fredag 3 februari 2012

Samuel P. Huntington: Civilisationernas kamp.

Samuel P. Huntington: Civilisationernas kamp (Atlantis förlag, översättning av Katarina Sjöwall Trodden)

Ambassader brann. Danska, norska och svenska flaggor – alla med ett förhatligt kors – brändes av uppretade människomassor. En dansk tidning publicerade teckningar av profeten Muhammed. En nitiskt upplagd resa av några danska imamer till Mellanöstern gjorde resten. Sammandrabbningen kunde börja. Minns ni?

När allt detta hände läste jag en 468 sidor tjock fackbok. Jag dök ner i den och hämtade upp följande citat:

"De mest förödande sammandrabbningarna i framtiden kommer troligen att uppstå genom ett växelspel mellan västerländsk arrogans, islamsk intolerans och kinesisk självsäkerhet."

En enda mening. Själva grundbulten i resonemanget. Tydligare kan jag inte illustrera det faktum att Samuel P. Huntingtons bok Civilisationernas kamp, trots att den skrevs 1996, griper direkt in i det samtida skeendet. Om vi bortser från den kinesiska sidan av saken (som författaren grundligt behandlar): är inte detta just en beskrivning av den senaste tidens "förödande sammandrabbning" mellan hela den muslimska världen och Danmark och västerlandet? Man kan förvisso säga att dansk offentlighet reagerade med den lilla nationens självklara stolthet och jag skulle inte kalla det för arrogans, men man kan alldeles säkert säga att intolerans dikterade handlandet vid den andra fronten, där yttrande- och tryckfrihet ses mera som hot än som löften.

Liksom folkmorden – Balkan, Kaukasus, Rwanda – numera sänds på tv och debatteras i morgonsofforna kommer naturligtvis civilisationskrigen att göra det. Det mesta har redan skett efter skolboken. Varje analys, varje replik har hämtats ur ett redan färdigt manus – både här och där. Efter kommunismens sammanbrott lever vi en helt ny värld. Det som fanns mellan 1945 och 1989 kan sägas ha varit en värld av supermakter och dess allierade. Nu har en förskjutning skett, menar Huntington, och den gör att små länder istället lierar sig utifrån sin civilisation (religion, kultur, historiska identitet).

Han menar att det finns sju eller åtta sådana civilisationer i världen idag: den västerländska, den muslimska, den kinesiska, den japanska, den hinduiska, den ortodoxa och den latinamerikanska och förmodligen också den afrikanska (men där reserverar han sig och hänvisar till att hela norra Afrika är en del av den muslimska civilisationen).

Huntington skulle om han levat idag fått revidera mycket av det sistnämnda. Avgörande civilisatoriska förskjutningar har ägt rum, och den moderna men totalitära välfärdsstat som utvecklades i flera av dessa nationer (som Libyens modell, där oljepengarna i allt väsentligt investerades i en fungerande välfärd, inte minst när det gällde hälso- och sjukvård och en väl utvecklad infrastruktur) har nu kommit att allt tydligare ingå i den wahhabitiska maktsfär som styrs av saudierna och deras beskyddare. De sekulära styresformer som försvann under 2011 övergår nu i modeller baserade på urgamla föreställningar om fördelen med teokratier styrda av sharia-lagar.

Det märkliga i mottagandet av detta verk, var att det nästan över allt jämfördes med Oswald Spenglers "Västerlandets undergång". Det är egentligen missvisande, eftersom Spengler i högre grad uppehöll sig vid teoretiska och filosofiska resonemang. Huntington är oerhört konkret i politisk mening. Men med Spengler delar han synen på historien, att den består av en serie civilisationer som uppstår, utvecklas och går under. Hans analyser av förändringar, civilisationernas upp- respektive nedgång, de konkreta skildringarna av dagens Ryssland och Kina, bär alla den politiske analytikerns signatur.

Det finns en avgörande punkt där han och Spengler möts och det är i den djupa pessimismen inför västerlandet. Ingen av dem ser någon möjlighet för vår civilisation att överleva så värst många hundra år till – i alla fall inte i den form vi känner, med yttrande- och tryckfrihet, medborgerliga rättigheter grundande på lagar, hög ekonomisk och materiell standard etc.

Tvärtom pekar allting på motsatsen. Kina växer fram, inte bara som en ekonomisk supermakt utan också som en framtida global aktör. USA förlorar anseende på grund av sin politiska, ekonomiska och militära "missionärsverksamhet".

Europa är, EU och allt samarbete till trots, en kontinent alltmer splittrad av interna motsättningar, ekonomiska kriser och identitetssammanbrott i stor skala. Industrin skrotas därför att Kina och andra länder i Asien tar över produktionskedjan. Massarbetslöshet, svart ekonomi, etniska och religiösa gettobildningar äter upp den europeiska civilisationen inifrån. Frågan ”Vilken sida står du på?” har ersatts med den mycket mer fundamentala frågan "Vem är du?" påpekar Huntington. Hur definierar vi oss själva i denna tumultuariska tid? Är nationaliteten, språket och bakgrunden alltjämt de faktorer som ligger till grund för utsagor om vem vi är?

Samuel P. Huntington (1927 - 2008)

När Frankrikes förorter för några år sedan brann stod den frågan i eldskrift mot himlen och ingen kunde tvivla på hur svaren skulle formuleras. Det är denna olyckliga och traumatiska förändring av västvärlden som Huntingtons bok i första hand vill försöka analysera och resonera utifrån. Han skulle ha sett hur den förändrar Sverige i rask takt om han levt idag, och hur de kriminella arabiska ligornas terror och mördande kan få en stor småstad som Malmö att börja ifrågasätta också själva den vardagliga tillhörigheten. Reportagen de senaste dagarna har ofta handlar om människor som beslutat sig för att lämna staden för gott. Det märkligaste av allt med denna mediebevakning är att den sätter hela fokus på dödsskjutningarna. Men är det någon som tror att det går bra att leva med dagliga utbrott av rån, misshandel, våldtäkt, inbrott, hot och hat? Redan när jag själv lämnade födelsestaden Malmö 1982 var dessa inslag i vardagslivet outhärdliga.

De som skjuts till döds är få. Och de flesta tycks ingå i de olika klaner eller grupperingar som för en inbördes kamp om de illegala marknaderna. Men skotten passerar rakt igenom den stadskropp som redan är illa tilltygad av de senaste årtiondenas avveckling. Ekot från skotten hörs också i de fridfullaste hemmen.

Med sin bakgrund som professor vid Harvard alltsedan 1951 och med en rad viktiga verk om internationell politik var det kanske inte så konstigt att han skrev den artikel som 1993 satte ljuset på honom. Den publicerades i Foreign Affairs och hade titeln "The Clash of Civilizations?". Nästan ingen lade märke till frågetecknet. När han därför skrev den bok som föreligger på svenska var det inte minst för att fördjupa och försöka räta ut frågetecknen. Trots sitt omfång är Huntingtons bok en rundmålning – den famnar hela den globala situationen utan att förlora känslan för detaljernas och de små lokala variationernas betydelse för utvecklingen.

Han skriver en sakprosa som är glasklar. Inför det som kunde vara oöverstigliga hinder – begrepp, bakgrund – går han pedagogiskt tillväga, han förklarar, resonerar, benar upp och klargör. Jodå, han rätar ut många frågetecken. Och om det inte lät som en kliché skulle jag säga att Civilisationernas kamp är den viktigaste fackboken som utgivits på många år, just därför att den både öppnar ögon och förmår göra komplexa, ofta förvirrande skeenden begripliga. Och den behöver inte orsaka den typ av avsiktliga missförstånd som styrt diskussionen de senaste åren. Huntington förespråkar inga civilisatoriska sammandrabbningar (vilket nio av tio kritiker påstår). Däremot analyserar han dem ur ett historiskt perspektiv och visar vad det rimligen är vi har att vänta oss av framtiden.

torsdag 2 februari 2012

Unikt besök i bloggen.

Det är inte varje dag min blogg har läsare i Nordkorea. Medborgarna där förvägras ju internet i sin helhet. Att den styrande eliten kanske är ute och surfar ibland, det förstår man. Men jag antar att det nu är på svenska ambassaden i huvudstaden Pyongyang som man läser föregående bloggpost. Fyra gånger idag har haft jag detta besök:

2 Feb15:30:29Safari iPad
iOS
Korea, Democratic People's Republic Of FlagKorea, Democratic People's Republic ofRyugyong-dong (175.45.176.140) [Label IP Address]
(No referring link)


Lovisa Lamm: Ambassaden i Paradiset. Sveriges unika relation till Nordkorea (Norstedts).

Det är ovanligt med seriös litteratur om det totalitära skräckexperimentet Nordkorea, så därför hälsade jag Lovisa Lamms bok Ambassaden i Paradiset med glädje. När jag läst ut den var min entusiasm något dämpad. Boken berättar egentligen ingenting nytt alls. Har man läst Barbara Demicks bok Inget att avundas, så vet man betydligt mer om sådant som Lamm bara kortfattat berör.

Lamms egen resa till Paradiset lämnar förbluffande få spår. Vi bjuds några interiörer av känslokyla, tomhet, fanatism och obegripligheter – sådana som Demick gått på djupet med, också när det handlat om de stora, avgörande sociala haverierna; svälten, sjukhusens, jordbrukets och industrins kollaps, och det näst intill omöjliga i att opponera sig eller fly landet. I det sistnämnda avseendet är Lamms samtal med den livrädde och isolerade avhopparen Kim i Stockholm betydligt viktigare.

Lamm använder de fristående fragmentens metod. Det innebär ständiga hopp i både tid och rum. Men det är en fascinerande metod som skapar en spänning mellan då och nu. Fragmenten fungerar också som något slags snabbt tagna och improviserade bilder, vilket kanske, med tanke på Lamms bakgrund som dramatiker, inte är så konstigt. Lamm, född 1980, har gått på Dramatiska Institutets radiolinje, gjort radiodokumentärer och arbetat som regiassistent vid Dramaten.

Som undertiteln antyder så handlar boken mest om det faktum att Sverige var första europeiska land att öppna ambassad i Paradiset. Det fick Sverige applåder för av Kim Il Sung. Och när diktaturen lovade att köpa in mängder med tung teknik från svensk industri applåderade också svenskt näringsliv. Men betalt var det ingen som fick. Lamm antyder att ambassaden finns kvar i Pyongyang än idag för att bevaka det som ter sig omöjligt, att få den totalpanka staten att reglera sin jätteskuld. Ingenting talar för att det ska lyckas.

Lamm är en seriöst arbetande journalist som intervjuar gamla diplomater, deras fruar och före detta prostituerade som sägs ska känna till vad som hände när Kim Il Sung beställde två sådana svenska damer till sitt land. Intressant är också avsnitten om hur Kerstin Molitor och hennes man kommer till en ort som gud glömt bort, Musan, där de ska leda arbetet med att installera svensk utrustning vid en gammal järnmalmsgruva. Molitors dagboksanteckningar ger mig rysningar. Hennes få ord ger bilden av Helvetet på jorden – alltså så långt man kan komma alla de platser som gör anspråk på att vara paradisiska.

Svenskarnas lever avskärmade från allt civiliserat liv, när de inte arbetar: ”Hotellet är för säkerhets skull omgärdat av ett två och en halv meter högt plank så att vi skall känna oss trygga”, skriver Molitor och fortsätter: ”Här finns förutom vi 8 svenskar, ca 20 koreaner som arbetar för oss i pannrum, kök, som chaufförer, tolkar, hotellvärdar etc.” Och Lamm tillägger: ”Hotellpersonalen vet allt de har för sig, går igenom deras packning, snokar i deras låsta byrålådor, och matsalen är avlyssnad.”

Utan att dra alltför långtgående slutsatser undrar jag vad som fick forna tiders svenska regeringar att prioritera Nordkorea i så hög grad som tycks ha varit fallet. Officiellt hävdas två saker: Sveriges ställning skulle kunna leda till en förhandlingsroll för ett framtida enande av de två koreanska staterna, och industrisatsningen skulle skapa en ny marknad där Sverige befann sig långt före övriga Europa. Men inte ens Göran Perssons flirtresa och möte med Kim Jong Il så många år senare ledde till något. Tvärtom slöt sig denna stat alltmer mot omvärlden, och när nu tredje generationen härskare från samma familj (i alla fall officiellt) styr landet finns det få skäl att vara optimistisk. Inget folk har i modern tid fått försaka så mycket av livets nödtorft som det Nordkoreanska. Frågan är om lika många någon annanstans dött svältdöden samtidigt som de tvingats prisa härskarklassen.

Boken har utgivningsdatum satt till 15 februari, men den finns (förstås) redan att köpa, till exempel här och här.

onsdag 1 februari 2012

Wisława Szymborska 1923 -2012

Wisława Szymborska föddes 1923,
idag den 1 februari 2012
avled hon.

Född.
Så även han är alltså född.
Född som alla andra.
Liksom jag, som ska dö.


(Ur dikten Född,
urvalet Utopia, FIB:s Lyrikklubb,
översatt av Anders Bodegård)


Här finns en förnämlig polsk hemsida om inte bara Szymborska utan också om annan polsk poesi.

Nicolas Fargues: Jag var bakom dig (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman).

Lever man i ett krackelerande äktenskap är man öppen för nya relationer. De flesta människor vet att det förhåller sig så. Det skröpliga, likgiltiga eller destruktiva i en parförbindelse lockar till nya vägar, nya människor, kanske rentav en ny förälskelse.

Ungefär det händer huvudpersonen i Nicolas Fargues första roman på svenska, Jag var bakom dig. Född 1972 introduceras han härmed hos oss, och efter läsningen blir jag nyfiken på vad hans övriga fem romaner skulle ge. Ty detta är en roman av det slag som man inte kan lägga ifrån sig; i en lång och detaljrik monolog tvingar den till fortsatt läsning.

Det svåraste att skriva om är oftast det lilla, det självklara. I det lilla – våra vardagsliv, dess stilla lunk och dess sammanbrott – finns samtidigt det stora, eftersom det är just det som förenar människor, ger dem en igenkännbar erfarenhet. Därför kan romaner om kärlek och svek bli ohyggligt banala. Men Fargues lyckas förvalta erfarenheten av denna vardag på ett sätt som är både gripande och medryckande. Han skriver ibland som en fransk Thomas Bernhard, i ett högt tempo och utan kapitelindelning. Men hans andning övergår aldrig i hyperventilation, berättartonen är hela tiden kontrollerad och har en egen inre skönhet. Berättarens perspektiv fasthålls från början till slut, och identifikationen med honom blir självklar, han är filtret för läsarens betraktelse av händelseförloppet.

Vad den ytterst begränsade kretsen av berörda människor – hustrun, barnen, älskarinnan – egentligen tycker saknar på sätt och vis djupare relevans. Det är en man som glider ur den trygga vardagen som är berättelsens centrum, och det är intresset för hans öde som berör. Berättelsen är enkel, trots att den utspelar sig i Frankrike, Italien och Madagaskar: efter att ha ätit en middag på restaurang med sin far och styvmor i italienska Romanze (som får antas vara en fiktiv ort med ett för berättelsen passande namn) får berättaren en lapp av servitören. Kvinnan som skrivit den heter Alice och har suttit snett bakom honom på restaurangen. Han vågar ringa upp henne. Hon är yngre, utstrålar egentligen pojkaktighet, men han går in i en passionerad historia med henne.

Så småningom får hustrun Alexandrine vetskap om vad som hänt. Han känner att han fått hämnd för hennes erotiska eskapad med "mobaliern i Kodong" (en svart man som hon haft ett vänsterprassel med, förmodligen i Indonesien). Här spelar både kön och hudfärg in. Hustrun är svart. Men kvinnan han själv är otrogen med är vit. Han närmar sig sin egen identitet och känner sig hemma där. Berättaren, hans hustru och deras två barn bor i Tanambo, Madagaskar. Nicolas Fargues har själv varit bosatt där, och hans huvudperson är liksom han själv i trettioårsåldern. Deras identitet är dubbel: de är också fransmän och rör sig med självklarhet i Paris.

Berättaren vill bryta med Alice efter deras inledande erotiska äventyr. Men de blir förälskade i varandra. Det leder till en händelseutveckling som skildras med all den svärta, och allt det våld och erotiskt laddade förlopp en parförbindelse kan leda till när den hotar att slås sönder. Jag ska inte röja mer av vad som händer, men Fargues skildrar det så övertygande att man lägger ifrån sig boken först efter att ha läst sidan 200, som är den sista och som avslutas med en skivlista! Det är ett originellt sätt att säga, att dessa ord också kan förstärkas av den musik som texten ofta refererar till.

tisdag 31 januari 2012

Om jag skjuter dig, så skjuter du... mig eller vem väljer du?

Det vore en underdrift att kalla Sverige, Skandinavien, Europa, Västerlandet... en katastrof.

Att olika arabiska klaner ligger i krig och mördar varandra är ingen nyhet. Men hur ska ett land som Sverige kunna hantera sådant? Leif G.W. Persson sa i förra veckan att han skulle bli "svårt förvånad" om dessa brott klaras upp.

Hur ska man beskriva det som sker? Vad skulle du själv använda för ord? Jag bryr mig inte längre - har inte gjort det sedan många år - om vad vad de välpolerade skitstövlarna kallar det, bryr mig varken om lokalpressens vidriga språkligt anorektiska Per Svensson-figurer eller rikspressens alla duktigbröder, ty det finns ingenting som pekar mot något annat än en välskruvad och tydlig resa ner i Helvetet.

Våra utländska vänner älskar att kalla det Malmö. Det är i strikt geografisk mening riktigt. Men jag kallar det Aftonsången - och den sjungs överallt i västerlandet, som frivilligt tog på sig att förvalta hedersmorden och den totalitära järnhandens makt över våra liv. Det vi importerade kan inte reklameras. Därför är fokus på Malmö bara halva sanningen, om ens det. Ty vilka svenska städer är inte drabbade av eländet? Vilka europeiska?

Sverige, liksom andra europeiska länder får leva med konsekvenserna av den importen: wahhabism, hederskultur, mordkultur, uppgörelser som i offentligheten kallas "kriminella" men som ytterst enbart är bestämda av den icke-europeiska och därmed främmande subkulturens egna, och därför absurt oförenliga utanför-regler, vilka konkret innebär allt som härskar och verkar utanför det svenska lagrummet - alldeles oavsett om det sker i Sverige eller Långt-Bortistan (blodshämnd eller shariadomstolar - det vill säga parallella, primitiva "rättssystem" som sakta men säkert urholkar gällande nationell grundlag och enskilda lagar). Vill vi ha det så? Svaret blåser i vinden. Leif GW hade så sent som i tisdagens tv-program Veckans brott ett mycket tänkvärt inlägg om de så kallade "hedersmorden".

Uppdatering onsdag: Sprängladdningen mot en polisstation i Malmö hör väl också till mönstret. Det gör ingen nytta att stå på ett torg och säga att man "är emot våldet". Var det någon som på allvar trodde det?

Min nya bok på Lissabonresa. Utan mig förstås.

Idag har min nya bok anlänt till Lissabon. I god tradition har den fått följa med på ett anständigt fik, högt upp i staden, där bebyggelsen påpassligt stupar ner mot kvarteren utmed floden Tejo. Är du själv intresserad av att läsa Kulturen vid stupet nästa gång du sitter på café kan du läsa mer om den här. Vill du beställa den så skickar du ett mail till mig: thomas.nydahl@gmail.com

Klickar du på bilden från Lissabon, och den på bokomslaget, blir allt så mycket tydligare. Fotograf och ständig Lissabonresenär: Krister Renard.

Bokens innehållsförteckning ser du här:

1/ Kulturellt självmord eller temporär svacka? Om litteraturen, kulturen och offentligheten i det nya nöjessamhället. 2/ Krogar och skyttegravar. Om radikalkonservativa tyskar och effekterna av Första världskriget. 3/ Melankoli eller ärftlig psykisk sjukdom? 4/ Sorgens och glädjens minnen. En betraktelse om vänskap och trettio års diktning av Per Helge. 5/ Albanska frågor och några svar. 6/ Att vara bröd och plåster för andra människor. Exemplen Etty Hillesum och Zenta Maurina. 7/ Att vägra vara en perfekt människa. Om den danske författaren Jørgen Leth. 8/ Författare bakom Berlinmuren – en mosaik och ett minne. 9/ Fadon mellan vaggan och moderniteten. 10/ Det totalitäras frestelse. 11/ Wafa Sultan och den hatande guden. 12/ Anders Johansson, hembygden och konsten. 13/ Janna Thorström – ”Mina skrangliga ben lärde mitt hjärta att gå.” 14/ Sommarsamtal med mig själv.

måndag 30 januari 2012

Några anteckningar om J.M.G. Le Clézios författarskap.

Han fanns med bland förhandsspekulationerna, J.M.G. Le Clézio, innan han fick sitt Nobelpris 2008. Det hade han gjort länge. Inget kunde vara mer självklart än att belöna ett av de stora europeiska författarna, viktig inte bara för sitt språk, sin personlighet och beständighet (debuten skedde redan 1963 med Rapport om Adam) utan också för att hans ämnesval ofta griper direkt in i vår kontinents komplicerade och ofta smutsiga förflutna. I det avseendet finns det en klar linje mellan honom och föregångare som Marguerite Duras, Albert Camus och andra som intresserar sig för det egna landets plats i världen, dess historia och nutid.

J.M.G. Le Clézio föddes 1940 i Nice, hans far var född på Mauritius, och helt olika delar av världen kom att bli både faderns och hans egna bostadsorter: London, Nigeria, Mexico, och han kallades vid debuten "ett genialt brushuvud". Han studerade både i London och Oxford, och tog sin examen vid universitetet i Aix-en-Provence, två år efter debuten, då han bara var 23 år gammal.

Vill man förstå själva grunden för J.M.G. Le Clézios författarskap kan man med fördel läsa essäsamlingen Jordisk extas. Där sker ett slags självrannsakan. Han reducerar sig i denna text till ett ingenting, från vilken ödmjukheten kan födas. Man har sina föräldrar att tacka för allt. I detta finns också tanken på att det inte existerar någon reell ensamhet: "Vid min födelse utgjorde människorna mitt öde" säger han, och konkretiserar: "Hellre än att säga om en människa att hon är kultiverad skulle jag önska att man sa: det är en människa". Den slutsatsen finner man också i ett gammal talesätt på jiddisch, då man bland judarna talade om en annan människa med största respekt kallade man henne just "ein mensch". Har man människorna som sitt öde vet man vilka förutsättningar man har att nå fram med sitt författarskap. Språket är i det avseendet det enda giltiga problemet, "orden är sin egen fullbordan, inga verktyg".

J.M.G. Le Clézio är en oftast tillgänglig och lättläst författare. Han känner den episka prosans grunder och han kan som få skapa gestalter i sina berättelser, av den sort som stiger ut från papprets och tryckets begränsningar och lever i läsarens fantasi och inre bildvärld.

Men det innebär inte att han banaliserar. Rakt tvärtom skulle jag vilja säga, att man också i hans författarskap finner språkliga utmaningar såväl som moraliska. Motivvalen går ofta tillbaka på hans eget liv och bakgrund. I Skattsökaren får vi till exempel möta en pojke som mot slutet av 1890-talet lever med föräldrar och syster på Mauritius. Där är farfaderns liv förebild. I Färder i andra riken är det gåtfullhetens och fantasins rike som är avgörande, liksom det i Kriget sammansmälter en fiktiv och en verklig värld, kring avgörande frågor om människans livsväg.

Mer konkret är det i Vandrande stjärna där först nazismens fasa utgör fond för en flicka och hennes mor som gömmer sig i södra Frankrike för att inte hamna i tyskarnas fångenskap. När de efter kriget beger sig till Palestina, som snart ska bli den judiska staten Israel, kommer J.M.G. Le Clézio med självklarhet in på frågan om de två folkens sammantvinnade öde: här blir Esther symbolen för det judiska och Najma för det palestinska.

I den gripande lilla minnesboken Afrikanen säger han: "Jag var bara ett barn och likgiltig för imperiets makt. Men far tillämpade dess regler som om endast de hade skänkt hans liv en mening. Han trodde på disciplin för varje vardaglig handling."

Det kanske ter sig som en banalitet, men som världen nu är skapt tycks ibland hetsiga opinioner döma också barnen till imperiebyggarna och kolonisatörerna. För Albert Camus generation blev barndomens Algeriet i själva verket en mardröm, i stället för en frihet byggd på frigörelsen från Frankrike. På samma sätt tycks det i dag vara i andra, liknande situationer.

Le Clézio skapar i Afrikanen ett oförglömligt porträtt av fadern, som själv i all väsentlig mening var ett offer för denna kolonialism. När fadern mot slutet av sitt liv flyttar tillbaka till Frankrike ställs Le Clézio inför bitterheten och tystnaden. Det gör inte hans liv lättare och han tvingas själv söka svaren. På samma sätt är därför den mäktiga och storslagna Allt är vind ett minnesarbete.

Jag vet ingen modern europeisk roman som gripit mig så som den. Här tar Le Clézio sig an det koloniala såret konkret: hans egen berättelse om det exempellösa våldet blir här till oförglömliga scener av ett omänskligt beteende, raka motsatsen till den människa han efterlyste i Jordisk extas. I Algeriet gjorde Frankrike det som blir en personlig rannsakan hos Le Clézio, men också minnena från Mexiko och London sammanfogas i denna storslagna bok till existentiella dramer som sätter fingret på eviga frågor om tiden, varat och förgängelsen.

Till sist visar jag er några visdomsord från Jordisk extas. De hämtas ur essän Det oändliga mittemellan och säger något om den hållning som ligger till grund för Le Clézios författarskap, men som också kunde vara en maning till alla oss andra:

"Kulturen är inte ett slutmål. Kulturen är föda bland andra slag av föda, en formbar tillgång som existerar endast genom människans förmedling. Människan bör betjäna sig av den för att forma sig själv, inte för att glömma sig själv."

Bilder: A. Nydahl. Bilden på författaren från Svenska Akademien.

Orhan Veli: Havet.

Från mitt rum har jag utsikt mot havet
Jag ser inte ut, ändå vet jag
när båtar passerar lastade
med vattenmeloner

Precis som jag lekt som barn en gång
låter havet sin solkatt studsa
runt taket och roa sig
med att förarga mig

Doften från tången på stranden
och de uppdragna fisknäten
väcker inga minnen hos barnen
som lever vid havet

Orhan Veli: Havet (ur Jag lyssnar till Istanbul, Ellerströms förlag, i översättning av Anne-Marie Özkök och Lasse Söderberg). Foto: A. Nydahl.

söndag 29 januari 2012

Svante Nordin: Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900 (Atlantis)

Svante Nordin var en av de första kända vänsterprofilerna i min geografiska närhet som började öppna för kritisk diskussion kring tabubelagda ämnen. Han skrev mycket i pressen redan då, och senare har jag med intresse läst böcker av honom, som Filosofernas krig. Den europeiska filosofin under första världskriget (1998) och Fyra som förde krig – om Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt (2009), för att bara nämna två av dem.

Hans nya bok har rönt mycket uppskattning, fått goda ord på vägen, prisats och uppenbarligen också sålts i stor upplaga. Jag sitter här med en nytryckt andra-upplaga och läser recensionsklipp på omslaget, där Hans Ruin i DN bland annat konstaterar att ”boken är unik i sitt slag, genom sin omfattning, detaljrikedom och breda språk- och traditionsurval.”

Det som fascinerar mig allra mest med denna 850 sidor tjocka bok, är att den för också en icke-akademisk läsare lyckas förklara, både de enskilda filosoferna på djupet, men också hur sambanden mellan dem och de olika epokerna ser ut. Många av dem är bekanta sedan länge, jag har både läst enskilda verk och i vissa fall stora delar av deras utgivna skrifter och så att säga blivit beroende av dem.

Det kan te sig överflödigt, men jag vill här särskilt nämna Nietzsche, Spengler, Jünger, Sartre, Camus, von Wright, Buber, Arendt, Adorno, Gramsci, Eliade, Cioran och Finkielkraut. I avsnittet om existentialisterna nämns också Simone de Beauvoir och Simone Weil – den sistnämnda för mig ständigt gåtfulla som jag med jämna mellanrum läst alltsedan jag för mer än trettio år sedan fick Simone Pétrements bok om henne. Nietzsche i sin tur, tillsammans med Camus och Cioran, är filosofer som ständigt finns i lilla bokhyllan vid sängen. Där står ju för övrigt också Imre Kértesz och några andra författare som fungerar som nära nog dagliga inspirationskällor.

Men det verkligt värdefulla är att Nordins verk berättar om så många andra, vissa som man bara känner till namnet och andra hittills okända. Hans sätt att berätta om filosoferna är så inspirerande därför att han lyckas förena ett läsbart och begripligt språk med de ofta komplicerade och svåra sammanhang som respektive filosof stod eller står för. Hans överblick är kolossal och ibland undrar jag hur en enda människa kan ha denna encyklopediska kunskap. För mig kommer boken att fungera som ett uppslagsverk.

Därmed är den en bok för arbetsrummet. Men lika gärna skulle jag ge den till vänner eller familjemedlemmar som inte hunnit bekanta sig så mycket med det västerländska tänkandets senaste hundra år. Kanske är denna akt av upplysning särskilt viktig just nu, när det mesta går in i totalitära, religiösa och politiska rörelsers tid, då vidskeplighet och tro tycks bli synonymer till olika typer av monolitisk maktutövning.

Béla Hamvas: The Philosophy of Wine

Ack, jag läser ännu en gång Béla Hamvas filosofiskt anlagda bok om vinet och livet. Druvan, drycken, eros och livskraften.

1897 – 1968 levde den märkliga man som skrivit boken. På 1940-talet svartlistades han av den kommunistiska regimen och arbetade i jordbruk och på fabriker resten av sitt liv. Men parallellt med det skrev han. Boken om vin blev färdig redan 1945, skriven ”i ett andetag” som Antal Dúl säger i efterskriften till The Philosophy of Wine.

Boken är en både ett slags stridsskrift och en sensibel hyllning till vinet som rusdryck. Den säger sig vara ”en bönbok för ateister” eftersom Hamvas känner sympati för ”de lidande” som tror att böner endast kan läsas i kyrkan och i prästers sällskap. Ateisterna, säger Hamvas, är fattiga i anden, ”de mest behövande barnen i vår tid”. Hur ska man kunna be med dem? Hamvas har en strategi klar, han säger att det måste ske så att ateisten inte ens märker det, med en kombination av cynism och oskuld. Vinet är alltså både en spirituell och en fysisk angelägenhet. Enligt grekisk tradition ser han vinets gud Dionysos som en befriare.

Han säger att vinet inte har en musa, men att den som är bäst ägnad att dricka det är den som inspirerats av musan, ”den som alltid läser poeterna, och, om inte en aktiv musiker, en som lyssnar till musik och beundrar målerier”. Det är den här sortens människa, säger Hamvas, som vet ”vilken tidpunkt som är bäst för arbete, promenader, sömn, samtal och läsning; endast han vet att kärlek och vin… var som helst, när som helst, hur som helst.” Och så tillägger han:

”Den som tycker om vin och kvinnor är en bohem”, som om det vore en självklarhet att det är en manlig läsare han tilltalar. Men till kvinnan har han också råd att ge: gå ut i solen, naken, gärna inför ”en manlig spegel”, tio minuter varje dag och du erhåller skönheten. ”Du måste befria dig själv. Du kan inte tillåta dig ett liv utan ljus. Solen behövs! Solen!” Lyder hon det rådet kommer hennes hud att bli som havet, ja som vinet. Och väl där, i denna skönhet, har hon, liksom mannen, nått till det stadium då hon kan dricka vinet var som helst: ”Säg alltid: Nu dricker jag vin. Förneka det aldrig för dig själv, inget illa kommer att ske dig. ”

Och avslutningsorden lyder: ”Om du lever på detta sätt, så kan du sitta vid vägrenen, ta fram din flaska och dricka, och du beter dig rätt. På vintern kan du dricka intill brasan, i köket, utomhus i snön, på krogen eller intill skrivbordet. Du kan också dricka i ett gathörn, ta en slurk från flaskan, av hjärtat som de säger. Du kan också dricka i ensamhetens rum, du kan dricka i sängen och i badkaret.”.

Béla Hamvas skrift är ingenting för en nykter alkoholist. Hans romantik drabbar hårt. Hans ord är förförelse av högsta klass och hans bok borde ha en varningstext på omslaget. Det kommer den säkert att få om den ges ut på svenska.

lördag 28 januari 2012

Om islam och islamism i muslimska länder och i Europa.



Jag funderar ofta på varför jag blir upprörd. Mot bakgrund av alla de miljöer jag rest, arbetat och träffat människor i vågar jag påstå att jag också vet en del om islam och muslimska miljöer. Det finns skäl betona att jag aldrig mött kvinnor som täckt hela sina kroppar i tyg, eller män som påstått att så ska kvinnor se ut. På 1980-talet såg man inte ens en vanlig sjal på muslimska kvinnor i Libyen eller på Västbanken, om de inte var gamla. Tro inte att de frimodiga unga kvinnorna i Jerusalem/ al-Quds, Jeriko, Ramallah, Bir Zeit (byn där universitetet ligger), Hebron, Tripoli eller Benghazi gjorde det. Å nej, de var stolta över den inre frihet de kände, de var trotsiga och modiga. Inte ens i Malmö mötte jag unga muslimska kvinnor i någon form av sjal eller slöja, oavsett om de var från de ockuperade palestinska områdena, något annat arabiskt land, Turkiet, muslimska delar av Jugoslavien som Bosnien eller Kosovo, eller från Albanien. Det fanns alltså ingen självklar koppling mellan de invandrare jag lärde känna och en muslimsk tro som tog sig sådana uttryck. Inte ens de få flyktingar jag mötte från Afghanistan, som anlänt till Malmö under den sovjetiska ockupationen bar sådana religiöst/politiskt laddade plagg.

Med islamisk väckelse och med islamismen förändrades allt. Plötsligt skulle en europé betrakta det som självklart att olika typer av slöja, niqab och burka skulle fungera i hans eller hennes land. Varför i hela friden skulle vi kunna se varandra i ögonen, när nu helt andra moralregler förespråkades av de militanta män som förklarat krig mot allt vad individuell och/eller inre frihet hette. Jag har aldrig och kommer aldrig att godta det. Ingenting hindrar mig, än så länge, att uttrycka kritik mot den sortens tänkande som leder till att människor tvingas och, mer eller mindre frivilligt, föses in i andens och kroppens fängelser.

När jag ser den lilla videon från Holland här ovan tänker jag på sådant och undrar hur det alls ska bli möjligt för våra barnbarn att leva i ett samhälle där en ideologi byggd av medeltida sociala och religiösa värderingar, och som sätter likhetstecken mellan moral och förtryck, mellan tro och underkastelse, ska vara förhärskande eller anses likvärdig med det moderna, öppna samhället.

På samma sätt anser jag det vara en självklarhet att stödja de unga araber - män och kvinnor - som revolterar inte bara mot det förflutnas despoter utan också, och framför allt, mot de nya härskare som vill vrida klockan tillbaka till Muslimska Brödraskapets ideal, till wahhabism och salafism som, om den vinner hela makten framför allt kommer att driva unga, sekulära kvinnor som Lina Ben Mhenni, hon som skrev Tunisian Girl - en bloggares berättelse om den arabiska våren, tillbaka till mycket strikt reglerade liv utan vare sig inre eller yttre frihet. Jag tycker att det räcker att se henne i ögonen och läsa vad hon skriver, för att förstå att det är en omöjlig ekvation.

fredag 27 januari 2012

Michel Ekman: Utanför tiden. Självbiografiska essäer (Schildts, Helsingfors).

”När jag var sexton började jag långsamt bli en människa jag fortfarande kan identifiera mig med.”

Michel Ekmans nya bok är en vacker och tät samling texter om liv, yrke och kultur. Den utgår ifrån ett ungt liv som särling och solitär känsla och ett sökande efter den punkt där den privata och den yrkesmässiga läsningen inte längre är två väsensskilda saker. I det mesta av Ekmans fem essäer kan jag spegla mitt eget liv, och därför kommer nu dessa texter att inlemmas i det jag som bär också mig genom livet. Detta jag som alltjämt anstränger sig att bli ”en människa jag fortfarande kan identifiera mig med”.

För är det inte som Cioran skriver, att man vid varje avgörande punkt och förändring i livet, egentligen borde byta namn, eftersom man i viss mening blivit en annan människa? Jag ser att Ekman också vid sexton års ålder blev kommunist. Han träder in i dessa kretsar av studier, samtal och utveckling.

Det som skiljer den tidens kommunistiska kretsar i Finland från dem i Sverige, är att man där höll Sovjetunionen högt. Här var det närmast förstenade norrbottenskommunister som delade den världsbilden. I ungdomskretsarna jag själv var en del av stod Kina och Albanien som ideal. Båda dessa skandinaviska rörelser var inte bara återvändsgränder politiskt, de var det också i rent existentiell mening.

Ekman berättar hur läsningen kom att förändra honom. Mötet med Hesses Stäppvargen förändrade allt, han förstod att han inte längre kunde ”blunda för kontrasten mellan min ensamhet och hjälplöshet i samhället och de kollektivistiska ideal jag anslöt mig till." Ekman berättar:

För mig blev hans (Hesses, min anm.) roman en ny världsförklaring, och när jag sent på eftermiddagen nästa dag vaknade ringde jag genast till mina förvånade och indignerade kamrater i den politiska rörelsen, som räknade med att jag skulle fortsätta leda studiecirklar och planera aktiviteter som jag åtagit mig, och förklarade att allt detta omedelbart måste upphöra eftersom jag inte längre var kommunist. Jag återkom aldrig till mina uppgifter inom politiken. Men mitt Hesseintresse eskalerade snabbt – det harmonierade ju också, som jag snabbt skulle lära mig, med den österländska poesi och filosofi som snabbt tog de gråa marxism-introduktionernas plats i min läsning.”

Politiken var därmed ett mindre viktigt kapitel. Och det övriga i Ekmans bok utspelar sig på en litteraturscen. I det han berättar förenas det privata – egna kriser, ensamhet, familjebildningar, faderns sjukdom och död – med vägen allt djupare in i litteraturen.

Ekman vill förena en akademisk, allt mer haltande väg, med en privatmans. Det akademiska förskjuts till en perifer sida av livet och ligger därför i skugga. Andra läsningar, privatmannens, blir avgörande, som Max Frisch Stiller och Tolstojs Krig och fred. I läsningen av Tolstoj sitter han hos sin döende far. Det blir som en ritual, som snart gör honom allt friare från illusioner:

”Men varje kväll kunde jag en stund finna, inte tröst, men glömska i Tolstojs övertygande försäkran om det obönhörligt lagbundna i liv och död, om individens maktlöshet inför ödet, om alltings outtröttliga kontinuitet.”

Eftersom jag själv frilansat för olika kulturredaktioner i dagspressen – åren 1979 till 2010 – läser jag med särskilt stort intresse essän Kritiker. Här finns inte minst intressanta jämförelser mellan det svensktalande Finlands offentlighet (Hufvudstadsbladet inte minst) och det som Ekman finner som en plattform i det rikssvenska (Svenska Dagbladet).

Skillnaderna är, naturligtvis, mycket stora och ändå är den parallella utvecklingen slående. Ekman pekar på det som Tomas Forser sammanfattande beskrev, när han sa att kulturen ”blev granne med nöjet för att så småningom integrera också nöjesreportage, populärkultur och intervjuer i ett nytt, brett kulturbegrepp”. Denna nivellering av pressens kulturmaterial ursäktas också med ekonomiska argument, då det var ”lätt att krympa kulturavdelningarna eftersom de bygger på frilansskribenters arbete.” Med illa dold ironi konstaterar Ekman att kulturjournalistiken under de senaste trettio åren ”inte varit en framgångsbransch.”

Boken innehåller också en lång och spännande filmessä, om ”Rohmerska epifanier” och essän som bär bokens titel, Utanför tiden, där Ekman beskriver hur han ur den kluvna känslan av ensamhet – sorglig och samtidigt berikande – möter poesin. Det sker i läsningen av Peter Sandelins samling Tyst tiger havet, en tunn, grå bok som en klasskamrat överräcker våren 1973. Essän till bokhandlaren Andrew Erikssons femtioårsdag 2008, I Brunnsparken, är inte minst en meditation kring hur ”den goda förortens barn” närmar sig den lyriska modernismen. Det gör han med läsningen av Gunnar Björling. Och med några ord av honom, citerade av Ekman, kan man sammanfatta läsningen av denna bok:

”Att skriva
det: min
dag.”

Där förenas läsningen och skrivandet i en kategori som saknar varje förbindelse med nyttotänkandet. Och det är inte minst i det avseendet som Michel Ekmans nya bok är så uppfriskande och inspirerande.

Här recension i Hufvudstadsbladet, Helsingfors. Uppdatering 22 februari: recension i Svenska Dagbladet.

Nelly Sachs: O dessa skorstenar.

Nelly Sachs, ur Flykt och förvandling (FIB:s Lyrikklubb, O die Schornsteine, i översättning av Moses Pergament).

Och när denna min hud är söndersliten skall jag skåda Gud utan min kropp (Job)

O dessa skorstenar
på Dödens sinnrikt byggda boningar,
då Israels kropp, upplöst i rök,
gled genom luften –
Som skorstensfejare den upptogs av en stjärna,
som blev svart.
Eller var det en solstråle?

O dessa skorstenar!
Frihetsvägar för Jobs och Jeremias stoft –
Vem uppfann er och byggde sten för sten
en väg åt flyktingar av rök?

O ni Dödens boningar,
så trivsamt inredda
för husets värd, som annars blott var gäst –
O ni fingrar
som lagt ingångströskeln
likt en knivsegg mellan liv och död –

O ni skorstenar
O ni fingrar –
Och Israels kropp i rök genom luften!

Filmtips: Hoppets hamn