, med tanke på Lamms bakgrund som dramatiker, inte är så konstigt. Lamm, född 1980, har gått på Dramatiska Institutets radiolinje, gjort radiodokumentärer och arbetat som regiassistent vid Dramaten.

Som undertiteln antyder så handlar boken mest om det faktum att Sverige var första europeiska land att öppna ambassad i Paradiset. Det fick Sverige applåder för av Kim Il Sung. Och när diktaturen lovade att köpa in mängder med tung teknik från svensk industri applåderade också svenskt näringsliv. Men betalt var det ingen som fick. Lamm antyder att ambassaden finns kvar i Pyongyang än idag för att bevaka det som ter sig omöjligt, att få den totalpanka staten att reglera sin jätteskuld. Ingenting talar för att det ska lyckas.

Lamm är en seriöst arbetande journalist som intervjuar gamla diplomater, deras fruar och före detta prostituerade som sägs ska känna till vad som hände när Kim Il Sung beställde två sådana svenska damer till sitt land. Intressant är också avsnitten om hur Kerstin Molitor och hennes man kommer till en ort som gud glömt bort, Musan, där de ska leda arbetet med att installera svensk utrustning vid en gammal järnmalmsgruva. Molitors dagboksanteckningar ger mig rysningar. Hennes få ord ger bilden av Helvetet på jorden – alltså så långt man kan komma alla de platser som gör anspråk på att vara paradisiska.

Svenskarnas lever avskärmade från allt civiliserat liv, när de inte arbetar: ”Hotellet är för säkerhets skull omgärdat av ett två och en halv meter högt plank så att vi skall känna oss trygga”, skriver Molitor och fortsätter: ”Här finns förutom vi 8 svenskar, ca 20 koreaner som arbetar för oss i pannrum, kök, som chaufförer, tolkar, hotellvärdar etc.” Och Lamm tillägger: ”Hotellpersonalen vet allt de har för sig, går igenom deras packning, snokar i deras låsta byrålådor, och matsalen är avlyssnad.”

Utan att dra alltför långtgående slutsatser undrar jag vad som fick forna tiders svenska regeringar att prioritera Nordkorea i så hög grad som tycks ha varit fallet. Officiellt hävdas två saker: Sveriges ställning skulle kunna leda till en förhandlingsroll för ett framtida enande av de två koreanska staterna, och industrisatsningen skulle skapa en ny marknad där Sverige befann sig långt före övriga Europa. Men inte ens Göran Perssons flirtresa och möte med Kim Jong Il så många år senare ledde till något. Tvärtom slöt sig denna stat alltmer mot omvärlden, och när nu tredje generationen härskare från samma familj (i alla fall officiellt) styr landet finns det få skäl att vara optimistisk. Inget folk har i modern tid fått försaka så mycket av livets nödtorft som det Nordkoreanska. Frågan är om lika många någon annanstans dött svältdöden samtidigt som de tvingats prisa härskarklassen.

Boken har utgivningsdatum satt till 15 februari, men den finns (förstås) redan att köpa, till exempel här och här.

onsdag 1 februari 2012

Wisława Szymborska 1923 -2012

Wisława Szymborska föddes 1923,
idag den 1 februari 2012
avled hon.

Född.
Så även han är alltså född.
Född som alla andra.
Liksom jag, som ska dö.


(Ur dikten Född,
urvalet Utopia, FIB:s Lyrikklubb,
översatt av Anders Bodegård)


Här finns en förnämlig polsk hemsida om inte bara Szymborska utan också om annan polsk poesi.

Nicolas Fargues: Jag var bakom dig (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman).

Lever man i ett krackelerande äktenskap är man öppen för nya relationer. De flesta människor vet att det förhåller sig så. Det skröpliga, likgiltiga eller destruktiva i en parförbindelse lockar till nya vägar, nya människor, kanske rentav en ny förälskelse.

Ungefär det händer huvudpersonen i Nicolas Fargues första roman på svenska, Jag var bakom dig. Född 1972 introduceras han härmed hos oss, och efter läsningen blir jag nyfiken på vad hans övriga fem romaner skulle ge. Ty detta är en roman av det slag som man inte kan lägga ifrån sig; i en lång och detaljrik monolog tvingar den till fortsatt läsning.

Det svåraste att skriva om är oftast det lilla, det självklara. I det lilla – våra vardagsliv, dess stilla lunk och dess sammanbrott – finns samtidigt det stora, eftersom det är just det som förenar människor, ger dem en igenkännbar erfarenhet. Därför kan romaner om kärlek och svek bli ohyggligt banala. Men Fargues lyckas förvalta erfarenheten av denna vardag på ett sätt som är både gripande och medryckande. Han skriver ibland som en fransk Thomas Bernhard, i ett högt tempo och utan kapitelindelning. Men hans andning övergår aldrig i hyperventilation, berättartonen är hela tiden kontrollerad och har en egen inre skönhet. Berättarens perspektiv fasthålls från början till slut, och identifikationen med honom blir självklar, han är filtret för läsarens betraktelse av händelseförloppet.

Vad den ytterst begränsade kretsen av berörda människor – hustrun, barnen, älskarinnan – egentligen tycker saknar på sätt och vis djupare relevans. Det är en man som glider ur den trygga vardagen som är berättelsens centrum, och det är intresset för hans öde som berör. Berättelsen är enkel, trots att den utspelar sig i Frankrike, Italien och Madagaskar: efter att ha ätit en middag på restaurang med sin far och styvmor i italienska Romanze (som får antas vara en fiktiv ort med ett för berättelsen passande namn) får berättaren en lapp av servitören. Kvinnan som skrivit den heter Alice och har suttit snett bakom honom på restaurangen. Han vågar ringa upp henne. Hon är yngre, utstrålar egentligen pojkaktighet, men han går in i en passionerad historia med henne.

Så småningom får hustrun Alexandrine vetskap om vad som hänt. Han känner att han fått hämnd för hennes erotiska eskapad med "mobaliern i Kodong" (en svart man som hon haft ett vänsterprassel med, förmodligen i Indonesien). Här spelar både kön och hudfärg in. Hustrun är svart. Men kvinnan han själv är otrogen med är vit. Han närmar sig sin egen identitet och känner sig hemma där. Berättaren, hans hustru och deras två barn bor i Tanambo, Madagaskar. Nicolas Fargues har själv varit bosatt där, och hans huvudperson är liksom han själv i trettioårsåldern. Deras identitet är dubbel: de är också fransmän och rör sig med självklarhet i Paris.

Berättaren vill bryta med Alice efter deras inledande erotiska äventyr. Men de blir förälskade i varandra. Det leder till en händelseutveckling som skildras med all den svärta, och allt det våld och erotiskt laddade förlopp en parförbindelse kan leda till när den hotar att slås sönder. Jag ska inte röja mer av vad som händer, men Fargues skildrar det så övertygande att man lägger ifrån sig boken först efter att ha läst sidan 200, som är den sista och som avslutas med en skivlista! Det är ett originellt sätt att säga, att dessa ord också kan förstärkas av den musik som texten ofta refererar till.

tisdag 31 januari 2012

Om jag skjuter dig, så skjuter du... mig eller vem väljer du?

Det vore en underdrift att kalla Sverige, Skandinavien, Europa, Västerlandet... en katastrof.

Att olika arabiska klaner ligger i krig och mördar varandra är ingen nyhet. Men hur ska ett land som Sverige kunna hantera sådant? Leif G.W. Persson sa i förra veckan att han skulle bli "svårt förvånad" om dessa brott klaras upp.

Hur ska man beskriva det som sker? Vad skulle du själv använda för ord? Jag bryr mig inte längre - har inte gjort det sedan många år - om vad vad de välpolerade skitstövlarna kallar det, bryr mig varken om lokalpressens vidriga språkligt anorektiska Per Svensson-figurer eller rikspressens alla duktigbröder, ty det finns ingenting som pekar mot något annat än en välskruvad och tydlig resa ner i Helvetet.

Våra utländska vänner älskar att kalla det Malmö. Det är i strikt geografisk mening riktigt. Men jag kallar det Aftonsången - och den sjungs överallt i västerlandet, som frivilligt tog på sig att förvalta hedersmorden och den totalitära järnhandens makt över våra liv. Det vi importerade kan inte reklameras. Därför är fokus på Malmö bara halva sanningen, om ens det. Ty vilka svenska städer är inte drabbade av eländet? Vilka europeiska?

Sverige, liksom andra europeiska länder får leva med konsekvenserna av den importen: wahhabism, hederskultur, mordkultur, uppgörelser som i offentligheten kallas "kriminella" men som ytterst enbart är bestämda av den icke-europeiska och därmed främmande subkulturens egna, och därför absurt oförenliga utanför-regler, vilka konkret innebär allt som härskar och verkar utanför det svenska lagrummet - alldeles oavsett om det sker i Sverige eller Långt-Bortistan (blodshämnd eller shariadomstolar - det vill säga parallella, primitiva "rättssystem" som sakta men säkert urholkar gällande nationell grundlag och enskilda lagar). Vill vi ha det så? Svaret blåser i vinden. Leif GW hade så sent som i tisdagens tv-program Veckans brott ett mycket tänkvärt inlägg om de så kallade "hedersmorden".

Uppdatering onsdag: Sprängladdningen mot en polisstation i Malmö hör väl också till mönstret. Det gör ingen nytta att stå på ett torg och säga att man "är emot våldet". Var det någon som på allvar trodde det?

Min nya bok på Lissabonresa. Utan mig förstås.

Idag har min nya bok anlänt till Lissabon. I god tradition har den fått följa med på ett anständigt fik, högt upp i staden, där bebyggelsen påpassligt stupar ner mot kvarteren utmed floden Tejo. Är du själv intresserad av att läsa Kulturen vid stupet nästa gång du sitter på café kan du läsa mer om den här. Vill du beställa den så skickar du ett mail till mig: thomas.nydahl@gmail.com

Klickar du på bilden från Lissabon, och den på bokomslaget, blir allt så mycket tydligare. Fotograf och ständig Lissabonresenär: Krister Renard.

Bokens innehållsförteckning ser du här:

1/ Kulturellt självmord eller temporär svacka? Om litteraturen, kulturen och offentligheten i det nya nöjessamhället. 2/ Krogar och skyttegravar. Om radikalkonservativa tyskar och effekterna av Första världskriget. 3/ Melankoli eller ärftlig psykisk sjukdom? 4/ Sorgens och glädjens minnen. En betraktelse om vänskap och trettio års diktning av Per Helge. 5/ Albanska frågor och några svar. 6/ Att vara bröd och plåster för andra människor. Exemplen Etty Hillesum och Zenta Maurina. 7/ Att vägra vara en perfekt människa. Om den danske författaren Jørgen Leth. 8/ Författare bakom Berlinmuren – en mosaik och ett minne. 9/ Fadon mellan vaggan och moderniteten. 10/ Det totalitäras frestelse. 11/ Wafa Sultan och den hatande guden. 12/ Anders Johansson, hembygden och konsten. 13/ Janna Thorström – ”Mina skrangliga ben lärde mitt hjärta att gå.” 14/ Sommarsamtal med mig själv.

måndag 30 januari 2012

Några anteckningar om J.M.G. Le Clézios författarskap.

Han fanns med bland förhandsspekulationerna, J.M.G. Le Clézio, innan han fick sitt Nobelpris 2008. Det hade han gjort länge. Inget kunde vara mer självklart än att belöna ett av de stora europeiska författarna, viktig inte bara för sitt språk, sin personlighet och beständighet (debuten skedde redan 1963 med Rapport om Adam) utan också för att hans ämnesval ofta griper direkt in i vår kontinents komplicerade och ofta smutsiga förflutna. I det avseendet finns det en klar linje mellan honom och föregångare som Marguerite Duras, Albert Camus och andra som intresserar sig för det egna landets plats i världen, dess historia och nutid.

J.M.G. Le Clézio föddes 1940 i Nice, hans far var född på Mauritius, och helt olika delar av världen kom att bli både faderns och hans egna bostadsorter: London, Nigeria, Mexico, och han kallades vid debuten "ett genialt brushuvud". Han studerade både i London och Oxford, och tog sin examen vid universitetet i Aix-en-Provence, två år efter debuten, då han bara var 23 år gammal.

Vill man förstå själva grunden för J.M.G. Le Clézios författarskap kan man med fördel läsa essäsamlingen Jordisk extas. Där sker ett slags självrannsakan. Han reducerar sig i denna text till ett ingenting, från vilken ödmjukheten kan födas. Man har sina föräldrar att tacka för allt. I detta finns också tanken på att det inte existerar någon reell ensamhet: "Vid min födelse utgjorde människorna mitt öde" säger han, och konkretiserar: "Hellre än att säga om en människa att hon är kultiverad skulle jag önska att man sa: det är en människa". Den slutsatsen finner man också i ett gammal talesätt på jiddisch, då man bland judarna talade om en annan människa med största respekt kallade man henne just "ein mensch". Har man människorna som sitt öde vet man vilka förutsättningar man har att nå fram med sitt författarskap. Språket är i det avseendet det enda giltiga problemet, "orden är sin egen fullbordan, inga verktyg".

J.M.G. Le Clézio är en oftast tillgänglig och lättläst författare. Han känner den episka prosans grunder och han kan som få skapa gestalter i sina berättelser, av den sort som stiger ut från papprets och tryckets begränsningar och lever i läsarens fantasi och inre bildvärld.

Men det innebär inte att han banaliserar. Rakt tvärtom skulle jag vilja säga, att man också i hans författarskap finner språkliga utmaningar såväl som moraliska. Motivvalen går ofta tillbaka på hans eget liv och bakgrund. I Skattsökaren får vi till exempel möta en pojke som mot slutet av 1890-talet lever med föräldrar och syster på Mauritius. Där är farfaderns liv förebild. I Färder i andra riken är det gåtfullhetens och fantasins rike som är avgörande, liksom det i Kriget sammansmälter en fiktiv och en verklig värld, kring avgörande frågor om människans livsväg.

Mer konkret är det i Vandrande stjärna där först nazismens fasa utgör fond för en flicka och hennes mor som gömmer sig i södra Frankrike för att inte hamna i tyskarnas fångenskap. När de efter kriget beger sig till Palestina, som snart ska bli den judiska staten Israel, kommer J.M.G. Le Clézio med självklarhet in på frågan om de två folkens sammantvinnade öde: här blir Esther symbolen för det judiska och Najma för det palestinska.

I den gripande lilla minnesboken Afrikanen säger han: "Jag var bara ett barn och likgiltig för imperiets makt. Men far tillämpade dess regler som om endast de hade skänkt hans liv en mening. Han trodde på disciplin för varje vardaglig handling."

Det kanske ter sig som en banalitet, men som världen nu är skapt tycks ibland hetsiga opinioner döma också barnen till imperiebyggarna och kolonisatörerna. För Albert Camus generation blev barndomens Algeriet i själva verket en mardröm, i stället för en frihet byggd på frigörelsen från Frankrike. På samma sätt tycks det i dag vara i andra, liknande situationer.

Le Clézio skapar i Afrikanen ett oförglömligt porträtt av fadern, som själv i all väsentlig mening var ett offer för denna kolonialism. När fadern mot slutet av sitt liv flyttar tillbaka till Frankrike ställs Le Clézio inför bitterheten och tystnaden. Det gör inte hans liv lättare och han tvingas själv söka svaren. På samma sätt är därför den mäktiga och storslagna Allt är vind ett minnesarbete.

Jag vet ingen modern europeisk roman som gripit mig så som den. Här tar Le Clézio sig an det koloniala såret konkret: hans egen berättelse om det exempellösa våldet blir här till oförglömliga scener av ett omänskligt beteende, raka motsatsen till den människa han efterlyste i Jordisk extas. I Algeriet gjorde Frankrike det som blir en personlig rannsakan hos Le Clézio, men också minnena från Mexiko och London sammanfogas i denna storslagna bok till existentiella dramer som sätter fingret på eviga frågor om tiden, varat och förgängelsen.

Till sist visar jag er några visdomsord från Jordisk extas. De hämtas ur essän Det oändliga mittemellan och säger något om den hållning som ligger till grund för Le Clézios författarskap, men som också kunde vara en maning till alla oss andra:

"Kulturen är inte ett slutmål. Kulturen är föda bland andra slag av föda, en formbar tillgång som existerar endast genom människans förmedling. Människan bör betjäna sig av den för att forma sig själv, inte för att glömma sig själv."

Bilder: A. Nydahl. Bilden på författaren från Svenska Akademien.